Skip to main content.

den 20 oktober 2014


  Humanister, aborter och den trosvissa enfalden

Det har ju varit lite rabalder kring den konferens om trafficking som skulle ha hållits i Uppsala helt nyligen. Drottningen drog sig ur och så gjorde även Uppsala universitet och därmed var arrangören tvungen att ställa in. Problemet var att arrangören, Scandinavian Human Rights Lawyers, i andra sammanhang har varit abortkritisk. Så har exempelvis Ruth Nordström, en av ledarna inom SHRL, engagerat sig i fallet med barnmorskan som av samvetsskäl vägrade utföra aborter.

Mycket har redan skrivits om detta, se exempelvis Dagens artiklar ”Inställd konferens visar på trång åsiktskorridor” och Så fick RFSU drottningen att avstå från människorättspris. Häromdagen kommenterade även Stefan Gustavsson och Thomas Idergard händelsen i en artikel på SvD Brännpunkt där de frågar sig om Moder Teresa hade kunnat få fredspriset i dagens klimat då hon ju var mycket abortkritisk. De skriver:

Att utestänga människor från samarbete och från att göra gott på ett område för att de inte omfattar det som för tillfället är majoritetsuppfattning på ett annat område skapar ett sämre samhälle.

Detta borde alla kunna hålla med om! Eller borde verkligen Moder Teresas inställning i abortfrågan ha omöjliggjort för henne att få fredspriset? Var hennes insatser för de fattiga inget värda eftersom hon samtidigt menade att det största hotet mot freden ”är det oskyldiga ofödda barnets rop”?

Men alla håller inte med! I ett av årets mer skruvade inlägg menar fem humanister med Christer Sturmark i spetsen att arbetet mot trafficking och rätten till fri abort är så intimt relaterade att reaktionerna från hovet och universitetet var helt berättigade. Man måste helt enkelt vara för fri abort (av svensk variant får antas) om man på riktigt ska vara emot människohandel. Varför då? Jo, båda fri abort och kampen mot trafficking handlar om ”självbestämmandet över sig själva och sina kroppar.”

För att illustrera denna koppling ska vi tänka tanken på en ung kvinna som blivit befriad. Hon är nu gravid efter att ha våldtagits i sin fångenskap. Att i detta läge neka henne att få göra abort vore att ”våldföra sig på hennes grundläggande rättigheter” och som att säga att hennes kropp minsann inte är hennes egen nu heller. ”Därför hör arbetet mot trafficking och rätten till fri abort ihop” sammanfattar Sturmark & co.

En av märkligheterna med artikeln är att ”humanisterna” (citattecknen är befogade) helt ignorerar sättet som Stefan Gustavsson och Thomas Idergard kopplar ihop frågan om trafficking med abortmotstånd. Gustavsson och Idergard skriver:

Varje människa har värde, har förmåga att resonera och ska visas respekt. Hon får inte förtryckas, förslavas eller förtingligas. Just därför är kampen mot trafficking så viktig. För den som är konsekvent väcker denna människosyn – som utgör grund för kampen mot trafficking – förstås frågor om abort. Vad innebär det om både kvinnan och barnet hon väntar har värde och ska visas respekt? Det är ingen tillfällighet att många människor som är aktiva i kampen mot trafficking också är kritiska till abort och att många som är kritiska till abort också är mycket engagerade mot trafficking. I botten ligger nämligen samma grundläggande människo­syn.

Sturmark & co håller givetvis inte med om denna koppling. Men här handlar det inte om vem som har rätt i sak utan om det är möjligt att med goda motiv vara engagerad mot trafficking samtidigt som man är abortkritisk. Gustavsson och Idergard visar hur detta är möjligt. Eftersom människan har ett inneboende värde får hon aldrig förtingligas. Trafficking gör det, aborter gör det. Jag är övertygad om att det är på denna grund som Ruth Nordström är engagerad i båda dessa frågor. Vi borde därför utgå från att hennes och SHRL:s engagemang mot trafficking är genuint. Så varför då inte vara tacksam över detta även om man är kritisk till deras engagemang i abortfrågan? Det är detta Gustavssons och Idergards artikel handlar om. Men det går Sturmark & co helt förbi.

Men ”humanisternas” konklusion följer heller inte av premisserna. Man kan mycket väl acceptera att den befriade kvinnan får göra abort utan att för den sakens skull vara för fri abort. En ganska vanlig linje bland abortkritiker är ju att aborter endast bör vara tillåtna för de kvinnor som blivit våldtagna. ”Humanisternas” illustration säger heller inget om veckogränser. Ska en befriad våldtagen kvinna få göra abort under hela sin graviditet? Det vore väl det mest logiska om det är kvinnans vilja som allena ska råda. Samtidigt vore detta en väldigt radikal position som trotsar de flestas intuitioner om rätt och fel. Så min gissning är att Sturmark & co försvarar den rådande svenska abortlagstiftningen men att de i sådana fall gör det utan att ange några som helst skäl.

Deras bild av abortmotståndaren är också en grov karikatyr som helt saknar verklighetsförankring. Så här skriver de om den tänkta befriade kvinnan som blivit gravid efter att ha våldtagits:

Ska hon mötas av moralistiska kristna män som påpekar att nej, hennes kropp är inte hennes egen nu heller. Nu tillhör den ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ.

I dessa två meningar finns generande många fel. För det första är en majoritet av världens abortmotståndare inte män utan kvinnor (tänk Moder Teresa). Dessa menar inte heller att kvinnans kropp ”tillhör” embryot som om det vore överordnat kvinnans liv. Snarare skulle de säga att embryot är ett mänskligt liv som inte bör straffas för sin fars brott. Kanske skulle de också säga att kvinnan inte blir ovåldtagen genom att göra abort och att aborten riskerar att bli ytterligare ett trauma för henne. Vidare är den typiska abortmotståndarens argument inte grundade i en viss ”tolkning av sin religion” utan i det enkla faktum att det lilla fostret är mänskligt och att alla människor har ett inneboende och mycket högt värde. För dessa uppfattningar krävs ingen religiös övertygelse. Det är heller inte så att abortmotståndaren skulle förklara fostrets inneboende värde med hänvisning till dess själ. Det räcker att hänvisa till dess mänsklighet.

Artikeln är en lysande om än tragisk illustration av det som kännetecknar den moderna humanismen (den med citattecken). Med hög svansföring säger sig dess företrädare stå för vetenskap och förnuft i en värld som i hög grad styrs av irrationella och religiösa krafter. Samtidigt producerar de texter som så påtagligt visar på bristande förståelse av ämnet och med tankevurpor som skulle göra ett skolbarn generad. Kombinationen av trosvisshet, enfald och förlöjligande är dess signum. Må rörelsen bli kortlivad.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 13 oktober 2014


  Margot Wallström talar nonsens

Vår utrikesminister Margot Wallström uttalar sig om konflikten mellan Israel och Palestina i gårdagens Expressen. Hon säger en mängd märkligheter:

1) ”Vi hoppas att parterna ska anstränga sig för att hålla fred”. Hoppas kan man ju alltid göra men vilken är grunden för en sådan förhoppning? På vilket sätt ska Margot se till att Hamas inte avfyrar fler missiler? Det framgår inte.

2) ”Israel måste släppa ockupationen av Gaza och faktiskt släppa in hjälp”. Men Israel ockuperar inte Gaza och släpper faktiskt in hjälp.

3) ”Vi skjuter till 70 mkr. Men det betyder att vi inte vill se situationen upprepas med ett nytt humanitärt krig”. Men tidigare bistånd har bland annat gått till att bygga tunnlar in i Israel. Så varför skulle Hamas bry sig om vad givarna vill denna gång? Och vad menar Margot med ”humanitärt” krig? Gazakriget kan ju knappast klassas som ett sådant.

4) ”Vi ser förstås att vissa kritiserar vårt beslut, men då gör man det i sak och man riktar inte kritiken mot Sverige.” Men om regeringens beslut får kritik ”i sak” är det förstås en kritik mot regeringen.

Detta är på flera sätt bedrövligt. Hon har inte bara fel i sak, det hon säger är också rent nonsens. Det som strömmar ur hennes mun hänger inte ihop. En slumpgenerator hade kunnat leverera en mer sammanhängande serie påståenden. Sedan finns förstås denna sjukliga fixering vid konflikten mellan Israel och Palestina parad med en övertro på att en extern part ska kunna lösa konflikten (när har det hänt i världshistorien?).

Vi har en Kalle Anka-regering och tyvärr passar Margot Wallström ypperligt in i den. Ska vi verkligen behöva leva med detta i fyra år?

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 25 september 2014


  Kristna ska verka för tolerans och inte stå i Stefan Swärds hejarklack

Det har talats en hel del om den smala åsiktskorridoren i Sverige. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson myntade begreppet och definierar det så här: ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”. Inom den svenska kristenheten gör nu pastor Stefan Swärd sitt yttersta för att smalna av denna åsiktskorridor genom en serie påhopp på den kristna rockartisten Ulf Christiansson. Ulf Christianssons brott är att han uttryckt förståelse för SD:s framgångar, använt sig av begreppet ”massinvandring” och talat om ett hot från islam. Så här uttrycker han sig i en Dagenartikel:

vi måste våga prata om problemen med massinvandringen och jag är så trött på denna förbudskör som skriker när man ställer obekväma frågor…
Vi har i dag ett hot över hela Europa när det gäller islam. Extremism och besinningslöst hat mot vår existens och civilisation är uttalad så gott som varje dag…
Den enda som vågar prata om detta är Jimmie Åkesson och därför är det inte alls konstigt att folk röstar på Sverigedemokraterna.

Själv röstar Ulf Christiansson blankt.

På dessa ord reagerar Stefan Swärd starkt. I ett blogginlägg skriver han att Ulf Christiansson kompromissar med högerextremismen, att han inte bryr sig om flyktingar och att han genom sin flirt med SD ägnar sig åt ”en förskräcklig och medioker anpassning efter tidsandan.” Han antyder också att Ulf Christiansson är negativ till internationella församlingar och att han värnar etnisk homogenitet istället för mångfald. I en Dagenartikel utvecklar han sitt resonemang. Talet om massinvandring och ett hot från islam är nonsens, lögner och SD-retorik. Vi kristna ska verka för en generös flyktingpolitik och inte stå i Jimmie Åkessons hejarklack, summerar Stefan Swärd.

Själv tycker jag att de frågor Ulf Christiansson tar upp bör gå att diskutera utan att ta till brösttoner och utan att börja vifta med nedsättande epitet. På sin Facebook-sida skriver han:

Genom våra politikers tystnad och ovilja att ta i detta, undergräver och göder man just det negativa man säger sig vara emot. Man helt enkelt promotar främlingsfientlighet utan att fatta att man gör det.

En skribent i den liberala tidningen New York Times gör en liknande  iakttagelse:

In Sweden, a closely patrolled pro-immigration “consensus” has sustained extraordinarily liberal policies while placing a virtual taboo on questions about the social and economic costs.

Och i Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding:

På så vis har Sverige blivit ett mer splittrat land än på mycket länge. Och när människor utesluts ur gemenskapen kommer de att hitta andra sammanhang som tar emot dem. SD, Avpixlat och Fria Tider, till exempel.

Utan att stå på SD:s sida är det alltså fullt möjligt att förstå partiets framgångar. Frågor som oroar människor adresseras inte av de traditionellt sett stora partierna. Men finns det då några belägg för Ulf Christianssons påståenden eller är de uppenbara lögner?

När det gäller massinvandringen tycktes ändå Fredrik Reinfeldt förbereda oss för en sådan genom sitt tal om att vi måste ”öppna våra hjärtan” och Anders Borg menade att reformutrymmet var litet på grund av den ökande invandringen. Vi fick också strax innan valet veta att det saknas 48 miljarder kronor i Migrationsverkets budget för de nästkommande fyra åren. Trots de stora pengarna uteblev en viktig politisk diskussion om prioriteringar inom svensk välfärd. Migrationsverket publicerar vidare denna graf som visar det totala antalet asylsökande åren 2012, 2013 och 2014:

asylsökande

Prognosen är 80 000 asylsökande i år och Migrationsverket tror att denna volym kommer att bestå de närmaste fyra åren (=340 000 människor på fyra år). Till detta kommer att vi beviljar flest asylansökningar i hela Europa.

Sammantaget menar jag att det finns fog för att tala om massinvandring. Eftersom det heller inte är ett precist begrepp bör man tolerera ett brett användningsområde.

När det gäller islam har hela västvärlden levt under en konstant hot från muslimska terrorgrupper i mer än ett decennium. Vi har haft terrorbombningar i New York, London, Madrid och faktiskt även i Stockholm. De islamistiska barbarerna i Irak och Syrien attraherar unga muslimska män från hela världen och, ja, även från Sverige. Flera av dessa kommer en dag att återvända till Sverige. ”Även för svenskt vidkommande har Isis en våldspotential som är skrämmande hög”, skriver SvD:s Per Gudmundson med anledning av att många jihadresenärer tenderar att fortsätta med jihad efter hemkomsten och det faktum att ISIS-ledaren varnat för attacker mot svenska företag. Så visst lever även Sverige under ett islamistiskt hot.

Det är inte heller helt klart att Ulf Christiansson menar att invandringen generellt ska begränsas på grund av denna hotbild. Han syfte verkar främst vara att vi måste vara vaksamma. Man kan ha synpunkter på att han inte tydligt gör skillnad på islam och islamism. Men det är finlir i sammanhanget (sammanhanget = måla med väldigt bred pensel).

För att sammanfatta tycker jag att Ulf Christianssons inlägg kunde ha bemötts konstruktivt och med respekt av Stefan Swärd. Nu gör sig Stefan Swärd istället skyldig till både ogrundade och allvarliga anklagelser vilket han bör klandras för. Lika sorgliga som dessa angrepp är, är hurra-ropen från andra kristna som verkar se det som en god gärning att trycka till dem som kan misstänkas för samröre med Sverigedemokraterna. Vi kristna ska verka för tolerans och respekt och inte stå i Stefan Swärds hejarklack.

Den större frågan om hur vi ska ställa oss till en stor inströmning av flyktingar och andra invandrare får jag återkomma till i ett senare inlägg.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 juli 2014


  Använder verkligen Israel oproportionerligt våld?

Många uttrycker sig nu kritiskt mot Israel och menar att landets attacker mot Gaza är ”oproportionerliga”. Några exempel:

Stefan Löfven:

Attackerna mot Gaza är brutala och våldsamma. För varje dag nås vi av rapporter om fler skadade och döda. Jag fördömer det övervåld som Israels bombningar och markinvasion inneburit. Israel måste i sitt självförsvar följa internationell rätt. Ett oproportionerligt våld strider mot folkrätten.

Ulf Bjereld om ett tidigare uttalande av Löfven:

I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Lawen Redar, riksdagskandidat för socialdemokraterna:

Kravet på proportionalitet handlar om utövandet av självförsvaret som enbart får ske i proportion till det väpnade angreppet. Omfattningen ska alltså sättas i relation till de skador som uppstått.

Dagens Nyheter verkar förstå det orimliga i dessa sätt att förstå kraven på proportionalitet:

Israel måste svara med proportionalitet, hävdar många. Det är en bra princip men vad betyder den? Att för varje missriktad palestinsk missil ska Israel svara med en likaledes missriktad missil?

Så vad betyder proportionalitetsprincipen egentligen? Jag har skrivit om detta ämne vid ett par tidigare tillfällen så detta blir en repetition. Kort uttryckt säger den att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Dess 51:a artikel förbjuder det slags attacker ”which may be expected to cause incidental loss of civilian life… which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.”

Proportionalitetsprincipen handlar alltså inte om, som Ulf Bjereld och Lawen Redar påstår, att en militär reaktion inte får orsaka mer skada än det man själv blivit utsatt för. Denna slags proportionalitet har mer med vedergällning än krigets lagar att göra. Ärligt talat är det svårt att tro att Bjereld och Redar verkligen menar vad de skriver eftersom den rättvisa de indirekt förespråkar skulle innebära att Israel sköt in tusentals missiler över Gaza lite på måfå.

Huruvida Israel använder proportionerligt våld, rätt förstått, är svårt att besvara. Endast Israel känner ju till vilka målen har varit med de olika anfallen. Det finns goda skäl att tro att Israel är försiktiga eftersom de inte har något att vinna på att massor av palestinska icke-kombattanter dör eller skadas som en följd av deras anfall. Det är Hamas och dess missiler och tunnlar som är målet för operationen. Vi vet också att Hamas avfyrar sina missiler från bostäder och lagrar vapen nära sjukhus och skolor. Detta gör dessa bostäder, sjukhus och skolor till legitima mål. Skulle det handla om enstaka missiler eller avfyrningsramper vore en attack mot dessa platser antagligen ett brott mot proportionalitetsprincipen, åtminstone om Israel hade goda skäl att tro att där fanns gott om icke-kombattanter. Då skulle det saknas proportioner mellan beräknade vinster och beräknade förluster. Finns där depåer och invånarna har lämnat området skulle ett angrepp sannolikt uppfylla proportionalitetsprincipen.

Proportionaliteten är alltså svår, om än inte omöjlig, att bedöma. Då är det enklare att se att Hamas-styrkorna gör sig skyldiga till folkrättsbrott genom att använda civilbefolkningen som sköld. För Genèvekonventionen säger även, i samma artikel 51, att ”Parties to the conflict shall not direct the movement of the civilian population or individual civilians  in order to attempt to shield military objectives from attacks or to shield military operations.”

Utan att blanda in lagtexter kan var och en fråga sig vad Israel egentligen kan göra annorlunda i den uppkomna situationen. Missilregnet måste förstås upphöra. Och om missilerna är gömda bland civilbefolkningen ser jag inte hur Israel kan undvika att oskyldiga dör i konflikten. Dessa människors död bör då rimligen inte lastas Israel utan regeringspartiet tillika terrororganisationen Hamas.

Läs även vad andra skriver om , , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 8 juli 2014


  Debatt om samvetsfrihet i Almedalen

Under Almedalsveckan arrangerade Svenska Evangeliska Alliansen ett samtal om rätten till samvetsfrihet. Deltog gjorde Stefan Gustavsson, Ruth Nordström, Adam Cwejman och Alice Teodorescu. Min egen position är att en generell lagstiftad samvetsfrihet inte är en god idé. Den skulle nämligen riskera att göra det väldigt svårt för arbetsgivare att hantera arbetsvägran av påstådda samvetsskäl. Däremot tycker jag att det finns goda skäl för en specifik samvetsklausul för vårdpersonal. Mer om detta senare. Några kommentarer om samtalet först.

Jag slås av hur bistra både Adam Cwejman och Alice Teodorescu är. Eftersom lagstiftad samvetsfrihet i någon form finns i de flesta europeiska länder borde det finns utrymme för ett verkligt samtal i frågan, där deltagarna tillsammans söker en lösning som tillfredsställer arbetsgivarens frihet att anställa och barnmorskans/gynekologens önskan att slippa delta i sådana arbetsmoment som avslutar liv (abort och dödshjälp). Nu blev det inget samtal i denna mening utan mer en debatt utifrån låsta positioner. Alice Teodorescu valde att snabbt snäva in frågan till att handla om rätten att avstå från att delta vid eller utföra aborter trots att samvetsfrihet är en större fråga. Varför inte börja med en mindre kontroversiell frågan för att utröna om huruvida samvetsfriheten överhuvudtaget är möjlig att lagstifta om? Kan man tänka sig att allmänmänskliga värden ibland kan stå på spel trots att lagen är tyst? Hur definierar vi de allmänmänskliga värdena? Vore samhället betjänt av att anställda skyddas från uppsägning för att de protesterar mot, avslöjar eller vägrar utföra handlingar som strider mot dessa värden? Tyvärr blev det inget samtal om dessa större frågor.

Alice Teodorescu avfärdade samvetsfrihet vid aborter med att ”vi har ju en lag som tillåter aborter”. Hon är annars klok men detta är ett väldigt dåligt argument. Vore aborter olagliga skulle vi inte ha denna diskussionen. Och en eventuell samvetsfrihet vid aborter hotar heller inte aborträtten eftersom relativt få barnmorskor eller gynekologer skulle utnyttja denna frihet. När Ruth Nordström meddelade att övriga europeiska länder redan har lagstiftad samvetsfrihet avfärdade Alice Teodorescu detta med att ”Sverige är ju annorlunda”. Det är förvisso sant. Men det är ju inget argument eftersom vi i denna fråga ju diskuterar om huruvida vi borde ta efter övriga Europa.

”Var normativ!” utropade Adam Cwejman frustrerat efter en längre utläggning från Ruth Nordström om beslutsgången inom EU. Hans uppmaning kunde lika gärna ha varit riktad till Alice Teodorescu. Jag sympatiserade ändå med Adam Cwejman här. Ruth Nordström är mycket kunnig om EU-rätt men har en förmåga att tala länge och detaljerat utan att någonsin bli just normativ. Hennes genomgång hade emellertid den förtjänsten att den visade att övriga Europa verkar förmå att sansat diskutera moraliska och religiösa frågor och göra förnuftiga avgränsningar av samvetsfriheten. Att detta inte går eller bör vara politikers uppgift var annars Adam Cwejmans invändning. Återigen reser sig frågan om huruvida Sverige har något att lära av övriga Europa. Men inte heller Adam Cwejman tog intryck av att Sverige ensamt saknar lagstiftning inom området samvetsfrihet.

Både Adam Cwejman och Alice Teodorescu argumenterade envist för att frågan måste lösas på arbetsplatsen. Om arbetsgivaren tillåter att samvetsömma personer avstår från specifika moment är det inga problem. Men gör arbetsgivaren inte det får arbetstagarens samvetsfrihet bestå i att inte arbeta där. I princip håller jag med om detta. Frågan borde gå att att lösa i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund. Vårdfacken borde driva denna fråga för att värna sina medlemmars samveten. Men nu gör de inte det utan agerar istället som aborträttens försvarare. De agerar politiskt istället för att tillvarata sina medlemmars intressen. Och då kan det finnas skäl för statsmakten att gå in och reglera, så särskilt som det finns påbud från EU att garantera vårdpersonalen någon slags samvetsfrihet. Denna dimension saknade jag också i debatten.

Debatten visar annars på hur svårt det är att få gehör för en allmänt hållen samvetsfrihet. ”Diskutera hellre enskilda exempel och om de är rimliga eller orimliga istället för att eftersträva en generell princip” menade Adam Cwejman. Jag är beredd att instämma. Om vi då tar det enskilda exemplet med en samvetsklausul för vårdpersonal menar jag att den kan försvaras på dessa grunder:

  1. abortfrågan är av hävd en djup etisk konflikt som rör liv och död
  2. att delta vid aborter är inte en central uppgift för vare sig läkare eller barnmorskor
  3. antalet barnmorskor och läkare som skulle utnyttja en sådan samvetsklausul är relativt litet

Punkt 1 motiverar varför just denna samvetsfrihet behövs medan punkt 3 är ett argument för att den är möjlig att genomföra utan att påtagligt inskränka aborträtten. Punkt 2 är det nödvändiga villkor som all lagstiftning om samvetsfrihet rimligen måste innehålla. Dessa punkter borde lagstiftare, arbetsgivare och fackförbund egentligen kunna enas om, oavsett inställning i abortfrågan. Det som saknas är en generös inställning och en respekt för människors samveten.

Paulina Neuding för en nyanserad och intelligent diskussion om samvetsfrihet vid aborter i ett replikskifte med RFSU:s ordförande.

Jag har tidigare skrivit följande inlägg som behandlar ämnet:

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 1 juli 2014


  Den missförstådda förlåtelsen

Dagens Nyheter har i tre artiklar diskuterat förlåtelsen. Är det verkligen bra att alltid förlåta? Är möjligheten till att förlåta begränsad? Hör förlåtelse verkligen hemma på en nationell nivå? Det är en nyttig diskussion. Förlåtelse är ett ofta missförstått ämne, så även för kristna som borde vara dess experter.

Ann Heberlein inleder och är kritisk till Desmond Tutus nätkampanj för förlåtelse. Hon skriver: ”Jag tycker att han gör det för lätt, och jag tycker också att han ställer orimliga krav på människor som varit utsatta för övergrepp och kränkningar.” Vidare: ”Förlåtelse är nödvändig, viktig och sund, i de fall en brusten relation är mer smärtsam än den kränkning som orsakat brytningen. Det går att förlåta lögner, svek, otrohet – men någonstans bör man dra en gräns då kränkningen är så svår att upprätthållandet av en relation skadar.” Och avslutar: ”Förlåtelse är en gåva som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad. Vad världen behöver är inte, som Tutu hävdar, människor som förlåter allt. Världen behöver människor som tar både sitt eget och andras värde på största allvar.”

Johanna Mannergren Selimovic från Utrikespolitiska institutet fortsätter diskussionen, nu med ett perspektiv på ”förlåtelse som ett socialt och politiskt verktyg i postkonflikt-samhällen.” Hon är kritisk till den närmast dogmatiska synen på förlåtelse som ett recept för försoning och fred. Hon skriver: ”Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ‘regnbågsnationen’ – ett samhälle fortfarande präglat av apart­heids orättvisor. Det kanske mest extrema anammandet står Rwanda för, där ett auktoritärt utövande av ‘försoning’ håller de styrande kvar vid makten med hjälp av kollektiva ritualer såväl som bestraffningar av den som inte faller in i ledet.” Hon menar att förlåtelse alltid måste vara frivillig och att makten att ge den vilar hos förövaren.

Dessa två kritiska artiklar föranleder Erik Helmerson att rycka ut till förlåtelsens försvar. Han skriver: ”Skepsisen mot förlåtelse ligger förmodligen i tiden. Det finns något gammalmodigt, unket, nästan patriarkalt i begreppet. Man kan lätt tänka sig ett helt batteri postmoderna teorier som dekonstruerar förlåtelsen. Permanentar den inte gärningsmannens överordning gentemot offret? Är det inte bara ytterligare ett sätt för allsköns skurkar att glida undan rättvisan och det rimliga straffet?” Och vidare: ”Att ansvaret för förlåtelsen skulle ligga hos offren förstår jag inte alls; snarare handlar det väl om att dessa genom förlåtelsen hjälps att nå ett bättre liv. Det är nämligen ett inte ovanligt misstag att se förlåtelsen som en förmån främst för gärningsmannen. Så behöver det inte vara. Ett stort argument för att förlåta, för många säkert det största, är att det ofta får offret själv att må bättre.”

Ingen av dessa lyckas riktigt reda ut begreppet förlåtelse. Det verkar ligga i tiden att tänka om förlåtelse som Erik Helmerson gör, nämligen att förlåtelse främst handlar om att själv kunna gå vidare. Man bör förlåta, inte främst för förövarens skull utan för sin egen. Det är som en slags terapi där man genom att förlåta gör det lättare att släppa bitterhet och hat mot förövaren. Så uppmanas vi kristna ibland att ”leva i förlåtelse” genom att förlåta alla tänkbara människor som gjort något ont, oavsett om vi  känner dem eller inte och oavsett om dessa människor har bett om förlåtelse eller inte.

Men detta är att gravt missförstå vad förlåtelse är. Förlåtelse är en kärlekshandling riktad mot förövaren, med syftet att lyfta av en skuld från dennes axlar. Effekten blir en återupprättad relation. Av naturliga skäl är förlåtelsen helt beroende av att offret reservationslöst erkänner sin skuld och visar prov på att ångern är genuin. Det är då och endast då som vi bör vara beredda att förlåta. Det är också under dessa omständigheter som Gud förlåter oss vår synd: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9) Helt uppenbart kan ingen avtvingas denna förlåtelse utan den måste ges i full frihet till en person som beredd att ta emot den.

Den slags förlåtelse Erik Helmerson skriver om, liksom förlåtelsen som ett politiskt verktyg är något helt annat. Dessa är förstås inte oviktiga utan kan mycket väl behövas. Den amerikanske psykologen Stephen Marmer gör på fem minuter en väldigt bra framställning av förlåtelsens olika betydelser, bättre än jag hört i någon förkunnelse:

Här diskuteras förlåtelse inom nära relationer och det är också där den främst hör hemma. Att förlåta för att kunna lämna smärtan bakom sig kallar Marmer för ”release”. Denna är något helt annat än verklig förlåtelse, som Marmer här kallar ”exoneration” som betyder ”att befria”. Den tredje kategorin, ”forbearance”, handlar om de fall där förövaren ber halvhjärtade ursäkter samtidigt som offret fortfarande månar om relationen. Men notera att ”release” inte befriar förövaren från sin skuld, han är alltså inte verkligt förlåten. ”Release” handlar enbart om en psykologisk process hos offret.

Marmer talar inte om förlåtelse som ett politiskt verktyg och mina erfarenheter på området är ringa. Men det tycks mig som om verklig förlåtelse ej kan fungera på systemnivå och att det snarare är sanning och rättvisa som är fundamentala i försoningsprocesser inom länder.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 27 juni 2014


  Lena Anderssons materialism förklarar ej människan

Lena Andersson svarade på lyssnarfrågor i P1:s Allvarligt talat häromdagen och sade bland annat så här:

Själen sitter på samma ställe där Gud sitter: i vårt huvud. Det är där tankarna om gud och själen alstras. De är små, små neuroner som rör sig, bestående av olika kroppsliga, biokemiska substanser.

Förvisso är jag övertygad om både själens och Guds existens utanför våra huvuden. Men hur det än är med den saken är Lena Anderssons hållning väldigt problematisk. Kan allt (tankar, själen, Gud) verkligen reduceras till materia?

För det första skulle vårt förnuft då vara en produkt av helt irrationella och opersonliga krafter. Dessa krafter skulle på sin höjd leda fram till ett tänkande som är användbart, det vill säga som ger vissa utvecklingsmässiga fördelar. Men användbarhet och sanning är två skilda ting. Ett påstående kan vara användbart utan att vara sant, exempelvis ”Gå inte ut i skogen för där finns troll som kan ta er!” Med ett endast användbart förnuft, till skillnad från ett sanningsenligt sådant, skulle vi inte kunna lita på sanningshalten i dess slutsatser. Vi skulle därmed sakna grund för all verklig kunskap, så även om huruvida det verkligen förhåller sig så som Lena Andersson beskriver. För frågan är ju inte om det Lena Andersson säger är användbart utan om det är sant.

Även på ett annat sätt undermineras vårt förnuft av den reduktionistiska materialism som Lena Andersson håller för sann. Enligt detta synsätt är allt tänkande enbart elektrokemiska reaktioner, underordnat kemins och fysikens lagar. Därför bestäms vårt tänkande av faktorer i hjärnan eller våra omgivningar. Vårt tänkande är därför i princip förutsägbart eftersom det följer naturlagarna. Om vi därför håller denna materialism för sann gör vi det därför att vi måste det, naturlagarna tvingar oss till det. Det finns ingen frihet att överväga olika teorier, utvärdera alternativ och göra ett val utifrån vilken teori som är rimligast. Så förnuftet behöver en frihet som det enligt materialismen inte har.

Vidare är det svårt att se att vårt medvetande kan reduceras till våra hjärnfunktioner och dess neuroner. Allt som existerar i naturen är materiella objekt och deras mätbara egenskaper (utbredning, rörelse, fasthet, antal, form) som inte varierar från person till person. Färger, lukt, smak finns därför inte, som vi erfar dem, i naturen. Eftersom färger, lukt och smak inte finns i naturen finns de inte i hjärnan heller. Det vill säga, var vi än tittar i mikroskopet kommer vi inte hitta rödhet, doften av parfym eller smaken av äpple. Vi ser bara sådant som är mätbart. Men vårt medvetande erfar färger, smak och lukt. De finns där och endast där. Av nödvändighet måste därför medvetandet vara något annat än hjärnan. Medvetandet måste vara något icke-materiellt.

Vi kan inte utifrån Lena Anderssons materialism redogöra för förnuftets tillförlitlighet, vår frihet eller medvetande. Om tillvarons yttersta grund är opersonlig, irrationell och lagbunden är det svårt att se hur personliga, rationella, fria och medvetna varelser egentligen kan finnas till. Det krävs personliga och rationella krafter för det.

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 25 juni 2014


  Lagar påverkar även aborter

RFSU:s Kristina Ljungros menade i ett radioinslag om Spaniens strängare abortlagstiftning att inget tyder på att hårdare abortlagar ger färre aborter. Men detta är ett mantra utan verklighetsförankring.

Ta fallet Polen. När aborten var fri där utfördes ca 130 000 aborter varje år. Idag är antalet legala aborter nere i ca 500 per år. Givetvis sker även illegala aborter. En seriös bedömare menar att dessa kan uppgå till ca 10 000 per år. Han resonerar så här:

We cannot document what we cannot observe. I would, however, argue that the annual numbers of abortions by Polish women are significantly lower as a result of the anti-abortion laws. This is based on the following:

  • continued decline in numbers of births;
  • only a slight (2%) rise in miscarriages in 1992-93, followed by continued decline (note that miscarriages are the favored evidence of clandestine abortions in many countries);
  • no increase in pregnancy-related deaths;
  • aggressive actions by authorities to deter illegal abortion;
  • no evidence of abortion tourism in very large numbers.

Dessa enorma förändringar beror nu inte enbart på hårdare abortlagar utan även på en förändrad och mer livsbejakande mentalitet. Att ett samhälles inställning till aborter, vilket inbegriper dess lagar, påverkar aborttalen är väl egentligen ganska uppenbart.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 22 juni 2014


  Problemen och icke-problemen med massavlyssning

Emanuel Karlsten skrev häromdagen en krönika i DN om det allvarliga med massövervakning. Han tycker vi är för loja i Sverige och att vi, likt Tyskland och Brasilien, borde ha rivit upp himmel och jord när NSA:s avlyssningsmetoder avslöjades förra året. Han menar att massövervakning hämmar ”utvecklingen, den fria tanken och kreativiteten.” För ingen fuldansar någonsin framför en kamera. Han jämför med videoövervakning och undrar retoriskt varför ingen föreslår att övervakningskameror borde monteras i varje hem.

Jag har skrivit om detta tidigare. Min tes är att maskinell avlyssning skiljer sig radikalt från mänsklig sådan. Våra telefoner lyssnar ständigt på oss, mailprogram ”ser” våra mail, Facebook-servrar ”läser” våra inlägg och Google har algoritmer som ”genomsöker” våra mejl i syfte att skapa riktade annonser. Men ytterst få tycker att detta är ett allvarligt problem, att det kränker vår integritet eller hämmar vår kreativitet. Nej, det är först när en människa börjar lyssna, läsa eller smygtitta på oss som problem uppstår. Och i fallet med NSA:s avlyssning sker detta väldigt sällan. NSA har inte heller tillgång till all trafik direkt utan måste begära ut data från Google, Microsoft och andra tjänsteleverantörer.

Denna så kallade massavlyssning är väsensskild från den som exempelvis DDR ägnade sig åt och som träffande beskrivs i filmen De andras liv. Där var så gott som alla personer som kunde misstänkas för att vara kritiska mot kommunistregimen utsatta för avlyssning. Varje händelse och ord dokumenteras och analyserades noggrant. Kritiker förhördes, torterades och spärrades in. Kontrollen var så gott som total. Det som DDR ägnade sig åt var verklig massavlyssning, den var i högsta grad integritetskränkande och hämmade absolut den fria tanken. Men den krävde stora personella resurser; ena hälften av befolkningen lyssnade på den andra hälften.

Det som NSA ägnar sig är något helt annat. Hos NSA lyssnar maskiner på utvalda mängder av mejlkonversationer och Facebook-trådar med mera. Algoritmer analyserar innehållet och notifierar en mänsklig operatör när misstänkta ord eller adressater upptäcks. Först då, menar jag, sker en verklig avlyssning. Inträffar detta ofta innebär det förstås ett problem, för avlyssnade personer men också för NSA själva. De skulle nämligen snart få personalbrist. Själva metoden förutsätter ett lågt antal träffar.

Vi måste också bedöma om avlyssningen tjänar ett gott syfte. Även här skiljer sig NSA från Stasi (ja, faktiskt). Syftet med Stasis övervakning var att fånga in all regimkritik för att kväva alla med staten konkurrerande politiska rörelser i sin linda. Syftet med NSA:s elektroniska avlyssning är att förhindra terrorattacker mot USA och allierade. Detta är en god sak.

Då tycker jag att det ökande antalet videokameror på allmän plats och andra ställen utgör ett större integritetsproblem. I USA avslöjades nyligen att en gift konservativ kongressledamot kysst en av sina anställda som också var gift. Kyssen kom till allmänhetens kännedom genom att en bevakningskamera hade filmat parets passionerade ögonblick. Det blev stort rabalder. Men tyvärr inte om den viktigare frågan, nämligen hur denna film läckt ut och om inte dess offentliggörande var brottsligt. Via en privat bandupptagning uppdagades det också att ägaren till ett mindre känt basketlag hade fällt rasistiska kommentarer i ett samtal med sin föredetta flickvän. Händelsen toppade nyheterna under flera dagar men inte heller denna gång ifrågasattes själva avlyssningen. Vi har också mobiltelefonerna, med deras möjlighet till inspelning av både ljud och bild, som titt som tätt leder till att privata stunder hamnar på Youtube och andra ställen. Detta är, menar jag, verkliga integritetskränkningar som förtjänar en större diskussion än den om NSA:s så kallade massavlyssning.

Läs även vad andra skriver om , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

den 13 juni 2014


  Svenska kyrkan delar ut kondomer under Pride

Japp, så är det. Svenska kyrkan kommer att dela ut kondomer under Pridefestivalen i Luleå. Omslaget pryds med texten: ”Störst av allt är kärleken”.

kondom

I tidningen Dagen läser vi om hur detta tilltag motiveras:

Anledningen till att man har med sig gratis kondomer menar Annika Nordekvist är att man från Svenska kyrkans håll vill visa att man inte väjer för det som kan vara svårt att prata om.

– Kondomen kan också stå för det som är bekymmersamt, de djupa relationerna och inte bara det som finns på ytan. Kondomen visar att vi värnar livet, det handlar inte om att uppmuntra till promiskuitet som vissa kanske missuppfattat det som.

Kondomutdelningen ska alltså främja djupa relationer och visa att kyrkan värnar livet. Pastor Mikael Karlendal skriver:

Vad ska man då säga om detta? Ja, egentligen finns det inga ord – inga bra ord. Det är så dumt, galet och dåraktigt, ointelligent, bisarrt och djävulskt, att man snarare blir mållös. Finns det ingen däruppe i urskogarna som är kristen? Är ingen av prästerna i Luleå troende på Jesus Kristus? Är det ingen på stiftskansliet eller i Luleå församling som har det minsta självrespekt och ett minsta uns av medvetande om att de antas tjäna Herren Jesus Kristus?

Ungefär så. Prästen Dag Sandahl kommenterar också saken:

Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla – vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.

Och han avslutar: ”Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.” Så måste det vara. Tänk att det skulle bli Svenska kyrkan som blev den stora skökan.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit
« Tidigare inlägg  Nästa sida »