Annika Borg, som arbetar som präst, önskar tillsammans med ”humanisterna” ett sekulärt samhälle. Efter att ha fått kritik för detta kom hon häromdagen med ett klargörande. Hon vill förtydliga vad hon menar med ”samhälle” och skriver: ”Samhälle är ett ord som i allmän mening betyder just ‘det allmänna’.” Och vad betyder då ”sekulärt”? Annika Borg igen (citat från DN-artikel inleder):
”I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.”
Detta menar jag med sekulärt samhälle. Öppet och offentligt för alla att läsa. Jag menar således att det allmänna ska vara livsåskådningsneutralt. Religiösa dogmer ska exempelvis inte styra socialtjänstens eller polisens beslut, utan dessa ska fattas efter regler och riktlinjer som är livsåskådningsneutrala.
För att vara ett klargörande är detta inte särskilt klart. För det första är det oklart vad hon menar med ”det allmänna”. Menar hon, i enlighet med Nationalencyklopedin, att det allmänna syftar på den offentligt sektorn? Men samhället är ju större än så. Företag, föreningar och kyrkor är också delar av samhället. Samtidigt skriver hon att ”religion är en del av samhället” och verkar då instämma i denna vidare definition. Men då är det ju orimligt att samtidigt mena att hela samhället ska sekulariseras.
Givet att vi accepterar hennes definition av samhället som den offentliga sektorn tycker jag ändå att hennes hållning är oacceptabel. För vem ska bedöma vad som är en ”religiös dogm”? Och finns det sådant som är ”livsåskådningsneutralt” och vem bedömer i sådana fall det? Två exempel:
1. Säg att ett parti vinner gehör för att återuppliva söndagsstängt. Vissa sympatiserar med idén av religiösa skäl medan andra bara längtar efter lite lugn dagen innan arbetsveckan börjar igen.
2. Ett nytt parti kommer in i riksdagen som kraftigt vill begränsa dagens aborträtt. Majoriteten av partiets sympatisörer är kristna och många hänvisar till Bibeln och talar om livets helgd. Partiledningen däremot motiverar inte sin hållning med vare sig bibelord eller religiösa begrepp utan talar om mänskliga rättigheter och vår grundläggande rätt till liv. ”Även fostret är en människa och som sådan måste det skyddas av lagen, ” menar de.
Ska dessa förslag inte få drivas igenom i riksdagen för att många av dess sympatisörer är kristna? Men detta är en absurd tanke! För detta skulle krävas en grundlagsförändring som på något sätt lyckades göra klart och tydligt vad som är en religiös idé och vad som inte är det. Ett omöjligt företag, helt uppenbart. Och mer än så: det skulle underminera mycket av dagens lagstiftning som hämtat sin näring från budord som ”Du skall icke dräpa” och ”Du skall icke stjäla”.
Eller är det så att dessa förslag inte borde drivas igenom för att förhindra sammanblandningen av religion och politik? Det skulle då handla om en slags tyst överenskommelse mellan partierna och andra aktörer. Men det vore ju både odemokratiskt och ineffektivt. Även religiösa människors röst måste ju få genomslag inom lagstiftningen. Och sådana överenskommelser skulle bara öka politikerföraktet och skapa utrymme för nya partier.
Eller är det kanske så att det inte på ett meningsfullt sätt går att skilja det som är allmänmänskligt från det som är religiöst? I många fall tror jag att det är så. Hur som helst går det inte att separera religion från politik. Och det borde inte heller vara något eftersträvansvärt för dem som tror på det goda med ett pluralistiskt samhälle. Människors uppfattningar måste få komma till uttryck inom politiken i en demokrati värd namnet. Det finns begränsningar men de handlar om att demokratiskt stiftade lagar inte får komma i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter. Här har religion inget med saken att göra.
Annika Borg för också ett resonemang om att den sekulära staten sätter ramar för religionsfriheten. Hon skriver: ”vi slaktar inte obedövade djur, vi sätter inte Lars Vilks i fängelse, vi könsstympar inte småflickor, vi ger barn till Jehovas vittnen blod om läkare anser det nödvändigt trots att föräldrarna motsätter sig det, vi idkar inte månggifte eller tillåter giftermål mellan underåriga. Allt detta har man argumenterat för i religionsfriheten namn, staten sätter ramar.” Så är det just nu. Och det är bra att staten sätter dessa ramar. Men lagar kan förstås förändras. Exempelvis finns det redan krafter som verkar för månggifte av helt icke-religiösa skäl. Det går därför inte att avvisa eventuella lagförslag med hänvisning till deras religiösa kopplingar. Nej, att kategorisera politiska förslag som ”religiösa” duger inte som argument mot dessa förslag. Förslagens innehåll måste bemötas och kritiseras som vilka andra förslag som helst.
Att skilja religionen från politiken går alltså inte. Däremot är det en god ordning att staten är skiljd från kyrkan och andra religiösa samfund. Men det är en annan fråga.
Mycket kan läsas in i dessa ord, förstås. Men det är svårt att förstå dessa som att Jobs mötte tomheten när han dog.
En fysiker, författare och lärare vid MIT skriver en artikel i Harper’s Magazine om hur vetenskapen brottas med frågan om universums finjustering. Rubriken är väl vald: The accidental universe: Science’s crisis of faith. Dess slutkläm säger det mesta:
Not only must we accept that basic properties of our universe are accidental and uncalculable. In addition, we must believe in the existence of many other universes. But we have no conceivable way of observing these other universes and cannot prove their existence. Thus, to explain what we see in the world and in our mental deductions, we must believe in what we cannot prove.
Tydligen föredrar många vetenskapsmän att tro på förekomsten av multipla universum framför att tro på att vårt universum har en Skapare. Artikelförfattaren hoppar snabbt över förklaringen till detta: ”Intelligent design, however, is an answer to fine-tuning that does not appeal to most scientists. The multiverse offers another explanation.” Han går aldrig in på varför teorin om multipla universum är att föredra ur en vetenskaplig synvinkel utan avfärdar teorin om en kosmisk finjusterare som ”oattraktiv”. Måhända beror det på att den senare teorin är ”oattraktiv” på ett annat plan är det vetenskapliga? Eller med andra ord: att vetenskapsmännen flyr från allt som luktar Gud? Reaktionen var likartad innan big bang-teorin slog igenom. De flesta vetenskapsmännen ansåg även denna teori ”oattraktiv” och föredrog idén om universums evighet. Även i detta fall var den ”oattraktiva” teorin ett argument för Guds existens. Se för övrigt William Lane Craig kommentera teorin om multipla universum.
Jag har också läst om den nya religionen ”kopimismen” som tydligen blivit erkänd av staten:
Nätpiraternas egen religion, kopimismen, har blivit officiellt erkänd som religion i Sverige. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har nu fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion i Sverige efter beslut i kammarkollegiet.
Min fråga blir: varför behöver religioner erkännas av staten? Har det månne med statsbidrag att göra? Ännu ett argument mot statsbidrag till religiösa samfund i sådana fall. Helt uppenbart är ju detta ingen religion utan en ploj. Men så länge staten blandar sig i religionsutövningen och sätter upp definitioner för vad som ska klassas som religion kommer dessa företeelser att förekomma.
The Santorum’s baby, Gabriel, was born prematurely at an age when many babies are murdered. And so for them to show respect, tenderness and love toward such a child throws into stark relief the heartless cruelty of abortion, which is the sacrament of the religion of the Left – the ritual in which they worship the autonomy of the individual self and the primacy of the will to power. All the Santorums did was act in a normal, civilized manner toward their baby and that was enough to enrage the barbarians who celebrate killing as ”necessary” and ”their right.”
Eller på svenska: I en tid där ofödda barn dödas på löpande band hånas Rick Santorum för att han lät sina barn sörja deras dödfödde bror. Vi lever verkligen i barbarernas tid.
Den 30/12 meddelade pastor Stefan Swärd att han skulle dela med sig av ett profetiskt ord han nyligen fått på en gudstjänst, vilket han också gjorde två dagar senare (idag alltså). Med en viss förväntan läste jag hans inlägg idag. Det måste vara något stort, annorlunda och trovärdigt eftersom han offentliggör det profetiska ordet och även förvarnar om sitt offentliggörande. Så tänkte jag. Men besviken blev jag. För profetian handlar om… skörd och kanske bara möjlig skörd. Med Swärds ord:
Det jag såg och upplevde är att 2012 är ett år av skörd, eller i varje fall möjlighet till skörd. Jesus talar ju om skörden på flera ställen i evangelierna. Han åsyftar då att människor kommer till tro och lär känna Gud. Jesus talade om att det behövs arbetare till skörden.
Här finns inget specifikt som skulle göra detta budskap om skörd annorlunda och trovärdigt. För hur många gånger har vi inte hört ”profetior” om skörd utan att något anmärkningsvärt händer? Det händer på varje kristen karismatisk konferens. Och detta handlar dessutom bara om ”möjlighet till skörd”! Jag menar, när finns inte den möjligheten?!
Det alla dessa profetior har gemensamt, förutom att det handlar om skörd, är att de saknar all precision. Profetiorna innehåller inga detaljer om var, när eller hur. De innehåller bara detta väldigt allmänna och vaga budskap. Det är lätt att tro att dessa så kallade profetiska ord enbart kommer av önsketänkande. Och jag tycker att de alla borde gallras bort innan de når offentligheten.
En profetias trovärdighet står i direkt relation till dess precision och originalitet. Tyvärr innehåller Stefans Swärds profetiska ord varken det ena eller det andra och borde därför aldrig ha publicerats.
Jag deltog i PiteFM Studentradion häromdagen och argumenterade för dödsstraffet. Radioproducenten hade läst en artikel jag skrev för några år sedan men som fortfarande står sig. Här är klippen:
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Mer om pacifism, rättfärdigt krig och kyrkans historia
Micael Grenholm kommenterar på sin sajt Hela Pingsten min Dagenartikel om rättfärdiga krig från förra veckan. Han menar att min artikel har vissa brister. Låt mig gå igenom vilka dessa skulle vara och kommentera dem allt eftersom.
För det första menar han att jag påstår att läran om det rättfärdiga kriget ”alltid varit huvudfåra inom kyrkan”. Detta är inte sant, menar han. Under sina första 300 år var kyrkan pacifistisk.
Här läser Micael mig fel. Jag påstår inte att läran om det rättfärdiga kriget alltid varit huvudfåran. Det jag säger är att pacifismen aldrig varit det. Den tidiga kyrkan var varken det ena eller det andra. Dess lära i denna liksom i många andra frågor var ännu inte utmejslad. På sin sajt citerar Micael flera kyrkofäder för att bevisa dominansen av pacifistiskt tänkande hos kyrkans ledare på den tiden. Men när jag läser dem tycker jag att många snarare tar avstånd från mordlust och orättfärdigt krigande.
Här finns förvisso några starka påståenden från särskilt Hippolytus och Tertullianos som tydligt manar kristna att ta avstånd från soldattjänsten. Men då ska man veta att Clemens av Alexandria, Tertullianos samt Origenes även har gjort uttalanden åt motsatt håll. Så berömmer Tertullianos Rom för dess modiga arméer, arméer som han är stolt över att kristna strider i. Detta är alltså långt innan kejsar Konstantin kommer till makten. Origenes å sin sida önskade och bad för att Roms arméer skulle segra och nedkämpa fienden. Och skulle de kristna någonsin komma till makten pekade han på hebréerna som ett föredöme när det gällde skyldigheten att, med våld, beskydda landet och dess invånare. Om detta och mycket mer finns att läsa på sajten Crusades-Encyclopedia. När det gäller Clemens av Alexandria är han den första att, enligt historikern James Turner Johnson, formulera en ansats till kriterierna för rättfärdigt krig, nämligen att samhälleliga värden var hotade samt att den militära insatsen auktoriserades av kejsaren. Det var också tillåtet, enligt samme Clemens, för kristna att vara soldater. Min uppsats innehåller ett stycke om detta. I övrigt hänvisar jag till Johnsons utmärkta bok The Quest for Peace för att verifiera att detta verkligen var vad Clemens menade.
Så det är långt från en enhetlig bild av kyrkofäderna som träder fram vid en närmare granskning. Till detta kommer att kristna faktiskt har observerats deltaga i den romerska arméerna långt innan kejsar Konstantin kom till makten. Mycket tyder på att det fanns en utbredd negativ inställning till arbete inom militärmakten bland kristna. Men den måste inte ha härstammat från pacifistiska övertygelser utan kan mycket väl ha haft att göra med den avgudadyrkan som påtvingades människor i statlig tjänst. Helt nyligen skrevs en längre artikel på detta tema i den katolska tidskriften Logos med rubriken Pacifists, Patriots, or Both?: Second Thoughts on Pre-Constantinian Early-Christian Attitudes toward Soldiering and War. Den går inte längre att fritt ladda ner men skicka mig ett mail så kan jag ordna en kopia.
För att sammanfatta denna punkt: Att bevisa den tidiga kyrkans pacifism låter sig inte göras med några lösryckta citat från kyrkofäderna. Nej, för detta krävs en mycket mer omfattande dokumentation av både praxis och övertygelser bland vanliga kristna samt kyrkans ledare. Och det är fullt naturligt att kyrkan vid denna tidiga tidpunkt saknar en genomreflekterad övertygelse om hur kristna ska förhålla sig till statsmakterna och om statsmaktens uppdrag när så centrala frågor som dem om Jesu natur och treenigheten avgörs först vid kyrkomötet i Nicaea år 325.
Micael påstår vidare att läran om det rättfärdiga kriget inte bygger på Bibeln. Och det är antagligen sant, åtminstone i alla sina detaljer. Mycket tillhör den allmänna uppenbarelsen vilket förstås inte gör läran mindre sann. Men en hel del går att reflektera sig fram till om man tar som utgångspunkt vad Skriften säger om överheten och dess ansvar. Jag tänker förstås främst på Rom 12-13. Men redan i 1 Mos 9 kan vi se hur Gud överlåter en dömande och straffande makt åt människan. Där står:
Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor…
Här förstår vi att det måste finnas någon slags överhet och att den utför vedergällning åt Herren. Dess uppgift är att försvara liv (och därmed ordning och upprätthålla någon slags fred). Här talas om rättfärdig anledning, det vill säga att den som straffas måste ha gjort sig skyldig till något ont. Straffet ska också vara proportionerligt till brottet: endast hans blod skall utgjutas. Vi förstår också av andra texter att det var någon ur Guds folk som utförde denna bestraffning. Man kallade inte på hedningarna för att utföra de straff som var beordrade av Herren.
När det gäller Rom 12-13 verkar Micael helt ha missförstått mig. Han skriver: ”På något sätt verkar Poulha [sic] mena att den kristnes kall att inte ta rätten i egna händer upphör när hon arbetar för staten som soldat.” Nej, det varken menar eller skriver jag i min artikel. För Micael visar dessa kapitel klart ”att det som staten sysslar med inte gäller de kristna”. Men texten säger inte det. Rom 12:19 säger: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Några verser senare får vi förklarat vem som skall utkräva denna hämnd. Och det är precis som i 1 Mos 9 ovan, nämligen överheten: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” När en kristen soldat eller polis motar ondskan ”med svärdet” tar han inte rätten i egna händer. Han utför Guds rätt. Han verkar som Guds arm i denna värld. Men gör jag samma sak som privatperson tar jag verkligen rätten i egna händer. Våldet måste utföras på uppdrag av överheten som ju i sin tur har fått uppdraget från Gud. Här ser vi dessutom en annan av kriterierna för rättfärdig våldsanvändning definieras: det måste utföras av en legitim auktoritet.
Micael skriver: ”Poluha har rätt i att vi har ingen rätt att tvinga vår granne att vända andra kinden till även om vi själva tar Jesu ickevåldsprincip på allvar.” Men det är inte detta jag skriver. Jag skriver att vi inte har rätt att vända kinden till å vår nästas vägnar. Med det menar jag, om nu detta inte är tydligt, att vi inte kan applicera Jesu uppmaning att vända andra kinden till när vi bevittnar någon annan bli angripen. Tvärtom måste jag då ingripa och bli en levande sköld mellan angripare och offer. Och som sådan kan jag behöva ta till våld för att få slut på angreppet. Är jag inte beredd att göra det älskar jag inte min nästa som kanske ligger där på golvet och blir sparkad på.
Därmed tror jag också mig ha förklarat varför våldsanvändning mot en våldsam inbrottstjuv som hotar familjen inte rimmar illa med kallelsen att älska våra fiender. I detta fall handlar det om min familjs fiende och inte bara min egen. Och vi måste göra det vi kan göra för att förhindra våld och andra orättfärdigheter mot vår nästa, i detta fall familjen (se för övrigt min kommentar Om att älska den onde mer än sin nästa). Jag måste heller inte hata tjuven för att förhindra honom från att begå ett allvarligt brott. Men fokus är förstås kärleken till familjen och min skyldighet att beskydda den. Micael skriver att Gud kan ingripa och avväpna våldsverkaren genom exorcism. Den möjligheten kanske finns men Guds ingripande kan ju inte garanteras. Så be då en bön och skrid sedan till verket. Vår tro måste fungera i praktiken och i den mån den förhindrar oss att älska vår nästa är den bara att förkasta.
Därmed har jag besvarat Micaels invändningar. Det förtjänar att noteras att han enbart kommenterar de delar av min artikel som har med Bibeltolkning och kyrkans historia att göra. Men fokus i artikeln ligger inte där. Mest handlar artikeln om hur vi ska förstå begreppet fred, om det rättfärdiga våldets begränsade ambitioner och på vilket sätt kriget på ett principiellt plan skiljer sig från de våldshandlingar som ligger oss mer nära, exempelvis det våld en polis använder. Micael ger inga svar här. Och det brukar inte pacifister göra, tyvärr.
Det rättfärdiga kriget svarar mot Bibeln samt våra moraliska intuitioner
Förra veckan skrev läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd en artikel i Dagen om pacifismens nödvändighet och de kristnas ansvar. Idag svarar jag honom i Dagen. Ingen av artiklarna går att läsa på Dagens webbplats och de återfinns därför nedan.
Bäckryds text:
Mitt svar:
Krig är ett elände som tyvärr varit människans följeslagare sedan hon blev utkastad ur Edens lustgård. Genom kyrkans historia har det vid ett flertal tillfällen funnits kristna som tagit det radikala beslutet att vägra lyfta vapen för Kristi skull. Denna idéströmning har emellertid aldrig nått huvudfåran inom kristenheten som istället präglats av tänkare som Augustinus och senare Tomas av Aquino. Dessa herrar menade att krig under vissa omständigheter var rättfärdiga och därför inget en kristen borde dra sig undan. Dessa idéer har under kyrkans historia utvecklats och kallas för läran om det rättfärdiga kriget.
Läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd argumenterar passionerat för att det nu är hög tid för den kristna pacifismen att bli en del av huvudfåran. Att bära vapen är inget alternativ för en kristen. I krigets “vanvett skall en kristen icke deltaga.”
Det går att instämma i mycket av det som Bäckryd skriver. Så exempelvis menar han att kyrkan är Guds alternativa samhälle, ett tecken på vad Gud vill med hela mänskligheten. Så är det och jag önskar själv att kristenheten var mer av både salt och ljus. Vi ska också “lyda Gud mer än människor” och aldrig utföra handlingar som strider mot efterföljelsen. Uppenbart är det så. Kyrkans vapen är vidare av “en annorlunda natur”, Kristi armé strider inte med maskingevär. Jag instämmer. Guds rike kan aldrig utbredas med vapenmakt. Det är också sant, som Bäckryd skriver, att kristna aldrig i första hand är medborgare i en nationalstat. Först och främst är vi en del av kyrkan. Vi är primärt Guds folk, inte svenskar, norrmän, amerikaner och så vidare.
Men av allt detta följer inte Bäckryds slutsatser. Exempelvis skriver han att kyrkan “ska vara ett etikens vårtecken.” Sedan kommer slutsatsen: “Därför ska kristna inte bära vapen.” Här saknas det ganska många led mellan vårtecken och vapen. Detta är ett genomgående problem i Bäckryds text. Han uppehåller sig vid allmänna resonemang om kyrkan, efterföljelsen och vårt himmelska medborgarskap. Men ingenstans finner vi argument för våldets inneboende orättfärdighet eller på vilket sätt lärjungaskapet egentligen är oförenligt med soldatyrket. I en text som argumenterar för den kristna pacifismen kan dessa båda saker inte tas för givna.
En central tanke i Bäckryds text är den om att vi kristna ska peka framåt på det som skall komma. Vi ska peka på fredsriket. Men det är precis vad den gode soldaten också gör. Han försvarar sitt land och sin nästa för att fred ska vara möjligt. Krig i fredens tjänst är inte en självmotsägelse om vi förstår freden som något utöver vapenvila. För fred är ett tillstånd där rätten råder och om rätten kränks är det vår plikt att se till att den återupprättas. Som sanna fredsälskare kan vi inte nöja oss med en vapenvila om den permanentar djupa orättfärdigheter. Så kan vi exempelvis se på våra trupper i Afghanistan som om de vore på ett fredsuppdrag. De håller ondskan borta så att ett normalt liv är möjligt för människorna som bor där. Jag har svårt att tänka mig ett mer ärofyllt uppdrag. Våra soldater, kristna som okristna, är beredda att ge sina liv för sin nästa. Menar Bäckryd verkligen att de gör något klandervärt?
Detta innebär nu inte att det är kyrkan som är ute på slagfältet. Guds rike kan inte utbredas med maskingevär. Nej, för detta krävs omvända hjärtan vilket vapenmakt ej förmår göra. Ingen av dem som tror på idén om det rättfärdiga kriget menar heller att evig fred någonsin kan uppnås med vapen. Nej, vapen kan endast användas för att tillfälligt mota bort ondskan. Och detta är gott nog. Vi kan inte så stirra oss blinda på det himmelska fredsriket att vi struntar i de möjligheter vi har här och nu för verklig fred, hur kortsiktig den än må vara. Det är ju på samma sätt med polisen: den kan aldrig krossa all brottslighet för all tid, hur effektiv den än är. Men det gör ju inte polisens arbete fåfängligt eller kontraproduktivt. Att slutgiltigt övervinna ondskan ligger inte i människors händer. Däremot kan vi begränsa den.
På vilket sätt skiljer sig egentligen kriget från andra våldshandlingar som ligger oss mer nära? Borde inte en kristen vara polis heller? Borde inte en kristen någonsin använda våld, inte ens för att försvara en man som blir sparkad på? Eller sin familj från en våldsam inbrottstjuv? Bäckryd skriver att en “central del av [Jesu] efterföljelse är att inte bruka våld.” Av detta kan vi förstå att han svarar nej på ovanstående frågor. Det är konsekvent. Men det rimmar illa med vår kristna plikt att älska vår nästa. Måhända är vi kallade att vända andra kinden till om vi själva blir slagna. Men vi har ingen rätt att göra det å vår nästas vägnar. Kärleken driver oss att med alla tillåtna medel försvara dem som utsätts för en aggression.
Hur rimmar då dessa tankar med Jesu undervisning och exempel? Hans uppmaningar om att älska våra fiender och att vända andra kinden till gäller förstås. Men Jesus talar om “våra fiender” och när vi själva blir slagna. Det handlar alltså om hur vi på ett personligt plan förhåller oss till människor som gör oss illa eller förödmjukar oss. Dessa och liknande texter säger därför inget om vad en stat ska göra om den blir anfallen. Eller om min granne blir slagen. Men Jesu exempel då? Jesus använde aldrig våld och han gick lidandets väg för att försona människan med Gud. Och för oss kristna är han ju vårt stora föredöme. Samtidigt är det inte helt självklart vad det är i hans liv vi kan och ska imitera. Exempelvis gifte han sig aldrig vilket ingen tar som intäkt för att alla kristna ska leva så. Helt klart ska vi söka hans sinnelag (Fil 2:5) men det behöver inte heller det utesluta att vi tar till vapen för att försvara nästan. Vi ser också att varken Jesus eller Johannes Döparen uppmanar de soldater de möter att lägga ner sina vapen.
Paulus är tydlig med att statens uppgift är att bevara ordningen, med våld om så krävs. Överheten står i Guds tjänst som hämnare och det inte är för inte som den bär sitt svärd (Rom 13:4). Det är därför han kan uppmana oss att “inte ta rätten i egna händer” några verser tidigare. Överheten finns ju där, som Guds hämnare, för att försvara oss.
Jag menar därför att vi saknar skäl att avfärda det som kyrkan lärt genom tiderna i de frågor som har med krig och våld att göra. Läran om det rättfärdiga kriget svarar mot både Bibelns undervisning och våra moraliska intuitioner som säger oss att krig är hemskt samtidigt som ondskan i vissa extremfall måste konfronteras våldsamt. Pacifismen leder däremot fel och faktiskt till att världen blir mer fredlös.
Years of liberal dogma have spawned a generation of amoral, uneducated, welfare dependent, brutalised youngsters.
Den socialdemokratiske statsvetarprofessorn Ulf Bjereld skriver:
Kravallerna har sin grund i den frustration och brist på framtidsutsikter som många grupper och individer känner i ett England där klasskillnaderna är skriande och där möjligheterna till social rörlighet enligt OECD är mindre än i något annat industriland.
Sedan har vi vad ungdomarna själva säger:
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Var och en kan sedan dra sina egna slutsatser om vilken av de två perspektiven som bäst stämmer med verkligheten.
Samma upphovsmän som till den tidigare filmen om Anders Behring Breiviks radikalisering har gjort även denna film om hans världsbild och påstådda kristna tro.
I media anklagas islamkritiker som Robert Spencer och Pamela Geller för radikaliseringen av den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Men är det verkligen en rättvis anklagelse? Detta YouTube-klipp menar att det faktiskt är media själva som bär ett sådant ansvar.
Birger Thureson kommenterar den 2/8 i Dagen den amerikanska skulduppgörelsen med orden att republikanerna nu ”har räddat de rika från skattehöjningar.” Senare i texten går han hårt åt Tea Party-ledamöterna som sägs ha saknat god vilja och mognad i förhandlingarna. Istället har de drivits av viljan att sätta ”en käpp i hjulet för den president de avskyr så intensivt.” Det är hårda ord som inte gör verkligheten rättvisa.
Thureson intar ett klassiskt materialistiskt vänsterperspektiv när han förklarar uppgörelsen med att den räddar de rika och missgynnar de sämst ställda. Det är förstås ett sätt att se på alla nedskärningar. Och i svensk debatt är detta något av en utgångsposition: Alla som önskar sänka skatterna måste motivera varför de vill göra livet värre för de som redan har det risigt ställt.
Men i den amerikanska kontexten lever en helt annan, icke-materialistisk, frågeställning, nämligen den om ”big government” kontra ”limited government”. Den handlar om människans frihet och ansvar. En stor statsmakt anses begränsa bådadera. Det är denna idé som driver Tea Party-rörelsen och stora delar av det republikanska partiet. De motsätter sig inte skattehöjningar för att gynna de rika. Faktum är att de flesta som röstar republikanskt, och särskilt de som tillhör Tea Party-rörelsen, är helt vanligt folk som kämpar med att få sin ekonomi att gå ihop. Och de motsätter sig inte Obama för att de hatar honom. Nej, den amerikanska högern motsätter sig Obama och demokraterna därför att de önskar ett annat USA.
Under Obama har det onekligen skett en radikalisering av det konservativa lägret. Det beror på Obamas ambitioner att, som han själv uttryckte det i valrörelsen, “fundamentalt transformera” USA. Under hans ledning har de federala utgifterna skjutit i höjden. Demokraterna drev helt utan republikanskt stöd genom en stor sjukförsäkringsreform som fullt genomförd får stora konsekvenser för det amerikanska samhället generationer framåt.
“Change” var Obamas motto under valrörelsen. I kongressvalet 2010 visade det sig att det amerikanska folket fått upp ögonen för vilken slags förändring han menade. Resultatet blev en stor seger för republikanerna som övertog makten i representanthuset med löften om omorientering och målsättningen att banta den federala makten. Därför blev det tvärstopp när demokraterna ville få med republikanerna på skattehöjningar i samband med att lyfta skuldtaket. De kunde inte, för landets skull, gå med att göda staten ytterligare när det var dess storlek som skapat skuldkrisen till att börja med.
Samarbetsproblemen i Washington bottnar inte i den ena sidans girighet och den andra sidans solidaritet. Demokraterna önskar ett välfärdssamhälle enligt europeisk modell, republikanerna önskar ett starkt civilt samhälle med stor frihet för individen. Alltså handlar det om två radikalt skilda uppfattningar om vad som utgör det goda samhället.
