S-kvinnan Nalin Pekgul är bekymrad över att muslimer återigen förknippas med terrorism. I en Brännpunktsartikel från igår skriver hon:

Jag blir bekymrad över sammanblandningen av terrorister och muslimer i allmänhet.
    Muslimska extremister tolkar islam på samma sätt som andra extremister i andra tider och på andra platser förvrängt andra ideologier och trosföreställningar. I detta har de stora likheter med till exempel Baader-Meinhof-ligan i 70-talets Tyskland. Skillnaden är att Baader-Meinhof aldrig sammanblandades med tyskar i allmänhet eller ens med tyskar med vänstersympatier.

Självklart är islamistiska terrorister och muslimer två distinkta grupper som inte ska sammanblandas. Men jämförelsen med Baader-Meinhof och andra västeuropeiska terrorgrupper är missvisande av flera anledningar. För det första var det endast en mindre grupp människor som var engagerade i terrorvågen i Europa på 70-talet. Islamismen, däremot, är en större rörelse som har gjort ett rejält avtryck bland muslimer.

För det andra är det så att även om endast en liten minoritet av muslimerna är konkret engagerade i rörelser som Hamas, Hizbollah och al-Qaida har dessa i många fall ett stort allmänt stöd. Usama bin Ladin är en hjälte för många. Efter terrorattacken mot World Trade Center dansade palestinier på gatorna på Västbanken.

För det tredje väntar vi alla på att muslimer i allmänhet ska ta avstånd från sina ”förvirrade” bröder. Var är demonstrationerna mot de islamistiska illdåden? Varför engagerar Muhammedteckningar men inte bin Ladin som i namn av sin gud ligger bakom dödandet av tusentals oskyldiga?

Slutligen måste man också fråga sig vilka som egentligen förvränger islam. Är det extremisterna, som Pekgul hävdar? Eller är det de sekulariserade och moderna muslimer som lever i väst?

Andra skriver om: islamism, islam, muslimer, Nalin Pekgul, terrorism

Tidskriften The Weekly Standard gör stor sak av den senaste tidens alla avslöjanden om felaktigheter från IPCC (FN:s klimatpanel).

I en längre artikel kan vi läsa:

It is increasingly clear that the leak of the internal emails and documents of the Climate Research Unit at the University of East Anglia in November has done for the climate change debate what the Pentagon Papers did for the Vietnam war debate 40 years ago—changed the narrative decisively. Additional revelations of unethical behavior, errors, and serial exaggeration in climate science are rolling out on an almost daily basis, and there is good reason to expect more.
    The U.N.’s Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), hitherto the gold standard in climate science, is under fire for shoddy work and facing calls for a serious shakeup.

SvD:s Thomas Gür skrev för någon vecka sedan på samma tema:

Samtidigt har ledande klimatforskare som lämnat underlag till IPCC, som professor Philip Jones, sökt nyansera bilden av var forskningen står. I en intervju med skriftliga svar till BBC har Jones medgett att det inte har skett någon statistiskt signifikant global uppvärmning sedan 1995, att man inte kan utesluta att världen har varit varmare på medeltiden än idag och att han som vetenskapsman inte kan säga att ”debatten om klimatförändringarna är avslutad” (i betydelsen att det inte finns utrymme för tvivel).

Det är bara att hoppas att de tvivel som finns om IPCC:s pålitlighet så småningom även når våra makthavare.

Andra skriver om: IPCC, Al Gore, klimathotet, den globala nedkylningen

Vore jag på sämre humör skulle jag kalla Aftonbladets Lisa Magnusson för något nedsättande. Kanske skulle jag kommentera hennes uppenbara ungdom. Kanske skulle jag också skriva något om att hon verkar lika, eller faktiskt lite mer, skärpt än hon ser ut. Och att hon demonstrerar effekten av en anställningspolicy som inte grundar sig på professionella meriter utan istället premierar gapighet och okritiskt tänkande.

Så där skulle jag kunna hålla på. Men det vore ju varken trevligt eller konstruktivt. Så låt mig istället sakligt gå igenom Lisa Magnussons senaste alster. Hon skriver att abort är en fråga som frustrerar henne. Det kan jag sympatisera med. Men det som frustrerar henne är att många verkar tycka att det är fel att använda aborter som preventivmedel. Någonstans där upphör mina sympatier för Lisa Magnusson. Om nu allt liv är heligt, frågar hon, varför ser man inte Ja till Livet demonstrera med plakat där det står att manlig masturbation är mord. Nej, som av en händelse, fortsätter Lisa Magnusson, börjar abortmotståndet först när en spermie ”simmar upp i en kvinna och möter hennes ägg.”

Här undrar jag om Lisa Magnusson överhuvudtaget har försökt att sätta sig in i hur hennes meningsmotståndare tänker. För det är ju inte så att den mänskliga utvecklingen börjar när en spermie eller ett ägg blir till. Mannen och kvinnan går liksom inte omkring och är havande med tusentals (för att inte säga miljontals) barn samtidigt. Nej, ett människoliv uppstår när ägget befruktas med en spermie. Då uppstår en ny och unik mänsklig individ. Allt detta är grundskolebiologi. Man kan även läsa om det på Ja till Livets och MRO:s hemsidor, om man nu skolkade från biologitimmarna.

Så det är inte ”som av en händelse” att abortmotståndet börjar vid befruktningen. Det är då som det mänskliga livet uppstår. Och det är detta liv som Ja till Livet, MRO och alla andra prolife-rörelser världen över värnar. Allt liv är verkligen inte heligt. Och man behöver inte tro på att något är heligt för att vara mot abort. Det räcker med att man tycker det är fel att döda små oskyldiga människor.

Sedan fortsätter Lisa Magnusson att skriva om en brittisk kvinna som efter 18 missfall äntligen föder en dotter. Borde inte hon fördömas av abortmotståndarna eftersom kvinnan spelat ett högt spel med 19 fosters liv varav 18 dog. Lisa är nyfiken, skriver hon, på att veta hur vi som är abortmotståndare tänker här. Ok, Lisa. Lyssnar du? Så här tänker i alla fall jag. Fallet är väldigt mycket mer moraliskt komplicerat än vad aborter är. För det första var det inte kvinnan som dödade de foster som hade börjat växa i hennes mage. Det var naturens gång. Om hon med någorlunda stor säkerhet kunde veta att ytterligare en graviditet skulle leda till missfall, ja då skulle hon kunna klandras. Adoption är verkligen ett alternativ som fler par borde överväga i ett tidigare skede, av väldigt många anledningar. Men kanske skulle hon inte kunna klandras ens då eftersom hon hela tiden ville liv. Abort är något väldigt annorlunda eftersom kvinnan inte vill liv utan död.

Lisa Magnusson menar att vi som värnar människolivet från dess begynnelse egentligen drivs av ett ”sexualmoraliserande förakt inför kvinnor som går och blir med barn fastän de inte har lust att bli mammor.” Det är starka, och lite märkliga, ord att ta till när våra motiv är så enkla att förstå. Vi tycker, helt enkelt, att det mänskliga livet har ett väldigt stort värde från start. En människa är alltid en människa, hur liten och beroende  den än är. Det kan väl inte vara så himla svårt att ta till sig, i varje fall om man är nyfiken.

Andra skriver om: Lisa Magnusson, Aftonbladet, aborter, Ja till Livet, människovärde

Johan Norberg skriver positivt om hemskolning i dagens Metro. Detta apropå att regeringen vill stoppa möjligheten för föräldrar att låta undervisa sina barn hemma. Det finns många fördomar, menar han, och fortsätter:

Men fördomar ska inte avgöra vart vi skickar polisen. När jag har satt mig in i hemskolningens vardag och statistik har mina förutfattade meningar motbevisats. Hemskolade barn har betydligt bättre resultat och kunskaper än andra. Det är inte så överraskande…
    Mer överraskande är kanske att de som hemskolas är tryggare i sig själva, har lättare att ta kontakt med andra och blir aktivare medborgare. Hemskolning betyder inte att man sitter hemma. Ofta får barnen mer kontakt med omvärlden än de som sitter inpackade i ett klassrum mellan 8 och 15. Vardagen kan bestå av besök i andra miljöer, museer, möten med vuxna och både äldre och yngre barn. När vädret är bra går man ut.

Och vidare:

Ibland måste man skicka polisen till grannen. Det finns sekter och det finns föräldrar som misshandlar sina barn, fysiskt och psykiskt. Men det är skandalöst att en regering som talar om valfrihet vill skicka polisen på dem som älskar sina barn så mycket att de vill ge dem den bästa tänkbara starten i livet.

Exakt. Att det finns föräldrar som missbrukat denna möjlighet att ge sina barn den bästa starten i livet är inget skäl till att hemskolning inte ska få förekomma överhuvudtaget.

Se också Roland Poirier Martinssons kolumn i SvD på samma tema för någon dag sedan.

Andra skriver om: hemskolning, Johan Norberg, Roland Poirier Martinsson

Dagens ledare i Svenska Dagbladet förtjänar att läsas i sin helhet. Sällan har en artikel gjort mig gladare. Under rubriken Att bestraffa brott handlar om rätt och fel reagerar redaktionen på en Brännpunktsartikel från i söndags som handlar om att hårdare tag inom kriminalpolitiken enbart är ett spel för gallerierna. Ledarredaktionen svarar:

Men även om Sarnecki/Fries skulle ha rätt och våldsbrotten ”bara” ligga kvar på rekordhög nivå, blir orden om att straff saknar positiv effekt direkt stötande i all sin moraliska tondövhet.
    De tänker bara på gärningsmännen och tycks inte för ett ögonblick förstå att bestraffning har fler syften än dessas välbefinnande. Bestraffning är också samhällets och statens signal till förövaren om att han har betett sig på ett oacceptabelt sätt mot sina medmänniskor och måste betala ett pris för detta.
    Straff ger besked om att vi lever i ett samhälle som gör skillnad på rätt och fel.
    Straffet har också till syfte att ge upprättelse åt offren. Genom att straffa visar rättsstaten att man står på den svages och drabbades sida och känner respekt för hans lidande. Grova brott bör leda till stränga straff inte bara för att det skyddar samhället mot brottslingar utan också därför att grova brott utgör särskilt stora kränkningar av enskilda.

Detta är verkligen uppfriskande att höra! Bestraffning har så reducerats till kriminalvård att det är svårt att få gehör för något annat än att fängelserna är till för brottslingarnas rehabilitering. Men som artikelförfattarna skriver handlar straff om så mycket mer. Det är en markering från samhället att brott inte tolereras. Utan denna markering skulle respekten för landets lagar snart rasa. Straffet är också att ställningstagande för brottsoffret. Straffet bekräftar på ett moraliskt plan att brottsoffret blivit utsatt för en allvarlig kränkning.

Men ytterst sätt menar jag att bestraffning handlar om att skipa rätt och att detta är ett självändamål. Goda handlingar skall belönas och onda bestraffas, oavsett vilka konsekvenser detta får och vem som tjänar på det. Det är helt enkelt gott i sig själv att samhället reagerar rättvist på våra handlingar.

Huvudregeln för ett rättssystem värt namnet är att straffet ska stå i proportion till brottet. Ju allvarligare brott, desto högre straff. Varken brottslingens eller brottsoffrets väl och ve borde stå i fokus. Sedan får rätt bestraffning (oftast) goda konsekvenser för båda dessa. Men bestraffningens legitimitet hänger inte på det.

Andra skriver om: brott, straff, kriminalvård, rättsväsende

När jag åt lunch igår läste jag en kolumn i SvD som upprörde mig djupt. Det var inte bara budskapet, utan sättet på vilket det framfördes som fick mig att tro att jag här hade att göra med en slags människa som inte värdesätter ärlighet, som inte tror på rationalitet och som absolut inte tror på människans förmåga att välja det bästa för sig själv. Jag talar om Anna Laestadius Larsson, redaktionschef på Amelia. Hennes budskap i kolumnen är att det är dags att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Så här skriver hon:

De rödgröna tassar nu lite försiktigt runt frågan, ett förslag är att knyta fyra månader till vardera föräldern. Det är minerad mark. Ett politiskt moment 22. Svenskarna vill ha mer jämställda förhållanden. Sju av tio tycker att föräldraledigheten ska delas lika. Men de vill bestämma själva. Och när de gör det kommer de nästan alltid av ekonomiska, praktiska och karriärmässiga skäl fram till att pappan ska vara hemma i ett par månader och mamman resten.
    Ska staten lägga sig i hur människor lever sina liv, dundrar kritikerna så fort en individualisering av föräldraförsäkringen kommer på tal.
    Svaret är: Det gör den redan. Frågorna vi borde ställa oss är: Vill jag med mina skattepengar vara med och subventionera den diskriminering som den nuvarande föräldraförsäkringen leder till? Ska pappor fortsätta att vara andrasorteringsföräldrar? Är det okej att kvinnor med eftergymnasial utbildning på minst tre år har en genomsnittlig månadslön på 29 100 kronor när män med samma utbildningsnivå tjänar 38 200 kronor? Eller ska vi göra något åt det?

Alltså: eftersom människor inte förmår leva som de egentligen vill måste staten lagstifta. Men visst är det så att våra faktiska livsval avslöjar våra värderingar. Att mamman är hemma mer än pappan med barnen innebär således att det är så de båda önskar det, givet alternativen. Vad de båda sedan säger till Sifo betyder inte så mycket. Våra handlingar, mer än våra ord, visar vad vi tror.

Men det är inte översittarmentaliteten som stör mig mest hos Anna Laestadius Larsson. Nej, det är hennes lättvindiga avfärdande av ytterligare statlig inblandning i människors privatliv. För på vilket sätt är ”det gör den redan” ett argument överhuvudtaget? Det är sant att staten redan är inblandad i hur, exempelvis, föräldrar planerar sin föräldraledighet. Pappan har sina månader som han inte kan överlåta till mamman. Och tar föräldrarna inte ut tillräckligt många dagar börjar snart den sjukdomsgrundande inkomsten att sjunka. Att det är på detta vis beror på att människor av Anna Laestadius Larssons kaliber bestämt att det ska vara så. Och det gör hon nu till ett argument för ytterligare statlig inblandning. Det är djupt ohederligt. Varje ytterligare intrång i människors privatliv borde förstås försvaras!

Sedan tycker Anna Laestadius Larsson att vi ska fråga oss om vi med våra skattepengar vill subventionera diskriminering. Även här saknar hon heder. För det första handlar det inte om diskriminering eftersom fördelningen av föräldraledigheten är föräldrarnas egna val. För det andra har jag inte rätten, bara för att jag betalar skatt, att detaljstyra andras liv. Vad är nästa steg? Att jag som skattebetalare ska kräva att socialbidragstagarna inte får handla chips för mina pengar? För jag vill ju inte vara med om att subventionera människors dåliga vanor.

Och vad är det för snack om att pappor är ”andrasorteringsföräldrar” bara för att de inte är hemma med barnen i samma omfattning som mammorna? Har Anna Laestadius Larsson inte hört talas om uttrycket försörjningsansvar? Det ingår ju i föräldraskapet att ta hand om sina barn även ekonomiskt. Men personer som Anna Laestadius Larsson verkar leva i en värld där pengar aldrig är ett problem och att det viktigaste därför blir fritiden som vi kan ägna åt våra barn.

Nej, detta var verkligen ruttet.

Andra skriver om: Anna Laestadius Larsson, kvoterad föräldraförsäkring, ohederlig argumentering

Det har skrivit och sagts mycket bra om varför kristendomen bör bibehålla en särställning inom grundskolans religionsundervisning. Så skriver exempelvis Gustavsson mfl i dagens Dagen:

Ingen annan livsåskådning och därmed sammanhängande kultur kommer i närheten av den påverkan kristendom i olika avseenden haft på samhällsliv, bildning, familjeliv och livsförståelse. Så gott som varje elev med bakgrund i Sverige som undersöker sina rötter skulle finna att familj och släkt på olika sätt kommit i kontakt med kristen tro.

Och i SvD gav Birgit Sawyer, pensionerad historieprofessor, för några dagar sedan tankeväckande exempel på kristendomens djupa betydelse för det västerländska samhället:

En viktig förklaring till den västerländska kulturens framsteg sedan 1100-talet är just det spänningsfält som uppstod mellan världslig och andlig makt (mellan kejsare och påve), en spänning som stimulerade kritiskt tänkande.
Denna spänning är grogrunden för många västerländska människors livsåskådning och värderingar, och för att förstå oss själva, måste vi söka deras rötter.

Sedan har det förstås skrivits en del mindre bra saker i ämnet. Bland dessa inlägg toppar förstås ”Humanisternas” Brännpunktsartikel från i söndags. I den reagerar Sturmark mfl på ganska starka uttalanden från Jan Björklund där han kritiserat skolverkets förslag om att tona ner kristendomen betydelse i grundskolan. Låt mig bara ta ett exempel från artikeln som får illustrera den nya tidens vulgärateism:

Dessa goda värderingar och den människosyn Björklund syftar på och önskar är i själva verket inte alls specifikt kristna. De växte fram i en etisk-filosofisk kontext inom grekisk och indisk filosofi och hos många andra ickereligiösa filosofer och tänkare långt innan kristendomen föddes. Till exempel formulerande den kinesiske filosofen Konfucius den ”gyllene regeln” i skrift cirka 500 år innan den tillskrevs Jesus.

Hur kan någon skriva detta med bibehållen heder? För det första måste Konfucius inflytande över Sverige sägas vara, milt uttryckt, ganska litet. Det går förstås att hitta alla möjliga tänkare från världens alla hörn som sagt och tänkt bra saker. Men frågan handlar ju om vilken religion eller livsåskådning som har haft inflytande över Sverige. För det andra tycker jag att herrarna med Sturmark i spetsen borde förklara för oss varför demokrati och mänskliga rättigheter aldrig fått fotfäste i Kina trots tänkare som Konfucius. Varför har demokrati och mänskliga rättigheter vuxit fram i Europa för att sedan spridas till andra världsdelar? Det är svårt att undvika slutsatsen att det beror på kyrkans starka ställning i Europa.

Men diskussionen glider alltför lätt över i frågan om kristendomens eventuella goda inflytande över Sverige. Och detta måste ju förstås engagera ”humanisterna” och debattörer som Dilsa Demirbag Sten. Frågan är emellertid mycket enklare än så. Skolan ska undervisa om sådant som förklarar Sverige och oss svenskar. Varför ser landet ut som det gör? Varför tänker vi som vi gör?

Eftersom kristendomen har varit statsreligion i närmare 1000 år borde det här vara självklart att särskilt lyfta fram kristendomens inflytande över Sverige. Detta borde förstås ske i historieämnet. Men så länge vi har ett särskilt religionsämne bör kristendomen få mer plats där också. Och återigen, ”mer plats” har inget med värderingar att göra. Sedan kan jag väl tycka att om vi uppskattar Sverige för vad det är idag borde vi också uppskatta vår historia och det som starkt påverkat vårt land.

Andra skriver om: kristendomen, religionsämnet, historia, humanisterna, Jan Björklund

SvD:s Karin Henriksson skriver om hur kongressen i USA drabbats av handlingsförlamning:

Det amerikanska statsskicket konstruerades så att det skulle vara svårt att trumfa igenom snabba reformer, men det har gått så långt att total handlingsförlamning hotar. En enda senator kan stoppa mödosamt hopkomna förslag och vänsterdemokrater pekar särskilt på Ben Nelson från Nebraska som endast representerar en bråkdel av befolkningen men krävde att abortrestriktioner skulle vara med i vårdförslaget. Ett par enstaka republikaner lät också förstå att de kanske, kanske skulle kunna övertygas att rösta med demokraterna i vårdfrågan men i slutänden backade de ur.

Så här har det naturligtvis varit länge. Samma regler gäller nu som när tidigare presidenter styrt USA. Men det blir ett problem att rapportera om nu när det går trögt för medias favoritpresident att få igenom sina förslag. Den rappe kolumnisten George Will summerar i denna video:

Get the Flash Player to see this player.

Eller utskrivet:

With metronomic regularity, we go through these moments in Washington where we complain about the government being broken. These moments have one thing in common: The Left is having trouble enacting its agenda. No one when George W. Bush had trouble reforming Social Security said, ”Oh, that’s terrible – the government’s broken”.

Och så är det ju. Republikanerna hade majoritet i de båda kamrarna under George Bush. Och blev blockerade av demokraterna. Sådant är det amerikanska statsskicket. Problemet för demokraterna är att de inte har vunnit över en enda republikan för de kontroversiella lagförslaget om sjukförsäkringen. Kanske beror handlingsförlamningen på att demokraterna envisas med att vilja driva igenom både impopulära och och extremt kostsamma lagförslag.

Andra skriver om: Obama, republikanerna, demokraterna, det amerikanska statsskicket, tröghet

Historieprofessorn Dick Harrison ryter till om förslaget att helt skära bort grundskoleundervisningen om antiken och medeltiden:

En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.

I denna anda borde även eleverna lära sig om kristendomens stora inflytande över Sverige och dess utveckling. Bra rutet, Harrison!

PJ Anders Linder kommenterar:

Romare, vikingar och korsfarare tycks också åka ut med huvudet före. Istället ska det bli mer industrialism och 1900-tal – och så inneteorier om historieskrivning som maktutövning, förstås.
    Eleverna ska inte behöva lära sig om Ansgar och Magnus Ladulås, men däremot få filosofera om vem som tjänat på en historieskrivning där sådana gestalter finns med. Man kan kalla det mycket – Harrison använder ord som relativism och flum – men inte kunskapsskola!

Flumskola tycker jag låter som en bra beskrivning.

Andra skriver om: historia, antiken, medeltiden, maktteorier, flumskola, kunskapsskola

I gårdagens Världen idag intervjuas den förre justitiekanslern Göran Lambertz. Och han får frågan om hur han ser på ett förbud mot den muslimska klädedräkten burka. Han svarar:

Frågan om förbud mot burka med mera är enligt min mening inte så mycket en fråga om religionsfrihet som en fråga om på vilket sätt vi i västvärlden ska gå fram för att försöka hjälpa kvinnor i våra länder bort från den underordning som gäller i bland annat i stora delar av den muslimska kulturen.

Jag tror att många sekulariserade svenskar delar denna uppfattning. Eller så tycker man att ”folk väl ska få klä sig hur de vill!” Men båda dessa uppfattningar är felaktiga. Vad gäller den ”lambertzka” synen menar jag att det inte går att hjälpa kvinnor mot deras uttalade vilja. Om staten försöker sig på det kommer det bara att slå tillbaka i ett civilt motstånd mot en orättfärdig lag. Till och med jag skulle börja bära burka då. Det är precis som när några förståsigpåare menar att de kvinnor som stannar hemma med barnen egentligen är förtryckta, även fast dessa kvinnor uttryckligen stannar hemma av fri vilja.

Nu tror jag ändå att burkan är ett uttryck för kvinnoförtryck. Inte så att jag absolut inte kan sympatisera med burkans idé: den kvinnliga kroppen kan verkligen utgöra en stor frestelse och en distraktion för mannen och kvinnor borde verkligen ta hänsyn till detta när de väljer kläder på morgonen. Men ansikten är till för att visas! Vi kommunicerar med dem och vi visar vilka vi är genom dem. Att via lagstiftning eller andra typer av regleringar få kvinnor att täcka sitt ansikte är att beröva dem en stor frihet. Männen måste istället bli bättre på att tygla sina lustar, kanske genom att först erkänna den stora prövning som en kvinnokropp kan utgöra. Hur som helst vore en lag mot burka orättfärdig så länge dess syfte är att lyfta kvinnor ur ett förtryck som de själva inte säger sig vara medvetna om.

Men syftet skulle förstås kunna vara ett annat. Och det är här jag menar att det är fel att ”folk borde få klä sig som de vill”. Det är inte så! Eller, det borde inte vara så i alla fall. Jag vet inte vad lagen säger, redan idag, om att maskera sig på allmän plats. Det borde inte vara tillåtet. Och att dölja sitt ansikte bakom en burka borde kunna klassificeras som maskering och därmed förbjudas av den anledningen.

Varför borde då maskering förbjudas på allmän plats? Därför att masken mycket väl kan dölja en brottsling och att identifikation försvåras, för polisen men också för den vanliga medborgaren. Det finns redan exempel på att terrorister har lyckats passera gränspolisen för att de varit iklädda burka. Att förbjuda maskering vore alltså en brottsförebyggande åtgärd, en lag för att värna den allmänna ordningen.

Andra bloggar om: burka, kvinnoförtryck, maskering