I media anklagas islamkritiker som Robert Spencer och Pamela Geller för radikaliseringen av den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Men är det verkligen en rättvis anklagelse? Detta YouTube-klipp menar att det faktiskt är media själva som bär ett sådant ansvar.

Läs även vad andra skriver om Anders Behring Breivik, islam, media

Reaktionerna på Usama bin Ladins död har gjort mig rejält frustrerad på mina trossyskon. Istället för att glädjas över att en uppenbart ond människa inte längre utgör ett hot mot mänskligheten har kristna från alla schatteringar haft en mängd olika invändningar mot USA:s agerade och de följande glädjescenerna. Så lät Vatikanen meddela att en kristen aldrig jublar över någons död utan istället reflekterar över människans stora ansvar inför Gud. Den välkände amerikanske pastorn Brian McLaren menade att det var ironiskt att fira döden av en människa som själv gladdes åt att döda. Nej, det är dags att bryta våldsspiralen, skriver han. På lite närmare håll har flera brittiska biskopar yttrat sig negativt om USA:s agerande. Exempelvis säger ärkebiskopen av Canterbury att:

Obama might think ‘justice has been done’; but, despite overtones of ‘atonement’, we might reflect that vengeance isn’t necessarily the same as justice.

På ännu närmare håll har Ulf Ekman kommenterat bin Ladins död och menar att ”det alltid känns fel att glädjas över någons död”. Och han inleder sin kommentar med att distanserat säga att ”För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död”. I en Twitterdiskussion med mig använder han uttrycket ”pöbeln” om de jublande skarorna. Även i mitt eget Twitterflöde har det varit invändningar mot USA:s agerande.

Längst i sin kritik av USA går emellertid den brittiske teologen NT Wright. I en kommentar säger han:

In the present case, the ‘hero’ fired a lot of stray bullets in Iraq and Afghanistan before he got it right. What’s more, such actions invite retaliation. They only ‘work’ because the hero can shoot better than the villain; but the villain’s friends may decide on vengeance. Proper justice is designed precisely to outflank such escalation. … And what has any of this to do with something most Americans also believe, that the God of ultimate justice and truth was fully and finally revealed in the crucified Jesus of Nazareth, who taught people to love their enemies, and warned that those who take the sword will perish by the sword?

Nu över till mina kommentarer och först detta om att glädja sig över en ond människas död. Vi läser i Ordspråksboken 11:10 att ”De rättfärdigas framgång väcker glädje i staden, när de onda förgås höjs jubelrop.” Detta ord bekräftar en grundläggande och allmänmänsklig moralisk instinkt, nämligen att glädjas över de rättfärdigas framgångar och de ondas motgångar. Vi ser samma sak i Uppenbarelseboken 18:20 där vi uppmanas jubla över Guds dom över Babylon. Därför menar jag att det naturliga, och moraliskt oklanderliga, är att reservationslöst jubla över Usama bin Ladins död. Usama bin Ladin var skyldig till tusentals människors död och utgjorde ett fortsatt hot så länge han levde. Därför har Obama helt rätt när han påstår att rättvisa hade skipats. Och i detta har USA agerat som den överhet som står ”i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13:4)

Vidare är det talande att Brian McLaren jämställer glädjescenerna efter bin Ladins död med den glädje vi antar att bin Ladin själv kände efter terrorattackerna den 11/9. Att missa skillnaden tyder på en bristfällig moralisk kompass. Att glädja sig över oskyldigas död är ont, att glädja sig över den ondes död är gott enligt ovanstående resonemang. Men även den som inte håller med om det bör ändå göra åtskillnad mellan dessa båda typer av glädje. Och vi förstår av talet om att bryta våldsspiralen att det är pacifistiska influenser som fördärvat McLarens moraliska intuitioner. För både vårt förnuft, Bibeln och den kyrkliga traditionen bjuder oss att göra skillnad på rättfärdigt och orättfärdigt våld. Det senare skapar våldsspiraler, det förra stoppar dem.

När biskopen av Canterbury säger att hämnd inte nödvändigtvis är samma sak som rättvisa har han självklart rätt på ett allmänt plan. För att rättvisan ska ha sin gång krävs det att den utövas en legitim auktoritet, det som Bibeln kallar överheten. Och det är ju det som det handlar om här. Usama bin Ladin dödades inte av eller på uppdrag av anhöriga till de som dog den 11/9. Nej, jakten på bin Ladin leddes av USA:s överbefälhavare, president Obama. Men även om vi bortser från vem som bemyndigade dödsskjutningen är det svårt att förstå varför den inte skulle vara ett uttryck för rättvisa. Rättvisa som moralisk begrepp handlar ju om att straffet ska stå i proportion till brottet. Så vilket straff kunde vara mer rättvist än ett skott i pannan? Sedan måste det sägas att den amerikanska styrkan inte var ute efter att avrätta bin Ladin. Dess avsikt var att fånga honom. Däremot var de antagligen inte beredda att ta några större risker för att få med sig honom levande. Så hur man än vrider och vänder på biskopens uttalande är det svårt att se hur det gör den amerikanska aktionen rättvisa.

Men nu över till NT Wright. I citatet ovan inleder han med en kritik som liknar den som Mårten Schultz levererade härom veckan och som jag redan har kommenterat, det vill säga att verklig rättvisa förutsätter att bin Ladin hade ställts inför rätta. Intresserade bör läsa den kommentaren. Men nu är ju NT Wright inte en moralfilosof eller jurist utan i första hand en teolog. Och som sådan dessutom en de mest välrenommerade. Därför är det särskilt häpnadsväckande att hans teologiskt grundade kritik utgår från Jesu ord om att älska våra fiender (Matteus 5:44). För Jesu ord syftar ju här till hur en privatperson ska förhålla sig till sina personliga fiender. Exempelvis ska han ”vända andra kinden till”, ge sin mantel till den person som processar för att få skjortan, gå två mil med den som tvingar honom att följa med en mil i hans tjänst. En slags fiende som Jesus vill att vi ska älska skulle kunna vara den kollega som ständigt är på mig och gör mitt arbete svårt. Eller grannen som så ofta skäller ut mig för att mina träd hänger över på hans sida eller att mina maskrosor blommar av sig på hans gräsmattor. Dessa personer är (eller skulle kunna vara) mina personliga fiender. Men Usama bin Ladin var det inte. Han hade inte gjort mig personligen något ont. Men medan mina fiender inte behöver vara särskilt onda människor var Usama bin Ladin det. Han var inte min utan det godas fiende.

Ett ord som ofta använts för att kritisera dem som gladde sig åt Usama bin Ladins död är Ordsspråksbokens 24:17. Där står att vi inte ska glädja oss åt vår fiendes fall, inte jubla när han störtar omkull. Men vi såg också att Ordspråksbokens författare menar att ”när de onda förgås höjs jubelrop”. Dessa två ord blir förenliga endast om vi gör skillnad på vår personliga fiende och den onde. Vår personliga fiende behöver inte vara särskilt ond och den onde behöver inte vara vår personlige fiende. Jag menar att Jesu ord om att älska våra fiender på samma sätt inte säger något om hur vi ska förhålla oss till den onde.

NT Wright bör därför kritiseras å det allvarligaste. Han låter sin antiamerikanism påverka sin teologiska analys samt sitt moraliska omdöme. Och han gör kärleken till den onde viktigare än kärleken till nästan. För det är ju så att ett av de mest centrala buden för både kristna och judar är att vi ska älska vår nästa. Och det är detta bud, eller denna kärlek, som utgör den moraliska grunden för både polisiära och militära ingripanden. De avser att skydda oskyldiga genom att använda det våld som krävs för att avvärja hotet från angriparen. En verksam bin Ladin hade utgjort ett fortsatt hot mot oskyldiga människor. Kärleken till dessa människor krävde därför att USA, som den makt som hade möjligheten att ingripa, inte lät Usama bin Ladin fortsätta sina dödliga affärer. USA:s skyldigheter mot dessa människor var rimligen större än dess skyldighet att älska Usama bin Ladin. Detsamma borde även gälla oss övriga.

Andra kommentarer som är inne på samma spår:

• Peter Wehner: The Flawed Theology of N. T. Wright
• Craig Carter: How Should Christians React to the Killing of bin Laden?, N. T. Wright: No Winston Churchill
• Ryan Messmore: Rejoicing in Justice Done

Läs även vad andra skriver om Usama bin Ladin, älska sina fiender, kristna reaktioner, älska sin nästa, rättfärdigt våld.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar i DN att Usama bin Ladin undkom rättvisan är han förra veckan dödades av amerikansk militär. Så skriver han:

Men oavsett rättviseideal råder det samförstånd om en sak, nämligen formerna för rättvisan. En rättvis rättskipning ställer upp vissa processuella krav. Vi har rättegångar, vi förutsätter oskuld och vi utser neutrala domare.

Han menar också att reaktionerna på bin Ladins död uppvisar den slags primitivitet som nöjer sig med omedelbar vedergällning. I vår kulturs rättviseuppfattning är en fundamental beståndsdel ”att sträva efter att upprätthålla rättsstatens spelregler även när det är som svårast.” Vidare:

Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas. Nürnberg-rättegångarna och Rwandatribunalen byggde på tanken att även om brottslingen är en massmördare, och även om skuldfrågan är uppenbar, så kräver rättvisan mer än ett skott i pannan. Den kräver också en procedur; ett koppel som håller tillbaka besten som finns inom alla.

Med all respekt för Schultz rättsliga kunnande måste jag ändå säga att han har fel på alla punkter. För det första existerar rättsprocessen för att säkerställa en korrekt dom. Så domslutet är målet. Rättsprocessen är medlet och inget självändamål. Men Schultz gör processen till det centrala för rättskipningen. Detta är bakvänt.

För det andra behövde skuldfrågan inte utredas i fallet med Usama bin Ladin. Att förutsätta hans oskuld och utse neutrala domare var inte bara praktiskt omöjligt utan hade även varit att göra parodi på rättvisan. En rättegång mot Usama bin Ladin skulle vidare ha utsatt alla människor i hans omgivning för ett stort säkerhetshot. Hans anhängare drar sig som bekant inte för något för att uppnå sina mål.

För det tredje jämför Schultz också med Nürnbergrättegångarna som ju ställde massmördare inför rätta, fann dem skyldiga och sedan hängde dem. Något liknande hade förstås varit ett önskvärt scenario. Usama bin Ladin borde ha fått möta de anhöriga till alla de människor han dödat och sedan dömts till döden. Skillnaden är bara att Tyskland kapitulerade ovillkorligt och lade ner sina vapen. Med de förutsättningarna fanns det en möjlighet för någon form av rättsapparat att fungera. Men Usama bin Ladin och al Qaida hade och har inte gett upp. De fortsätter kriget mot västvärlden och bin Ladin ledde dem till sin död förra veckan.

När Saddam Hussein ställdes inför rätta blev rättegången ett rent spektakel. Saddam höll långa tal som inte hade med anklagelserna att göra. Och oron var stor att människor skulle inspireras av honom och ta till vapen för att antingen rädda honom eller orsaka kaos i landet. Det framkom heller inget nytt under den rättegången som på något sätt förändrade bilden av Saddam Hussein. Han var och förblev en brutal diktator och rättegången gjorde varken från eller till för att utreda hans brott. Som jag skrev om den rättegången: det verkar finnas gränser för hur stora brott som ett domstolsväsende kan hantera.

Mårten Schultz må vara juridikprofessor men hans uppfattningar och resonemang inger inte respekt. Att mena att Usama bin Ladin undgick rättvisan för att han aldrig ställdes inför rätta visar på en trasig moralisk kompass. Rättvisa är ju trots allt främst ett moralisk begrepp som innebär att straff och belöning utdelas i proportion till handlingen. Så sanktionen är uppenbart primär för rättskipningen. Och att fira att rättvisan på detta sätt hann i kapp Usama bin Ladin är inte primitivt. Nej, det är en moraliskt sund reaktion på att en ond människa inte längre utgör ett hot mot oss.

Läs även vad andra skriver om Usama bin Ladin, rättvisa, Mårten Schultz, moral.

När president Obama meddelade att Usama bin Ladin hade dödats av amerikanska soldater sade han samtidigt att bin Ladin inte var en muslimsk ledare. Jag förstår varför presidenten sade så: han ville understryka att USA inte för krig mot islam utan mot en specifik terrorgrupp och dess ledare. Men samtidigt är påståendet falskt. Usama bin Ladin bekände sig som muslim, medlemmarna i al Qaida är muslimer och bin Ladins övriga supporters är muslimer. Att säga detta innebär ingen anklagelse mot alla muslimer, enbart att det inom islam finns ett mer eller mindre stort problem med en våldsam extremism.

Så jag twittrade lite om detta och skrev:

Obama säger att Usama inte var en muslimsk ledare. Men visst var han en som ledde muslimer. al Qaida är en islamistisk terrorgrupp.

Ganska oskyldigt, kan tyckas. En god vän gjorde retweet och min tweet hamnade därför utanför den grupp som följer det jag skriver. Inom några minuter kom flera starka reaktioner från Broderskapsrörelsens politiska sekreterare Anna Ardin. Hon och jag har haft diskussioner tidigare (om solidaritet och aborter) och vi håller antagligen inte med varandra om någonting. Trots våra meningsskiljaktigheter har vi ändå haft en någorlunda hövlig ton mot varandra. Men nu var det slut med det. Så här skriver hon först:

jag vill seriöst kräkas över den här tweeten, sluta hetsa mot utsatta människor, för helvete!

Och sedan:

hutuerna var kristna & kristna väst lät dem hållas, d ledde inte till kyrkobränning här, men ert hetsade legitimerar sånt

Till slut avrundade hon med denna:

Jag kokar över av ilska – kampen FÖR polarisering & muslimhat, kan man ens kalla sig kristen i det här jävla gänget?

Jag svarade henne och skrev att hon hetsade upp sig i onödan, att jag varken hetsade eller legitimerade någonting och att hon borde bättra på språket. Ingen reaktion från henne.

Vad ska man säga om hennes reaktioner? För det första att det är känslorna som talar snarare än förnuftet. Att mitt påstående om att Usama bin Ladin är muslim skulle vara ”hets mot utsatta människor” är direkt larvigt. Mitt påstående är uppenbart sant och har inget att göra med muslimer som grupp.  För det andra är hennes reaktioner uppseendeväckande starka. Hon ”kokar över av ilska”, svär åt mig och kallar mig och min retweetande vän för ”jävla gänget”. Det är verkligen svårt att förstå hur och varför min tweet får henne att reagera så starkt. För det tredje svär hon åt sina trossyskon utan att bry sig om att förklara sig eller be om förlåtelse.

Allt detta är egentligen verkligen upprörande. Nu blir jag inte så upprörd därför att jag är van vid tonen och känslouttrycken i de så kallade ”sociala medierna”. Men det vi skriver, var det än sker, ska vi också kunna säga personligen. Och jag tror inte att Anna Ardin skulle svära åt mig om vi hade haft denna diskussion ansikte mot ansikte. Därför borde hon ta tillbaka sina ord.

Men hennes reaktioner är ändå intressanta i ett vidare perspektiv. De är ett uttryck för en politisk korrekthet som innebär att vissa sanningar inte får sägas därför att de uppfattas såra vissa grupper. Att då säga dessa sanningar, som att Usama bin Ladin var en muslim, likställs enligt detta synsätt med viljan att såra eller hetsa mot gruppen. Och den som vill såra gör ju en ond handling och förtjänar därför inte ett respektfullt bemötande. I toleransens namn är det helt i sin ordning att vara intolerant mot sådana människor. Effekten av denna politiska korrekthet blir att viktiga sanningar förtrycks, att det blir lågt i tak och att den politiska debatten urvattnas så till den grad att ingen törs säga något som har en potential att såra. Och fokus hamnar på folks känslor och upplevelser när det politiska samtalet mer borde handla om vad som är sant och relevant. Så skapas en generation av rädda och lättkränkta medborgare.

Läs även vad andra skriver om Anna Ardin, politisk korrekthet, islam, islamism, Usama bin Ladin, dåligt beteende.

Idag är det Förintelsens minnesdag. Vi minns den stora ondska som judarna utsattes för av nazistregimen i Tyskland under 30- och 40-talen. Det är en unik händelse som svårligen låter sig jämföras med andra i ondska. Dagen till ära skriver vår ärkebiskop Anders Wejryd en artikel i Svenska Dagbladet. Vad har han månne för vist att säga? Kanske något om judarnas fortsatt utsatta position i vår värld? Eller någonting om hur antisemitismen alltid ligger på lur och att vi ser exempel på det i Sverige här och nu? Eller varför inte bara en påminnelse om människans stora ondska och att vi är hopplöst förlorade utan frälsning?

Men nej, Wejryd skriver om det han måste anse vara vår tids antisemitism, nämligen islamofobin. Med hans ord:

Så skapar vi oss våra fiendebilder. De växer och frodas på lagom håll. Idag är det islamisterna som finns längst upp i medvetandet. Begrepp blandas ihop, både med avsikt och på grund av okunskap. Fram växer en diffus fiendebild, inkluderande alla muslimer och ingen.

Vad menar biskopen? Texten saknar genomgående subjekt och vi vet därför inte vem som ”blandar ihop begreppen” och som egentligen ser muslimerna som fiender. Han skriver ”vi” men talar senare i texten om Sverigedemokraterna. Men vi är ju inte Sverigedemokraterna. Och viktigare: kan hotet mot muslimerna verkligen jämföras med hotet mot judarna då och idag? Svarat är nej. Det finns förstås en utbredd (och befogad) rädsla för islamismen men från den är det väääääldigt långt till någon form av organiserad och populär rörelse som med statens hjälp vill ta död på alla muslimer. Ja, jämförelsen är befängd. Och den förminskar det onda som judarna utsattes för.

Biskopen avslutar sin artikel med följande salva:

Förintelsens minnesdag utmanar vår bekvämlighet och våra gränser. Stadsplanering, socialpolitik, utbildningspolitik, internationell solidaritet, umgängesformer, vikten av demokrati, vilka man bryr sig om att prata med och lyssna på, snabbt utslängda kommentarer; allt sådant har att göra med den klassiska frågan från Kain: ”Skall jag ta hand om min bror?” Ja, det ska vi.

Ja, där känner vi oss väl träffade allihop? Genom att inte bry oss tillräckligt om stadsplanering visar vi att vi egentligen inte bryr oss om våra bröder. Och att vi genom vårt svaga politiska intresse faktiskt inte är så värst mycket bättre än nazisterna själva. Det är vad jag kallar moralisk klarsyn!

Läs vad andra skriver om Anders Wejryd, Förintelsen, islamofobi, antisemitism, stadsplanering

Josef Bengtson kommenterar idag Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen där hon skriver ”Med sann religion har våldsdåd inget att göra.” Jag delar hans kritik av detta påstående: har alla våldsdåd i Gamla testamentet inget med ”sann religion” att göra? Det är också problematiskt att försvara religion i största allmänhet. Sandlunds ledare blir till ett försvar av tesen att islam egentligen är en fredens religion; det våld som utövas av några av dess efterföljare idag och utövades av självaste Muhammed hade inget med islam att göra. För mer om detta stora ämne rekommenderar jag samtalet mellan Robert Spencer och Peter Kreeft som jag länkade till härom veckan.

Så långt allt bra med Josef Bengtsons inlägg. Men det visar sig att han har problem med vad ”sann religion” skulle vara. Det Sandlund menar är antagligen en verklig religion, till skillnad från sekteristiska uttryck och andliga rörelser som kommer och går. På så sätt kan islam betraktas som en sann religion. Ett annat sätt att förstå ”sann religion” är att det är en religion som är sann, det vill säga en världsbild med tillhörande moral och ritual som överensstämmer med verkligheten. Sanningen består ju i en ”överensstämmelse mellan tingen och intellektet” för att citera Tomas av Aquino. Sett på detta vis blir islam en, åtminstone delvis men ack så centralt, falsk religion. Främst har detta att göra med att islam tar avstånd från Kristus om Gud men det handlar också om gudsbild.

Istället för att utröna vad som är sann religion och om denna någonsin kan ha något att göra med våldsdåd menar Josef Bengtson att den intressanta frågan är: ”Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred?” Ja, den frågan må förstås vara ”intressant” men viktigare för att bestämma våra övertygelsers värde borde ändå vara hur pass väl de överensstämmer med verkligheten. En sann övertygelse är något att ha, en falsk bör förkastas. Det är ju också så att det endast är med sanningen överensstämmande övertygelser som leder till en varaktig och verklig fred. Sanningen skall göra er fria, som någon sa. Om vi värderar övertygelser i ljuset av deras instrumentella värde, alltså vilket nytta vi har av dem, får vi ett samhälle där pk-normen styr. Det blir exempelvis en ”lögn” att alla dagens terrorister är muslimer eftersom en sådan uppfattning uppfattas skapa osämja och öka islamofobin. Även om det påståendet är sant.

Men starkast reagerar jag ändå mot följande stycke i Josef Bengtsons text:

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning.

Det är väl tur att Josef Bengtson skriver att allt våld ”kanske” har att göra med bristande tålamod. För påståendet vore annars fullständigt falskt. Nu är det bara kanske falskt. För det var Neville Chamberlains tålamod med Hitler som gjorde att Europa och även hela världen drogs in i krig. En snabb och kraftfull reaktion mot Tysklands upprustning från England och Frankrike hade förhindrat miljoners död. Det satt tyvärr för många med Josef Bengtsons övertygelser i den brittiska regeringen. För det våld som förhindrar orättens utbredning handlar inte om att ta ”makten och hämnden i egna händer”, det är att utföra Guds uppdrag.

Som teologiskt stöd för sin uppfattning citerar Josef Bengtson Rom 12:19 där Paulus skriver: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Men redan några verser senare skriver Paulus om vem som är Guds hämnare här och nu: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” Så överheten är alltså Guds hämnare och dess uppgift är att se till att Guds vrede drabbar de onda. Med svärdet om så krävs. Jag har väldigt svårt att förstå hur pacifister som tror sig få stöd av Paulus i Rom 12 glömmer att läsa vidare över kapitelgränsen.

Josef Bengtson pekar också på Jesu liv och att vi kristna är kallade att gå i hans efterföljd. Men, som jag skrev om för några veckor sedan, ska vi då heller inte gifta oss? Nej, efterföljelse handlar om att likna Jesus till sinnet och utifrån hans undervisning men också hela Bibelns undervisning söka hans vilja för våra liv. När vi gör det kommer vi inte att bli pacifister utan glödande kämpar för kärlek, sanning och rättvisa. Vi kommer att hata det onda och självklart och med passion försvara dem som utsätts för orätter, med svärdet om så krävs.

Andra skriver om: pacifism, rättfärdigt krig, Guds krigare, sann religion, islam, våld, sanning, religion, Elisabeth Sandlund, Dagen

En nyligen gjord opinionsundersökning i Västbanken och Gaza visar att endast 23 procent av palestinierna menar att Israel har en permanent rätt att existera:

Och en majoritet, 58 procent, menar att beväpnad kamp är vägen framåt:

55 procent önskar att en framtida palestinsk stat ska bygga på sharia-lagar:

Som jag skrivit tidigare: så länge en majoritet av palestinierna menar att Israel borde upphöra att existera är chanserna för fred minimala.

854 palestinier har intervjuats. Felmarginalen är tre procent.

Andra skriver om: Israel, Palestina, Mellanöstern, krig, konflikt, terror, sharia, väpnad kamp

Jag måste bara rekommendera en alldeles lysande diskussion om islam och muslimer mellan katolikerna Robert Spencer och Peter Kreeft. Temat för diskussionen är påståendet, som Robert Spencer försvarar, att den ende gode muslimen är en dålig muslim. Med det menar Robert Spencer att de goda muslimer vi ser omkring oss endast är goda i den mån de inte tar islam på allvar. Om och när de gör det kommer de att radikaliseras och bli det godas fiende.

Peter Kreeft å sin sida menar att vi som kristna har mycket att lära oss av muslimers gudsfruktan och fromhet. I många fall står de oss närmare, och borde så göra, än sekulariserade västerlänningar.

Se hela diskussionen och njut. Sällan har jag skådat ett så öppet och intelligent samtal om ett laddat ämne som detta.

Andra skriver om: islam, jihad, muslimer, koranen, Muhammed, Robert Spencer, Peter Kreeft

För ett par veckor sedan genomfördes en opinionsundersökning bland palestinier i Gaza och på Västbanken. 1270 slumpvis utvalda personer utfrågades om deras inställning till sin regering och möjligheterna till nya fredsuppgörelser med mera. En av frågorna berörde deras inställning till våld mot Israel. Svaret var nedslående, men väntat:

55) Concerning armed attacks against Israeli civilians inside Israel
14.4 1) Strongly support
34.6 2) Support
43.2 3) Oppose
6.0 4) Strongly appose
1.8 5) DK/NA

49 procent av de utfrågade ställer sig alltså positiva till våld inte bara mot Israel utan även mot civila israeler. Undersökningens felmarginal är tre procent.

Konflikten mellan israeler och palestinier rymmer en part som önskar fred och en annan som önskar den andres förintelse. Det är problemet och det är synnerligen svårlöst eftersom inga fredsuppgörelser någonsin kommer att vara nog så länge Israel fortfarande existerar. Att ta ställning i denna konflikt borde inte vara svårt.

Andra skriver om: Israel, Mellanöstern, Palestina, palestinier, israeler, opinionsundersökning, våld mot civila, terrorism

Vari ligger problemet med den katolska synodens uttalande som jag berörde i förrgår? Jag borde ha skrivit det. Så här sade alltså synodens talesman:

The theme of the Promised Land cannot be used as a basis to justify the return of the Jews to Israel and the expatriation of the Palestinians.

I denna enda mening existerar åtminstone tre felaktigheter. För det första är det på historiska och politiska grunder, inte teologiska, som staten Israel vilar. Judar har så gott som alltid bott där och är det enda folk som historiskt sett gjort anspråk på dessa områden. Och det var ju efter andra världskriget, efter judeutrotningen, som beslutet togs att bilda staten Israel eftersom judarna uppenbarligen, så även idag, behöver kunna freda sig. För det andra har alltså judarna alltid, eller så gott som alltid, befolkat dessa områden och det är därför felaktigt att tala om ”judarnas återkomst”. För det tredje är det likaså felaktigt att tala om en landsförvisning av palestinierna (som judarna skulle vara ansvarig för). Det folk som aktivt landsförvisats är judarna som fått lämna så gott som alla områden som idag är under muslimsk/arabisk kontroll. De palestinier som lämnade sina hem i samband med staten Israels bildande gjorde det i stor omfattning på uppmaning av omgivande länder med löfte att återvända efter det att staten Israel hade utplånats. Nu blev det inte så.

Så många fel i en mening, alltså. Men det är inte allt. Synodens uttalande innehåller också en uppmaning att Israel ska ”lämna ockuperade områden”. Termen ”ockuperat” används numera oreflekterat och självklart av FN, regeringar och i media. Men den som studerar saken närmare kommer att finna att staten Israel egentligen är den enda staten som har en folkrättslig legitimitet över dessa områden (främst det som nu kallas Västbanken). Sedan är frågan också praktisk och realpolitisk: vad hände i Gaza när Israel drog sig tillbaka? Kaos uppstod, konflikten med Israel intensifierades och de bosatta i området fick det sjufalt värre.

Sedan är det så att Israel faktiskt önskar fred med sina grannar och flera gånger har visat det och gjort eftergifter för att få tillstånd fredsuppgörelser. Det är inte Israel som behöver förmanas, det är de omgivande arabiska länderna. Israel är det enda demokratiska landet i regionen och människor som lever där, inklusive palestinier och kristna, har det så mycket bättre där än i något annat land i hela den världsdelen. Så det är dags för kyrkan att sluta följa FN och inse att den har blivit lurad av antiisraelisk propaganda. Israel är inte boven, det är offret.

Andra röster:

Why has Israel applied some (admittedly debatable) security measures? Because Israelis have been under attack—fierce and fanatical attack—for years and years and years. Do the bishops have a better strategy which can guarantee peace and security for all, and if so, what is it? The Synod’s final declaration addresses these concerns only sparingly, and with idealistic platitudes—not with anything approaching a healthy Christian realism.

Ironically, the very fact the bishops are making these “bold” statements is a testament to Israel’s essential decency and humanity—the bishops know there will be no serious consequences or massive reprisals against Christians in Israel for “speaking out,” whereas any similar Christian criticism—or even questioning—of an Arab government in the region, or Islamic extremism, would—well, we all saw what happened after Regensburg.

In a statement meant to be fully and intensely Christian, Israel was singled out for blame and criticism. That’s not fair, much less Christian.

William Doino Jr i The First Things.

The reason Bustros says the Jews have no right to their own country is not political but theological, because he denies that the Jews are the ‘chosen people’; he claims that this designation has been nullified by Christ, thus making all people chosen. This makes very little sense: it does not explain why, since other people are allowed to have their own nation states, the Jews alone should be singled out to be denied their historic national homeland.

But above all, it is a resurrection of the ancient Christian calumny that the Jews are damned for all time as cosmic exiles on account of their refusal to accept the divinity of Christ. It is therefore a profoundly anti-Jewish statement. Is this merely a rogue outburst by a partisan bishop? If so, the Vatican must immediately distance itself from these remarks. If it does not, it would seem that the Vatican has taken a giant step backwards into a darker age.

Melanie Phillips i The Spectator.

Andra skriver om: Israel, Palestina, Katolska kyrkan, Mellanöstern, fred