Skip to main content.

den 22 juli 2014


  Använder verkligen Israel oproportionerligt våld?

Många uttrycker sig nu kritiskt mot Israel och menar att landets attacker mot Gaza är ”oproportionerliga”. Några exempel:

Stefan Löfven:

Attackerna mot Gaza är brutala och våldsamma. För varje dag nås vi av rapporter om fler skadade och döda. Jag fördömer det övervåld som Israels bombningar och markinvasion inneburit. Israel måste i sitt självförsvar följa internationell rätt. Ett oproportionerligt våld strider mot folkrätten.

Ulf Bjereld om ett tidigare uttalande av Löfven:

I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Lawen Redar, riksdagskandidat för socialdemokraterna:

Kravet på proportionalitet handlar om utövandet av självförsvaret som enbart får ske i proportion till det väpnade angreppet. Omfattningen ska alltså sättas i relation till de skador som uppstått.

Dagens Nyheter verkar förstå det orimliga i dessa sätt att förstå kraven på proportionalitet:

Israel måste svara med proportionalitet, hävdar många. Det är en bra princip men vad betyder den? Att för varje missriktad palestinsk missil ska Israel svara med en likaledes missriktad missil?

Så vad betyder proportionalitetsprincipen egentligen? Jag har skrivit om detta ämne vid ett par tidigare tillfällen så detta blir en repetition. Kort uttryckt säger den att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Dess 51:a artikel förbjuder det slags attacker ”which may be expected to cause incidental loss of civilian life… which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.”

Proportionalitetsprincipen handlar alltså inte om, som Ulf Bjereld och Lawen Redar påstår, att en militär reaktion inte får orsaka mer skada än det man själv blivit utsatt för. Denna slags proportionalitet har mer med vedergällning än krigets lagar att göra. Ärligt talat är det svårt att tro att Bjereld och Redar verkligen menar vad de skriver eftersom den rättvisa de indirekt förespråkar skulle innebära att Israel sköt in tusentals missiler över Gaza lite på måfå.

Huruvida Israel använder proportionerligt våld, rätt förstått, är svårt att besvara. Endast Israel känner ju till vilka målen har varit med de olika anfallen. Det finns goda skäl att tro att Israel är försiktiga eftersom de inte har något att vinna på att massor av palestinska icke-kombattanter dör eller skadas som en följd av deras anfall. Det är Hamas och dess missiler och tunnlar som är målet för operationen. Vi vet också att Hamas avfyrar sina missiler från bostäder och lagrar vapen nära sjukhus och skolor. Detta gör dessa bostäder, sjukhus och skolor till legitima mål. Skulle det handla om enstaka missiler eller avfyrningsramper vore en attack mot dessa platser antagligen ett brott mot proportionalitetsprincipen, åtminstone om Israel hade goda skäl att tro att där fanns gott om icke-kombattanter. Då skulle det saknas proportioner mellan beräknade vinster och beräknade förluster. Finns där depåer och invånarna har lämnat området skulle ett angrepp sannolikt uppfylla proportionalitetsprincipen.

Proportionaliteten är alltså svår, om än inte omöjlig, att bedöma. Då är det enklare att se att Hamas-styrkorna gör sig skyldiga till folkrättsbrott genom att använda civilbefolkningen som sköld. För Genèvekonventionen säger även, i samma artikel 51, att ”Parties to the conflict shall not direct the movement of the civilian population or individual civilians  in order to attempt to shield military objectives from attacks or to shield military operations.”

Utan att blanda in lagtexter kan var och en fråga sig vad Israel egentligen kan göra annorlunda i den uppkomna situationen. Missilregnet måste förstås upphöra. Och om missilerna är gömda bland civilbefolkningen ser jag inte hur Israel kan undvika att oskyldiga dör i konflikten. Dessa människors död bör då rimligen inte lastas Israel utan regeringspartiet tillika terrororganisationen Hamas.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 8 juli 2014


  Debatt om samvetsfrihet i Almedalen

Under Almedalsveckan arrangerade Svenska Evangeliska Alliansen ett samtal om rätten till samvetsfrihet. Deltog gjorde Stefan Gustavsson, Ruth Nordström, Adam Cwejman och Alice Teodorescu. Min egen position är att en generell lagstiftad samvetsfrihet inte är en god idé. Den skulle nämligen riskera att göra det väldigt svårt för arbetsgivare att hantera arbetsvägran av påstådda samvetsskäl. Däremot tycker jag att det finns goda skäl för en specifik samvetsklausul för vårdpersonal. Mer om detta senare. Några kommentarer om samtalet först.

Jag slås av hur bistra både Adam Cwejman och Alice Teodorescu är. Eftersom lagstiftad samvetsfrihet i någon form finns i de flesta europeiska länder borde det finns utrymme för ett verkligt samtal i frågan, där deltagarna tillsammans söker en lösning som tillfredsställer arbetsgivarens frihet att anställa och barnmorskans/gynekologens önskan att slippa delta i sådana arbetsmoment som avslutar liv (abort och dödshjälp). Nu blev det inget samtal i denna mening utan mer en debatt utifrån låsta positioner. Alice Teodorescu valde att snabbt snäva in frågan till att handla om rätten att avstå från att delta vid eller utföra aborter trots att samvetsfrihet är en större fråga. Varför inte börja med en mindre kontroversiell frågan för att utröna om huruvida samvetsfriheten överhuvudtaget är möjlig att lagstifta om? Kan man tänka sig att allmänmänskliga värden ibland kan stå på spel trots att lagen är tyst? Hur definierar vi de allmänmänskliga värdena? Vore samhället betjänt av att anställda skyddas från uppsägning för att de protesterar mot, avslöjar eller vägrar utföra handlingar som strider mot dessa värden? Tyvärr blev det inget samtal om dessa större frågor.

Alice Teodorescu avfärdade samvetsfrihet vid aborter med att ”vi har ju en lag som tillåter aborter”. Hon är annars klok men detta är ett väldigt dåligt argument. Vore aborter olagliga skulle vi inte ha denna diskussionen. Och en eventuell samvetsfrihet vid aborter hotar heller inte aborträtten eftersom relativt få barnmorskor eller gynekologer skulle utnyttja denna frihet. När Ruth Nordström meddelade att övriga europeiska länder redan har lagstiftad samvetsfrihet avfärdade Alice Teodorescu detta med att ”Sverige är ju annorlunda”. Det är förvisso sant. Men det är ju inget argument eftersom vi i denna fråga ju diskuterar om huruvida vi borde ta efter övriga Europa.

”Var normativ!” utropade Adam Cwejman frustrerat efter en längre utläggning från Ruth Nordström om beslutsgången inom EU. Hans uppmaning kunde lika gärna ha varit riktad till Alice Teodorescu. Jag sympatiserade ändå med Adam Cwejman här. Ruth Nordström är mycket kunnig om EU-rätt men har en förmåga att tala länge och detaljerat utan att någonsin bli just normativ. Hennes genomgång hade emellertid den förtjänsten att den visade att övriga Europa verkar förmå att sansat diskutera moraliska och religiösa frågor och göra förnuftiga avgränsningar av samvetsfriheten. Att detta inte går eller bör vara politikers uppgift var annars Adam Cwejmans invändning. Återigen reser sig frågan om huruvida Sverige har något att lära av övriga Europa. Men inte heller Adam Cwejman tog intryck av att Sverige ensamt saknar lagstiftning inom området samvetsfrihet.

Både Adam Cwejman och Alice Teodorescu argumenterade envist för att frågan måste lösas på arbetsplatsen. Om arbetsgivaren tillåter att samvetsömma personer avstår från specifika moment är det inga problem. Men gör arbetsgivaren inte det får arbetstagarens samvetsfrihet bestå i att inte arbeta där. I princip håller jag med om detta. Frågan borde gå att att lösa i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund. Vårdfacken borde driva denna fråga för att värna sina medlemmars samveten. Men nu gör de inte det utan agerar istället som aborträttens försvarare. De agerar politiskt istället för att tillvarata sina medlemmars intressen. Och då kan det finnas skäl för statsmakten att gå in och reglera, så särskilt som det finns påbud från EU att garantera vårdpersonalen någon slags samvetsfrihet. Denna dimension saknade jag också i debatten.

Debatten visar annars på hur svårt det är att få gehör för en allmänt hållen samvetsfrihet. ”Diskutera hellre enskilda exempel och om de är rimliga eller orimliga istället för att eftersträva en generell princip” menade Adam Cwejman. Jag är beredd att instämma. Om vi då tar det enskilda exemplet med en samvetsklausul för vårdpersonal menar jag att den kan försvaras på dessa grunder:

  1. abortfrågan är av hävd en djup etisk konflikt som rör liv och död
  2. att delta vid aborter är inte en central uppgift för vare sig läkare eller barnmorskor
  3. antalet barnmorskor och läkare som skulle utnyttja en sådan samvetsklausul är relativt litet

Punkt 1 motiverar varför just denna samvetsfrihet behövs medan punkt 3 är ett argument för att den är möjlig att genomföra utan att påtagligt inskränka aborträtten. Punkt 2 är det nödvändiga villkor som all lagstiftning om samvetsfrihet rimligen måste innehålla. Dessa punkter borde lagstiftare, arbetsgivare och fackförbund egentligen kunna enas om, oavsett inställning i abortfrågan. Det som saknas är en generös inställning och en respekt för människors samveten.

Paulina Neuding för en nyanserad och intelligent diskussion om samvetsfrihet vid aborter i ett replikskifte med RFSU:s ordförande.

Jag har tidigare skrivit följande inlägg som behandlar ämnet:

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

den 1 juli 2014


  Den missförstådda förlåtelsen

Dagens Nyheter har i tre artiklar diskuterat förlåtelsen. Är det verkligen bra att alltid förlåta? Är möjligheten till att förlåta begränsad? Hör förlåtelse verkligen hemma på en nationell nivå? Det är en nyttig diskussion. Förlåtelse är ett ofta missförstått ämne, så även för kristna som borde vara dess experter.

Ann Heberlein inleder och är kritisk till Desmond Tutus nätkampanj för förlåtelse. Hon skriver: ”Jag tycker att han gör det för lätt, och jag tycker också att han ställer orimliga krav på människor som varit utsatta för övergrepp och kränkningar.” Vidare: ”Förlåtelse är nödvändig, viktig och sund, i de fall en brusten relation är mer smärtsam än den kränkning som orsakat brytningen. Det går att förlåta lögner, svek, otrohet – men någonstans bör man dra en gräns då kränkningen är så svår att upprätthållandet av en relation skadar.” Och avslutar: ”Förlåtelse är en gåva som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad. Vad världen behöver är inte, som Tutu hävdar, människor som förlåter allt. Världen behöver människor som tar både sitt eget och andras värde på största allvar.”

Johanna Mannergren Selimovic från Utrikespolitiska institutet fortsätter diskussionen, nu med ett perspektiv på ”förlåtelse som ett socialt och politiskt verktyg i postkonflikt-samhällen.” Hon är kritisk till den närmast dogmatiska synen på förlåtelse som ett recept för försoning och fred. Hon skriver: ”Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ‘regnbågsnationen’ – ett samhälle fortfarande präglat av apart­heids orättvisor. Det kanske mest extrema anammandet står Rwanda för, där ett auktoritärt utövande av ‘försoning’ håller de styrande kvar vid makten med hjälp av kollektiva ritualer såväl som bestraffningar av den som inte faller in i ledet.” Hon menar att förlåtelse alltid måste vara frivillig och att makten att ge den vilar hos förövaren.

Dessa två kritiska artiklar föranleder Erik Helmerson att rycka ut till förlåtelsens försvar. Han skriver: ”Skepsisen mot förlåtelse ligger förmodligen i tiden. Det finns något gammalmodigt, unket, nästan patriarkalt i begreppet. Man kan lätt tänka sig ett helt batteri postmoderna teorier som dekonstruerar förlåtelsen. Permanentar den inte gärningsmannens överordning gentemot offret? Är det inte bara ytterligare ett sätt för allsköns skurkar att glida undan rättvisan och det rimliga straffet?” Och vidare: ”Att ansvaret för förlåtelsen skulle ligga hos offren förstår jag inte alls; snarare handlar det väl om att dessa genom förlåtelsen hjälps att nå ett bättre liv. Det är nämligen ett inte ovanligt misstag att se förlåtelsen som en förmån främst för gärningsmannen. Så behöver det inte vara. Ett stort argument för att förlåta, för många säkert det största, är att det ofta får offret själv att må bättre.”

Ingen av dessa lyckas riktigt reda ut begreppet förlåtelse. Det verkar ligga i tiden att tänka om förlåtelse som Erik Helmerson gör, nämligen att förlåtelse främst handlar om att själv kunna gå vidare. Man bör förlåta, inte främst för förövarens skull utan för sin egen. Det är som en slags terapi där man genom att förlåta gör det lättare att släppa bitterhet och hat mot förövaren. Så uppmanas vi kristna ibland att ”leva i förlåtelse” genom att förlåta alla tänkbara människor som gjort något ont, oavsett om vi  känner dem eller inte och oavsett om dessa människor har bett om förlåtelse eller inte.

Men detta är att gravt missförstå vad förlåtelse är. Förlåtelse är en kärlekshandling riktad mot förövaren, med syftet att lyfta av en skuld från dennes axlar. Effekten blir en återupprättad relation. Av naturliga skäl är förlåtelsen helt beroende av att offret reservationslöst erkänner sin skuld och visar prov på att ångern är genuin. Det är då och endast då som vi bör vara beredda att förlåta. Det är också under dessa omständigheter som Gud förlåter oss vår synd: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9) Helt uppenbart kan ingen avtvingas denna förlåtelse utan den måste ges i full frihet till en person som beredd att ta emot den.

Den slags förlåtelse Erik Helmerson skriver om, liksom förlåtelsen som ett politiskt verktyg är något helt annat. Dessa är förstås inte oviktiga utan kan mycket väl behövas. Den amerikanske psykologen Stephen Marmer gör på fem minuter en väldigt bra framställning av förlåtelsens olika betydelser, bättre än jag hört i någon förkunnelse:

Här diskuteras förlåtelse inom nära relationer och det är också där den främst hör hemma. Att förlåta för att kunna lämna smärtan bakom sig kallar Marmer för ”release”. Denna är något helt annat än verklig förlåtelse, som Marmer här kallar ”exoneration” som betyder ”att befria”. Den tredje kategorin, ”forbearance”, handlar om de fall där förövaren ber halvhjärtade ursäkter samtidigt som offret fortfarande månar om relationen. Men notera att ”release” inte befriar förövaren från sin skuld, han är alltså inte verkligt förlåten. ”Release” handlar enbart om en psykologisk process hos offret.

Marmer talar inte om förlåtelse som ett politiskt verktyg och mina erfarenheter på området är ringa. Men det tycks mig som om verklig förlåtelse ej kan fungera på systemnivå och att det snarare är sanning och rättvisa som är fundamentala i försoningsprocesser inom länder.

den 27 juni 2014


  Lena Anderssons materialism förklarar ej människan

Lena Andersson svarade på lyssnarfrågor i P1:s Allvarligt talat häromdagen och sade bland annat så här:

Själen sitter på samma ställe där Gud sitter: i vårt huvud. Det är där tankarna om gud och själen alstras. De är små, små neuroner som rör sig, bestående av olika kroppsliga, biokemiska substanser.

Förvisso är jag övertygad om både själens och Guds existens utanför våra huvuden. Men hur det än är med den saken är Lena Anderssons hållning väldigt problematisk. Kan allt (tankar, själen, Gud) verkligen reduceras till materia?

För det första skulle vårt förnuft då vara en produkt av helt irrationella och opersonliga krafter. Dessa krafter skulle på sin höjd leda fram till ett tänkande som är användbart, det vill säga som ger vissa utvecklingsmässiga fördelar. Men användbarhet och sanning är två skilda ting. Ett påstående kan vara användbart utan att vara sant, exempelvis ”Gå inte ut i skogen för där finns troll som kan ta er!” Med ett endast användbart förnuft, till skillnad från ett sanningsenligt sådant, skulle vi inte kunna lita på sanningshalten i dess slutsatser. Vi skulle därmed sakna grund för all verklig kunskap, så även om huruvida det verkligen förhåller sig så som Lena Andersson beskriver. För frågan är ju inte om det Lena Andersson säger är användbart utan om det är sant.

Även på ett annat sätt undermineras vårt förnuft av den reduktionistiska materialism som Lena Andersson håller för sann. Enligt detta synsätt är allt tänkande enbart elektrokemiska reaktioner, underordnat kemins och fysikens lagar. Därför bestäms vårt tänkande av faktorer i hjärnan eller våra omgivningar. Vårt tänkande är därför i princip förutsägbart eftersom det följer naturlagarna. Om vi därför håller denna materialism för sann gör vi det därför att vi måste det, naturlagarna tvingar oss till det. Det finns ingen frihet att överväga olika teorier, utvärdera alternativ och göra ett val utifrån vilken teori som är rimligast. Så förnuftet behöver en frihet som det enligt materialismen inte har.

Vidare är det svårt att se att vårt medvetande kan reduceras till våra hjärnfunktioner och dess neuroner. Allt som existerar i naturen är materiella objekt och deras mätbara egenskaper (utbredning, rörelse, fasthet, antal, form) som inte varierar från person till person. Färger, lukt, smak finns därför inte, som vi erfar dem, i naturen. Eftersom färger, lukt och smak inte finns i naturen finns de inte i hjärnan heller. Det vill säga, var vi än tittar i mikroskopet kommer vi inte hitta rödhet, doften av parfym eller smaken av äpple. Vi ser bara sådant som är mätbart. Men vårt medvetande erfar färger, smak och lukt. De finns där och endast där. Av nödvändighet måste därför medvetandet vara något annat än hjärnan. Medvetandet måste vara något icke-materiellt.

Vi kan inte utifrån Lena Anderssons materialism redogöra för förnuftets tillförlitlighet, vår frihet eller medvetande. Om tillvarons yttersta grund är opersonlig, irrationell och lagbunden är det svårt att se hur personliga, rationella, fria och medvetna varelser egentligen kan finnas till. Det krävs personliga och rationella krafter för det.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 25 juni 2014


  Lagar påverkar även aborter

RFSU:s Kristina Ljungros menade i ett radioinslag om Spaniens strängare abortlagstiftning att inget tyder på att hårdare abortlagar ger färre aborter. Men detta är ett mantra utan verklighetsförankring.

Ta fallet Polen. När aborten var fri där utfördes ca 130 000 aborter varje år. Idag är antalet legala aborter nere i ca 500 per år. Givetvis sker även illegala aborter. En seriös bedömare menar att dessa kan uppgå till ca 10 000 per år. Han resonerar så här:

We cannot document what we cannot observe. I would, however, argue that the annual numbers of abortions by Polish women are significantly lower as a result of the anti-abortion laws. This is based on the following:

  • continued decline in numbers of births;
  • only a slight (2%) rise in miscarriages in 1992-93, followed by continued decline (note that miscarriages are the favored evidence of clandestine abortions in many countries);
  • no increase in pregnancy-related deaths;
  • aggressive actions by authorities to deter illegal abortion;
  • no evidence of abortion tourism in very large numbers.

Dessa enorma förändringar beror nu inte enbart på hårdare abortlagar utan även på en förändrad och mer livsbejakande mentalitet. Att ett samhälles inställning till aborter, vilket inbegriper dess lagar, påverkar aborttalen är väl egentligen ganska uppenbart.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 22 juni 2014


  Problemen och icke-problemen med massavlyssning

Emanuel Karlsten skrev häromdagen en krönika i DN om det allvarliga med massövervakning. Han tycker vi är för loja i Sverige och att vi, likt Tyskland och Brasilien, borde ha rivit upp himmel och jord när NSA:s avlyssningsmetoder avslöjades förra året. Han menar att massövervakning hämmar ”utvecklingen, den fria tanken och kreativiteten.” För ingen fuldansar någonsin framför en kamera. Han jämför med videoövervakning och undrar retoriskt varför ingen föreslår att övervakningskameror borde monteras i varje hem.

Jag har skrivit om detta tidigare. Min tes är att maskinell avlyssning skiljer sig radikalt från mänsklig sådan. Våra telefoner lyssnar ständigt på oss, mailprogram ”ser” våra mail, Facebook-servrar ”läser” våra inlägg och Google har algoritmer som ”genomsöker” våra mejl i syfte att skapa riktade annonser. Men ytterst få tycker att detta är ett allvarligt problem, att det kränker vår integritet eller hämmar vår kreativitet. Nej, det är först när en människa börjar lyssna, läsa eller smygtitta på oss som problem uppstår. Och i fallet med NSA:s avlyssning sker detta väldigt sällan. NSA har inte heller tillgång till all trafik direkt utan måste begära ut data från Google, Microsoft och andra tjänsteleverantörer.

Denna så kallade massavlyssning är väsensskild från den som exempelvis DDR ägnade sig åt och som träffande beskrivs i filmen De andras liv. Där var så gott som alla personer som kunde misstänkas för att vara kritiska mot kommunistregimen utsatta för avlyssning. Varje händelse och ord dokumenteras och analyserades noggrant. Kritiker förhördes, torterades och spärrades in. Kontrollen var så gott som total. Det som DDR ägnade sig åt var verklig massavlyssning, den var i högsta grad integritetskränkande och hämmade absolut den fria tanken. Men den krävde stora personella resurser; ena hälften av befolkningen lyssnade på den andra hälften.

Det som NSA ägnar sig är något helt annat. Hos NSA lyssnar maskiner på utvalda mängder av mejlkonversationer och Facebook-trådar med mera. Algoritmer analyserar innehållet och notifierar en mänsklig operatör när misstänkta ord eller adressater upptäcks. Först då, menar jag, sker en verklig avlyssning. Inträffar detta ofta innebär det förstås ett problem, för avlyssnade personer men också för NSA själva. De skulle nämligen snart få personalbrist. Själva metoden förutsätter ett lågt antal träffar.

Vi måste också bedöma om avlyssningen tjänar ett gott syfte. Även här skiljer sig NSA från Stasi (ja, faktiskt). Syftet med Stasis övervakning var att fånga in all regimkritik för att kväva alla med staten konkurrerande politiska rörelser i sin linda. Syftet med NSA:s elektroniska avlyssning är att förhindra terrorattacker mot USA och allierade. Detta är en god sak.

Då tycker jag att det ökande antalet videokameror på allmän plats och andra ställen utgör ett större integritetsproblem. I USA avslöjades nyligen att en gift konservativ kongressledamot kysst en av sina anställda som också var gift. Kyssen kom till allmänhetens kännedom genom att en bevakningskamera hade filmat parets passionerade ögonblick. Det blev stort rabalder. Men tyvärr inte om den viktigare frågan, nämligen hur denna film läckt ut och om inte dess offentliggörande var brottsligt. Via en privat bandupptagning uppdagades det också att ägaren till ett mindre känt basketlag hade fällt rasistiska kommentarer i ett samtal med sin föredetta flickvän. Händelsen toppade nyheterna under flera dagar men inte heller denna gång ifrågasattes själva avlyssningen. Vi har också mobiltelefonerna, med deras möjlighet till inspelning av både ljud och bild, som titt som tätt leder till att privata stunder hamnar på Youtube och andra ställen. Detta är, menar jag, verkliga integritetskränkningar som förtjänar en större diskussion än den om NSA:s så kallade massavlyssning.

Läs även vad andra skriver om , ,

den 13 juni 2014


  Svenska kyrkan delar ut kondomer under Pride

Japp, så är det. Svenska kyrkan kommer att dela ut kondomer under Pridefestivalen i Luleå. Omslaget pryds med texten: ”Störst av allt är kärleken”.

kondom

I tidningen Dagen läser vi om hur detta tilltag motiveras:

Anledningen till att man har med sig gratis kondomer menar Annika Nordekvist är att man från Svenska kyrkans håll vill visa att man inte väjer för det som kan vara svårt att prata om.

– Kondomen kan också stå för det som är bekymmersamt, de djupa relationerna och inte bara det som finns på ytan. Kondomen visar att vi värnar livet, det handlar inte om att uppmuntra till promiskuitet som vissa kanske missuppfattat det som.

Kondomutdelningen ska alltså främja djupa relationer och visa att kyrkan värnar livet. Pastor Mikael Karlendal skriver:

Vad ska man då säga om detta? Ja, egentligen finns det inga ord – inga bra ord. Det är så dumt, galet och dåraktigt, ointelligent, bisarrt och djävulskt, att man snarare blir mållös. Finns det ingen däruppe i urskogarna som är kristen? Är ingen av prästerna i Luleå troende på Jesus Kristus? Är det ingen på stiftskansliet eller i Luleå församling som har det minsta självrespekt och ett minsta uns av medvetande om att de antas tjäna Herren Jesus Kristus?

Ungefär så. Prästen Dag Sandahl kommenterar också saken:

Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla – vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.

Och han avslutar: ”Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.” Så måste det vara. Tänk att det skulle bli Svenska kyrkan som blev den stora skökan.


  Tankar för dagen

Tanke 1:

Är inte den stora utmaningen att förstå sig själv och sin samtid? Vilka är våra problem och var härstammar de ifrån? Svar ger lösningar. Apati, tänker jag, är ett av vår tids stora problem. Både för individer och samhälle. Vilka är dess källor? Överflöd och passivisering. Överflödet är en blandad välsignelse. Men passiviseringen är enbart av ondo. Och dess källa är det omfångsrika välfärdssamhället. Detta välfärdssamhälle lyfter av sina medborgare bördor men också ansvar och därmed makt över sina liv. Därför behövs dess reträtt.

Tanke 2:

Lyssnade på ett fascinerande samtal om hur byråkratins framväxt skapat ett samhälle där juridik blir viktigare än moral. Lag ersätter samvete. Att juridik blivit viktigare än moral framkommer i diskussionerna efter Uppdrag Gransknings ”Bögbotarna” där många försvarar redaktionen med ”de bröt ju ej mot lagen”. Även när aborter diskuteras trumfar juridiken moralen. Aborter är rätt därför att lagen säger så. Och vår nuvarande lagstiftning blir helig.

Mer än så har jag inte tänkt idag.

den 12 april 2014


  Uppdrag granskning vill brännmärka konservativa präster

Det har kommit fram att Uppdrag granskning (UG) har smygfilmat fejkade själavårdssamtal mellan en av redaktionens medarbetare och några präster inom Svenska kyrkan. Medarbetaren på UG har utgett sig för att vara homosexuell och sökt råd hos prästerna. Någon dag efter ”själavårdssamtalet” har reportern återkommit till prästerna, visat en samtalsutskrift och velat ha ett uttalande.

Med rätta är många inom kristenheten nu upprörda. Så även jag. Kritiken har främst handlat om att UG:s metoder våldför sig på det heliga rum som bikt och själavård utgör, att de underminerar framtida samtal mellan präst och konfident och att UG äventyrar tystnadsplikten. Tystnadsplikten är vidare absolut och gör att berörda präster inte får kommentera frågan.

Här tycker jag att Svenska kyrkans folk gömmer sig bakom formaliteter och religiös mystik istället för att adressera kärnfrågan. Bikt och själavård må vara heliga i en kristen kontext men är det knappast för SVT:s journalister. Och tystnadsplikten finns rimligen till för konfidenten, ej någon annan. UG:s ansvarige utgivare Nils Hansson menade att den absoluta tystnadsplikten skapade ett ”konstruerat problem” och jag är beredd att hålla med honom. Om det uppenbarligen ej skett något samtal med Gud, konfidenten själv offentliggör samtalet och låter prästen tala ser jag inga reella skäl till att binda prästen till ett tystnadslöfte.

Sedan är det sant att UG:s metoder kan försvåra framtida själavårdssamtal eftersom prästen kanske misstänker att samtalet är riggat. Men detta är ett problem med metoden som sådan och drabbar alla som blivit utsatta för dold kamera. Antagligen känner politiker som kampanjar i valstugor samma sak. Ska de våga tala öppenhjärtligt med folk som kommer in och vill samtala om känsliga frågor? Det kan säkert argumenteras för att dold kamera därför aldrig bör användas. Att ljuga är alltid fel. Men jag tror ändå att de flesta är överens om att det finns situationer som motiverar dold kamera.

Och då kommer vi till kärnfrågan. Enligt Nils Hansson kommer UG:s reportage att visa på ”allvarliga missförhållanden” inom Svenska kyrkan. Och det är endast just allvarliga missförhållanden som kan motivera en så moraliskt tveksam journalistisk metod som dold kamera är. Men av vad som är känt idag är det svårt att se att det överhuvudtaget existerar några missförhållanden, än mindre några allvarliga sådana. Nils Hansson motiverade metoden med hänvisning till att det existerar präster som tycker att homosexualitet är en sjukdom och tror sig kunna bota den. Men man måste vara väldigt trendkänslig, vara närmast maktfullkomlig och ha kort minne för att tycka att detta kvalar in i kategorin ”allvarliga missförhållanden”.

Antagligen är det ingen präst som tror sig kunna bota homosexualitet och som själv skulle välja ordet sjukdom. Nej, det handlar om präster som menar att Guds tanke med sexualiteten är att förena en man och en kvinna i äktenskapet och att Gud har förmågan att förändra en människas sexuella läggning så att den fungerar i enlighet med Guds avsikter. Även om man nu tycker att dessa är extrema övertygelser som inte hör hemma i Sverige år 2014 handlar det trots allt bara om övertygelser som sällan praktiseras. Och endast i ett totalitärt samhälle sätts likhetstecken mellan övertygelser och allvarliga missförhållanden. Elisabeth Sandlund på Dagen uttrycker det bra:

Då ligger steget till häxjakt snubblande nära, då får all rim och reson ge vika för lusten att avslöja och sätta åt den som mer eller mindre godtyckligt definieras som makthavare, då tillgrips osmakliga och obehagliga metoder.

Detta handlar om en brännmärkning av personer som har en traditionell kristen uppfattning om den mänskliga sexualiteten, en uppfattning som delades av de flesta svenskar för bara några årtionden sedan. Uppdrag granskning rider här på en internationell våg av ny intolerans som tar sig totalitära uttryck. I USA tvingades i veckan grundaren och den nyss tillträdde VD:n till Mozilla Brendan Eich att avgå när det framkom att han för sex år sedan bidragit till en kampanj i Kalifornien för att bevara äktenskapet mellan man och kvinna. Hur han faktiskt agerade mot homosexuella spelade ingen roll, det var åsikten som skulle brännmärkas.

Skåda ansiktet på den nya inkvisitionen: ”Tyck som oss annars hänger vi ut dig.” Det är djupt olycksbådande.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 26 mars 2014


  Att följa Jesus men inte biskopen

När abortfrågan kommer på tal rörs ofta starka känslor upp och annars oartikulerade övertygelser uppdagas. Samma effekt har ämnet Katolska kyrkan på frikyrkliga samt en del strikta lutheraner. När så pingstpastorn Ulf Sundqvist idag skriver om Ulf Ekmans omvändelse till Katolska kyrkan får vi ta del av vad jag tror är källan till den känslomässiga kraften i den protestantiska rörelsen, nämligen ett barnsligt uppror mot kyrklig auktoritet. Efter att i några meningar ha avslöjat att han inte känner till katolsk teologi avslutar Ulf Sundqvist med följande ord:

Frikyrkans och Pingströrelsens teologiska grund kan säkert behöva vitaliseras och fördjupas, men den står ändå solid. Jag följer inte Ulf Ekman. Jag följer heller inte någon biskop eller påve, jag följer Jesus!

Jag har inga problem med att Ulf Sundqvist inte följer Ulf Ekman. Men att inte följa vare sig biskop eller påve med motiveringen att man endast följer Jesus är både naivt och obibliskt. Det är naivt därför att det som Sundqvist egentligen följer är sin förståelse av Jesus, inte Jesus själv. Så här har förstås alla sektledare och heretiker talat genom tiderna. De har haft den sanna uppenbarelsen och har tagit avstånd från den världsvida kyrkan för att gå sin egen väg. De följer Gud, de andra följer bara människor eller kanske till och med onda andemakter.

Men det är också obibliskt därför att redan Paulus tog avstånd från idén att gå sin egen väg. Så skriver han i 1 Kor 1:10-13:

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad?

Det är motsättningar i församlingen och människor delar upp sig i läger. En del gör det till och med med den till synes goda motiveringen ”Jag hör till Kristus”, eller som Ulf Sundqvist uttrycker det: ”Jag följer Jesus!”. Men så ska vi inte göra. Vi ska inte dela upp oss utan stå eniga i tanke och åsikt, uppmanar Paulus oss. Det måste innebära att vi inte lämnar kyrkan och bygger nytt. Vi håller oss till dess ursprungliga ledarskap och till den lära som är gemensam för hela kyrkan. Det är så vi följer Jesus.

Paulus text är också ett litet inlägg i frågan om vad andlig enhet främst består i. Jag noterar att Paulus inte säger något om att sjunga lovsånger eller be tillsammans. Av detta kan vi förstå att den typen av enhet åtminstone är otillräcklig. Nej, vi måste också vara eniga i ”tankar och åsikter”. Vi ska alltså söka läromässig enhet.

Läs även vad andra skriver om , , , .

« Tidigare inlägg  Nästa sida »