Skip to main content.

den 10 juli 2015


  Lär av Ben Shapiro

Jag lyssnade häromdagen på ett väldigt inspirerande klipp med Ben Shapiro som är en orädd, konservativ, ung, amerikansk jude på västkusten i USA.

Klockan 10 på kvällen, precis när han ska lägga sig, får han reda på att det pågår ett möte på hans gamla universitet som handlar om att avbryta relationerna med Israel. Han lyckas ta sig dit, och ta sig fram i kön till talarstolen. Sedan bränner han av ett imponerande tal.

Hans taktik var inte att försvara Israel utan istället att gå till motattack mot dem som förtalar Israel och kalla det som de håller på med för judehat. Han gör det väldigt intelligent och han menar att de konservativa ständigt förlorar därför att de är så snälla. De hamnar ständigt på defensiven.

Så kolla på dessa klipp och låt er inspireras av en mycket intelligent och orädd människa som effektivt konfronterar tidsandan.

Del 1:

Del 2:

Och när Ben Shapiro sätter Piers Morgan från CNN på plats om vapenlagar:

Läs även vad andra skriver om , , , .


  Samkönade äktenskap = äktenskap över rasgränsen?

I en pågående diskussion på Facebook om HD:s beslut i USA om samkönade äktenskap hävdades det att detta domslut kan liknas vid tidigare fall där HD slagit ner på delstaters förbud mot äktenskap över rasgränserna. Jag svarade så här:

Jämförelsen mellan detta domslut och tidigare HD-domar mot delstater för deras förbud mot äktenskap mellan svarta och vita är orättvis. Rent juridiskt är skillnaden att delstaternas förbud gick stick i stäv med den anda av att upprätta de svarta i förhållande till de vita som fanns efter inbördeskriget och som kom till uttryck i de 13:e, 14:e och 15:e tilläggen till konstitutionen. Rasfrågan behandlas där och utgjorde den juridiska grunden för Medborgarrättsrörelsens framgångar under 1960- och 70-talen. Helt klart är att syftet med tilläggen var att lägga den juridiska grunden för jämställda relationer mellan vita och svarta.

Vidare förbjöd delstaternas lagar både äktenskap, samboende och sexuella relationer över rasgränserna. Alla inblandade straffades. Alla visste också att en svart man och en vit kvinna kunde gifta sig och det var detta som lagarna ville förhindra.

Jämför detta med delstatslagarna om att bevara äktenskapet mellan man och kvinna. Med dessa förbjöds ingenting. Homosexuella fick leva som de ville och till och med gifta sig (”inför Gud”). Men med dessa lagar erkände inte delstaten något annat som äktenskap än det mellan en man och kvinna.

Av detta tycker jag det är uppenbart att de äldre lagarna som förhindrade äktenskap över rasgränsen var rasistiskt motiverade och diskriminerande. Det var också HD:s uppfattning när den underkände dessa lagar. De nya lagarna som ville bevara äktenskapet mellan en man och en kvinna handlade om något helt annat, nämligen om äktenskapets natur.

Att äktenskapet till sin natur är en union mellan en man och kvinna har aldrig tidigare varit ifrågasatt. När HD nu tycker sig se en rättighet till samkönade äktenskap i konstitutionen är detta helt uppenbart en ny rättighet som ingen någonsin tidigare formulerat eller menat. Och detta ska inte domstolar ägna sig åt utan det är uppgiften för de lagstiftande församlingarna. Det är förödande för ett lands demokratiska processser när fem domare på detta sätt försöker sätta punkt för en nationell diskussion. Exakt så skedde 1973 i domslutet Roe v Wade där en ny rättighet hittades i konstitutionen, nämligen rätten att göra abort. Det blev ingen slutpunkt utan startskotten till decennier av uppslitande diskussion där de lagstiftande församlingarna förhindrades att söka kompromisser.

Att HD:s beslut vilar på lös grund tycker jag också är tydligt när man tänker på hur svårt det kommer bli för domstolen att förvägra andra grupper möjligheten att få sina relationer erkända som äktenskap. Som Chad Pecknold skrev: ”Majority randomly inserts the number ’two’ as essential to marriage w/out defense, but eliminates ’man & woman’ as essential without cause.” Lämnar man den traditionella definitionen återstår endast godtycke. För hur ska nu domstolen kunna hävda att polygami och äktenskap mellan syskon går emot konstitutionen?

Du skriver avslutningsvis att familjen kan blomstra även i samkönade familjer. Det tror jag också. Men det hindrar inte att relationen mellan en man och en kvinna förblir helt avgörande för samhällets utveckling. Det är inom denna relation som de flesta barn kommer till. Och det är inom denna relation som barnen får växa upp med en mamma och en pappa. Därför är det traditionella äktenskapet värt att lyftas upp och inneha en unik position i jämförelsen med övriga typer av relationer.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 2 juli 2015


  Hur bedöma invasionen av Irak?

När Irak kommer på tal kan det i en bisats påstås att invasionen 2003-2011 var ett katastrofalt misslyckande. Så citerar exempelvis SvD:s Janerik Larsson en artikel i Foreign Policy som handlar om USA:s biträdande utrikesminister. Hon råkar vara gift med den ledande neokonservativa opinionsbildaren Robert Kagan som var en av förespråkarna för en amerikansk invasion. Tidningen beskriver honom så här:

Kagan, en av grundarna av Project for the New American Century och en av de främsta förespråkarna för den katastrofala invasion av Irak, är inte främmande för att irritera européerna.

Det som på detta sätt påstås i en bisats bör i ärlighetens namn vara helt självklart. Om inte är det ett sätt att förleda läsaren, som kanske inte har en bestämd uppfattning, att tro att frågan är avgjord och inte förtjänar reflektion.

Var då invasionen av Irak 2003-2011 en självklar katastrof? Nej, verkligen inte. Läget idag kan inte betecknas på annat sätt än djupt olyckligt. Den shiamuslimska statsledningen för inte en politik för hela landet och alla dess invånare utan har alienerat den sunnimuslimska minoriteten. Islamiska staten har tagit över stora delar av landet utan större strider, regeringstrupperna har snabbt flytt och lämnat allt materiel bakom sig när IS-trupperna närmat sig. Landområden som USA med allierade stred och många soldater dog för är nu under Islamiska statens kontroll.

Men det vore ohederligt att härleda läget idag till invasionen. USA vann verkligen kriget mot de islamistiska krafterna i landet och Irak hann uppleva flera år av fred innan USA, efter president Obamas beslut, drog tillbaka sina trupper. Att så skedde berodde officiellt på att avtalet mellan länderna löpte ut och att den irakiska statsledningen vägrade att förnya det. Men den amerikanska administrationen hade utan tvekan kunnat övertyga Irak om att förlänga avtalet om den velat det. Att dra sig ur var ett av Obamas vallöften och 2011 uppfyllde han det. Med en fortsatt stark amerikansk militär närvaro i landet hade inte det maktvakuum uppstått som spelat nyväckta islamistiska krafter i händerna. Inbördeskriget i grannlandet Syrien spillde över till Irak därför att ingen försvarade landets gränser.

Problemet för Irak var inte den amerikanska närvaron utan snarare dess frånvaro. Här ska den tidigare administrationen under George Bush kritiseras för att inte ha förberett det amerikanska folket på att landets åtagande i Irak kunde bli riktigt långvarigt. Åtta år är förvisso länge men detta ska jämföras med USA:s närvaro i Sydkorea, Filippinerna och Tyskland som sträcker sig över decennier och som haft en stabiliserande funktion. Bush-administrationen kan också kritiseras för det kaos som uppstod direkt efter maktövertagandet i Irak 2003. Först 2007 var kriget egentligen vunnet och landet pacificerat, efter flera spillda år.

Ett krig kommer alltid att skaka om ett samhälle från grunden och händelseutvecklingen är därför mycket svår att förutse. Av den och andra anledningar bör ingen välja kriget lättvindigt. Så var heller inte fallet med invasionen av Irak 2003. Allt sedan Gulfkriget 1991 pågick en konflikt mellan FN och Irak. Irak skulle avväpnas. Detta var nu inte det lättaste. Vapeninspektörerna hindrades ständigt i sitt arbete och till slut blev de helt sonika utslängda. Redan detta var egentligen skäl för FN att ingripa med våld mot Irak. Men den politiska viljan fanns inte hos något av säkerhetsrådets medlemsländer. Bill Clinton menade att en regimförändring var den enda hållbara lösningen. Andra förespråkade sanktioner och isolering. Det enda som inte diskuterades var att låta Saddam vara ifred. Det var han för farlig för. De länder som åtog sig den farliga bevakningen av Saddams Irak var USA och Storbritannien, ett uppdrag som inte sällan kostade liv.

Denna dödliga katt-och-råttalek höll på i närmare 12 år innan tålamodet tröt och USA med allierade invaderade Irak och efter en mycket framgångsrik kampanj störtade Saddam Hussein. De som motsatte sig invasionen har aldrig lyckats visa på realistiska alternativ och kritiken har alltför ofta stannat vid vulgära anklagelser om att Bush egentligen önskade kriget för att kunna lägga beslag på Iraks olja. Och nu kan krigets kritiker använda situationen i dagens Irak som ytterligare ett argument för att invasionen aldrig borde ha ägt rum.

Det vore mer rätt att anklaga president Obama för kortsiktighet och direkt ansvarslöst beteende. Irak var inte redo att stå på egna ben och trots inbördeskriget i Syrien valde Obama att låta de sista plutonerna lämna landet i december 2011. Insatserna från USA, Storbritannien, Danmark med många andra länder är nu som ogjorda. Det är tragiskt. Ska någon amerikansk president skuldbeläggas för den nuvarande situationen ligger Barack Obama närmare tillhands än George W Bush.

Läs även vad andra skriver om , , , .