Skip to main content.

den 3 december 2017


  Tre sakrament rikare

Onsdagen den 22:a november togs jag upp i den katolska kyrkans gemenskap och mottog tre sakrament: bikten, konfirmationen och kommunionen. Så nu är jag, även utåt, katolik. Ni som följt mig vet att jag under lång tid har försvarat katolsk tro och sett upp till den katolska kyrkan för dess trohet till både Gud och Bibeln (medveten om att det kanske är mer rätt att säga att det är Gud som är trogen sin kyrka.)

Det är också den kyrka som stått upp i moraliska frågor medan övriga kyrkor fallit som dominobrickor. Så är katolska kyrkan den enda prolife-kyrkan och den kyrka som orubbligt står upp för det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Bara för att ta några exempel.

Allt detta är tecken på något större, nämligen att den katolska kyrkans höga anspråk är sanna. Hon är den hon utger sig för att vara, nämligen den universella kyrkan, kyrkan med stort K, som vi alla är kallade att förena oss med. Och endast hon har alla de nådemedel som vi behöver för vandringen på den smala vägen.

Därför är hon nu även min kyrka. Efter många års väntan har jag fått frid i samvetet. Jag har valt den helige Thomas av Aquino att bli min himmelske förebedjare. Livet går nu vidare, nu med bättre förutsättningar än någonsin att till slut nå fram till den eviga glädjen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 2 maj 2017


  Vart tog vreden vägen?

För några veckor sedan skrev Sofia Lilly Jönsson en reflektion om förlåtelse i Svenska dagbladet, apropå terrordådet på Drottninggatan och frågan om sådana handlingar verkligen går att förlåta. Mycket av den hon skriver instämmer jag i. Ja, terrorbrott, till och med bestialiska mord på nära och kära, går att förlåta. Jesus själv förutsätter att vi gör det, eftersom vi ber Gud förlåta oss våra skulder. Som Gud gör ska även vi. Gud förlåter den som ångrar sig och så bör även vi. Och ja, det är rätt att be för förövarna. Inte för deras välbefinnande utan för deras omvändelse.

Men något har legat och skavt. Jag tror det har att göra med att Sofia, och ofta kristenheten i stort, slarvar med vem det egentligen är som ska förlåta. ”Kan man förlåta allt?”, frågar hon och svarar jakande. Men vem är ”man”? Rimligen är det den eller de personer som utsatts för en oförrätt. I detta fall de närmast berörda av händelserna på Drottninggatan; anhöriga till de döda, de skadade och de traumatiserade. Vi övriga kan förstås be Gud förlåta men att själva förlåta har vi inget mandat att göra. Därför är det lite märkligt att förlåtelse blir ett stort samtalsämne bland oss alla som endast observerade terrordådet på avstånd. Vi tillhör inte de drabbade.

Så hur borde vi övriga agera? Och då kommer vi till det andra som skaver i Sofia Lilly Jönssons artikel. Hon refererar inledningsvis till Paulus ord i Romarbrevet 12:9-21 som handlar om att inte ta rätten i egna händer utan låta Gud svara för hämnden. Sofia skriver vidare att ”motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldsspiral som aldrig tar slut.” Implikationen blir att vi måste förlåta för att våldsspiralen ska ta slut. Och det är här, om jag nu förstår henne rätt, som hon glömmer bort fortsättningen i Romarbrevet. Endast några verser senare läser vi om att det inte är för inte ”som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.”

Här finns alltså utrymme för våldsam hämnd och vrede. Och inte bara i en avlägsen framtid på domens dag utan här och nu, så länge det är överheten, eller staten, som bär svärdet. Och det är på detta sätt som vårt samhälle måste bekämpa terrorn, inte genom någon slags kollektiv akt av förlåtelse. Medan det finns plats för förlåtelse finns det också plats för vrede å de drabbades vägnar. Och det är rätt att vredgas över terrorn! Fem människor har mördats varav en 11-årig flicka på påsklov. Något är märkligt när förlåtelse, ett ämne för de närmast berörda, görs relevant för hela vårt samhälles reaktion på det urskillningslösa våldet. Vart tog vreden vägen?

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 1 februari 2017


  Måste välja minst dåliga alternativet

Mitt inlägg Sveriges kristna råd gör dubbelfel publicerades på Dagen.se. Lasse Svensson och Karin Wiborn från SKR svarade den 13/1 och jag fick sedan möjlighet att i min tur svara dem. Mitt svar följer nedan.

Det lokala arbete med asylsökande som Lasse Svensson och Karin Wiborn beskriver i sitt svar (13/1) till mig är gott. Det är detta slags arbete vi uppmanas till av de bibeltexter som Svensson och Wiborn nämner. Tyvärr missar Svensson och Wiborn mina poänger så här kommer ett förtydligande.

Kyrkan får absolut ge sig in på politikens område om lagar bryter mot den etik som det är hennes uppdrag att försvara. Så är fria aborter ett tydligt brott mot budet ”du skall icke dräpa”. Ett annat exempel är människohandel som ju innebär en allvarlig kränkning av människans värdighet. En kyrka som tar sitt uppdrag på allvar har därför inget annat val än att engagera kraftfullt mot lagar som tillåter aborter eller människohandel.

Svensson och Wiborn menar att omsorg om utsatta människor är en central biblisk tanke. Jag håller med! Men hur omsorgen ska ta sig politiskt uttryck är långt från självklart. På en politisk nivå är det svårt att sätta ett mått på vad som är tillräckligt omsorgsfullt eller generöst. På vilket sätt använder vi våra medel bäst? Kanske handlar det om att skjuta till mer pengar till UNHCR som hjälper de allra svagaste som blir kvar i konflikternas närområden. Och vilken är vår förmåga att ta emot några hundratusen människor till på kort tid? Poliser, lärare, läkare, bostäder saknas och mycket i samhället knakar nu.

Juluppropet handlar nu specifikt om familjer. Vad är då problemet med att, som det står i uppropet, ”ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv”? Med en fungerande migrationspolitik hade detta varit helt rätt. Att hålla ihop familjer är en god sak.

Problemet är att Sverige har försatt sig i en mycket svår sits genom att följa regelverk som inte är skapade för den stora migration världen upplever idag. Med små flyktingströmmar är det möjligt att ge asyl till alla med skyddsskäl, inklusive familjemedlemmar. Men det går inte längre. Ett system med flyktingkvoter måste istället införas.

I dagsläget måste vi välja det minst dåliga alternativet. Att släppa på begränsningarna för familjeåterförening skulle leda till ytterligare stor och påfrestande invandring. Återföreningen får ske i annat land.

När till och med Miljöpartiet, den öppna linjens främste representant, ansåg sig tvunget att dra i nödbromsen är det märkligt att kristenheten samlar sig för att kritisera delar av de nya begränsningarna. Beslut togs av nödvändighet, inte för att någon önskar en situation där familjer förvägras en återförening i Sverige.

Kristenhetens uppgift är rimligen att fortsätta det arbete på lokalplanet som Svensson och Wiborn skriver om så att fler människor så småningom kan slussas in i det svenska samhället. Här, till skillnad från i frågan om migrationspolitikens konkreta utformning, har kyrkan ett tydligt mandat. Så mycket mer konstruktivt, och närmare bibelordet, det hade varit om SKR istället hade uppmanat oss kristna att i vardagen älska vår nästa och förkunna de goda nyheterna där vi bor. Ett ämne för nästa upprop, måhända?

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 27 december 2016


  Sveriges kristna råd gör dubbelfel

Det så kallade juluppropet för en human migrationspolitik är en bedrövlig politisering av den kristna tron. Bakom uppropet ligger Sveriges kristna råd (SKR) som samlar så gott som alla kyrkofamiljer i Sverige. Det ger uppropet stor tyngd. Den samlade kristenheten talar här med en röst och då bör jag som enskild kristen lyssna. Åtminstone om de talar om sådant som tillhör kyrkans område, nämligen tro och moral.

I den mån de går utanför sitt uppdrag missbrukar de sin position och blir enbart ytterligare en av samhällets röster, utan särskild auktoritet för oss kristna. De bidrar också till en onödig splittring inom kyrkan eftersom de då pekar med hela handen i frågor som det får råda olika uppfattningar om.

Så är fallet här. Uppropet är till sitt innehåll ännu ett inlägg i debatten om hur Sverige inte ska hantera de stora ekonomiska och sociala utmaningar vi nu står inför. Specifikt uppmanar uppropet regeringen att inte låta den skärpta migrationspolitiken drabba barnen. Ett enbart negativt budskap behöver nu inte vara fel om det riktar sig mot handlingar som är onda i sig själva, exempelvis aborter, människohandel eller dödshjälp. Ett rungande ”nej!” vore i dessa fall passande. Men regler för invandring är inte av den naturen. Det går inte att härleda dessa från, exempelvis, människovärdesprincipen. Det gör området primärt politiskt.

Den goda politiken måste självfallet ta moraliska hänsyn men den kan inte reduceras till dessa. Så även om, exempelvis, vår flyktingpolitik borde vägledas av generositet är det svårt, om ens möjligt, att moraliskt bedöma om politiken är tillräckligt generös. Detta eftersom denna bedömning beror på faktorer som grannländers politik och även på vår egen förmåga. Och förmågan beror i sin tur inte enbart på absoluta mått som BNP per capita eller att det finns ”oändliga fält och skogar” (som Fredrik Reinfeldt uttryckte det) utan främst på vår institutionella och sociala beredskap att inlemma en stor mängd främmande och behövande människor i vår gemenskap.

Den nya åtstramade flyktingpolitiken tillkom under dramatiska omständigheter under hösten 2015. Antalet asylsökanden var då uppe i 10000 personer per vecka. Den öppna linjen, med Miljöpartiet som främsta representant, fick ett abrupt slut då till slut även Miljöpartiet ansåg att den stora inströmningen av migranter var ohållbar för Sverige. Det som gjorde att vårt land stack ut från övriga europeiska länder och det som drog människor hit var löftet om permanenta uppehållstillstånd till alla från Syrien samt generösa regler för anhöriginvandring. Båda dessa regelverk vill SKR återställa och det utan ens en ansats till råd om hur Sverige ska klara de som redan är här.

SKR gör alltså dubbelt fel. Först ger de sig in på ett område som i första hand är politiskt när deras uppdrag är att uttala sig om tro och moral. Och väl där ignorerar de politikens villkor, nämligen att väga intressen och hantera målkonflikter. Detta är de förvisso inte ensamma om utan det kännetecknar dessvärre även det politiska samtalet och faktiskt hela samhällets utveckling. Vi har överlag fått allt svårare att hantera att det måste finnas en viss symmetri mellan våra ”ja” och våra ”nej”.

Människor av god vilja kan alltså mycket väl komma i konflikt med budskapet som framförs i juluppropet. Ja, det är faktiskt så att vi borde göra det. Och det är illa när vårt upplysta samvete råder oss att gå emot kyrkans uppmaning. Tyvärr är det heller inte första gången detta sker. 2011 togs initiativet ”Påskuppropet mot utförsäkringarna” och 2014 var det dags för ett pastorsupprop för en generös flyktingpolitik. Alla dessa tre upprop har en stark politisk slagsida. Samtidigt kan den svenska kristenheten inte samlat ta avstånd från en företeelse som dödar 38000 ofödda i Sverige varje år. Det är också rejält bedrövligt.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 21 november 2016


  Scruton om Trump

Roger Scruton, den brittiske filosofen, talar här om varför Trump rättmätigt vann men också om varför vi européer med rätta har skäl till oro.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 13 oktober 2016


  Alternativ saknas för Syrien

Tidningen Dagen ägnar idag ett helnummer åt situationen i Syrien. Tidningens ledarkvartett skriver gemensamt ett upprop om att världen måste agera. ”Handlingsalternativ finns. Det som det råder brist på är vilja, förmåga och kraft att agera.” Så vilka är då handlingsalternativen? Här går det snett på en gång.

Över halva texten handlar om hur dåliga Sverige och EU är på att ta emot syriska flyktingar, som om vår flyktingpolitik skulle påverka situationen i Syrien. Det gör den inte. De nöjer sig också att med darr på stämman peka finger. ”Den nationella egoismen” har fått fritt spelrum, menar de. Det är inte vidare konstruktivt.

Så vilka är de övriga handlingsalternativen? De menar att diplomatin måste stärkas ytterligare. Men inte ens folkrättsexperten Ove Bring, som intervjuas i samma tidning, tror på en diplomatisk lösning. Och hur kan man göra det? Vi har Assad på ena sidan och IS på den andra. Ingen kan tro att dessa ska komma överens.

Vi ska också ge till hjälporganisationer. Men de är i stort sett hjälplösa i den laglöshet och med den totala hänsynslöshet som råder i Syrien. De flesta av de hjälporganisationer som Dagen räknar upp hjälper flyktingar i grannländerna, i Libanon och Jordanien. Det är där de kan hjälpa. Inne i Syrien är insatsen för stor för annat än väldigt småskaliga insatser. Visst ska vi skänka dem pengar. Men vi ska inte tro att de substantiellt kan lindra lidandet eller lösa konflikten.

Slutligen menar tidningen att vi ska be. Och det ska vi verkligen göra. Kanske finns i bönen en outnyttjad kraftkälla? Men att låta Gud göra jobbet är förstås inte mycket till program.

Sanningen är att det, mänskligt sett, inte finns så mycket att göra för Syrien. Det finns en övertro på att utomstående aktörer kan lösa konflikter. Se bara på situationen mellan Israel och Palestina. Parterna måste vilja själva och ingen kan tvinga dem till det. Endast en storskalig militär intervention skulle kunna få slut på inbördeskriget. Men det skulle krävas så mycket resurser, både mänskligt, materiellt och under oöverskådlig tid, att det måste betecknas som ett omöjligt projekt under rådande omständigheter (ett försvagat USA, spänningar med Ryssland, ett demoraliserat Europa).

Att kriget fortsätter i Syrien beror inte på bristande vilja, förmåga och kraft hos omvärlden. Det är i Syrien som fredsviljan och fredsförmågan saknas. Därför finns heller inga potenta handlingsalternativ. Det är den dystra sanningen.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 9 april 2016


  Islamkritiken är ytterst legitim

David Nyström, doktor i teologi och åtminstone tidigare en flitig twittrare och bloggare, skriver i Expressen om att all islamkritik drivs av den outtalade men uppenbara agendan att muslimer ska stoppas vid gränsen. ”Det är samma text varje gång. Samma splittrande retorik, samma svepande anklagelser mot en redan utsatt grupp av människor. Det är en text vars enda syfte är att så in rädsla, misstro och misstänksamhet.”

Detta är i sig en väldigt svepande anklagelse. Jag själv har skrivit flera kritiska inlägg om islam och det vore en lögn att påstå att jag drivs av syftet att så in rädsla och misstro. Snarare drivs jag av sanningslidelse och av en frustration över att så många ledare och opinionsbildare talar om islam i förskönande termer eller rycker ut till islams försvar efter varje nytt islamistiskt terrorangrepp.

I Dagen skrev samme David Nyström helt nyligen att han för sitt liv inte kunde begripa varför så många kunde mena att kopplingen mellan islam och våld mörkades. Det enkla svaret på den frågan, och det är beklämmande att det inte verkar ha föresvävat honom, är att det beror på att det är just det som sker varje gång jihadisterna slår till. Några exempel:

Islams apologeter är många, högt uppsatta och märkligt ofta kristna. Och det som sägs är så uppenbart verklighetsfrämmande att en islamkritisk reaktion underifrån både är nödvändig och lätt att förklara. Att i detta läge påstå att kritikens enda syfte är att så in rädsla och misstro är djupt ohederligt.

David Nyström fördömer särskilt Marcus Birros sätt att skriva om islam. Hans texter påstås vara fulla av glidningar och gå från kritik av islam till ett kollektivt skuldbeläggande av alla muslimer. Men inte heller detta är sant. Birro skriver om en ”perverterad version” av islam. Hans kritik gäller inte alla muslimer utan de som förtrycker sina döttrar och avskyr vårt demokratiska samhälle. Men framförallt anklagar Birro alla dem som ständigt rycker ut för att försvara islam trots allt som sker i dess namn.

Alla muslimer stödjer sannerligen inte Islamiska staten eller andra islamistiska terrorgrupper som Al Qaida, Boko Haram, Al-Shabab, Jabhat al-Nusra, Hamas, Hizbollah med flera. En majoritet av muslimer vill inte ha med dem att göra och önskar enbart att få leva i fred. Och jag känner inte till någon som kollektivt skuldbelägger alla muslimer och menar att de har skuld till allt ont som nu sker i islams namn.

Men den muslimska världen har ändå ett stort problem och det måste kunna sägas. Det är inte endast en liten minoritet av världens muslimer som bejakar våld och förtryck. Enligt en stor studie av Pew Research menar exempelvis 28 procent att de som lämnar islam ska straffas med döden och 47 procent menar att kvinnor måste bära slöja utanför hemmets väggar. Sammantaget bekänner sig en knapp majoritet till en islamistisk agenda (se Ben Shapiros rappa sammanfattning av studien). Detta innebär att det finns en flera hundra miljoner stor muslimsk population med potential att attraheras av radikala och våldsamma rörelser. Att Islamiska staten lockar tiotusentals unga muslimska män varav cirka 300 från Sverige visar hur vådlig situationen är.

Det var därför legitimt att fråga Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer, om han stödjer Islamiska staten. Rashid Musa menade att frågan var islamofobisk och vägrade att svara. David Nyström instämmer och menar att frågan var rasistisk och djupt kränkande. ”Eller hur skulle det se ut om vi gick omkring och sa ‘du som är finländare, tycker du det är okej att gå omkring och rispa folk lite med kniven’, eller ‘ni romer har väl inga problem med att plocka lite i fickorna då och då’?” Precis lika lite som en jude ska behöva ta avstånd från något israelisk militär gjort på Västbanken ska muslimer behöva ta avstånd från Islamiska staten, menar David Nyström.

Men dessa är alla dåliga analogier. Kopplingen mellan Rashid Musa och Islamiska staten är inte etnisk utan religiös, det vill säga grundad på en gemensam grundläggande övertygelse. Islamiska statens krigare råkar inte bara vara muslimer utan krigar explicit i Allahs namn. Vidare ser vi alltså hur en mer militant islam växer sig allt starkare och även lockar svenska muslimer. Om socialdemokraternas väpnade gren växte sig allt starkare och utförde illdåd i Palmes namn vore frågor till vanliga socialdemokrater om hur de ställer sig till våldet helt naturliga. Om en stor rörelse växte fram som attraherade många kristna att mörda i Jesu namn skulle världens olika kristna samfund helt självklart ta avstånd. Och så borde även Rashid Musa ha gjort istället för att ikläda sig offerkoftan. Att som David Nyström kalla frågan rasistisk och kränkande är bara löjeväckande.

David Nyströms artiklar i Dagen och Expressen sätter nytt lågvattenmärke i debatten om islam, både intellektuellt och moraliskt. Påståendet att islamkritiken enbart drivs av illvilja saknar grund och är i sig illvilligt. Nu mer än någonsin behövs ett öppet samtal om islams problem. Det västerländska pluralistiska och demokratiska samhället står inför stora utmaningar på grund av islamistisk terror och stor muslimsk invandring. Att fortsätta att blunda är inte ett alternativ.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 6 mars 2016


  Asylrätten är ej huggen i sten

Många kristdemokrater reagerar nu upprört på ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal som i ett twitterinlägg häromdagen skrev följande:

Hon länkade senare till en artikel i Expressen från november där hon utförligare uttryckte problemen med asylrätten:

Sverige har aldrig haft kapaciteten att kunna erbjuda alla med asylskäl skydd. Våra generösa asylpolitik har varit beroende av hotet från Medelhavets höga vågor och andra länders taggtråd för att vi ska kunna infria dem till de som trots dessa hinder tagit sig hit.

Sara Skyttedal är inte den första att påpeka de inbyggda och fundamentala bristerna i asylrätten. Migrationsforskaren Joakim Ruist skrev i september följande i SvD:

Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte konstigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.

Problemet är helt enkelt att inget land förmår leva upp till en rättighet som innebär att ta emot ett gränslöst antal flyktingar. Det finns alltid ett tak. Ett annat problem är att asylrätten gör juridik av något som folken i varje land rimligen borde få bestämma om. Dessa problem leder till det hyckleri som Sara Skyttedal beskriver, nämligen att EU:s regeringar säger sig värna asylrätten samtidigt som de är beroende av att de flesta migranter som önskar söka asyl inte förmår ta sig till landets gränser.

Istället för att lura människor att tro att vår mottagningsförmåga är gränslös menar både Sara Skyttedal och Joakim Ruist att vi borde införa volymmål, i högre grad ta emot kvotflyktingar och på så sätt också kunna erbjuda lagliga vägar. Detta vore en mer realistisk politik och därför också mer humant än att hålla fast vid en läpparnas bekännelse till en asylrätt som inte alls är huggen i sten utan är en ”rättighet” som uppstod efter andra världskriget.

Sara Skyttedals partikamrater reagerar med väldigt många utropstecken. Så skriver exempelvis Lennart Bondeson, kommunalråd i Örebro, i fredagens Dagen:

Det är en mänsklig rättighet att söka skydd från förföljelse, och stater som har ratificerat FN:s konvention har en absolut skyldighet att släppa in människor som befinner sig vid landets gräns och vill söka skydd samt ge dem tillgång till en rättssäker asylprocess. Att värna denna rättighet kallar Skyttedal för ”hyckleri”! … Vilka andra delar i konventionen om mänskliga rättigheter menar Skyttedal ska ”slaktas” och upphöra att gälla utifrån olika samhällskontext?

Ja, det är hyckleri att ge sken av att upprätthålla asylrätten när man samtidigt behöver begränsa antalet migranter som kommer hit alternativt är beroende av att andra länder eller geografin lägger hinder i vägen.

Frågan om vilka andra konventioner som det finns utrymme för att säga upp är principiellt intressant. Faktum är att det har gått inflation i antalet mänskliga rättigheter och Ivar Arpi har förtjänstfullt skrivit om problemen med detta. Min uppfattning är att det går en skarp gräns mellan positiva och negativa rättigheter. Att leva upp till en negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra mig illa. Exempel är rätten att slippa bli mördad, bestulen, kidnappad eller torterad. Religionsfriheten är en annan sådan rättighet. Ingen annan än jag själv ska få bestämma vem jag tillber.

De positiva rättigheterna är annorlunda i det att de kräver en handling från en motpart. Rätt till mat, bostad eller arbete är några exempel. Dessa rättigheter skapar motsvarande skyldigheter; skyldigheterna att ordna mat, bostad eller arbete. Men vem har dessa skyldigheter? Och på vilken grund? Föräldrar har onekligen skyldigheter gentemot sina barn. Men vilken rätt har staten att kräva att jag, exempelvis, ska hjälpa en för mig helt okänd person med mat och bostad? Svårigheten att besvara dessa frågor indikerar att de positiva rättigheterna är mindre grundläggande och ibland till och med bör ifrågasättas.

Eftersom de positiva rättigheterna är associerade med kostnader kommer de alltid att vara underordnade ekonomiska realiteter och vara föremål för prioriteringar. Och till skillnad från de negativa rättigheterna är de ibland enbart förankrade i mänskliga överenskommelser.

Detta innebär nu inte att den enda skyldigheten vi har mot våra medmänniskor är att lämna dem ifred. Allt jag här säger är att de positiva rättigheterna aldrig är absoluta utan beroende av motpartens förmåga och, ja, även vilja. Att så inte är fallet med de negativa rättigheterna blir uppenbart om man läser 10 Guds bud och ser hur de helt domineras av ovillkorliga ”du skall icke”.

Asylrätten är en av de positiva rättigheterna. Rätten till asyl innebär en skyldighet för ett land att ta emot och inlemma en främmande person i sin gemenskap. Kostnaden för detta varierar beroende på välfärdsnivå och uppfattningar om samhällets skyldigheter gentemot nykomlingar. Så finner vi det exempelvis oacceptabelt i vårt land att lämna flyktingar vind för våg efter ankomsten och förser dem därför med bostad, mat, fickpengar, skola för barnen och svenskaundervisning för de vuxna. Av enbart denna anledning förstår vi att det inte går att garantera att alla med asylskäl kan få uppehållstillstånd i Sverige.

Sara Skyttedal gör rätt i att ifrågasätta dagens asylrätt. I dessa folkvandringstider kan få länder leva upp till den. Och även om det finns förmåga borde omfattningen på flyktingmottagandet kunna underställas en politisk diskussion och inte vara reglerad i internationell lag. Slutligen finns inget att frukta i en diskussion om hur övriga mänskliga rättigheter kan rättfärdigas. Det gäller bara att skilja på positiva och negativa rättigheter.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 28 december 2015


  Kyrkan borde tala mindre politik och mer etik

Svensk kristenhet ägnar flyktingkrisen både stor uppmärksamhet och stora ord. Häromdagen skrev en rad kyrkoledare på DN Debatt om att Sveriges hårdare praxis riskerar vår medmänsklighet. Samtidigt firades för ett par veckor sedan Livets söndag utan kritik, åtminstone som nådde utanför kyrkväggarna, av den praxis som varje dag tar livet av över 100 små människoliv i Sverige. Denna borde ju om något hota vår medmänsklighet. Men i detta sammanhang är det ingen som talar om att älska vår nästa eller som frågar vad vi gjort för dessa våra minsta. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att en fråga som rymmer så mycket moralisk och politisk komplexitet engagerar så mycket mer än en fråga där det moraliska brottet både är uppenbart och hisnande stort?

Det finns förvisso en krympande skara som envist håller fast vid att flyktingfrågan är moraliskt enkel. Egoism står mot solidaritet, lyder analysen. Det enklaste sättet att punktera den är att fråga exakt vari egoismen respektive solidariteten består. Och sanningen är att den frågan saknar tydliga svar.

Åtgärderna för att kontrollera identiteter, reglerna för anhöriginvandring och villkoren för permanenta uppehållstillstånd kan inte med lätthet kategoriseras som antingen egoistiska eller solidariska. Snarare rör de sig i en skala mellan generös och restriktiv där varje form av begränsning kommer att slå mot någon. Endast en politik som förespråkar helt öppna gränser, med fritt tillträde till våra välfärdssystem och där vi även låter folk flyga hit direkt från Amman, Bagdad eller Kabul (samt betalar flygbiljetterna) skulle sakna inslag av ”egoism”. Men faktum är att inte ens detta skulle räcka. För vi kan alltid göra mer.

Jämför detta med abortfrågan där vi med lätthet kan peka på vilka handlingar som är klandervärda. Det är helt klart osolidariskt mot det ofödda barnet att döda det, att låta döda det, att propagera för möjligheten att få döda det och att lagstifta om den möjligheten. Allt detta sker i stor skala i Sverige varje dag. Ändå är det tyst från alla de kristna ledare som nu kritiserar regeringen för att riskera Sveriges medmänsklighet.

Även klimatet ligger väldigt högt på kyrkoledarnas dagordning trots att frågans komplexitet kan jämföras med flyktingfrågans (se tidigare inlägg om påvens miljöencyklika).

Ett ytterligare exempel på hur kyrkan väljer att fokusera på svårbedömda moraliska och politiska frågor är reaktionerna på de amerikanska planerna på en intervention i Syrien hösten 2013. Den tradition som ger vägledning om hur tänka kring krig pekar ut ett antal renodlat moraliska kriterier som måste besvaras för att kunna bedöma ett krigs rättfärdighet. Samtidigt räknar den upp flera andra kriterier som är mer komplexa och politiska. Ett exempel på de förra är om det föreligger en rättfärdig anledning. Ett exempel på de senare är om kriget är en sista utväg.

Trots att kyrkans domän är de moraliska frågeställningarna och att hon saknar den politiska kompetensen och ansvaret kom ändå den kyrkliga diskussionen att handla om huruvida alla alternativa vägar verkligen var prövade och om en eventuell attack verkligen skulle lyckas. Det var inget fel på de frågorna i sig. Problemet var kyrkoledarnas och teologernas bristande respekt för statsledningens kompetens och ansvar samt en övertro på sin egen analysförmåga (se tidigare inlägg om hur vi borde tänka om en intervention i Syrien).

Istället för att bestämt uttala sig om Sveriges nya migrationspolitik borde kyrkans företrädare tala mer allmänt om vikten av fortsatt solidaritet med utsatta människor och riktat budskapet till både enskilda människor och makthavare. Samtidigt kunde de gott erkänna statsledningens ansvar inte bara för flyktingar utan även för sina egna medborgare och för Sveriges framtid. Men framförallt borde kyrkans fokus vara på de moraliska frågorna som är hennes domän.

Kyrkans samtida förkärlek för politik med budskap riktade till makthavare istället för medborgare gör henne till enbart ännu en politisk aktör som dessutom har rätt dålig kaliber. Det är trist och ännu ett uttryck för kyrkans kantring åt vänster.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 17 december 2015


  5 x Prager om skillnaderna mellan vänster och höger

Här följer fem lysande kortfilmer om de stora skillnaderna mellan vänster och höger. Föreläsare är Dennis Prager.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit
« Tidigare inlägg  Nästa sida »