Skip to main content.

den 30 december 2010


  Raketkarriär på Twitter

Som jag skrev om för några veckor sedan har jag aktiverat mig på Twitter. Och det har varit riktigt stimulerande. Det är fart på samtalet och det är en utmaning att formulera sig kärnfullt. Tre-fyra dueller om Israel och pacifism har jag utkämpat med Joachim Elsander. Och så pricken över i:t, retweets av ingen mindre än Ulf Ekman:

Det ni!

den 28 december 2010


  Vänstern gillar att omfördela andras pengar

Ann Coulter är en av mina favoriter ”over there”. Och idag fick jag tillskickat mig hennes senaste artikel. Den handlar om en nyligen gjort undersökning som visar att konservativa (det vill säga de som önskar en begränsad statsmakt samt ofta är evangelikalt kristna) ger mycket mer av sina egna resurser (oftast pengar men även blod) än de liberala (här de som önskar en allt större välfärdsstat som omfördelar samhällets resurser). Detta trots att liberalerna anser sig själva stå på de svagas sida. Hon skriver:

Syracuse University professor Arthur Brooks’ study of charitable giving in America found that conservatives give 30 percent more to charity than liberals do, despite the fact that liberals have higher incomes than conservatives… Religious conservatives, the largest group at about 20 percent of the population, gave the most to charity — $2,367 per year, compared with $1,347 for the country at large.

Och:

What the Bible says about giving to the poor is: ”Each of you should give what you have decided in your heart to give, not reluctantly or under compulsion, for God loves a cheerful giver.” (2 Corinthians (9:7)

Being forced to pay taxes under penalty of prison is not voluntary and rarely done cheerfully. Nor do our taxes go to ”the poor.” They mostly go to government employees who make more money than you do.

The reason liberals love the government redistributing money is that it allows them to skip the part of charity that involves peeling the starfish off their wallets and forking over their own money. This, as we know from study after study, they cannot bear to do. (Unless they are guaranteed press conferences where they can brag about their generosity.)

Me like.

Andra skriver om: , , ,

den 15 december 2010


  Den sanna religionen och våldet

Josef Bengtson kommenterar idag Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen där hon skriver ”Med sann religion har våldsdåd inget att göra.” Jag delar hans kritik av detta påstående: har alla våldsdåd i Gamla testamentet inget med ”sann religion” att göra? Det är också problematiskt att försvara religion i största allmänhet. Sandlunds ledare blir till ett försvar av tesen att islam egentligen är en fredens religion; det våld som utövas av några av dess efterföljare idag och utövades av självaste Muhammed hade inget med islam att göra. För mer om detta stora ämne rekommenderar jag samtalet mellan Robert Spencer och Peter Kreeft som jag länkade till härom veckan.

Så långt allt bra med Josef Bengtsons inlägg. Men det visar sig att han har problem med vad ”sann religion” skulle vara. Det Sandlund menar är antagligen en verklig religion, till skillnad från sekteristiska uttryck och andliga rörelser som kommer och går. På så sätt kan islam betraktas som en sann religion. Ett annat sätt att förstå ”sann religion” är att det är en religion som är sann, det vill säga en världsbild med tillhörande moral och ritual som överensstämmer med verkligheten. Sanningen består ju i en ”överensstämmelse mellan tingen och intellektet” för att citera Tomas av Aquino. Sett på detta vis blir islam en, åtminstone delvis men ack så centralt, falsk religion. Främst har detta att göra med att islam tar avstånd från Kristus om Gud men det handlar också om gudsbild.

Istället för att utröna vad som är sann religion och om denna någonsin kan ha något att göra med våldsdåd menar Josef Bengtson att den intressanta frågan är: ”Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred?” Ja, den frågan må förstås vara ”intressant” men viktigare för att bestämma våra övertygelsers värde borde ändå vara hur pass väl de överensstämmer med verkligheten. En sann övertygelse är något att ha, en falsk bör förkastas. Det är ju också så att det endast är med sanningen överensstämmande övertygelser som leder till en varaktig och verklig fred. Sanningen skall göra er fria, som någon sa. Om vi värderar övertygelser i ljuset av deras instrumentella värde, alltså vilket nytta vi har av dem, får vi ett samhälle där pk-normen styr. Det blir exempelvis en ”lögn” att alla dagens terrorister är muslimer eftersom en sådan uppfattning uppfattas skapa osämja och öka islamofobin. Även om det påståendet är sant.

Men starkast reagerar jag ändå mot följande stycke i Josef Bengtsons text:

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning.

Det är väl tur att Josef Bengtson skriver att allt våld ”kanske” har att göra med bristande tålamod. För påståendet vore annars fullständigt falskt. Nu är det bara kanske falskt. För det var Neville Chamberlains tålamod med Hitler som gjorde att Europa och även hela världen drogs in i krig. En snabb och kraftfull reaktion mot Tysklands upprustning från England och Frankrike hade förhindrat miljoners död. Det satt tyvärr för många med Josef Bengtsons övertygelser i den brittiska regeringen. För det våld som förhindrar orättens utbredning handlar inte om att ta ”makten och hämnden i egna händer”, det är att utföra Guds uppdrag.

Som teologiskt stöd för sin uppfattning citerar Josef Bengtson Rom 12:19 där Paulus skriver: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Men redan några verser senare skriver Paulus om vem som är Guds hämnare här och nu: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” Så överheten är alltså Guds hämnare och dess uppgift är att se till att Guds vrede drabbar de onda. Med svärdet om så krävs. Jag har väldigt svårt att förstå hur pacifister som tror sig få stöd av Paulus i Rom 12 glömmer att läsa vidare över kapitelgränsen.

Josef Bengtson pekar också på Jesu liv och att vi kristna är kallade att gå i hans efterföljd. Men, som jag skrev om för några veckor sedan, ska vi då heller inte gifta oss? Nej, efterföljelse handlar om att likna Jesus till sinnet och utifrån hans undervisning men också hela Bibelns undervisning söka hans vilja för våra liv. När vi gör det kommer vi inte att bli pacifister utan glödande kämpar för kärlek, sanning och rättvisa. Vi kommer att hata det onda och självklart och med passion försvara dem som utsätts för orätter, med svärdet om så krävs.

Andra skriver om: , , , , , , , , ,

den 14 december 2010


  Malström av USA-hat

Den 8/12 gör Dan Josefsson i Aftonbladet följande halsbrytande jämförelse mellan det forna Sovjet och dagens USA:

1945 skickade sovjetstaten en vän av yttrandefrihet, Aleksandr Solzjenitsyn, till fångläger i Sibirien därför att denne bedrivit ”antisovjetisk propaganda”. De sovjetiska tjänstemännen kunde nog inte drömma om vilka medel en stat som USA 65 år senare skulle ha till sitt förfogande för att tysta obekväma röster. I ett förödande slag belägger USA Wikileaks med munkavle på Internet, samtidigt som man genom att ta organisationens pengar hindrar dess chefredaktör från att arbeta och leva ett fungerande liv oavsett var i världen han befinner sig.

I gårdagens SvD reagerar Roland Poirier Martinsson välbehövligt:

Wikileaks boss har fått nobben av företag som av goda skäl inte vill ha honom kvar som kund. Att rättvisan söker honom beror på att han är misstänkt för våldtäkt. När publiceringen av de olagligt läckta dokumenten ska prövas i domstol – så lär det bli – kommer Assange att leva ett bekvämt liv under rättegången. Den kommer att ske inför öppna dörrar med överklagansrätt. Avståndet går inte att mäta till Sovjetunionens summariska nackskott, våldtäkter och tortyr i mörka fängelsehålor, på grund av statsfientligt versmått i poesin och andra brott.

Josefssons moraliska moras är det värsta exemplet på en pågående trend inom den antidemokratiska vänstern. Den får understöd av allsköns tanklösa figurer som hänger på Wikileakspartyt – fullt ös och skit i konsekvenserna.

Det är en förnedrande charad. Mahmoud Ahmadinejad, Hu Jintao och Kim Jong Il skrattar så tårarna rinner. De ser vad den föreställer.

Samt:

Med tanke på de motkrafter den amerikanska utrikespolitiken möter – Nordkorea, Iran, talibaner, al-Qaida, Kina, Kuba, Venezuela, Hamas, Hizbollah – ger Wikileaks senaste läcka en djupt förvrängd bild av var vårt förtroende bör placeras i den globala kampen för demokrati.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är verkligen bedrövligt att se hur så många så lätt dras med i denna malström av USA-hat.

Andra skriver om: , , , ,

den 11 december 2010


  Wikileaks bör stoppas!

Wikileaks är på tapeten nu. Många känner sig manade att försvara Julian Assange (och övriga bakom Wikileaks). Kanske är det så att åtalet mot honom för sexuella övergrepp saknar grund. Och då kan Sveriges agerande rätteligen kritiseras. Men försvaret för Assange går längre än så. Så skriver Pekka Mellergård, rektor på Örebro Missionsskola, i Dagen igår:

Makt sätts bakom myndighetsorden, en makt som är så stark och hotfull att företag som Amazon, Paypal, Visa och Mastercard säger upp sina avtal med Wikileaks. Det är precis så som kinesiska myndigheter brukar agera när de vill få tyst på någon obekväm röst. Såvida man inte fängslar dem direkt. Däremot hör man aldrig en kinesisk politiker offentligt uppmana till att avliva oliktänkande, i motsats till vad två nordamerikanska toppolitiker gjort den senaste veckan.

Här jämförs alltså USA:s beteende med Kinas, ja Mellergård menar till och med att USA:s agerande är värre. En av de toppolitiker Mellergård refererar till är Sarah Palin som på sin Facebook-sida den 29/11 skrev: ”Why was [Assange] not pursued with the same urgency we pursue al Qaeda and Taliban leaders?” Två saker måste sägas: för det första innehåller hennes text ingen uppmaning att avliva Assange. Och för det andra må Sarah Palin vara en toppolitiker men hon saknar ändå reellt inflytande över den amerikanska administrationens agerande. När vi därför bedömer USA:s agerande är det av mindre vikt vad Sarah Palin skriver på Facebook. Vilken den andra toppolitikern är vet jag inte. Men bara det att Mellergård refererar till Sarah Palins uttalande visar på dåligt omdöme.

Vidare haltar jämförelsen med Kina betänkligt. I Kinas fall handlar det om att regimkritiker tystas ned, oavsett kritik och formen för kritiken. I fallet med Wikileaks har Julian Assange och hans folk offentliggjort hundratusentals sekretessbelagda dokument som direkt har utsatt människor för livsfara och mycket väl kan ge USA:s fiender välbehövliga underrättelser. Så Assange är ingen regimkritiker i största allmänhet.

Det hade varit en sak om de offentliggjorda dokumenten enbart visade på förbrytelser från USA sida. Den typen av läckor behövs. Men Wikileaks läcker mycket mer än så. Deras agerande har utsatt många afghanska informatörer för livsfara eftersom deras namn fanns med i de läckta dokumenten. Det är ju också så att USA befinner sig i två krig, i Irak och Afghanistan. Att som Assange då utan urskillning läcka hundratusentals hemliga dokument är inte bara oansvarigt, det är en fientlig handling mot USA. Och vad vi än tycker om USA måste vi komma ihåg att Sverige står på USA:s sida i kampen mot talibanerna i Afghanistan. Det som drabbar USA där drabbar även våra trupper. I fallet med ”Cablegate” skapar läckan oro i Mellanöstern sedan det kommit ut att flera länder där önskade att USA tog i med hårdhandskarna mot Iran. Detta är information som har delgivits i förtrolighet och som inte borde ha kommit ut.

Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigrid och bloggaren Mary X Jensen skriver idag en Brännpunktsartikel på ett liknande tema. Sverige bör vara det fria ordets försvarare, menar de. Samma dag skriver statsvetaren Hans Agné även han en Brännpunktsartikel där budskapet är att öppenhet är bra för freden och att Sverige därför borde skydda Wikileaks. Även broderskaparen och statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit på samma tema (”synlighet civiliserar”).

Det gemensamma med Wikileaks anhängare är att de inte verkar förstå att det finns verklig ondska i världen. Det pågår krig mot al Qaida, talibaner och andra terrorgrupper. Och läget med Iran är ytterst spänt. Bryr sig någon av dessa herrar (och damer) om hur det går i dessa krig och konflikter? Deras engagemang verkar minst sagt missriktat.

Till alla dem som tjatar om yttrandefrihetens primat vill jag bara säga: ponera att Julian Assange hade levt på 40-talet och 1944 kommit över dokument som visade var de allierade skulle landstiga i Frankrike. Jag är övertygad om att de inte skulle ha uppskattat om han läckt den informationen till tyskarna.

Andra skriver om: , , , , , , , ,

den 9 december 2010


  En profillös kyrka blir till

Sugen på att gå med i Frikyrkan? Eller Samfundskyrkan? Eller varför inte Enhetskyrkan? Tro det eller ej, men dessa är tre av de fem föreslagna namnen på det nya samfund som blir resultatet av sammanslagningen av Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan. Varför så intetsägande namn, månntro? Jo, namnet ska vara ”ett tämligen neutralt begrepp som kan fyllas med det innehåll som verksamheten och uppdraget signalerar”.

Frågan jag ställer mig är då vilket existensberättigande detta nya samfundet har? Varför gå med i en helt profillös kyrka? De tidigare namnen signalerade något: vikten av vuxendopet, missionen och det metodiska arbetet med sin helgelse. Samfunden uppstod för att deras grundare brann för något och inte stillatigande kunde åse teologiskt och moraliskt förfall inom de dominerande kyrkorna. Vad brinner de människor för som är med och grundar detta nya samfund. Det verkar inte vara så mycket.

Det går förstås att ha synpunkter på de uttryck som det starka sanningspatoset tog sig. Splittring går emot kyrkans väsen och ger makt till människor som inte är utrustade att hantera den. Men det fanns i alla fall ett teologiskt och moraliskt patos som helt saknas idag. Säg mig dem som går med i en viss församling på grund av teologisk övertygelse idag? Jag känner bara till några få, nämligen de som konverterar till den Katolska kyrkan. Det moraliska förfallet visar sig som tydligast i abortfrågan, nu senast illustrerat av Torsten Åhmans blogginlägg (”Frågan är så komplicerad. Inte ens bland kristna som anser sig vara bibeltroende är man helt enig om när livet börjar.”).

Problemet med att hitta ett vettigt namn till det nya samfundet illustrerar detta förfall.Varför inte rätt och slätt kalla samfundet för ”Liberala kyrkan” eller kanske ”Moderna kyrkan”? Tydlighet vitaliserar.

Andra skriver om: , , , ,

den 1 december 2010


  Petrus den främste

Bengt Malmgren går igenom argumenten för att Petrus hade en särställning bland Jesu lärjungar i dagens Dagen. Han gör det väl. Att Petrus var lärjungarnas ledare är, som Bengt Malmgren själv skriver, egentligen otvetydigt om man utgår från texterna. Problemen uppstår när man tar på sig de antikatolska glasögonen och läser texterna om Petrus utifrån föreställningen att den katolska kyrkan inte kan ha rätt.

För en tid sedan diskuterade jag innebörden av Jesu ord ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” Även då stod det klart att det var antikatolska föreställningar som hindrade deltagarna i diskussionen från att komma fram till den relativt enkla och självklara slutsatsen att Jesus med ”klippan” syftade på Petrus.

Men att Petrus var apostlarnas ledare och ”klippan” innebär inte per automatik att katolska kyrkan har rätt i allt den påstår om kyrkans ledarskap. Mycket mer återstår att bevisa. Och Bengt Malmgren lovar att återkomma med frågorna om successionen och om huruvida Rom är sätet för Petri efterträdare.

Den som inte orkar vänta på Bengt Malmgren kan med fördel läsa min egen text Påvedömet på biblisk grund, en text som egentligen är ett brev skrivet till en väninna. Hon avfärdade brevet med orden att där bara fanns bokstav, ej Ande. Jag tyckte att de orden saknade Ande.

Att jag ännu inte är katolik har främst med familjeskäl att göra. Men sedan finns det alltid tvivel som kommer och går. Just nu har jag väldiga problem med sakramenten och dess centrala roll inom den katolska kyrkan. Hokus pokus hamnar i centrum, den mänskliga gemenskapen och hur folk faktiskt lever blir oviktigt. Det finns också en stränghet som jag vänder mig emot. Så exempelvis tycker jag det är direkt upprörande att det betraktas som en dödssynd att, med avsikt, utebli från söndagens mässa. Det luktar så mycket maktmedel över sådana regler och så lite evangelium. Mord, våldtäkt, langning av knark borde vara en dödssynder. Men att hoppa över ett kyrkobesök? Eller att onanera? Litet blir verkligen stort.

Andra skriver om: , , , , ,