Stefan Gustavsson har tillsammans med Martin Helgesson startat en mycket trevlig podcast, Samtid och Sanning (som också är namnet på Stefans blogg). Idag ägnade de 25 minuter åt den nya påven och påveämbetet. Stefan hade mycket gott att säga om den nya påven. Men när det gäller påveämbetet hade han stora reservationer. Här följer bara några korta kommentar från mig, som tillika med Stefan inte är katolik men ändå avsevärt mer sympatiskt inställd till katolsk teologi, så särskilt synen på påveämbetet.
För det första verkar Stefan inte ha läst min artikel Påvedömet på biblisk grund. Ok, det är inget jag klandrar honom för men som Stefan mycket riktigt påpekar är katolikerna långt framme apologetiskt och här finns förstås hur mycket som helst att hämta av bibliska argument för påveämbetet, argument som Stefan inte verkade känna till. Och det klandrar jag honom för.
En invändning gällde, för det andra, påvens titel Kristi ställföreträdare. Denna är, menade Stefan, ingen människa utan Den Helige Ande. Och, menade han vidare, det Nya testamentet talar inte om något annat huvud för Kyrkan än Jesus Kristus. Men nu gällde frågan om någon människa är Kristi ställföreträdare. Och detta talar Skriften om. Så läser vi i Joh 21:
”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.”
För det tredje talade Stefan och Martin en hel del om Matt 16 där Petrus ges en särställning i kyrkan. Men de gjorde detta utan att beröra den kanske mest centrala och intressanta texten, nämligen inledningen av Matt 16:19 där Jesus säger till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket.” Tittar man i exempelvis NT81 finns där en referens till Jes 22:22:
På den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. Honom skall jag klä i din dräkt, spänna på ditt bälte och lägga din myndighet i hans hand, så att han blir en far för Jerusalems invånare och för Juda hus. Jag skall ge honom nyckeln till Davids hus att bära. När han öppnar skall ingen kunna stänga, och när han stänger skall ingen kunna öppna.
Det katolikerna menar är att Jesus här återupprättar ett gammalt ämbete som kungens ställföreträdare, med kungens myndighet. Och jag tycker texten ger stöd för en sådan tanke.
För det fjärde menade Stefan att varken Skriften eller den tidiga Kyrkan ger något stöd för tanken om att detta ämbete kunde gå i arv. Min invändning blir då att ämbeten av sin natur går i arv, annars vore de inte ämbeten. Och visst finns det något i Skriften om detta. I Apg 1 blir nämligen Mattias utsedd att överta Judas fallna mantel som apostel. Det är katolsk tro att Petrus efterträdare utvaldes på ett liknande sätt och det verkar ju inte alls orimligt! Och Klemens av Rom, den fjärde påven, skrev år 97 följande:
Our Apostles knew, through our Lord Jesus Christ that there would be dissension over the title of Bishop. In their knowledge of this, therefore, they proceeded to appoint the ministers I spoke of and they went on to add an instruction that, if these should fall asleep, other accredited persons should succeed them in their office.
Så både Skriften och den tidiga kyrkan stödjer tanken om apostolisk succession! Av alla dessa anledningar är det därför felaktigt, som Stefan sade, att den katolska läran om påven enbart skulle vila på den kyrkliga traditionen efter Bibeln. Den vilar även på Bibeln, menar jag.
För det femte tror jag att handlingen att lösa och binda synder inte kan reduceras till att förkunna evangeliet. För hur binder man någon i synd, då? Genom att inte förkunna evangeliet?! Nej, här handlar det om något mycket mer praktiskt, nämligen att ta emot en bekännelse och avgöra om personen är beredd att ta emot Guds förlåtelse eller ej. Det handlar alltså om biktens sakrament, som inkluderar både bot och förlåtelse.
För det sjätte menade att Stefan att påveämbeten har varit ett hinder för Kyrkans enhet. Samtidigt erkänner han behovet av enhet. Min enkla fråga blir då: Är inte ETT ledarskap väsentligt för enhet? Har vi flera ledarskap finns där ju alltid splittring. Anledningen till att vi har så många olika samfund idag är ju oenighet. Sedan kan man tycka att det är härligt med pluralism även inom Kyrkan (som alltid har funnits genom de många ordnarna) men dess själva uppkomst beror på konflikter. Sedan kan vi ju ana vilken splittring som blivit resultatet om Katolska kyrkan inte haft en påve. Se bara på den protestantiska kyrkans historia! Genom att ta bort påven (och kyrklig auktoritet överhuvudtaget) öppnades Pandoras ask och den stora splittringen var sedan ett faktum.
I övrigt har jag bara gott att säga om Stefans och Martins nya podcast. Lyssna och njut inte bara av Stefans lärdom utan också av en väldigt bra dialog mellan de båda herrarna.
Jag gillar verkligen Amazons Kindle-app till telefonen. Med några tryckningar på skärmen kan jag hämta hem den bok som jag hör om på radion. Jag behöver inte ens köpa den utan kan kostnadsfritt läsa ett väl tilltaget smakprov. Amazons övriga kunder är dessutom väldigt flitiga på att skriva recensioner vilket gör att det går att få en god uppfattning om en boks kvaliteter innan köp.
Nu har jag läst ett par romaner på telefonen. Det har gått väldigt bra. Böckerna, Stephen Lawheads Empyrionsvit, fanns endast att köpa till Kindle och dessutom till det låga priset 5 dollar så det var aldrig något att tveka över. Här följer en lista med fördelar jämfört med pappersboken:
1. Jag har boken ständigt med mig. En vanlig bok ligger oftast hemma på nattygsbordet.
2. Jag behöver ingen lampa för att läsa. Skärmen ger ett behagligt ljus och nattläget med vit text på svart bakgrund fungerar väldigt bra.
3. Telefonen är lättare att hålla än en pappersbok.
4. Jag kan läsa när jag äter. En vanlig bok fäller ihop sig själv.
5. Appen minns var jag var när jag sist läste vilket gör att det går snabbt att återuppta läsningen.
6. Kindle har ett inbyggt engelskt lexikon. Ett tryck på ordet gör att dess betydelse visas.
7. E-böckerna är billigare än pappersböckerna.
8. Telefonen rymmer i praktiken ett obegränsat antal böcker och tidskrifter.
Fördelarna är alltså stora. Men det finns också nackdelar:
1. För ett marginellt lägre pris får jag endast en fil istället för en riktig bok att hålla i.
2. En pappersbok kan jag låna ut eller ge bort.
3. En pappersbok kan jag skriva i.
4. En pappersbok kan jag ta fram ur hyllan för att visa vänner och barnen.
5. Läser jag en pappersbok vet min omgivning att jag läser och kanske också vad jag läser. Inte minst för barnen tänker jag att det är bra att de får se sin far titta på något annat än telefonen hela dagarna. De kanske tror jag spelar spel när jag i själva verket läser Michael O’Brien.
6. Måhända är det också så att pappersboksläsning saktar ner mig. Lässtunden blir dedikerad bokläsningen.
7. Pappersböcker luktar bättre än e-böckerna.
8. Pappersböckerna är också vackrare. Typsnitt och papper kan skifta. E-boken har däremot alltid samma intetsägande form.
Åtta fördelar och åtta nackdelar. Det väger alltså jämnt. E-bokens värden är dock mer påtagliga. Med boken ständigt i fickan blir det helt enkelt mer läst. Och det är väl ändå det viktigaste med böcker?
Den ateistiske kosmologen Lawrence Krauss kommer snart till Sverige för debatt och samtal kring frågan om universums tillkomst. Hans djärva tes framgår av titeln på hans bok Ett universum ur ingenting. För några veckor sedan intervjuades han av Dennis Prager. Det blev ett livligt samtal…
Förra veckan intervjuade Dennis Prager Lars Hedegaard, den islamkritiske danske publicisten som ligger bakom tidningen Dispatch International och som nyligen utsattes för ett mordförsök. Här följer intervjun:
Och när jag hörde flyglarmet och gick igenom min och omgivningens brist på reaktion tänkte jag att det nog inte skulle vara så annorlunda vid skarpt läge. Vi har, som hoberna i Sagan om ringen, blivit ”idylliserade”:
Idylliserad. När man inte kan ta in att flyglarmet faktiskt kan vara på allvar.
För några veckor sedan intervjuade Dennis Prager, den amerikanske radioprataren, författaren Jonathan Last om hans senaste bok What to Expect When No One’s Expecting: America’s Coming Demographic Disaster. Den handlar nu inte, vad det verkar, så mycket om USA utan om problem världen över som ett resultat av krympande befolkningar.
Värst till ligger Japan där det nu säljs fler vuxenblöjor än barnblöjor och där en minister nyligen uttryckte, utan att få sparken, att de gamla borde dö lite fortare. Illa till ligger även Ryssland men där beror den krympande befolkningen på det extremt höga aborttalet: 13 aborter på 10 födda.
Detta och mycket mer får du en möjlighet till att lyssna på här.
Stefan Gustavsson kommenterar i gårdagens Dagen ledarartikeln från den 8/2 om aborter (som även jag kommenterat). Han önskar ett förtydligande från Dagen om vad de menar med en nollvision när de samtidigt skriver om abort som ”en möjlighet som ibland måste utnyttjas”.
Syftet skulle vara att vrida klockan tillbaka från att se abort som en oomtvistad och självklar rättighet för kvinnan att bestämma över sin egen kropp till en yttersta möjlighet när alla andra dörrar är stängda, där hänsyn också tas till de två andra inblandade individerna, det väntade barnet och den blivande fadern.
Vän av ordning måste undra hur detta förtydligar redaktionens position. Redaktionen vill alltså vrida tillbaka klockan trots att de i sin tidigare artikel menade att det inte vore realistiskt att göra just det, åtminstone inte till läget innan 1974. Här skriver de visserligen om attityder, då om lagstiftning. Men kan attityder förändras, kan även lagar göra det. Och i båda fallen är det som behövs ett tydligt budskap om aborternas hemska verklighet och moraliska haveri.
Viktigare är deras skrivning om aborten som ”en yttersta möjlighet när alla andra dörrar är stängda”. Detta skulle kunna förstås som att de önskar ett förbud mot aborter i alla fall där moderns liv inte är hotat av graviditeten (och där både moderns och barnets liv inte går att rädda). För när är annars alla andra dörrar stängda? Mycket mer totalt kan ett sådant abortförbud inte bli.
Men så skriver de:
Alternativet, att arbeta för ett totalförbud mot alla aborter, är en politisk och opinionsmässig orimlighet. Vad värre är, det är också en humanitär omöjlighet. Såväl historisk som nutida erfarenhet visar att abortförbud inte hindrar att aborter genomförs men med metoder som leder till stort mänskligt lidande.
Låt oss vara klara med vad ett totalförbud innebär. Inte någonstans innebär det att lagen skyddar fostret på bekostnad av moderns liv. Detta gäller även bland katoliker, som är dem med den mest principfasta hållningen här. Om moderns liv hotas av graviditeten och andra möjligheter inte är tillgängliga, som exempelvis ett akut kejsarsnitt, får en för kvinnan livsräddande operation utföras även fast den innebär fostrets död. Mig veterligen är detta tillåtet i alla världens länder, så även på Malta och Irland. Ingen verkar för ett mer totalt förbud än så.
Nå, detta var kanske en parentes. Min poäng är om aborter endast ska vara en ”yttersta möjlighet när alla andra dörrar är stängda” vore den logiska konsekvensen just ett totalförbud, något som Dagen i nästa stycke kallar en orimlighet. Behovet av ett förtydligande kvarstår alltså.
Redaktionen menar också att ett abortförbud vore en ”humanitär omöjlighet” eftersom ett förbud inte förhindrar att aborter genomförs utan bara ökar kvinnors lidande. Ändå önskade samma redaktion för en vecka sedan ett politiskt initiativ om våra generösa abortgränser som ju, väl implementerade, skulle innebära en skärpning av vårt existerande abortförbud från den 22:a graviditetsveckan. Tydligen kan ett abortförbud ha effekter på aborttalen, trots allt. Och ja, Sverige har alltså ett effektivt abortförbud redan idag. Att det är effektivt beror nu inte bara på lagen utan på människors attityder till livet i moderns mage. Och det är därför dessa attityder måste förändras för att på sikt göra en lagförändring möjlig men också effektiv. Här hjälper det inte att Dagen talar om aborten som en möjlighet. Snarare borde de tala om dess omöjlighet.
Dagens svar andas hastverk både till innehåll och språk. Stefan Gustavsson men framförallt frågan i sig förtjänar något bättre. Det är dags för Dagen att ta sig en rejäl funderare.
Enligt Ferguson vilar den västliga civilisationens framgångar på ett samspel mellan fyra starka system av institutioner: demokrati, kapitalism, lagstyre och civilsamhälle. Och när väst nu tappar i ställning och inflytande gentemot övriga världen beror det inte bara på att allt fler länder blir bra på det som väst var först med att kunna, utan också på att väst har blivit sämre på att vara väst.
I demokratin rättar man inte längre mun efter matsäck utan politikerna lovar förmåner för mer än vad de törs be om i skatter. Generationskontraktet är uppsagt. Dagens väljare drar glatt på sig skulder som lämnas åt de unga och ännu ofödda att betala.
Kapitalismens dynamiska kraft hålls tillbaka av makthavarnas övertro på att regleringar kan ersätta ansvaret hos enskilda individer.
Lagstyret blir alltmer av juristvälde. Istället för att, som under den dynamiska tiden av tillväxt, vara en kraft för individens rätt mot etableringshinder och privilegier, blir juridiken alltmer av en parasiterande kraft som sysslar med subventionsjakt och stämningar.
Civilsamhället förtvinar i takt med att storföretagen och staten tar över. Statsindividualismen skulle göra människor friare, men de blir framför allt ensammare och mera hjälplösa.
Denne Ferguson är den konservative ekonomiske historikern och Harvardprofessorn Niall Ferguson som för BBC:s räkning höll en serie på fyra förläsningar om de västvärldens fyra stora problem som Linder skriver om ovan. Dessa föreläsningar finns att hämta hem från BBC:s arkiv. Rekommenderas varmt!
I dagens Dagen läser vi om Sofia Camnerin som är biträdande kyrkoledare i Gemensam Framtid. Hon tycker att kyrkorna borde vara bättre på att samtala om livets helighet. Och hon tycker det var chockerande att barnmorskans första fråga till henne var om hon tänkte behålla barnet. Samtidigt vill hon inte att samfundet stödjer Ja till Livet. Hon efterlyser istället en rörelse som tar parti för människovärdet i vidare mening så att även globala rättvisefrågor inkluderas. Hon säger:
Exploateringen handlar om allt liv, även om de barn som föds och till exempel säljs som slavar. Det är lika förfärligt som att vi har så hög abortstatistik i Sverige.
Hennes inställning är lika typisk som den är inkonsekvent. Å ena sidan chockeras hon över den svenska vårdens institutionaliserade förakt för fostret, å den andra räcker det att samtala om livets helighet för att bemöta detta. Och hon vill inte att samfundet stödjer Ja till Livet för att de inte även engagerar sig mot människohandel. Men även om de inte, enligt Camnerin, gör tillräckligt mycket vore det ju i sin ordning att stödja dem om det som de gör är gott och nödvändigt.
Jag kan bara konstatera att hon inte verkar ha chockerats tillräckligt. Hon kanske borde se några bilder?
Tidningen Dagen beredde i fredags abortfrågan stort utrymme. Hela fem sidor inklusive en ledare ägnades åt frågan. Och det är ju bra. Med tidningen Dagens ståndpunkt, att en abort dödar en människa, borde det vara självklart att ett så stort utsläckande av människoliv (cirka 100 om dagen i Sverige) förtjänar uppmärksamhet. Men artiklarna gjorde mig bedrövad och jag vill här gå igenom varför.
För Dagen, liksom för stora delar av svenska folket, var det länge en självklarhet med ett tydligt motstånd mot fri abort. Att i vår tid tänka sig att klockan skulle kunna vridas tillbaka till det läge som rådde före riksdagens beslut 1974, när kravet på läkarintyg före abort avskaffades, är knappast realistiskt. Det hindrar inte att den principiella inställningen är densamma. För trafikdöd har en nollvision vunnit allmän acceptans trots att alla vet att den är omöjlig att uppnå hur säkra bilar och vägar som än konstrueras. På samma vis skulle allmänhet och politiker kunna arbeta för en nollvision för aborter.
Detta stycke är sorgligt på många sätt. För det första medger tidningen att de inte längre är motståndare till den fria aborten. Här går de alltså samma väg som Kristdemokraterna (och även Ja till Livet, mer om det senare). Man lyfter först upp fostrets människovärde och talar om det som en individ att ta hänsyn till. För att sedan rycka på axlarna åt en lagstiftning som gör fostret helt rättslös under sina första 18 levnadsveckor och som därför, för sin själva överlevnad, är helt utlämnad åt den omgivande familjens välvilja.
För det andra accepterar tidningen den fria aborten av en anledning som endast har med politik att göra, nämligen om det är realistiskt att idag få gehör för en lagförändring som skulle avskaffa den fria aborten. Politik är förvisso viktigt. Men en tidnings uppdrag, så särskilt Dagens, är ju så mycket större än att lägga fram förslag som är politiskt realistiska. Deras uppgift är även att driva opinion och tala till människors samveten för att på så sätt bereda mark för ett förändrat moraliskt och politiskt landskap. I denna uppgift är det viktigt att vara både principfast och konsistent för att vara trovärdig.
Dagen förspråkar nu istället en ”nollvision”. Hur ska då denna vision realiseras? Ett förslag är obligatoriska rådgivningssamtal för att minska de slentrianmässiga aborterna. Man önskar också att Kristdemokraterna skulle reda ut varför vi har så många aborter i Sverige och vad som kan göras för att minska dem. Och man tar avstånd från selektiva aborter, det vill säga aborter som sker på grund av någon egenskap hos fostret. Även abortgränserna bör diskuteras, menar man.
Det är inget fel på dessa förslag. Men tidningen förlorar sig här i politiska detaljer och justeringar i marginalen istället för att peka på den grova och storskaliga människorättskränkning som aborter utgör. Och som det därför bara finns ett slutgiltigt politiskt svar på, nämligen förbud (som vi ju redan har från vecka 22). Hur man ska komma åt de selektiva aborterna när aborten är fri förblir ett mysterium.
Tidningen ikläder sig också rollen av en kurator eller pastor när de skriver att frågan ”måste närmas med stor varsamhet och ödmjukhet i vetskap om att kategoriska uttalanden och tvärsäkra påståenden kan såra och skada.” Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar samtidigt. Antingen innebär en abort att en liten människa dör eller så gör den inte det. Båda positionerna är lika kategoriska och båda får stora konsekvenser. Hur mycket Dagen än önskar finns ingen okontroversiell mellanposition. Det innebär inte att tidningen borde basunera ut att ”kvinnor som aborterar är mördare!”. Men man måste stå upp för vad aborter är och hur de skadar alla inblandade till både kropp, själ och ande. Att inte tala ur skägget kan faktiskt få allvarligare konsekvenser än sårade känslor. Kuratorisk varsamhet har sin plats i det enskilda mötet, inte i den allmänna debatten.
Kanske kan redaktionens hållning i frågan förstås som en följd av sin egen definition av en abort. De skriver nämligen i inledningen att abort är ”att medvetet avsluta ett liv innan det på allvar har fått ta sin början.” Det låter lite som att det finns en gråzon innan livet ”på allvar” börjar. Själv menar jag att livet på allvar börjar efter 40 fyllda år. Vad Dagen menar förstår jag inte. Men för abortfrågan är det irrelevant när livet, i någon subjektiv mening, på allvar börjar. Det viktiga är huruvida det lilla fostret är en människa eller ej. Och om detta bör det ej råda någon tveksamhet.
Över till det långa reportaget med rubriken Abortmotståndarna har bytt strategi. Det sorgliga med denna text är att den i långa stycken kunde ha varit publicerad i Dagens Nyheter. Här saknas initierade följdfrågor till dem som intervjuas. Och trots att rubriken på tidningens framsida är ”Vart tog kyrkornas abortmotstånd vägen?” saknas detta perspektiv helt. Istället intervjuas företrädare för RFSU, Ja till Livet och Människorätt för ofödda. Inget ont i det men kyrkornas icke-existerande abortmotstånd förtjänar verkligen utrymme. Det må så vara att både Ja till Livet och Människorätt för ofödda befolkas av mestadels kristna men det gör dem ändå inte till en del av kyrkan. De är båda politiskt och religiöst obundna och utgår inte från specifikt kristna övertygelser. Varför inte intervjuer med Svenska kyrkans ärkebiskop, Katolska kyrkans biskop och Pingstkyrkans Pelle Hörnmark? I vilken annan tidning än Dagen skulle vi kunna få del av en inomkyrklig diskussion om abortfrågan?
Artikelförfattaren Joakim Lundgren verkar ibland göra sitt yttersta för att beskriva abortfrågan som vilken DN-journalist som helst. Problemet med ett ”DN-perspektiv” är inte att det är objektivt utan att det ofta är missvisande. Ta exempelvis detta stycke:
Vad är ett barn och vad är ett livsodugligt foster? Eller är det samma sak? Medan många religiösa grupper menar att livet börjar vid befruktningen, hävdar svenska myndigheter att ett barn blir det först när det kan överleva utanför livmodern. För närvarande ligger den gränsen vid vecka 22.
Att livet börjar vid befruktningen är det inte bara ”religiösa grupper” som påstår. Inte ens den Katolska rörelsen Respekt skulle mena att det är en ”religiös” ståndpunkt utan en del av naturrätten. Både Ja till Livet och Människorätt för ofödda, som alltså inte är några ”religiösa grupper”, menar att det mänskliga (och därför skyddsvärda) livet börjar vid befruktningen. Och varför överhuvudtaget använda begreppet ”religiösa grupper” i den kristna dagstidningen Dagen? Det är ett för allmänt begrepp för att vara meningsfullt och det används ofta i förklenande syften.
Lena Lennerhed får sedan kommentera detta påstående. Hon säger:
Jag kan förstå att man kan tänka olika och att en del människor menar att livet börjar vid befruktningen. Men min argumentation är då att ’det är din definition och jag har en annan’. Det viktiga är att ingen ska behöva hamna i en situation där graviditeten är oönskad.
Här finns utrymme för flera följdfrågor som aldrig ställs. En skulle kunna vara: ”Du menar alltså att frågan om fostrets eventuella mänsklighet är helt subjektiv, att det inte är på det ena eller det andra sättet?” En annan: ”När menar du då att det mänskliga livet börjar och på vilka grunder?”. En tredje: ”När du säger att det viktiga är att ingen hamnar i en oönskad graviditet, förutsätter du då inte att fostret helt saknar värde?”
Intervjun med Ja till Livets Gunilla Gomér var både upplysande och beklämmande. Artikelförfattaren beskriver organisationens hållning bland annat så här: ”Att vara för eller mot abort och försöka indela mänskligheten i dessa två kategorier är grovt och i princip felaktigt.” Att detta inte är en missvisande sammanfattning åtminstone antyds i Gunilla Gomérs svar. Hon säger:
Det är svårt att nå ut i debatten som det är och pratar vi förbud stänger vi dörren. Den tiden är förbi och vi har valt ett nytt arbetssätt. Enligt vår uppfattning görs de flesta aborter av socioekonomiska skäl eller av rädsla för hur man ska klara av att bli ensamstående förälder. Ska vi då inte kunna prata om hur samhället i stället skulle kunna stötta de här kvinnorna så att de inte skulle behöva genomgå en abort?
Nu behöver man ju inte prata om förbud för att önska ett sådant. Och varför utesluter diskussioner om hur samhället kan stötta ensamstående gravida allt tal om abortförbud? Och sanningen är väl att Ja till Livet inte når ut i debatten ändå, trots att de tonat ner sitt budskap.
Gunilla Gomér visar vid ett par tillfällen att hon är mån om organisationens anseende i majoritetssamhället. Hon säger: ”Vi har tidigare betraktats som fundamentalister, men blir numera oftare inbjudna till debatter i tv-soffor och annat”. Lite senare säger hon: ”Det känns ju som vi jobbar starkt i motvind men också orättvist att vi sätts i det fundamentalistiska facket.” Nu är inte jag den som anser att anseende är oviktigt. Men rätt sätt att värna sitt anseende är att göra goda gärningar, inte att lyssna på vad folk tycker om en. Kämpar man på barrikaderna i en kontroversiell fråga, där man har majoritetssamhället emot sig, måste man räkna med att bli ogillad. Vill man bli gillad kommer man aldrig att bli en kraft för förändring. Tvärtom är det en säker väg till stagnation och så småningom död.
Även om inte artiklarna handlar om kristenheten direkt, tidningens framsida till trots, illustrerar de måhända vad som vårt största problem idag: vi anpassar oss till vår omgivning för att vinna dess gillande. Vi saknar helt enkelt självförtroende (andra skulle kanske säga att vi saknar tro). Vi gör det under täckmanteln att vi måste vara smarta och agera vist. Och onekligen finns utrymme för både smarthet och vishet i denna liksom andra frågor. Men dessa är inte de viktigaste dygderna. Mod är viktigare. Och mod är dessvärre en stor bristvara i den svenska kristenheten.
skriv ut
För några veckor sedan intervjuade Dennis Prager, den amerikanske radioprataren, författaren Jonathan Last om hans senaste bok