Skip to main content.

En eller många vägar – om religionspluralism från ett kristet perspektiv

Inledning

I vårt sekulariserade samhälle har det vuxit fram en allt starkare medvetenhet om människans andliga och religiösa sida. På 80-talet då jag gick i högstadiet var känslan att alla ”vanliga” människor inte trodde på Gud, medan de få konstiga människor som gjorde det var med i någon kyrka. Under 90-talet har en attitydförändring skett. Det ”andliga” betraktas inte med samma självklara skepsis. Under 90-talet såg vi den nya andligheten även kallad New Age, växa fram. Hela västvärlden verkar uppleva något av ett postmodernt paradigmskifte, en motreaktion mot det moderna, en misstro mot rationalitet till förmån för intuition, en moralisk kritik av vetenskapen till förmån för en enkel jordnära livsstil, en trötthet gentemot materialismen till förmån för andlighet.

1900-talet har präglats av ateismens och agnosticismens triumftåg över västvärldens tänkande. Ateismen ställer inte frågan vilken religion som har sanningen utan ifrågasätter religionens existensberättigande som sådan. När nu ateismen inte längre väcker samma entusiasm tilltar det andliga sökandet. Frågan blir därför åter aktuell: Vilken religion bär på sanningen? Vilken religion leder fram till sann andlighet? Var får man verklig kontakt med den andliga verklighet många religioner benämner Gud?

Men många som ställer dessa frågor gör det utifrån nya premisser formade av modernismens förutsättningar. Världen har krympt. Kunskapen om andra kulturer och religioner har ökat. I det mångkulturella samhället lever ateister, katoliker, buddister och muslimer sida vid sida. Upplysningens humanism har lett fram till religiös relativism. Individualismens premiss att människas känsla och upplevelse är legitimt normerande för henne, att varje individ är sin egen auktoritet, har skapat en moralisk kritik mot varje religion som kommer med absoluta anspråk. Det är intolerant och omoraliskt att tro sig besitta den religiösa sanningen. Ur detta har den religionspluralistiska positionen vuxit fram. Den handlar inte om det rent deskriptiva påståendet att det existerar många religioner. Om detta råder ingen tvekan. Den religionspluralistiska är normerande och menar att alla religioner, eller i alla fall alla världsreligioner, är lika sanna och lika fungerande, att inget religiöst perspektiv har tolkningsföreträde framför de andra religionerna – eller enkelt uttryckt: att alla religioner leder till Gud, precis som alla vägar leder till Rom. Det är denna religionspluralistiska position som jag kommer att diskutera och kritisera här.
Vad är religion?

Låt oss börja med att definiera ordet ”religion”. En lovande definition gör Roger Schmidt:

”Religioner…är meningssystem förkroppsligade i ett livsmönster, en trosgemenskap och en världsbild som artikulerar en uppfattning om det heliga och alltings mening”.

Religioner är alltså mångfacetterade fenomen. Det är en livsstil med viss etik och riter och samtidigt en social dimension då mycket av detta sker i en trosgemenskap. Detta hänger sedan intimt ihop med de trosföreställningar och berättelser som religionen ger för att motivera och förklara varför gruppen och individen bör leva just som religionen förespråkar. Dessa aspekter stöder och förklarar varandra. Läran motiverar det religiösa livet och livet förklarar och fördjupar läran. En religion är alltså inte en vara att konsumera, eller som en självförverkligande jobbkarriär eller som en hobby för att få en meningsfullare fritid. Istället är det något så grundläggande att det styr hur vi konsumerar, producerar och har vår fritid. Religionens svar ger mening till hela vår existens och både styr och motiverar oss i familje- och arbetsliv. Det är för att religionen ger svar på tillvarons djupaste och mest grundläggande frågor som dess tillämpningsområde blir det bredast möjliga – det är därför olika religioner skapar olika kultur, olika filosofier, olika etik, olika traditioner, olika upplevelser.

Ett annat sätt att beskriva religion är att se vilka frågor religionen svarar på. Det är förvisso sant att olika religioner i viss mån svarar på olika frågor. Men de allra flesta religioner svarar på tre frågor:

1. Hur ser den religiöst högsta verkligheten ut?
2. Hur ser den mänskliga situationen ut andligt och moraliskt?
3. Hur ser räddningen (eller upplysningen eller befrielsen) ut?

Dessa frågor besvaras olika av olika religioner. Låt oss ta några exempel:

1. Den högsta religiösa verkligheten

2. Den mänskliga situationen

3. Räddningen

Dessa exempel är endast axplock som syftar till att illustrera de olika svar som olika religioner ger. Svaren på de tre frågorna hänger ihop. Svaret på fråga 1 påverkar svaret på fråga 2 och dessa påverkar svaret på fråga 3. Alltså: Den yttersta verklighetens natur påverkar vad människan är för något. Och hennes relation till den yttersta verkligheten utgör bakgrunden till frågan om vad som är lösningen och hoppet för människan.
Tre positioner

Det finns i grova drag tre positioner i diskussionen om hur man ska se på olika religioner. Det är partikularism, inklusivism och pluralism. Låt mig säga något kort om dem:

Partikularismen är uppfattningen att endast en partikulär religion ger de sanna svaren på de viktigaste frågorna samt ger fungerande vägledning för att få kontakt med den gudomliga verkligheten. Detta utesluter inte att det finns sanningar i andra religioner. Men dessa sanningar är inte tillräckligt adekvata eller tillräckligt viktiga för att leda fram till eller ge kunskap om Gud/den yttersta verkligheten. Partikularismen behöver inte utesluta att den egna religionens Gud kan förbarma sig över människor som finns i andra religioner, men det sker i så fall trots dessa religioner och inte genom dem.

Inklusivismen är uppfattningen att endast en partikulär religion är den sanna religionen, men till skillnad från partikularismen menar inklusivismen att det finns viktiga och kanske även frälsande sanningar i de andra religionerna. Vilka dessa sanningar är definieras av den egna religionen. En viss religion är då sann, men kan ha anonyma anhängare i andra religioner. En muslim kan på detta sätt betrakta judar och kristna som anonyma muslimer. Den katolske teologen Karl Rahner är inklusivist och menar att det på detta sätt finns många anonyma kristna utanför den kristna kyrkan.

Pluralismen motsäger både partikularism och inklusivism i det att den hävdar att alla (världs)religioner är lika sanna och fungerande. De leder alla till den gudomliga verkligheten.

Gränsdragningarna mellan dessa positioner är inte vattentäta. Det finns en flytande gräns mellan partikularism och inklusivism samt mellan inklusivism och pluralism. En moderat inklusivist kan ha mindre gemensamt med en långtgående inklusivist än med en vidsynt partikularist.

Själv befinner jag mig någonstans i närheten av gränsen mellan partikularism och inklusivism och jag tror i själva verket att den intressanta diskussionen kommer att föras mellan dessa riktningar. Pluralismen är enligt min mening en omöjlig position och jag ska resten av tiden till att försöka visa varför.
Pseudo-pluralism

Attraktionskraften hos pluralismen ligger i dess genuina accepterande av andra religioner, något som inte gäller partikularismen och inklusivismen. Men som vi ska se är det svårt att skapa en genuint pluralistisk model som inte favoriserar ett visst religiöst perspektiv framför andra. Det som låter som pluralism är ofta dold inklusivism.

Exempel 1: Sarvepalli Radhakrishnan (1888-1975)
Han sa: ”There are many possible roads from time to eternity and we need to choose one road…The doctrine we adopt and the philosophy we profess do not matter any more than the language we speak and the clothes we wear”

Trots detta och liknande uttalanden såg inte Radhakrishnan på alla religioner som fullständigt likvärdiga. Ninian Smart kommenterar: ”His neo-Hinduism…forms the basis of an attempt to reconcile the teachings of the different world religions. He interprets these as essentially affirming, or reaching toward, what is to be found in Vedanta, and is critical on dogmatic, and therefore divisive, attitudes in religion…”

Radhakrishnan skriver: ”The worshippers of the Absolute are the highest in rank, second to them are the worshippers of the personal God, then come the worshippers of the incarnations like Rama, Krishna, Buddha, below them are those who worship ancestors, deities and sages, and lowest of all are the worshippers of the petty forces and spirits.”
Vinoth Ramachandra kommenterar detta citat: ”This is simply religious imperialism masquerading as tolerance…the ‘Other’ is never taken seriously as a challenge to the entire framework of discourse”.

Det är intressant att notera att Radhakrishnan också levererade bitter kritik mot vissa religioner, i synnerhet kristendom. Stephen Neil kommenterar: ”much of what (Radhakrishnan) writes is the expression of a dislike amounting at times to a passionate hatred, of Christianity. Christianity must not be allowed to score a single point; all the trumps must be in the hands of the Eastern thinker.”

Exempel 2: Dalai Lama (Tenzin Gyatso) säger mycket som tyder på att han är en religiös pluralist. Men i själva verket är han en övertygad Buddist och menar att den religiösa sanningen endast står att finna där: ”Liberation…is a state that only Buddhists can accomplish. This kind of moksha or nirvana is only explained in the Buddhist scriptures, and is achieved only through Buddhist practice”. Detta är knappast pluralism utan Buddhistisk inklusivism.

Dessa exempel reser frågan huruvida den kan finnas någon model som både är koherent och genuint pluralistisk. En sådan model ska klara av att (1) erkänna tydliga skillnader mellan religioner både vad gäller tro och liv, (2) förklara alla religioner som lika effektiva och riktiga responser på den ultimata verkligheten, utan att favorisera en religion såsom normativ, och (3) ge en koherent förklaring till hur (1) och (2) kan harmoniera. Den förklaring som krävs för detta får inte hämtas från någon av religionerna i fråga eftersom vi då inte längre har pluralism utan inklusivism.
Hicks religionspluralism

Den religionsfilosof som kommit med den mest utarbetade pluralistiska modellen är nog John Hick. Jag hinner inte gå igen hans modell i detalj, men låt mig ge några grova drag för att sedan kritisera den.

Kärnan av Hicks model:
1. De olika religionerna är giltiga responser på den yttersta verkligheten
2. De olika religionerna är historiskt och kulturellt betingade tolkningar av den yttersta verkligheten.
3. Den frälsande förvandlingen sker i stort sett i samma omfattning i de olika religionerna.
4. De olika religionernas ömsesidigt uteslutande läror är mytologiskt sanna om de bidrar till den frälsande förvandlingen.

De olika religionerna är giltiga responser på den yttersta verkligeheten
Hick kallar det gudomliga för ”the Real” – det Verkliga. Varje världsreligion, menar han, har sin sanna källa i och leder till ”det Verkliga”. Hick är ontologisk realist och menar att det ”Verkliga” finns på riktigt. Hick lånar dock Kants distinktion mellan noumena och fenomena och menar att det Verkliga aldrig kan vara ett direkt objekt för vår erfarenhet. Vi har aldrig tillgång till det Verkliga direkt utan bara indirekt. Vi kan inte uppleva det Verkliga ”i sig” utan bara det Verkliga ”i mig”.De olika religionerna bygger alltså på genuina upplevelser av det ”Verkliga” samtidigt som ingen religion lyckats beskriva det ”Verkliga” i sig. Hick menar att det ”Verkliga” i sig är det ultimata mysteriet och ytterst sett otillgängligt för alla.

Religionerna är historiskt och kulturellt betingade tolkningar av den yttersta verkligheten
Varifrån kommer då olikheterna mellan de olika religionerna? Eftersom ”det Verkliga” i sig är onåbart finns det ett glapp mellan religionerna och ”det Verkliga”. De olika religionerna har uppstått som kulturellt och begreppsligt betingade tolkningar av ”det Verkliga”.
Det ”Verkliga” i sig kan vi aldrig uppleva – det enda vi kan uppleva är historiskt och kulturellt betingade manifestationer av det ”Verkliga”. Hick skriver: ”For Kant God is postulated, not experienced. In partial agreement but also partial disagreement with him, I want to say that the Real an sich is postulated by us as a pre-supposition, not of the moral life, but of religious experience and the religious life, whilst the gods, as also the mystically known Brahman, Sunyata and so on, are phenomenal manifestations of the Real occurring within the realm of religious experience.”

Den frälsande förvandlingen sker i stort sett i samma omfattning i de olika religionerna
Hick jämställer inte Franciskus med självmordssektens ledare Jim Jones eller Ghandi med Bhagwan Shree Rajneesh. Inte alla upptänkliga religioner och sekter är lika sanna och fungerande. Men världsreligionerna är det. Hick menar att alla religioner som hjälper människor att förvandlas från självcentrering till gudscentrering eller ”Verklighetscentrering” är frälsande religioner. Han skriver: ”My reason to assume that the different world religions are referring, through their specific concepts of the Gods and Absolutes, to the same ultimate Reality is the striking similarity of the transformed human state described within the different traditions as saved, redeemed, enlightened, wise, awakened, liberated. This similarity strongly suggests a common source of salvific transformation”. Denna frälsande transformation handlar om att gå från en absorberande självupptagenhet till att centrera ”Verkligheten” tänkt som Gud, Brahman, Dharma, Sunyata eller Tao. Så långt vi kan se, menar Hick, är alla stora religioner lika effektiva instrument för denna förvandling. Hick föreslår att vi ser på den andliga och moraliska frukten. De vars liv inte längre är självcentrerade lever ut vissa kvalitéer i livet som t.ex. barmhärtighet och kärlek, renhet, inre frid och glädje. Helgon från varje världsreligion är bevis för att respektive religions är autentiska responser på det ”Verkliga”.

De olika religionernas ömsesidigt uteslutande läror är mytologiskt sanna om de bidrar till den frälsande förvandlingen
Med ”myt” menar Hick en berättelse eller påstående som inte är bokstavligt sant men som skapar en riktig attityd hos åhörarna. Eftersom ”det Verkliga” inte kan nås, beskrivas eller direkt upplevas är många religiösa frågor är sådana att de inte kan besvaras bokstavligt.
Hick skiljer mellan ”bokstavlig sanning” och ”mytologisk sanning”. Detta tillämpar Hick på världsreligionerna. De olika beskrivningar som finns av det ”Verkliga” ser Hick som mytologiskt sanna. Han skriver: ”…the different conceptions of the Real, …are not literally true or false descriptions of the Real but are mythologically true in so far as they are soteriologically effective.” Berättelsen om Adam och Eva, om Buddhas flygtur till Sri Lanka, om Gabriels dikterande till Mohammed eller om Guds människoblivande i Jesus är alla mytologiska sanningar som ska väcka en rätt attityd och respons hos oss gentemot det ”Verkliga”. Ömsesidigt uteslutande anspråk har uppstått till följd av att frågor som endast kan besvaras med mytologiskt språk, har besvarats läromässigt (alltså icke-mytologiskt) utifrån olika kulturella och historiska situationer. Obesvarbara frågor har alltså getts situationsbestämda svar. Därav oenigheten. Men tolkar vi de olika religionerna beskrivningar av det ”Verkliga” som mytologisk sanning upphör konflikten mellan världsreligionernas olika anspråk.
Hicks modell utvärderad

Min kritik av Hicks modell kommer att fokusera två grundläggande frågor: (1) Kan Hicks teori göra rättvisa åt de olika religiösa traditioner som den behandlar? (2) Är Hicks teori konsistent? Min slutsats kommer vara att Hicks teori misslyckas på båda punkter.
Gör Hicks teori rättvisa åt de olika religionerna?

Gudsbegreppen
Hick utgår från att religiösa erfarenheter ska tas på allvar. Den kristnes upplevelse av Gud, Hinduns upplevelse av Brahman o.s.v. väger alla lika tungt. Men för att få ihop bilden gör Hick en Kantiansk tolkning. Hick skriver: ”It follows from this distinction between the Real as it is in itself and as it is thought and experienced through our religious concepts that we cannot apply to the Real an sich the characteristics encountered in its personae and impersonae. Thus it cannot be said to be one or many, person or thing, substance or process, good or evil, purposive or non-purposive. None of the concrete descriptions that apply within the realm of human experience can apply literally to the unexperiencable ground of that realm”.

För att ta de olika religionerna på allvar måste Hick alltså säga att ingen av dem har upplevt ”det Verkliga”/Gud och ingen av dem ger en korrekt beskrivning, eftersom ”det Verkliga”/Gud är obeskrivbar. Hick är väl medveten om att begreppet Gud är det ontologiskt ultimata för kristna; att Allah är det för muslimer; att Brahman är det för hinduer och Tao är det för taoister osv. Ortodoxa anhängare av respektive religion skulle kraftfullt tillbakavisa varje tolkning som säger att just deras tolkning av det Ultimata är en härledd manifestation av det verkligt Ultimata, det ”Verkliga”. Men detta är precis vad Hick säger. Noggrann beskrivning av respektive religion ger dock vid handen att religiösa anhängare av respektive religion menar att deras religions idé om det Ultimata verkligen är den bästa eller sannaste beskrivningen av det ”Verkliga”. Detta kan Hick inte inkludera i sin pluralism utan måste förkasta.

Religiös erfarenhet
Hick menar att religiös erfarenhet aldrig kan erfara det ”Verkliga” direkt, utan att en Kantiansk klyfta består mellan den gudomliga verkligheten ”i sig” och ”i mig”. Men detta motsägs av flera religioner. Både Advaita Vedanta hinduism och Zenbuddhism utgör exempel på mysticism som gör anspråk på direkt, oförmedlad erfarenhet av det ”Verkliga”. Men om ett sådant anspråk skulle bejakas upphör pluralismen eftersom vi då har en religion som, i motsats till de andra, har direkt tillgång till det gudomliga. Följaktligen argumenterar Hick emot detta genom att hävda att dessa religioners mystiker inte direkt och oförmedlat upplever det ”Verkliga” utan snarare en manifestation av det ”Verkliga” som de kallar för t.ex. Brahman. Poängen är inte om vi håller med Hick om detta eller inte, utan att Hicks teori kräver en omtolkning av dessa religioners anspråk. Denna kritik har också riktats mot Hick av anhängare till just dessa två religioner.

Soteriologi
Hicks uppfattning om de olika religionernas soteriologi (frälsningslära) har en starkt sammanhållande funktion i Hicks modell. Han menar att alla stora religioner syftar till ”en förvandling från självcentrering till Verklighets-centrering.” Men detta är blott en formel som olika religioner fyller med olika innehåll. Vad betyder självcentrering? Är det Buddhismens förståelse av självcentrering att man tror sig vara ett substantiellt och kontinuerligt ”själv”? Eller kristendomens uppfattning att det handlar om den syndiga tendensen att se sin egen vilja, och inte Guds, som det viktigaste? Vad innebär ”Verklighets-centrerad”? Är det att, som Advaita Vedanta säger, inse sin väsens-identitet med Brahman? Eller att bekänna Jesus som Herre och frälsare? Att som Hick stuva in de olika religionernas frälsningslära i en och samma generella formel är grovt missledande. Kan Paulus ”rättfärdiggörelsen genom tro”, hinduismens moksha (befrielse) och Zens satori (upplysning) reduceras till ”förvandling från självcentrering till Verklighets-centrering”? Vad av dessa begrepp och läror finns kvar när de reducerats till en formel?

Kan vi verkligen säga att Hick gör rättvisa åt de olika religionerna när han tvingas omtolka grundläggande begrepp och läror hos dessa religioner på ett sådant sätt att dessa religioners anhängare inte känner igen sig? Poängen med pluralism är ju att kunna säga att alla har lika rätt. Men Hicks modell implicerar istället att de religiösa som tolkar sin religion traditionellt eller ortodoxt har fel och de är den överväldigande majoriteten av religiösa människor! Hicks påstående att ”alla världsreligioner är lika sanna” betyder egentligen ”alla världsreligioner efter att jag fått omtolka dem, säger samma sak, och är därför lika sanna”.
Är Hicks tes konsistent?

Den vanligast pluralistsiska lösningen är att distansera ”det Verkliga”/Gud så mycket från oss att vi i stort sett inte kan veta något om det. Därför har alla religioner lika rätt (eller lika fel). Detta är också vad Hick gör i Kants anda. Det Verkliga/Gud är ytterst sett outsäglig:
”By ‘ineffable’ I mean …having a nature that is beyond the scope of our networks of human concepts. Thus the Real in itself cannot properly be said to be personal or impersonal, purposive or non-purposive, good or evil, substance or process, even one or many.”
Och ”The Real in itself is thus, from our human point of view, totally transcategorial.”

Men det är svårt att vara konsekvent utifrån detta. Låt oss se några allvarliga inkonsekvenser i Hicks modell:

1. Hick menar att vi inte kan veta något om det ”Verkligas” egenskaper. Men hur kan Hick veta det? Hick gör anspråk på att veta så mycket om det ”Verkliga” att han vet att det inte har några egenskaper som vi kan beskriva. Men då vet ju Hick ändå något viktigt och sant om det ”Verkliga”. Varför kan då inte någon annan religions beskrivning av det ”Verkliga” kunna vara riktig? Nu när det ändå går att säga något om Gud (Hick har ju just gjort det!)

2. Outsäglighets-tesen leder inte till pluralism
Om vi inte vet något om det ”Verkligas” egenskaper hur kan vi då säga att världsreligionernas påståenden är lika giltiga?

3. Hick ger trots allt det ”Verkliga” substantiella egenskaper. Han talar t.ex. om det ”Verkliga” som ”källan och grunden för allt”, en ”transcendent verklighet”, ”det nödvändiga villkoret för vår existens och vårt högsta goda” och ”det som våra religioner är en respons på” osv. Hick tänker sig det ”Verkliga” som något som befinner sig i en orsak-verkan-relation till religionernas personliga/opersonliga manifestationer (Gud/Tao)

4. Hicks soteroilogiska kriterium motsäger hans outsäglighets-tes
De religioner som står för ”förvandling från själv-centrering till Verklighets-centrering” är, i kraft av detta, giltiga utflöden av det ”Verkliga”. Hick erkänner inte religioner som Nazism, satanism eller självmordssekter som giltiga religioner i kontakt med det ”Verkliga” eftersom de inte lever upp till Hicks soteriologiska kriterium. Samtidigt säger Hick att det ”Verkliga” i sig befinner sig bortom kategorier som ”gott och ont”. Plantinga skriver träffsäkert: ”If the Real has no positive properties of which we have a grasp, how could we possibly know or have grounds for believing that some ways of behaving with respect to it are more appropriate than others? …We can’t have it both ways.”
Avslutning

Ironin i sammanhanget är att den främsta motivationen bakom pluralismen är att undvika partikularismens och inklusivismens konsekvens att ett stort antal moraliskt goda, seriösa och intelligenta människor har fel i sina grundläggande religiösa övertygelser. Men pluralismen lyckas inte med det utan tvingas säga att ortodoxa anhängare av världsreligionerna har djupt felaktiga trosföreställningar. Men vi kan också rikta en moralisk kritik mot pluralismen. Liksom ateismen tvingas den nedvärdera religionerna såsom de faktiskt ser ut. Pluralisten tvingas säga till kristna, muslimer, hinduer och buddister att dessa egentligen har missuppfattat sin egen religion och föreskriver sedan anhängarna av dessa olika religioner hur de egentligen borde tolka sina skrifter och traditioner. Pluralisten blir allas religiöse expert och kan säkert säga vad Buddha, Muhammed och Jesus egentligen menade. Han vet också att majoriteten av dessa religiösa har missförstått sina respektive religionsstiftare. Men detta visar bara hur svårt det är att vara pluralist. Pluralisten tvingas nämligen bortse just från det plurala. Olikheterna måste förnekas, omtolkas eller reduceras för att visa att de olika religionerna i själva verket säger samma sak. Skillnaden mellan detta och det ateistiska översitteriet är hårfin. Faktum är att det är än värre eftersom ateisten var ärlig nog att påstå att alla religiösa har fel. Pluralisten har samma budskap, men erkänner det inte, utan döljer det bakom fina och toleranta ord: Alla religioner har lika rätt. Sanningen är att alla religioner har ”lika rätt” och säger samma sak först efter att pluralisten har fått frisera till respektive religion. Men vad har man då gjort? Har man förändrat den tro som majoriteten av hinduer, muslimer, kristna och buddhister har? Nej, man har bara bortsett från den pluralism man trodde sig ha förklarat.

Mats Selander
Credo Uppsala, den 9 april 2002
Mats arbetar som studentsekreterare på Credo och studerar fn på Biola University/Talbot School of Theology i Los Angeles.
Artikeln bygger på Harold Netlands bok ”Encountering Religious Pluralism”.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit