Flyktingkrisen dominerar samtal och tankar. Tyvärr men föga förvånande skapar den stor splittring, både inom och utanför kyrkan. Diskussionerna på Twitter, Facebook, i ledarartiklar och kommentarer är ofta hätska och polariseringen är stor. En anledning är att Dagen och andra reducerar människors reaktioner på krisen till en moralisk fråga om egoism kontra kärlek till nästan.
På den ena sidan står de barmhärtiga som vill öppna gränserna och välkomna alla som vill komma hit. På den andra står dem som ser till sig själva, som styrs av rädsla och som därför vill stänga gränserna. Människors moraliska karaktär ligger i vågskålen och det skapar självfallet stora spänningar när frågan diskuteras. Men detta är en olycklig förenkling av både de handlingsalternativ som står till buds liksom vad som motiverar oss som är kritiska mot att bara öppna gränserna.
Den respekterade utvecklingsekonomen tillika Oxfordprofessorn Paul Collier menar att vår skyldighet att skydda flyktingarna, och då framförallt de från Syrien, måste sträcka sig längre än till dem som tar sig över Medelhavet eller på annat sätt kommer till Europa. Dessa människor är ju trots allt bara en liten rännil av alla dem som har behövt lämna sina hem och de är dessutom de mest resursstarka. Ungefär 10 miljoner är på flykt, i och utanför Syrien, och de få som tar sig hit bör inte få ta alla resurser och all uppmärksamhet. Och för de allra flesta står hoppet till att återvända till Syrien och sina hem när väl kriget är över. Våra insatser nu måste sättas in i detta större perspektiv.
Collier har besökt det största flyktinglägret för syrier i Jordanien och menar att det största problemet, det som gör att folk lämnar lägret, är bristen på sysselsättning. Några minuters väg därifrån finns ett stort outnyttjat industriområde som skulle kunna tas i bruk, bara resurser fanns. I detta område skulle syrier i exil kunna leva och arbeta för att sedan flytta tillbaka när väl kriget är slut.
När det så gäller alla dem som smugglar sig in i Europa vore det olyckligt på flera sätt om de får asyl. Dels vore det djupt orättvist mot den stora majoritet som är kvar. Vidare skapar det starka incitament för ytterligare både dyr och farlig människosmuggling. För det tredje kommer många att rota sig i Europa och inte vilja återvända. Detta får allvarliga konsekvenser för återuppbyggnaden av Syrien eftersom det är de resursstarka syrierna som kommer hit. Så har patriarken Gregor III Laham i Syrien vädjat till de unga att stanna kvar. De behövs, för kyrkans och sina hems skull.
Så långt Paul Collier. Och så långt vad som är bäst för Syrien och majoriteten av syrier. Men en legitim fråga är också vad som är bäst för Sverige. En suverän nation måste kunna bestämma över sin egen framtid och inte helt vara i händerna på händelser i länder långt borta. Ett land, dess institutioner och kultur byggs långsamt upp under loppet av århundraden. Därför måste man vara varsam med förändringar och de större förändringar som sker måste folket besluta om. Det innebär nu inte att vi skulle ha en moralisk rätt att ignorera lidande och död utanför landets gränser. Nej, vi har en plikt att göra vad vi förmår för att rädda liv. Men sedan bör man vara varsam med att dela ut plikter. Hur många vi härbärgerar och under hur lång tid måste få vara något som vi gemensamt kan besluta om utan att samtalet ska behöva präglas av det höga moraliska tonläge som vi har i dag. Vi behöver inte härbärgera syrier för att rädda deras liv. Alternativet för syrierna till att bo i Europa är inte att bli slaktade av Assad eller IS utan att bo i trygga flyktingläger så länge kriget pågår.
Paul Colliers tankar liksom idén om vår nationella suveränitet rimmar väl med att, som det står i Apostlagärningarna 17:26, Gud har skapat de gränser inom vilka folken skall bo. Nationerna är inte enbart människans skapelse utan har sitt ursprung i Gud. När krig och katastrofer rubbar denna goda ordning, att folk bor inom sitt lands gränser, bör vi därför söka lösningar som underlättar ett hemvändande. Detta är nu ett argument mot massmigration, inte mot migration som sådan. Migration är positivt, en frihet för individer och vitaliserande för kulturer. Men den bör vara reglerad och underställd landets integrationsförmåga och, till syvende och sist, demokratiska beslut.
Självfallet ska vi älska vår nästa och visa barmhärtighet mot främlingen och den hemlöse. Allt jag skrivit ovan är fullt förenligt med dessa centrala bud. Men för att verkligen göra det goda, till skillnad från att känna sig god, behöver vi tänka flera varv på våra besluts konsekvenser.
Igår skrev Dagens Carl-Henric Jaktlund om hur dödsstraff ”är att passera en gräns som borde hållas helig.” Artikeln handlar om dödsdomen mot Bostonbombaren Dzhokhar Tsarnaev och reaktionerna på Dylan Roofs massmord i Charleston. I båda dessa fall är skuldfrågan odiskutabel vilket gör att ett av de starkaste skälen mot dödsstraff inte är applicerbart. Så hur resonerar Jaktlund då?
Han citerar versen ”öga för öga, tand för tand, liv för liv” och menar att denna uttrycker en naturlig och instinktiv vilja till hämnd. Men en domstol behöver hålla huvudet kallt och tänka längre. ”Människors liv ska inte berövas, varken av Dzhokhar Tsarnaev eller av USA.” Hämnd använder ju även terrorister som skäl för sina illdåd och därför öppnar sig lätt en möjlighet till ”godtyckliga förklaringar” om när dödandet går att rättfärdiga, menar Jaktlund.
Här finns många märkligheter. För det första är versen ”öga för öga…liv för liv” inte ett uttryck för primitiva känslor hos människor. Det är Gud som uttalar dessa ord (om man nu tror på texten). Och de handlar inte om att ge efter för någon slags revanschlust utan om rättvisa. Straffet ska inte vara mildare och inte heller strängare än vad rättvisan kräver utan stå i proportion till brottet. Och för rättvisa domar krävs det sannerligen ett kallt huvud.
För det andra är det nog endast de som förvirrats av storstadsliv och en universitetsutbildning som inte ser en klar moralisk skillnad mellan exempelvis Dylan Roofs massmord och hans eventuella avrättning. Roof är skyldig till mord på nio oskyldiga människor som dessutom endast ville honom väl. En dödsdom skulle vara en reaktion på denna djupa orättvisa, en reaktion som så långt det går står i proportion till hans brott. Moraliskt sett spelar även aktören roll. Roof agerade efter eget huvud utan sanktion från någon legitim auktoritet. Staten, å andra sidan, utför här sin huvuduppgift genom att på medborgarnas uppdrag upprätthålla respekten för liv och rätt.
På samma sätt är det helt legitimt att staten sätter kidnappare i fängelse. Men ser man, som Jaktlund gör, endast till själva handlingen och inte bryr sig vare sig skuldfråga eller aktör uppstår ju frågan varför ett frihetsberövande är rätt i ena fallet men inte i det andra. För att tala med Jaktlund: Människors frihet ska inte berövas, varken av en kidnappare eller av staten. Tanken är förstås absurd.
I kontrast till guvernör Nikki Haley som uttryckt att Roof borde dömas till döden ställer Jaktlund dottern till en av de mördade kvinnorna i Charleston. I ett möte med sin mors mördare sade hon: ”Jag vill att alla ska veta att jag förlåter dig. Du tog något väldigt dyrbart från mig. Jag kommer aldrig kunna prata med henne igen. Jag kommer aldrig någonsin kunna hålla i henne igen. Men jag förlåter dig.” Om detta kommer ur djupet av hennes hjärta är det stort och, som Jaktlund skriver, en beundransvärd hållning. Jaktlund skriver sedan avslutningsvis att USA borde lyssna mer till dottern än till guvernören och utdöma straff som respekterar livet.
Men vad innebär det egentligen att dottern förlåter sin mors mördare? Det säger faktiskt ingenting om vilket straff som vore rättvist och det är rättvisan som ska styra rättsväsendet. Domstolen kan inte göra som dottern och förlåta mördaren eftersom den delvis agerar å den dödes vägnar. I princip är det endast den som utsatts för brott som har den juridiska rätten att reglera skulden. Och vid ett mord kan det ju aldrig ske. Därför hoppas jag att USA lyssnar både till dottern och till Nikki Haley. Till dottern för att på ett personligt plan lära sig att förlåta. Och till Nikki Haley för att rättvisa ska skipas och för att respekten för livet ska upprätthållas i det amerikanska samhället. Som det står i 1 Mosebok 9:6: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.”
I torsdags släpptes påvens miljöencyklika Laudato Si. Den katolska tidskriften Signum sammanfattar den som en ”kraftfull uppmaning till omtänkande, ’ekologisk omvändelse’ och handling.” Joel Halldorf på Dagen menar att påven nu blivit miljörörelsens moraliska ledare. President Obama är ”inspirerad” av skrivelsen, vänsterikonen Naomi Klein är överförtjust och New York Times applåderar.
Folk på högerkanten är inte lika glada. Så menar National Review att påven kombinerar en beundransvärd hänsyn till världens fattiga med en simplistisk förståelse av ekonomi. Katoliken Samuel Gregg från Acton Institute lyfter även han fram påvens goda avsikter men menar att påvens ensidigt negativa förståelse av marknadskrafterna är ogrundad. R R Reno, redaktör för den kristna tidskriften First Things, betecknar encyklikan som antimodernistisk i sin fientlighet mot den teknologiska och ekonomiska utvecklingen. Och prästen George W Rutler skriver i den katolska tidskriften Crisis Magazine om en påve som blandar ihop de himmelska med de jordiska vetenskaperna.
Ytterst få avgudar marknaden så vem är det påven kritiserar? Visst önskar många på högerkanten avregleringar men då från en utgångsposition som är högt reglerad. Vidare har marknaden i sig inte några intressen, den är ju inte en egen person. Så det är oklart vad påven menar med ”marknadens intressen”.
På detta sätt fortsätter det med oklarheter, halmgubbar och vänsterpopulistiskaslogans. Det förefaller som om påven har fått sina latinamerikanskt influerade uppfattningar förstärkta av för många samtal med likasinnade inom europeisk intelligentia. Och när han bemöter kritik mot slagsidan åt vänster slår han den ifrån sig lättvindigt, utan att visa några tecken på att han tagit in vad hans meningsmotståndare menar. Visserligen efterlyser påven en fördjupad diskussion om hur vi bör bemöta världens ekonomiska och miljörelaterade problem men rimligen borde han ha tagit den diskussionen själv innan encyklikan publicerades.
Även hans ställningstaganden i frågan om den globala uppvärmningen och dess orsaker bör kritiseras. Han slår fast att det existerar ”en mycket solid vetenskaplig enighet” om att vi bevittnar ”en störande uppvärmning av klimatsystemet” (LS s 23) och att denna till stor del beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. Själv tillhör jag dem som är milt skeptiska mot existensen av ett betydande klimathot. Min skepsis beror framförallt på att det existerar mångatunga röster som avviker från majoritetsuppfattningen men också på att majoritetssidan vid flera tillfällen agerat för att dölja sanningen och för att tysta sina kritiker. Att skeptikerna stigmatiseras tystar dem vilket förstärker intrycket av en ”solid vetenskaplig enhet”.
Kort sagt kliver påven in för tidigt i denna diskussion och kanske även på fel sida. Kyrkans uppdrag är inte att avgöra eller bedöma vetenskapliga tvister utan hennes domän är tro och moral.
Encyklikan fokuserar även kyrkan (och världen) på problem som är abstrakta och icke-akuta. Vi ska nu rannsaka köpbeteenden och hur våra handlingar genererar överdrivet med koldioxid. Det är inget fel på detta i sig självt. Men encyklikan förstärker den rådande tendensen att göra moraliskt svårbedömda handlingar och ställningstaganden primära medan de verkligt primära och icke-förhandlingsbara frågorna, moraliskt sett, blir sekundära. Samtidigt som en stor och konkret ondska breder ut sig i Mellersta östern som fördriver, dödar och lemlästar kristna, samtidigt som mellan 40-50 miljoner aborter sker årligen och samtidigt som sambo- och skilsmässokulturen dödar äktenskapet prioriterar påven att få oss att cykla lite mer till jobbet. Det är magstarkt.
Några ord från den katolske prästen Robert Sirico får avsluta:
Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén var nyligen i Rom och talade med påven. Under sin audiens höll hon ett tal där hon bland annat stolt meddelade att Svenska kyrkan nu avyttrat alla tillgångar i företag som sysslar med fossila bränslen. Så jag skämtade lite med henne, andra blandade sig i, biskopen svarade liksom även hennes teologiska sekreterare. Dialogen kom att handla om varför hon talat så lite om vad som borde vara högprioriterat för världens samlade kristenhet, nämligen situationen för de kristna i Mellanöstern. Nedan följer dialogen, följd av några kommentarer. Min YouTube-länk går till ett klipp från Prager University om varför vi egentligen borde älska fossila bränslen.
Den som läser biskopens tal finner en mängd referenser till HBTQ-rättigheter, lika löner för män och kvinnor, social rättvisa, tragedin i Medelhavet (”En skam för Europa!”), mycket om klimatförändringar och fossila bränslen och väldigt mycket om att välkomna den nya gränslösheten (vi måste göra oss av med ”rädslan för att beröra och bli berörd av det som är annorlunda”.) Och så en mening om de kristna i Mellanöstern: ”Vi sörjer och vredgas över den tragiska minskningen av kristen närvaro i Mellanöstern.”
I ärlighetens namn gör även påven en större sak av klimatförändringarna än att kristna mördas och fördrivs i en sällan skådad omfattning. Men det gör inte saken bättre för Svenska kyrkans och biskop Antjes del. Vi vet vad som händer och det händer nu. Även om kyrkan själv saknar makten att försvara de kristna där borde dess högsta representanter åka världen runt och samtala med, uppmana och förmana världens ledare att ingripa. Och då inte bara humanitärt utan även militärt. Biskop Antje borde även tala till oss kristna i Sverige om att vi måste vakna ur vår välfärdskoma (uttryck myntat av Expressens Ann-Charlotte Marteus) och aktivera oss för våra trossyskon. Vi behöver bli omruskade. Det är för detta vi har kyrkliga ledare.
Nyligen deltog jag i ett samtal i kyrkan om frosseri. Samtalet kom snabbt att handla om hur vårt myckna ätande här skapar fattigdom i andra delar av världen och hur även jorden och djuren påverkas negativt av detsamma. Utan någon större framgång invände jag att dessa problem i sig själva är orelaterade till vårt frosseri. För det går ju alldeles utmärkt att frossa i ekologiska och närodlade jordgubbar. Att våra varudiskar dignar av allehanda läckerheter från världens alla hörn gör det förstås lättare att överkonsumera och att kräva allt större variation. Men det kan rimligen inte sägas enbart vara av ondo att vi har dessa möjligheter. Globaliseringen och den ökande handeln mellan länder (eller med samtalsledarens ord: ”systemet av produktion och konsumtion”) har ju bland annat inneburit att fattigdomen drastiskt minskat. Och på vilket sätt är det egentligen fel att äta en härlig papaya?
Den genomgående tesen i nästan all diskussion om fattigdom är att den skulle kunna avhjälpas om bara de rika människorna och länderna var mer generösa med sina tillgångar. Att vi har det bra här och kan leva i överflöd påverkar de resurssvaga negativt. De rika blir rikare på de fattigas bekostnad. Och på flera håll i världen kan det mycket väl vara så. Även historiskt sett har ansamling av rikedom ofta kunnat ske genom olika former av förtryck. Kungars lyxliv har betalats av fattiga bönder genom tvångsmedel. Så är det.
Det innebär nu inte att dessa är de enda sätten att bli rik på. De italienska stadsstaterna under medeltiden visade tidigt att den enes välstånd inte måste innebära någon annans fattigdom. Genom specialisering, handel och förmågan att skjuta upp sin egen konsumtion skapades rikedom utan förtryck, utnyttjande och andra offer än affärsmannens självförsakelse. Vårt nuvarande välstånd i västvärlden är av detta slag. Det har uppstått genom effektivisering, specialisering och ömsesidigt förtjänstfulla affärstransaktioner, inte genom att väst har exploaterat svagare länder.
Visst skulle vi rika västerlänningar snabbt kunna bidra till minskad fattigdom genom att vara mer generösa med våra tillgångar. Men bara väldigt kortsiktigt. Och bara rent materiellt. Vid akut nöd kan ofta inga högre krav ställas. Men långsiktigt förmår inte vårt överskott i sig självt att skapa några positiva förändringar hos den mottagande parten utan kommer tvärtom att spä på problemen. Och det beror på att fattigdom inte endast är ett materiellt problem. Fattigdomen kommer ur ett ihärdigt utanförskap och den beroendeställning som detta skapat hos den fattige. Och på detta hjälper inte endast materiella resurser tillförda utifrån. Fattiga måste komma ut ur sitt beroende genom en stor dos egen insats för att genom eget arbete slutligen resa sig. Det är denna resa som det goda givandet bistår och det är en mycket delikat uppgift, en uppgift som faktiskt kan vara svårare än att skilja sig från sina egna pengar.
I vår önskan att hjälpa räcker det därför inte med ett generöst hjärta. Det naiva givandet, exempelvis att regelbundet ge de romska tiggarna pengar, kan faktiskt göra saken värre. Förutom pengar, vilket inte ens är det huvudsakliga problemet, krävs det stor kunskap om fattigdomens orsaker i det specifika fallet samt erfarenheter av hur man leder just dessa människor vidare. Målet måste vara att få dem att ta egna initiativ och få dem att bli allt mindre beroende av välvilliga givare för sitt uppehälle.
Välståndets ojämna fördelning, mellan människor och mellan länder, är inte ett tecken på att de rika systematiskt utnyttjar de fattiga. Snarare visar detta på kroniska missförhållanden inom de fattiga länderna och hos de fattiga. De skulle kunna så mycket bättre! Vår plikt är att hjälpa och vara generösa med våra tillgångar. Men samtidigt måste vi öka vårt kunnande om vilken slags hjälp som faktiskt hjälper. Goda intentioner räcker inte. Kunskap måste till för ett givande som gör mer än att kännas rätt.
Ett litet samtal med ärkebiskopen om Breivik och islamismen
Ärkebiskop Antje Jackelén skrev igår att ”Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.” Men det finns flera stora skillnader mellan Breivik och de islamistiska mördarna i Paris (och på andra ställen). För det första skedde dåden i Paris i Guds namn. Mördarna ropade ”Allahu akbar” och att de nu hämnats profeten medan Breivik tog avstånd från religionen. För det andra är mördarna i Paris delaktiga i en stor jihadistisk rörelse medan Breivik stod ensam. Så jag twittrade lite:
Ivrig att få bort fokus fr islam jmf @BiskopAntje med Breivik. Men han ropade aldrig "Jesus är stor" under massakern. http://t.co/OF2ToN4ekq
Under morgonen svarade ärkebiskopen och vi fick ett litet samtal:
Det är många märkligheter i samtalet. En av dem är att hon vill bekämpa islamismen genom att arbeta mot det hon kallar islamhat. Det är att börja i fel ända. Hon talar om vad vi kan göra praktiskt. Och det är viktigt. Vad kan vi göra mot islamismen? Annat än att kriga mot den förstås. Här är jag rådvill och tänker att det i första hand är en kamp muslimer emellan om islams själ. Vi utanförstående måste vara sanningsenliga och inte ducka för de stora problem som finns inom islam med våld, extremism och intolerans.
I mitt twitterflödemenarmånga att religionsprofessorn och författaren Reza Aslan verkligen punkterar ”islamofobin” i en intervju hos CNN. Jag förvånas över att så många låter sig imponeras. Här är klippet:
En av de personer som lyft fram detta inslag är teologen Joel Halldorf, numera ledarskribent på Dagen liksom lektor vid Teologiska högskolan Stockholm. Han menar att ingen förklarat kopplingen mellan våld och islam bättre än Reza Aslan, att han ”använder fullständigt transparenta argument som vem som helst kan pröva” och att dessa argument är hållbara. Låt oss då pröva argumenten med hjälp av en genomgång som den katolske islamkännaren Robert Spencer gjort av samma inslag. Men innan vi drunknar i detaljer som har mer eller mindre bäring på hur vi utvärderar islam, låt oss först undersöka hur Reza Aslan svarar på frågan om huruvida islam främjar våld (4:30 in i inslaget). Han säger:
Islam främjar varken våld eller fred. Islam är bara en religion och som vilken annan religion som helst beror det på vad man för med sig. Är du en våldsam person kommer din tro att bli våldsam vare sig du är kristen, hindu, jude eller muslim… Det finns buddistiska munkar i Burma som slaktar kvinnor och barn. Främjar buddism våld? Självklart inte. Människor är våldsamma eller fredliga och det beror på deras politik och världsbild.
Detta är ett häpnadsväckande påstående och jag har svårt att tro att någon vid sina sinnens fulla bruk ärligt kan mena att religioner, till skillnad från politiska ideologier och världsbilder, inte påverkar människor i en eller annan riktning. Enligt Reza Aslan är religioner helt tomma på sådant innehåll som påverkar människor i en fredlig eller våldsam riktning. Att vi kristna har en fredsfurste som begär att vi söker freden skulle alltså inte ha någon effekt på oss. Att Muhammed var en krigsherre och att Koranen innehåller många verser som uppmanar till våld mot otrogna skulle inte heller ha något inflytande på muslimer. Religioner, enligt Aslan, är bara vad vi människor gör dem till just nu. De påverkar aldrig oss, det är vi som påverkar dem. Hur kan någon tänkande människa tro detta? Och varför skulle politiska idéer, till skillnad från religiösa, påverka människor då? För att citera Reza Aslan själv: Att tro detta, och här väljer jag mina ord väl, är idiotiskt.
Ovanstående är egentligen tillräckligt för att diskvalificera Reza Aslan som en seriös person, han är antingen oärlig eller ointelligent. Men låt oss ändå backa bandet för att titta på åtminstone några av hans övriga påståenden:
– Han påstår att kvinnlig omskärelse inte är en muslimsk utan en centralafrikansk sedvänja och nämner Eritrea och Etiopien, två länder som domineras av kristna befolkningar. Ingen annanstans är kvinnlig omskärelse ett problem, säger han. Nu är ju dessa länder inte centralafrikanska utan östafrikanska men varför bry sig om sådana detaljer? Men att kvinnlig omskärelse endast är ett problem där är inte sant. Indonesiens största muslimska organisation har deklarerat att kvinnlig omskärelse är en ”mänsklig rättighet”. Det försvaras av muslimer i Australien, det är ett stort problem i Storbritannien, är vanligt i Irak, är ett växande problem på Maldiverna och bland kurder finns rapporter om att 41 procent av kvinnorna tvingats bli omskurna. Visst är det så att kvinnlig omskärelse förekommer bland icke-muslimer men endast islam godkänner ingreppet och islamsk lag påbjuder det för alla pojkar och flickor.
– Kvinnor diskrimineras endast i ett fåtal muslimska länder, som i Saudiarabien och Iran. I många muslimska länder har kvinnor en stark ställning, exempelvis i Indonesien, Malaysia, Turkiet och Bangladesh. Därför är det fel att påstå att muslimska länder generellt kännetecknas av kvinnoförtryck, menar Reza Aslan. Men Human Rights Watch meddelar att i Indonesien, både nationellt och lokalt, växer antalet diskriminerande lagar och regler mot kvinnor stadigt. Situationen för kvinnor i Bangladesh och Turkiet lämnar också mycket att önska. Malaysia verkar vara det muslimska land som bäst värnar kvinnors rättigheter men gör också det i motstånd mot just konservativa islamiska krafter.
– Reza Aslan kritiserar också Benjamin Netanjahu för att han jämför Islamiska Staten med Hamas. ”Det är löjligt och alla vet det”, säger han. Varför är jämförelsen löjlig? Båda rörelserna är islamistiska, båda önskar införa sharia, båda önskar ett kalifat, båda tror på våldsam jihad och att icke-muslimer ska underkuvas. Skillnaden är att Hamas endast krigar mot Israel medan IS krigar mot alla.
Förutom att så gott som allt han säger är felaktigt är han raljant och otrevlig trots att reportrarna ger honom gott om tid och ställer rimliga frågor. Det är sammantaget mycket svårt att förstå vad som tilltalar Joel Halldorf, David Nyström med flera som cirkulerar denna intervju.
Det ser förstås olika ut i världens muslimska länder men detta faktum gör det ju inte omöjligt för oss att dra några slutsatser om islam och dess påverkan på sina omgivningar. Mycket talar för att det inom varje land med muslimsk befolkning sker en rörelse i islamistisk riktning. Med tanke på att denna sker med hänvisning till mer bokstavliga tolkningar av Koranen och hadhiterna och som en reaktion på islams urvattning skulle man kunna kalla islamismen för en muslimsk väckelserörelse.
Istället för att lyssna på Reza Aslan tycker jag man bör titta på en stor studie utförd av Pew Research Center om tillståndet bland världens muslimer. De har intervjuat 38000 muslimer i 39 länder och territorier. Resultatet visar att islamismen är en strömning som ungefär hälften av alla muslimer mer eller mindre ansluter sig till. Jag avslutar med några bilder från studien.
Jag återkommer här till ett tredje inlägg om de 372 frikyrkligas upprop för en generösare flyktingpolitik. Med uppropet ger de 372 pastorerna och teologerna tyngd åt vad som är en sant kristen hållning i hur man bör förhålla sig till SD och till flyktingpolitiken överhuvudtaget. Vi kristna ska, enligt uppropet, verka för en generös flyktingpolitik och nej, Sveriges politik är faktiskt inte generös nog. Vi kristna ska heller inte låta oss dupera oss av Sverigedemokratisk retorik som gör invandringen till ett problem.
Min spontana reaktion när jag hörde om Stefan Swärds planer på att mota en ”växande kristen främlingsfientlighet” var att detta kommer att skapa ytterligare splittring inom kristenheten och det inom en fråga där det är legitimt med skilda uppfattningar (till skillnad från abortfrågan). Detta är fortfarande mitt omdöme. Inte så att främlingsfientlighet är en möjlig kristen attityd. Men att man problematiserar invandringsvolymen kan självklart ha helt andra motiv, exempelvis omsorg om landet och den samhällsmodell som så sakteliga växt fram. Jag själv är inte attraherad av SD men kan tänka mig att flera dras till partiet trots dess främlingsfientliga bagage, inte tack vare det. Man ser genom fingrarna med partiets historia och dess ofta suspekta företrädare därför att det ensamt talar om en verklighet som man själv ser. Det ökade stödet till SD behöver därför inte betyda att svenskar, och inte heller kristna, har blivit mer främlingsfientliga.
När en så stor grupp kyrkliga ledare och lärda uttalar sig om vad vi kristna ska ta avstånd ifrån och ställa oss bakom är det väldigt viktigt att man har täckning för sina ord och, således, att man uttalar sig inom det som är kyrkans domän, nämligen tro och moral. Kyrkans uppdrag är inte politiskt, det är helt enkelt inte hennes kompetensområde.
Ibland är kopplingen mellan moral och politik emellertid uppenbar. En politik som exempelvis handlar om att döda oönskade människor, som judar eller ofödda, måste kyrkan självklart ta avstånd ifrån. Den strider ju mot budet ”du skall icke dräpa”. Utifrån ett av de mest grundläggande buden om att vi ska älska vår nästa bör kyrkan även ta avstånd från politiker eller partier som manar till främlingsfientlighet. Och hade uppropet stannat vid att höja ett varningens finger mot en växande främlingsfientlighet (med konkreta exempel på denna) och manat oss att vara generösa med våra tillgångar när vi nu möter allt fler nödställda hade även jag kunnat skriva under även om det hade funnits mycket mer att säga i ämnet.
Tyvärr går alltså uppropet längre än så: Vår nuvarande flyktingpolitik är inte generös nog, allt tal om att invandringen orsakar problem är myter, vi ska inte oroa oss för islamismens utbredning bland de muslimer som invandrar och SD fördöms som ett närmast antikristligt parti. Vilken biblisk grund finns det då för det första och viktigaste av dessa påståenden, att den nuvarande flyktingpolitiken inte är generös nog? Uppropet citerar Matt 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta… Jag var främling och ni tog emot mig.” Stefan Swärd har även flera gånger refererat till att den heliga familjen flydde till Egypten och där lyckligtvis inte stoppades på grund av att Egypten infört SD:s stränga migrationspolitik. Ofta nämns även gammaltestamentliga referenser till att vi ska älska invandraren, exempelvis ”Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” från 5 Mos 10.
Men dessa texter talar om vår personliga attityd till de främlingar vi möter och går inte rakt av att göra politik av. Texternas ”ni” syftar på de troendes gemenskap och inte på nationer. Det faller exempelvis på sin egen orimlighet att texten ”jag var främling och ni tog emot mig” skulle argumentera för en gränslös värld. Och texterna ger ingen grund för att uttala sig om huruvida permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, om hur anhöriginvandringen ska regleras, om vikten av att styrka asylsökandes identiteter eller om våra resurser i första hand borde gå till att göra livet mer drägligt i flyktingarnas närområden. Allt detta är faktorer som påverkar generositeten i vår flyktingpolitik och även storleken på flyktingströmmen till Sverige.
Bibeln ger alltså inte så många svar på hur flyktingpolitiken ska utformas och uppropets undertecknare gör det väl enkelt för sig när de reducerar det ”etiska vägvalet” till att handla om att ta emot fler eller färre flyktingar. Vårt land ska vara öppet för flyktingar men utöver det bör det vara högt i tak när kristna och andra diskuterar bästa sättet att hantera det stora antalet flyktingar som nu strömmar till vårt land. Pastorerna och teologerna missbrukar sin position när de gemensamt, med anspråk (om än implicita) på att definiera sann kristen tro, begränsar den kristna hållningen till att enbart vara positiv till invandringen och ser alla försök till begränsningar som baserade på främlingsfientlighet, en klar icke-kristen hållning. Uppropet bör därför ses som schismatiskt och klart klandervärt. Att det uppstår hetsiga diskussioner i dess kölvatten är att räkna med.
Jag lovade återkomma om frikyrklighetens stora upprop för en generös flyktingpolitik. Förutom att det ignorerar de problem som folk upplever med en allt större invandring innehåller det också märkliga skrivningar om islam och de medeltida korstågen:
Vi begår ett stort misstag om vi säger att dessa islamistiska grupper visar på islams sanna natur. Det är ett lika stort misstag som att säga att korstågen under medeltiden visar på den kristna trons sanna natur. Flyktingar som kommer hit vill leva ett liv i fred och trygghet.
Poängen verkar vara att vi inte ska hålla de muslimska flyktingar som kommer till Sverige ansvariga för de illdåd som begås i islams namn. De allra flesta av flyktingarna har inget med dessa att göra och vill bara, precis som vem som helst, leva i fred. Och det är sant. Alla med goda asylskäl som söker sig hit, oavsett deras religiösa tro, bör få uppehållstillstånd i Sverige. Och de bör mötas med respekt och medkänsla, snarare än misstänksamhet och självklart inte fientlighet.
Men allt detta kan sägas utan att uttala sig om islams sanna natur eller att göra jämförelser mellan islamism och medeltidens korståg. Det är knappast kyrkans uppgift att försvara islam, än mindre att spä på missuppfattningar om naturen av kyrkans korståg. Naturligt vore att inta en kritisk hållning till konkurrerande livsåskådningar. Och i fallet med islam finns det mycket som talar för att vi bör förhålla oss vaksamma till det som nu händer inom den muslimska världen och detta alldeles oavsett vad vi tror om islams sanna natur.
Islamismen är en stark rörelse inom islam som inte endast attraherar en liten extremistisk minoritet. Tvärtom bekänner sig en knapp majoritet av dagens muslimer världen över till en islamistisk agenda (för mer om detta, läs Pew Research stora studie eller se Ben Shapiros rappa sammanfattning). Detta innebär att rekryteringsbasen för extremistiska terrorgrupper som IS och al Qaida med flera är stor. Det leder också till problemet att en stor grupp muslimer inte ansluter sig till det demokratiska och liberala projektet. Vad vi kan göra åt detta har jag inget svar på. Men problemet bör i alla fall erkännas och inte ignoreras.
Att kristna krigade i Guds namn för snart 1000 år sedan under korstågen är vidare inget argument för att vi ska vara tysta idag om de uppenbara problem som den muslimska världen har med våld och extremism. Problem bör påtalas där de föreligger. Och varken då eller idag bör vi förringa de religiösa motiven till de olika våldsyttringarna. Kanske är det så att korstågen är helt förenliga med den kristna tron och att de islamistiska illdåden på samma sätt kommer ur islam rätt förstådd. Denna jämförelse är inget att rygga för. På det hela taget är korstågen nämligen något som vi kristna av idag egentligen borde vara stolta över. De var en reaktion mot en muslimsk aggression som handlade om att återta förlorade områden och göra Jerusalem säkert igen för pilgrimer. Att kristna idag i tystnad låter sina bröder och systrar fördrivas och dödas i Nigeria, Somalia, Syrien och Irak är kanske mer ett tecken på kyrkans förfall än att den har återfunnit sina rötter.
Genom sin jämförelse förstärker författarna till uppropet och dess undertecknare de vanföreställningar som råder om korstågen. Det är djupt olyckligt och oansvarigt, särskilt som det sker av en så stor grupp kristna ledare och teologer.
Frikyrkligheten goes full Bagdad Bob i invandringsfrågan
Igår publiceras ett stort upprop från 372 frikyrkopastorer och andra frikyrkliga i Dagen, Världen idag och Sändaren. Tidningen Dagen krympte också ledarsidan för att ge utrymme för artikeln och den långa namnlistan och ställer sig helt bakom uppropet. Uppropet är formellt riktat mot Sverigedemokraterna men i praktiken mot alla som ser att en stor och växande invandring faktiskt orsakar problem i det svenska samhället. Det många tror är problem, såsom ”ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad ghettoisering av vissa områden i våra större städer” är i själva verket Sverigedemokratiska myter. Ja, även talet om massinvandring är en myt. Att vår flyktingpolitik är generös är likaledes en myt.
Mitt huvudsakliga problem med uppropet är dess höga och moralistiska tonläge som bidrar till att migrationsfrågan blir ännu svårare att prata om. Det kommer att ha en polariserande effekt inom den svenska kristenheten där Team Godheten står på ena sidan och pekar finger åt alla dem som de anser antingen vara vilseledda av Sverigedemokratiska myter eller, ännu värre, drivna av främlingsfientlighet. De utpekade kommer att tystna och frustrerade knyta näven i fickan. Men de kommer inte att vinnas över. För detta krävs det sanningsenliga och öppna samtal, inte att 372 högröstade och moraliskt indignerade personer i kör bara påstår att de har fel och hotar med helvetet (ja, det görs faktiskt implicit i texten med referensen till Matt 25).
Artikelförfattarna Stefan Swärd och Sven-Gunnar Hultman gör tyvärr inte så mycket för att sticka hål på de så kallade myterna. Skulle det alltså vara en myt att vi fått en ökad islamisering när vi nu har en stor inströmning av människor från Mellanöstern? Eller en ökad ghettoisering när många nyinflyttade och arbetslösa samlas i samma område? Detta är snarare vad man kan förvänta sig hända. Och Swärd och Hultman måste väl ändå ha hört talas om problemen i Rosengård och upploppen i Hjulsta?
När det gäller massinvandringen pekar de på statistik från 2013 och kommer fram till att vi under det året tagit emot 40000 flyktingar inklusive anhöriga till dem. Det är vad jag förstår sant och det kanske är ett hanterligt antal. Men mycket har hänt under 2014, händelser som fått Migrationsverket att drastiskt skruva upp prognoserna till mellan 80000 och 105000 asylsökande per år. Det var denna händelseutveckling som fick Fredrik Reinfeldt att uppmana oss att öppna våra hjärtan, Anders Borg att säga att reformutrymmet var intecknat och Migrationsverket att begära ytterligare 48 miljarder för de närmsta fyra åren. Det är denna verklighet vi nu lever med och som gjort att Sverigedemokraterna nu är Sveriges tredje största parti. Till detta kommer rapporter från ansträngda kommuner. Exempelvis tog lilla Ställdalen med runt 500 invånare emot cirka 230 invandrare år 2012. Orten har inga egna kommunala resurser utan måste hänvisa till Kopparberg med sin enda grundskola och en distriktsläkarcentral med en och en halv läkartjänst. I Ställdalen fick Sverigedemokraterna sedan 35 procent av rösterna. Sammantaget menar jag att det finns grund för känslan att något stort händer med Sverige nu och att det inte endast är positivt.
Uppropet ignorerar denna del av verkligheten, ja den kallas till och med för en myt. Det är att nonchalera människors upplevelser. Jag gissar att undertecknarna gör det för att det moraliska imperativet upplevs så starkt. För inte kan vi avvisa människor som flyr från krig, slakt och förföljelse? Och det är sant, om valet står mellan att avvisa någon till döden eller stort lidande å ena sidan och å den andra att välfärdsstaten skakas i grunden, ja då har vi inget val. Deras liv är viktigare än vår välfärd. Och då skulle det verkligen handla om en människovärdesfråga.
Men dessa är inte de enda alternativen. Sverige kan genom att dela ut tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, att sänka olika ersättningar, prioritera verkligt nödställda och ställa större krav för anhöriginvandring dels minska sina kostnader men också sända en signal till övriga världen om att nu är det tuffare tider. Det riktar om flyktingströmmarna och minskar trycket på Sverige. Sverigedemokraternas förslag att satsa pengar på att göra flyktinglägren mer drägliga är åtminstone värt ett övervägande. En krona här är värd 10 kronor där.
Här ska också sägas att Sverige är det land i världen med den generösaste flyktingpolitiken. Vi tar emot fler syriska flyktingar än något annat land i Europa och Sverige tar emot dubbelt så många flyktingar per capita som något annat OECD-land. Våra grannländer Norge, Danmark och Finland tar emot avsevärt färre flyktingar och detta utan att bryta mot några konventioner.
Sverige är ett högkostnadsland med höga trösklar in på arbetsmarknaden vilket gör det svårt för resurssvaga nykomlingar att försörja sig själva. Det kan man ha synpunkter på och det har jag också. Men det ändras inte i en handvändning och inte heller utan att folket önskar denna större förändring. Tills dess det sker och vårt lands absorptionsförmåga ökar ser jag inte att vi har något annat val än att söka olika vägar för att, utan att säga nej till människor med goda asylskäl, minska flyktingströmmarna till Sverige och minska våra kostnader.
Detta är inte vad jag själv i första hand skulle önska. Jag önskar att Sverige vore som USA var förr: ett möjligheternas land för alla som är beredda att arbeta hårt. Som invandrare fick man på sin höjd en jordlott som man sedan byggde sitt liv på. Det var slitsamt men alla hade samma möjligheter och ens framgång berodde till stor del på ens egna ansträngningar. Ett sådant samhälle har inga inbyggda problem med att ta emot nykomlingar. I detta slags samhälle är statsmakten liten och den låter medborgarna leva sina liv utan större inblandning. Här får man inget etableringsbidrag men avkrävs heller inte något arbetstillstånd. Sverige av idag är väldigt långt ifrån denna vision men behöver ta steg i den riktningen för att bli ett sant öppet land.
Uppropet behöver kommenteras ytterligare men jag får återkomma senare till det. Där finns bland annat en mycket märklig jämförelse mellan islamismen och medeltidens korståg.
skriv ut
