Efter Marcus Birros minst sagt tveksamma insats i tv-programmet Annas eviga om aborter blir jag glad över att läsa följande ord (som tydligen ska härstamma från hans blogg men som återfinns i dagens Världen idag):

Jag ställer mig också bakom katolikens övertygelse om att allt liv äger sin egen rätt. Jag kan inte hyckla i den här frågan längre.

Det är gott att höra, Marcus!

Uppdatering: Inlägget verkar vara en förkortad version av en artikel i Expressen från den 17/8 2008. Och då blir det ju inte lika gott att höra längre eftersom tv-programmet sändes mer än två månader senare.

Andra bloggar om: aborter, Marcus Birro, Katolska kyrkan

Gud finns nog inte, heter alltså ”Humanisternas” nya kampanj. Syftet är att uppmärksamma människor på det orimliga i att Gud trots sin (troliga) icke-existens ändå i hög grad påverkar samhället. Och det sker genom annonskampanjer på bland annat Stockholms tunnelbanor. Kampanjannonsen visar en bild på tre blågula flaggor som jag tycker är riktigt vacker:

Jag uppskattar att ”humanisterna” visar den svenska flaggan upprätt så att vårt lands kristna rötter blir tydliga. Det är ju annars lätt att glömma bort det under dagar som dessa. Osökt kommer jag att tänka på några strofer i vår nationalsång:

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden. …
Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.

Tack, Sturmark, för att du påminner oss om vårt arv!

Nå, allt är nu inte gott med kampanjen. Genom ett webbtest vill ”humanisterna” visa oss hur pass religiösa eller oreligiösa vi är. Om testet visar att man är ”väldigt religiös” får man också veta att man tillhör en minoritet i Sverige. Testet ger återigen prov på ”humanisternas” ytterst begränsade kunskaper om religion men också på deras självgodhet och oreflekterade världsbild. Här följer några smakprov på deras lilla tankevärld:

Om jag skulle drabbas av en krissituation och behöva prata, vill jag helst ha kontakt med:
a) en präst, imam eller rabbin
b) en annan religiös ledare
c) en psykolog eller terapeut
d) en icke-religiös medmänniska

Var finns alternativet ”en medmänniska”? För visst är det så att vi först och främst vänder oss till våra vänner om det krisar. Men icke så i ”humanisternas” värld. Där talar religiösa bara med präster om sina problem.

a) jag tycker religiösa människor ska kunna välja religiösa skolor åt sina barn, så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar.
b) jag tycker att alla barn ska ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan. Barnen kan själv välja sin livsåskådning när de blir äldre.

Att välja en religiös friskola för sina barn handlar (givetvis) om så mycket mer än att barnen ska få rätt tro. Ofta erbjuder dessa skolor ett bättre studieklimat. Och barnen får där en lite större möjlighet att slippa statlig indoktrinering. Sedan är det tramsigt att påstå att barn i en kommunal skola väljer sin livsåskådning när de blir äldre. Alla barn, oavsett skola, tar in och lever ut någon slags livsåskådning från tidiga år. ”Humanisterna” vill också få oss att tro att den kommunala skolan är livsåskådningsmässigt neutral. Men det existerar inga sådana miljöer.

När ämnet blir aborter får vi följande alternativ att välja mellan:

a) jag tycker att samhället ska fördöma och bestraffa den som gör abort, ungefär som lagen säger i många kristna och muslimska länder.
b) jag tycker att kvinnor så långt som möjligt ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar utan att samhället lägger sig i. Ungefär som lagen säger i Sverige idag.

Notera att samhället både ska ”fördöma” och ”bestraffa” i det första fallet. Och att det är den som gjort abort, inte den som utfört den, som ska få lida. Alternativet är att kvinnan ska få ”bestämma över sin kropp”. Ytterligare alternativ saknas trots att många som är motståndare till aborter antagligen känner sig väldigt obekväma med det första påståendet. Ja, även jag gör det. Visst önskar jag en lagstiftning som, genom att den ser fostret som den människa det är, bestraffar dem som är inblandade i aborter. Men kvinnan är ju långt ifrån ensamt ansvarig. Läkaren har genom sin kunskap om vad en abort innebär och sin helt fria vilja det största ansvaret. Även den pojkvän eller de föräldrar som utsätter en gravid kvinna för påtryckningar bär på ett stort ansvar.

Sedan finns det inget skäl att fördöma kvinnan ytterligare än genom den dom som bestraffningen utgör. Men ”humanisterna” önskar tydligen associera försvaret av det ofödda livet med en illvilja mot kvinnor. Det är ohederligt.

Formuleringen av det ”humanistiska” alternativet är intressant. Här ska kvinnan ”så långt som är möjligt” ha rätt att bestämma över sin kropp. Men om det bara handlar om kvinnans kropp, varför då endast ge henne rätt att bestämma över den ”så långt som är möjligt”? Varför inte ge kvinnan fullständiga rättigheter över sin kropp och ge henne rätt att göra abort ända fram till förlossningen? Skälet är förstås att även ”humanisterna” förstår att fostret i mammans mage är en människa långt innan förlossningen. Men de vill inte eller kan inte reda ut när den lilla varelsen i kvinnans mage blir en människa och anpassar därför sin moraliska uppfattning till vår nuvarande lagstiftning. Det är väldigt bekvämt.

En mer konsekvent formulering vore:

b) jag tycker att kvinnor har rätt att bestämma över sin kropp. Den nuvarande lagstiftningen inskränker denna rätt efter den 18:e veckan och lagstiftningen borde därför ändras så att kvinnan har rätt att göra abort ända fram till förlossningen (precis som i USA). Endast då blir aborten fri.

Nu finns det förstås väldiga problem även med en sådan uppfattning. Och jag är glad över att ”humanisterna” inte driver en lagförändring åt det hållet. Men de borde fundera lite över vilka som är de rationella och etiska grunderna för vår nuvarande lagstiftning. Så särskilt eftersom de hyllar förnuftet och det kritiska tänkandet och påstår sig sätta människovärdet i centrum.

Till sist får vi en fråga om vem eller vad som ska få styra vår liv. Alternativen är:

a) jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
b) jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi ska utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.

Att välja mellan dessa är som att besvara frågan ”har du slutat att slå din fru?” Hur man än svarar blir det fel. Som kristen har jag ett ansvar, inte minst inför Gud, för hur jag lever och för hur jag använder mitt förnuft och andra begåvningar. Skillnaden mellan ”humanister” och kristna handlar här inte om vilka som tar ansvar och använder sitt förnuft utan om vad eller vem som är våra värdens källa. Läser vi ”humanisternas” program finner vi massor av värden som de vill försvara och kämpa för. Där står att ”humanismen sätter människan och människovärdet i centrum.” Och att den ”förenar medmänsklighet och förnuft i en strävan att skapa ett bättre samhälle”. Vidare att ”demokrati och mänskliga rättigheter är universella värden som måste gälla alla människor, oavsett var man råkar leva.”

Allt detta är gott. Men det räcker att gå en introduktionskurs i praktisk filosofi för att förstå att det finns allvarliga problem med att förklara existensen av universella och absoluta värden. De liksom bara hänger där löst i luften utan att någon kan ge en god inomvärldslig förklaring till deras uppkomst. Och så är det med ”humanisternas” etik och fina principer. De bara finns där och rättfärdigas aldrig.

Faktum är att ”humanisterna”, utan att vara medvetna om det, utgår från en kristen världsbild där Gud har skapat människan till sin avbild och därigenom försett henne med förnuft, kreativitet, samvete och en fri vilja med tillhörande ansvar. Av detta förklaras också det okränkbara människovärdet, hörnpelaren inom den sanna humanismen. Det är Gud själv som är källan till allt det goda som ”humanisterna” i sitt program säger sig sträva efter. Genom att ständigt angripa kristendomen sågar de därför av den gren som de själva sitter på. Det är nu inte unikt för dem. Bara lite extra tydligt.

Läs mer om kampanjen i Resumé. Läs om andras reaktioner i Dagen. Se debatt mellan Elisabeth Sandlund och Christer Sturmark på SVT:s Gomorron Sverige.

Andra bloggar om: humanisterna, Gud, kristendomen, etik, metaetik, aborter, friskolor

Ja, så rubriceras Svenska kyrkans pressmeddelande om att kyrkostyrelsen nu föreslår att Svenska kyrkan ska viga samkönade par. Ändå menar kyrkostyrelsen att äktenskapet syftar till att ge en trygg inramning för barn som växer upp. De kopplar alltså (fortfarande) äktenskapet till familjebildning. Men då borde deras slutsats rimligen vara den motsatta, nämligen att äktenskapet bör bevaras i sin nuvarande form. För det är ju så att könsneutrala äktenskap urholkar äktenskapets koppling till familj och barn.

Den homosexuella relationen är steril och få, om några, adoptionsorganisationer vill låta homosexuella få adoptera. Så antalet barn som lever med homosexuella föräldrar är och kommer vara försvinnande litet. Vidare var ju hela drivkraften bakom förändringen att den dåvarande lagstiftningen påstods vara diskriminerande. Ingen kan med fog påstå att vi fick den nya lagen för att värna barnen eller för att stärka familjelivet. Nej, det nya äktenskapet handlar om att ge ett officiellt erkännande av kärleksrelationen mellan de ingående parterna. Barn finns liksom inte med i bilden. Ändå lyfter kyrkostyrelsen upp barnperspektivet i sin motivering till varför kyrkan ska viga homosexuella par. Det håller inte.

Nej, budskapet är snarare att Svenska kyrkan nu erbjuder ett ”äktenskap för alla”. Nu har vi ju redan idag ett äktenskap för alla så det som menas med ”alla” är ”alla trofasta och kärleksfulla relationer” vilket är något nytt. Eller som ärkebiskop Anders Wejryd säger:

När kyrkan ska ta ställning till frågan om äktenskap för par av samma kön, är en relevant fråga om detta skadar eller gagnar människor. Kyrkan vill stödja trofasta relationer, och i ett bibelteologiskt perspektiv är kärleksbudet för oss överordnat andra bud och förbud i Bibeln.

Trohet och kärlek är alltså nyckelorden. Och det är ju fint. Jag gillar både trohet och kärlek! Men om dessa ska vara kriterierna som Svenska kyrkan i fortsättningen använder för att avgöra vilka relationer som ska få uppgraderas till äktenskap kommer det inte att stanna här. Månggifte kan försvaras på liknande sätt, liksom äktenskap mellan syskon.

Sedan tycker jag att det låter fint när ärkebiskopen använder uttryck som ”bibelteologiskt perspektiv”. Det låter lite bildat. Och nästan fromt. Klart, ett annat ”bibelteologiskt perspektiv” vore, och jag tycker nog detta är tydligare, att se sexualiteten som en gåva från Gud avsedd att göra människan till medskapare av nytt liv. Mycket kan också sägas om kärleksbudet men ärkebiskopen verkar glömma att det är dubbelt: ”du ska älska Herren av hela ditt hjärta… och din nästa som dig själv.” Först kärlek till Gud och sedan till din nästa. Med det ”bibelteologiska perspektivet” borde det vara omöjligt att välsigna sådana relationer som Gud inte välsignar.

Läs även Elisabeth Sandlunds kommentar.

Andra bloggar om: samkönade äktenskap, könsneutrala äktenskap, Svenska kyrkan, Anders Wejryd, bibelteologiska perspektiv

Allsmäktige, evige, rättfärdige och barmhärtige Gud,
ge oss arma människor kraft
att för din egen skull
göra det
som vi vet är din vilja
och att alltid vilja det
som behagar dig,
för att vi, invärtes renade,
invärtes upplysta och tända
av den Helige Andes eld,
skall kunna följa i din älskade Sons,
vår Herres Jesu Kristi fotspår
och endast genom din nåd
nå fram till dig, du Allrahögste,
du som i fullkomlig Trefaldighet
och i odelbar Enhet
lever och råder och förhärligas,
allsmäktig Gud,
från evighet till evighet.
Amen.

Franciskus.

Som av en händelse sköts abortläkaren George Tiller till döds i Kansas samma vecka som folkhälsominister Maria Larsson lade fram sin promemoria. Inom den kristna högern ryms alltifrån terrorister till mjukröstade parlamentariker.

Detta skriver DN:s Malin Ullgren. Att mordet på George Tiller saknar all relevans för lagförslaget spelar tydligen ingen roll för här gäller det att dra ner kristdemokraterna i skiten.

Vidare skriver hon:

Både Folkpartiet och Kristdemokraterna har långt före förra valrörelsen slagits för fostrets rätt framför kvinnans.

Ja, det är väl därför de båda partierna vill inskränka aborträtten. Eller? Nej, just det. Det vill de ju inte. Tänkte inte på det.

Andra bloggar om: aborter, guilt by association, George Tiller, Maria Larsson, kristdemokraterna

Ägnar sig den kristna högern för mycket åt abortfrågan och glömmer andra rättvisefrågor? Och resulterar inte det i ett trovärdighetsproblem eftersom det verkar saknas ett verkligt engagemang för utsatta och svaga människor överlag? Ja, detta och mer diskuterades på en god väns Facebook-sida för någon vecka sedan.

Först lite om den ”kristna högern”. Begreppet har ju blivit synonymt med en närmast extremistisk rörelse som, gärna med våld eller andra maktmedel, vill återkristna världen. Och mycket riktigt fanns detta med i kritiken mot den kristna högern. Men denna kritik visar sig alltid vara helt grundlös och så även i detta fall. Ja, ”högerkristna”, i meningen kristna som röstar höger, vill lagstifta mot abort och man är även emot de sista årens lagförändringar som syftat till att jämställa hetero- och homosexuella relationer. Men motivationen bakom dessa ställningstaganden kan ju mycket väl vara, får så är det i mitt fall, att helt enkelt verka för det goda för samhället. Det handlar alltså inte om att följa någon, i snäv mening, kristen agenda.

Överhuvudtaget är kritiken ohederlig. Förvisso saknas ofta, hos högerkristna, ett intresse att, exempelvis, politiskt bekämpa fattigdomen. Men det innebär ju inte att man på ett personligt plan är egoistisk. Tvärtom finns det hos denna grupp människor oftast ett starkt engagemang för utsatta på orten och för att satsa pengar på biståndsprojekt och missionsarbete i tredje världen. Men hjälpen bedrivs inte som ett politiskt projekt utan mer från människa till människa. På vilket detta skulle orsaka ett trovärdighetsproblem i abortfrågan är oklart.

Sedan finns det verkligen inget fel i att låta sina politiska prioriteringar styras av en enda fråga, bara den är tillräckligt viktig. Och abortfrågan är verkligen det. 38053 aborter utfördes förra året. Eller med andra ord, och mer korrekt: 38053 små människor avlivades helt enligt regelboken under 2008. Både antalet och det faktum att aborterna är statligt sanktionerade gör frågan väldigt allvarlig. Det pågår en gigantisk människorättskränkning i vårt land och det är inte många som höjer ögonbrynen. Båda dessa fakta avslöjar vårt lands och vår kristenhets moraliska förfall.

Andra bloggar om: aborter, högerkristna, människorättskränkningar, moraliskt förfall

Så har jag predikat för första gången. Texten var inte helt lätt och det dröjde innan den sade mig något. Men så gjorde jag ett par upptäckter. Tyvärr stämde de inte med dagens tema, ”Andens vind över världen”. Så bye bye tema! Ni som inte kom till Berga kyrka så här på annandag pingst får egentligen skylla er själva. Men varför snåla med Ordet? Gud är generös och därför måste även jag vara det. Här är texten:

Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern. Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. (Joh 6:44-47)

Det är en rik text och varje vers är sprängfylld med mening. Jag har särskilt fastnat för två verser: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom” och ”den som tror har evigt liv”.

Låt oss gå tillbaka och sedan framåt lite i texten för att se om sammanhanget kan ge oss en bättre förståelse av vad Jesus menar här. Kapitel 6 inleds med ett brödunder där Jesus förvandlar fem bröd och två fiskar till mat för 5000 män. Jesus drar sig sedan undan och går på kvällen över vattnet till Kapernaum. Folket följer efter. Och Jesus förebrår dem för att de inte söker honom för att de fått se tecken utan därför att de åt av bröden och blev mätta. Vi kan förstå det som att Jesus klandrar dem för att de endast såg till det jordiska, sina direkta behov av mat, istället för det himmelska och därmed sina långsiktiga och mer djupliggande behov.

Läs mer här »