Maria Nilsson, riksdagsledamot för Liberalerna, gör ett gott försök att beskriva varför många kristna i USA stöder president Trump (Dagen 14/6). Han har utsett konservativa domare till Högsta domstolen, han står upp för religionsfriheten och han är en israelvän. Allt detta är sant och har antagligen bidragit till det starka stöd han har från framför allt evangelikaler.
Men analysen missar en viktig sak: Det amerikanska politiska landskapet är sedan president Obama extremt polariserat. Det demokratiska partiet har radikaliserats vilket gjort att väljare med traditionella värderingar tvingats lägga sin röst på Trump i brist på bättre alternativ. De är medvetna om Trumps många brister och plågas av hans utbrott på Twitter, hans självupptagenhet, hans i många fall ofromma livsstil och vulgära språk. Men i valet mellan en man med uppenbara karaktärsbrister och demokratiska kandidater med en uppenbart destruktiv politik blir Trump det minst onda.
Vilken är då denna destruktiva politik som gör Trump valbar? Ett exempel är att ingen av de demokratiska presidentkandidaterna ville kännas vid några restriktioner för aborter. Fri abort i USA är till skillnad från Sverige verkligen fri och flera delstater tillåter aborter under hela graviditeten. Denna ”rättighet” slår alla demokrater vakt om nu vilket makabert illustrerades av rungande applåder och ett World Trade Center upplyst i rosa efter det att New York beslutade att aborter skulle tillåtas fram till förlossningen. Ett annat exempel rör den illegala invandringen från framför allt Mexiko där presidentkandidaterna även där hade samsyn om att otillåten gränspassering bör avkriminaliseras, vilket i praktiken innebär att de är för öppna gränser. Ett tredje exempel är att skolor ska tvingas tillåta att biologiska män som ser sig som transsexuella deltar i flickornas idrottslag.
Maria Nilsson skriver även att vi kristna måste fördöma den amerikanske presidenten för att han underblåser rasism. Men allt som händer beror inte på Trump. Även under Obama utbröt allvarliga raskravaller. Så varför inte i stället gå lite motströms? Den svarta minoriteten har stora problem men polisbrutalitet är inte ett av dem.
Polisen må gå för hårt fram men det drabbar i högre grad den vita befolkningen. Både i absoluta tal och jämfört med graden av brottslighet dör fler vita vid polisingripanden. I Washington Posts databas över polisskjutningar ser vi att 55 obeväpnade personer dödades av polisen 2019. Av dessa var 14 svarta. Det är många men endast en bråkdel av det totala antalet mord och dråp som sker bland USA:s svarta befolkning. Det är därför så tragiskt för just svarta att polisen nu drar sig tillbaka då de behöver polisen mer än någon annan grupp i det amerikanska samhället. Detta är rimligen ett viktigare samtalsämne än att Trump låter sig fotograferas utanför en kyrka med Bibeln i handen.
Trumps väljare är också medvetna om att tidningar och tv-kanaler systematiskt snedvrider sin rapportering till Trumps nackdel. USA står i brand efter de plundringar, den skadegörelse och det våld som följt på de massiva demonstrationerna mot rasism. Även Washington brinner och den kyrka som alla presidenter haft som sin, bara ett kvarter från Vita huset, har eldhärjats.
I det perspektivet är det inte särskilt anmärkningsvärt att Trump låter sig fotograferas utanför den kyrkan, dels för att uttrycka sin sympati och dels med ett budskap att skadegörelsen måste få ett slut. Det är ändå statens främsta uppgift att skydda sina laglydiga medborgares liv och egendom och om inte delstaterna tar det ansvaret måste den federala staten rycka in. Trots denna massiva oro i USA väljer tidningar, tv-kanaler, Dagen och Maria Nilsson att göra en stor sak av Trumps ”militaristiska” språk och att han uppträder framför en kyrka. Detta fokus är inte sakligt motiverat.
120 pastorer med Stefan Swärd i spetsen skrev nyligen ett uppdaterat ”pastorsupprop” i Aftonbladet om behovet av en generös migrationspolitik. Detta var en uppföljning av det upprop som 380 pastorer undertecknade i slutet av 2014 i samma ämne. Jag var kritisk tilldetdå och det senaste uppropet är inte bättre. På twitter sammanfattade jag min kritik så här:
Sveriges pastorer har fel, igen. Fortsatt svartvitt tänkande i en fråga som rymmer nyanser. De pekar på Trump och Orbán men har i själva verket problem med folkviljan. Och bakom skärpt migrationspolitik ser de fortfarande enbart illvilja. Finns det hopp för Sveriges pastorer?
Min kritik fick viss spridning och Stefan Swärd har kort kommenterat den på sin blogg. Låt mig med några fler ord förklara vad jag menar.
För det första: Frågan om hur många flyktingar och migranter Sverige (och andra länder) ska ta emot kan inte reduceras till ett enkelt moraliskt val där fler alltid betyder bättre och färre alltid betyder sämre. Ytterst få argumenterar för en gränslös värld och en oreglerad invandring, ej heller Stefan Swärd och, misstänker jag, inte heller någon av de övriga undertecknarna. Även om man menar att vår migrationspolitik måste vara ”generös” är det en politisk och ekonomisk bedömning som avgör vad detta egentligen betyder. Sådan är frågans karaktär och den lämpar sig därför illa för svartvita och moraliserande resonemang. Mer om detta senare.
För det andra: Artikelförfattarna menar att vi inte ska ge Trump och Orbán större inflytande. De skriver:
I vår omvärld har retoriken blivit starkare för en sluten nationalism, ibland med kristna förtecken. Vi tänker på den retorik som Donald Trump och Viktor Orbán använder och den makt de utövar. I det kommande valet till Europaparlamentet finns stor risk att krafter som dessa får större inflytande.
Men anledningen till att Sverige infört en mer restriktiv politik eller att det går en nationalistisk våg över världen har ju inget med Trump eller Orbán att göra. Inte heller beror förändringen av svensk politik på anpassningar till ett allt större Sverigedemokraterna. Det Swärd & co ser som orsaker är i själva verket effekter av ett folkligt missnöje med den tidigare politiken. På samma sätt är den ökande nationalismen en folklig reaktion mot globalisering och mot att makt successivt flyttats uppåt till överstatliga nivåer.
Det pastorerna har problem med är därför egentligen inte Trump och Orbán utan folkviljan. Och det är ju legitimt. Men då bör de också ta den större diskussionen om huruvida det alltid är illegitimt att begränsa invandringen i syfte att värna det egna landets välfärd och kultur. Eller måste ett land alltid vara öppet för att absorbera det mörker som finns utanför landets gränser? Det vore också klädsamt om pastorerna gjorde en ansats till en realistisk bedömning av hur stor invandring ett land som Sverige egentligen förmår. Trump och Orbán är irrelevanta för denna större diskussion.
För det tredje: Precis som i det tidigare uppropet ser pastorerna enbart illvilja bakom den skärpta migrationspolitiken. Fortfarande är det rädsla, främlingsfientlighet och rasism som är de dominerande bakomliggande drivkrafterna. Och givetvis menar de att förändringen av den svenska politiken beror på en anpassning till Sverigedemokraterna. Detta är en, milt uttryckt, mycket ogenerös syn på bevekelsegrunderna hos dem som genomdrev förändringarna 2015 och hos alla dem som önskade en skärpt politik.
För det krävs varken rasism eller främlingsfientlighet för att reagera med bestörtning på de snabba förändringar som skedde i Sverige under och efter den så kallade flyktingkrisen. Det är inte märkligt att ett stort inflöde av människor med stora behov och från främmande kulturer skapar friktioner. Den offentliga sektorn har begränsade resurser och plötsligt fick stora omprioriteringar göras utan att människor hade blivit tillfrågade. Men det handlar inte enbart om en oro om den egna välfärden. Det handlar också om ökad brottslighet, ett inflöde av islamister och människor med helt andra värderingar än de som råder i Sverige. Vad gör detta med det Sverige som tagit århundraden att bygga upp? Här finns alltså även utrymme för en oro för hela vårt land och dess framtid.
Paradoxalt nog kan en skärpt migrationspolitik med tydligare gränser för hur många flyktingar Sverige förmår och önskar ta emot gagna inte bara Sverige utan även de människor som ser sig om efter ett nytt hemland. Otydliga gränser och makthavare utan verklighetsförankring skapar ett svajigt ledarskap som först lovar brett men sedan måste backa på sina löften när verkligheten hinner ikapp dem. Det drabbar förstås alla dem som kommit eller är på väg till Sverige på falska premisser. Människor måste återvända eller fastnar i ett tröstlöst liv på någon av våra flyktingförläggningar. Eller dör på Medelhavet.
Uppenbart går det att drivas av kärlek till både sitt land och till människor på flykt och samtidigt önska att vårt land fick tydligare gränser. Gränser är en förutsättning för både demokrati och säkerhet. Så länge ett land inte kränker grundläggande mänskliga rättigheter är dess autonomi en god sak. I detta ingår att bestämma över nivån på invandringen. Därför finns det goda skäl för Swärd & co liksom ledarskikten inom den övriga kristenheten att dämpa sin kritik av den skärpta migrationspolitiken och visa större respekt för folkviljan.
Statens medicinsk-etiska råd gör aborträtten till det högsta goda
I dagarna har Statens medicinsk-etiska råd (Smer) släppt en rapport om sena aborter. Den är på många sätt en förfärande läsning. Perspektivet är att våra möjligheter att idag rädda allt tidigare födda utgör ett problem eftersom dessa möjligheter under dagens lagstiftning inkräktar på kvinnors rätt till sena aborter. Och det är denna rättighet som över allt annat måste skyddas trots att, även med rådets egna ord, människans rätt till liv ligger i den andra vågskålen.
Det har under lång tid varit klart att den medicinsk-tekniska utvecklingen, under rådande lagstiftning, påverkar hur sent aborter får utföras. Abortlagen säger att tillstånd till sen abort inte får ges ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.” Tillskyndare av svensk aborträtt har tidigare använt begreppet livsduglighet i syfte att ge abortgränsen en rationell grund. Först när fostret kan överleva utanför modern är det i egentlig mening en människa med människovärde och rätt till liv, har resonemanget gått.
Utan en referens till ”livsduglighet” skulle abortlagens veckogränser enbart vila på godtycke. Även formellt, alltså. För som kritiker har påpekat är fostret livsdugligt ända från konceptionen, om vi med livsduglighet menar just duglighet till liv. Att det inte kan överleva utanför livmodern upp till den 22:a veckan är därför ett skäl att behålla det i livmodern, inte ett argument för att få behandla fostret som vore det en inflammerad blindtarm.
När nu foster kan överleva utanför livmodern redan vecka 22 och även vissa foster överlever sena aborter sätts livsduglighetsbegreppet på prov. Håller vi fast vid det måste praxis ändras och den övre gränsen för abort sänkas. Men det är inte vad Smer föreslår. Nej, de föreslår istället att livsduglighetsgränsen ska ersättas av en fast veckogräns. De skriver: ”Gränsen för sen abort skulle därmed inte baseras på den medicinsk-tekniska utvecklingen inom vården av för tidigt födda”.
Det är ett fräckt förslag vars principlöshet borde genera alla utom de mest hårdhudade. För Smer vill alltså förkasta livsduglighetsgränsen just som den för första gången skulle kunna fylla sin avsedda funktion att begränsa hur sent aborter får utföras. Och kanske visar detta att begreppet aldrig var avsett att begränsa aborträtten utan tvärtom att enbart möjliggöra den genom att tillföra abortlagen från 1974 ett sken av vetenskaplighet.
Och det slutar inte där. Även i Smers föreställningsvärld får foster ett människovärde allra senast vid födseln, även om förlossningen är ett resultat av en sen abort. Det blir då ett barn med den rätt till liv som alla övriga människor har. Men att rädda ett barn som överlever en abort till livet skulle begränsa kvinnans självbestämmande och inskränka hennes, i Smers ögon absoluta, aborträtt.
Därför måste målsättningen vara ”att inga livsdugliga foster ska födas fram efter sen abort.” Och lösningen på detta är att innan aborten inleds injicera ett ”läkemedel” som gör att fostrets slående hjärta stannar. Det som injiceras är självklart inget läkemedel utan ett gift som dödar den lilla livsdugliga människa som, i kraft av sin mänsklighet, borde ha all rätt att leva och att få bli lämnad i fred. Smer kallar det ”feticide”, ett begrepp som hör hemma i brottsbalken. För ett brott är det, även om lagen säger något annat.
Smer hade kunnat föreslå andra förändringar av abortlagen som hade tagit större hänsyn till fostrets människovärde. Det hade rimmat bättre med följande formulering i rådets uppdrag: ”Människovärdet är knutet till människans existens, inte till det hon äger, gör eller kan.” Att de nu istället väljer att se på kvinnans rätt till sena aborter som absolut och orubblig gör det tydligt att rådet inte längre står upp för den humanistiska människosyn som har utgjort rådets, och hela vårt samhälles, fundament.
Jag har röstat på Kristdemokraterna sedan 1994. Efter åratal av besvikelser kommer jag nu att lägga min röst på Kristna Värdepartiet i riksdagsvalet. Trots att jag hoppas på ett regeringsskifte kommer jag alltså inte att bidra till det. Tvärtom försämrar jag möjligheterna för Kristdemokraterna att komma över fyraprocentsspärren och för Alliansen att bilda regering. Varför?
Det främsta skälet är att Kristdemokraterna, trots ett tydligt principprogram, i praktiken har lagt sig platt i abortfrågan. Partiet talar mer än alla andra partier om behovet av att respektera människovärdet. Det är den centrala idén för partiet. Att då ignorera att det i Sverige avlivas runt 38000 små människoliv varje år är ett enormt svek. Inte bara mot egna principer utan också mot alla de små som varje dag dödas på våra sjukhus.
Det innebär inte att jag egentligen krävt av partiet att det till varje pris skulle ha drivit lagförslag om att förbjuda aborter från vecka 0. Men partiet borde ha stått upp för de ofödda och varit tydliga med sitt abortmotstånd vid regeringsförhandlingar och i riksdagsarbetet. Nu har de gjort tvärtom. Kristdemokraterna har accepterat dagens abortlagstiftning, stick i stäv med sitt eget principprogram. Och både Göran Hägglund och Ebba Busch Thor har varit snabba med att påpeka det så fort aborter kommer på tal. Till råga på allt liberaliserades abortlagstiftningen ytterligare, på initiativ av ingen annan än dåvarande partiledaren och socialministern Göran Hägglund, så att även utländska kvinnor fick lov att göra aborter i Sverige. Det var ett skamligt beslut.
Kristdemokraterna är även ett familjeorienterat parti. Familjen är central för människans blomstrande. Ett samhälle med välfungerande familjer, där mamma och pappa håller ihop och gemensamt uppfostrar sina barn, är en förutsättning för att samhället i stort ska må bra. Det är därför äktenskapet mellan man och kvinna är viktigt. Det utgör det band som håller ihop familjen. Allt detta har Kristdemokraterna stått för. Och de stretade därför emot när regeringen Reinfeldt ville införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Men de borde ha varit mycket tuffare. För Kristdemokraterna var frågan tillräckligt stor för att de borde ha utmanat Reinfeldt och orsakat regeringskris. Men de valde att sitta lugnt i båten. Och därmed överge ännu en av sina mest centrala frågor.
Det som fick bägaren att slutligen rinna över för mig var partiledarnas deltagande i den debatt som RFSL anordnade under Pride-veckan denna sommar. Där kunde hela Sverige beskåda en helt bisarr tillställning där våra politiska makthavare stod och viftade med RFSL-flaggor och på flera sätt lät sig förnedras av debattledarna. Många var tydligt obekväma, inklusive Ebba Busch Thor. Men ingen gick därifrån, ingen tog något initiativ för att rädda sin eller partiets heder. Bilden var tydlig: där stod åtta ryggradslösa partiledare, när som helst beredda att överge sina mest heliga principer.
Men ändå: en regering med Kristdemokraterna är väl ändå bättre än en utan dem? Så är det. Men det finns gränser för hur länge man kan rösta på det minst dåliga alternativet. En av partiets partisekreterare fick för många år sedan frågan om de inte var oroliga för att förlora sina gräsrötters röster. På detta svarade han: ”Nej, för vart skulle de gå?” Svaret upprör mig fortfarande. Det måste straffa sig att överge sina mest grundläggande principer. Om vi alltid röstar på det minst dåliga alternativet leder det till partiernas mittenvandring och att de kan bete hur illa som helst, bara motståndarsidan är ännu sämre. Varken väljare eller partier kan enbart tänka på makt utan måste låta sig ledas av sina grundläggande värden.
Denna valperiod, slutligen, har båda lagen varit exceptionellt dåliga. Inget av blocken har visat sig mogna uppgiften att leda ett Sverige i kris. Många med mig har varit enormt kritiska till hur alliansen har hanterat migrationsfrågan, både i regeringsställning och i opposition. Den sittande regeringen kunde när som helst ha tvingats att avgå om alliansen tagit sig samman och insett stundens allvar. Men de saknar statsmän (och -kvinnor) och ägnar sig därför fortfarande åt att ängsligt deklarera att de minsann inte ska samarbeta med Sverigedemokraterna.
Därför kan de inte ånyo få mitt förtroende. Jag sätter nu mitt (politiska) hopp till att ett nytt litet parti ska kunna injicera lite sunda värden in i rötan. Sverige behöver en civiliserad och tydlig höger som med kraft bekämpar kaoskrafterna från vänster.
Onsdagen den 22:a november togs jag upp i den katolska kyrkans gemenskap och mottog tre sakrament: bikten, konfirmationen och kommunionen. Så nu är jag, även utåt, katolik. Ni som följt mig vet att jag under lång tid har försvarat katolsk tro och sett upp till den katolska kyrkan för dess trohet till både Gud och Bibeln (medveten om att det kanske är mer rätt att säga att det är Gud som är trogen sin kyrka.)
Det är också den kyrka som stått upp i moraliska frågor medan övriga kyrkor fallit som dominobrickor. Så är katolska kyrkan den enda prolife-kyrkan och den kyrka som orubbligt står upp för det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Bara för att ta några exempel.
Allt detta är tecken på något större, nämligen att den katolska kyrkans höga anspråk är sanna. Hon är den hon utger sig för att vara, nämligen den universella kyrkan, kyrkan med stort K, som vi alla är kallade att förena oss med. Och endast hon har alla de nådemedel som vi behöver för vandringen på den smala vägen.
Därför är hon nu även min kyrka. Efter många års väntan har jag fått frid i samvetet. Jag har valt den helige Thomas av Aquino att bli min himmelske förebedjare. Livet går nu vidare, nu med bättre förutsättningar än någonsin att till slut nå fram till den eviga glädjen.
För några veckor sedan skrev Sofia Lilly Jönsson en reflektion om förlåtelse i Svenska dagbladet, apropå terrordådet på Drottninggatan och frågan om sådana handlingar verkligen går att förlåta. Mycket av den hon skriver instämmer jag i. Ja, terrorbrott, till och med bestialiska mord på nära och kära, går att förlåta. Jesus själv förutsätter att vi gör det, eftersom vi ber Gud förlåta oss våra skulder. Som Gud gör ska även vi. Gud förlåter den som ångrar sig och så bör även vi. Och ja, det är rätt att be för förövarna. Inte för deras välbefinnande utan för deras omvändelse.
Men något har legat och skavt. Jag tror det har att göra med att Sofia, och ofta kristenheten i stort, slarvar med vem det egentligen är som ska förlåta. ”Kan man förlåta allt?”, frågar hon och svarar jakande. Men vem är ”man”? Rimligen är det den eller de personer som utsatts för en oförrätt. I detta fall de närmast berörda av händelserna på Drottninggatan; anhöriga till de döda, de skadade och de traumatiserade. Vi övriga kan förstås be Gud förlåta men att själva förlåta har vi inget mandat att göra. Därför är det lite märkligt att förlåtelse blir ett stort samtalsämne bland oss alla som endast observerade terrordådet på avstånd. Vi tillhör inte de drabbade.
Så hur borde vi övriga agera? Och då kommer vi till det andra som skaver i Sofia Lilly Jönssons artikel. Hon refererar inledningsvis till Paulus ord i Romarbrevet 12:9-21 som handlar om att inte ta rätten i egna händer utan låta Gud svara för hämnden. Sofia skriver vidare att ”motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldsspiral som aldrig tar slut.” Implikationen blir att vi måste förlåta för att våldsspiralen ska ta slut. Och det är här, om jag nu förstår henne rätt, som hon glömmer bort fortsättningen i Romarbrevet. Endast några verser senare läser vi om att det inte är för inte ”som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.”
Här finns alltså utrymme för våldsam hämnd och vrede. Och inte bara i en avlägsen framtid på domens dag utan här och nu, så länge det är överheten, eller staten, som bär svärdet. Och det är på detta sätt som vårt samhälle måste bekämpa terrorn, inte genom någon slags kollektiv akt av förlåtelse. Medan det finns plats för förlåtelse finns det också plats för vrede å de drabbades vägnar. Och det är rätt att vredgas över terrorn! Fem människor har mördats varav en 11-årig flicka på påsklov. Något är märkligt när förlåtelse, ett ämne för de närmast berörda, görs relevant för hela vårt samhälles reaktion på det urskillningslösa våldet. Vart tog vreden vägen?
Mitt inlägg Sveriges kristna råd gör dubbelfel publicerades på Dagen.se. Lasse Svensson och Karin Wiborn från SKR svarade den 13/1 och jag fick sedan möjlighet att i min tur svara dem. Mitt svar följer nedan.
Det lokala arbete med asylsökande som Lasse Svensson och Karin Wiborn beskriver i sitt svar (13/1) till mig är gott. Det är detta slags arbete vi uppmanas till av de bibeltexter som Svensson och Wiborn nämner. Tyvärr missar Svensson och Wiborn mina poänger så här kommer ett förtydligande.
Kyrkan får absolut ge sig in på politikens område om lagar bryter mot den etik som det är hennes uppdrag att försvara. Så är fria aborter ett tydligt brott mot budet ”du skall icke dräpa”. Ett annat exempel är människohandel som ju innebär en allvarlig kränkning av människans värdighet. En kyrka som tar sitt uppdrag på allvar har därför inget annat val än att engagera kraftfullt mot lagar som tillåter aborter eller människohandel.
Svensson och Wiborn menar att omsorg om utsatta människor är en central biblisk tanke. Jag håller med! Men hur omsorgen ska ta sig politiskt uttryck är långt från självklart. På en politisk nivå är det svårt att sätta ett mått på vad som är tillräckligt omsorgsfullt eller generöst. På vilket sätt använder vi våra medel bäst? Kanske handlar det om att skjuta till mer pengar till UNHCR som hjälper de allra svagaste som blir kvar i konflikternas närområden. Och vilken är vår förmåga att ta emot några hundratusen människor till på kort tid? Poliser, lärare, läkare, bostäder saknas och mycket i samhället knakar nu.
Juluppropet handlar nu specifikt om familjer. Vad är då problemet med att, som det står i uppropet, ”ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv”? Med en fungerande migrationspolitik hade detta varit helt rätt. Att hålla ihop familjer är en god sak.
Problemet är att Sverige har försatt sig i en mycket svår sits genom att följa regelverk som inte är skapade för den stora migration världen upplever idag. Med små flyktingströmmar är det möjligt att ge asyl till alla med skyddsskäl, inklusive familjemedlemmar. Men det går inte längre. Ett system med flyktingkvoter måste istället införas.
I dagsläget måste vi välja det minst dåliga alternativet. Att släppa på begränsningarna för familjeåterförening skulle leda till ytterligare stor och påfrestande invandring. Återföreningen får ske i annat land.
När till och med Miljöpartiet, den öppna linjens främste representant, ansåg sig tvunget att dra i nödbromsen är det märkligt att kristenheten samlar sig för att kritisera delar av de nya begränsningarna. Beslut togs av nödvändighet, inte för att någon önskar en situation där familjer förvägras en återförening i Sverige.
Kristenhetens uppgift är rimligen att fortsätta det arbete på lokalplanet som Svensson och Wiborn skriver om så att fler människor så småningom kan slussas in i det svenska samhället. Här, till skillnad från i frågan om migrationspolitikens konkreta utformning, har kyrkan ett tydligt mandat. Så mycket mer konstruktivt, och närmare bibelordet, det hade varit om SKR istället hade uppmanat oss kristna att i vardagen älska vår nästa och förkunna de goda nyheterna där vi bor. Ett ämne för nästa upprop, måhända?
Det så kallade juluppropet för en human migrationspolitik är en bedrövlig politisering av den kristna tron. Bakom uppropet ligger Sveriges kristna råd (SKR) som samlar så gott som alla kyrkofamiljer i Sverige. Det ger uppropet stor tyngd. Den samlade kristenheten talar här med en röst och då bör jag som enskild kristen lyssna. Åtminstone om de talar om sådant som tillhör kyrkans område, nämligen tro och moral.
I den mån de går utanför sitt uppdrag missbrukar de sin position och blir enbart ytterligare en av samhällets röster, utan särskild auktoritet för oss kristna. De bidrar också till en onödig splittring inom kyrkan eftersom de då pekar med hela handen i frågor som det får råda olika uppfattningar om.
Så är fallet här. Uppropet är till sitt innehåll ännu ett inlägg i debatten om hur Sverige inte ska hantera de stora ekonomiska och sociala utmaningar vi nu står inför. Specifikt uppmanar uppropet regeringen att inte låta den skärpta migrationspolitiken drabba barnen. Ett enbart negativt budskap behöver nu inte vara fel om det riktar sig mot handlingar som är onda i sig själva, exempelvis aborter, människohandel eller dödshjälp. Ett rungande ”nej!” vore i dessa fall passande. Men regler för invandring är inte av den naturen. Det går inte att härleda dessa från, exempelvis, människovärdesprincipen. Det gör området primärt politiskt.
Den goda politiken måste självfallet ta moraliska hänsyn men den kan inte reduceras till dessa. Så även om, exempelvis, vår flyktingpolitik borde vägledas av generositet är det svårt, om ens möjligt, att moraliskt bedöma om politiken är tillräckligt generös. Detta eftersom denna bedömning beror på faktorer som grannländers politik och även på vår egen förmåga. Och förmågan beror i sin tur inte enbart på absoluta mått som BNP per capita eller att det finns ”oändliga fält och skogar” (som Fredrik Reinfeldt uttryckte det) utan främst på vår institutionella och sociala beredskap att inlemma en stor mängd främmande och behövande människor i vår gemenskap.
Den nya åtstramade flyktingpolitiken tillkom under dramatiska omständigheter under hösten 2015. Antalet asylsökanden var då uppe i 10000 personer per vecka. Den öppna linjen, med Miljöpartiet som främsta representant, fick ett abrupt slut då till slut även Miljöpartiet ansåg att den stora inströmningen av migranter var ohållbar för Sverige. Det som gjorde att vårt land stack ut från övriga europeiska länder och det som drog människor hit var löftet om permanenta uppehållstillstånd till alla från Syrien samt generösa regler för anhöriginvandring. Båda dessa regelverk vill SKR återställa och det utan ens en ansats till råd om hur Sverige ska klara de som redan är här.
SKR gör alltså dubbelt fel. Först ger de sig in på ett område som i första hand är politiskt när deras uppdrag är att uttala sig om tro och moral. Och väl där ignorerar de politikens villkor, nämligen att väga intressen och hantera målkonflikter. Detta är de förvisso inte ensamma om utan det kännetecknar dessvärre även det politiska samtalet och faktiskt hela samhällets utveckling. Vi har överlag fått allt svårare att hantera att det måste finnas en viss symmetri mellan våra ”ja” och våra ”nej”.
Människor av god vilja kan alltså mycket väl komma i konflikt med budskapet som framförs i juluppropet. Ja, det är faktiskt så att vi borde göra det. Och det är illa när vårt upplysta samvete råder oss att gå emot kyrkans uppmaning. Tyvärr är det heller inte första gången detta sker. 2011 togs initiativet ”Påskuppropet mot utförsäkringarna” och 2014 var det dags för ett pastorsupprop för en generös flyktingpolitik. Alla dessa tre upprop har en stark politisk slagsida. Samtidigt kan den svenska kristenheten inte samlat ta avstånd från en företeelse som dödar 38000 ofödda i Sverige varje år. Det är också rejält bedrövligt.
Tidningen Dagen ägnar idag ett helnummer åt situationen i Syrien. Tidningens ledarkvartett skriver gemensamt ett upprop om att världen måste agera. ”Handlingsalternativ finns. Det som det råder brist på är vilja, förmåga och kraft att agera.” Så vilka är då handlingsalternativen? Här går det snett på en gång.
Över halva texten handlar om hur dåliga Sverige och EU är på att ta emot syriska flyktingar, som om vår flyktingpolitik skulle påverka situationen i Syrien. Det gör den inte. De nöjer sig också att med darr på stämman peka finger. ”Den nationella egoismen” har fått fritt spelrum, menar de. Det är inte vidare konstruktivt.
Så vilka är de övriga handlingsalternativen? De menar att diplomatin måste stärkas ytterligare. Men inte ens folkrättsexperten Ove Bring, som intervjuas i samma tidning, tror på en diplomatisk lösning. Och hur kan man göra det? Vi har Assad på ena sidan och IS på den andra. Ingen kan tro att dessa ska komma överens.
Vi ska också ge till hjälporganisationer. Men de är i stort sett hjälplösa i den laglöshet och med den totala hänsynslöshet som råder i Syrien. De flesta av de hjälporganisationer som Dagen räknar upp hjälper flyktingar i grannländerna, i Libanon och Jordanien. Det är där de kan hjälpa. Inne i Syrien är insatsen för stor för annat än väldigt småskaliga insatser. Visst ska vi skänka dem pengar. Men vi ska inte tro att de substantiellt kan lindra lidandet eller lösa konflikten.
Slutligen menar tidningen att vi ska be. Och det ska vi verkligen göra. Kanske finns i bönen en outnyttjad kraftkälla? Men att låta Gud göra jobbet är förstås inte mycket till program.
Sanningen är att det, mänskligt sett, inte finns så mycket att göra för Syrien. Det finns en övertro på att utomstående aktörer kan lösa konflikter. Se bara på situationen mellan Israel och Palestina. Parterna måste vilja själva och ingen kan tvinga dem till det. Endast en storskalig militär intervention skulle kunna få slut på inbördeskriget. Men det skulle krävas så mycket resurser, både mänskligt, materiellt och under oöverskådlig tid, att det måste betecknas som ett omöjligt projekt under rådande omständigheter (ett försvagat USA, spänningar med Ryssland, ett demoraliserat Europa).
Att kriget fortsätter i Syrien beror inte på bristande vilja, förmåga och kraft hos omvärlden. Det är i Syrien som fredsviljan och fredsförmågan saknas. Därför finns heller inga potenta handlingsalternativ. Det är den dystra sanningen.
skriv ut
