Skip to main content.

den 16 juni 2019


  Sveriges pastorer har fel igen

120 pastorer med Stefan Swärd i spetsen skrev nyligen ett uppdaterat ”pastorsupprop” i Aftonbladet om behovet av en generös migrationspolitik. Detta var en uppföljning av det upprop som 380 pastorer undertecknade i slutet av 2014 i samma ämne. Jag var kritisk till det och det senaste uppropet är inte bättre. På twitter sammanfattade jag min kritik så här:

Sveriges pastorer har fel, igen. Fortsatt svartvitt tänkande i en fråga som rymmer nyanser. De pekar på Trump och Orbán men har i själva verket problem med folkviljan. Och bakom skärpt migrationspolitik ser de fortfarande enbart illvilja. Finns det hopp för Sveriges pastorer?

Min kritik fick viss spridning och Stefan Swärd har kort kommenterat den på sin blogg. Låt mig med några fler ord förklara vad jag menar.

För det första: Frågan om hur många flyktingar och migranter Sverige (och andra länder) ska ta emot kan inte reduceras till ett enkelt moraliskt val där fler alltid betyder bättre och färre alltid betyder sämre. Ytterst få argumenterar för en gränslös värld och en oreglerad invandring, ej heller Stefan Swärd och, misstänker jag, inte heller någon av de övriga undertecknarna. Även om man menar att vår migrationspolitik måste vara ”generös” är det en politisk och ekonomisk bedömning som avgör vad detta egentligen betyder. Sådan är frågans karaktär och den lämpar sig därför illa för svartvita och moraliserande resonemang. Mer om detta senare.

För det andra: Artikelförfattarna menar att vi inte ska ge Trump och Orbán större inflytande. De skriver:

I vår omvärld har retoriken blivit starkare för en sluten nationalism, ibland med kristna förtecken. Vi tänker på den retorik som Donald Trump och Viktor Orbán använder och den makt de utövar. I det kommande valet till Europaparlamentet finns stor risk att krafter som dessa får större inflytande.

Men anledningen till att Sverige infört en mer restriktiv politik eller att det går en nationalistisk våg över världen har ju inget med Trump eller Orbán att göra. Inte heller beror förändringen av svensk politik på anpassningar till ett allt större Sverigedemokraterna. Det Swärd & co ser som orsaker är i själva verket effekter av ett folkligt missnöje med den tidigare politiken. På samma sätt är den ökande nationalismen en folklig reaktion mot globalisering och mot att makt successivt flyttats uppåt till överstatliga nivåer.

Det pastorerna har problem med är därför egentligen inte Trump och Orbán utan folkviljan. Och det är ju legitimt. Men då bör de också ta den större diskussionen om huruvida det alltid är illegitimt att begränsa invandringen i syfte att värna det egna landets välfärd och kultur. Eller måste ett land alltid vara öppet för att absorbera det mörker som finns utanför landets gränser? Det vore också klädsamt om pastorerna gjorde en ansats till en realistisk bedömning av hur stor invandring ett land som Sverige egentligen förmår. Trump och Orbán är irrelevanta för denna större diskussion.

För det tredje: Precis som i det tidigare uppropet ser pastorerna enbart illvilja bakom den skärpta migrationspolitiken. Fortfarande är det rädsla, främlingsfientlighet och rasism som är de dominerande bakomliggande drivkrafterna. Och givetvis menar de att förändringen av den svenska politiken beror på en anpassning till Sverigedemokraterna. Detta är en, milt uttryckt, mycket ogenerös syn på bevekelsegrunderna hos dem som genomdrev förändringarna 2015 och hos alla dem som önskade en skärpt politik.

För det krävs varken rasism eller främlingsfientlighet för att reagera med bestörtning på de snabba förändringar som skedde i Sverige under och efter den så kallade flyktingkrisen. Det är inte märkligt att ett stort inflöde av människor med stora behov och från främmande kulturer skapar friktioner. Den offentliga sektorn har begränsade resurser och plötsligt fick stora omprioriteringar göras utan att människor hade blivit tillfrågade. Men det handlar inte enbart om en oro om den egna välfärden. Det handlar också om ökad brottslighet, ett inflöde av islamister och människor med helt andra värderingar än de som råder i Sverige. Vad gör detta med det Sverige som tagit århundraden att bygga upp? Här finns alltså även utrymme för en oro för hela vårt land och dess framtid.

Paradoxalt nog kan en skärpt migrationspolitik med tydligare gränser för hur många flyktingar Sverige förmår och önskar ta emot gagna inte bara Sverige utan även de människor som ser sig om efter ett nytt hemland. Otydliga gränser och makthavare utan verklighetsförankring skapar ett svajigt ledarskap som först lovar brett men sedan måste backa på sina löften när verkligheten hinner ikapp dem. Det drabbar förstås alla dem som kommit eller är på väg till Sverige på falska premisser. Människor måste återvända eller fastnar i ett tröstlöst liv på någon av våra flyktingförläggningar. Eller dör på Medelhavet.

Uppenbart går det att drivas av kärlek till både sitt land och till människor på flykt och samtidigt önska att vårt land fick tydligare gränser. Gränser är en förutsättning för både demokrati och säkerhet. Så länge ett land inte kränker grundläggande mänskliga rättigheter är dess autonomi en god sak. I detta ingår att bestämma över nivån på invandringen. Därför finns det goda skäl för Swärd & co liksom ledarskikten inom den övriga kristenheten att dämpa sin kritik av den skärpta migrationspolitiken och visa större respekt för folkviljan.