Den 30/12 meddelade pastor Stefan Swärd att han skulle dela med sig av ett profetiskt ord han nyligen fått på en gudstjänst, vilket han också gjorde två dagar senare (idag alltså). Med en viss förväntan läste jag hans inlägg idag. Det måste vara något stort, annorlunda och trovärdigt eftersom han offentliggör det profetiska ordet och även förvarnar om sitt offentliggörande. Så tänkte jag. Men besviken blev jag. För profetian handlar om… skörd och kanske bara möjlig skörd. Med Swärds ord:
Det jag såg och upplevde är att 2012 är ett år av skörd, eller i varje fall möjlighet till skörd. Jesus talar ju om skörden på flera ställen i evangelierna. Han åsyftar då att människor kommer till tro och lär känna Gud. Jesus talade om att det behövs arbetare till skörden.
Här finns inget specifikt som skulle göra detta budskap om skörd annorlunda och trovärdigt. För hur många gånger har vi inte hört ”profetior” om skörd utan att något anmärkningsvärt händer? Det händer på varje kristen karismatisk konferens. Och detta handlar dessutom bara om ”möjlighet till skörd”! Jag menar, när finns inte den möjligheten?!
Det alla dessa profetior har gemensamt, förutom att det handlar om skörd, är att de saknar all precision. Profetiorna innehåller inga detaljer om var, när eller hur. De innehåller bara detta väldigt allmänna och vaga budskap. Det är lätt att tro att dessa så kallade profetiska ord enbart kommer av önsketänkande. Och jag tycker att de alla borde gallras bort innan de når offentligheten.
En profetias trovärdighet står i direkt relation till dess precision och originalitet. Tyvärr innehåller Stefans Swärds profetiska ord varken det ena eller det andra och borde därför aldrig ha publicerats.
Mer om pacifism, rättfärdigt krig och kyrkans historia
Micael Grenholm kommenterar på sin sajt Hela Pingsten min Dagenartikel om rättfärdiga krig från förra veckan. Han menar att min artikel har vissa brister. Låt mig gå igenom vilka dessa skulle vara och kommentera dem allt eftersom.
För det första menar han att jag påstår att läran om det rättfärdiga kriget ”alltid varit huvudfåra inom kyrkan”. Detta är inte sant, menar han. Under sina första 300 år var kyrkan pacifistisk.
Här läser Micael mig fel. Jag påstår inte att läran om det rättfärdiga kriget alltid varit huvudfåran. Det jag säger är att pacifismen aldrig varit det. Den tidiga kyrkan var varken det ena eller det andra. Dess lära i denna liksom i många andra frågor var ännu inte utmejslad. På sin sajt citerar Micael flera kyrkofäder för att bevisa dominansen av pacifistiskt tänkande hos kyrkans ledare på den tiden. Men när jag läser dem tycker jag att många snarare tar avstånd från mordlust och orättfärdigt krigande.
Här finns förvisso några starka påståenden från särskilt Hippolytus och Tertullianos som tydligt manar kristna att ta avstånd från soldattjänsten. Men då ska man veta att Clemens av Alexandria, Tertullianos samt Origenes även har gjort uttalanden åt motsatt håll. Så berömmer Tertullianos Rom för dess modiga arméer, arméer som han är stolt över att kristna strider i. Detta är alltså långt innan kejsar Konstantin kommer till makten. Origenes å sin sida önskade och bad för att Roms arméer skulle segra och nedkämpa fienden. Och skulle de kristna någonsin komma till makten pekade han på hebréerna som ett föredöme när det gällde skyldigheten att, med våld, beskydda landet och dess invånare. Om detta och mycket mer finns att läsa på sajten Crusades-Encyclopedia. När det gäller Clemens av Alexandria är han den första att, enligt historikern James Turner Johnson, formulera en ansats till kriterierna för rättfärdigt krig, nämligen att samhälleliga värden var hotade samt att den militära insatsen auktoriserades av kejsaren. Det var också tillåtet, enligt samme Clemens, för kristna att vara soldater. Min uppsats innehåller ett stycke om detta. I övrigt hänvisar jag till Johnsons utmärkta bok The Quest for Peace för att verifiera att detta verkligen var vad Clemens menade.
Så det är långt från en enhetlig bild av kyrkofäderna som träder fram vid en närmare granskning. Till detta kommer att kristna faktiskt har observerats deltaga i den romerska arméerna långt innan kejsar Konstantin kom till makten. Mycket tyder på att det fanns en utbredd negativ inställning till arbete inom militärmakten bland kristna. Men den måste inte ha härstammat från pacifistiska övertygelser utan kan mycket väl ha haft att göra med den avgudadyrkan som påtvingades människor i statlig tjänst. Helt nyligen skrevs en längre artikel på detta tema i den katolska tidskriften Logos med rubriken Pacifists, Patriots, or Both?: Second Thoughts on Pre-Constantinian Early-Christian Attitudes toward Soldiering and War. Den går inte längre att fritt ladda ner men skicka mig ett mail så kan jag ordna en kopia.
För att sammanfatta denna punkt: Att bevisa den tidiga kyrkans pacifism låter sig inte göras med några lösryckta citat från kyrkofäderna. Nej, för detta krävs en mycket mer omfattande dokumentation av både praxis och övertygelser bland vanliga kristna samt kyrkans ledare. Och det är fullt naturligt att kyrkan vid denna tidiga tidpunkt saknar en genomreflekterad övertygelse om hur kristna ska förhålla sig till statsmakterna och om statsmaktens uppdrag när så centrala frågor som dem om Jesu natur och treenigheten avgörs först vid kyrkomötet i Nicaea år 325.
Micael påstår vidare att läran om det rättfärdiga kriget inte bygger på Bibeln. Och det är antagligen sant, åtminstone i alla sina detaljer. Mycket tillhör den allmänna uppenbarelsen vilket förstås inte gör läran mindre sann. Men en hel del går att reflektera sig fram till om man tar som utgångspunkt vad Skriften säger om överheten och dess ansvar. Jag tänker förstås främst på Rom 12-13. Men redan i 1 Mos 9 kan vi se hur Gud överlåter en dömande och straffande makt åt människan. Där står:
Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor…
Här förstår vi att det måste finnas någon slags överhet och att den utför vedergällning åt Herren. Dess uppgift är att försvara liv (och därmed ordning och upprätthålla någon slags fred). Här talas om rättfärdig anledning, det vill säga att den som straffas måste ha gjort sig skyldig till något ont. Straffet ska också vara proportionerligt till brottet: endast hans blod skall utgjutas. Vi förstår också av andra texter att det var någon ur Guds folk som utförde denna bestraffning. Man kallade inte på hedningarna för att utföra de straff som var beordrade av Herren.
När det gäller Rom 12-13 verkar Micael helt ha missförstått mig. Han skriver: ”På något sätt verkar Poulha [sic] mena att den kristnes kall att inte ta rätten i egna händer upphör när hon arbetar för staten som soldat.” Nej, det varken menar eller skriver jag i min artikel. För Micael visar dessa kapitel klart ”att det som staten sysslar med inte gäller de kristna”. Men texten säger inte det. Rom 12:19 säger: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Några verser senare får vi förklarat vem som skall utkräva denna hämnd. Och det är precis som i 1 Mos 9 ovan, nämligen överheten: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” När en kristen soldat eller polis motar ondskan ”med svärdet” tar han inte rätten i egna händer. Han utför Guds rätt. Han verkar som Guds arm i denna värld. Men gör jag samma sak som privatperson tar jag verkligen rätten i egna händer. Våldet måste utföras på uppdrag av överheten som ju i sin tur har fått uppdraget från Gud. Här ser vi dessutom en annan av kriterierna för rättfärdig våldsanvändning definieras: det måste utföras av en legitim auktoritet.
Micael skriver: ”Poluha har rätt i att vi har ingen rätt att tvinga vår granne att vända andra kinden till även om vi själva tar Jesu ickevåldsprincip på allvar.” Men det är inte detta jag skriver. Jag skriver att vi inte har rätt att vända kinden till å vår nästas vägnar. Med det menar jag, om nu detta inte är tydligt, att vi inte kan applicera Jesu uppmaning att vända andra kinden till när vi bevittnar någon annan bli angripen. Tvärtom måste jag då ingripa och bli en levande sköld mellan angripare och offer. Och som sådan kan jag behöva ta till våld för att få slut på angreppet. Är jag inte beredd att göra det älskar jag inte min nästa som kanske ligger där på golvet och blir sparkad på.
Därmed tror jag också mig ha förklarat varför våldsanvändning mot en våldsam inbrottstjuv som hotar familjen inte rimmar illa med kallelsen att älska våra fiender. I detta fall handlar det om min familjs fiende och inte bara min egen. Och vi måste göra det vi kan göra för att förhindra våld och andra orättfärdigheter mot vår nästa, i detta fall familjen (se för övrigt min kommentar Om att älska den onde mer än sin nästa). Jag måste heller inte hata tjuven för att förhindra honom från att begå ett allvarligt brott. Men fokus är förstås kärleken till familjen och min skyldighet att beskydda den. Micael skriver att Gud kan ingripa och avväpna våldsverkaren genom exorcism. Den möjligheten kanske finns men Guds ingripande kan ju inte garanteras. Så be då en bön och skrid sedan till verket. Vår tro måste fungera i praktiken och i den mån den förhindrar oss att älska vår nästa är den bara att förkasta.
Därmed har jag besvarat Micaels invändningar. Det förtjänar att noteras att han enbart kommenterar de delar av min artikel som har med Bibeltolkning och kyrkans historia att göra. Men fokus i artikeln ligger inte där. Mest handlar artikeln om hur vi ska förstå begreppet fred, om det rättfärdiga våldets begränsade ambitioner och på vilket sätt kriget på ett principiellt plan skiljer sig från de våldshandlingar som ligger oss mer nära, exempelvis det våld en polis använder. Micael ger inga svar här. Och det brukar inte pacifister göra, tyvärr.
Det rättfärdiga kriget svarar mot Bibeln samt våra moraliska intuitioner
Förra veckan skrev läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd en artikel i Dagen om pacifismens nödvändighet och de kristnas ansvar. Idag svarar jag honom i Dagen. Ingen av artiklarna går att läsa på Dagens webbplats och de återfinns därför nedan.
Bäckryds text:
Mitt svar:
Krig är ett elände som tyvärr varit människans följeslagare sedan hon blev utkastad ur Edens lustgård. Genom kyrkans historia har det vid ett flertal tillfällen funnits kristna som tagit det radikala beslutet att vägra lyfta vapen för Kristi skull. Denna idéströmning har emellertid aldrig nått huvudfåran inom kristenheten som istället präglats av tänkare som Augustinus och senare Tomas av Aquino. Dessa herrar menade att krig under vissa omständigheter var rättfärdiga och därför inget en kristen borde dra sig undan. Dessa idéer har under kyrkans historia utvecklats och kallas för läran om det rättfärdiga kriget.
Läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd argumenterar passionerat för att det nu är hög tid för den kristna pacifismen att bli en del av huvudfåran. Att bära vapen är inget alternativ för en kristen. I krigets “vanvett skall en kristen icke deltaga.”
Det går att instämma i mycket av det som Bäckryd skriver. Så exempelvis menar han att kyrkan är Guds alternativa samhälle, ett tecken på vad Gud vill med hela mänskligheten. Så är det och jag önskar själv att kristenheten var mer av både salt och ljus. Vi ska också “lyda Gud mer än människor” och aldrig utföra handlingar som strider mot efterföljelsen. Uppenbart är det så. Kyrkans vapen är vidare av “en annorlunda natur”, Kristi armé strider inte med maskingevär. Jag instämmer. Guds rike kan aldrig utbredas med vapenmakt. Det är också sant, som Bäckryd skriver, att kristna aldrig i första hand är medborgare i en nationalstat. Först och främst är vi en del av kyrkan. Vi är primärt Guds folk, inte svenskar, norrmän, amerikaner och så vidare.
Men av allt detta följer inte Bäckryds slutsatser. Exempelvis skriver han att kyrkan “ska vara ett etikens vårtecken.” Sedan kommer slutsatsen: “Därför ska kristna inte bära vapen.” Här saknas det ganska många led mellan vårtecken och vapen. Detta är ett genomgående problem i Bäckryds text. Han uppehåller sig vid allmänna resonemang om kyrkan, efterföljelsen och vårt himmelska medborgarskap. Men ingenstans finner vi argument för våldets inneboende orättfärdighet eller på vilket sätt lärjungaskapet egentligen är oförenligt med soldatyrket. I en text som argumenterar för den kristna pacifismen kan dessa båda saker inte tas för givna.
En central tanke i Bäckryds text är den om att vi kristna ska peka framåt på det som skall komma. Vi ska peka på fredsriket. Men det är precis vad den gode soldaten också gör. Han försvarar sitt land och sin nästa för att fred ska vara möjligt. Krig i fredens tjänst är inte en självmotsägelse om vi förstår freden som något utöver vapenvila. För fred är ett tillstånd där rätten råder och om rätten kränks är det vår plikt att se till att den återupprättas. Som sanna fredsälskare kan vi inte nöja oss med en vapenvila om den permanentar djupa orättfärdigheter. Så kan vi exempelvis se på våra trupper i Afghanistan som om de vore på ett fredsuppdrag. De håller ondskan borta så att ett normalt liv är möjligt för människorna som bor där. Jag har svårt att tänka mig ett mer ärofyllt uppdrag. Våra soldater, kristna som okristna, är beredda att ge sina liv för sin nästa. Menar Bäckryd verkligen att de gör något klandervärt?
Detta innebär nu inte att det är kyrkan som är ute på slagfältet. Guds rike kan inte utbredas med maskingevär. Nej, för detta krävs omvända hjärtan vilket vapenmakt ej förmår göra. Ingen av dem som tror på idén om det rättfärdiga kriget menar heller att evig fred någonsin kan uppnås med vapen. Nej, vapen kan endast användas för att tillfälligt mota bort ondskan. Och detta är gott nog. Vi kan inte så stirra oss blinda på det himmelska fredsriket att vi struntar i de möjligheter vi har här och nu för verklig fred, hur kortsiktig den än må vara. Det är ju på samma sätt med polisen: den kan aldrig krossa all brottslighet för all tid, hur effektiv den än är. Men det gör ju inte polisens arbete fåfängligt eller kontraproduktivt. Att slutgiltigt övervinna ondskan ligger inte i människors händer. Däremot kan vi begränsa den.
På vilket sätt skiljer sig egentligen kriget från andra våldshandlingar som ligger oss mer nära? Borde inte en kristen vara polis heller? Borde inte en kristen någonsin använda våld, inte ens för att försvara en man som blir sparkad på? Eller sin familj från en våldsam inbrottstjuv? Bäckryd skriver att en “central del av [Jesu] efterföljelse är att inte bruka våld.” Av detta kan vi förstå att han svarar nej på ovanstående frågor. Det är konsekvent. Men det rimmar illa med vår kristna plikt att älska vår nästa. Måhända är vi kallade att vända andra kinden till om vi själva blir slagna. Men vi har ingen rätt att göra det å vår nästas vägnar. Kärleken driver oss att med alla tillåtna medel försvara dem som utsätts för en aggression.
Hur rimmar då dessa tankar med Jesu undervisning och exempel? Hans uppmaningar om att älska våra fiender och att vända andra kinden till gäller förstås. Men Jesus talar om “våra fiender” och när vi själva blir slagna. Det handlar alltså om hur vi på ett personligt plan förhåller oss till människor som gör oss illa eller förödmjukar oss. Dessa och liknande texter säger därför inget om vad en stat ska göra om den blir anfallen. Eller om min granne blir slagen. Men Jesu exempel då? Jesus använde aldrig våld och han gick lidandets väg för att försona människan med Gud. Och för oss kristna är han ju vårt stora föredöme. Samtidigt är det inte helt självklart vad det är i hans liv vi kan och ska imitera. Exempelvis gifte han sig aldrig vilket ingen tar som intäkt för att alla kristna ska leva så. Helt klart ska vi söka hans sinnelag (Fil 2:5) men det behöver inte heller det utesluta att vi tar till vapen för att försvara nästan. Vi ser också att varken Jesus eller Johannes Döparen uppmanar de soldater de möter att lägga ner sina vapen.
Paulus är tydlig med att statens uppgift är att bevara ordningen, med våld om så krävs. Överheten står i Guds tjänst som hämnare och det inte är för inte som den bär sitt svärd (Rom 13:4). Det är därför han kan uppmana oss att “inte ta rätten i egna händer” några verser tidigare. Överheten finns ju där, som Guds hämnare, för att försvara oss.
Jag menar därför att vi saknar skäl att avfärda det som kyrkan lärt genom tiderna i de frågor som har med krig och våld att göra. Läran om det rättfärdiga kriget svarar mot både Bibelns undervisning och våra moraliska intuitioner som säger oss att krig är hemskt samtidigt som ondskan i vissa extremfall måste konfronteras våldsamt. Pacifismen leder däremot fel och faktiskt till att världen blir mer fredlös.
Samma upphovsmän som till den tidigare filmen om Anders Behring Breiviks radikalisering har gjort även denna film om hans världsbild och påstådda kristna tro.
Reaktionerna på Usama bin Ladins död har gjort mig rejält frustrerad på mina trossyskon. Istället för att glädjas över att en uppenbart ond människa inte längre utgör ett hot mot mänskligheten har kristna från alla schatteringar haft en mängd olika invändningar mot USA:s agerade och de följande glädjescenerna. Så lät Vatikanen meddela att en kristen aldrig jublar över någons död utan istället reflekterar över människans stora ansvar inför Gud. Den välkände amerikanske pastorn Brian McLaren menade att det var ironiskt att fira döden av en människa som själv gladdes åt att döda. Nej, det är dags att bryta våldsspiralen, skriver han. På lite närmare håll har flera brittiska biskopar yttrat sig negativt om USA:s agerande. Exempelvis säger ärkebiskopen av Canterbury att:
Obama might think ‘justice has been done’; but, despite overtones of ‘atonement’, we might reflect that vengeance isn’t necessarily the same as justice.
På ännu närmare håll har Ulf Ekman kommenterat bin Ladins död och menar att ”det alltid känns fel att glädjas över någons död”. Och han inleder sin kommentar med att distanserat säga att ”För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död”. I en Twitterdiskussion med mig använder han uttrycket ”pöbeln” om de jublande skarorna. Även i mitt eget Twitterflöde har det varit invändningar mot USA:s agerande.
Längst i sin kritik av USA går emellertid den brittiske teologen NT Wright. I en kommentar säger han:
In the present case, the ‘hero’ fired a lot of stray bullets in Iraq and Afghanistan before he got it right. What’s more, such actions invite retaliation. They only ‘work’ because the hero can shoot better than the villain; but the villain’s friends may decide on vengeance. Proper justice is designed precisely to outflank such escalation. … And what has any of this to do with something most Americans also believe, that the God of ultimate justice and truth was fully and finally revealed in the crucified Jesus of Nazareth, who taught people to love their enemies, and warned that those who take the sword will perish by the sword?
Nu över till mina kommentarer och först detta om att glädja sig över en ond människas död. Vi läser i Ordspråksboken 11:10 att ”De rättfärdigas framgång väcker glädje i staden, när de onda förgås höjs jubelrop.” Detta ord bekräftar en grundläggande och allmänmänsklig moralisk instinkt, nämligen att glädjas över de rättfärdigas framgångar och de ondas motgångar. Vi ser samma sak i Uppenbarelseboken 18:20 där vi uppmanas jubla över Guds dom över Babylon. Därför menar jag att det naturliga, och moraliskt oklanderliga, är att reservationslöst jubla över Usama bin Ladins död. Usama bin Ladin var skyldig till tusentals människors död och utgjorde ett fortsatt hot så länge han levde. Därför har Obama helt rätt när han påstår att rättvisa hade skipats. Och i detta har USA agerat som den överhet som står ”i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13:4)
Vidare är det talande att Brian McLaren jämställer glädjescenerna efter bin Ladins död med den glädje vi antar att bin Ladin själv kände efter terrorattackerna den 11/9. Att missa skillnaden tyder på en bristfällig moralisk kompass. Att glädja sig över oskyldigas död är ont, att glädja sig över den ondes död är gott enligt ovanstående resonemang. Men även den som inte håller med om det bör ändå göra åtskillnad mellan dessa båda typer av glädje. Och vi förstår av talet om att bryta våldsspiralen att det är pacifistiska influenser som fördärvat McLarens moraliska intuitioner. För både vårt förnuft, Bibeln och den kyrkliga traditionen bjuder oss att göra skillnad på rättfärdigt och orättfärdigt våld. Det senare skapar våldsspiraler, det förra stoppar dem.
När biskopen av Canterbury säger att hämnd inte nödvändigtvis är samma sak som rättvisa har han självklart rätt på ett allmänt plan. För att rättvisan ska ha sin gång krävs det att den utövas en legitim auktoritet, det som Bibeln kallar överheten. Och det är ju det som det handlar om här. Usama bin Ladin dödades inte av eller på uppdrag av anhöriga till de som dog den 11/9. Nej, jakten på bin Ladin leddes av USA:s överbefälhavare, president Obama. Men även om vi bortser från vem som bemyndigade dödsskjutningen är det svårt att förstå varför den inte skulle vara ett uttryck för rättvisa. Rättvisa som moralisk begrepp handlar ju om att straffet ska stå i proportion till brottet. Så vilket straff kunde vara mer rättvist än ett skott i pannan? Sedan måste det sägas att den amerikanska styrkan inte var ute efter att avrätta bin Ladin. Dess avsikt var att fånga honom. Däremot var de antagligen inte beredda att ta några större risker för att få med sig honom levande. Så hur man än vrider och vänder på biskopens uttalande är det svårt att se hur det gör den amerikanska aktionen rättvisa.
Men nu över till NT Wright. I citatet ovan inleder han med en kritik som liknar den som Mårten Schultz levererade härom veckan och som jag redan har kommenterat, det vill säga att verklig rättvisa förutsätter att bin Ladin hade ställts inför rätta. Intresserade bör läsa den kommentaren. Men nu är ju NT Wright inte en moralfilosof eller jurist utan i första hand en teolog. Och som sådan dessutom en de mest välrenommerade. Därför är det särskilt häpnadsväckande att hans teologiskt grundade kritik utgår från Jesu ord om att älska våra fiender (Matteus 5:44). För Jesu ord syftar ju här till hur en privatperson ska förhålla sig till sina personliga fiender. Exempelvis ska han ”vända andra kinden till”, ge sin mantel till den person som processar för att få skjortan, gå två mil med den som tvingar honom att följa med en mil i hans tjänst. En slags fiende som Jesus vill att vi ska älska skulle kunna vara den kollega som ständigt är på mig och gör mitt arbete svårt. Eller grannen som så ofta skäller ut mig för att mina träd hänger över på hans sida eller att mina maskrosor blommar av sig på hans gräsmattor. Dessa personer är (eller skulle kunna vara) mina personliga fiender. Men Usama bin Ladin var det inte. Han hade inte gjort mig personligen något ont. Men medan mina fiender inte behöver vara särskilt onda människor var Usama bin Ladin det. Han var inte min utan det godas fiende.
Ett ord som ofta använts för att kritisera dem som gladde sig åt Usama bin Ladins död är Ordsspråksbokens 24:17. Där står att vi inte ska glädja oss åt vår fiendes fall, inte jubla när han störtar omkull. Men vi såg också att Ordspråksbokens författare menar att ”när de onda förgås höjs jubelrop”. Dessa två ord blir förenliga endast om vi gör skillnad på vår personliga fiende och den onde. Vår personliga fiende behöver inte vara särskilt ond och den onde behöver inte vara vår personlige fiende. Jag menar att Jesu ord om att älska våra fiender på samma sätt inte säger något om hur vi ska förhålla oss till den onde.
NT Wright bör därför kritiseras å det allvarligaste. Han låter sin antiamerikanism påverka sin teologiska analys samt sitt moraliska omdöme. Och han gör kärleken till den onde viktigare än kärleken till nästan. För det är ju så att ett av de mest centrala buden för både kristna och judar är att vi ska älska vår nästa. Och det är detta bud, eller denna kärlek, som utgör den moraliska grunden för både polisiära och militära ingripanden. De avser att skydda oskyldiga genom att använda det våld som krävs för att avvärja hotet från angriparen. En verksam bin Ladin hade utgjort ett fortsatt hot mot oskyldiga människor. Kärleken till dessa människor krävde därför att USA, som den makt som hade möjligheten att ingripa, inte lät Usama bin Ladin fortsätta sina dödliga affärer. USA:s skyldigheter mot dessa människor var rimligen större än dess skyldighet att älska Usama bin Ladin. Detsamma borde även gälla oss övriga.
Joe Carter på First Things skriver bra om vad fattiga behöver:
The fact that the government needs a safety net to catch those who would slip between the cracks of our economic system is evidence that I have failed to do God’s work. The government cannot take the place of Christian charity. A loving embrace isn’t given with food stamps. The care of a community isn’t provided with government housing. The face of our Creator can’t be seen on a welfare voucher. What the poor need is not another government program; what they need is for Christians like me to honor our savior.
I can attest to that truth from my own experience. What my family needed, what I needed, was not just a handout—either from the state or the church. We needed true, Godly charity.
Det så kallade påskuppropet visar hur kristna alltför ofta ser sitt uppdrag som identiskt med socialbyråns. Ja, faktiskt värre än så: den materiella hjälp som sjuka behöver får inte komma från individer och församlingar utan måste komma från staten. Tänk att staten på några årtionden har blivit nödvändig för kyrkans diakonala insatser! Nej, det är dags att kavla upp ärmarna och vara kyrka.
Påskuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida
Flera svenskkyrkliga diakoner reagerar på att en stor mängd sjuka har blivit utförsäkrade efter alliansens förändringar och begränsningar av landets sjukförsäkringsregler. Så säger Rosita Borum-Halvars från Rättvik:
För många återstår försörjningsstöd – och ekonomisk stöd från församlingarna. Det är förnedrande och skapar ett oacceptabelt utanförskap.
Även Marie Larsson, diakon i Visby, reagerar starkt:
Detta är den största nedmonteringen av vår välfärd som skett i modern tid. Jag önskar att Svenska kyrkan tar sitt profetiska ansvar, ställer sig upp och talar om orättfärdigheten i att slå på den som redan ligger, orättfärdigheten att vända sig mot det som inte är friskt och perfekt och orättfärdigheten att skapa ett samhälle där inte alla får plats.
Och ärkebiskopen själv, som i dagarna har börjat blogga, skriver:
Rätt många församlingar tar till exempel upp kollekt för att kunna köpa matkassar till behövande, inte minst ensamstående föräldrar, nuförtiden. Jag blev överraskad när jag hörde det. Sådant borde vi dela på i hela samhället, inte minst för att undvika ”välgörenhetssituationer”.
På nätet har katolikerna Charlotte Therese samt Bengt Malmgren engagerat sig. Charlotte Therese har startat en namninsamling och en Facebook-sida och menar på sin blogg att ”vansinnet måste stoppas”. Bengt Malmgren skriver att det är kyrkans uppgift att reagera när människor kommer i kläm. Och Bitte Assarmo har i ett par skarpa inlägg gått hårt åt dem som kritiserar påskuppropet (som Maria Ludvigsson samt Roland Poirier Martinsson). Att stödja detta är en genuint kristen handling, skriver hon, och uppropet ska inte blandas ihop med partipolitik. Det är uppropets kritiker som gör partipolitik av det och ”förvränger sanna kristna gärningar.”
Ja, tonläget är minst sagt högt. Och här visar sig den svenska kristenhetens tydligt socialistiska slagsida med all önskvärd tydlighet. För det är en sak för kyrkan att uppmärksamma sociala problem och hjälpa utsatta. Så långt är allt väl. Men sedan kommer det socialistiska felslutet: problemet med de utförsäkrade (som dock får socialbidrag) kräver en statlig välfärdslösning. Solidariteten ska uttryckas genom skatter och socialförsäkringar, inte genom personligt engagemang och frivilligt givande. De senare skapar ju ”välgörenhetssituationer” och ett ”oacceptabelt utanförskap”!
Så förvandlas diakoni till politik. Och kyrkan börjar föreskriva för regeringen vilka försäkringslösningar som är rättfärdiga.
Istället för att uppmana församlingar och medborgare att engagera sig för de utslagna anklagar uppropets initiativtagare och försvarare regeringen för att medveten driva en politik som ökar utslagningen. De riktar sitt anklagande finger mot överheten och säger ”gör något, om ni nu har ett hjärta i era kroppar!” Aldrig, i sin övertygelse om sin egen rättfärdighet och meningsmotståndarnas egoism, reflekterar de över varför de statliga försäkringarna har skurits ned. Nej, de är så övertygade om att regeringen köper röster genom att lova skattesänkningar. Alliansen talar till folkets egoism, var ett budskap som återkom efter valet från vänstersinnade kristna.
Men tänk om det finns andra skäl för regeringen att handla som de gör?! Tänk om de skär ner på välfärdssystemen, som fortfarande tillhör de mest omfattande i hela världen, för att säkra deras långsiktiga överlevnad? Det kan inte ha undgått någon att runt omkring oss rasar länders ekonomier ihop som korthus. Grekland var nära att gå i konkurs på grund av enormt generösa pensioner och andra förmåner. Och så är det för Spanien, Portugal, Irland och även Storbritannien. Också för USA är läget väldigt allvarligt. Underskotten i alla dessa staters budgetar är hisnande. Något drastiskt måste göras för att inte de västliga ekonomierna ska falla ihop. Och självfallet kommer då folk att komma i kläm. Är det bra eller önskvärt? Nej, men nedskärningarna är kanske nödvändiga och den enda ansvarsfulla vägen framåt.
Det vilar något smått patetiskt över detta så kallade påskupprop. Så stora ord används om kanske nödvändiga nedskärningar i sjukförsäkringarna. Skatter och statliga försäkringar är ingen moralisk eller evangelisk fråga. Att vara solidarisk är det däremot. Och på det området kan inte regeringen Reinfeldt hindra oss. Faktum är att alliansregeringen har gett oss större möjligheter att vara solidariska med människor i nöd. Flertalet har ju fått mer pengar över efter skatt, pengar som skulle kunna slussas till kyrkan, Röda korset och andra frivilligorganisationer. Eller användas direkt för att köpa mat och blöjor till ensamstående mödrar. Detta är verklig solidaritet och något som vi svenskar behöver återupptäcka.
Det verkligt tragiska i detta är vårt upplevda beroende av hjälp från överheten. Vi svenskar är fortfarande som barn som ropar på mamma staten när det blir jobbigt. Att nu välfärdssystemens omfattning minskar något kommer att börja tvinga oss att resa oss upp ur förnedringen och ta ett större eget ansvar för våra, vår familjs och våra grannars liv. Vi kommer att behöva återupptäcka vår förmåga att klara oss själva men också att hjälpa de fattiga i vår närhet. Välfärdsstaten kanske bara är en parentes i människans historia.
Sarah Palin, Dagen och vem som egentligen hatar vem
Jag och Annette Westöö har idag en insändare i Dagen som handlar om reaktionerna på morden i Tucson och hur Dagen kopplade ihop dessa våldsdåd med Sarah Palin. Birger Thureson och Elisabeth Sandlund besvarar också kritiken som vi riktar mot dem. Eftersom insändaren har kortats ner lägger jag ut hela texten här:
Lördagen den 8/1 dödades sex människor i Tucson, Arizona, och flera andra skadades. En av dem som skadades allvarligt var den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords. Denna mycket tragiska händelse kom omedelbart att handla om Sarah Palin som på en Facebook-sida från i mars har en karta över USA där viktiga distrikt markerats med kikarsikten. Under kartan finns namnen på de demokratiska kandidater som var republikanernas motståndare i dessa distrikt. Ett av dessa namn var Gabrielle Giffords.
Trots att ingen visste något om mördarens motiv startade ett massmedialt drev utan dess like. Den så kallade Tea Party-rörelsen i allmänhet och Sarah Palin i synnerhet anklagades för att piska upp stämningarna i landet och kartan med kikarsikten blev snabbt känd som ”dödskartan”. Sarah Palin pekades ut som indirekt ansvarig för dödskjutningarna.
Svensk media hakade på och så även Dagen. På opinionssidorna skrev först Birger Thureson ett känslosamt blogginlägg där han menade att Sarah Palin haft en karta där politiker markerats med hårkors. Detta var ”politisk retorik laddad med besinningslöst hat” som kunde inspirera människor, liksom mördaren i Tucson, till våldsdåd. Nästa dag skrev Elisabeth Sandlund en ledare på samma tema. Hon menade att dödsskjutningarna var ett ”symtom på ett överhettat politiskt klimat där de retoriska greppen passerat anständighetens gränser”. Och Sarah Palins karta var enligt Sandlund ”ett tydligt exempel på när bildspråket övergår från att vara målande till att bli förödande.” Samtidigt som alltså både Thureson och Sandlund åtminstone indirekt lägger skulden för dödsskjutningarna på Sarah Palin medger båda att mördarens motiv fortfarande är okända.
Varken Thureson eller Sandlund verkar själva ha sett Sarah Palins Facebook-sida. För ser man på kartan och läser tillhörande kommentar bör det med all tydlighet framgå att den knappast inspirerar till våldsdåd. För det första är inte kikarsiktena riktade mot personer utan mot valdistrikt. För det andra är texten solklar om vad det handlar om: ”We’ll aim for these races and many others. This is just the first salvo in a fight to elect people across the nation”. Det handlar alltså om att vinna val och att kämpa för att rätt människor blir valda. Här saknas alla anspelningar på våld.
De vapenmetaforer, liksom den kampretorik, som Sarah Palin använder är inte heller unika för henne. Under valkampanjen 2008 använde Barack Obama dessa ord: ”Om de tar en kniv till denna kamp, så kommer vi att ta ett skjutvapen.” Ja, själva ordet ”kampanj” är egentligen en militär term. När det gäller kartan har liknande kartor använts av demokraterna vid minst två tillfällen där republikaner gjorts till måltavlor. Ingen reagerade då och det med rätta.
Drevet mot Sarah Palin saknar alltså sakliga grunder. Förvisso finns det mycket hat inom den amerikanska politiken men det är främst riktat mot konservativa republikaner. Så måste exempelvis Sarah Palin, liksom skribenterna Ann Coulter och David Horowitz alltid omge sig med livvakter vid offentliga framträdanden. Det behöver inte motsvarande figurer inom den amerikanska vänstern. Minns också filmen om mordet på George W Bush som vann priser världen över.
Sandlunds och Thuresons logik är halsbrytande. Båda erkänner att de inget vet om mördarens motiv. Ändå drar de sig inte för att skylla på Sarah Palin. Detta när inget talar för att det var ett ”överhettat politiskt klimat” som inspirerade till dåden. Thureson anklagar Sarah Palin för att sprida ett besinningslöst hat. Men anklagelsen faller tillbaka på honom själv. Sällan har en politiker varit så oförtjänt hatad som Sarah Palin. Genom sina artiklar bidrar Sandlund och Thureson till det hatiska politiska klimat som de själva tar avstånd ifrån. De har heller varken använt sitt eget omdöme för att pröva det rimliga i sina anklagelser eller gått till källan för att verifiera uppgifterna om Facebook-sidan. Så det är dags för självrannsakan. Och en förklaring.
Tyvärr haltar ”förklaringen” från Sandlund och Thureson rejält. Thureson refererar till Sarah Palins karta och menar att den visar att Gabrielle Giffords ”skulle bort”. Som om Sarah Palin inte skulle bry sig om hur Giffords skulle bekämpas, bara hon plockades bort! I kommentaren till kartan skriver Sarah Palin att det handlar om en kamp för att välja rätt människor till kongressen. Och det är lågt av Thureson att antyda något annat.
Han skriver också att det inte var ett slumpskott som fällde Giffords. Det är sant. Men vad har det för relevans för vår kritik? Varken Thureson, Sandlund eller någon annan visste någonting om motiven för våldsdåden när de skrev sina artiklar för drygt tre veckor sedan. Nu när vi vet mer visar det sig att mördaren hade haft ett horn i sidan till Gabrielle Giffords sedan 2007, alltså långt innan Obama kom till makten och långt innan Sarah Palin lägger ut sin måltavla. Vidare att hans drevs av minst sagt förvirrade tankar om att den federala staten hjärntvättade medborgarna genom kontrollen över grammatiken. Det finns inget, och jag upprepar inget, i hans bakgrund som indikerar att han tagit intryck av Tea party-rörelsen, Sarah Palin eller på något sätt inspirerats av ett ”överhettat politiskt klimat”.
Det är också beklämmande att Thureson tror att New York Times kolumnist Paul Krugman skulle vara en sansad och seriös bedömare av den politiska situationen i USA. Bland konservativa är han, och hela New York Times, ökända för sin besinningslösa och känslofyllda kritik av Sarah Palin, Tea Party-rörelsen och allt konservativt. De utgör vänsterns avant garde i USA. Krugman har också fått mycket kritik för sina skriverier om våldsdåden i Tucson. Så skriver exempelvis den Pulitzervinnande kolumnisten Charles Krauthammer i Washington Post: ”The origins of Loughner’s delusions are clear: mental illness. What are the origins of Krugman’s?”
Det är vidare synd att Thureson fortsätter att tro att hatet kommer från högerkanten. Fakta talar för motsatsen men Dagen valde tyvärr, antagligen av utrymmesskäl, att klippa bort den delen av insändaren.
Elisabeth Sandlund fortsätter att argumentera som om den politiska retoriken hade något med morden att göra. Men argumenten för detta lyser med sin frånvaro.
Det är beklämmande att varken Elisabeth Sandlund eller Birger Thureson inser och bekänner det orimliga i sina anklagelser om Sarah Palins skuld till morden i Tucson. De vapenmetaforer som Sarah Palin använde tillhör den politiska vardagen i USA och läser man hennes kommentar är det ju alldeles uppenbart att den kamp hon förordar är den vanliga demokratiska processen. Så det saknas skäl för det minsta klander, än mindre att göra henne indirekt ansvarig för massmord.
Här finns också en naivitet om den politiska situationen i USA. Det pågår ett kulturkrig i USA där skiljelinjen inte går mellan förnuftiga liberaler och råbarkade högerkristna utan mellan höger och vänster. På båda sidor finns vettiga och ovettiga människor. Att då läsa Paul Krugman och tro att man får en sansad bedömning av situationen leder helt fel. Jag föreslår att redaktionen tillägnar sig lite mer av det konservativa och intelligenta tankegods som det faktiskt finns gott om bara man vågar gå utanför den rapportering som kommer svenskarna till del genom TT, Aktuellt och Godmorgon Världen.
Idag är det Förintelsens minnesdag. Vi minns den stora ondska som judarna utsattes för av nazistregimen i Tyskland under 30- och 40-talen. Det är en unik händelse som svårligen låter sig jämföras med andra i ondska. Dagen till ära skriver vår ärkebiskop Anders Wejryd en artikel i Svenska Dagbladet. Vad har han månne för vist att säga? Kanske något om judarnas fortsatt utsatta position i vår värld? Eller någonting om hur antisemitismen alltid ligger på lur och att vi ser exempel på det i Sverige här och nu? Eller varför inte bara en påminnelse om människans stora ondska och att vi är hopplöst förlorade utan frälsning?
Men nej, Wejryd skriver om det han måste anse vara vår tids antisemitism, nämligen islamofobin. Med hans ord:
Så skapar vi oss våra fiendebilder. De växer och frodas på lagom håll. Idag är det islamisterna som finns längst upp i medvetandet. Begrepp blandas ihop, både med avsikt och på grund av okunskap. Fram växer en diffus fiendebild, inkluderande alla muslimer och ingen.
Vad menar biskopen? Texten saknar genomgående subjekt och vi vet därför inte vem som ”blandar ihop begreppen” och som egentligen ser muslimerna som fiender. Han skriver ”vi” men talar senare i texten om Sverigedemokraterna. Men vi är ju inte Sverigedemokraterna. Och viktigare: kan hotet mot muslimerna verkligen jämföras med hotet mot judarna då och idag? Svarat är nej. Det finns förstås en utbredd (och befogad) rädsla för islamismen men från den är det väääääldigt långt till någon form av organiserad och populär rörelse som med statens hjälp vill ta död på alla muslimer. Ja, jämförelsen är befängd. Och den förminskar det onda som judarna utsattes för.
Biskopen avslutar sin artikel med följande salva:
Förintelsens minnesdag utmanar vår bekvämlighet och våra gränser. Stadsplanering, socialpolitik, utbildningspolitik, internationell solidaritet, umgängesformer, vikten av demokrati, vilka man bryr sig om att prata med och lyssna på, snabbt utslängda kommentarer; allt sådant har att göra med den klassiska frågan från Kain: ”Skall jag ta hand om min bror?” Ja, det ska vi.
Ja, där känner vi oss väl träffade allihop? Genom att inte bry oss tillräckligt om stadsplanering visar vi att vi egentligen inte bryr oss om våra bröder. Och att vi genom vårt svaga politiska intresse faktiskt inte är så värst mycket bättre än nazisterna själva. Det är vad jag kallar moralisk klarsyn!
Igår skrev Dagens Birger Thureson ett lidelsefullt blogginlägg om Sarah Palins skuld till morden i Tucson, Arizona. Idag fortsätter tyvärr Elisabeth Sandlund på samma tema, nu i en ledarartikel. Hon skriver:
Som enskild händelse är dödsskjutningarna i Tucson förfärliga. Som symtom på ett överhettat politiskt klimat där de retoriska greppen passerat anständighetens gränser är de skrämmande.
Att stämningsläget i den amerikanska politiken är uppjagat är ingen nyhet. Höstens valkampanj ansågs allmänt vara den hätskaste i mannaminne, vilket inte vill säga litet. Republikanen Sarah Palins minst sagt osmakliga uppmaning på webben att ställa in kikarsiktet på ett antal politiska motståndare, däribland Gabrielle Gibson, är ett tydligt exempel på när bildspråket övergår från att vara målande till att bli förödande. Även om en miljon betraktare tolkar en framställning av detta slag som avsett, det vill säga symboliskt, räcker det med att en urskiljningslös person ser den som en konkret uppmaning att gå från ord till handling. Det gäller oavsett om just detta tilltag påverkat förövaren i Tucson, om vars bevekelsegrunder än så länge inte särskilt mycket är känt, eller inte.
Min kommentar:
Elisabeth, Elisabeth, varför skriver du på detta viset?
Hur kan du säga något om vad denna händelse är ett symptom på innan vi vet något om mannens motiv? Vad vet du som får dig att dra slutsatsen att mannens handlande har något att göra med ”ett överhettat politiskt klimat”? Det finns inga fakta som talar för det. SvD rapporterar om att sheriffen Clarence Dupnik gav uttryck för uppfattning att det var den ”hatfyllda politiska retoriken” från högerhåll som inspirerat till dådet. Men senare har han medgivit att han inte hade någon grund för det påståendet. Han agerade helt enkelt politisk kommentator, inte som polis, under den presskonferensen. Det är egentligen rätt uppenbart när man läser honom.
När du sedan ger exempel på hätsk retorik hänvisar du till Sarah Palins nu så kända karta med kikarsikten. Men precis som med Birger Thureson verkar du inte ha besökt hennes sida och sett kartan och läst hennes kommentar. Kikarsiktena är inte riktade mot personer utan mot valdistrikt. Och texten är solklar och kan inte missuppfattas: ”We’ll aim for these races and many others. This is just the first salvo in a fight to elect people across the nation”. Alltså ”aim for these races” och ”a fight to elect people”. Här saknas alla anspelningar på våld. Och vad en sinnesförvirrad man kan läsa in i detta har varken du eller jag en aning om. Kommer du förresten ihåg filmen om mordet på George W Bush som vann filmpriser i hela världen? Visst ligger det närmare till hands att tro att den filmen inspirerar till dåd som detta?
Så ditt enda exempel på det ”överhettade politiska klimatet” som du ger håller inte streck. Min slutsats blir därför att du är ute efter Sarah Palin oavsett vad. Det är förstås legitimt att kritisera henne, hennes språk och politik. Men det borde inte ske i samband med mord som hon inte har med att göra och inte kan anklagas för på något sätt. Det är ohederligt.
Det är också sorgligt att Dagen (du, Thureson och Jaktlund på Twitter) så lätt faller in i kören av alla dem som skäller på de amerikanska kristna som befinner sig på högerkanten. De får helt enkelt ingen rättvis behandling i svensk media.
skriv ut
