Skip to main content.

den 24 februari 2010


  Handlingsförlamning i Washington

SvD:s Karin Henriksson skriver om hur kongressen i USA drabbats av handlingsförlamning:

Det amerikanska statsskicket konstruerades så att det skulle vara svårt att trumfa igenom snabba reformer, men det har gått så långt att total handlingsförlamning hotar. En enda senator kan stoppa mödosamt hopkomna förslag och vänsterdemokrater pekar särskilt på Ben Nelson från Nebraska som endast representerar en bråkdel av befolkningen men krävde att abortrestriktioner skulle vara med i vårdförslaget. Ett par enstaka republikaner lät också förstå att de kanske, kanske skulle kunna övertygas att rösta med demokraterna i vårdfrågan men i slutänden backade de ur.

Så här har det naturligtvis varit länge. Samma regler gäller nu som när tidigare presidenter styrt USA. Men det blir ett problem att rapportera om nu när det går trögt för medias favoritpresident att få igenom sina förslag. Den rappe kolumnisten George Will summerar i denna video:

[flashvideo filename=/uploads/2010/02/GeorgeWill.flv image=/uploads/2010/02/GeorgeWill.jpg height=241 width=319 /]

Eller utskrivet:

With metronomic regularity, we go through these moments in Washington where we complain about the government being broken. These moments have one thing in common: The Left is having trouble enacting its agenda. No one when George W. Bush had trouble reforming Social Security said, ”Oh, that’s terrible – the government’s broken”.

Och så är det ju. Republikanerna hade majoritet i de båda kamrarna under George Bush. Och blev blockerade av demokraterna. Sådant är det amerikanska statsskicket. Problemet för demokraterna är att de inte har vunnit över en enda republikan för de kontroversiella lagförslaget om sjukförsäkringen. Kanske beror handlingsförlamningen på att demokraterna envisas med att vilja driva igenom både impopulära och och extremt kostsamma lagförslag.

Andra skriver om: , , , ,

den 16 februari 2010


  Bort med antiken, in med maktteorier

Historieprofessorn Dick Harrison ryter till om förslaget att helt skära bort grundskoleundervisningen om antiken och medeltiden:

En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.

I denna anda borde även eleverna lära sig om kristendomens stora inflytande över Sverige och dess utveckling. Bra rutet, Harrison!

PJ Anders Linder kommenterar:

Romare, vikingar och korsfarare tycks också åka ut med huvudet före. Istället ska det bli mer industrialism och 1900-tal – och så inneteorier om historieskrivning som maktutövning, förstås.
    Eleverna ska inte behöva lära sig om Ansgar och Magnus Ladulås, men däremot få filosofera om vem som tjänat på en historieskrivning där sådana gestalter finns med. Man kan kalla det mycket – Harrison använder ord som relativism och flum – men inte kunskapsskola!

Flumskola tycker jag låter som en bra beskrivning.

Andra skriver om: , , , , ,


  Förbud mot burka?

I gårdagens Världen idag intervjuas den förre justitiekanslern Göran Lambertz. Och han får frågan om hur han ser på ett förbud mot den muslimska klädedräkten burka. Han svarar:

Frågan om förbud mot burka med mera är enligt min mening inte så mycket en fråga om religionsfrihet som en fråga om på vilket sätt vi i västvärlden ska gå fram för att försöka hjälpa kvinnor i våra länder bort från den underordning som gäller i bland annat i stora delar av den muslimska kulturen.

Jag tror att många sekulariserade svenskar delar denna uppfattning. Eller så tycker man att ”folk väl ska få klä sig hur de vill!” Men båda dessa uppfattningar är felaktiga. Vad gäller den ”lambertzka” synen menar jag att det inte går att hjälpa kvinnor mot deras uttalade vilja. Om staten försöker sig på det kommer det bara att slå tillbaka i ett civilt motstånd mot en orättfärdig lag. Till och med jag skulle börja bära burka då. Det är precis som när några förståsigpåare menar att de kvinnor som stannar hemma med barnen egentligen är förtryckta, även fast dessa kvinnor uttryckligen stannar hemma av fri vilja.

Nu tror jag ändå att burkan är ett uttryck för kvinnoförtryck. Inte så att jag absolut inte kan sympatisera med burkans idé: den kvinnliga kroppen kan verkligen utgöra en stor frestelse och en distraktion för mannen och kvinnor borde verkligen ta hänsyn till detta när de väljer kläder på morgonen. Men ansikten är till för att visas! Vi kommunicerar med dem och vi visar vilka vi är genom dem. Att via lagstiftning eller andra typer av regleringar få kvinnor att täcka sitt ansikte är att beröva dem en stor frihet. Männen måste istället bli bättre på att tygla sina lustar, kanske genom att först erkänna den stora prövning som en kvinnokropp kan utgöra. Hur som helst vore en lag mot burka orättfärdig så länge dess syfte är att lyfta kvinnor ur ett förtryck som de själva inte säger sig vara medvetna om.

Men syftet skulle förstås kunna vara ett annat. Och det är här jag menar att det är fel att ”folk borde få klä sig som de vill”. Det är inte så! Eller, det borde inte vara så i alla fall. Jag vet inte vad lagen säger, redan idag, om att maskera sig på allmän plats. Det borde inte vara tillåtet. Och att dölja sitt ansikte bakom en burka borde kunna klassificeras som maskering och därmed förbjudas av den anledningen.

Varför borde då maskering förbjudas på allmän plats? Därför att masken mycket väl kan dölja en brottsling och att identifikation försvåras, för polisen men också för den vanliga medborgaren. Det finns redan exempel på att terrorister har lyckats passera gränspolisen för att de varit iklädda burka. Att förbjuda maskering vore alltså en brottsförebyggande åtgärd, en lag för att värna den allmänna ordningen.

Andra bloggar om: , ,


  Tolerans och förlåtelse

Kan man förlåta för mycket? SvD:s Per Gudmundson menar det i en fyndigt skriven och uppfriskande ledarartikel. Han skriver om en roman av en för mig okänd författare, Lars Görling. Romanen heter 491 och handlar om ett gäng ligister som bor tillsammans under överseende av en mycket tolerant socialsekreterare. Toleransen vet inga gränser och det hela går riktigt dåligt, för alla inblandade. Siffran 491 kommer från Matteus 18 där Petrus frågar Jesus hur många gånger han måste förlåta en broder som försyndar sig. ”Inte sju gånger utan 70 gånger sju”, svarar Jesus. Och det blir ju 490 gånger. 491 är alltså en gång för mycket. Gudmundson skriver:

På politikområde efter politikområde har den skadliga förmenta välviljan behållit greppet. Den ses inom socialförsäkringssystemen, där överutnyttjande i generositetens namn lett till utslagning och resursbrist. Den finns i skolan, där barn hellre utlämnas till mobbare än underkastas stränga regler. Den återkommer i asylpolitiken, där förbrytare ges uppehälle och mer behövande avvisas. Och inte minst syns den i kriminalpolitiken, där rädslan att inskränka förövarens frihet tillåts överskugga offrets behov.
    Att vända detta är ett värdigt politiskt projekt.

Till detta kan jag bara säga ”amen!”. Tydligen förbereder regeringar lagförändringar som innebär att ungdomsbrottslighet kommer att utredas mer. Gudmundson avslutar:

Det är gott. Om borgerligheten letar efter en stor framtidsfråga står den att finna i uppgörelsen med den förmenta välviljan.
    Förresten. Efter tillämpning av modern språkvetenskap förändrades nyligen även Jesus syn på saken. I den nya bibelöversättningen är svaret på Simon Petrus fråga ”Jag säger dig, inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger”.
    Det är en ganska kraftfull skärpning.

Ja, nu var det inte helt nyligen som denna ”skärpning” gjordes i Skriften utan den finns redan i NT81:s översättning. Folkbibeln har behållit ”70 x 7”.

Hur vi än översätter den texten tror jag att det är klart vad Jesus menar. Nämligen att vi ska förlåta varandra väldigt många gånger, den övre gränsen är inte poängen. Men detta är inte samma sak som att ha överseende med synden. Genom kyrkans historia har bikten inneburit två saker; förlåtelse och botgöring. Prästen har till och med kunnat neka förlåtelse om personen i fråga inte visat ånger. Verklig ånger uttrycker sig i att man vill göra bättring och ställa tillrätta. Förlåtelse under dessa omständigheter är därför inte alls samma sak som att tolerera dåligt beteende.

Så visst ska vi förlåta och önska Guds förlåtelse. Men tolerera synden? Nej!

Andra skriver om: , , , , ,


  The bigger the Government…

Jag ska inte sticka under stol med att jag påverkats mycket av den amerikanske radioprataren Dennis Prager, så särskilt när det gäller synen på välfärdsstaten. Och nu har han precis publicerat en liten video om just detta.

Mer finns på Prager University.

Andra skriver om: , ,

den 14 februari 2010


  Om skatter och solidaritet

Härom veckan publicerade Världen idag ett tre (!) år gammalt blogginlägg av Marcus Birro på sin ledarsida. Nu behöver inte gammalt betyda förlegat men helt klart är att ett sådant inlägg knappast blir aktuellt. I detta fall är det svårt att se vad som berättigade en publicering, inlägget är på det hela taget osammanhängande på det där finkulturella sättet. Att jag ändå skriver om det beror på att Birro tar upp en sak som jag tänker ganska mycket på just nu, nämligen skatter som förutsättning och uttryck för solidaritet.

Birro skriver att han är beredd att kasta böcker i huvudet på dem som tjatar om ”sina skattepengar”. Inte heller Birro vill att skattepengarna ska gå till saker som han inte stödjer. Men han är med ändå eftersom han ”ingår i ett sammanhang, i ett samhälle.” Sanningen är emellertid den att vi alla ”är med” därför att vi måste det. Skatter är ju av den naturen att de måste betalas, annars kommer polisen. Att betala sin skatt är därför inget ädelt. Och på vilket sätt skulle lägre skatter göra mig mindre delaktig i samhället? Jag tänker mig snarare att lägre skatter skulle tvinga mig att bli mer delaktig i samhället eftersom statens (läs överhetens) ansvar skulle minska.

Lite senare kommer följande utläggning:

vad kan vara viktigare än andlig hälsa, tröst, själslig tillväxt, underhållning, igenkänning, självspegling, tolerans och förståelse? Kulturen ger oss det. Det kostar inte mycket. Ändå vill så många att det inte ska få kosta alls. En ny, obehaglig tanke smyger sig in”¦ De har kanske rätt! Vi kanske ska förvandla Sverige till en kulturfri zon där bara sånt som bär sig själv överlever. Vi låter knarkarna knarka ihjäl sig, fyllona supa ihjäl sig. Vi släpper ut varenda dåre på stan och sätter knivar i händerna på dem, vi skiter i uteliggarna och de hemlösa.

Här finns det utrymme för mycken invändning. För det första: om kulturen ger oss så mycket gott, varför är folk inte beredda att betala vad det kostar? Svar 1: Det är inte sant att kulturen ger oss så mycket. Svar 2: Vi har inga pengar för att staten har tagit mer än hälften av allt vi äger.

För det andra, och viktigare: att någonting ska bära sig själv innebär inte att detta något eller denna någon måste betala allt själv. Eller snarare, även om kulturen borde bära sig själv är det ingen som menar att människor i nöd också borde bära sig själva. Det är uppenbart och därför är Birro ohederlig när han glider över till knarkare och fyllon som riskerar att dö på gatorna om inte staten finns där och tar hand om dem. Det han egentligen säger är att de som önskar sänka våra skatter är kallhjärtade egoister som enbart tänker på egna kortsiktiga profiter. Det är ganska fult, faktiskt. Det är ungefär som att kalla alla oss som önskar bevara äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna för homofober. Eller som att kalla abortmotståndare för kvinnohatare. Jag önskar att vi alla, en gång för alla, kunde upphöra med att betvivla varandras motiv och istället fokusera på det vi säger och gör.

Ett vanligt sätt att rättfärdiga skattesänkningar är att hänvisa till ekonomiska effektivitetsargument. Staten är helt enkelt för stor och kan inte handskas med våra skattepengar effektivt. En fri marknad gör detta mycket bättre. Det finns också det frihetliga argument som handlar om att staten, genom sina höga skatter, begränsar individens handlingsutrymme genom att ta hennes pengar och göra en massa val åt henne. Men det finns ett annat argument som jag tycker är viktigare, nämligen att en stor stat tar över stora delar av det ansvar som rimligen borde vara mitt eget; ansvaret över mig själv och mina närmaste. Det förminskar mig som människa. Människan växer med ansvar och krymper om det tas ifrån henne. Det är vad vi skulle kunna kalla det moraliska argumentet för en liten stat.

Påhejare av välfärdsstaten menar emellertid, som Birro gör ovan, att man av moraliska skäl bör vara för omfattande välfärdsprogram. Utan dessa kommer den lilla människan i kläm. Man bör därför vara för höga skatter av solidariska skäl. Det råder ingen tvekan om att detta är det rådande paradigmet i Sverige. Och hade det stannat vid insatser för att lyfta upp den fattige som ramlat igenom alla andra skyddsnät hade jag inte haft några (större) invändningar. Men som så ofta när det gäller statliga program stannade det inte där. För precis som tanken om lagliga aborter för särskilt utsatta kvinnor ledde till lagen om fri abort har vi idag fått en välfärdsstat som ”hjälper” alla, fattiga som rika. Så får jag föräldrapeng, sjukpeng och barnbidrag. Och jag får möjligheten att gå och bada för 55 kronor i det kommunala badhuset trots att den egentliga kostnaden för varje besök överstiger 500 kronor. Det är solidaritet, det!

Tvärtom tänker jag att en liten stat ger utrymme för reell solidaritet. För det första blir jag bemyndigad att ta hand om mig och mina närmaste eftersom jag inte kan räkna med att någon annan gör det annars. För det andra får jag resurser att göra det. Och för det tredje blir min hjälp till andra frivillig, något jag menar är essentiellt för verklig solidaritet.

Andra skriver om: , , , ,

den 13 februari 2010


  Om konsten att samtala

Bäste läsare!

För snart ett och ett halvt år sedan införde jag möjligheten att kommentera mina inlägg. Jag gjorde det för att få till ett samtal med er. Och det har fallit ganska väl ut. De flesta av mina inlägg kommenteras och det är sällan jag behöver radera någon kommentar. Så ni sköter er väl. Eller ganska väl i alla fall. En sak som frustrerar mig är att samtalet ofta bara tar slut utan att jag vet varför. Jag anstränger mig ganska mycket med att besvara era synpunkter och frågor. Men vid flera tillfällen den sista tiden har mina svar lämnats helt okommenterade. Detta varken förstår jag eller kan sympatisera med.

På nätet bör gälla samma regler som i ett vanligt samtal. Det innebär att man inte bara lämnar ett samtal utan förklaring. Det innebär också att om man ställer en fråga eller har invändningar så ger man också en reaktion på det svar jag lämnar. Allt annat är egentligen ganska ohyfsat.

Kommentarsfunktionen finns för att möjliggöra ett samtal med er, inte enbart för att ge er utrymme att reagera på det jag skriver. Som ni säkert förstår är detta ett beteende som jag inte kan reglera fram. Jag är därför beroende av er välvilja.

Eder,
Pelle P


  Debatten mellan Tunehag och Swärd

Jag såg precis debatten i ”Kväll med Ulf Ekman” mellan Mats Tunehag och Stefan Swärd. Det handlade om den globala uppvärmningen, en fråga där Tunehag och Swärd tycker helt olika. Tyvärr var debatten på tok för kort och varken Tunehag, Swärd eller Ekman var vidare rappa eller precisa. Jag gissar därför att debatten inte gjorde många särskilt mycket klokare. Men Mats Tunehag kom ändå fram till något väldigt väsentligt precis vid slutet. Och det gäller skälet till att minska vårt beroende av fossila bränslen och då framförallt oljan. Det är nämligen vår oljekonsumtion ”som stöder världens värsta diktaturer och finansierar terrorism”, menade Tunehag. Och gör västvärlden väldigt sårbar för störningar av trafiken från Persiska gulfen, skulle jag vilja tillägga.

Detta är viktigt och jag tycker Mats Tunehags fokus är helt rätt. Det är terror och diktaturer, det vill säga konkret mänsklig ondska, som är människans största fiende. I jämförelse med detta bleknar det eventuella hotet från koldioxiden.

Andra skriver om: , , , ,

den 6 februari 2010


  Hög kvinnorepresentation inget självändamål

SvD skriver idag om att det är fortsatt svårt att få in kvinnorna i styrelserummen. Men inte någonstans i artikeln står det något om varför detta överhuvudtaget borde vara ett mål. I en sidoartikel hänvisas till Norge som har lagstiftat om att kvinnorepresentationen ska vara 40 procent i börsbolagens styrelser. ”Lagen har gett resultat och Norge är nu världsledande i kvinnorepresentation”, står det. Men rimligen finns det andra saker som är viktigare än hög kvinnorepresentation. Typ hur det går för företagen samt ledningens  kompetens.

New York Times skrev om ämnet förra veckan. Och i den långa artikeln finns ett stycke som faktiskt förklarar motståndet mot att forcerat ersätta män med kvinnor i bolagsstyrelserna:

But as the dust has settled, researchers are grappling with some frustrating facts: Bringing large numbers of women into Norway’s boardrooms has done little ”” yet ”” to improve either the professional caliber of the boards or to enhance corporate performance. In fact, early evidence from a little-noticed study by the University of Michigan suggests that the immediate effect has been negative on both counts.

”Professional caliber” samt ”corporate performance” borde vara riktmärken i sammanhanget. Självklart, kan tyckas. Men det behöver tydligen sägas ändå.

Mats Qviberg säger det bra: ”Det är bra att väcka tankar om att de kanske ska satsa på sin karriär istället för styrelsearbete”. På samma sätt gäller att ett heligt liv är bra mycket viktigare än fina ämbeten för att nu dra en parallell till kvinnoprästfrågan.

Läs vad andra skriver om: , , ,