Skip to main content.

den 18 maj 2015


  Biskop Antjes prioriteringar

Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén var nyligen i Rom och talade med påven. Under sin audiens höll hon ett tal där hon bland annat stolt meddelade att Svenska kyrkan nu avyttrat alla tillgångar i företag som sysslar med fossila bränslen. Så jag skämtade lite med henne, andra blandade sig i, biskopen svarade liksom även hennes teologiska sekreterare. Dialogen kom att handla om varför hon talat så lite om vad som borde vara högprioriterat för världens samlade kristenhet, nämligen situationen för de kristna i Mellanöstern. Nedan följer dialogen, följd av några kommentarer. Min YouTube-länk går till ett klipp från Prager University om varför vi egentligen borde älska fossila bränslen.

Twitterdiskussion med Biskop Antje

Den som läser biskopens tal finner en mängd referenser till HBTQ-rättigheter, lika löner för män och kvinnor, social rättvisa, tragedin i Medelhavet (”En skam för Europa!”), mycket om klimatförändringar och fossila bränslen och väldigt mycket om att välkomna den nya gränslösheten (vi måste göra oss av med ”rädslan för att beröra och bli berörd av det som är annorlunda”.) Och så en mening om de kristna i Mellanöstern: ”Vi sörjer och vredgas över den tragiska minskningen av kristen närvaro i Mellanöstern.”

I ärlighetens namn gör även påven en större sak av klimatförändringarna än att kristna mördas och fördrivs i en sällan skådad omfattning. Men det gör inte saken bättre för Svenska kyrkans och biskop Antjes del. Vi vet vad som händer och det händer nu. Även om kyrkan själv saknar makten att försvara de kristna där borde dess högsta representanter åka världen runt och samtala med, uppmana och förmana världens ledare att ingripa. Och då inte bara humanitärt utan även militärt. Biskop Antje borde även tala till oss kristna i Sverige om att vi måste vakna ur vår välfärdskoma (uttryck myntat av Expressens Ann-Charlotte Marteus) och aktivera oss för våra trossyskon. Vi behöver bli omruskade. Det är för detta vi har kyrkliga ledare.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 9 maj 2015


  Sakine, skolan och föräldrarnas rätt

En bra ingång vid samtal om religiösa friskolor är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 26 punkt 3. Den säger:

Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

Europakonventionen säger vidare att staten skall respektera föräldrarnas rätt ”att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Sedan 1995 är Europakonventionen överordnad svensk lag. Därför är svenska myndigheter egentligen skyldiga att ta hänsyn till föräldrars eventuella invändningar mot inslag i skolan som inte står i överensstämmelse med deras religiösa eller filosofiska övertygelser. När så inte sker bryter myndigheterna mot lagen. (Läs med fördel Lars F Eklunds genomgång av rättsläget).

Mot bakgrund av dessa konventioner och sunt förnuft borde frågan om friskolornas existens, även religiösa sådana, vara en icke-fråga. Det är föräldrarna som ansvarar för barnets välfärd och fostran och de måste därför ha friheten att sätta barnet i den skola som de önskar. Utan denna frihet kan de inte ta sitt naturgivna ansvar.

Det kan förstås gå snett och då måste det omgivande samhället reagera. Skolor kan bli fängelser och rena indoktrineringsanstalterna. Men alternativet med ett statligt utbildningsmonopol är värre. Det leder till ofrihet och påtvingad enhet. Och faktiskt till en statligt sanktionerad indoktrinering. Önskar vi verkligen ett pluralistiskt samhälle (till skillnad från Humanisternas idé om ett sekulärt sådant) måste föräldrarnas vilja för sina barn respekteras.

Med dessa tankar i huvudet läser jag Sakine Madons kommentar i Expressen om Humanisternas kampanj om att barn ska slippa bli ”stämplade med en viss livsåskådning”. Judinnan Anita Goldman gick i taket när hon såg kampanjen och jag tycker i det stora hela att hennes reaktion är berättigad. Men Sakine Madon menar att ”missförståndsproffsen nu ställt sig på rad” (en mycket kort rad) och att det är självklart att myndigheterna inte ska behandla barn som tillhörande en viss religion.

humbarnen

Hennes artikel är tanklös. Hon tar inte det minsta hänsyn till vare sig vad MR-konventionerna säger eller frustrationen som många religiösa föräldrar känner över den svenska skolan (disciplinproblem och undervisningen om sexualitet för att ta två exempel). Det hon menar är självklart, att barn inte har en religiös identitet, är verkligen inte det. Den utvecklas förstås och är vid unga år kopplad till föräldrarnas. Men barnets samhörighet med föräldrarna är central för dess utveckling och inget som en skola ska laborera med. Det är den tillhörigheten skolan ska visa respekt för. Det handlar alltså inte om att ”stämpla” barnet med en viss livsåskådning (vad det nu närmare innebär) utan att ta hänsyn till det religiösa sammanhang som barnet lever i.

Inte heller verkar Sakine Madon värna det pluralistiska samhället, trots att hon är liberal. Hon är blind för att den ”icke-konfessionella” skolan är en chimär och att en enhetsskola skapar ett enhetssamhälle. Ska vi få ett samhälle där civilsamhället florerar och har stor mångfald måste föräldrarna få styra över sina barns utbildning. Denna möjlighet är redan kraftigt kringskuren, trots att vi har friskolor med och utan religiösa inslag. Skolplikten gör barnen till skolans egendom i nio år och läroplanen, som alla skolor måste följa, är detaljerad. Hemundervisning nekas regelmässigt och föräldrar har svårt att få igenom undantag. Om man inte är beredd att bara följa strömmen är det svårt att vara förälder idag.

Ofriheten dominerar skolans värld vilket är sorgligt i sig. Det blir extra sorgligt när inte ens den icke-socialistiska oppositionen, vår så kallade höger, står upp för familjers frihet att styra över sina barns skolgång.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 10 april 2015


  Konsten att ge

(Ur boken Toxic Charity av Robert Lupton)

Nyligen deltog jag i ett samtal i kyrkan om frosseri. Samtalet kom snabbt att handla om hur vårt myckna ätande här skapar fattigdom i andra delar av världen och hur även jorden och djuren påverkas negativt av detsamma. Utan någon större framgång invände jag att dessa problem i sig själva är orelaterade till vårt frosseri. För det går ju alldeles utmärkt att frossa i ekologiska och närodlade jordgubbar. Att våra varudiskar dignar av allehanda läckerheter från världens alla hörn gör det förstås lättare att överkonsumera och att kräva allt större variation. Men det kan rimligen inte sägas enbart vara av ondo att vi har dessa möjligheter. Globaliseringen och den ökande handeln mellan länder (eller med samtalsledarens ord: ”systemet av produktion och konsumtion”) har ju bland annat inneburit att fattigdomen drastiskt minskat. Och på vilket sätt är det egentligen fel att äta en härlig papaya?

Den genomgående tesen i nästan all diskussion om fattigdom är att den skulle kunna avhjälpas om bara de rika människorna och länderna var mer generösa med sina tillgångar. Att vi har det bra här och kan leva i överflöd påverkar de resurssvaga negativt. De rika blir rikare på de fattigas bekostnad. Och på flera håll i världen kan det mycket väl vara så. Även historiskt sett har ansamling av rikedom ofta kunnat ske genom olika former av förtryck. Kungars lyxliv har betalats av fattiga bönder genom tvångsmedel. Så är det.

Det innebär nu inte att dessa är de enda sätten att bli rik på. De italienska stadsstaterna under medeltiden visade tidigt att den enes välstånd inte måste innebära någon annans fattigdom. Genom specialisering, handel och förmågan att skjuta upp sin egen konsumtion skapades rikedom utan förtryck, utnyttjande och andra offer än affärsmannens självförsakelse. Vårt nuvarande välstånd i västvärlden är av detta slag. Det har uppstått genom effektivisering, specialisering och ömsesidigt förtjänstfulla affärstransaktioner, inte genom att väst har exploaterat svagare länder.

Visst skulle vi rika västerlänningar snabbt kunna bidra till minskad fattigdom genom att vara mer generösa med våra tillgångar. Men bara väldigt kortsiktigt. Och bara rent materiellt. Vid akut nöd kan ofta inga högre krav ställas. Men långsiktigt förmår inte vårt överskott i sig självt att skapa några positiva förändringar hos den mottagande parten utan kommer tvärtom att spä på problemen. Och det beror på att fattigdom inte endast är ett materiellt problem. Fattigdomen kommer ur ett ihärdigt utanförskap och den beroendeställning som detta skapat hos den fattige. Och på detta hjälper inte endast materiella resurser tillförda utifrån. Fattiga måste komma ut ur sitt beroende genom en stor dos egen insats för att genom eget arbete slutligen resa sig. Det är denna resa som det goda givandet bistår och det är en mycket delikat uppgift, en uppgift som faktiskt kan vara svårare än att skilja sig från sina egna pengar.

I vår önskan att hjälpa räcker det därför inte med ett generöst hjärta. Det naiva givandet, exempelvis att regelbundet ge de romska tiggarna pengar, kan faktiskt göra saken värre. Förutom pengar, vilket inte ens är det huvudsakliga problemet, krävs det stor kunskap om fattigdomens orsaker i det specifika fallet samt erfarenheter av hur man leder just dessa människor vidare. Målet måste vara att få dem att ta egna initiativ och få dem att bli allt mindre beroende av välvilliga givare för sitt uppehälle.

Välståndets ojämna fördelning, mellan människor och mellan länder, är inte ett tecken på att de rika systematiskt utnyttjar de fattiga. Snarare visar detta på kroniska missförhållanden inom de fattiga länderna och hos de fattiga. De skulle kunna så mycket bättre! Vår plikt är att hjälpa och vara generösa med våra tillgångar. Men samtidigt måste vi öka vårt kunnande om vilken slags hjälp som faktiskt hjälper. Goda intentioner räcker inte. Kunskap måste till för ett givande som gör mer än att kännas rätt.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 24 mars 2015


  Netanyahu och tvåstatslösningen

Benjamin Netanyahu påstås nu definitivt ha stängt möjligheterna till en lösning där judar och palestinier lever sida vid sida i varsin stat. Så skriver DN:

Han övergav sitt sedan 2009 officiella om än betvivlade stöd för en palestinsk stat, och förklarade bryskt att någon sådan inte kom på fråga så länge han är premiärminister.

Men detta är vad Netanyahu egentligen har sagt:

I think that anyone who is going to establish a Palestinian state today and evacuate lands is giving attack grounds to the radical Islam against the state of Israel. Anyone who ignores this is sticking his head in the sand. The left does this time and time again. We are realistic and understand.

Och på en direkt fråga om det kan bli aktuellt med en palestinsk stat om han blir premiärminister svarar han nej.

Men detta innebär ju inte Netanyahu för all framtid motsätter sig en palestinsk stat. Han uttalar sig om nuläget och den nära framtiden. Och rimligen har han rätt.

Charles Krauthammer uttrycker det bättre än någon annan:

From Mali to Iraq, everything is in flux. Amid this mayhem, by what magic would the West Bank, riven by a bitter Fatah-Hamas rivalry, be an island of stability? What would give any Israeli-Palestinian peace agreement even a modicum of durability? …
Peace awaits three things. Eventual Palestinian acceptance of a Jewish state. A Palestinian leader willing to sign a deal based on that premise. A modicum of regional stability that allows Israel to risk the potentially fatal withdrawals such a deal would entail.

Så är det. Freden i Mellersta östern beror på större saker än hur Netanyahu uttrycker sig i en intervju.

Krauthammer får avsluta:

I understand the crushing disappointment of the Obama administration and its media poodles at the spectacular success of the foreign leader they loathe more than any other on the planet. The consequent seething and sputtering are understandable, if unseemly. Blaming Netanyahu for banishing peace, however, is mindless.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 18 mars 2015


  Vänsterns credo

Ingen har nog bättre sammanfattat vad vänstern står för än John Lennon i sången Imagine.

Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today…

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

Hur finns förstås massor att diskutera, mer än jag har ord för nu. Några saker bara. Problemet med drömmar uppstår när man agerar som om världen är som i drömmen. Exempelvis när man utgår från att män och kvinnor egentligen är likadana, att all verklig religion är fredlig eller att alla människor egentligen är goda. Men verkligheten formar sig inte efter våra drömmar. Den är som den är och vi gör bäst i att se den så.

Det var denna sång danskarna samlades kring efter attentatsförsöket mot Lars Vilks för ett par månader sedan. Det är ett närmast övertydligt exempel på otillräckligheten i västvärldens reaktion mot jihadismen. Vi är så djupt nersjunkna i drömmarnas värld att vi står kraftlösa och handfallna inför existensen av verklig ondska.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 februari 2015


  Den ökande antisemitismen angår oss alla

Här ett mycket starkt tal om den ökande antisemitismen som den franske premiärministern höll för några veckor sedan. Lyssna och låt er beröras.

Som han säger: ”We’re not outraged enough”. Detta borde vi uppröras över. Inte över saker som Birros självömkan.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 10 januari 2015


  Ett litet samtal med ärkebiskopen om Breivik och islamismen

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev igår att ”Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.” Men det finns flera stora skillnader mellan Breivik och de islamistiska mördarna i Paris (och på andra ställen). För det första skedde dåden i Paris i Guds namn. Mördarna ropade ”Allahu akbar” och att de nu hämnats profeten medan Breivik tog avstånd från religionen. För det andra är mördarna i Paris delaktiga i en stor jihadistisk rörelse medan Breivik stod ensam. Så jag twittrade lite:

Under morgonen svarade ärkebiskopen och vi fick ett litet samtal:

antje

Det är många märkligheter i samtalet. En av dem är att hon vill bekämpa islamismen genom att arbeta mot det hon kallar islamhat. Det är att börja i fel ända. Hon talar om vad vi kan göra praktiskt. Och det är viktigt. Vad kan vi göra mot islamismen? Annat än att kriga mot den förstås. Här är jag rådvill och tänker att det i första hand är en kamp muslimer emellan om islams själ. Vi utanförstående måste vara sanningsenliga och inte ducka för de stora problem som finns inom islam med våld, extremism och intolerans.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 5 januari 2015


  Reza Aslan, islam och dess kristna försvarare

I mitt twitterflöde menar många att religionsprofessorn och författaren Reza Aslan verkligen punkterar ”islamofobin” i en intervju hos CNN. Jag förvånas över att så många låter sig imponeras. Här är klippet:

En av de personer som lyft fram detta inslag är teologen Joel Halldorf, numera ledarskribent på Dagen liksom lektor vid Teologiska högskolan Stockholm. Han menar att ingen förklarat kopplingen mellan våld och islam bättre än Reza Aslan, att han ”använder fullständigt transparenta argument som vem som helst kan pröva” och att dessa argument är hållbara. Låt oss då pröva argumenten med hjälp av en genomgång som den katolske islamkännaren Robert Spencer gjort av samma inslag. Men innan vi drunknar i detaljer som har mer eller mindre bäring på hur vi utvärderar islam, låt oss först undersöka hur Reza Aslan svarar på frågan om huruvida islam främjar våld (4:30 in i inslaget). Han säger:

Islam främjar varken våld eller fred. Islam är bara en religion och som vilken annan religion som helst beror det på vad man för med sig. Är du en våldsam person kommer din tro att bli våldsam vare sig du är kristen, hindu, jude eller muslim… Det finns buddistiska munkar i Burma som slaktar kvinnor och barn. Främjar buddism våld? Självklart inte. Människor är våldsamma eller fredliga och det beror på deras politik och världsbild.

Detta är ett häpnadsväckande påstående och jag har svårt att tro att någon vid sina sinnens fulla bruk ärligt kan mena att religioner, till skillnad från politiska ideologier och världsbilder, inte påverkar människor i en eller annan riktning. Enligt Resa Aslan är religioner helt tomma på sådant innehåll som påverkar människor i en fredlig eller våldsam riktning. Att vi kristna har en fredsfurste som begär att vi söker freden skulle alltså inte ha någon effekt på oss. Att Muhammed var en krigsherre och att Koranen innehåller många verser som uppmanar till våld mot otrogna skulle inte heller ha något inflytande på muslimer. Religioner, enligt Aslan, är bara vad vi människor gör dem till just nu. De påverkar aldrig oss, det är vi som påverkar dem. Hur kan någon tänkande människa tro detta? Och varför skulle politiska idéer, till skillnad från religiösa, påverka människor då? För att citera Reza Aslan själv: Att tro detta, och här väljer jag mina ord väl, är idiotiskt.

Ovanstående är egentligen tillräckligt för att diskvalificera Reza Aslan som en seriös person, han är antingen oärlig eller ointelligent. Men låt oss ändå backa bandet för att titta på åtminstone några av hans övriga påståenden:

– Han påstår att kvinnlig omskärelse inte är en muslimsk utan en centralafrikansk sedvänja och nämner Eritrea och Etiopien, två länder som domineras av kristna befolkningar. Ingen annanstans är kvinnlig omskärelse ett problem, säger han. Nu är ju dessa länder inte centralafrikanska utan östafrikanska men varför bry sig om sådana detaljer? Men att kvinnlig omskärelse endast är ett problem där är inte sant. Indonesiens största muslimska organisation har deklarerat att kvinnlig omskärelse är en ”mänsklig rättighet”. Det försvaras av muslimer i Australien, det är ett stort problem i Storbritannien, är vanligt i Irak, är ett växande problem på Maldiverna och bland kurder finns rapporter om att 41 procent av kvinnorna tvingats bli omskurna. Visst är det så att kvinnlig omskärelse förekommer bland icke-muslimer men endast islam godkänner ingreppet och islamsk lag påbjuder det för alla pojkar och flickor.

– Kvinnor diskrimineras endast i ett fåtal muslimska länder, som i Saudiarabien och Iran. I många muslimska länder har kvinnor en stark ställning, exempelvis i Indonesien, Malaysia, Turkiet och Bangladesh. Därför är det fel att påstå att muslimska länder generellt kännetecknas av kvinnoförtryck, menar Reza Aslan. Men Human Rights Watch meddelar att i Indonesien, både nationellt och lokalt, växer antalet diskriminerande lagar och regler mot kvinnor stadigt. Situationen för kvinnor i Bangladesh och Turkiet lämnar också mycket att önska. Malaysia verkar vara det muslimska land som bäst värnar kvinnors rättigheter men gör också det i motstånd mot just konservativa islamiska krafter.

– Reza Aslan kritiserar också Benjamin Netanjahu för att han jämför Islamiska Staten med Hamas. ”Det är löjligt och alla vet det”, säger han. Varför är jämförelsen löjlig? Båda rörelserna är islamistiska, båda önskar införa sharia, båda önskar ett kalifat, båda tror på våldsam jihad och att icke-muslimer ska underkuvas. Skillnaden är att Hamas endast krigar mot Israel medan IS krigar mot alla.

Förutom att så gott som allt han säger är felaktigt är han raljant och otrevlig trots att reportrarna ger honom gott om tid och ställer rimliga frågor. Det är sammantaget mycket svårt att förstå vad som tilltalar Joel Halldorf, David Nyström med flera som cirkulerar denna intervju.

Det ser förstås olika ut i världens muslimska länder men detta faktum gör det ju inte omöjligt för oss att dra några slutsatser om islam och dess påverkan på sina omgivningar. Mycket talar för att det inom varje land med muslimsk befolkning sker en rörelse i islamistisk riktning. Med tanke på att denna sker med hänvisning till mer bokstavliga tolkningar av Koranen och hadhiterna och som en reaktion på islams urvattning skulle man kunna kalla islamismen för en muslimsk väckelserörelse.

Istället för att lyssna på Reza Aslan tycker jag man bör titta på en stor studie utförd av Pew Research Center om tillståndet bland världens muslimer. De har intervjuat 38000 muslimer i 39 länder och territorier. Resultatet visar att islamismen är en strömning som ungefär hälften av alla muslimer mer eller mindre ansluter sig till. Jag avslutar med några bilder från studien.

sharia

sharia2

sharia3

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 1 januari 2015


  Frikyrkouppropet överskrider kyrkans mandat

Jag återkommer här till ett tredje inlägg om de 372 frikyrkligas upprop för en generösare flyktingpolitik. Med uppropet ger de 372 pastorerna och teologerna tyngd åt vad som är en sant kristen hållning i hur man bör förhålla sig till SD och till flyktingpolitiken överhuvudtaget. Vi kristna ska, enligt uppropet, verka för en generös flyktingpolitik och nej, Sveriges politik är faktiskt inte generös nog. Vi kristna ska heller inte låta oss dupera oss av Sverigedemokratisk retorik som gör invandringen till ett problem.

Min spontana reaktion när jag hörde om Stefan Swärds planer på att mota en ”växande kristen främlingsfientlighet” var att detta kommer att skapa ytterligare splittring inom kristenheten och det inom en fråga där det är legitimt med skilda uppfattningar (till skillnad från abortfrågan). Detta är fortfarande mitt omdöme. Inte så att främlingsfientlighet är en möjlig kristen attityd. Men att man problematiserar invandringsvolymen kan självklart ha helt andra motiv, exempelvis omsorg om landet och den samhällsmodell som så sakteliga växt fram. Jag själv är inte attraherad av SD men kan tänka mig att flera dras till partiet trots dess främlingsfientliga bagage, inte tack vare det. Man ser genom fingrarna med partiets historia och dess ofta suspekta företrädare därför att det ensamt talar om en verklighet som man själv ser. Det ökade stödet till SD behöver därför inte betyda att svenskar, och inte heller kristna, har blivit mer främlingsfientliga.

När en så stor grupp kyrkliga ledare och lärda uttalar sig om vad vi kristna ska ta avstånd ifrån och ställa oss bakom är det väldigt viktigt att man har täckning för sina ord och, således, att man uttalar sig inom det som är kyrkans domän, nämligen tro och moral. Kyrkans uppdrag är inte politiskt, det är helt enkelt inte hennes kompetensområde.

Ibland är kopplingen mellan moral och politik emellertid uppenbar. En politik som exempelvis handlar om att döda oönskade människor, som judar eller ofödda, måste kyrkan självklart ta avstånd ifrån. Den strider ju mot budet ”du skall icke dräpa”. Utifrån ett av de mest grundläggande buden om att vi ska älska vår nästa bör kyrkan även ta avstånd från politiker eller partier som manar till främlingsfientlighet. Och hade uppropet stannat vid att höja ett varningens finger mot en växande främlingsfientlighet (med konkreta exempel på denna) och manat oss att vara generösa med våra tillgångar när vi nu möter allt fler nödställda hade även jag kunnat skriva under även om det hade funnits mycket mer att säga i ämnet.

Tyvärr går alltså uppropet längre än så: Vår nuvarande flyktingpolitik är inte generös nog, allt tal om att invandringen orsakar problem är myter, vi ska inte oroa oss för islamismens utbredning bland de muslimer som invandrar och SD fördöms som ett närmast antikristligt parti. Vilken biblisk grund finns det då för det första och viktigaste av dessa påståenden, att den nuvarande flyktingpolitiken inte är generös nog? Uppropet citerar Matt 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta… Jag var främling och ni tog emot mig.” Stefan Swärd har även flera gånger refererat till att den heliga familjen flydde till Egypten och där lyckligtvis inte stoppades på grund av att Egypten infört SD:s stränga migrationspolitik. Ofta nämns även gammaltestamentliga referenser till att vi ska älska invandraren, exempelvis ”Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” från 5 Mos 10.

Men dessa texter talar om vår personliga attityd till de främlingar vi möter och går inte rakt av att göra politik av. Texternas ”ni” syftar på de troendes gemenskap och inte på nationer. Det faller exempelvis på sin egen orimlighet att texten ”jag var främling och ni tog emot mig” skulle argumentera för en gränslös värld. Och texterna ger ingen grund för att uttala sig om huruvida permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, om hur anhöriginvandringen ska regleras, om vikten av att styrka asylsökandes identiteter eller om våra resurser i första hand borde gå till att göra livet mer drägligt i flyktingarnas närområden. Allt detta är faktorer som påverkar generositeten i vår flyktingpolitik och även storleken på flyktingströmmen till Sverige.

Bibeln ger alltså inte så många svar på hur flyktingpolitiken ska utformas och uppropets undertecknare gör det väl enkelt för sig när de reducerar det ”etiska vägvalet” till att handla om att ta emot fler eller färre flyktingar. Vårt land ska vara öppet för flyktingar men utöver det bör det vara högt i tak när kristna och andra diskuterar bästa sättet att hantera det stora antalet flyktingar som nu strömmar till vårt land. Pastorerna och teologerna missbrukar sin position när de gemensamt, med anspråk (om än implicita) på att definiera sann kristen tro, begränsar den kristna hållningen till att enbart vara positiv till invandringen och ser alla försök till begränsningar som baserade på främlingsfientlighet, en klar icke-kristen hållning. Uppropet bör därför ses som schismatiskt och klart klandervärt. Att det uppstår hetsiga diskussioner i dess kölvatten är att räkna med.

Se även debatt mellan Stefan Swärd och Julia Kronlid i Aktuellt. Läs också Thomas Idergards artikel om vad som är kristet i invandringspolitiken.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 december 2014


  De medeltida korstågen och islams sanna natur

Jag lovade återkomma om frikyrklighetens stora upprop för en generös flyktingpolitik. Förutom att det ignorerar de problem som folk upplever med en allt större invandring innehåller det också märkliga skrivningar om islam och de medeltida korstågen:

Vi begår ett stort misstag om vi säger att dessa islamistiska grupper visar på islams sanna natur. Det är ett lika stort misstag som att säga att korstågen under medeltiden visar på den kristna trons sanna natur. Flyktingar som kommer hit vill leva ett liv i fred och trygghet.

Poängen verkar vara att vi inte ska hålla de muslimska flyktingar som kommer till Sverige ansvariga för de illdåd som begås i islams namn. De allra flesta av flyktingarna har inget med dessa att göra och vill bara, precis som vem som helst, leva i fred. Och det är sant. Alla med goda asylskäl som söker sig hit, oavsett deras religiösa tro, bör få uppehållstillstånd i Sverige. Och de bör mötas med respekt och medkänsla, snarare än misstänksamhet och självklart inte fientlighet.

Men allt detta kan sägas utan att uttala sig om islams sanna natur eller att göra jämförelser mellan islamism och medeltidens korståg. Det är knappast kyrkans uppgift att försvara islam, än mindre att spä på missuppfattningar om naturen av kyrkans korståg. Naturligt vore att inta en kritisk hållning till konkurrerande livsåskådningar. Och i fallet med islam finns det mycket som talar för att vi bör förhålla oss vaksamma till det som nu händer inom den muslimska världen och detta alldeles oavsett vad vi tror om islams sanna natur.

Islamismen är en stark rörelse inom islam som inte endast attraherar en liten extremistisk minoritet. Tvärtom bekänner sig en knapp majoritet av dagens muslimer världen över till en islamistisk agenda (för mer om detta, läs Pew Research stora studie eller se Ben Shapiros rappa sammanfattning). Detta innebär att rekryteringsbasen för extremistiska terrorgrupper som IS och al Qaida med flera är stor. Det leder också till problemet att en stor grupp muslimer inte ansluter sig till det demokratiska och liberala projektet. Vad vi kan göra åt detta har jag inget svar på. Men problemet bör i alla fall erkännas och inte ignoreras.

Att kristna krigade i Guds namn för snart 1000 år sedan under korstågen är vidare inget argument för att vi ska vara tysta idag om de uppenbara problem som den muslimska världen har med våld och extremism. Problem bör påtalas där de föreligger. Och varken då eller idag bör vi förringa de religiösa motiven till de olika våldsyttringarna. Kanske är det så att korstågen är helt förenliga med den kristna tron och att de islamistiska illdåden på samma sätt kommer ur islam rätt förstådd. Denna jämförelse är inget att rygga för. På det hela taget är korstågen nämligen något som vi kristna av idag egentligen borde vara stolta över. De var en reaktion mot en muslimsk aggression som handlade om att återta förlorade områden och göra Jerusalem säkert igen för pilgrimer. Att kristna idag i tystnad låter sina bröder och systrar fördrivas och dödas i Nigeria, Somalia, Syrien och Irak är kanske mer ett tecken på kyrkans förfall än att den har återfunnit sina rötter.

Genom sin jämförelse förstärker författarna till uppropet och dess undertecknare de vanföreställningar som råder om korstågen. Det är djupt olyckligt och oansvarigt, särskilt som det sker av en så stor grupp kristna ledare och teologer.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit
« Tidigare inlägg  Nästa sida »