Skip to main content.

den 21 juni 2020


  Märkligt fokus på Trump

Maria Nilsson, riksdagsledamot för Liberalerna, gör ett gott försök att beskriva varför många kristna i USA stöder president Trump (Dagen 14/6). Han har utsett konservativa domare till Högsta domstolen, han står upp för religionsfriheten och han är en israelvän. Allt detta är sant och har antagligen bidragit till det starka stöd han har från framför allt evangelikaler.

Men analysen missar en viktig sak: Det amerikanska politiska landskapet är sedan president Obama extremt polariserat. Det demokratiska partiet har radikaliserats vilket gjort att väljare med traditionella värderingar tvingats lägga sin röst på Trump i brist på bättre alternativ. De är medvetna om Trumps många brister och plågas av hans utbrott på Twitter, hans självupptagenhet, hans i många fall ofromma livsstil och vulgära språk. Men i valet mellan en man med uppenbara karaktärsbrister och demokratiska kandidater med en uppenbart destruktiv politik blir Trump det minst onda.

Vilken är då denna destruktiva politik som gör Trump valbar? Ett exempel är att ingen av de demokratiska presidentkandidaterna ville kännas vid några restriktioner för aborter. Fri abort i USA är till skillnad från Sverige verkligen fri och flera delstater tillåter aborter under hela graviditeten. Denna ”rättighet” slår alla demokrater vakt om nu vilket makabert illustrerades av rungande applåder och ett World Trade Center upplyst i rosa efter det att New York beslutade att aborter skulle tillåtas fram till förlossningen. Ett annat exempel rör den illegala invandringen från framför allt Mexiko där presidentkandidaterna även där hade samsyn om att otillåten gränspassering bör avkriminaliseras, vilket i praktiken innebär att de är för öppna gränser. Ett tredje exempel är att skolor ska tvingas tillåta att biologiska män som ser sig som transsexuella deltar i flickornas idrottslag.

Maria Nilsson skriver även att vi kristna måste fördöma den amerikanske presidenten för att han underblåser rasism. Men allt som händer beror inte på Trump. Även under Obama utbröt allvarliga raskravaller. Så varför inte i stället gå lite motströms? Den svarta minoriteten har stora problem men polisbrutalitet är inte ett av dem.

Polisen må gå för hårt fram men det drabbar i högre grad den vita befolkningen. Både i absoluta tal och jämfört med graden av brottslighet dör fler vita vid polisingripanden. I Washington Posts databas över polisskjutningar ser vi att 55 obeväpnade personer dödades av polisen 2019. Av dessa var 14 svarta. Det är många men endast en bråkdel av det totala antalet mord och dråp som sker bland USA:s svarta befolkning. Det är därför så tragiskt för just svarta att polisen nu drar sig tillbaka då de behöver polisen mer än någon annan grupp i det amerikanska samhället. Detta är rimligen ett viktigare samtalsämne än att Trump låter sig fotograferas utanför en kyrka med Bibeln i handen.

Trumps väljare är också medvetna om att tidningar och tv-kanaler systematiskt snedvrider sin rapportering till Trumps nackdel. USA står i brand efter de plundringar, den skadegörelse och det våld som följt på de massiva demonstrationerna mot rasism. Även Washington brinner och den kyrka som alla presidenter haft som sin, bara ett kvarter från Vita huset, har eldhärjats.

I det perspektivet är det inte särskilt anmärkningsvärt att Trump låter sig fotograferas utanför den kyrkan, dels för att uttrycka sin sympati och dels med ett budskap att skadegörelsen måste få ett slut. Det är ändå statens främsta uppgift att skydda sina laglydiga medborgares liv och egendom och om inte delstaterna tar det ansvaret måste den federala staten rycka in. Trots denna massiva oro i USA väljer tidningar, tv-kanaler, Dagen och Maria Nilsson att göra en stor sak av Trumps ”militaristiska” språk och att han uppträder framför en kyrka. Detta fokus är inte sakligt motiverat.

Denna artikel publicerades i Dagen den 15/6.

den 16 juni 2019


  Sveriges pastorer har fel igen

120 pastorer med Stefan Swärd i spetsen skrev nyligen ett uppdaterat ”pastorsupprop” i Aftonbladet om behovet av en generös migrationspolitik. Detta var en uppföljning av det upprop som 380 pastorer undertecknade i slutet av 2014 i samma ämne. Jag var kritisk till det och det senaste uppropet är inte bättre. På twitter sammanfattade jag min kritik så här:

Sveriges pastorer har fel, igen. Fortsatt svartvitt tänkande i en fråga som rymmer nyanser. De pekar på Trump och Orbán men har i själva verket problem med folkviljan. Och bakom skärpt migrationspolitik ser de fortfarande enbart illvilja. Finns det hopp för Sveriges pastorer?

Min kritik fick viss spridning och Stefan Swärd har kort kommenterat den på sin blogg. Låt mig med några fler ord förklara vad jag menar.

För det första: Frågan om hur många flyktingar och migranter Sverige (och andra länder) ska ta emot kan inte reduceras till ett enkelt moraliskt val där fler alltid betyder bättre och färre alltid betyder sämre. Ytterst få argumenterar för en gränslös värld och en oreglerad invandring, ej heller Stefan Swärd och, misstänker jag, inte heller någon av de övriga undertecknarna. Även om man menar att vår migrationspolitik måste vara ”generös” är det en politisk och ekonomisk bedömning som avgör vad detta egentligen betyder. Sådan är frågans karaktär och den lämpar sig därför illa för svartvita och moraliserande resonemang. Mer om detta senare.

För det andra: Artikelförfattarna menar att vi inte ska ge Trump och Orbán större inflytande. De skriver:

I vår omvärld har retoriken blivit starkare för en sluten nationalism, ibland med kristna förtecken. Vi tänker på den retorik som Donald Trump och Viktor Orbán använder och den makt de utövar. I det kommande valet till Europaparlamentet finns stor risk att krafter som dessa får större inflytande.

Men anledningen till att Sverige infört en mer restriktiv politik eller att det går en nationalistisk våg över världen har ju inget med Trump eller Orbán att göra. Inte heller beror förändringen av svensk politik på anpassningar till ett allt större Sverigedemokraterna. Det Swärd & co ser som orsaker är i själva verket effekter av ett folkligt missnöje med den tidigare politiken. På samma sätt är den ökande nationalismen en folklig reaktion mot globalisering och mot att makt successivt flyttats uppåt till överstatliga nivåer.

Det pastorerna har problem med är därför egentligen inte Trump och Orbán utan folkviljan. Och det är ju legitimt. Men då bör de också ta den större diskussionen om huruvida det alltid är illegitimt att begränsa invandringen i syfte att värna det egna landets välfärd och kultur. Eller måste ett land alltid vara öppet för att absorbera det mörker som finns utanför landets gränser? Det vore också klädsamt om pastorerna gjorde en ansats till en realistisk bedömning av hur stor invandring ett land som Sverige egentligen förmår. Trump och Orbán är irrelevanta för denna större diskussion.

För det tredje: Precis som i det tidigare uppropet ser pastorerna enbart illvilja bakom den skärpta migrationspolitiken. Fortfarande är det rädsla, främlingsfientlighet och rasism som är de dominerande bakomliggande drivkrafterna. Och givetvis menar de att förändringen av den svenska politiken beror på en anpassning till Sverigedemokraterna. Detta är en, milt uttryckt, mycket ogenerös syn på bevekelsegrunderna hos dem som genomdrev förändringarna 2015 och hos alla dem som önskade en skärpt politik.

För det krävs varken rasism eller främlingsfientlighet för att reagera med bestörtning på de snabba förändringar som skedde i Sverige under och efter den så kallade flyktingkrisen. Det är inte märkligt att ett stort inflöde av människor med stora behov och från främmande kulturer skapar friktioner. Den offentliga sektorn har begränsade resurser och plötsligt fick stora omprioriteringar göras utan att människor hade blivit tillfrågade. Men det handlar inte enbart om en oro om den egna välfärden. Det handlar också om ökad brottslighet, ett inflöde av islamister och människor med helt andra värderingar än de som råder i Sverige. Vad gör detta med det Sverige som tagit århundraden att bygga upp? Här finns alltså även utrymme för en oro för hela vårt land och dess framtid.

Paradoxalt nog kan en skärpt migrationspolitik med tydligare gränser för hur många flyktingar Sverige förmår och önskar ta emot gagna inte bara Sverige utan även de människor som ser sig om efter ett nytt hemland. Otydliga gränser och makthavare utan verklighetsförankring skapar ett svajigt ledarskap som först lovar brett men sedan måste backa på sina löften när verkligheten hinner ikapp dem. Det drabbar förstås alla dem som kommit eller är på väg till Sverige på falska premisser. Människor måste återvända eller fastnar i ett tröstlöst liv på någon av våra flyktingförläggningar. Eller dör på Medelhavet.

Uppenbart går det att drivas av kärlek till både sitt land och till människor på flykt och samtidigt önska att vårt land fick tydligare gränser. Gränser är en förutsättning för både demokrati och säkerhet. Så länge ett land inte kränker grundläggande mänskliga rättigheter är dess autonomi en god sak. I detta ingår att bestämma över nivån på invandringen. Därför finns det goda skäl för Swärd & co liksom ledarskikten inom den övriga kristenheten att dämpa sin kritik av den skärpta migrationspolitiken och visa större respekt för folkviljan.

den 2 maj 2017


  Vart tog vreden vägen?

För några veckor sedan skrev Sofia Lilly Jönsson en reflektion om förlåtelse i Svenska dagbladet, apropå terrordådet på Drottninggatan och frågan om sådana handlingar verkligen går att förlåta. Mycket av den hon skriver instämmer jag i. Ja, terrorbrott, till och med bestialiska mord på nära och kära, går att förlåta. Jesus själv förutsätter att vi gör det, eftersom vi ber Gud förlåta oss våra skulder. Som Gud gör ska även vi. Gud förlåter den som ångrar sig och så bör även vi. Och ja, det är rätt att be för förövarna. Inte för deras välbefinnande utan för deras omvändelse.

Men något har legat och skavt. Jag tror det har att göra med att Sofia, och ofta kristenheten i stort, slarvar med vem det egentligen är som ska förlåta. ”Kan man förlåta allt?”, frågar hon och svarar jakande. Men vem är ”man”? Rimligen är det den eller de personer som utsatts för en oförrätt. I detta fall de närmast berörda av händelserna på Drottninggatan; anhöriga till de döda, de skadade och de traumatiserade. Vi övriga kan förstås be Gud förlåta men att själva förlåta har vi inget mandat att göra. Därför är det lite märkligt att förlåtelse blir ett stort samtalsämne bland oss alla som endast observerade terrordådet på avstånd. Vi tillhör inte de drabbade.

Så hur borde vi övriga agera? Och då kommer vi till det andra som skaver i Sofia Lilly Jönssons artikel. Hon refererar inledningsvis till Paulus ord i Romarbrevet 12:9-21 som handlar om att inte ta rätten i egna händer utan låta Gud svara för hämnden. Sofia skriver vidare att ”motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldsspiral som aldrig tar slut.” Implikationen blir att vi måste förlåta för att våldsspiralen ska ta slut. Och det är här, om jag nu förstår henne rätt, som hon glömmer bort fortsättningen i Romarbrevet. Endast några verser senare läser vi om att det inte är för inte ”som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.”

Här finns alltså utrymme för våldsam hämnd och vrede. Och inte bara i en avlägsen framtid på domens dag utan här och nu, så länge det är överheten, eller staten, som bär svärdet. Och det är på detta sätt som vårt samhälle måste bekämpa terrorn, inte genom någon slags kollektiv akt av förlåtelse. Medan det finns plats för förlåtelse finns det också plats för vrede å de drabbades vägnar. Och det är rätt att vredgas över terrorn! Fem människor har mördats varav en 11-årig flicka på påsklov. Något är märkligt när förlåtelse, ett ämne för de närmast berörda, görs relevant för hela vårt samhälles reaktion på det urskillningslösa våldet. Vart tog vreden vägen?

Läs även vad andra skriver om , , .

den 1 februari 2017


  Måste välja minst dåliga alternativet

Mitt inlägg Sveriges kristna råd gör dubbelfel publicerades på Dagen.se. Lasse Svensson och Karin Wiborn från SKR svarade den 13/1 och jag fick sedan möjlighet att i min tur svara dem. Mitt svar följer nedan.

Det lokala arbete med asylsökande som Lasse Svensson och Karin Wiborn beskriver i sitt svar (13/1) till mig är gott. Det är detta slags arbete vi uppmanas till av de bibeltexter som Svensson och Wiborn nämner. Tyvärr missar Svensson och Wiborn mina poänger så här kommer ett förtydligande.

Kyrkan får absolut ge sig in på politikens område om lagar bryter mot den etik som det är hennes uppdrag att försvara. Så är fria aborter ett tydligt brott mot budet ”du skall icke dräpa”. Ett annat exempel är människohandel som ju innebär en allvarlig kränkning av människans värdighet. En kyrka som tar sitt uppdrag på allvar har därför inget annat val än att engagera kraftfullt mot lagar som tillåter aborter eller människohandel.

Svensson och Wiborn menar att omsorg om utsatta människor är en central biblisk tanke. Jag håller med! Men hur omsorgen ska ta sig politiskt uttryck är långt från självklart. På en politisk nivå är det svårt att sätta ett mått på vad som är tillräckligt omsorgsfullt eller generöst. På vilket sätt använder vi våra medel bäst? Kanske handlar det om att skjuta till mer pengar till UNHCR som hjälper de allra svagaste som blir kvar i konflikternas närområden. Och vilken är vår förmåga att ta emot några hundratusen människor till på kort tid? Poliser, lärare, läkare, bostäder saknas och mycket i samhället knakar nu.

Juluppropet handlar nu specifikt om familjer. Vad är då problemet med att, som det står i uppropet, ”ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv”? Med en fungerande migrationspolitik hade detta varit helt rätt. Att hålla ihop familjer är en god sak.

Problemet är att Sverige har försatt sig i en mycket svår sits genom att följa regelverk som inte är skapade för den stora migration världen upplever idag. Med små flyktingströmmar är det möjligt att ge asyl till alla med skyddsskäl, inklusive familjemedlemmar. Men det går inte längre. Ett system med flyktingkvoter måste istället införas.

I dagsläget måste vi välja det minst dåliga alternativet. Att släppa på begränsningarna för familjeåterförening skulle leda till ytterligare stor och påfrestande invandring. Återföreningen får ske i annat land.

När till och med Miljöpartiet, den öppna linjens främste representant, ansåg sig tvunget att dra i nödbromsen är det märkligt att kristenheten samlar sig för att kritisera delar av de nya begränsningarna. Beslut togs av nödvändighet, inte för att någon önskar en situation där familjer förvägras en återförening i Sverige.

Kristenhetens uppgift är rimligen att fortsätta det arbete på lokalplanet som Svensson och Wiborn skriver om så att fler människor så småningom kan slussas in i det svenska samhället. Här, till skillnad från i frågan om migrationspolitikens konkreta utformning, har kyrkan ett tydligt mandat. Så mycket mer konstruktivt, och närmare bibelordet, det hade varit om SKR istället hade uppmanat oss kristna att i vardagen älska vår nästa och förkunna de goda nyheterna där vi bor. Ett ämne för nästa upprop, måhända?

Läs även vad andra skriver om , , .

den 27 december 2016


  Sveriges kristna råd gör dubbelfel

Det så kallade juluppropet för en human migrationspolitik är en bedrövlig politisering av den kristna tron. Bakom uppropet ligger Sveriges kristna råd (SKR) som samlar så gott som alla kyrkofamiljer i Sverige. Det ger uppropet stor tyngd. Den samlade kristenheten talar här med en röst och då bör jag som enskild kristen lyssna. Åtminstone om de talar om sådant som tillhör kyrkans område, nämligen tro och moral.

I den mån de går utanför sitt uppdrag missbrukar de sin position och blir enbart ytterligare en av samhällets röster, utan särskild auktoritet för oss kristna. De bidrar också till en onödig splittring inom kyrkan eftersom de då pekar med hela handen i frågor som det får råda olika uppfattningar om.

Så är fallet här. Uppropet är till sitt innehåll ännu ett inlägg i debatten om hur Sverige inte ska hantera de stora ekonomiska och sociala utmaningar vi nu står inför. Specifikt uppmanar uppropet regeringen att inte låta den skärpta migrationspolitiken drabba barnen. Ett enbart negativt budskap behöver nu inte vara fel om det riktar sig mot handlingar som är onda i sig själva, exempelvis aborter, människohandel eller dödshjälp. Ett rungande ”nej!” vore i dessa fall passande. Men regler för invandring är inte av den naturen. Det går inte att härleda dessa från, exempelvis, människovärdesprincipen. Det gör området primärt politiskt.

Den goda politiken måste självfallet ta moraliska hänsyn men den kan inte reduceras till dessa. Så även om, exempelvis, vår flyktingpolitik borde vägledas av generositet är det svårt, om ens möjligt, att moraliskt bedöma om politiken är tillräckligt generös. Detta eftersom denna bedömning beror på faktorer som grannländers politik och även på vår egen förmåga. Och förmågan beror i sin tur inte enbart på absoluta mått som BNP per capita eller att det finns ”oändliga fält och skogar” (som Fredrik Reinfeldt uttryckte det) utan främst på vår institutionella och sociala beredskap att inlemma en stor mängd främmande och behövande människor i vår gemenskap.

Den nya åtstramade flyktingpolitiken tillkom under dramatiska omständigheter under hösten 2015. Antalet asylsökanden var då uppe i 10000 personer per vecka. Den öppna linjen, med Miljöpartiet som främsta representant, fick ett abrupt slut då till slut även Miljöpartiet ansåg att den stora inströmningen av migranter var ohållbar för Sverige. Det som gjorde att vårt land stack ut från övriga europeiska länder och det som drog människor hit var löftet om permanenta uppehållstillstånd till alla från Syrien samt generösa regler för anhöriginvandring. Båda dessa regelverk vill SKR återställa och det utan ens en ansats till råd om hur Sverige ska klara de som redan är här.

SKR gör alltså dubbelt fel. Först ger de sig in på ett område som i första hand är politiskt när deras uppdrag är att uttala sig om tro och moral. Och väl där ignorerar de politikens villkor, nämligen att väga intressen och hantera målkonflikter. Detta är de förvisso inte ensamma om utan det kännetecknar dessvärre även det politiska samtalet och faktiskt hela samhällets utveckling. Vi har överlag fått allt svårare att hantera att det måste finnas en viss symmetri mellan våra ”ja” och våra ”nej”.

Människor av god vilja kan alltså mycket väl komma i konflikt med budskapet som framförs i juluppropet. Ja, det är faktiskt så att vi borde göra det. Och det är illa när vårt upplysta samvete råder oss att gå emot kyrkans uppmaning. Tyvärr är det heller inte första gången detta sker. 2011 togs initiativet ”Påskuppropet mot utförsäkringarna” och 2014 var det dags för ett pastorsupprop för en generös flyktingpolitik. Alla dessa tre upprop har en stark politisk slagsida. Samtidigt kan den svenska kristenheten inte samlat ta avstånd från en företeelse som dödar 38000 ofödda i Sverige varje år. Det är också rejält bedrövligt.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 9 april 2016


  Islamkritiken är ytterst legitim

David Nyström, doktor i teologi och åtminstone tidigare en flitig twittrare och bloggare, skriver i Expressen om att all islamkritik drivs av den outtalade men uppenbara agendan att muslimer ska stoppas vid gränsen. ”Det är samma text varje gång. Samma splittrande retorik, samma svepande anklagelser mot en redan utsatt grupp av människor. Det är en text vars enda syfte är att så in rädsla, misstro och misstänksamhet.”

Detta är i sig en väldigt svepande anklagelse. Jag själv har skrivit flera kritiska inlägg om islam och det vore en lögn att påstå att jag drivs av syftet att så in rädsla och misstro. Snarare drivs jag av sanningslidelse och av en frustration över att så många ledare och opinionsbildare talar om islam i förskönande termer eller rycker ut till islams försvar efter varje nytt islamistiskt terrorangrepp.

I Dagen skrev samme David Nyström helt nyligen att han för sitt liv inte kunde begripa varför så många kunde mena att kopplingen mellan islam och våld mörkades. Det enkla svaret på den frågan, och det är beklämmande att det inte verkar ha föresvävat honom, är att det beror på att det är just det som sker varje gång jihadisterna slår till. Några exempel:

Islams apologeter är många, högt uppsatta och märkligt ofta kristna. Och det som sägs är så uppenbart verklighetsfrämmande att en islamkritisk reaktion underifrån både är nödvändig och lätt att förklara. Att i detta läge påstå att kritikens enda syfte är att så in rädsla och misstro är djupt ohederligt.

David Nyström fördömer särskilt Marcus Birros sätt att skriva om islam. Hans texter påstås vara fulla av glidningar och gå från kritik av islam till ett kollektivt skuldbeläggande av alla muslimer. Men inte heller detta är sant. Birro skriver om en ”perverterad version” av islam. Hans kritik gäller inte alla muslimer utan de som förtrycker sina döttrar och avskyr vårt demokratiska samhälle. Men framförallt anklagar Birro alla dem som ständigt rycker ut för att försvara islam trots allt som sker i dess namn.

Alla muslimer stödjer sannerligen inte Islamiska staten eller andra islamistiska terrorgrupper som Al Qaida, Boko Haram, Al-Shabab, Jabhat al-Nusra, Hamas, Hizbollah med flera. En majoritet av muslimer vill inte ha med dem att göra och önskar enbart att få leva i fred. Och jag känner inte till någon som kollektivt skuldbelägger alla muslimer och menar att de har skuld till allt ont som nu sker i islams namn.

Men den muslimska världen har ändå ett stort problem och det måste kunna sägas. Det är inte endast en liten minoritet av världens muslimer som bejakar våld och förtryck. Enligt en stor studie av Pew Research menar exempelvis 28 procent att de som lämnar islam ska straffas med döden och 47 procent menar att kvinnor måste bära slöja utanför hemmets väggar. Sammantaget bekänner sig en knapp majoritet till en islamistisk agenda (se Ben Shapiros rappa sammanfattning av studien). Detta innebär att det finns en flera hundra miljoner stor muslimsk population med potential att attraheras av radikala och våldsamma rörelser. Att Islamiska staten lockar tiotusentals unga muslimska män varav cirka 300 från Sverige visar hur vådlig situationen är.

Det var därför legitimt att fråga Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer, om han stödjer Islamiska staten. Rashid Musa menade att frågan var islamofobisk och vägrade att svara. David Nyström instämmer och menar att frågan var rasistisk och djupt kränkande. ”Eller hur skulle det se ut om vi gick omkring och sa ’du som är finländare, tycker du det är okej att gå omkring och rispa folk lite med kniven’, eller ’ni romer har väl inga problem med att plocka lite i fickorna då och då’?” Precis lika lite som en jude ska behöva ta avstånd från något israelisk militär gjort på Västbanken ska muslimer behöva ta avstånd från Islamiska staten, menar David Nyström.

Men dessa är alla dåliga analogier. Kopplingen mellan Rashid Musa och Islamiska staten är inte etnisk utan religiös, det vill säga grundad på en gemensam grundläggande övertygelse. Islamiska statens krigare råkar inte bara vara muslimer utan krigar explicit i Allahs namn. Vidare ser vi alltså hur en mer militant islam växer sig allt starkare och även lockar svenska muslimer. Om socialdemokraternas väpnade gren växte sig allt starkare och utförde illdåd i Palmes namn vore frågor till vanliga socialdemokrater om hur de ställer sig till våldet helt naturliga. Om en stor rörelse växte fram som attraherade många kristna att mörda i Jesu namn skulle världens olika kristna samfund helt självklart ta avstånd. Och så borde även Rashid Musa ha gjort istället för att ikläda sig offerkoftan. Att som David Nyström kalla frågan rasistisk och kränkande är bara löjeväckande.

David Nyströms artiklar i Dagen och Expressen sätter nytt lågvattenmärke i debatten om islam, både intellektuellt och moraliskt. Påståendet att islamkritiken enbart drivs av illvilja saknar grund och är i sig illvilligt. Nu mer än någonsin behövs ett öppet samtal om islams problem. Det västerländska pluralistiska och demokratiska samhället står inför stora utmaningar på grund av islamistisk terror och stor muslimsk invandring. Att fortsätta att blunda är inte ett alternativ.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 28 december 2015


  Kyrkan borde tala mindre politik och mer etik

Svensk kristenhet ägnar flyktingkrisen både stor uppmärksamhet och stora ord. Häromdagen skrev en rad kyrkoledare på DN Debatt om att Sveriges hårdare praxis riskerar vår medmänsklighet. Samtidigt firades för ett par veckor sedan Livets söndag utan kritik, åtminstone som nådde utanför kyrkväggarna, av den praxis som varje dag tar livet av över 100 små människoliv i Sverige. Denna borde ju om något hota vår medmänsklighet. Men i detta sammanhang är det ingen som talar om att älska vår nästa eller som frågar vad vi gjort för dessa våra minsta. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att en fråga som rymmer så mycket moralisk och politisk komplexitet engagerar så mycket mer än en fråga där det moraliska brottet både är uppenbart och hisnande stort?

Det finns förvisso en krympande skara som envist håller fast vid att flyktingfrågan är moraliskt enkel. Egoism står mot solidaritet, lyder analysen. Det enklaste sättet att punktera den är att fråga exakt vari egoismen respektive solidariteten består. Och sanningen är att den frågan saknar tydliga svar.

Åtgärderna för att kontrollera identiteter, reglerna för anhöriginvandring och villkoren för permanenta uppehållstillstånd kan inte med lätthet kategoriseras som antingen egoistiska eller solidariska. Snarare rör de sig i en skala mellan generös och restriktiv där varje form av begränsning kommer att slå mot någon. Endast en politik som förespråkar helt öppna gränser, med fritt tillträde till våra välfärdssystem och där vi även låter folk flyga hit direkt från Amman, Bagdad eller Kabul (samt betalar flygbiljetterna) skulle sakna inslag av ”egoism”. Men faktum är att inte ens detta skulle räcka. För vi kan alltid göra mer.

Jämför detta med abortfrågan där vi med lätthet kan peka på vilka handlingar som är klandervärda. Det är helt klart osolidariskt mot det ofödda barnet att döda det, att låta döda det, att propagera för möjligheten att få döda det och att lagstifta om den möjligheten. Allt detta sker i stor skala i Sverige varje dag. Ändå är det tyst från alla de kristna ledare som nu kritiserar regeringen för att riskera Sveriges medmänsklighet.

Även klimatet ligger väldigt högt på kyrkoledarnas dagordning trots att frågans komplexitet kan jämföras med flyktingfrågans (se tidigare inlägg om påvens miljöencyklika).

Ett ytterligare exempel på hur kyrkan väljer att fokusera på svårbedömda moraliska och politiska frågor är reaktionerna på de amerikanska planerna på en intervention i Syrien hösten 2013. Den tradition som ger vägledning om hur tänka kring krig pekar ut ett antal renodlat moraliska kriterier som måste besvaras för att kunna bedöma ett krigs rättfärdighet. Samtidigt räknar den upp flera andra kriterier som är mer komplexa och politiska. Ett exempel på de förra är om det föreligger en rättfärdig anledning. Ett exempel på de senare är om kriget är en sista utväg.

Trots att kyrkans domän är de moraliska frågeställningarna och att hon saknar den politiska kompetensen och ansvaret kom ändå den kyrkliga diskussionen att handla om huruvida alla alternativa vägar verkligen var prövade och om en eventuell attack verkligen skulle lyckas. Det var inget fel på de frågorna i sig. Problemet var kyrkoledarnas och teologernas bristande respekt för statsledningens kompetens och ansvar samt en övertro på sin egen analysförmåga (se tidigare inlägg om hur vi borde tänka om en intervention i Syrien).

Istället för att bestämt uttala sig om Sveriges nya migrationspolitik borde kyrkans företrädare tala mer allmänt om vikten av fortsatt solidaritet med utsatta människor och riktat budskapet till både enskilda människor och makthavare. Samtidigt kunde de gott erkänna statsledningens ansvar inte bara för flyktingar utan även för sina egna medborgare och för Sveriges framtid. Men framförallt borde kyrkans fokus vara på de moraliska frågorna som är hennes domän.

Kyrkans samtida förkärlek för politik med budskap riktade till makthavare istället för medborgare gör henne till enbart ännu en politisk aktör som dessutom har rätt dålig kaliber. Det är trist och ännu ett uttryck för kyrkans kantring åt vänster.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 12 december 2015


  Joel Halldorf, flyktingkrisen och den destruktiva idealismen

Tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf skriver numera även i Expressen. Där skrev han förra veckan om att det faktiskt är en konservativ hållning att hålla gränserna fortsatt öppna och inte försöka minska trycket mot Sverige nu. Staten ska nämligen, argumenterar Halldorf, tjäna det allmänna goda. Och det är att hjälpa människor som flyr för sina liv, inte att skydda sina system. Utifrån ett konservativt perspektiv kan aldrig system går före djupt moraliska värden.

Och istället för att ledas blint av ideologi bör staten styras av pragmatism för att lösa konkreta problem. Systemen kan tillföras resurser genom höjda skatter eller genom lånade pengar. Så hade vi kunnat ha en fortsatt generös flyktingpolitik och bevarat våra system. Det hade varit en seger för konservatismen, slutar Halldorf. Istället för en systemkollaps, fortsätter han i Dagen, ser vi nu en moralisk kollaps.

Artiklarna är fulla av problem. Ett är Halldorfs mycket grunda förståelse av konservatismen. Han missar helt dess kardinaldygd försiktigheten. Alldeles oavsett hälsan hos statens alla välfärdssystem innebär en snabb invandring av hundratusentals människor från helt främmande kulturer ett gigantiskt socialt experiment. Vi är som folk dåligt rustade för kulturkrockar med vår utpräglade konsensuskultur. Det som nu händer kan förändra vårt samhälle i grunden. Och det på kort tid.

Till detta kommer påfrestningarna hos de statliga välfärdssystemen. Människor som betalat höga skatter ett helt liv får nu se sig nedprioriterade. Resurser omfördelas istället till migranter som inte betalat ett öre i svenska skatter. Att även detta skapar spänningar borde vara uppenbart. Den svenska modellen med höga skatter och omfattande trygghetssystem är inte en styrka i dagsläget, om någonsin, utan kommer istället att ge ytterligare grund för djupa konflikter grupper emellan.

Det handlar heller inte bara om att pengar saknas. Ökade skatteintäkter eller upplåning löser inte bristen på bostäder, läkare och lärare. Kapaciteten tar tid att bygga upp. Sedan kommer steg två som är ännu svårare, nämligen att de nyinflyttade ska komma in på vår arbetsmarknad. Tyvärr är det ett område där Sverige är bland de sämsta i klassen trots ihärdiga försök från partierna att hitta lösningar. Därför väntar antagligen en mycket lång arbetslöshet för de som nu kommer till Sverige, vilket kommer att spä på de sociala och ekonomiska problemen.

Skattehöjningar skulle förvärra dessa problem ytterligare. Tvärtom är det en rörelse mot minskad stat, minskade skatter och minskade bidrag som behövs för att långsiktigt göra Sverige bättre rustat för att integrera invandrare.

Kort sagt, de potentiella kostnaderna är mycket högre än de som Halldorf räknar upp. Det är därför oförsiktigt att öppna gränserna för flera hundratusen från främmande kulturer och knappast en konservativ politik.

Men om djupt moraliska värden står på spel då? Om människor flyr för sina liv? Ja, då skulle ekvationen se annorlunda ut. Om krig utbröt i Danmark, Finland eller Norge med stora flyktingströmmar som följd, då vore Sverige som angränsande land i mycket högre grad förpliktigat att bortse från egna kostnader. Att i ett sådant läge stänga gränserna för att värna ”systemen” vore förkastligt. Men mycket hade varit annorlunda då. Flyktingarna hade varit nära oss kulturellt och kunnat absorberas av det svenska samhället på kort tid. De hade också i högre grad önskat återvända till sina länder vid krigets slut.

De som lämnar Syrien flyr säkert i många fall för sina liv i det ögonblicket. Men de kommer sedan till Jordanien, Libanon eller Turkiet där det inte råder krig och där de har en möjlighet att stanna, om än under påvra förhållanden. Detsamma gäller alla de från Afghanistan och Irak. Det finns säkra länder på mycket närmare håll. Men de väljer att söka sig vidare ändå, i syfte att börja om på nytt i ett land där de snabbt tror sig få jobb, bostad och generös välfärd. Jag klandrar dem inte. Men det är inte sant att de längre flyr för sina liv. Sanningen är att de har passerat åtta säkra länder på vägen till Sverige. Sanningen är också att alla de resurser som nu används för det direkta flyktingmottagandet skulle kunna användas mycket mer effektivt och hjälpa många fler om det gick till att stödja UNHCR.

En mycket mer human och, ja, konservativ politik hade varit att tydligt och tidigt göra oss själva och vår omvärld medvetna om vårt lands begränsningar. Med volymmål hade dagens kaotiska situation inte uppstått och vi hade även kunna erbjuda lagliga vägar till vårt land. Och med bistånd till och påtryckningar mot de länder som ligger i närheten av Syrien hade vi kunnat hjälpa mycket mer.

Att regeringen nu drar i nödbromsen har blivit nödvändigt på grund av de vanföreställningar som Halldorf själv är med om att sprida, nämligen att vi kan hur mycket som helst bara vi vill och att invandringens kostnader är försumbara. Men detta är uttryck för idealism, inte för en pragmatiskt orienterad konservatism.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 5 oktober 2015


  Replikskifte med Stefan Swärd i Världen idag

Jag dribblade förra veckan med pastor Stefan Swärd i Världen idag. Tidningen lade aldrig ut artiklarna på nätet så här kommer de istället.

Mitt inlägg:

vid1

 

Stefans svar:

vid2

Stefan skriver att han aldrig försvarat helt fri invandring. Vad ”helt fri” innebär förstår jag inte men så här skriver han på sin blogg: ”Detta förutsätter att det finns möjlighet till fri invandring och att man kan få arbetstillstånd var som helst.”

Han skriver också: ”Tycker Poluha att de miljoner svenskar som flyttade till USA för mer än 100 år sedan handlade moraliskt felaktigt?” Frågan är märkligt ställd eftersom jag aldrig klandrat enskilda människors val. Men andemeningen i frågan är ändå relevant. Hur ställa sig till den stora utvandringen från Sverige till USA? I mitt tidigare blogginlägg skissar jag på hur vi kan tolka Bibelns tal om gränser i detta avseende. Där finns ingen absolut regel mot stora folkvandringar, endast en god ordning för folken att bo kvar innanför nationens gränser. Gud skapar ju ibland nya nationer.

I fallet med Amerika tänker jag att utvandringen utarmade Sverige. Vi blev av med de mest handlingskraftiga människorna. De fick istället berika det nya landet i väster. Där fanns gott om utrymme. Människor fick en jordlott och ställde inga krav på samhället i övrigt. USA var då ett land med stor förmåga att integrera invandrare. Så här finns både likheter och skillnader med situationen idag. Den stora utvandringen från Syrien gör det landet fattigare och en återuppbyggnad kommer att ta längre tid utan dem. Sedan är Sverige, liksom alla välfärdsländer, mycket dåliga på att integrera nya invånare. De nya invånarna i Amerika kunde vidare samlas kring den unga nationens bärande idé, nämligen tron på individens frihet, ansvar och förmåga. Sverige saknar en sådan och istället binds vi svenskar ihop av språk, kultur och historia. Detta gör oss sämre rustade för att hantera kulturkrockar.

I sin avslutning skriver Stefan att det är viktigt att ta avstånd från den politik som bygger på främlingsrädsla och svartmålning av invandrare. Ja. Och? Min artikel handlar ju inte om det utan om hur det finns en helt annan grund för att vilja motverka stora folkvandringar. Här går Stefan på autopilot och hans avslut blir en god illustration på hur svårt det är att föra ett intelligent samtal i den här frågan, även kristna emellan.

den 18 september 2015


  Gud och hans gränser

I artikeln om hur vi borde tänka om flyktingkrisen citerade jag Apostlagärningarna 17:26 som jag menade gav uttryck för tanken att det är en god ordning att folk bor inom sitt lands gränser och att detta i sin tur är ett argument mot massmigration. Lösningar bör därför i första hand sökas så att folk kommer att kunna återvända till sina hem. Här vill jag utveckla de tankarna vidare.

Bibeln uttrycker klart att nationerna inte är artificiella skapelser. Tvärtom verkar de ha sitt ursprung hos Gud. Så skriver psalmisten i Psalm 74:17: ”Du stakade ut alla gränser på jorden, sommar och vinter är ditt verk.” Och i Psalm 86:9 står det: ”Alla de folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre”. I Ordspråksboken 30:4 läser vi: ”Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? … Vem har märkt ut jordens gränser?” Och i Job 12:23: ”Han gör folken stora, och han förgör dem, han skingrar dem, och han leder dem rätt.”

Det Apostlagärningarna 17:26 påstår är alltså inget nytt eller märkvärdigt. Där står: ”Han har låtit [alla folk] bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.” Jesus, Paulus och Petrus talar vidare alla tre om hur överheten inom respektive nation har fått sin makt av Gud (Joh 19:11, Rom 13:1, 1 Pet 2:13). Så nationernas tid är ingalunda över. Gud är herre över historien och genom hans försyn dör och uppstår nationer och gränser förändras.

Eftersom Gud har skapat nationerna och deras gränser bör vi människor respektera dem. Och det kan vi förstå helt utan bibelstöd. Stora folkvandringar sker inte spontant utan på grund av krig, svält eller andra katastrofer. De skapar som regel stora påfrestningar, både för dem som blir kvar och i de samhällen till vilka vandringarna sker. Relationer kapas i stor skala, samhällen dräneras hastigt på kompetenser och andra resurser och kulturer krockar. Därför finns det goda skäl att tro att det som uttrycks i Apostlagärningarna 17:26 ska förstås bokstavligt, det vill säga att folken verkligen ska bo inom sina länders gränser (men se uppdatering nedan). I den mån omvärlden har förmåga att reagera bör den ta itu med grundproblemet, nämligen orsaken till att människor flyr, och inte göra saken värre genom att permanenta ett smärtsamt uppbrott.

Emellertid måste inte detta ses som en absolut regel. Gud skingrar ju också folken och skapar nya nationer. Ibland är nöden så stor och möjligheterna så stora någon annan stans att det mänskligt sett inte finns andra lösningar än att ett folk (eller en stor del därav) permanent flyttar till avlägsna platser. Kanske är det Gud som verkar? Det är därför bättre att se det som en god ordning eller ett värde att bo kvar och vid stora påfrestningar i första hand söka lösningar som gör att folk kan flytta tillbaka.

Notera också, vilket jag poängterade i min förra artikel, att ovanstående resonemang inte är ett argument mot migration i liten skala. Bibeln talar om folk, inte enskilda människor. Inte heller detta behöver Bibeln tala om för oss, egentligen. Kostnaden för att enskilda människor vandrar ut och vandrar in, även i helt främmande kulturer, är liten. Det påverkar inte negativt de samhällen som de lämnar eller kommer till. Det kan tvärtom vara berikande. Men det finns gränser för ett lands förmåga att absorbera nya invånare och hur snabbt denna gräns nås beror på både storleken på invandringen och på den kulturella skillnaden mellan den inhemska och den nya befolkningen. En stor invandring från länder med helt andra sedvänjor kommer att skapa stora konflikter.

Stefan Swärd har på sin blogg och i Världen idag skrivit om en kristen syn på flyktingpolitiken. I tidningen är rubriken Vad säger Bibeln om främlingen? Detta är nu två olika teman och en olycklig sammanblandning som präglar samtalet inom och utanför kristenheten. Flyktingpolitik är en sak, vår attityd till främlingen en annan. När Bibeln talar om att vi ska inte ska förtrycka invandraren (2 Mos 22:21), att främlingen ska räknas som infödd (3 Mos 19:34), att vi ska älska främlingen (5 Mos 10:19) är detta budskap om hur var och en av oss ska bemöta invandrare i vår vardag. Och självfallet ska vi älska vår nästa, Jesu bud är tydligt och inga ytterligare utläggningar behöver egentligen göras.

Problemet är att dessa bibeltexter används som om den politiska implikationen vore uppenbar. Stefan Swärd menar utan vidare att Bergspredikan ger vägledning för ens inställning till EU:s gränser. Vidare skriver han att Missionsbefallningen ej går att fullfölja om vi inte har fri rörlighet över nationsgränserna. Detta är en politisering av texterna som saknar grund.

En reglerad invandring går alldeles utmärkt att förena med möjligheten för missionärer att invandra, så vida de nu inte kommer i väldigt stora skaror. Men viktigare: Missionsbefallningen är en befallning till kyrkan att missionera och inte till nationer att inta en specifik hållning till invandring. Är det svårt att ta sig över gränsen får kyrkan söka vägar in. Det och inget annat är uppdraget. Fri rörlighet för alla behövs inte för att kyrkans missionärer överhuvudtaget ska komma in. Att påstå det är rent nonsens.

När det sedan gäller Bergspredikan är det minst sagt långsökt att Jesu uppmaning att vi ska älska våra ovänner skulle ha någon bäring på diskussionen om EU:s gränser. Förutsättningarna för våra möjligheter att älska våra ovänner påverkas inte av landets migrationspolitik. Återigen: Jesu bud riktar sig till kyrkan och inte till nationerna och det går därför inte att sätta likhetstecken mellan våra personliga skyldigheter och ett lands skyldigheter.

Och detta är ändå inte det värsta. På slutet av artikeln i Världen idag skriver Stefan Swärd:

”En stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” är Bibelns slutvision. Här finns det inte någon åtskillnad mellan människor på grund av hudfärg eller språk, utan alla är ett i Kristus. Det är den kristnes nationalitet och medborgarskap.

Och i sin bloggartikel avslutar han med en referens till Galaterbrevet 3:28:

Det handlar inte längre om etnicitet, hudfärg m.m. utan om att vi är ett i Kristus. Här är inte jude eller grek. Rasism i den kristna församlingen är en allvarlig synd, att behandla människor olika på grund av olika språk och folkgrupper.

Detta är, för att uttrycka det milt, riktigt usel teologi. För det första handlar texten ”varken jude eller grek” om människans ställning inför Gud, inte om att stater och nationer saknar betydelse i detta liv. Där står ju också att vi varken är man eller kvinna och det innebär ju ingalunda att vår könsidentitet är betydelselös eller att Gud egentligen skapat oss asexuella. Gud ser inte till kön eller nationstillhörighet i sin bedömning av oss men det innebär ju inte att dessa storheter saknar betydelse i mellanmänskliga relationer. Här och nu är jag en kristen svensk man och all de tre egenskaperna är viktiga för min identitet. Kristna är inte köns- och nationslösa varelser, åtminstone inte så länge vi lever på denna jord.

Att Bibelns slutvision är sådan att alla gränser, både mellan kön och folk, är utsuddade är en sak. Men hitom evigheten gäller något annat. Guds plan för mänskligheten inkluderar nationer och gränserna dem emellan. Därför har vi inte bara ett medborgarskap, det himmelska, utan även ett jordiskt. Det är en realitet som vi inte bör ignorera. Att söka gränslösheten nu är att försöka hjälpa Gud på traven och det har alltid endast lett till olycka.

Uppdatering 160704:
Efter en lång diskussion med ”IT-pastorn” Lars Gunther på hans blogg (här och här) har jag funnit att min artikel behöver revideras i viss mån. Det handlar främst om förståelsen av versen Apg 17:26. I de svenska översättningarna (NT81, Folkbibeln) används ordet ”skall” (som i ”[Gud] har fastställt de gränser inom vilka de skall bo”) som jag gör lite för mycket av. Orden ”ska” eller ”bör” finns inte i grundtexten och allt texten gör är att beskriva en faktisk situation, menar Lars Gunther. Och jag håller med om att utan detta ord tappar texten kraft som ett argument för att folken bör bo kvar inom sina länder. Men det är inte enbart från detta ord som texten hämtar sin normativa kraft i detta avseende, menar jag.

Texten beskriver gränserna som skapade av Gud och därmed måste det finnas ett syfte med dem. Gränserna råkar bara inte uppstå eller uppstår helt genom människors försorg. Gud stakade ut gränserna, säger texten. Och vilket syfte kan Gud ha med gränser annat än att begränsa rörelse? Jag landar därför fortfarande i samma slutsats som tidigare, nämligen att som Guds skapelser bör gränserna respekteras.

Jag har också insett att passagerna Joh 19:11, Rom 13:1, 1 Pet 2:13 inte handlar om överheten inom en nation, som jag skriver ovan. Däremot har de fortfarande bäring på diskussionen om gränser då överheten implicit alltid har makt eller suveränitet över ett begränsat område. Men detta får bli utgångspunkten för ett nytt inlägg.

Läs även vad andra skriver om , , , .

« Tidigare inlägg  Nästa sida »