Skip to main content.

den 10 januari 2015


  Ett litet samtal med ärkebiskopen om Breivik och islamismen

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev igår att ”Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.” Men det finns flera stora skillnader mellan Breivik och de islamistiska mördarna i Paris (och på andra ställen). För det första skedde dåden i Paris i Guds namn. Mördarna ropade ”Allahu akbar” och att de nu hämnats profeten medan Breivik tog avstånd från religionen. För det andra är mördarna i Paris delaktiga i en stor jihadistisk rörelse medan Breivik stod ensam. Så jag twittrade lite:

Under morgonen svarade ärkebiskopen och vi fick ett litet samtal:

antje

Det är många märkligheter i samtalet. En av dem är att hon vill bekämpa islamismen genom att arbeta mot det hon kallar islamhat. Det är att börja i fel ända. Hon talar om vad vi kan göra praktiskt. Och det är viktigt. Vad kan vi göra mot islamismen? Annat än att kriga mot den förstås. Här är jag rådvill och tänker att det i första hand är en kamp muslimer emellan om islams själ. Vi utanförstående måste vara sanningsenliga och inte ducka för de stora problem som finns inom islam med våld, extremism och intolerans.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 5 januari 2015


  Reza Aslan, islam och dess kristna försvarare

I mitt twitterflöde menar många att religionsprofessorn och författaren Reza Aslan verkligen punkterar ”islamofobin” i en intervju hos CNN. Jag förvånas över att så många låter sig imponeras. Här är klippet:

En av de personer som lyft fram detta inslag är teologen Joel Halldorf, numera ledarskribent på Dagen liksom lektor vid Teologiska högskolan Stockholm. Han menar att ingen förklarat kopplingen mellan våld och islam bättre än Reza Aslan, att han ”använder fullständigt transparenta argument som vem som helst kan pröva” och att dessa argument är hållbara. Låt oss då pröva argumenten med hjälp av en genomgång som den katolske islamkännaren Robert Spencer gjort av samma inslag. Men innan vi drunknar i detaljer som har mer eller mindre bäring på hur vi utvärderar islam, låt oss först undersöka hur Reza Aslan svarar på frågan om huruvida islam främjar våld (4:30 in i inslaget). Han säger:

Islam främjar varken våld eller fred. Islam är bara en religion och som vilken annan religion som helst beror det på vad man för med sig. Är du en våldsam person kommer din tro att bli våldsam vare sig du är kristen, hindu, jude eller muslim… Det finns buddistiska munkar i Burma som slaktar kvinnor och barn. Främjar buddism våld? Självklart inte. Människor är våldsamma eller fredliga och det beror på deras politik och världsbild.

Detta är ett häpnadsväckande påstående och jag har svårt att tro att någon vid sina sinnens fulla bruk ärligt kan mena att religioner, till skillnad från politiska ideologier och världsbilder, inte påverkar människor i en eller annan riktning. Enligt Resa Aslan är religioner helt tomma på sådant innehåll som påverkar människor i en fredlig eller våldsam riktning. Att vi kristna har en fredsfurste som begär att vi söker freden skulle alltså inte ha någon effekt på oss. Att Muhammed var en krigsherre och att Koranen innehåller många verser som uppmanar till våld mot otrogna skulle inte heller ha något inflytande på muslimer. Religioner, enligt Aslan, är bara vad vi människor gör dem till just nu. De påverkar aldrig oss, det är vi som påverkar dem. Hur kan någon tänkande människa tro detta? Och varför skulle politiska idéer, till skillnad från religiösa, påverka människor då? För att citera Reza Aslan själv: Att tro detta, och här väljer jag mina ord väl, är idiotiskt.

Ovanstående är egentligen tillräckligt för att diskvalificera Reza Aslan som en seriös person, han är antingen oärlig eller ointelligent. Men låt oss ändå backa bandet för att titta på åtminstone några av hans övriga påståenden:

- Han påstår att kvinnlig omskärelse inte är en muslimsk utan en centralafrikansk sedvänja och nämner Eritrea och Etiopien, två länder som domineras av kristna befolkningar. Ingen annanstans är kvinnlig omskärelse ett problem, säger han. Nu är ju dessa länder inte centralafrikanska utan östafrikanska men varför bry sig om sådana detaljer? Men att kvinnlig omskärelse endast är ett problem där är inte sant. Indonesiens största muslimska organisation har deklarerat att kvinnlig omskärelse är en ”mänsklig rättighet”. Det försvaras av muslimer i Australien, det är ett stort problem i Storbritannien, är vanligt i Irak, är ett växande problem på Maldiverna och bland kurder finns rapporter om att 41 procent av kvinnorna tvingats bli omskurna. Visst är det så att kvinnlig omskärelse förekommer bland icke-muslimer men endast islam godkänner ingreppet och islamsk lag påbjuder det för alla pojkar och flickor.

- Kvinnor diskrimineras endast i ett fåtal muslimska länder, som i Saudiarabien och Iran. I många muslimska länder har kvinnor en stark ställning, exempelvis i Indonesien, Malaysia, Turkiet och Bangladesh. Därför är det fel att påstå att muslimska länder generellt kännetecknas av kvinnoförtryck, menar Reza Aslan. Men Human Rights Watch meddelar att i Indonesien, både nationellt och lokalt, växer antalet diskriminerande lagar och regler mot kvinnor stadigt. Situationen för kvinnor i Bangladesh och Turkiet lämnar också mycket att önska. Malaysia verkar vara det muslimska land som bäst värnar kvinnors rättigheter men gör också det i motstånd mot just konservativa islamiska krafter.

- Reza Aslan kritiserar också Benjamin Netanjahu för att han jämför Islamiska Staten med Hamas. ”Det är löjligt och alla vet det”, säger han. Varför är jämförelsen löjlig? Båda rörelserna är islamistiska, båda önskar införa sharia, båda önskar ett kalifat, båda tror på våldsam jihad och att icke-muslimer ska underkuvas. Skillnaden är att Hamas endast krigar mot Israel medan IS krigar mot alla.

Förutom att så gott som allt han säger är felaktigt är han raljant och otrevlig trots att reportrarna ger honom gott om tid och ställer rimliga frågor. Det är sammantaget mycket svårt att förstå vad som tilltalar Joel Halldorf, David Nyström med flera som cirkulerar denna intervju.

Det ser förstås olika ut i världens muslimska länder men detta faktum gör det ju inte omöjligt för oss att dra några slutsatser om islam och dess påverkan på sina omgivningar. Mycket talar för att det inom varje land med muslimsk befolkning sker en rörelse i islamistisk riktning. Med tanke på att denna sker med hänvisning till mer bokstavliga tolkningar av Koranen och hadhiterna och som en reaktion på islams urvattning skulle man kunna kalla islamismen för en muslimsk väckelserörelse.

Istället för att lyssna på Reza Aslan tycker jag man bör titta på en stor studie utförd av Pew Research Center om tillståndet bland världens muslimer. De har intervjuat 38000 muslimer i 39 länder och territorier. Resultatet visar att islamismen är en strömning som ungefär hälften av alla muslimer mer eller mindre ansluter sig till. Jag avslutar med några bilder från studien.

sharia

sharia2

sharia3

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 1 januari 2015


  Frikyrkouppropet överskrider kyrkans mandat

Jag återkommer här till ett tredje inlägg om de 372 frikyrkligas upprop för en generösare flyktingpolitik. Med uppropet ger de 372 pastorerna och teologerna tyngd åt vad som är en sant kristen hållning i hur man bör förhålla sig till SD och till flyktingpolitiken överhuvudtaget. Vi kristna ska, enligt uppropet, verka för en generös flyktingpolitik och nej, Sveriges politik är faktiskt inte generös nog. Vi kristna ska heller inte låta oss dupera oss av Sverigedemokratisk retorik som gör invandringen till ett problem.

Min spontana reaktion när jag hörde om Stefan Swärds planer på att mota en ”växande kristen främlingsfientlighet” var att detta kommer att skapa ytterligare splittring inom kristenheten och det inom en fråga där det är legitimt med skilda uppfattningar (till skillnad från abortfrågan). Detta är fortfarande mitt omdöme. Inte så att främlingsfientlighet är en möjlig kristen attityd. Men att man problematiserar invandringsvolymen kan självklart ha helt andra motiv, exempelvis omsorg om landet och den samhällsmodell som så sakteliga växt fram. Jag själv är inte attraherad av SD men kan tänka mig att flera dras till partiet trots dess främlingsfientliga bagage, inte tack vare det. Man ser genom fingrarna med partiets historia och dess ofta suspekta företrädare därför att det ensamt talar om en verklighet som man själv ser. Det ökade stödet till SD behöver därför inte betyda att svenskar, och inte heller kristna, har blivit mer främlingsfientliga.

När en så stor grupp kyrkliga ledare och lärda uttalar sig om vad vi kristna ska ta avstånd ifrån och ställa oss bakom är det väldigt viktigt att man har täckning för sina ord och, således, att man uttalar sig inom det som är kyrkans domän, nämligen tro och moral. Kyrkans uppdrag är inte politiskt, det är helt enkelt inte hennes kompetensområde.

Ibland är kopplingen mellan moral och politik emellertid uppenbar. En politik som exempelvis handlar om att döda oönskade människor, som judar eller ofödda, måste kyrkan självklart ta avstånd ifrån. Den strider ju mot budet ”du skall icke dräpa”. Utifrån ett av de mest grundläggande buden om att vi ska älska vår nästa bör kyrkan även ta avstånd från politiker eller partier som manar till främlingsfientlighet. Och hade uppropet stannat vid att höja ett varningens finger mot en växande främlingsfientlighet (med konkreta exempel på denna) och manat oss att vara generösa med våra tillgångar när vi nu möter allt fler nödställda hade även jag kunnat skriva under även om det hade funnits mycket mer att säga i ämnet.

Tyvärr går alltså uppropet längre än så: Vår nuvarande flyktingpolitik är inte generös nog, allt tal om att invandringen orsakar problem är myter, vi ska inte oroa oss för islamismens utbredning bland de muslimer som invandrar och SD fördöms som ett närmast antikristligt parti. Vilken biblisk grund finns det då för det första och viktigaste av dessa påståenden, att den nuvarande flyktingpolitiken inte är generös nog? Uppropet citerar Matt 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta… Jag var främling och ni tog emot mig.” Stefan Swärd har även flera gånger refererat till att den heliga familjen flydde till Egypten och där lyckligtvis inte stoppades på grund av att Egypten infört SD:s stränga migrationspolitik. Ofta nämns även gammaltestamentliga referenser till att vi ska älska invandraren, exempelvis ”Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” från 5 Mos 10.

Men dessa texter talar om vår personliga attityd till de främlingar vi möter och går inte rakt av att göra politik av. Texternas ”ni” syftar på de troendes gemenskap och inte på nationer. Det faller exempelvis på sin egen orimlighet att texten ”jag var främling och ni tog emot mig” skulle argumentera för en gränslös värld. Och texterna ger ingen grund för att uttala sig om huruvida permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, om hur anhöriginvandringen ska regleras, om vikten av att styrka asylsökandes identiteter eller om våra resurser i första hand borde gå till att göra livet mer drägligt i flyktingarnas närområden. Allt detta är faktorer som påverkar generositeten i vår flyktingpolitik och även storleken på flyktingströmmen till Sverige.

Bibeln ger alltså inte så många svar på hur flyktingpolitiken ska utformas och uppropets undertecknare gör det väl enkelt för sig när de reducerar det ”etiska vägvalet” till att handla om att ta emot fler eller färre flyktingar. Vårt land ska vara öppet för flyktingar men utöver det bör det vara högt i tak när kristna och andra diskuterar bästa sättet att hantera det stora antalet flyktingar som nu strömmar till vårt land. Pastorerna och teologerna missbrukar sin position när de gemensamt, med anspråk (om än implicita) på att definiera sann kristen tro, begränsar den kristna hållningen till att enbart vara positiv till invandringen och ser alla försök till begränsningar som baserade på främlingsfientlighet, en klar icke-kristen hållning. Uppropet bör därför ses som schismatiskt och klart klandervärt. Att det uppstår hetsiga diskussioner i dess kölvatten är att räkna med.

Se även debatt mellan Stefan Swärd och Julia Kronlid i Aktuellt. Läs också Thomas Idergards artikel om vad som är kristet i invandringspolitiken.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 december 2014


  De medeltida korstågen och islams sanna natur

Jag lovade återkomma om frikyrklighetens stora upprop för en generös flyktingpolitik. Förutom att det ignorerar de problem som folk upplever med en allt större invandring innehåller det också märkliga skrivningar om islam och de medeltida korstågen:

Vi begår ett stort misstag om vi säger att dessa islamistiska grupper visar på islams sanna natur. Det är ett lika stort misstag som att säga att korstågen under medeltiden visar på den kristna trons sanna natur. Flyktingar som kommer hit vill leva ett liv i fred och trygghet.

Poängen verkar vara att vi inte ska hålla de muslimska flyktingar som kommer till Sverige ansvariga för de illdåd som begås i islams namn. De allra flesta av flyktingarna har inget med dessa att göra och vill bara, precis som vem som helst, leva i fred. Och det är sant. Alla med goda asylskäl som söker sig hit, oavsett deras religiösa tro, bör få uppehållstillstånd i Sverige. Och de bör mötas med respekt och medkänsla, snarare än misstänksamhet och självklart inte fientlighet.

Men allt detta kan sägas utan att uttala sig om islams sanna natur eller att göra jämförelser mellan islamism och medeltidens korståg. Det är knappast kyrkans uppgift att försvara islam, än mindre att spä på missuppfattningar om naturen av kyrkans korståg. Naturligt vore att inta en kritisk hållning till konkurrerande livsåskådningar. Och i fallet med islam finns det mycket som talar för att vi bör förhålla oss vaksamma till det som nu händer inom den muslimska världen och detta alldeles oavsett vad vi tror om islams sanna natur.

Islamismen är en stark rörelse inom islam som inte endast attraherar en liten extremistisk minoritet. Tvärtom bekänner sig en knapp majoritet av dagens muslimer världen över till en islamistisk agenda (för mer om detta, läs Pew Research stora studie eller se Ben Shapiros rappa sammanfattning). Detta innebär att rekryteringsbasen för extremistiska terrorgrupper som IS och al Qaida med flera är stor. Det leder också till problemet att en stor grupp muslimer inte ansluter sig till det demokratiska och liberala projektet. Vad vi kan göra åt detta har jag inget svar på. Men problemet bör i alla fall erkännas och inte ignoreras.

Att kristna krigade i Guds namn för snart 1000 år sedan under korstågen är vidare inget argument för att vi ska vara tysta idag om de uppenbara problem som den muslimska världen har med våld och extremism. Problem bör påtalas där de föreligger. Och varken då eller idag bör vi förringa de religiösa motiven till de olika våldsyttringarna. Kanske är det så att korstågen är helt förenliga med den kristna tron och att de islamistiska illdåden på samma sätt kommer ur islam rätt förstådd. Denna jämförelse är inget att rygga för. På det hela taget är korstågen nämligen något som vi kristna av idag egentligen borde vara stolta över. De var en reaktion mot en muslimsk aggression som handlade om att återta förlorade områden och göra Jerusalem säkert igen för pilgrimer. Att kristna idag i tystnad låter sina bröder och systrar fördrivas och dödas i Nigeria, Somalia, Syrien och Irak är kanske mer ett tecken på kyrkans förfall än att den har återfunnit sina rötter.

Genom sin jämförelse förstärker författarna till uppropet och dess undertecknare de vanföreställningar som råder om korstågen. Det är djupt olyckligt och oansvarigt, särskilt som det sker av en så stor grupp kristna ledare och teologer.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 20 december 2014


  Frikyrkligheten goes full Bagdad Bob i invandringsfrågan

Igår publiceras ett stort upprop från 372 frikyrkopastorer och andra frikyrkliga i Dagen, Världen idag och Sändaren. Tidningen Dagen krympte också ledarsidan för att ge utrymme för artikeln och den långa namnlistan och ställer sig helt bakom uppropet. Uppropet är formellt riktat mot Sverigedemokraterna men i praktiken mot alla som ser att en stor och växande invandring faktiskt orsakar problem i det svenska samhället. Det många tror är problem, såsom ”ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad ghettoisering av vissa områden i våra större städer” är i själva verket Sverigedemokratiska myter. Ja, även talet om massinvandring är en myt. Att vår flyktingpolitik är generös är likaledes en myt.

Mitt huvudsakliga problem med uppropet är dess höga och moralistiska tonläge som bidrar till att migrationsfrågan blir ännu svårare att prata om. Det kommer att ha en polariserande effekt inom den svenska kristenheten där Team Godheten står på ena sidan och pekar finger åt alla dem som de anser antingen vara vilseledda av Sverigedemokratiska myter eller, ännu värre, drivna av främlingsfientlighet. De utpekade kommer att tystna och frustrerade knyta näven i fickan. Men de kommer inte att vinnas över. För detta krävs det sanningsenliga och öppna samtal, inte att 372 högröstade och moraliskt indignerade personer i kör bara påstår att de har fel och hotar med helvetet (ja, det görs faktiskt implicit i texten med referensen till Matt 25).

Artikelförfattarna Stefan Swärd och Sven-Gunnar Hultman gör tyvärr inte så mycket för att sticka hål på de så kallade myterna. Skulle det alltså vara en myt att vi fått en ökad islamisering när vi nu har en stor inströmning av människor från Mellanöstern? Eller en ökad ghettoisering när många nyinflyttade och arbetslösa samlas i samma område? Detta är snarare vad man kan förvänta sig hända. Och Swärd och Hultman måste väl ändå ha hört talas om problemen i Rosengård och upploppen i Hjulsta?

När det gäller massinvandringen pekar de på statistik från 2013 och kommer fram till att vi under det året tagit emot 40000 flyktingar inklusive anhöriga till dem. Det är vad jag förstår sant och det kanske är ett hanterligt antal. Men mycket har hänt under 2014, händelser som fått Migrationsverket att drastiskt skruva upp prognoserna till mellan 80000 och 105000 asylsökande per år. Det var denna händelseutveckling som fick Fredrik Reinfeldt att uppmana oss att öppna våra hjärtan, Anders Borg att säga att reformutrymmet var intecknat och Migrationsverket att begära ytterligare 48 miljarder för de närmsta fyra åren. Det är denna verklighet vi nu lever med och som gjort att Sverigedemokraterna nu är Sveriges tredje största parti. Till detta kommer rapporter från ansträngda kommuner. Exempelvis tog lilla Ställdalen med runt 500 invånare emot cirka 230 invandrare år 2012. Orten har inga egna kommunala resurser utan måste hänvisa till Kopparberg med sin enda grundskola och en distriktsläkarcentral med en och en halv läkartjänst. I Ställdalen fick Sverigedemokraterna sedan 35 procent av rösterna. Sammantaget menar jag att det finns grund för känslan att något stort händer med Sverige nu och att det inte endast är positivt.

Uppropet ignorerar denna del av verkligheten, ja den kallas till och med för en myt. Det är att nonchalera människors upplevelser. Jag gissar att undertecknarna gör det för att det moraliska imperativet upplevs så starkt. För inte kan vi avvisa människor som flyr från krig, slakt och förföljelse? Och det är sant, om valet står mellan att avvisa någon till döden eller stort lidande å ena sidan och å den andra att välfärdsstaten skakas i grunden, ja då har vi inget val. Deras liv är viktigare än vår välfärd. Och då skulle det verkligen handla om en människovärdesfråga.

Men dessa är inte de enda alternativen. Sverige kan genom att dela ut tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, att sänka olika ersättningar, prioritera verkligt nödställda och ställa större krav för anhöriginvandring dels minska sina kostnader men också sända en signal till övriga världen om att nu är det tuffare tider. Det riktar om flyktingströmmarna och minskar trycket på Sverige. Sverigedemokraternas förslag att satsa pengar på att göra flyktinglägren mer drägliga är åtminstone värt ett övervägande. En krona här är värd 10 kronor där.

Här ska också sägas att Sverige är det land i världen med den generösaste flyktingpolitiken. Vi tar emot fler syriska flyktingar än något annat land i Europa och Sverige tar emot dubbelt så många flyktingar per capita som något annat OECD-land. Våra grannländer Norge, Danmark och Finland tar emot avsevärt färre flyktingar och detta utan att bryta mot några konventioner.

Sverige är ett högkostnadsland med höga trösklar in på arbetsmarknaden vilket gör det svårt för resurssvaga nykomlingar att försörja sig själva. Det kan man ha synpunkter på och det har jag också. Men det ändras inte i en handvändning och inte heller utan att folket önskar denna större förändring. Tills dess det sker och vårt lands absorptionsförmåga ökar ser jag inte att vi har något annat val än att söka olika vägar för att, utan att säga nej till människor med goda asylskäl, minska flyktingströmmarna till Sverige och minska våra kostnader.

Detta är inte vad jag själv i första hand skulle önska. Jag önskar att Sverige vore som USA var förr: ett möjligheternas land för alla som är beredda att arbeta hårt. Som invandrare fick man på sin höjd en jordlott som man sedan byggde sitt liv på. Det var slitsamt men alla hade samma möjligheter och ens framgång berodde till stor del på ens egna ansträngningar. Ett sådant samhälle har inga inbyggda problem med att ta emot nykomlingar. I detta slags samhälle är statsmakten liten och den låter medborgarna leva sina liv utan större inblandning. Här får man inget etableringsbidrag men avkrävs heller inte något arbetstillstånd. Sverige av idag är väldigt långt ifrån denna vision men behöver ta steg i den riktningen för att bli ett sant öppet land.

Uppropet behöver kommenteras ytterligare men jag får återkomma senare till det. Där finns bland annat en mycket märklig jämförelse mellan islamismen och medeltidens korståg.

Se även Mikael Karlendals artikel Varför jag inte skrev under och är glad för det och Tommy Dahlmans Varför jag inte var en av de 372 undertecknarna.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 18 december 2014


  Okunniga teologer motar ej SD

Häromdagen skrev tidningen Dagen om att det saknas bibliskt stöd för Sverigedemokraternas politik. Detsamma kan visserligen sägas om alla de övriga riksdagspartiernas politik men det bekymrade varken journalist eller intervjuade teologer. Finns det konflikter mellan politik och vad Bibeln lär, ja då är förstås partiet galet ute. Vilka skulle dessa konflikter vara då?

Teologen Susanne Wigorts Yngvesson menar att sättet som partiet formulerade sig i sitt valmanifest var rasistiskt. Hon exemplifierar med uttryck som ”vår unika kultur”, ”vårt kulturarv”, ”vår identitet” och att de menar att vår kultur är homogen och oföränderlig.

Detta är inte så övertygande. Självfallet är dessa uttryck och meningar insatta i ett sammanhang som kanske i sin helhet kan förstås vara främlingsfientligt eller på annat sätt okristligt men i sig själva pekar de endast på någon form av nationalism. Samma saker skulle kunna sägas om det judiska folket med sin unika kultur, identitet och kulturarv.

Detta erkänns i artikeln av bibelvetaren Rikard Roitto. I det Gamla testamentet finns en grogrund för nationalistiska tankar, säger han. Men, säger han senare, ”väl framme vid Nya testamentet, då är man varken jude eller grek, enligt Paulus välkända formulering. Kristendom är till sitt väsen inte nationell, utan universell.” På frågan om det finns några argument för Sverigedemokraternas politik i Bibeln svarar han:

Nej, den nytestamentliga kristendomen lever i ett motsatsförhållande till stater.

Dessa påståenden rymmer många dumheter. För det första handlar texten ”varken jude eller grek” (Gal 3:28) om människans ställning inför Gud, inte om att stater och nationer saknar betydelse i detta liv. Där står ju också att vi varken är man eller kvinna och det innebär ju ingalunda att vår könsidentitet är betydelselös eller att Gud egentligen skapat oss asexuella. Gud ser inte till kön eller nationstillhörighet men det innebär ju inte att dessa storheter saknar betydelse i mellanmänskliga relationer.

För det andra är det inte sant att kristendomen ”lever i ett motsatsförhållande till stater”. Jesus talar om att vi ska betala våra skatter till kejsaren (Matt 22) och Paulus om att överheten skipar rätt. ”De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda” står det i Rom 13. Ja, överheten är till och med förordnad av Gud kan vi läsa. Vi har också passagen i Apg 17 där Paulus säger att ”Han har låtit folken bo över hela jordens yta … och fastställt de gränser inom vilka de skall bo.” Och ”Han” är här inte någon romersk kejsare utan faktiskt Gud! Så mycket för att landgränser endast är mänskliga konstruktioner.

Allt detta mynnar verkligen inte ut i någon Sverigedemokratisk ideologi. Dit leder inte texterna och mitt syfte är inte att argumentera för att SD:s politik har bibliskt stöd. Men att avfärda dem med en hänvisning till ”varken jude eller grek”-texten är häpnadsväckande okunnigt. Den kritik som här framförs mot Sverigedemokraterna är så ointelligent att den antagligen är kontraproduktiv, som så mycket av den kritik som framförs i andra medier. Rimligen kan Dagen och Sveriges teologer bättre än så här.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 14 december 2014


  En torterad rapport

Vi bombarderas nu av artiklar om vad som i våra medier kallas den amerikanska senatens tortyrrapport. Återigen är det julafton för alla dem som gillar att hata USA, särskilt dess förre president George W Bush. Problemen med rapporteringen är dessvärre många.

För det första är det inte senatens rapport som presenterats. Det är den demokratiska senatens rapport. Och den innehåller en minoritetsrapport som motsäger majoritetsrapporten på centrala punkter. Om endast några veckor tar republikanerna över senaten och hade rapporten presenterats då hade majoritetsuppfattningen varit helt annorlunda. Frågan är alltså ytterst politiserad och demokraterna gör här ett solojobb som sätter strålkastarljuset på landets förre president. Endast av denna anledning finns det därför skäl att betrakta rapportens slutsatser med viss skepsis.

För den andra informerade CIA kongressens underrättelsekommittéer exakt om vilka förhörstekniker som då användes och fick dess stöd. Så skriver Porter Goss som var ordförande för representanthusets underrättelsekommitté under åren 1997 – 2004:

- The chairs and the ranking minority members of the House and Senate intelligence committees, known as the Gang of Four, were briefed that the CIA was holding and interrogating high-value terrorists.
– We understood what the CIA was doing.
– We gave the CIA our bipartisan support.

Demokraterna, inklusive både Dianne Feinstein (som nu är ordförande för senatens underrättelsekommitté) och Nancy Pelosi, kände alltså till och stod bakom det som de nu låtsas ovetande om och chockerade av. Faktum är att det under åren efter 11/9 rådde politisk konsensus om båda krigen och att det krävdes tuffare metoder för att få fram information om al Qaidas planer och organisation. Feinstein uttalade sig så här 2002: ”we have to do some things that historically we have not wanted to do to protect ourselves.” Nu har emellertid vindarna vänt och landet är djupt splittrat.

I demokraternas rapporten saknas vittnesmål från CIA-chefer. Dessa råkar, för det tredje, vara unisont kritiska till rapportens slutsatser att ”tortyren” (mer om det senare) inte hjälpt USA få fram viktig information om al Qaida. Det är även minoritetens uppfattning att CIA:s tuffare förhörsmetoder fått fram kritiska upplysningar. Så här skriver några av de tidigare CIA-cheferna i en gemensam artikel:

A powerful example of the interrogation program’s importance is the information obtained from Abu Zubaydah, a senior al Qaeda operative, and from Khalid Sheikh Muhammed, known as KSM, the 9/11 mastermind. We are convinced that both would not have talked absent the interrogation program.

Information provided by Zubaydah through the interrogation program led to the capture in 2002 of KSM associate and post-9/11 plotter Ramzi Bin al-Shibh. Information from both Zubaydah and al-Shibh led us to KSM. KSM then led us to Riduan Isamuddin, aka Hambali, East Asia’s chief al Qaeda ally and the perpetrator of the 2002 Bali bombing in Indonesia—in which more than 200 people perished…

Without revealing to KSM that Hambali had been captured, we asked him who might take over in the event that Hambali was no longer around. KSM pointed to Hambali’s brother Rusman Gunawan. We then found Gunawan, and information from him resulted in the takedown of a 17-member Southeast Asian cell that Gunawan had recruited for a “second wave,” 9/11-style attack on the U.S. West Coast, in all likelihood using aircraft again to attack buildings. Had that attack occurred, the nightmare of 9/11 would have been repeated.

Nu rycker många kanske på axlarna ändå. Tortyr har förekommit och det är fel. Slut på diskussionen. Men så enkelt är det inte. Först måste begreppet tortyr definieras. Att det förekommit oförsvarliga övergrepp står utom allt tvivel och ansvariga borde ha bestraffats för detta. Men antalet övergrepp är litet. Det som diskuteras är metoder som ”water boarding” och berövande av sömn och om huruvida CIA systematiskt använde sig av dessa och andra liknande metoder vid förhör. Om dessa metoder verkligen vore tortyr juridiskt sett skulle administrationen inte ha något annat val än att åtala alla inblandade på grund av internationella förpliktelser. Men så sker inte vilket är ett tecken på att metoderna inte når upp till den nivå av brutalitet som juridiken kräver för att de ska klassas som tortyr. Detta är troligt eftersom CIA tog fram de nya förhörsmetoderna i samråd med Justitiedepartementet.

Men bortsett från det juridiska finliret måste man även fråga sig om dessa metoder verkligen, på ett moraliskt plan, är desamma som ”klassiska” tortyrmetoder som att bränna folk, dra ut naglar och hälla syra i såren, dra ut tänder och ge elektriska chocker. Dessa metoder ger fysiska och psykiska men för livet. När det gäller ”water boarding” är det en del av den militära träningen i USA att utsättas för detta. Metoden orsakar stor fruktan för stunden men tydligen inga men för livet, fysiskt eller psykiskt. Effekterna av längre tider utan sömn känner jag inte till.

Jag argumenterar inte för att dessa tuffare förhörsmetoder är oproblematiska. Det är en god regel att använda sig av metoder som extraherar information utan våld eller skrämsel. Men saker blir mer komplicerade, moraliskt sett, när många människoliv står på spel och man möter motståndare som inte skyr några medel. Vilka förhörsmetoder är, exempelvis, rättfärdiga i det fall en person sitter inne med information om en bomb som snart kommer att explodera och döda tusentals människor? Få säger nog att allt vi bör göra är att läsa upp personens rättigheter och sedan fråga honom om vad han vet.

Amerikaner har sedan 11/9 2001 levt under ett påtagligt hot om ytterligare islamistiska terrordåd. Enligt företrädare för den amerikanska administrationen har attacker avvärjts genom att man fått kunskap via dessa tuffare förhörsmetoder. Har vi då, i det fredliga Fylke, egentligen någon rätt att peka finger? Jag tycker inte det.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 7 december 2014


  Varför är miljöpartister så entusiastiska till muslimer?

I veckan kunde vi läsa på DN Debatt att SD-väljare faktiskt är främlingsfientliga och inte bara missnöjda med etablerade partier. Detta är slutsatsen i en ny rapport från Linköpings universitet. I undersökningen har de ställt frågan hur folk ställer sig till att ha en muslim som granne, vårdgivare och familjemedlem. Svaren från SD-väljare sticker ut:

attityder-till-muslimer

I sin debattartikel skriver forskarna att det ”som är utmärkande för SD-väljarna är deras extremt intoleranta och främlingsfientliga attityder”. De avslutar:

I den situation som Sverige nu befinner sig i förefaller det angeläget att göra en motsvarande uppmaning till alla ”anständiga politiska partier” att i samverkan stå upp för sina demokratiska ideal och att inte låta ett extremistiskt parti som SD styra den politiska dagordningen.

Så nu ska det alltså vara vetenskapligt bevisat att SD-väljare är ”extremt intoleranta och främlingsfientliga” och att SD är ett extremistiskt och oanständigt parti. Det är starka ord som forskarna saknar täckning för, åtminstone enligt min måhända ringa förståelse av undersökningen. Någonstans i artikeln borde herrarna ha meddelat att ”nu tar vi av oss forskarhatten” som deras kollegor i Göteborg gjorde för några år sedan.

Mina enkla observationer är dessa:

  1. Att 50 procent är positiva till muslimska grannar är väl vad vi kan förvänta oss i ett tolerant samhälle där vi inte dömer någon på grund av dennes religiösa tillhörighet.
  2. Är inte det anmärkningsvärda i undersökningen att i genomsnitt 90 procent av väljarna i de övriga partierna är positiva till muslimska grannar?
  3. Givet punkt 1 måste vi söka en annan förklaring till varför SD-väljare sticker ut. Kanske är de redan så pass utfrysta att de kan kosta på sig att svara ärligt på undersökningens frågor.
  4. Undersökningen mäter inte attityden till främlingar i största allmänhet utan till muslimer.

Själv har jag grannar som är medlemmar i Plymouthbröderna. Det är jag varken positiv eller negativ till utan skulle på en 10-gradig skala placera mig runt 5. Så här ser enkätfrågan ut:

ibrahim-som-granne

Tvingad att välja bland dessa alternativ skulle jag tveka länge mellan 2 och 3. Rimligen är det väldigt negativa och väldigt positiva svar som behöver förklaras. Därför är de övriga väljarnas entusiasm för muslimer långt mer intressant. Varför är exempelvis alla miljöpartister mycket positiva till att få muslimer till grannar? Jag ser inte att undersökningen ger några ledtrådar härvidlag så tillåt mig att spekulera. Miljöpartister (och övriga mycket positiva) svarar utifrån en politisk/ideologisk övertygelse om det klandervärda med att hysa några tvivel om muslimer som grupp. Oavsett vilka attityder MP-väljarna faktiskt skulle ha till verkliga muslimska grannar måste de svara som de gör för att inte hamna i konflikt med sina egna ideologiska övertygelser. För miljöpartisterna är enkätsvaren därför mer ett uttryck för en politisk hållning än en personlig attityd till verkliga människor.

Att underökningen frågar om våra attityder till muslimen Ibrahim gör slutligen att vi inte kan dra några slutsatser om väljarnas eventuella fientlighet mot främlingar i allmänhet. På sin höjd kan undersökningen påvisa en fientlighet mot specifikt arabiskttalande muslimer. Men inte ens det tycker jag alltså att den gör.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 2 november 2014


  Är problemet islam eller islamism?

I veckan lyssnade jag på en intervju med den sympatiske muslimen Zuhdi Jasser om behovet av en reformation inom islam. Jag gick tillbaka några år och fann att han debatterat frågan om utsikterna därtill med islamkännaren Robert Spencer:

Spencer är pessimistisk. Anledningen är att problemen med islam (våldet, intoleransen, irrationaliteten och påtvingad sharia) inte endast är några moderna yttringar utan går tillbaka till dess grundare, heliga texter och uppkomsthistoria. Jasser pekar visserligen på att samhällen som dominerats av islam inte alltid präglats av våld och intolerans, åtminstone inte jämfört med andra samhällen under samma tid. Spencers svar är att i den mån detta är sant (vilket han ställer sig tveksam till) räcker det att muslimer återvänder till rötterna för att förtrycket av oliktänkande ska ta fart. Tolerans kommer av värden utanför islam, intolerans kommer däremot från dess kärna. Det är därför han i en annan debatt påstår att den ende gode muslimen är den som inte tar islam på stort allvar.

Jasser menar att islam måste moderniseras. Dess lärosatser bör ses i ljuset av moderna filosofer och statsmän som tydligt separerar kyrka och stat. Tanken att moské och stat ska hållas åtskilda måste slå rot bland muslimer för att islam ska ha en framtid. Det är lätt att känna sympati för denna ambition. Samtidigt skulle jag som troende muslim inte attraheras det minsta av det han säger om han inte kan visa att detta harmonierar med Muhammeds liv och undervisning. En effektiv reform måste ta sin utgångspunkt i källorna. Är då detta möjligt? Jag delar Spencers skepsis.

Mellanösternkännaren Daniel Pipes skrev för ett tag sedan om samma ämne. Precis som Zuhdi Jasser menar han att vi av framförallt pragmatiska skäl bör se islamism som problemet, inte islam. Gör man islam till problemet får man ett helt folk mot sig och öppnar inga vägar för troende muslimer att reformera sig (utan att de lämnar islam). Men frågan om vad som är sant måste ändå vara avgörande, tänker jag. Och här upplever jag att Robert Spencer har mycket på fötterna.

Det sägs ofta att islamisterna endast är en liten minoritet av världens muslimer. Stämmer detta? Den amerikanske politiska kommentatorn Ben Shapiro visar övertygande att så inte är fallet:

Enligt dessa siffror är antalet islamister i världen runt 800 miljoner. Det är många, faktiskt en majoritet av alla muslimer. Även detta talar för att islamismen inte är ett randfenomen bland världens muslimer.

Uppdatering: 3 miljoner britter stöder tydligen Islamiska Staten.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 20 oktober 2014


  Humanister, aborter och den trosvissa enfalden

Det har ju varit lite rabalder kring den konferens om trafficking som skulle ha hållits i Uppsala helt nyligen. Drottningen drog sig ur och så gjorde även Uppsala universitet och därmed var arrangören tvungen att ställa in. Problemet var att arrangören, Scandinavian Human Rights Lawyers, i andra sammanhang har varit abortkritisk. Så har exempelvis Ruth Nordström, en av ledarna inom SHRL, engagerat sig i fallet med barnmorskan som av samvetsskäl vägrade utföra aborter.

Mycket har redan skrivits om detta, se exempelvis Dagens artiklar ”Inställd konferens visar på trång åsiktskorridor” och Så fick RFSU drottningen att avstå från människorättspris. Häromdagen kommenterade även Stefan Gustavsson och Thomas Idergard händelsen i en artikel på SvD Brännpunkt där de frågar sig om Moder Teresa hade kunnat få fredspriset i dagens klimat då hon ju var mycket abortkritisk. De skriver:

Att utestänga människor från samarbete och från att göra gott på ett område för att de inte omfattar det som för tillfället är majoritetsuppfattning på ett annat område skapar ett sämre samhälle.

Detta borde alla kunna hålla med om! Eller borde verkligen Moder Teresas inställning i abortfrågan ha omöjliggjort för henne att få fredspriset? Var hennes insatser för de fattiga inget värda eftersom hon samtidigt menade att det största hotet mot freden ”är det oskyldiga ofödda barnets rop”?

Men alla håller inte med! I ett av årets mer skruvade inlägg menar fem humanister med Christer Sturmark i spetsen att arbetet mot trafficking och rätten till fri abort är så intimt relaterade att reaktionerna från hovet och universitetet var helt berättigade. Man måste helt enkelt vara för fri abort (av svensk variant får antas) om man på riktigt ska vara emot människohandel. Varför då? Jo, båda fri abort och kampen mot trafficking handlar om ”självbestämmandet över sig själva och sina kroppar.”

För att illustrera denna koppling ska vi tänka tanken på en ung kvinna som blivit befriad. Hon är nu gravid efter att ha våldtagits i sin fångenskap. Att i detta läge neka henne att få göra abort vore att ”våldföra sig på hennes grundläggande rättigheter” och som att säga att hennes kropp minsann inte är hennes egen nu heller. ”Därför hör arbetet mot trafficking och rätten till fri abort ihop” sammanfattar Sturmark & co.

En av märkligheterna med artikeln är att ”humanisterna” (citattecknen är befogade) helt ignorerar sättet som Stefan Gustavsson och Thomas Idergard kopplar ihop frågan om trafficking med abortmotstånd. Gustavsson och Idergard skriver:

Varje människa har värde, har förmåga att resonera och ska visas respekt. Hon får inte förtryckas, förslavas eller förtingligas. Just därför är kampen mot trafficking så viktig. För den som är konsekvent väcker denna människosyn – som utgör grund för kampen mot trafficking – förstås frågor om abort. Vad innebär det om både kvinnan och barnet hon väntar har värde och ska visas respekt? Det är ingen tillfällighet att många människor som är aktiva i kampen mot trafficking också är kritiska till abort och att många som är kritiska till abort också är mycket engagerade mot trafficking. I botten ligger nämligen samma grundläggande människo­syn.

Sturmark & co håller givetvis inte med om denna koppling. Men här handlar det inte om vem som har rätt i sak utan om det är möjligt att med goda motiv vara engagerad mot trafficking samtidigt som man är abortkritisk. Gustavsson och Idergard visar hur detta är möjligt. Eftersom människan har ett inneboende värde får hon aldrig förtingligas. Trafficking gör det, aborter gör det. Jag är övertygad om att det är på denna grund som Ruth Nordström är engagerad i båda dessa frågor. Vi borde därför utgå från att hennes och SHRL:s engagemang mot trafficking är genuint. Så varför då inte vara tacksam över detta även om man är kritisk till deras engagemang i abortfrågan? Det är detta Gustavssons och Idergards artikel handlar om. Men det går Sturmark & co helt förbi.

Men ”humanisternas” konklusion följer heller inte av premisserna. Man kan mycket väl acceptera att den befriade kvinnan får göra abort utan att för den sakens skull vara för fri abort. En ganska vanlig linje bland abortkritiker är ju att aborter endast bör vara tillåtna för de kvinnor som blivit våldtagna. ”Humanisternas” illustration säger heller inget om veckogränser. Ska en befriad våldtagen kvinna få göra abort under hela sin graviditet? Det vore väl det mest logiska om det är kvinnans vilja som allena ska råda. Samtidigt vore detta en väldigt radikal position som trotsar de flestas intuitioner om rätt och fel. Så min gissning är att Sturmark & co försvarar den rådande svenska abortlagstiftningen men att de i sådana fall gör det utan att ange några som helst skäl.

Deras bild av abortmotståndaren är också en grov karikatyr som helt saknar verklighetsförankring. Så här skriver de om den tänkta befriade kvinnan som blivit gravid efter att ha våldtagits:

Ska hon mötas av moralistiska kristna män som påpekar att nej, hennes kropp är inte hennes egen nu heller. Nu tillhör den ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ.

I dessa två meningar finns generande många fel. För det första är en majoritet av världens abortmotståndare inte män utan kvinnor (tänk Moder Teresa). Dessa menar inte heller att kvinnans kropp ”tillhör” embryot som om det vore överordnat kvinnans liv. Snarare skulle de säga att embryot är ett mänskligt liv som inte bör straffas för sin fars brott. Kanske skulle de också säga att kvinnan inte blir ovåldtagen genom att göra abort och att aborten riskerar att bli ytterligare ett trauma för henne. Vidare är den typiska abortmotståndarens argument inte grundade i en viss ”tolkning av sin religion” utan i det enkla faktum att det lilla fostret är mänskligt och att alla människor har ett inneboende och mycket högt värde. För dessa uppfattningar krävs ingen religiös övertygelse. Det är heller inte så att abortmotståndaren skulle förklara fostrets inneboende värde med hänvisning till dess själ. Det räcker att hänvisa till dess mänsklighet.

Artikeln är en lysande om än tragisk illustration av det som kännetecknar den moderna humanismen (den med citattecken). Med hög svansföring säger sig dess företrädare stå för vetenskap och förnuft i en värld som i hög grad styrs av irrationella och religiösa krafter. Samtidigt producerar de texter som så påtagligt visar på bristande förståelse av ämnet och med tankevurpor som skulle göra ett skolbarn generad. Kombinationen av trosvisshet, enfald och förlöjligande är dess signum. Må rörelsen bli kortlivad.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit
« Tidigare inlägg  Nästa sida »