Skip to main content.

den 27 juni 2015


  Fem domare tar makten i USA

Igår kom så beslutet från USA:s Högsta domstol att tillåta samkönade äktenskap i alla delstater. Flera delstater har haft folkomröstningar där en majoritet har röstat för att bevara äktenskapet som en union mellan en man och en kvinna. Dessa omröstningar är nu alltså ogiltigförklarade. Det skedde med minsta möjliga marginal, fem domare mot fyra, och på obefintliga konstitutionella grunder.

Så här motiverade domare Kennedy sitt beslut:

kennedy

Som synes finns här inte mycket till juridiska resonemang utan endast en hänvisning till ”equal dignity”. Skulle detta uttryck handla om vem som får gifta sig med vem finns det i sådana fall inga gränser längre. Allt blir tillåtet: månggifte, syskonäktenskap, äktenskap mellan far och dotter, äktenskap mellan människa och djur.

Domarna i minoritet är (vad jag förstår) historiskt kritiska mot domslutet. Så säger chefsdomare Roberts till alla som firar:

Celebrate the achievement of a desired goal. Celebrate the opportunity for a new expression of commitment to a partner. Celebrate the availability of new benefits. But do not celebrate the Constitution. It had nothing to do with it.

Och domare Scalia skriver:

This practice of constitutional revision by an unelected committee of nine, always accompanied (as it is today) by extravagant praise of liberty, robs the People of the most important liberty they asserted in the Declaration of Independence and won in the Revolution of 1776: the freedom to govern themselves…

This is a naked judicial claim to legislative—indeed, super-legislative—power; a claim fundamentally at odds with our system of government…

A system of government that makes the People subordinate to nine unelected lawyers does not deserve to be called a democracy…

The five Justices who compose today’s majority are entirely comfortable concluding that every State violated the Constitution for all of the 135 years between the Fourteenth Amendment’s ratification and Massachusetts’ permitting of same-sex marriages in 2003… they know that an institution as old as government itself, and accepted by every nation in history until 15 years ago, cannot possibly be supported by anything other than ignorance or bigotry. And they are willing to say that any citizen who does not agree with that, who adheres to what was, until 15 years ago, the unanimous judgment of all generations and all societies, stands against the Constitution.

[W]hat really astounds is the hubris reflected in today’s judicial Putsch.

Nedan följer en liten samling av artiklar och tweets som väl uttrycker skandalen.

How the Redefinition of Marriage Serves Leviathan (Chad Pecknold i National Review)

”The black-robed priesthood has spoken. Will the church bow before their new masters?” (David French i National Review)

The Despotism of an Irrational Oligarchy:

There is no question that over the past few years, public opinion has shifted strongly in favor of redefining marriage.  But the resolution of such a weighty policy argument should not be left to the least democratic branch of the government.  It should be hashed out in the rough and tumble of politics.  That is what was happening, prior to the Supreme Court’s first usurpation, in the Windsor case.  But democracy is apparently no longer an option, when the post-modern Zeitgeist of sexual liberationism demands its way.

And so, we should really stop pretending.  When it comes to certain important issues about the nature of the human person and our society, we really no longer have a rule of law or of reason, but a rule of lawyers — a majority of five, to be precise, all of whom attended a few elite Eastern law schools.  Jefferson’s fear of the despotism of an oligarchy has fully come true.

Everything Has Changed and Nothing Has Changed — The Supreme Court Legalizes Same-Sex Marriage (Albert Mohler)

Högsta domstolen har gått utanför sitt mandat att tolka konstitutionen och kortslutit den demokratiska processen i USA. Nu återstår att se vad som händer med de kyrkor som vägrar att böja sig inför den nya ordningen. Redan idag blir bagare och bröllopsfotografer stämda om de vägrar att utföra tjänster på samkönade vigslar. Min gissning (och rekommendation) är att kyrkan helt överlåter åt staten att utföra vigslar. Men det kommer inte hindra dem från att bli stämda om de skulle vägra att välsigna nygifta par (eller kvartetter). Och de kan mycket väl förlora sin skattebefrielse.

Det blåser stormvindar från vänsterhåll nu och det kommer inte att mojna av sig själv. Det är som Bill Kristoll på Weekly Standard säger:

The only way to ensure leftism has peaked, and to ensure that it doesn’t drag us further down into the abyss, is to fight it and defeat it. We either overcome peak leftism, or we’re doomed.

Så kampen måste fortsätta.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 25 juni 2015


  Dagens förvirring om dödsstraffet

Igår skrev Dagens Carl-Henric Jaktlund om hur dödsstraff ”är att passera en gräns som borde hållas helig.” Artikeln handlar om dödsdomen mot Bostonbombaren Dzhokhar Tsarnaev och reaktionerna på Dylan Roofs massmord i Charleston. I båda dessa fall är skuldfrågan odiskutabel vilket gör att ett av de starkaste skälen mot dödsstraff inte är applicerbart. Så hur resonerar Jaktlund då?

Han citerar versen ”öga för öga, tand för tand, liv för liv” och menar att denna uttrycker en naturlig och instinktiv vilja till hämnd. Men en domstol behöver hålla huvudet kallt och tänka längre. ”Människors liv ska inte berövas, varken av Dzhokhar Tsarnaev eller av USA.” Hämnd använder ju även terrorister som skäl för sina illdåd och därför öppnar sig lätt en möjlighet till ”godtyckliga förklaringar” om när dödandet går att rättfärdiga, menar Jaktlund.

Här finns många märkligheter. För det första är versen ”öga för öga…liv för liv” inte ett uttryck för primitiva känslor hos människor. Det är Gud som uttalar dessa ord (om man nu tror på texten). Och de handlar inte om att ge efter för någon slags revanschlust utan om rättvisa. Straffet ska inte vara mildare och inte heller strängare än vad rättvisan kräver utan stå i proportion till brottet. Och för rättvisa domar krävs det sannerligen ett kallt huvud.

För det andra är det nog endast de som förvirrats av storstadsliv och en universitetsutbildning som inte ser en klar moralisk skillnad mellan exempelvis Dylan Roofs massmord och hans eventuella avrättning. Roof är skyldig till mord på nio oskyldiga människor som dessutom endast ville honom väl. En dödsdom skulle vara en reaktion på denna djupa orättvisa, en reaktion som så långt det går står i proportion till hans brott. Moraliskt sett spelar även aktören roll. Roof agerade efter eget huvud utan sanktion från någon legitim auktoritet. Staten, å andra sidan, utför här sin huvuduppgift genom att på medborgarnas uppdrag upprätthålla respekten för liv och rätt.

På samma sätt är det helt legitimt att staten sätter kidnappare i fängelse. Men ser man, som Jaktlund gör, endast till själva handlingen och inte bryr sig vare sig skuldfråga eller aktör uppstår ju frågan varför ett frihetsberövande är rätt i ena fallet men inte i det andra. För att tala med Jaktlund: Människors frihet ska inte berövas, varken av en kidnappare eller av staten. Tanken är förstås absurd.

I kontrast till guvernör Nikki Haley som uttryckt att Roof borde dömas till döden ställer Jaktlund dottern till en av de mördade kvinnorna i Charleston. I ett möte med sin mors mördare sade hon: ”Jag vill att alla ska veta att jag förlåter dig. Du tog något väldigt dyrbart från mig. Jag kommer aldrig kunna prata med henne igen. Jag kommer aldrig någonsin kunna hålla i henne igen. Men jag förlåter dig.” Om detta kommer ur djupet av hennes hjärta är det stort och, som Jaktlund skriver, en beundransvärd hållning. Jaktlund skriver sedan avslutningsvis att USA borde lyssna mer till dottern än till guvernören och utdöma straff som respekterar livet.

Men vad innebär det egentligen att dottern förlåter sin mors mördare? Det säger faktiskt ingenting om vilket straff som vore rättvist och det är rättvisan som ska styra rättsväsendet. Domstolen kan inte göra som dottern och förlåta mördaren eftersom den delvis agerar å den dödes vägnar. I princip är det endast den som utsatts för brott som har den juridiska rätten att reglera skulden. Och vid ett mord kan det ju aldrig ske. Därför hoppas jag att USA lyssnar både till dottern och till Nikki Haley. Till dottern för att på ett personligt plan lära sig att förlåta. Och till Nikki Haley för att rättvisa ska skipas och för att respekten för livet ska upprätthållas i det amerikanska samhället. Som det står i 1 Mosebok 9:6: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.”

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 juni 2015


  Problemen med påvens miljöencyklika

I torsdags släpptes påvens miljöencyklika Laudato Si. Den katolska tidskriften Signum sammanfattar den som en ”kraftfull uppmaning till omtänkande, ‘ekologisk omvändelse’ och handling.” Joel Halldorf på Dagen menar att påven nu blivit miljörörelsens moraliska ledare. President Obama är ”inspirerad” av skrivelsen, vänsterikonen Naomi Klein är överförtjust och New York Times applåderar.

Folk på högerkanten är inte lika glada. Så menar National Review att påven kombinerar en beundransvärd hänsyn till världens fattiga med en simplistisk förståelse av ekonomi. Katoliken Samuel Gregg från Acton Institute lyfter även han fram påvens goda avsikter men menar att påvens ensidigt negativa förståelse av marknadskrafterna är ogrundad. R R Reno, redaktör för den kristna tidskriften First Things, betecknar encyklikan som antimodernistisk i sin fientlighet mot den teknologiska och ekonomiska utvecklingen. Och prästen George W Rutler skriver i den katolska tidskriften Crisis Magazine om en påve som blandar ihop de himmelska med de jordiska vetenskaperna.

Själv följde jag i torsdags påvens twitterflöde med en stigande förtvivlan. Så här skriver han exempelvis:

Ytterst få avgudar marknaden så vem är det påven kritiserar? Visst önskar många på högerkanten avregleringar men då från en utgångsposition som är högt reglerad. Vidare har marknaden i sig inte några intressen, den är ju inte en egen person. Så det är oklart vad påven menar med ”marknadens intressen”.

På detta sätt fortsätter det med oklarheter, halmgubbar och vänsterpopulistiska slogans. Det förefaller som om påven har fått sina latinamerikanskt influerade uppfattningar förstärkta av för många samtal med likasinnade inom europeisk intelligentia. Och när han bemöter kritik mot slagsidan åt vänster slår han den ifrån sig lättvindigt, utan att visa några tecken på att han tagit in vad hans meningsmotståndare menar. Visserligen efterlyser påven en fördjupad diskussion om hur vi bör bemöta världens ekonomiska och miljörelaterade problem men rimligen borde han ha tagit den diskussionen själv innan encyklikan publicerades.

Även hans ställningstaganden i frågan om den globala uppvärmningen och dess orsaker bör kritiseras. Han slår fast att det existerar ”en mycket solid vetenskaplig enighet” om att vi bevittnar ”en störande uppvärmning av klimatsystemet” (LS s 23) och att denna till stor del beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. Själv tillhör jag dem som är milt skeptiska mot existensen av ett betydande klimathot. Min skepsis beror framförallt på att det existerar många tunga röster som avviker från majoritetsuppfattningen men också på att majoritetssidan vid flera tillfällen agerat för att dölja sanningen och för att tysta sina kritiker. Att skeptikerna stigmatiseras tystar dem vilket förstärker intrycket av en ”solid vetenskaplig enhet”.

Kort sagt kliver påven in för tidigt i denna diskussion och kanske även på fel sida. Kyrkans uppdrag är inte att avgöra eller bedöma vetenskapliga tvister utan hennes domän är tro och moral.

Encyklikan fokuserar även kyrkan (och världen) på problem som är abstrakta och icke-akuta. Vi ska nu rannsaka köpbeteenden och hur våra handlingar genererar överdrivet med koldioxid. Det är inget fel på detta i sig självt. Men encyklikan förstärker den rådande tendensen att göra moraliskt svårbedömda handlingar och ställningstaganden primära medan de verkligt primära och icke-förhandlingsbara frågorna, moraliskt sett, blir sekundära. Samtidigt som en stor och konkret ondska breder ut sig i Mellersta östern som fördriver, dödar och lemlästar kristna, samtidigt som mellan 40-50 miljoner aborter sker årligen och samtidigt som sambo- och skilsmässokulturen dödar äktenskapet prioriterar påven att få oss att cykla lite mer till jobbet. Det är magstarkt.

Några ord från den katolske prästen Robert Sirico får avsluta:

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 18 maj 2015


  Biskop Antjes prioriteringar

Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén var nyligen i Rom och talade med påven. Under sin audiens höll hon ett tal där hon bland annat stolt meddelade att Svenska kyrkan nu avyttrat alla tillgångar i företag som sysslar med fossila bränslen. Så jag skämtade lite med henne, andra blandade sig i, biskopen svarade liksom även hennes teologiska sekreterare. Dialogen kom att handla om varför hon talat så lite om vad som borde vara högprioriterat för världens samlade kristenhet, nämligen situationen för de kristna i Mellanöstern. Nedan följer dialogen, följd av några kommentarer. Min YouTube-länk går till ett klipp från Prager University om varför vi egentligen borde älska fossila bränslen.

Twitterdiskussion med Biskop Antje

Den som läser biskopens tal finner en mängd referenser till HBTQ-rättigheter, lika löner för män och kvinnor, social rättvisa, tragedin i Medelhavet (”En skam för Europa!”), mycket om klimatförändringar och fossila bränslen och väldigt mycket om att välkomna den nya gränslösheten (vi måste göra oss av med ”rädslan för att beröra och bli berörd av det som är annorlunda”.) Och så en mening om de kristna i Mellanöstern: ”Vi sörjer och vredgas över den tragiska minskningen av kristen närvaro i Mellanöstern.”

I ärlighetens namn gör även påven en större sak av klimatförändringarna än att kristna mördas och fördrivs i en sällan skådad omfattning. Men det gör inte saken bättre för Svenska kyrkans och biskop Antjes del. Vi vet vad som händer och det händer nu. Även om kyrkan själv saknar makten att försvara de kristna där borde dess högsta representanter åka världen runt och samtala med, uppmana och förmana världens ledare att ingripa. Och då inte bara humanitärt utan även militärt. Biskop Antje borde även tala till oss kristna i Sverige om att vi måste vakna ur vår välfärdskoma (uttryck myntat av Expressens Ann-Charlotte Marteus) och aktivera oss för våra trossyskon. Vi behöver bli omruskade. Det är för detta vi har kyrkliga ledare.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 9 maj 2015


  Sakine, skolan och föräldrarnas rätt

En bra ingång vid samtal om religiösa friskolor är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 26 punkt 3. Den säger:

Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

Europakonventionen säger vidare att staten skall respektera föräldrarnas rätt ”att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Sedan 1995 är Europakonventionen överordnad svensk lag. Därför är svenska myndigheter egentligen skyldiga att ta hänsyn till föräldrars eventuella invändningar mot inslag i skolan som inte står i överensstämmelse med deras religiösa eller filosofiska övertygelser. När så inte sker bryter myndigheterna mot lagen. (Läs med fördel Lars F Eklunds genomgång av rättsläget).

Mot bakgrund av dessa konventioner och sunt förnuft borde frågan om friskolornas existens, även religiösa sådana, vara en icke-fråga. Det är föräldrarna som ansvarar för barnets välfärd och fostran och de måste därför ha friheten att sätta barnet i den skola som de önskar. Utan denna frihet kan de inte ta sitt naturgivna ansvar.

Det kan förstås gå snett och då måste det omgivande samhället reagera. Skolor kan bli fängelser och rena indoktrineringsanstalterna. Men alternativet med ett statligt utbildningsmonopol är värre. Det leder till ofrihet och påtvingad enhet. Och faktiskt till en statligt sanktionerad indoktrinering. Önskar vi verkligen ett pluralistiskt samhälle (till skillnad från Humanisternas idé om ett sekulärt sådant) måste föräldrarnas vilja för sina barn respekteras.

Med dessa tankar i huvudet läser jag Sakine Madons kommentar i Expressen om Humanisternas kampanj om att barn ska slippa bli ”stämplade med en viss livsåskådning”. Judinnan Anita Goldman gick i taket när hon såg kampanjen och jag tycker i det stora hela att hennes reaktion är berättigad. Men Sakine Madon menar att ”missförståndsproffsen nu ställt sig på rad” (en mycket kort rad) och att det är självklart att myndigheterna inte ska behandla barn som tillhörande en viss religion.

humbarnen

Hennes artikel är tanklös. Hon tar inte det minsta hänsyn till vare sig vad MR-konventionerna säger eller frustrationen som många religiösa föräldrar känner över den svenska skolan (disciplinproblem och undervisningen om sexualitet för att ta två exempel). Det hon menar är självklart, att barn inte har en religiös identitet, är verkligen inte det. Den utvecklas förstås och är vid unga år kopplad till föräldrarnas. Men barnets samhörighet med föräldrarna är central för dess utveckling och inget som en skola ska laborera med. Det är den tillhörigheten skolan ska visa respekt för. Det handlar alltså inte om att ”stämpla” barnet med en viss livsåskådning (vad det nu närmare innebär) utan att ta hänsyn till det religiösa sammanhang som barnet lever i.

Inte heller verkar Sakine Madon värna det pluralistiska samhället, trots att hon är liberal. Hon är blind för att den ”icke-konfessionella” skolan är en chimär och att en enhetsskola skapar ett enhetssamhälle. Ska vi få ett samhälle där civilsamhället florerar och har stor mångfald måste föräldrarna få styra över sina barns utbildning. Denna möjlighet är redan kraftigt kringskuren, trots att vi har friskolor med och utan religiösa inslag. Skolplikten gör barnen till skolans egendom i nio år och läroplanen, som alla skolor måste följa, är detaljerad. Hemundervisning nekas regelmässigt och föräldrar har svårt att få igenom undantag. Om man inte är beredd att bara följa strömmen är det svårt att vara förälder idag.

Ofriheten dominerar skolans värld vilket är sorgligt i sig. Det blir extra sorgligt när inte ens den icke-socialistiska oppositionen, vår så kallade höger, står upp för familjers frihet att styra över sina barns skolgång.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 10 april 2015


  Konsten att ge

(Ur boken Toxic Charity av Robert Lupton)

Nyligen deltog jag i ett samtal i kyrkan om frosseri. Samtalet kom snabbt att handla om hur vårt myckna ätande här skapar fattigdom i andra delar av världen och hur även jorden och djuren påverkas negativt av detsamma. Utan någon större framgång invände jag att dessa problem i sig själva är orelaterade till vårt frosseri. För det går ju alldeles utmärkt att frossa i ekologiska och närodlade jordgubbar. Att våra varudiskar dignar av allehanda läckerheter från världens alla hörn gör det förstås lättare att överkonsumera och att kräva allt större variation. Men det kan rimligen inte sägas enbart vara av ondo att vi har dessa möjligheter. Globaliseringen och den ökande handeln mellan länder (eller med samtalsledarens ord: ”systemet av produktion och konsumtion”) har ju bland annat inneburit att fattigdomen drastiskt minskat. Och på vilket sätt är det egentligen fel att äta en härlig papaya?

Den genomgående tesen i nästan all diskussion om fattigdom är att den skulle kunna avhjälpas om bara de rika människorna och länderna var mer generösa med sina tillgångar. Att vi har det bra här och kan leva i överflöd påverkar de resurssvaga negativt. De rika blir rikare på de fattigas bekostnad. Och på flera håll i världen kan det mycket väl vara så. Även historiskt sett har ansamling av rikedom ofta kunnat ske genom olika former av förtryck. Kungars lyxliv har betalats av fattiga bönder genom tvångsmedel. Så är det.

Det innebär nu inte att dessa är de enda sätten att bli rik på. De italienska stadsstaterna under medeltiden visade tidigt att den enes välstånd inte måste innebära någon annans fattigdom. Genom specialisering, handel och förmågan att skjuta upp sin egen konsumtion skapades rikedom utan förtryck, utnyttjande och andra offer än affärsmannens självförsakelse. Vårt nuvarande välstånd i västvärlden är av detta slag. Det har uppstått genom effektivisering, specialisering och ömsesidigt förtjänstfulla affärstransaktioner, inte genom att väst har exploaterat svagare länder.

Visst skulle vi rika västerlänningar snabbt kunna bidra till minskad fattigdom genom att vara mer generösa med våra tillgångar. Men bara väldigt kortsiktigt. Och bara rent materiellt. Vid akut nöd kan ofta inga högre krav ställas. Men långsiktigt förmår inte vårt överskott i sig självt att skapa några positiva förändringar hos den mottagande parten utan kommer tvärtom att spä på problemen. Och det beror på att fattigdom inte endast är ett materiellt problem. Fattigdomen kommer ur ett ihärdigt utanförskap och den beroendeställning som detta skapat hos den fattige. Och på detta hjälper inte endast materiella resurser tillförda utifrån. Fattiga måste komma ut ur sitt beroende genom en stor dos egen insats för att genom eget arbete slutligen resa sig. Det är denna resa som det goda givandet bistår och det är en mycket delikat uppgift, en uppgift som faktiskt kan vara svårare än att skilja sig från sina egna pengar.

I vår önskan att hjälpa räcker det därför inte med ett generöst hjärta. Det naiva givandet, exempelvis att regelbundet ge de romska tiggarna pengar, kan faktiskt göra saken värre. Förutom pengar, vilket inte ens är det huvudsakliga problemet, krävs det stor kunskap om fattigdomens orsaker i det specifika fallet samt erfarenheter av hur man leder just dessa människor vidare. Målet måste vara att få dem att ta egna initiativ och få dem att bli allt mindre beroende av välvilliga givare för sitt uppehälle.

Välståndets ojämna fördelning, mellan människor och mellan länder, är inte ett tecken på att de rika systematiskt utnyttjar de fattiga. Snarare visar detta på kroniska missförhållanden inom de fattiga länderna och hos de fattiga. De skulle kunna så mycket bättre! Vår plikt är att hjälpa och vara generösa med våra tillgångar. Men samtidigt måste vi öka vårt kunnande om vilken slags hjälp som faktiskt hjälper. Goda intentioner räcker inte. Kunskap måste till för ett givande som gör mer än att kännas rätt.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 24 mars 2015


  Netanyahu och tvåstatslösningen

Benjamin Netanyahu påstås nu definitivt ha stängt möjligheterna till en lösning där judar och palestinier lever sida vid sida i varsin stat. Så skriver DN:

Han övergav sitt sedan 2009 officiella om än betvivlade stöd för en palestinsk stat, och förklarade bryskt att någon sådan inte kom på fråga så länge han är premiärminister.

Men detta är vad Netanyahu egentligen har sagt:

I think that anyone who is going to establish a Palestinian state today and evacuate lands is giving attack grounds to the radical Islam against the state of Israel. Anyone who ignores this is sticking his head in the sand. The left does this time and time again. We are realistic and understand.

Och på en direkt fråga om det kan bli aktuellt med en palestinsk stat om han blir premiärminister svarar han nej.

Men detta innebär ju inte Netanyahu för all framtid motsätter sig en palestinsk stat. Han uttalar sig om nuläget och den nära framtiden. Och rimligen har han rätt.

Charles Krauthammer uttrycker det bättre än någon annan:

From Mali to Iraq, everything is in flux. Amid this mayhem, by what magic would the West Bank, riven by a bitter Fatah-Hamas rivalry, be an island of stability? What would give any Israeli-Palestinian peace agreement even a modicum of durability? …
Peace awaits three things. Eventual Palestinian acceptance of a Jewish state. A Palestinian leader willing to sign a deal based on that premise. A modicum of regional stability that allows Israel to risk the potentially fatal withdrawals such a deal would entail.

Så är det. Freden i Mellersta östern beror på större saker än hur Netanyahu uttrycker sig i en intervju.

Krauthammer får avsluta:

I understand the crushing disappointment of the Obama administration and its media poodles at the spectacular success of the foreign leader they loathe more than any other on the planet. The consequent seething and sputtering are understandable, if unseemly. Blaming Netanyahu for banishing peace, however, is mindless.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 18 mars 2015


  Vänsterns credo

Ingen har nog bättre sammanfattat vad vänstern står för än John Lennon i sången Imagine.

Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today…

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

Hur finns förstås massor att diskutera, mer än jag har ord för nu. Några saker bara. Problemet med drömmar uppstår när man agerar som om världen är som i drömmen. Exempelvis när man utgår från att män och kvinnor egentligen är likadana, att all verklig religion är fredlig eller att alla människor egentligen är goda. Men verkligheten formar sig inte efter våra drömmar. Den är som den är och vi gör bäst i att se den så.

Det var denna sång danskarna samlades kring efter attentatsförsöket mot Lars Vilks för ett par månader sedan. Det är ett närmast övertydligt exempel på otillräckligheten i västvärldens reaktion mot jihadismen. Vi är så djupt nersjunkna i drömmarnas värld att vi står kraftlösa och handfallna inför existensen av verklig ondska.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 februari 2015


  Den ökande antisemitismen angår oss alla

Här ett mycket starkt tal om den ökande antisemitismen som den franske premiärministern höll för några veckor sedan. Lyssna och låt er beröras.

Som han säger: ”We’re not outraged enough”. Detta borde vi uppröras över. Inte över saker som Birros självömkan.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 10 januari 2015


  Ett litet samtal med ärkebiskopen om Breivik och islamismen

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev igår att ”Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.” Men det finns flera stora skillnader mellan Breivik och de islamistiska mördarna i Paris (och på andra ställen). För det första skedde dåden i Paris i Guds namn. Mördarna ropade ”Allahu akbar” och att de nu hämnats profeten medan Breivik tog avstånd från religionen. För det andra är mördarna i Paris delaktiga i en stor jihadistisk rörelse medan Breivik stod ensam. Så jag twittrade lite:

Under morgonen svarade ärkebiskopen och vi fick ett litet samtal:

antje

Det är många märkligheter i samtalet. En av dem är att hon vill bekämpa islamismen genom att arbeta mot det hon kallar islamhat. Det är att börja i fel ända. Hon talar om vad vi kan göra praktiskt. Och det är viktigt. Vad kan vi göra mot islamismen? Annat än att kriga mot den förstås. Här är jag rådvill och tänker att det i första hand är en kamp muslimer emellan om islams själ. Vi utanförstående måste vara sanningsenliga och inte ducka för de stora problem som finns inom islam med våld, extremism och intolerans.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit
« Tidigare inlägg  Nästa sida »