Skip to main content.

den 16 mars 2007

  Samma vansinne här som där

Jonathan Foreman i National Review om situationen i England:

I have met senior judges and lawyers who really, truly believe that Blair and Bush lied about WMDs. I pointed out to one top barrister that if Saddam’s WMD threat had been a lie rather than an error, then surely the Coalition would have been better prepared for the moment when no WMDs turned up. Or if the Bush-Blair alliance was so evil, would it not have been willing to fake the discovery of the forbidden weapons? It was clear the barrister had never even thought the matter through.

Moreover the British chattering classes are convinced almost to a man (or woman) that Guantanamo is at best a gulag in which all the detainees are innocent victims of paranoia and aggression, and where the quotidian tortures rival those of the Gestapo. They “know” that the war in Iraq is really about stealing oil, doing Israel’s evil bidding, boosting corporate profits, or some vicious combination of all three. The war in Afghanistan is equally “pointless” and “unwinnable.”

They fully buy the media line that radical Islamism is somehow a creation of these wars rather than a phenomenon that predated 9/11, and that solving the Palestinian question will somehow bring peace between Shia and Sunni and end bin Ladenite dreams of restoring the medieval caliphate.

Det låter som Sverige. Samma vansinne här som där.

Andra bloggar om: , , ,

den 15 mars 2007

  När oförnuft och hat får råda

Roland Poirier Martinsson menar i en debattartikel i Expressen att liberaler egentligen borde vara mot den fria aborten. De menar ju att alla människor borde ha samma rättigheter. Han skriver:

Betrakta liberalismens historia. Inom loppet av halvannat sekel har denna ideologi förmått utsträcka fundamentala rättigheter från att enbart gälla välbesuttna vuxna vita män till att omfatta också människor som tidigare hölls som slavar; egendomslösa män; kvinnor, som förnekades rösträtt och utvecklingsmöjligheter… Hur passar abortfrågan in i ett sådant schema? Svaret är att den går att förstås alldeles utmärkt som ytterligare ett steg i liberalismens kamp för att utvidga den sfär av individer som omfattas av rätten till sitt liv. …

Liberalismen har tvingat fram en syn på individen som innebär att alla bör försäkras lika rättigheter och möjligheter till meningsfulla liv, också när någon råkar befinna sig i underläge till följd av ungdom, ålder, handikapp eller avvikande preferenser – ”den starkes rätt” uppfattas som fel skäppa att mäta ut våra chanser till ett gott liv. Det är svårt att se varför den principen inte bör utsträckas till att gälla också för de ofödda barnen.

Roland för här ett principiellt resonemang om liberalismens kärna och dess effekter på synen på de ofödda människorna. Han hyser en from förhoppning om att abortförespråkare och -motståndare ska kunna mötas på gemensam mark, kanske runt dessa idéer och kanske utan att skrika åt varandra. En vecka senare levereras reaktionen av två s-kvinnor:

Abortförbud har länge varit den kristna högerns symbolfråga i samhällsdebatten. Som symbol vittnar den om ett behov att kontrollera församlingen och om en skräck för sexualiteten som frigörande kraft. Medlen för kontroll är beprövade; förnekande, skuld och skam.

Det är alltså stora släggan som gäller. Pang på bara. Det är bara att inse att abortfrågan inte lämpar sig för stillsamma, förnuftiga resonemang. Riktigt hur det har blivit så här förstår jag inte. Men helt klart är att aborter berör och ofta skapar känslomässiga låsningar. Hos dem som försvarar den fria aborten, alltså. Oförnuft och hat tar över i deras hjärtan när aborträtten kommer på tal. Eller vad ska man säga om detta:

Enligt vår uppfattning är det emellertid inte i första hand synen på när liv uppstår som skiljer oss från abortmotståndarna utan synen på vem som avgör om ett havandeskap ska avbrytas. Ska avgörandet fattas av den gravida kvinnan eller av lagstiftaren. Vi diskuterar nu naturligtvis endast aborter fram till vecka 18 i graviditeten.

Det hatfyllda visar sig i den totala nonchalansen över vad det är för slags varelse som växer i den gravida kvinnans mage. Det må vara en människa eller inte, det viktiga är att kvinnan får bestämma. Bestämma vadå? Jo, att ”havandeskapet ska avbrytas”. Och visst avbryts kvinnans graviditet vid en abort, det är uppenbart. Lika uppenbart är emellertid att aborten dödar det liv som kvinnan bär på. Denna andra sida av myntet förblir osagd. Alltid.

Det oförnuftiga består i att kvinnans rätt att bestämma över sin kropp ”naturligtvis” upphör vecka 18. Men hur är detta naturligt om det kvittar vad det är som växer i mammans mage? Varför kräver de inte att kvinnan ska få bestämma över sin kropp under hela graviditeten? Så är det i USA. Genom hela graviditeten kan ju samma skäl för abort åberopas: barnet måste vara välkommet, mamman saknar utbildning, mamman är övergiven eller vill helt enkelt inte ha barn. På något sätt blir det efter vecka 18 viktigt vad det är som existerar i kvinnans mage. Men om detta är viktigt efter vecka 18, varför är det inte det tidigare? Jag räknar inte med något vettigt svar från s-kvinnorna Carina Hägg och Nalin Pekgul.

Andra bloggar om: ,

den 13 mars 2007


Det har varit ett par intensiva veckor, både hemma och ute i stora världen. Många artiklar har passerat som jag verkligen velat säga något om men inte hunnit. Som Maria Schottenius’ bisarra artikel Kristen fundamentalism. De som följt hennes karriär vet att hon gärna tar chansen att kritisera kristendomen, särskilt den Katolska kyrkan, när tillfälle dyker upp. Att det inte handlar om journalistik utan om ett personligt motiverat korståg blir uppenbart i denna artikel i vilken hon försöker etablera ett samband mellan den islamistiska fundamentalismen och Arborelius och Hedins utspel häromveckan. En bloggranne menar att Maria Schottenius ger uttryck för sekulär fundamentalism:

Sekulär fundamentalism karaktäriseras av fientlighet gentemot religioner som hyllar värderingar av äldre snitt. Denna fientlighet leder till en totalitär inställning: sekularistiska, ultraliberala och relativiska värderingar upphöjs till absolut sanning som ingen får ifrågasätta eller kritiskt diskutera. Avvikare bestraffas obönhörligt, inte med logiska resonemang, utan med insinuationer och nedsättande språk.

Kd-ledningen har också svarat på Arborelius och Hedins utspel. De kommenterar, som så många andra, kyrkoledarnas ”hotfulla språkbruk”. Men varför uppröras över att Arborelius och Hedin meddelar att de kanske rekommenderar sina medlemmar att inte rösta på kd? Det kan ju jämföras med att exempelvis lärarförbundet skriver en kritisk debattartikel om regeringens skolpolitik och uppmanar sina medlemmar att eventuellt inte rösta på alliansen vid nästa val. Hör inte detta till demokratins och det pluralistiska samhällets väsen?

Artikeln är vidare kryddad med uttryck som ”svåra överväganden” och ”komplexa dilemman”. Hur svår och komplex denna fråga ändå är landar kd i en position som inte skiljer dem från något annat parti. Och faktum är att frågan blir svår och komplex först om man reducerar varelsen i mammans mage till något annat än människa. Annars vore frågan om den fria aborten väldigt enkel: lagen kan inte sanktionera att vi tar livet av en annan människa, född eller inte, av vilket skäl som helst. Det är kd:s oförmåga att stå vid sina principer som komplicerar deras ställningstaganden.

I artikeln försöker kd-ledningen vidare att illustrera sin tes att en sänkt abortgräns inte skulle få någon effekt på aborttalen. De skriver att andelen aborter som sker efter vecka 12 är högre i Norge och Finland, trots den lägre abortgränsen. Detta är sant. Men som Ja till Livet skriver:

Sant är också att det görs mycket fler sena aborter efter vecka 12 i Sverige, än i Finland, Norge och Danmark tillsammans.
Det är mer än dubbelt så vanligt att en svensk kvinna genomgår en sen abort efter vecka 12 än att en kvinna i Danmark, Norge eller Finland gör det.
Sverige toppar för övrigt abortstatistiken. I Sverige görs det 17,2 aborter per 1000 kvinnor i åldern 15-49 år. Detta är 30-40% högre än i Danmark, Island och Norge och 90% högre än i Finland.

Johan Lundell, Ja till Livets generalsekreterare, summerar:

Om utredaren Eva Erikssons förslag vinner gehör i propositionen talar allt för att de sena aborterna kommer öka markant i Sverige, på samma sätt som de gjort i Nederländerna. Det är knappast någon slump att Sverige både har den liberalaste abortlagen och de högsta aborttalen i nord-, väst- och sydeuropa.

Göran Zettergren, missionsföreståndare för Missionskyrkan, liksom någon slags företrädare för Svenska kyrkan, Ann-Louise Eriksson, känner sig också manade att kommentera Arborelius och Hedins utspel. Även de har mycket att säga om tonen och att kyrkoledarna uttalar sig ”som kristna”. De skriver:

Som om de uppfattningar de ger uttryck för skulle vara uttryck för den kristna tron. Så enkelt är det naturligtvis inte.
Vi är kristna – och vi har en önskan om ett debattklimat där den kristna rösten tillåts ha många olika valörer.

Detta är bara för mycket! Här dödas 35000 ofödda människor varje år och när två respekterade kyrkoledare har invändningar mot att denna slakt inte bara ska fortsätta utan även expandera, ja då har Missionskyrkan och Svenska kyrkan synpunkter på tonen! Tala om förhärdade hjärtan.

Filosofen och DN-skribenten Thomas Anderberg menar att abortmotståndare som Arborelius och Hedin borde visa mer ödmjukhet. Men hans inledning är egentligen ett argument åt motsatt håll:

Vad dessa abortmotståndare har rätt i är att fostret inte är en kroppsdel vilken som helst. Likaså är det närmast trivialt sant att det är vid befruktningsögonblicket som det mänskliga livet tar sin början.

Närmast trivialt?! Det är bra att detta sägs. För mycket debatt handlar om just detta: när blir en människa en människa? Många menar också att svaret på den frågan måste vara grundat i en religiös uppfattning. Så är alltså inte fallet. Men Anderberg menar alltså att det är abortmotståndarna som borde bli ödmjukare, inte abortförespråkarna vilket ju annars vore naturligt att tro eftersom aborter, enligt honom själv, dödar människor. Hur resonerar mannen? Jo, om nu fostret är en fullvärdig människa (vilket är den enda slags människa som finns) borde detta få som konsekvens att samhället borde satsa stora resurser på att rädda de foster som aborteras spontant. I den mån abortmotståndarna inte önskar detta är de inkonsekventa i sin syn på fostret. Att ”naturen ska ha sin gång” är inte ett giltigt argument eftersom vi inte resonerar så om vuxna, eller födda, människor. Och faktum är att det redan idag skulle gå att rädda fler foster från de spontana aborterna, menar Anderberg. Men här är abortmotståndarna tysta. Anderberg anar en annan agenda.

Att vi är tysta om detta beror på två saker: 1) möjligheterna att rädda foster som stöts bort av modern är fortfarande mycket små och 2) det är en sak att passivt låta ett barn dö och en annan att aktivt döda det. Det senare är långt värre. Om forskningen går framåt så att möjligheterna ökar att rädda de spontanaborterade fostren hamnar vi ett läge som kan jämföras med att många kvinnor plötsligt började föda svårt sjuka barn, exempelvis efter en strålningsolycka. Inte skulle vi i detta läge kallsinnigt konstatera att det bara är att döda hela bunten? Här måste det ske en bedömning från fall till fall om det är lönt att sätta in sjukvårdens alla resurser eller inte.

Nej, herr Anderberg, det är inte abortmotståndarna som saknar ödmjukhet.

Andra bloggar om: , , ,

  Bildt tar avstånd från aborter

Dessa år lärde mig att mänskliga rättigheter handlar om viktiga principer som människans värdighet och hennes rätt att vara fri, men lika ofta också om hennes rätt att över huvud taget finnas till.

Utrikesministern på SvD:s Brännpunkt igår. Trevligt med en ny röst för de ofödda.

Andra bloggar om: ,

den 2 mars 2007

  Partitopp inom kd hoppar av

Ok. Jag hade fel. Det finns, eller fanns, en inom kd:s ledarskikt som verkade för en mer restriktiv abortlagstiftning. Men nu hoppar han av. Lars F Eklund meddelande igår att han lämnar partistyrelsen vid nästa riksting. Till SvD säger han:

Det är inte rimligt att Sveriges förste kristdemokratiske socialminister aktivt driver igenom en lag vars själva syfte är att öka möjligheterna att släcka spirande, oskyldiga människoliv i vårt land.

Så är det. I papperstidningen säger partisekreteraren att han inte ser det som ett avhopp. Eklund har ju varit med ett tag och ledningen behöver föryngras. Detta är helt naturligt.

Hallå, kd-toppen! Kom ner till jorden!

Andra bloggar om: ,

den 1 mars 2007

  Gör inte EU till syndabock

I debatten görs gällande att EU tvingar Sverige till en lagändring. I betänkandet finns några vaga hänvisningar till EU-rätten. Det är emellertid helt fel att EU skulle tvinga oss – EU ska inte utnyttjas som syndabock.

Principen om fri rörlighet för tjänster gäller också hälso- och sjukvården. Men ett medlemsland är inte tvingat att tillåta medicinska eller kirurgiska behandlingar som är förbjudna i patientens hemland.

Ulf Bernitz, professor i europarätt på dagens Brännpunkt.

Andra bloggar om: , ,

  Stanley har missat etikens ABC

På SvD:s Brännpunkt idag kommenterar frikyrkopastor Stanley Sjöberg Hedins och Arborelius debattartikel häromdagen. Och han lyckas med det stora konststycket att i en diskussion om aborträtten blanda in krigen i Afghanistan och Irak, dödsstraff, miljökatastrofer och George Bush. Dessa är stora och viktiga frågor men vilken relevans dessa ämnen har för abortfrågan i Sverige är och förblir oklar.

Uppseendeväckande är också hans uppfattning att det svenska abortmotståndet är grundat på den kristna tron och därmed en ”privatmoralisk” fråga. Så skriver Sjöberg:

Det ofödda barnets rätt till liv är en grundläggande värdering som är djupt förankrad i tron på Gud som skapelsens Herre. Vårt problem som kristna är hur vi kan argumentera i privatmoraliska frågor inför en generation som inte tror på Gud och inte respekterar Bibeln som normgivande.

Men kära Stanley, abortmotståndet är inte mer religiöst grundat än, säg, inställningen att alla ska vara lika inför lagen eller att mord ska vara straffbart! Hur man ställer sig till dessa frågor är inte beroende av en viss religion eller livsåskådning. De är människorättsfrågor. Kristna behöver inte hänvisa till Mose lag för att argumentera för att stöld och mord är klandervärda handlingar. Faktum är att om medlemmarna i Humanisterna vore verkliga humanister skulle de också vara motståndare till den fria aborten.

Argumentationslinjen är enkel: 1) abort dödar ett foster, 2) fostret är en människa och 3) det är fel att döda oskyldiga människor. De som håller med om dessa premisser måste också instämma i den obevekliga slutsatsen: att abort är ett allvarligt brott mot människorätten. Till dessa tre premisser kan fogas en fjärde, nämligen att det är samhällets uppgift att försvara vissa grundläggande rättigheter som rätt till liv och rätt till egendom. Särskilt de svaga är beroende av ett sådant försvar. De som håller denna premiss för sann, vilket jag utgår från att de flesta gör, borde därmed också mena att vår lagstiftning borde förhindra aborter. Att flertalet svenskar ändå är anhängare av den fria aborten har mer med bekvämlighet och oförstånd att göra än något annat.

Tillbaka till Stanley med några kortare kommentarer till hans artikel. Han skriver inledningsvis:

I den borgerliga alliansens riksdagspartier är det ganska många på ledande poster som är pådrivande för en restriktiv hållning abortfrågan.

Que? Vilka skulle dessa vara? Mig veterlingen finns det inte en enda person på en ledande post som verkar för en mer restriktiv abortpolitik.

Det är inte bra att frågan blir en partipolitisk konfliktfråga. Det handlar om något av det mest privata och smärtsamma i enskilda människors liv.

Abort är inte en privat fråga. Eller snarare, den är det i lika hög grad som andra frågor som har med liv och död att göra. Stanley verkar utgå från att abortförespråkarna har rätt i sin uppfattning att abort enbart handlar om ett ingrepp i kvinnans kropp. Men handlingar som dödar en annan människa brukar annars i högsta grad anses vara en sak för polisen.

Det är motsägelsefullt när USA:s kristne president George W Bush är en sådan ivrig motståndare till abort, samtidigt som han förespråkar dödsstraff och bedriver ett krig som hittills orsakat 100”‰000-tals människors död i Irak. USA:s engagemang i Afghanistan är ett fruktansvärt politiskt övergrepp.

På något sätt verkar Stanley, med sin egen logik, vilja säga att eftersom Bush är emot aborter kan vi inte vara helt fel ute i Sverige. Jag ser ingen annan förklaring till att han drar in Bush (och krigen i Irak och Afghanistan) i den svenska abortdebatten. Här verkar Stanley resonera som så många opinionsbildare i Sverige: tycker Bush si måste vi tycka så.

Den katolske biskopen Arborelius och pingstsamfundets ledare Hedin gick ut alldeles för hårt.

Om något är för hårt eller inte beror ju helt på vad som står på spel. Här handlar det om en lagstiftning som sänder en signal till Europas alla kvinnor och män: vill ni bli av med ert barn, kom till Sverige så tar vi bort era bekymmer! Hägglund, Larsson och övriga inom kd:s ledning tror inte att detta kommer att påverka aborttalen utan endast minska de illegala aborterna. Men självfallet påverkas folk av vad lagen säger. Lagliga rättigheter ökar, inte minskar, antalet aborter (se exempelvis här för mer om detta).

Andra bloggar om: