I våras arrangerade Fri tanke förlag och Vetenskapsakademien ett samtal om universums ursprung och framtid, om svarta hål och mörk materia. Christer Sturmark ledde samtalet och talade med professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson om den så kallade multiversumteorin. Denna säger att det inte bara finns ett utan flera, till och med ett närmast oändligt antal, parallellt existerande universa. Man varför då tro en sådan sak när det saknas empiriskt stöd? Ulf Danielsson förklarar:
”Jag vill gärna att det ska vara en naturvetenskaplig förklaring, en förklaring som inte kräver någon finjustering eller avsikt eller liknande”, säger Ulf Danielsson. Så för att undvika den annars närliggande förklaringen att vårt universum har finjusterats för liv väljer professorn att tro på en obevisbar teori med ett oändligt antal universa inuti ett multiversum som existerat oändligt länge. Snacka om att vara bakbunden av sina förvetenskapliga antaganden. Eller rentav sina personliga preferenser.
Här nedan en kort film om vårt finjusterade universum och hur bäst förklara detta fenomen.
Så om förnuftet får råda, vad ska man då tro på? Ett multiversum eller en designer? Valet förefaller enkelt.
Det har ju varit lite rabalder kring den konferens om trafficking som skulle ha hållits i Uppsala helt nyligen. Drottningen drog sig ur och så gjorde även Uppsala universitet och därmed var arrangören tvungen att ställa in. Problemet var att arrangören, Scandinavian Human Rights Lawyers, i andra sammanhang har varit abortkritisk. Så har exempelvis Ruth Nordström, en av ledarna inom SHRL, engagerat sig i fallet med barnmorskan som av samvetsskäl vägrade utföra aborter.
Att utestänga människor från samarbete och från att göra gott på ett område för att de inte omfattar det som för tillfället är majoritetsuppfattning på ett annat område skapar ett sämre samhälle.
Detta borde alla kunna hålla med om! Eller borde verkligen Moder Teresas inställning i abortfrågan ha omöjliggjort för henne att få fredspriset? Var hennes insatser för de fattiga inget värda eftersom hon samtidigt menade att det största hotet mot freden ”är det oskyldiga ofödda barnets rop”?
Men alla håller inte med! I ett av årets mer skruvade inlägg menar fem humanister med Christer Sturmark i spetsen att arbetet mot trafficking och rätten till fri abort är så intimt relaterade att reaktionerna från hovet och universitetet var helt berättigade. Man måste helt enkelt vara för fri abort (av svensk variant får antas) om man på riktigt ska vara emot människohandel. Varför då? Jo, båda fri abort och kampen mot trafficking handlar om ”självbestämmandet över sig själva och sina kroppar.”
För att illustrera denna koppling ska vi tänka tanken på en ung kvinna som blivit befriad. Hon är nu gravid efter att ha våldtagits i sin fångenskap. Att i detta läge neka henne att få göra abort vore att ”våldföra sig på hennes grundläggande rättigheter” och som att säga att hennes kropp minsann inte är hennes egen nu heller. ”Därför hör arbetet mot trafficking och rätten till fri abort ihop” sammanfattar Sturmark & co.
En av märkligheterna med artikeln är att ”humanisterna” (citattecknen är befogade) helt ignorerar sättet som Stefan Gustavsson och Thomas Idergard kopplar ihop frågan om trafficking med abortmotstånd. Gustavsson och Idergard skriver:
Varje människa har värde, har förmåga att resonera och ska visas respekt. Hon får inte förtryckas, förslavas eller förtingligas. Just därför är kampen mot trafficking så viktig. För den som är konsekvent väcker denna människosyn – som utgör grund för kampen mot trafficking – förstås frågor om abort. Vad innebär det om både kvinnan och barnet hon väntar har värde och ska visas respekt? Det är ingen tillfällighet att många människor som är aktiva i kampen mot trafficking också är kritiska till abort och att många som är kritiska till abort också är mycket engagerade mot trafficking. I botten ligger nämligen samma grundläggande människosyn.
Sturmark & co håller givetvis inte med om denna koppling. Men här handlar det inte om vem som har rätt i sak utan om det är möjligt att med goda motiv vara engagerad mot trafficking samtidigt som man är abortkritisk. Gustavsson och Idergard visar hur detta är möjligt. Eftersom människan har ett inneboende värde får hon aldrig förtingligas. Trafficking gör det, aborter gör det. Jag är övertygad om att det är på denna grund som Ruth Nordström är engagerad i båda dessa frågor. Vi borde därför utgå från att hennes och SHRL:s engagemang mot trafficking är genuint. Så varför då inte vara tacksam över detta även om man är kritisk till deras engagemang i abortfrågan? Det är detta Gustavssons och Idergards artikel handlar om. Men det går Sturmark & co helt förbi.
Men ”humanisternas” konklusion följer heller inte av premisserna. Man kan mycket väl acceptera att den befriade kvinnan får göra abort utan att för den sakens skull vara för fri abort. En ganska vanlig linje bland abortkritiker är ju att aborter endast bör vara tillåtna för de kvinnor som blivit våldtagna. ”Humanisternas” illustration säger heller inget om veckogränser. Ska en befriad våldtagen kvinna få göra abort under hela sin graviditet? Det vore väl det mest logiska om det är kvinnans vilja som allena ska råda. Samtidigt vore detta en väldigt radikal position som trotsar de flestas intuitioner om rätt och fel. Så min gissning är att Sturmark & co försvarar den rådande svenska abortlagstiftningen men att de i sådana fall gör det utan att ange några som helst skäl.
Deras bild av abortmotståndaren är också en grov karikatyr som helt saknar verklighetsförankring. Så här skriver de om den tänkta befriade kvinnan som blivit gravid efter att ha våldtagits:
Ska hon mötas av moralistiska kristna män som påpekar att nej, hennes kropp är inte hennes egen nu heller. Nu tillhör den ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ.
I dessa två meningar finns generande många fel. För det första är en majoritet av världens abortmotståndare inte män utan kvinnor (tänk Moder Teresa). Dessa menar inte heller att kvinnans kropp ”tillhör” embryot som om det vore överordnat kvinnans liv. Snarare skulle de säga att embryot är ett mänskligt liv som inte bör straffas för sin fars brott. Kanske skulle de också säga att kvinnan inte blir ovåldtagen genom att göra abort och att aborten riskerar att bli ytterligare ett trauma för henne. Vidare är den typiska abortmotståndarens argument inte grundade i en viss ”tolkning av sin religion” utan i det enkla faktum att det lilla fostret är mänskligt och att alla människor har ett inneboende och mycket högt värde. För dessa uppfattningar krävs ingen religiös övertygelse. Det är heller inte så att abortmotståndaren skulle förklara fostrets inneboende värde med hänvisning till dess själ. Det räcker att hänvisa till dess mänsklighet.
Artikeln är en lysande om än tragisk illustration av det som kännetecknar den moderna humanismen (den med citattecken). Med hög svansföring säger sig dess företrädare stå för vetenskap och förnuft i en värld som i hög grad styrs av irrationella och religiösa krafter. Samtidigt producerar de texter som så påtagligt visar på bristande förståelse av ämnet och med tankevurpor som skulle göra ett skolbarn generad. Kombinationen av trosvisshet, enfald och förlöjligande är dess signum. Må rörelsen bli kortlivad.
Lena Anderssons materialism förklarar ej människan
Lena Andersson svarade på lyssnarfrågor i P1:s Allvarligt talat häromdagen och sade bland annat så här:
Själen sitter på samma ställe där Gud sitter: i vårt huvud. Det är där tankarna om gud och själen alstras. De är små, små neuroner som rör sig, bestående av olika kroppsliga, biokemiska substanser.
Förvisso är jag övertygad om både själens och Guds existens utanför våra huvuden. Men hur det än är med den saken är Lena Anderssons hållning väldigt problematisk. Kan allt (tankar, själen, Gud) verkligen reduceras till materia?
För det första skulle vårt förnuft då vara en produkt av helt irrationella och opersonliga krafter. Dessa krafter skulle på sin höjd leda fram till ett tänkande som är användbart, det vill säga som ger vissa utvecklingsmässiga fördelar. Men användbarhet och sanning är två skilda ting. Ett påstående kan vara användbart utan att vara sant, exempelvis ”Gå inte ut i skogen för där finns troll som kan ta er!” Med ett endast användbart förnuft, till skillnad från ett sanningsenligt sådant, skulle vi inte kunna lita på sanningshalten i dess slutsatser. Vi skulle därmed sakna grund för all verklig kunskap, så även om huruvida det verkligen förhåller sig så som Lena Andersson beskriver. För frågan är ju inte om det Lena Andersson säger är användbart utan om det är sant.
Även på ett annat sätt undermineras vårt förnuft av den reduktionistiska materialism som Lena Andersson håller för sann. Enligt detta synsätt är allt tänkande enbart elektrokemiska reaktioner, underordnat kemins och fysikens lagar. Därför bestäms vårt tänkande av faktorer i hjärnan eller våra omgivningar. Vårt tänkande är därför i princip förutsägbart eftersom det följer naturlagarna. Om vi därför håller denna materialism för sann gör vi det därför att vi måste det, naturlagarna tvingar oss till det. Det finns ingen frihet att överväga olika teorier, utvärdera alternativ och göra ett val utifrån vilken teori som är rimligast. Så förnuftet behöver en frihet som det enligt materialismen inte har.
Vidare är det svårt att se att vårt medvetande kan reduceras till våra hjärnfunktioner och dess neuroner. Allt som existerar i naturen är materiella objekt och deras mätbara egenskaper (utbredning, rörelse, fasthet, antal, form) som inte varierar från person till person. Färger, lukt, smak finns därför inte, som vi erfar dem, i naturen. Eftersom färger, lukt och smak inte finns i naturen finns de inte i hjärnan heller. Det vill säga, var vi än tittar i mikroskopet kommer vi inte hitta rödhet, doften av parfym eller smaken av äpple. Vi ser bara sådant som är mätbart. Men vårt medvetande erfar färger, smak och lukt. De finns där och endast där. Av nödvändighet måste därför medvetandet vara något annat än hjärnan. Medvetandet måste vara något icke-materiellt.
Vi kan inte utifrån Lena Anderssons materialism redogöra för förnuftets tillförlitlighet, vår frihet eller medvetande. Om tillvarons yttersta grund är opersonlig, irrationell och lagbunden är det svårt att se hur personliga, rationella, fria och medvetna varelser egentligen kan finnas till. Det krävs personliga och rationella krafter för det.
Den ateistiske kosmologen Lawrence Krauss kommer snart till Sverige för debatt och samtal kring frågan om universums tillkomst. Hans djärva tes framgår av titeln på hans bok Ett universum ur ingenting. För några veckor sedan intervjuades han av Dennis Prager. Det blev ett livligt samtal…
Härom dagen skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett inlägg på sin blogg om ett seminarium som han hade deltagit i. Seminariet handlade om Gud, vetenskapen och skolan och Heinö redogjorde för några av punkterna han tog upp. En av dem var att religiösa argument ibland är lika legitima som sekulära, vilket ju är något jag oftaskriverom. Som exempel tog han frågan om livets början och slut. Han skriver:
Jag tog upp exemplet med frågan om livets början och slut, vilken i Sverige tenderar att delegeras till vetenskapen. Men de normativa ställningstagandena kommer vi inte undan. Bakom hänvisningar till vetenskapens bedömning av ”livsduglighet” ligger ett ställningstagande att livsduglighet ska vara ett avgörande kriterium för liv och död, vilket inte är ett resultat av någon empirisk forskning, utan ett uttryck för en värdering, som i sig kan vara grundad i ideologi, religion eller livsåskådning. Därför bör den politiska debatten om dessa frågor vara inkluderande mot dem som anför argument som utvecklats inom andra värdegrunder än den för tillfället dominerande.
Det är en sympatisk inställning. Jag kommenterade användningen av begreppet ”livsduglighet” i abortfrågan så här:
Begreppet livsduglighet är ytterst diskutabelt. Fostret är ju livsdugligt redan innan vecka 22 så länge han/hon får vara i sin rätta miljö, dvs i livmodern. Det man menar är en livsduglighet utanför livmodern men varför detta bör styra abortgränsen verkar godtyckligt. För på vilket sätt påverkas fostrets människovärde av dess överlevnadsförmåga i ett främmande habitat?
Heinö menar alltså att även religiösa borde få komma till tals i samhällsdebatten och att våra argument kan väga lika tungt som andras. Detta därför att politiken ofta bygger på normativa ställningstaganden eller värderingar och därför inte enbart grundar sig på vetenskapen. Som mitt svar antyder vilar nu inte min uppfattning i abortfrågan enbart på en värdering av fostrets mänsklighet. Visst hävdar jag att fostret är en mänsklig varelse och därför, i kraft av sin mänsklighet, har en rätt att leva. Men detta är ingen trossats eller ett enbart normativt ställningstagande (även om det är det också).
Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden, som jag citerade i mitt förra inlägg, menade att Katolska kyrkans hållning i abortfrågan är en ”de fide doctrine”. Detta var ett felaktigt påstående då Katolska kyrkans hållning i denna fråga inte har med tro att göra utan med förnuft och vetenskap. Man måste därför inte vara kristen eller tro på Gud för att komma fram till att aborter är ett allvarligt övergrepp mot de minsta bland oss. Det räcker att man erkänner sig till principen om människovärdet och tar till sig vetenskapliga fakta om fostrets status som människa.
Heinös inställning borde verkligen vara utgångsläget i det offentliga samtalet. I ett pluralistiskt samhälle kan inte vissa typer av argument vara portförbjudna. Snarare måste varje argument prövas på sina egna meriter, alldeles oavsett varifrån det kommer. Sedan menar jag att prolife-rörelsens uppfattning i abortfrågan är mer än legitim, den rimmar också bäst med de principer vi annars håller högt i vårt samhälle.
DN publicerar idag ett idolporträtt av Richard Dawkins. Mycket kan sägas om det men nu får det räcka med följande citat av filosofen och vetenskapshistorikern Edwin Arthur Burtt:
Even the attempt to escape metaphysics is no sooner put in the form of a proposition than it is seen to involve highly significant metaphysical postulates. For this reason there is an exceedingly subtle and insidious danger in positivism. If you cannot avoid metaphysics, what kind of metaphysics are you likely to cherish when you sturdily suppose yourself to be free from the abomination? Of course it goes without saying that in this case your metaphysics will be held uncritically because it is unconscious; moreover, it will be passed on to others far more readily than your other notions inasmuch as it will be propagated by insinuation rather than by direct argument. . . . Now the history of mind reveals pretty clearly that the thinker who decries metaphysics . . . if he be a man engaged in any important inquiry, he must have a method, and he will be under a strong and constant temptation to make a metaphysics out of his method, that is, to suppose the universe ultimately of such a sort that his method must be appropriate and successful. . . . But inasmuch as the positivist mind has failed to school itself in careful metaphysical thinking, its ventures as such points will be apt to appear pitiful, inadequate, or even fantastic.
The Metaphysical Foundations of Modern Physical Science
Om Fredrik Segerfeldt, biståndet och den kristna missionen
Jag gillar den liberale debattören Fredrik Segerfeldt. Han tar avstånd från den stora överförmyndarstaten som inskränker människors friheter. FN ser han som ett diktaturernas förbund. Han har försvarat fostrets rättigheter. Och han är negativ till utvecklingsbistånd eftersom det inte leder till någon påtaglig utveckling. Allt detta skriver jag under på. Men han har en svag punkt: allt som handlar om religion kallar han för hokus pokus. Jag skyller det på olyckligt inflytande från personer som Patrik Lindenfors och Christer Sturmark.
I ett inlägg på Metrobloggen från augusti angriper han Pingstmissionens arbete med hänvisning till deras värdegrund som, förstås, innehåller referenser till Gud, Jesus och människan som Guds avbild. Just denna idé, att människan är skapad till Guds avbild, utgör grunden för människovärdesprincipen och motiverar Pingstmissionen att hjälpa människor i nöd (som den också gjort för kyrkan sedan vår tideräknings början). Här finns också några rader om att ”ekonomiska resurser ska fördelas rättvist” i samhället. Just detta kan jag förstå om Fredrik Segerfeldt reagerar på eftersom det kan tolkas som en gudssanktionerad kommunistisk vision där staten distribuerar resurser enligt principen ”till var och en efter behov, från var och en efter förmåga”. Och måhända är även Pingstmissionen i viss mån infekterad av vänsteridéer om att använda staten som en kraft för det uppnå en jämn resursfördelning i samhället. Men de kan också mena att detta är något som människor av fri vilja ska sträva efter: att dela med sig av sina rikedomar till fattiga människor.
Han avslutar: ”Ska de verkligen ha tiotals miljoner per år i skattepengar? Undrar om tungotalskurser ingår i verksamheten?” Segerfeldt vet nog svaret på den sista frågan. Men om Pingstmissionen ska ha tiotals miljoner kan förstås diskuteras. För en sådan diskussion är deras bevekelsegrunder emellertid utan någon större betydelse. Det viktiga är: gör de att gott arbete och förvaltar de biståndspengarna väl relativt andra biståndsorgan? Att de sedan utför sitt arbete eftersom de ser det som en kristen plikt kan väl rimligen inte vara ett argument emot dem? Jag twittrade lite med Segerfeldt om detta och fick ett goddag yxskaft-svar. Men på sin blogg utvecklar han idag sin kritik. Under rubriken Hokus-pokuset är ett av biståndets största problem skriver han:
Huvudinvändningen är att biståndet ska bedömas efter sitt resultat, inte efter hur den motiveras. Det är sant. Det är något jag skrivit spaltljusår om. Och trots överväldigande belägg om bristen på resultat och om biståndets negativa konsekvenser har jag inte sett någon insikt eller någon självrannsakan.
Liksom Segerfeldt är jag övertygad om att den bästa fattigdomsbekämpningen utgörs av ekonomisk tillväxt, inte av hjälpinsatser. Att konstant ge människor det de behöver gör dessa människor beroende av gåvor. Så på detta plan tycker jag att Pingstmissionen och Diakonia med flera borde lyssna till herr Segerfeldt. Vilka är de bästa strategierna för att åstadkomma en välståndsutveckling i fattiga länder? Jag tror Segerfeldt skulle svara stabila institutioner samt ekonomisk frihet, inom och mellan länder och världsdelar. Mig veterligen saknas goda teologiska skäl för en annan uppfattning.
Samtidigt kan rimligen ingen förneka att det ändå finns gott om utrymme för konkret och nära hjälp för människor som kommit i kläm, både på hemmaplan och i de fattiga länderna. Den kristna missionen har historiskt sett, vad jag vet, inte syftat till en konstant och storskalig omfördelning av resurser, särskilt inte resurser som kommer från indrivna skatter. I första hand har det handlat om att lära folk om Jesus vilket krävt läskunskaper och åtminstone lite mat i magen. Men det har också handlat om att hjälpa sjuka människor. Så grundläggande sjukvård och utbildning har varit de områden där kyrkan gjort stora insatser. Jag kan inte se att detta strider mot varken liberala principer eller en, som Segerfeldt skriver, ”grundläggande, vetenskapligt baserad syn på vad utveckling är”.
Surfa in på Acton Institute för resurser om frihetens betydelse för det goda samhället. Och PovertyCure för fattigdomsbekämpning som kombinerar liberala idéer med kristen solidaritet. Se även Lars Adaktusson: Dags att räta på ryggen.
Efter att under säkert en vecka ha varit åskådare till ett samtal på Twitter om vetenskap vs religion mellan Christer Sturmark och Josef Bengtson med flera, skrev jag ett inlägg med en länk till en text som William Lane Craig skrivit om vetenskapens metafysiska grundantaganden. Det gick illa. Samtalet spårade ur och verkar inte ha återupptagits. Innan samtalet tog slut hann Humanisternas ordförande säga några saker som är värda att uppmärksamma och resonera omkring för en vidare krets.
Så här började det:
Här hoppade jag alltså in:
Jag länkade till ett klipp från boken Philosophical Foundations for a Christian Worldview av William Lane Craig och J. P. Moreland som listar 10 metafysiska antaganden som vetenskapen vilar på. Något tidigare hade Sturmark haft en liknande diskussion med Josef Bengtson om hur man ska gå tillväga för att visa att universum är rationellt ordnat (som är en av punkterna i Craig/Morelands bok):
Och:
Innan jag kommenterar detta sista påstående av Sturmark vill jag redogöra för hur det hela slutade. Så jag går tillbaka till min dialog med Sturmark som nu kom att handla om Craig personligen:
Och slutligen detta:
Ja, det var i stort sett det hela. Över till analysen. För det första kan jag tycka att Craigs person borde ha gått att bortse ifrån. Det är inte några jättemärkliga påståenden han gör om vetenskapens grundvalar. Att vetenskapen utgår från att världen är ordnad och inte kaotisk låter, tja, ganska uppenbart. Inte heller är Craig ensam om denna uppfattning. Vi har förstås hans medförfattare, J. P. Moreland. Men även John Lennox, matematiker och vetenskapsfilosof, menar att vetenskapen vilar på påståenden som är snarlika trossatser (Sturmark har själv mött Lennox i debatt). Skulle även Moreland och Lennox vara pajasar? Nej, Craigs person och övriga uppfattningar hörde helt enkelt inte hemma i diskussionen.
Men även om Craigs karaktär inte är relevant för frågan om vetenskapens grundvalar tycker jag att det är viktigt att reda ut huruvida det finns någon grund för Sturmarks påståenden om honom. Tar verkligen ingen Craig på allvar? Är han enbart en oseriös debattör som mest är känd för att försvara folkmord i Gamla testamentet? En pajas? Själv har jag träffat men framför allt lyssnat på honom under lång tid och jag har svårt att tänka mig en mer seriös, lärd och välartikulerad filosof. Men min uppfattning om honom säger kanske inte så mycket. Vad säger andra?
I en intervju innan Christopher Hitchens mötte William Lane Craig i debatt påstår Hitchens att i hans ateistkretsar är Craig känd för att vara ”very rigorous, very scholarly, very formidable”. Utan reservationer, lägger han till. Sedan gick han upp i debatt och, ja, det gick inte så bra för Hitchens. Så här skriver en ateistisk bedömare:
The debate went exactly as I expected. Craig was flawless and unstoppable. Hitchens was rambling and incoherent, with the occasional rhetorical jab. Frankly, Craig spanked Hitchens like a foolish child.
Och så här brukar det gå när Craig debatterar ateister. Varifrån kommer då idén att Craig skulle vara ”en pajas som försvarar folkmord”? Jo, från Richard Dawkins. När Craig besökte England förra året blev Dawkins inbjuden att möta honom. Av de fyra stora namnen bland de nya ateisterna (Christopher Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennet, Richard Dawkins) har Craig debatterat de övriga tre. Men Dawkins avböjde. Han förklarade sig i en längre artikel i The Guardian där han hänvisar till ett svar som Craig givit på sin egen sajt. I sitt svar försvarar Craig Guds agerande när hebréerna, på Guds befallning, intog löfteslandet och drev ut och dödade Kananéerna som bodde där. En man med dessa åsikter kan man helt enkelt inte skaka hand eller dela podium med, menade Dawkins och kallade Craig en ”deplorable apologist for genocide” (en beklaglig försvarare av folkmord).
En av de brittiska filosofer som deltog i debatten mot Craig, Daniel Came, skrev i ett genmäle att Dawkins agerade cyniskt och anti-intellektuellt och att han dolde sina verkliga skäl bakom rökridåer. En bedömare i The Telegraph menade att Dawkins helt enkelt fegade ur: ”In Craig, Dawkins met his match. Like Jonah, he was confronted by the truth and he ran away.” Och detta är rimligen den troligaste förklaringen. Kristna har debatterat filosofen Peter Singer, som menar att det ibland är moraliskt rättfärdigt att döda spädbarn, eftersom Singer är både etablerad och genomtänkt. Så varför skulle inte Dawkins möta en av de främsta försvararna av Guds existens och kritiker av Dawkins bok ”The God Delusion”? Jag ser ingen bättre förklaring än att Dawkins anade att det skulle gå med honom som för Hitchens och inte ville riskera att förödmjukas offentligt. Bättre då fly än att illa fäkta.
Men tillbaka till sakfrågan. Christer Sturmark menar alltså att det inte bara är lätt utan ”supertrivialt” att visa att universum styrs av naturlagar. Hur då då? ”Induktion. Hume”, svarar Sturmark. Låt oss titta närmare på induktion och sedan vad filosofen David Hume tänkte i ämnet.
I motsats till deduktion innebär induktion att slutledningar baseras på enskilda händelser eller erfarenheter. Från ett ändligt antal singulära utsagor härleds en universell utsaga utan att denna logiskt impliceras. Exempel: Varje livsform som någon människa känner till är beroende av vatten för sin överlevnad. Alltså är alla livsformer beroende av vatten. Men notera att slutsatsen inte logiskt impliceras av premissen. För det är fullt möjligt att vi en dag stöter på en livsform som inte är beroende av vatten för sin överlevnad eftersom vi inte har kunskap om alla livsformer utan bara om dem som vi har observerat. Helt naturligt och inget konstigt med det. Induktion som metod till kunskap har denna inbyggda osäkerhet men det hindrar oss inte från att både till vardags och inom vetenskaperna att använda den. På så sätt har Christer Sturmark rätt. Vi vet att universum styrs av naturlagar eftersom naturvetenskaperna har noterat regelbundenheter.
Men vad är det egentligen som berättigar induktion som metod, filosofiskt sett? Eller med andra ord: vad är det som gör att vi litar på att induktion verkligen ger oss kunskap? Vi kan inte göra det av logiska skäl eftersom våra erfarenheter av induktion, logiskt sett, inte säger något om hur induktion fungerar nu. Lika lite som alla svanar behöver vara vita därför att vi endast har observerat vita svanar, lika lite behöver induktion alltid fungera enbart därför att metoden har fungerat historiskt. Men vår erfarenhet av induktion, då? Är det inte så att vi sätter vår tillit till induktionsmetoden därför att den visat sig fungera? Men detta leder till ett cirkelresonemang eftersom vi då använder induktion för att bevisa att induktion är en tillförlitlig metod.
Dessa tankar är inte mina utan kallas, ironiskt nog, Humes problem. Det var David Hume som reste denna invändning mot induktionsmetoden. Enligt Wikipedia utgör denna invändning ”antagligen den vassaste och mest förödande kritiken mot induktionen som har förts fram i filosofiska sammanhang.” David Hume noterar att människan tenderar att tro att saker beter sig på ett regelbundet sätt, att observerade regelbundenheter kvarstår i nuet och in i framtiden. Detta, menar han, saknar vi en rationell grund för enligt resonemanget ovan. Vår tilltro till induktion bygger således på ett grundantagande om verklighetens beskaffande, att universum är rationellt ordnat (som Josef Bengtson skriver). Att genom induktion bevisa detta leder till ett cirkelresonemang.
För att sammanfatta: Nej, William Lane Craig kan inte avfärdas som en pajas. Och nej, vi kan inte bevisa universums regelbundenhet genom induktion eller med hänvisning till David Hume. Tvärtom förutsätter induktionsprincipen att universum är ordnat och inte kaotiskt.
Varför då ägna över 1000 ord åt dessa ämnen? För det första ger meningsutbytet ytterligare en illustration på sättet som ateister av idag alltför ofta argumenterar: raljerande och okunnigt. Inget nytt under solen där. För det andra visar diskussionen om induktion att vetenskapen inte endast är beroende av empiri, att metafysik således inte enbart har med religion att göra. För det tredje reser frågan om vetenskapens grundvalar vilken världsbild som bäst rättfärdigar dessa. Och det är en fråga som är värd sitt eget inlägg.
skriv ut
