Häromdagen blev jag påmind om storheten hos Kate Bush, den engelska artisten. Jag satt på bussen till jobbet och såg henne framföra Hounds of Love. Mitt hjärta började blöda. Resten av dagen ägnade jag sedan hänförd åt att lyssna på hennes skivor och se flera av hennes musikvideos. Väl hemma visade jag en av dem för flickorna och även de fascinerades av musiken och dansen. ”En gång till, pappa”, sa den yngsta dottern minst fem gånger och jag gjorde som hon ville. Så vi såg henne dansa till Running Up That Hill, om och om igen:
Just Running Up That Hill var mitt första möte med Kate Bush. Jag var kanske 18-19 år (en himla massa år sedan) och stod på Åhlens skivavdelning i Stockholm. Av en händelse började jag lyssna på hennes nyutgivna skiva och dess första låt. Där stod jag sedan utan att vilja gå därifrån. Nu har jag den på CD och den förblir en av mina dyrgripar.
Senare köpte jag så gott som alla hennes skivor, först på LP och sedan på CD. Nu ska sägas att de är av skiftande kvalitet. The Dreaming har jag exempelvis aldrig orkat lyssnat igenom. Lionheart och Never For Ever är bra men lite ojämna. Men hennes första album The Kick Inside är fantastiskt, liksom även Hounds of Love och The Red Shoes. Här är en av de finaste sångerna från den senare skivan:
Tillsammans med Peter Gabriel sjunger hon även i den vackra, stilla och vemodiga Don’t Give Up:
Hon är en av Englands mest framgångsrika kvinnliga artister. Hennes röst är unik, hennes utstrålning likaså. Hon är mystisk, stark, feminin och helt egen. Hon visar inte mycket av sin kropp men är ändå väldigt sensuell. Sångerna är poetiska och aldrig banala. Så handlar exempelvis Running Up That Hill om hur fundamentalt svårt män och kvinnor har att förstå varandra.
Förhållandet mellan en artists eller skådespelares offentliga och privata personer är ofta komplicerat. Tumregeln är att inte fördjupa sig i artistens privatliv om man vill fortsätta att uppskatta dennes offentliga person. När det gäller Kate Bush är det lite annorlunda. Inte för att hon på något sett är densamma privat som offentligt. Nej, det speciella är att hon verkar vara väldigt vanlig som privatperson. Hon är nervös när hon håller tacktal, talar som vem som helst och lever tillbakadraget med sin man och barn. En journalist frågade henne om det var ett perfektionistiskt drag som gjorde att det var väldigt långa mellanrum mellan skivorna. Hon nekade och menade att hon ägnat sin familj tid istället. Skivorna producerade hon ganska fort. Samme journalist var också förbluffad över att den lyriska Kate Bush kryddade sitt språk med rätt många ”actually”. Han trodde att han skulle få möta en mystisk högburen drottning i ett avlägset slott men fick istället träffa en ganska vanlig fru och mor. En besvikelse, helt klart.
I mitt hjärta kommer dock Kate Bush alltid ha sin plats. Hennes sånger och publika person öppnar dolda rum i mitt inre. Och jag önskar att jag, som Peter Gabriel, bara kunde stå och hålla om henne.
Dagen publicerar idag en debattartikel skriven av mig och Annette Westöö. Den följer även nedan i sin helhet.
———
Hur lyder en samhällsvision som vi kristna kan ställa oss bakom? I väntan på vår Herres återkomst är vi ju satta att i alla sammanhang sprida Guds godhet. I detta ingår även ett engagemang inom politiken där vi bör ha ett svar på den inledande frågan. Här vill vi ta ut en riktning som spontant kan kännas främmande för svensk kristenhet men som vi menar står i samklang med en kristen människosyn och budet att älska vår nästa.
Vår utgångspunkt är att ett gott samhälle är ett samhälle med goda människor. Detta innebär, exempelvis, att vi i det goda samhället hjälper varandra och stödjer den svage och fattige. Solidaritet med fattiga och sjuka har varit centralt för kristet samhällsengagemang i alla tider. Den springande punkten är hur denna ska uttryckas. Här kan det tyckas naturligt för politiskt engagerade av god vilja att se välfärdsstaten som ett modernt uttryck för den kristna solidariteten. Via skatter och bidrag sker en automatisk omfördelning av resurser som kommer fattiga till del.
Problemet är att välfärdsstaten har en tendens att inverka negativt på människors karaktär. Att ge för att man måste är nämligen ingen dygd. Och att betala skatten är verkligen ett måste eftersom skattesmitare bestraffas hårt. Den glade och generöse givaren är inte den som under hot om fängelsestraff delar med sig av sina pengar utan den som efter att ha sett sin nästas behov av fri vilja öppnar sin penningpung. Utan frihet dör dygden.
Välfärdsstaten tenderar vidare att skapa en distans mellan välbeställda och nödställda. Vi som har det bättre ställt betalar våra skatter och har sedan gjort det som krävs. Ser vi en alkoholiserad man i parken kan vi utan självförebråelse ignorera honom eftersom han nu är socialens ansvar.
Det är heller inte oproblematiskt att kontinuerligt ta emot hjälp från andra, särskilt när denna hjälp uppfattas som en rättighet och när de egentliga givarna är anonyma. Med tiden följer ett förändrat sinnelag där människor blir allt mer krävande och där man börjar ta hjälpen för given. Och välfärdsstaten hjälper inte enbart de mest utsatta utan snart sett alla, genom barnbidrag, studiebidrag, föräldraersättning, hälsovård, skattesubventionerade sim- och idrottshallar, lönebidrag med mycket mera. På så sätt blir vi alla en del av en bidragskultur där vi löper risk att sätta våra förmenta rättigheter före vårt personliga ansvar för oss själva och vår nästa.
Det är också så att den generella välfärdsstaten, bland annat på grund av sin storlek, får svårigheter att hushålla effektivt med samhällets resurser. Vårt skattesystem bär också med sig ett moraliskt dilemma, då det faktiskt innebär att staten lägger beslag på nära hälften av våra samlade inkomster och därigenom kraftigt beskär människors valmöjligheter.
I den alternativa vision som vi vill lyfta fram står medborgaren själv, familjen och de frivilliga sammanslutningarna i centrum, inte staten. Med en mindre stat, som mer fokuserar på sina kärnuppgifter, skulle vi få ett avsevärt starkare och mer livaktigt civilt samhälle. Enorma resurser skulle kunna frigöras och företagsamheten skjuta i höjden. Ansvaret både för vår egen liksom för vår nästas välfärd skulle återföras dit där det främst hör hemma, nämligen hos var och en av oss. Starka familjer skulle åter bli samhällets primära välfärdsmotor.
Där staten breder ut sig drar sig det övriga samhället tillbaka. Tvång ersätter frihet. Och det är friheten med tillhörande ansvar som vitaliserar och stärker människor. Denna frihetsvision önskar vi att fler fick upp ögonen för.
