Skip to main content.

den 24 mars 2015


  Netanyahu och tvåstatslösningen

Benjamin Netanyahu påstås nu definitivt ha stängt möjligheterna till en lösning där judar och palestinier lever sida vid sida i varsin stat. Så skriver DN:

Han övergav sitt sedan 2009 officiella om än betvivlade stöd för en palestinsk stat, och förklarade bryskt att någon sådan inte kom på fråga så länge han är premiärminister.

Men detta är vad Netanyahu egentligen har sagt:

I think that anyone who is going to establish a Palestinian state today and evacuate lands is giving attack grounds to the radical Islam against the state of Israel. Anyone who ignores this is sticking his head in the sand. The left does this time and time again. We are realistic and understand.

Och på en direkt fråga om det kan bli aktuellt med en palestinsk stat om han blir premiärminister svarar han nej.

Men detta innebär ju inte Netanyahu för all framtid motsätter sig en palestinsk stat. Han uttalar sig om nuläget och den nära framtiden. Och rimligen har han rätt.

Charles Krauthammer uttrycker det bättre än någon annan:

From Mali to Iraq, everything is in flux. Amid this mayhem, by what magic would the West Bank, riven by a bitter Fatah-Hamas rivalry, be an island of stability? What would give any Israeli-Palestinian peace agreement even a modicum of durability? …
Peace awaits three things. Eventual Palestinian acceptance of a Jewish state. A Palestinian leader willing to sign a deal based on that premise. A modicum of regional stability that allows Israel to risk the potentially fatal withdrawals such a deal would entail.

Så är det. Freden i Mellersta östern beror på större saker än hur Netanyahu uttrycker sig i en intervju.

Krauthammer får avsluta:

I understand the crushing disappointment of the Obama administration and its media poodles at the spectacular success of the foreign leader they loathe more than any other on the planet. The consequent seething and sputtering are understandable, if unseemly. Blaming Netanyahu for banishing peace, however, is mindless.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 18 mars 2015


  Vänsterns credo

Ingen har nog bättre sammanfattat vad vänstern står för än John Lennon i sången Imagine.

Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today…

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

Hur finns förstås massor att diskutera, mer än jag har ord för nu. Några saker bara. Problemet med drömmar uppstår när man agerar som om världen är som i drömmen. Exempelvis när man utgår från att män och kvinnor egentligen är likadana, att all verklig religion är fredlig eller att alla människor egentligen är goda. Men verkligheten formar sig inte efter våra drömmar. Den är som den är och vi gör bäst i att se den så.

Det var denna sång danskarna samlades kring efter attentatsförsöket mot Lars Vilks för ett par månader sedan. Det är ett närmast övertydligt exempel på otillräckligheten i västvärldens reaktion mot jihadismen. Vi är så djupt nersjunkna i drömmarnas värld att vi står kraftlösa och handfallna inför existensen av verklig ondska.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 februari 2015


  Den ökande antisemitismen angår oss alla

Här ett mycket starkt tal om den ökande antisemitismen som den franske premiärministern höll för några veckor sedan. Lyssna och låt er beröras.

Som han säger: ”We’re not outraged enough”. Detta borde vi uppröras över. Inte över saker som Birros självömkan.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 10 januari 2015


  Ett litet samtal med ärkebiskopen om Breivik och islamismen

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev igår att ”Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.” Men det finns flera stora skillnader mellan Breivik och de islamistiska mördarna i Paris (och på andra ställen). För det första skedde dåden i Paris i Guds namn. Mördarna ropade ”Allahu akbar” och att de nu hämnats profeten medan Breivik tog avstånd från religionen. För det andra är mördarna i Paris delaktiga i en stor jihadistisk rörelse medan Breivik stod ensam. Så jag twittrade lite:

Under morgonen svarade ärkebiskopen och vi fick ett litet samtal:

antje

Det är många märkligheter i samtalet. En av dem är att hon vill bekämpa islamismen genom att arbeta mot det hon kallar islamhat. Det är att börja i fel ända. Hon talar om vad vi kan göra praktiskt. Och det är viktigt. Vad kan vi göra mot islamismen? Annat än att kriga mot den förstås. Här är jag rådvill och tänker att det i första hand är en kamp muslimer emellan om islams själ. Vi utanförstående måste vara sanningsenliga och inte ducka för de stora problem som finns inom islam med våld, extremism och intolerans.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 5 januari 2015


  Reza Aslan, islam och dess kristna försvarare

I mitt twitterflöde menar många att religionsprofessorn och författaren Reza Aslan verkligen punkterar ”islamofobin” i en intervju hos CNN. Jag förvånas över att så många låter sig imponeras. Här är klippet:

En av de personer som lyft fram detta inslag är teologen Joel Halldorf, numera ledarskribent på Dagen liksom lektor vid Teologiska högskolan Stockholm. Han menar att ingen förklarat kopplingen mellan våld och islam bättre än Reza Aslan, att han ”använder fullständigt transparenta argument som vem som helst kan pröva” och att dessa argument är hållbara. Låt oss då pröva argumenten med hjälp av en genomgång som den katolske islamkännaren Robert Spencer gjort av samma inslag. Men innan vi drunknar i detaljer som har mer eller mindre bäring på hur vi utvärderar islam, låt oss först undersöka hur Reza Aslan svarar på frågan om huruvida islam främjar våld (4:30 in i inslaget). Han säger:

Islam främjar varken våld eller fred. Islam är bara en religion och som vilken annan religion som helst beror det på vad man för med sig. Är du en våldsam person kommer din tro att bli våldsam vare sig du är kristen, hindu, jude eller muslim… Det finns buddistiska munkar i Burma som slaktar kvinnor och barn. Främjar buddism våld? Självklart inte. Människor är våldsamma eller fredliga och det beror på deras politik och världsbild.

Detta är ett häpnadsväckande påstående och jag har svårt att tro att någon vid sina sinnens fulla bruk ärligt kan mena att religioner, till skillnad från politiska ideologier och världsbilder, inte påverkar människor i en eller annan riktning. Enligt Resa Aslan är religioner helt tomma på sådant innehåll som påverkar människor i en fredlig eller våldsam riktning. Att vi kristna har en fredsfurste som begär att vi söker freden skulle alltså inte ha någon effekt på oss. Att Muhammed var en krigsherre och att Koranen innehåller många verser som uppmanar till våld mot otrogna skulle inte heller ha något inflytande på muslimer. Religioner, enligt Aslan, är bara vad vi människor gör dem till just nu. De påverkar aldrig oss, det är vi som påverkar dem. Hur kan någon tänkande människa tro detta? Och varför skulle politiska idéer, till skillnad från religiösa, påverka människor då? För att citera Reza Aslan själv: Att tro detta, och här väljer jag mina ord väl, är idiotiskt.

Ovanstående är egentligen tillräckligt för att diskvalificera Reza Aslan som en seriös person, han är antingen oärlig eller ointelligent. Men låt oss ändå backa bandet för att titta på åtminstone några av hans övriga påståenden:

- Han påstår att kvinnlig omskärelse inte är en muslimsk utan en centralafrikansk sedvänja och nämner Eritrea och Etiopien, två länder som domineras av kristna befolkningar. Ingen annanstans är kvinnlig omskärelse ett problem, säger han. Nu är ju dessa länder inte centralafrikanska utan östafrikanska men varför bry sig om sådana detaljer? Men att kvinnlig omskärelse endast är ett problem där är inte sant. Indonesiens största muslimska organisation har deklarerat att kvinnlig omskärelse är en ”mänsklig rättighet”. Det försvaras av muslimer i Australien, det är ett stort problem i Storbritannien, är vanligt i Irak, är ett växande problem på Maldiverna och bland kurder finns rapporter om att 41 procent av kvinnorna tvingats bli omskurna. Visst är det så att kvinnlig omskärelse förekommer bland icke-muslimer men endast islam godkänner ingreppet och islamsk lag påbjuder det för alla pojkar och flickor.

- Kvinnor diskrimineras endast i ett fåtal muslimska länder, som i Saudiarabien och Iran. I många muslimska länder har kvinnor en stark ställning, exempelvis i Indonesien, Malaysia, Turkiet och Bangladesh. Därför är det fel att påstå att muslimska länder generellt kännetecknas av kvinnoförtryck, menar Reza Aslan. Men Human Rights Watch meddelar att i Indonesien, både nationellt och lokalt, växer antalet diskriminerande lagar och regler mot kvinnor stadigt. Situationen för kvinnor i Bangladesh och Turkiet lämnar också mycket att önska. Malaysia verkar vara det muslimska land som bäst värnar kvinnors rättigheter men gör också det i motstånd mot just konservativa islamiska krafter.

- Reza Aslan kritiserar också Benjamin Netanjahu för att han jämför Islamiska Staten med Hamas. ”Det är löjligt och alla vet det”, säger han. Varför är jämförelsen löjlig? Båda rörelserna är islamistiska, båda önskar införa sharia, båda önskar ett kalifat, båda tror på våldsam jihad och att icke-muslimer ska underkuvas. Skillnaden är att Hamas endast krigar mot Israel medan IS krigar mot alla.

Förutom att så gott som allt han säger är felaktigt är han raljant och otrevlig trots att reportrarna ger honom gott om tid och ställer rimliga frågor. Det är sammantaget mycket svårt att förstå vad som tilltalar Joel Halldorf, David Nyström med flera som cirkulerar denna intervju.

Det ser förstås olika ut i världens muslimska länder men detta faktum gör det ju inte omöjligt för oss att dra några slutsatser om islam och dess påverkan på sina omgivningar. Mycket talar för att det inom varje land med muslimsk befolkning sker en rörelse i islamistisk riktning. Med tanke på att denna sker med hänvisning till mer bokstavliga tolkningar av Koranen och hadhiterna och som en reaktion på islams urvattning skulle man kunna kalla islamismen för en muslimsk väckelserörelse.

Istället för att lyssna på Reza Aslan tycker jag man bör titta på en stor studie utförd av Pew Research Center om tillståndet bland världens muslimer. De har intervjuat 38000 muslimer i 39 länder och territorier. Resultatet visar att islamismen är en strömning som ungefär hälften av alla muslimer mer eller mindre ansluter sig till. Jag avslutar med några bilder från studien.

sharia

sharia2

sharia3

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 1 januari 2015


  Frikyrkouppropet överskrider kyrkans mandat

Jag återkommer här till ett tredje inlägg om de 372 frikyrkligas upprop för en generösare flyktingpolitik. Med uppropet ger de 372 pastorerna och teologerna tyngd åt vad som är en sant kristen hållning i hur man bör förhålla sig till SD och till flyktingpolitiken överhuvudtaget. Vi kristna ska, enligt uppropet, verka för en generös flyktingpolitik och nej, Sveriges politik är faktiskt inte generös nog. Vi kristna ska heller inte låta oss dupera oss av Sverigedemokratisk retorik som gör invandringen till ett problem.

Min spontana reaktion när jag hörde om Stefan Swärds planer på att mota en ”växande kristen främlingsfientlighet” var att detta kommer att skapa ytterligare splittring inom kristenheten och det inom en fråga där det är legitimt med skilda uppfattningar (till skillnad från abortfrågan). Detta är fortfarande mitt omdöme. Inte så att främlingsfientlighet är en möjlig kristen attityd. Men att man problematiserar invandringsvolymen kan självklart ha helt andra motiv, exempelvis omsorg om landet och den samhällsmodell som så sakteliga växt fram. Jag själv är inte attraherad av SD men kan tänka mig att flera dras till partiet trots dess främlingsfientliga bagage, inte tack vare det. Man ser genom fingrarna med partiets historia och dess ofta suspekta företrädare därför att det ensamt talar om en verklighet som man själv ser. Det ökade stödet till SD behöver därför inte betyda att svenskar, och inte heller kristna, har blivit mer främlingsfientliga.

När en så stor grupp kyrkliga ledare och lärda uttalar sig om vad vi kristna ska ta avstånd ifrån och ställa oss bakom är det väldigt viktigt att man har täckning för sina ord och, således, att man uttalar sig inom det som är kyrkans domän, nämligen tro och moral. Kyrkans uppdrag är inte politiskt, det är helt enkelt inte hennes kompetensområde.

Ibland är kopplingen mellan moral och politik emellertid uppenbar. En politik som exempelvis handlar om att döda oönskade människor, som judar eller ofödda, måste kyrkan självklart ta avstånd ifrån. Den strider ju mot budet ”du skall icke dräpa”. Utifrån ett av de mest grundläggande buden om att vi ska älska vår nästa bör kyrkan även ta avstånd från politiker eller partier som manar till främlingsfientlighet. Och hade uppropet stannat vid att höja ett varningens finger mot en växande främlingsfientlighet (med konkreta exempel på denna) och manat oss att vara generösa med våra tillgångar när vi nu möter allt fler nödställda hade även jag kunnat skriva under även om det hade funnits mycket mer att säga i ämnet.

Tyvärr går alltså uppropet längre än så: Vår nuvarande flyktingpolitik är inte generös nog, allt tal om att invandringen orsakar problem är myter, vi ska inte oroa oss för islamismens utbredning bland de muslimer som invandrar och SD fördöms som ett närmast antikristligt parti. Vilken biblisk grund finns det då för det första och viktigaste av dessa påståenden, att den nuvarande flyktingpolitiken inte är generös nog? Uppropet citerar Matt 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta… Jag var främling och ni tog emot mig.” Stefan Swärd har även flera gånger refererat till att den heliga familjen flydde till Egypten och där lyckligtvis inte stoppades på grund av att Egypten infört SD:s stränga migrationspolitik. Ofta nämns även gammaltestamentliga referenser till att vi ska älska invandraren, exempelvis ”Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” från 5 Mos 10.

Men dessa texter talar om vår personliga attityd till de främlingar vi möter och går inte rakt av att göra politik av. Texternas ”ni” syftar på de troendes gemenskap och inte på nationer. Det faller exempelvis på sin egen orimlighet att texten ”jag var främling och ni tog emot mig” skulle argumentera för en gränslös värld. Och texterna ger ingen grund för att uttala sig om huruvida permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, om hur anhöriginvandringen ska regleras, om vikten av att styrka asylsökandes identiteter eller om våra resurser i första hand borde gå till att göra livet mer drägligt i flyktingarnas närområden. Allt detta är faktorer som påverkar generositeten i vår flyktingpolitik och även storleken på flyktingströmmen till Sverige.

Bibeln ger alltså inte så många svar på hur flyktingpolitiken ska utformas och uppropets undertecknare gör det väl enkelt för sig när de reducerar det ”etiska vägvalet” till att handla om att ta emot fler eller färre flyktingar. Vårt land ska vara öppet för flyktingar men utöver det bör det vara högt i tak när kristna och andra diskuterar bästa sättet att hantera det stora antalet flyktingar som nu strömmar till vårt land. Pastorerna och teologerna missbrukar sin position när de gemensamt, med anspråk (om än implicita) på att definiera sann kristen tro, begränsar den kristna hållningen till att enbart vara positiv till invandringen och ser alla försök till begränsningar som baserade på främlingsfientlighet, en klar icke-kristen hållning. Uppropet bör därför ses som schismatiskt och klart klandervärt. Att det uppstår hetsiga diskussioner i dess kölvatten är att räkna med.

Se även debatt mellan Stefan Swärd och Julia Kronlid i Aktuellt. Läs också Thomas Idergards artikel om vad som är kristet i invandringspolitiken.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 december 2014


  De medeltida korstågen och islams sanna natur

Jag lovade återkomma om frikyrklighetens stora upprop för en generös flyktingpolitik. Förutom att det ignorerar de problem som folk upplever med en allt större invandring innehåller det också märkliga skrivningar om islam och de medeltida korstågen:

Vi begår ett stort misstag om vi säger att dessa islamistiska grupper visar på islams sanna natur. Det är ett lika stort misstag som att säga att korstågen under medeltiden visar på den kristna trons sanna natur. Flyktingar som kommer hit vill leva ett liv i fred och trygghet.

Poängen verkar vara att vi inte ska hålla de muslimska flyktingar som kommer till Sverige ansvariga för de illdåd som begås i islams namn. De allra flesta av flyktingarna har inget med dessa att göra och vill bara, precis som vem som helst, leva i fred. Och det är sant. Alla med goda asylskäl som söker sig hit, oavsett deras religiösa tro, bör få uppehållstillstånd i Sverige. Och de bör mötas med respekt och medkänsla, snarare än misstänksamhet och självklart inte fientlighet.

Men allt detta kan sägas utan att uttala sig om islams sanna natur eller att göra jämförelser mellan islamism och medeltidens korståg. Det är knappast kyrkans uppgift att försvara islam, än mindre att spä på missuppfattningar om naturen av kyrkans korståg. Naturligt vore att inta en kritisk hållning till konkurrerande livsåskådningar. Och i fallet med islam finns det mycket som talar för att vi bör förhålla oss vaksamma till det som nu händer inom den muslimska världen och detta alldeles oavsett vad vi tror om islams sanna natur.

Islamismen är en stark rörelse inom islam som inte endast attraherar en liten extremistisk minoritet. Tvärtom bekänner sig en knapp majoritet av dagens muslimer världen över till en islamistisk agenda (för mer om detta, läs Pew Research stora studie eller se Ben Shapiros rappa sammanfattning). Detta innebär att rekryteringsbasen för extremistiska terrorgrupper som IS och al Qaida med flera är stor. Det leder också till problemet att en stor grupp muslimer inte ansluter sig till det demokratiska och liberala projektet. Vad vi kan göra åt detta har jag inget svar på. Men problemet bör i alla fall erkännas och inte ignoreras.

Att kristna krigade i Guds namn för snart 1000 år sedan under korstågen är vidare inget argument för att vi ska vara tysta idag om de uppenbara problem som den muslimska världen har med våld och extremism. Problem bör påtalas där de föreligger. Och varken då eller idag bör vi förringa de religiösa motiven till de olika våldsyttringarna. Kanske är det så att korstågen är helt förenliga med den kristna tron och att de islamistiska illdåden på samma sätt kommer ur islam rätt förstådd. Denna jämförelse är inget att rygga för. På det hela taget är korstågen nämligen något som vi kristna av idag egentligen borde vara stolta över. De var en reaktion mot en muslimsk aggression som handlade om att återta förlorade områden och göra Jerusalem säkert igen för pilgrimer. Att kristna idag i tystnad låter sina bröder och systrar fördrivas och dödas i Nigeria, Somalia, Syrien och Irak är kanske mer ett tecken på kyrkans förfall än att den har återfunnit sina rötter.

Genom sin jämförelse förstärker författarna till uppropet och dess undertecknare de vanföreställningar som råder om korstågen. Det är djupt olyckligt och oansvarigt, särskilt som det sker av en så stor grupp kristna ledare och teologer.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 20 december 2014


  Frikyrkligheten goes full Bagdad Bob i invandringsfrågan

Igår publiceras ett stort upprop från 372 frikyrkopastorer och andra frikyrkliga i Dagen, Världen idag och Sändaren. Tidningen Dagen krympte också ledarsidan för att ge utrymme för artikeln och den långa namnlistan och ställer sig helt bakom uppropet. Uppropet är formellt riktat mot Sverigedemokraterna men i praktiken mot alla som ser att en stor och växande invandring faktiskt orsakar problem i det svenska samhället. Det många tror är problem, såsom ”ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad ghettoisering av vissa områden i våra större städer” är i själva verket Sverigedemokratiska myter. Ja, även talet om massinvandring är en myt. Att vår flyktingpolitik är generös är likaledes en myt.

Mitt huvudsakliga problem med uppropet är dess höga och moralistiska tonläge som bidrar till att migrationsfrågan blir ännu svårare att prata om. Det kommer att ha en polariserande effekt inom den svenska kristenheten där Team Godheten står på ena sidan och pekar finger åt alla dem som de anser antingen vara vilseledda av Sverigedemokratiska myter eller, ännu värre, drivna av främlingsfientlighet. De utpekade kommer att tystna och frustrerade knyta näven i fickan. Men de kommer inte att vinnas över. För detta krävs det sanningsenliga och öppna samtal, inte att 372 högröstade och moraliskt indignerade personer i kör bara påstår att de har fel och hotar med helvetet (ja, det görs faktiskt implicit i texten med referensen till Matt 25).

Artikelförfattarna Stefan Swärd och Sven-Gunnar Hultman gör tyvärr inte så mycket för att sticka hål på de så kallade myterna. Skulle det alltså vara en myt att vi fått en ökad islamisering när vi nu har en stor inströmning av människor från Mellanöstern? Eller en ökad ghettoisering när många nyinflyttade och arbetslösa samlas i samma område? Detta är snarare vad man kan förvänta sig hända. Och Swärd och Hultman måste väl ändå ha hört talas om problemen i Rosengård och upploppen i Hjulsta?

När det gäller massinvandringen pekar de på statistik från 2013 och kommer fram till att vi under det året tagit emot 40000 flyktingar inklusive anhöriga till dem. Det är vad jag förstår sant och det kanske är ett hanterligt antal. Men mycket har hänt under 2014, händelser som fått Migrationsverket att drastiskt skruva upp prognoserna till mellan 80000 och 105000 asylsökande per år. Det var denna händelseutveckling som fick Fredrik Reinfeldt att uppmana oss att öppna våra hjärtan, Anders Borg att säga att reformutrymmet var intecknat och Migrationsverket att begära ytterligare 48 miljarder för de närmsta fyra åren. Det är denna verklighet vi nu lever med och som gjort att Sverigedemokraterna nu är Sveriges tredje största parti. Till detta kommer rapporter från ansträngda kommuner. Exempelvis tog lilla Ställdalen med runt 500 invånare emot cirka 230 invandrare år 2012. Orten har inga egna kommunala resurser utan måste hänvisa till Kopparberg med sin enda grundskola och en distriktsläkarcentral med en och en halv läkartjänst. I Ställdalen fick Sverigedemokraterna sedan 35 procent av rösterna. Sammantaget menar jag att det finns grund för känslan att något stort händer med Sverige nu och att det inte endast är positivt.

Uppropet ignorerar denna del av verkligheten, ja den kallas till och med för en myt. Det är att nonchalera människors upplevelser. Jag gissar att undertecknarna gör det för att det moraliska imperativet upplevs så starkt. För inte kan vi avvisa människor som flyr från krig, slakt och förföljelse? Och det är sant, om valet står mellan att avvisa någon till döden eller stort lidande å ena sidan och å den andra att välfärdsstaten skakas i grunden, ja då har vi inget val. Deras liv är viktigare än vår välfärd. Och då skulle det verkligen handla om en människovärdesfråga.

Men dessa är inte de enda alternativen. Sverige kan genom att dela ut tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, att sänka olika ersättningar, prioritera verkligt nödställda och ställa större krav för anhöriginvandring dels minska sina kostnader men också sända en signal till övriga världen om att nu är det tuffare tider. Det riktar om flyktingströmmarna och minskar trycket på Sverige. Sverigedemokraternas förslag att satsa pengar på att göra flyktinglägren mer drägliga är åtminstone värt ett övervägande. En krona här är värd 10 kronor där.

Här ska också sägas att Sverige är det land i världen med den generösaste flyktingpolitiken. Vi tar emot fler syriska flyktingar än något annat land i Europa och Sverige tar emot dubbelt så många flyktingar per capita som något annat OECD-land. Våra grannländer Norge, Danmark och Finland tar emot avsevärt färre flyktingar och detta utan att bryta mot några konventioner.

Sverige är ett högkostnadsland med höga trösklar in på arbetsmarknaden vilket gör det svårt för resurssvaga nykomlingar att försörja sig själva. Det kan man ha synpunkter på och det har jag också. Men det ändras inte i en handvändning och inte heller utan att folket önskar denna större förändring. Tills dess det sker och vårt lands absorptionsförmåga ökar ser jag inte att vi har något annat val än att söka olika vägar för att, utan att säga nej till människor med goda asylskäl, minska flyktingströmmarna till Sverige och minska våra kostnader.

Detta är inte vad jag själv i första hand skulle önska. Jag önskar att Sverige vore som USA var förr: ett möjligheternas land för alla som är beredda att arbeta hårt. Som invandrare fick man på sin höjd en jordlott som man sedan byggde sitt liv på. Det var slitsamt men alla hade samma möjligheter och ens framgång berodde till stor del på ens egna ansträngningar. Ett sådant samhälle har inga inbyggda problem med att ta emot nykomlingar. I detta slags samhälle är statsmakten liten och den låter medborgarna leva sina liv utan större inblandning. Här får man inget etableringsbidrag men avkrävs heller inte något arbetstillstånd. Sverige av idag är väldigt långt ifrån denna vision men behöver ta steg i den riktningen för att bli ett sant öppet land.

Uppropet behöver kommenteras ytterligare men jag får återkomma senare till det. Där finns bland annat en mycket märklig jämförelse mellan islamismen och medeltidens korståg.

Se även Mikael Karlendals artikel Varför jag inte skrev under och är glad för det och Tommy Dahlmans Varför jag inte var en av de 372 undertecknarna.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 18 december 2014


  Okunniga teologer motar ej SD

Häromdagen skrev tidningen Dagen om att det saknas bibliskt stöd för Sverigedemokraternas politik. Detsamma kan visserligen sägas om alla de övriga riksdagspartiernas politik men det bekymrade varken journalist eller intervjuade teologer. Finns det konflikter mellan politik och vad Bibeln lär, ja då är förstås partiet galet ute. Vilka skulle dessa konflikter vara då?

Teologen Susanne Wigorts Yngvesson menar att sättet som partiet formulerade sig i sitt valmanifest var rasistiskt. Hon exemplifierar med uttryck som ”vår unika kultur”, ”vårt kulturarv”, ”vår identitet” och att de menar att vår kultur är homogen och oföränderlig.

Detta är inte så övertygande. Självfallet är dessa uttryck och meningar insatta i ett sammanhang som kanske i sin helhet kan förstås vara främlingsfientligt eller på annat sätt okristligt men i sig själva pekar de endast på någon form av nationalism. Samma saker skulle kunna sägas om det judiska folket med sin unika kultur, identitet och kulturarv.

Detta erkänns i artikeln av bibelvetaren Rikard Roitto. I det Gamla testamentet finns en grogrund för nationalistiska tankar, säger han. Men, säger han senare, ”väl framme vid Nya testamentet, då är man varken jude eller grek, enligt Paulus välkända formulering. Kristendom är till sitt väsen inte nationell, utan universell.” På frågan om det finns några argument för Sverigedemokraternas politik i Bibeln svarar han:

Nej, den nytestamentliga kristendomen lever i ett motsatsförhållande till stater.

Dessa påståenden rymmer många dumheter. För det första handlar texten ”varken jude eller grek” (Gal 3:28) om människans ställning inför Gud, inte om att stater och nationer saknar betydelse i detta liv. Där står ju också att vi varken är man eller kvinna och det innebär ju ingalunda att vår könsidentitet är betydelselös eller att Gud egentligen skapat oss asexuella. Gud ser inte till kön eller nationstillhörighet men det innebär ju inte att dessa storheter saknar betydelse i mellanmänskliga relationer.

För det andra är det inte sant att kristendomen ”lever i ett motsatsförhållande till stater”. Jesus talar om att vi ska betala våra skatter till kejsaren (Matt 22) och Paulus om att överheten skipar rätt. ”De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda” står det i Rom 13. Ja, överheten är till och med förordnad av Gud kan vi läsa. Vi har också passagen i Apg 17 där Paulus säger att ”Han har låtit folken bo över hela jordens yta … och fastställt de gränser inom vilka de skall bo.” Och ”Han” är här inte någon romersk kejsare utan faktiskt Gud! Så mycket för att landgränser endast är mänskliga konstruktioner.

Allt detta mynnar verkligen inte ut i någon Sverigedemokratisk ideologi. Dit leder inte texterna och mitt syfte är inte att argumentera för att SD:s politik har bibliskt stöd. Men att avfärda dem med en hänvisning till ”varken jude eller grek”-texten är häpnadsväckande okunnigt. Den kritik som här framförs mot Sverigedemokraterna är så ointelligent att den antagligen är kontraproduktiv, som så mycket av den kritik som framförs i andra medier. Rimligen kan Dagen och Sveriges teologer bättre än så här.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 14 december 2014


  En torterad rapport

Vi bombarderas nu av artiklar om vad som i våra medier kallas den amerikanska senatens tortyrrapport. Återigen är det julafton för alla dem som gillar att hata USA, särskilt dess förre president George W Bush. Problemen med rapporteringen är dessvärre många.

För det första är det inte senatens rapport som presenterats. Det är den demokratiska senatens rapport. Och den innehåller en minoritetsrapport som motsäger majoritetsrapporten på centrala punkter. Om endast några veckor tar republikanerna över senaten och hade rapporten presenterats då hade majoritetsuppfattningen varit helt annorlunda. Frågan är alltså ytterst politiserad och demokraterna gör här ett solojobb som sätter strålkastarljuset på landets förre president. Endast av denna anledning finns det därför skäl att betrakta rapportens slutsatser med viss skepsis.

För den andra informerade CIA kongressens underrättelsekommittéer exakt om vilka förhörstekniker som då användes och fick dess stöd. Så skriver Porter Goss som var ordförande för representanthusets underrättelsekommitté under åren 1997 – 2004:

- The chairs and the ranking minority members of the House and Senate intelligence committees, known as the Gang of Four, were briefed that the CIA was holding and interrogating high-value terrorists.
– We understood what the CIA was doing.
– We gave the CIA our bipartisan support.

Demokraterna, inklusive både Dianne Feinstein (som nu är ordförande för senatens underrättelsekommitté) och Nancy Pelosi, kände alltså till och stod bakom det som de nu låtsas ovetande om och chockerade av. Faktum är att det under åren efter 11/9 rådde politisk konsensus om båda krigen och att det krävdes tuffare metoder för att få fram information om al Qaidas planer och organisation. Feinstein uttalade sig så här 2002: ”we have to do some things that historically we have not wanted to do to protect ourselves.” Nu har emellertid vindarna vänt och landet är djupt splittrat.

I demokraternas rapporten saknas vittnesmål från CIA-chefer. Dessa råkar, för det tredje, vara unisont kritiska till rapportens slutsatser att ”tortyren” (mer om det senare) inte hjälpt USA få fram viktig information om al Qaida. Det är även minoritetens uppfattning att CIA:s tuffare förhörsmetoder fått fram kritiska upplysningar. Så här skriver några av de tidigare CIA-cheferna i en gemensam artikel:

A powerful example of the interrogation program’s importance is the information obtained from Abu Zubaydah, a senior al Qaeda operative, and from Khalid Sheikh Muhammed, known as KSM, the 9/11 mastermind. We are convinced that both would not have talked absent the interrogation program.

Information provided by Zubaydah through the interrogation program led to the capture in 2002 of KSM associate and post-9/11 plotter Ramzi Bin al-Shibh. Information from both Zubaydah and al-Shibh led us to KSM. KSM then led us to Riduan Isamuddin, aka Hambali, East Asia’s chief al Qaeda ally and the perpetrator of the 2002 Bali bombing in Indonesia—in which more than 200 people perished…

Without revealing to KSM that Hambali had been captured, we asked him who might take over in the event that Hambali was no longer around. KSM pointed to Hambali’s brother Rusman Gunawan. We then found Gunawan, and information from him resulted in the takedown of a 17-member Southeast Asian cell that Gunawan had recruited for a “second wave,” 9/11-style attack on the U.S. West Coast, in all likelihood using aircraft again to attack buildings. Had that attack occurred, the nightmare of 9/11 would have been repeated.

Nu rycker många kanske på axlarna ändå. Tortyr har förekommit och det är fel. Slut på diskussionen. Men så enkelt är det inte. Först måste begreppet tortyr definieras. Att det förekommit oförsvarliga övergrepp står utom allt tvivel och ansvariga borde ha bestraffats för detta. Men antalet övergrepp är litet. Det som diskuteras är metoder som ”water boarding” och berövande av sömn och om huruvida CIA systematiskt använde sig av dessa och andra liknande metoder vid förhör. Om dessa metoder verkligen vore tortyr juridiskt sett skulle administrationen inte ha något annat val än att åtala alla inblandade på grund av internationella förpliktelser. Men så sker inte vilket är ett tecken på att metoderna inte når upp till den nivå av brutalitet som juridiken kräver för att de ska klassas som tortyr. Detta är troligt eftersom CIA tog fram de nya förhörsmetoderna i samråd med Justitiedepartementet.

Men bortsett från det juridiska finliret måste man även fråga sig om dessa metoder verkligen, på ett moraliskt plan, är desamma som ”klassiska” tortyrmetoder som att bränna folk, dra ut naglar och hälla syra i såren, dra ut tänder och ge elektriska chocker. Dessa metoder ger fysiska och psykiska men för livet. När det gäller ”water boarding” är det en del av den militära träningen i USA att utsättas för detta. Metoden orsakar stor fruktan för stunden men tydligen inga men för livet, fysiskt eller psykiskt. Effekterna av längre tider utan sömn känner jag inte till.

Jag argumenterar inte för att dessa tuffare förhörsmetoder är oproblematiska. Det är en god regel att använda sig av metoder som extraherar information utan våld eller skrämsel. Men saker blir mer komplicerade, moraliskt sett, när många människoliv står på spel och man möter motståndare som inte skyr några medel. Vilka förhörsmetoder är, exempelvis, rättfärdiga i det fall en person sitter inne med information om en bomb som snart kommer att explodera och döda tusentals människor? Få säger nog att allt vi bör göra är att läsa upp personens rättigheter och sedan fråga honom om vad han vet.

Amerikaner har sedan 11/9 2001 levt under ett påtagligt hot om ytterligare islamistiska terrordåd. Enligt företrädare för den amerikanska administrationen har attacker avvärjts genom att man fått kunskap via dessa tuffare förhörsmetoder. Har vi då, i det fredliga Fylke, egentligen någon rätt att peka finger? Jag tycker inte det.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit
« Tidigare inlägg  Nästa sida »