Skip to main content.

En plats att undvika

Hur kul är det egentligen att vara kristen? För dem som söker lycka finns det helt klart betydligt säkrare och enklare metoder. Som att sniffa kokain, exempelvis. Det Gud erbjuder är inget lyckopiller utan liknar mer det röda piller Neo tar i filmen The Matrix. Liksom detta piller öppnar Neos ögon för verkligheten som den verkligen är, öppnar Guds ande, om vi välkomnar honom, våra ögon för den andliga verkligheten (det vill säga verkligheten som den verkligen är). Den dominerande ingrediensen i denna är Evangeliet – de goda nyheterna om evigt liv genom tro på Jesus Kristus. Men här finns även några riktigt, riktigt dåliga nyheter. Den främsta av dessa är onekligen helvetet.

Givetvis är det praktiskt att veta vilka alternativen är för min slutliga destination. Det är bra att ha lärt känna spelreglerna innan spelet är slut. Efteråt är det ju för sent. Samtidigt är helvetets realitet en sanning jag helst skulle vilja tänka bort. ”Ignorance is bliss” säger en man i The Matrix som önskar sig tillbaka till illusionen. Här finns alltså en frestelse: att förtränga det obehagliga och intala sig själv att vägen till himmelen är bred, enkelriktad och utan avfarter. Men detta är en frestelse, inget annat. Illusioner är ju kortvariga och just denna riskerar att få ett mycket abrupt och ovälkommet slut. Det är, som alltid, bäst att gilla läget och se nyktert på situationen.

Det råder ingen tvekan om att helvetet är ett synnerligen otrevligt ställe. Vad värre är, det verkar inte heller finnas något slut på eländet. Jesus säger: ”Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut. Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.” (Matt 13) Vidare: ”Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.” (Upp 21). Röken från detta ställe kommer att stiga upp i ”evigheters evighet” (Upp 19:3) vilket verkar vara ganska länge. En plats att undvika, kort sagt.

Nå, detta är ju bara några lösryckta bibelcitat kanske någon säger. Så enkelt slipper man nu inte undan. Dels finns det många fler citat, alla från vår snälle Jesus, och dels är den kyrka som samlar en majoritet av världens kristna och den enda som står för historisk kontinuitet otrevligt tydlig på denna punkt. I dess katekes finner vi följande: ”Kyrkans lära bekräftar att det finns ett helvete och att det varar för evigt. Själarna i dem som dör i dödssyndens tillstånd kommer omedelbart efter döden ned i helvetet, där de lider helvetets kval, den ‘eviga elden'”. (1035) Alla fakta i målet talar helt enkelt för att helvetet är en realitet och därför något att ta i beaktande när man funderar över framtiden.

Eftersom helvetet tydligen är en av de två slutliga destinationerna för människan, åtminstone efter vad vi kan förstå, skulle man kunna anta att kyrkan ansträngde sig för att göra dessa två alternativ tydliga i sin undervisning. Upp eller ner, sång eller klagan, turn or burn. Något sådant. Så är nu inte fallet. På sin höjd talas det om detta en gång om året, på Domsöndagen. Och då handlar det mer om domen än om vart man kommer efter den. Under mina 10 år som kristen har jag aldrig hört en enda predikan om helvetet (och väldigt lite om himmelen också, ska tilläggas). Det är som att den svenska kristenheten bestämt sig för att ignorera denna otäcka verklighet, kanske i syfte att inte tappa alla gudstjänstbesökare. Eller så tror vårt kära kyrkliga ledarskap på fullt allvar att vi med strutsteknik kan definiera bort sådant vi inte gillar.

Albert Mohler har skrivit ett par artiklar om varför helvetet försvunnit ur förkunnelsen. Hur kommer det sig att ”till och med” evangelikalt kristna nu verkar ha övergett den tro på helvetet som Bibeln och kyrkohistorien lär? Han skriver:

What has happened so that we now find even some who claim to be evangelicals promoting and teaching concepts such as universalism, inclusivism, postmortem evangelism, conditional immortality, and annihilationism–when those known as evangelicals in former times were known for opposing those very proposals? Many evangelicals seek to find any way out of the biblical doctrine–marked by so much awkwardness and embarrassment.

För det första, menar Mohler, har synen på Gud förändrats radikalt:

The biblical vision of God has been rejected by the culture as too restrictive of human freedom and offensive to human sensibilities. God’s love has been redefined so that it is no longer holy. God’s sovereignty has been reconceived so that human autonomy is undisturbed.

Det är onekligen sant att kärleken hör till Guds väsen. ”Gud är kärlek” skriver exempelvis Johannes i sitt första brevs fjärde kapitel. Men detta innebär ju inte att kärleken är Gud eller att kärleken helt definierar Guds karaktär. Gud är också helig (se exempelvis 1 Petr 1:15). Dels får detta konsekvensen att Guds kärlek inte är av den överslätande typen. Vidare, och mer avgörande för oss, innebär Guds helighet också att han varken tolererar eller kan ha något med synd att göra. Så läser vi att inget orent skall komma in i det nya Jerusalem (Upp 21:27).

Även människors syn på rättvisa har förändrats. Mohler fortsätter:

A second issue that has contributed to the modern denial of hell is a changed view of justice. Retributive justice has been the hallmark of human law since premodern times. This concept assumes that punishment is a natural and necessary component of justice. Nevertheless, retributive justice has been under assault for many years in western cultures, and this has led to modifications in the doctrine of hell.

The utilitarian philosophers such as John Stuart Mill and Jeremy Bentham argued that retribution is an unacceptable form of justice. Rejecting clear and absolute moral norms, they argued that justice demands restoration rather than retribution. Criminals were no longer seen as evil and deserving of punishment, but were seen as persons in need of correction. The goal–for all but the most egregious sinners–was restoration and rehabilitation. The shift from the prison to the penitentiary was supposed to be a shift from a place of punishment to a place of penance, but apparently no one told the prisoners.

C. S. Lewis rejected this idea as an assault upon the very concept of justice. ”We demand of a cure not whether it is just but whether it succeeds. Thus when we cease to consider what the criminal deserves and consider only what will cure him or deter others, we have tacitly removed him from the sphere of justice altogether; instead of a person, a subject of rights, we now have a mere object, a patient, a ‘case’.”

Poängen här är att den västerländska människan inte längre tror att straffet har ett egenvärde. Vedergällning är för oss något ont, något som omöjligen kan komma från en god Gud. Men Herren säger: ”Min är hämnden” (Rom 12:19). För den moderna människan är straffet främst korrigerande och framåtblickande. Brottslingen ska rehabiliteras, botas från sin brottslighet, och sedan återvända till samhället. Följaktligen heter den myndighet som ansvarar för landets fängelser Kriminalvårdsstyrelsen, inte Bestraffningsmyndigheten. Detta synsätt låter sig inte förenas med en tro på helvetets evighet. För vilken är poängen med rehabilitering om det saknas en möjlighet att slippa ut? Hur kan helvetet vara ett gott straff om det inte får en god effekt på den som straffas?

Hur kan då ett evigt straff någonsin vara ett riktigt straff? Ett rättvist straff står i proportion till brottet. Svaret måste då vara att endast ett evigt straff motsvarar det brott som begåtts. Men finns det verkligen något brott som förtjänar en evig bestraffning? Detta har varit min stora frågeställning, det intellektuella hinder som fått mig att vägra tro att Jesu ord verkligen ska tolkas bokstavligt. Mohler tar upp detta problem:

Some theologians have questioned the moral integrity of eternal punishment by arguing that an infinite punishment is an unjust penalty for finite sins. Or, to put the argument in a slightly different form, eternal torment is no fitting punishment for temporal sins.

Frågan är alltså hur ett evigt straff kan stå i proportion till en synd som utförts i tid och rum. Denna synd borde ju vara begränsad, inte oändlig. Och en begränsad synd borde inte leda till ett evigt straff. Ett evigt straff för en människas synd vore helt enkelt orättvist. Mohlers svar är ganska enkelt:

The traditional doctrine of hell argues that an infinite penalty is a just punishment for sin against the infinite holiness of God. This explains why all sinners are equally deserving of hell, but for salvation through faith in Christ.

Alltså: eftersom människans synd är riktad mot Gud, som ju är oändligt helig, blir synden så mycket allvarligare. Betänk skillnaden mellan att ljuga för en kollega och att ljuga inför en domare. Detta är samma handling på ytan. Sammanhangen är emellertid helt olika, så olika att det i det första fallet inte ens räknas som ett brott men i det andra kan ge flera års fängelse. Vem mitt brott är riktat mot påverkar dess allvar. Och därmed dess konsekvenser. Att ljuga för sin kollega är mindre allvarligt än att ljuga för sin chef. Detta är i sin tur mindre allvarligt än att ljuga för konungen. Och om det senare kan bestraffas med livstids fängelse, hur mycket allvarligare ska då inte brott riktade mot Gud själv bestraffas? Evig tortyr verkar vara det straff som vår rättvisa och goda Gud finner lämpligt.

En tredje förklaring till att så få kristna idag tar helvetet på allvar finner Mohler i vår tids psykologisering av människan. Han skriver:

Human behavior has been redefined by the impact of humanistic psychologies that deny or reduce personal responsibility for wrongdoing. Various theories place the blame on external influences, biological factors, behavioral determinism, genetic predispositions, and the influence of the subconscious–and these variant theories barely scratch the surface.

The autonomous self becomes the great personal project for individuals, and their various crimes and misdemeanors are excused as growth experiences or ‘personal issues.’ Shame and guilt are banned from public discussion and dismissed as repressive. In such a culture, the finality of God’s sentencing of impenitent sinners to hell is just unthinkable.

Det Mohler menar är att vi till stor del inte ser oss själva som ansvariga för våra handlingar, åtminstone inte de onda. Den moderna människan har upphört att vilja det onda hon gör, hon gör det enbart av inre eller yttre tvång. Innerst inne vill vi bara väl och Gud ser ju våra hjärtan. Följaktligen har ordet ”förlåt” mer eller mindre ersatts av ”ursäkta”. Vi ursäktar oss istället för att ödmjukt be om förlåtelse. Vår syndfullhet finns enbart på ytan, aldrig längst in. Men detta är, återigen, inget annat än illusioner. Vi tror helt enkelt för gott om oss själva. Och det är dags att bli realistiska.

Slutligen menar Mohler att även vår syn på frälsningen har förändrats. Han skriver:

The vast majority of men and women throughout the centuries of western civilization have awakened in the morning and gone to sleep at night with the fear of hell never far from consciousness–until now. Sin has been redefined as a lack of self-esteem rather than as an insult to the glory of God. Salvation has been reconceived as liberation from oppression, internal or external. The gospel becomes a means of release from bondage to bad habits rather than rescue from a sentence of eternity in hell.

Tidigare levde människor med en fruktan för helvetet. Dop, nattvard och bikt var därför hett eftertraktade sakrament. Idag har bikten sedan länge försvunnit, på sin höjd ersatt av själavårdande samtal. I många kyrkor firas den heliga måltiden pliktskyldigast en gång i månaden och ersätts ofta av kyrkkaffet. Dopet lever förvisso kvar men ses antingen som något ”fint” eller som enbart en lydnadshandling. Och den helige Ande är livgivare mest i meningen att han ger oss ett gott liv nu snarare än liv i evighet.

För det är våra själsliga sår snarare än synden som tynger oss. ”Hela oss” snarare än ”fräls oss” dominerar våra böner. Jesus är vår vän och läkare snarare än vår frälsare och konung. När han således ”frälser” är det inte från våra synder utan från inre och yttre sår och tråkiga liv. Om såren och tråkigheten består måste något vara fel i relationen med Gud. Det är kanske bäst att byta församling?

Kanske är det bäst att byta församling. Jag utesluter inte det. Och Gud vill ge oss ett rikt liv, fullt av mening även här och nu. Plågas vi ska vi självklart ta hand om oss själva på bästa sätt och även söka Guds helande. Men korset syftade först och främst till att ge oss evigt liv. Guds räddningsaktion syftade framför allt annat till att återförena oss med honom. Våra liv här är korta och vi ska, som Paulus säger, inte fästa för stor vikt vid det jordiska. Vår blick måste vara fäst mot det viktigaste, mot evigheten. I detta får vi aldrig glömma att en del av evigheten ter sig synnerligen dyster.

Ps. En bekännelse: Jag får inte läran om helvetets evighet att gå ihop, varken känslomässigt eller logiskt. Endast om en varelse med berått mod och full insikt trotsar Gud kan hon vara värd ett evigt straff. Och jag kan inte tro att så är fallet för de flesta av oss. Vår Gud måste helt enkelt kunna gradera våra synder och bestraffa dem olika. Texter som Jes 40:2 stöder denna tanke. Där finner vi att Herren straffar sitt folk dubbelt för dess synder. Och evigheter kan ju inte dubbleras. Sedan har jag också synpunkter på det rättvisa i att födas in i en verklighet i vilken jag hotas med evig eld om jag inte vill leva med min skapare. Förinta mig snarare.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit