Skip to main content.

den 29 januari 2010


  Tankar för dagen

1. Jag har tidigare avfärdat påståendet att Sverige är ett kristet land eftersom endast en liten minoritet är bekännande och kyrkgående kristna. Men efter mitt andra besök i ett afrikanskt land nyligen har jag delvis tänkt om. I detta afrikanska land bekänner sig kanske en majoritet till den kristna tron. Och kyrkorna är fulla. Trots detta är samhället väldigt våldsamt. Människor rekommenderas att inte vara ute efter mörkrets inbrott. Åker man bil ska man inte stanna för rött ljus. Längs vägarna kan man ibland se en skylt med texten ”Hijacking hotspot” vilket innebär att där skett mer än 100 bilkapningar. Hiv är extremt utbrett, till stor del beroende på en machokultur där det är ok för män att ta för sig. Och det värsta av allt: flickebarn våldtas i tron att detta kan bota från hiv, ju yngre flicka desto bättre tros utsikterna vara att bli botad. Detta är sataniskt.

I Sverige saknas allt detta. Visst sker här både våldtäkter och mord men det är på en helt annan skala. Män respekterar kvinnor. Vi kan röra oss fritt ute på kvällar och nätter så gott som överallt. Men som sagt, väldigt få går i kyrkan. Jag tänker att denna respekt för mänskliga rättigheter beror på att kristendomen är en del av kulturen i detta land men att den kristna tron i Afrika än så länge inte har satt sig riktigt (för att uttrycka mig milt). Så på ett kulturellt plan är Sverige ett kristet land medan detta afrikanska land inte är det.

2. Är det gott att staten tillhandahåller fri sjukvård till sina medborgare? Jag har tänkte lite på det sedan en av mina läsare kommenterade mitt inlägg om den amerikanska sjukförsäkringsreformen med: ”det verkar konstigt att vara mot en reform som innebär att fler får sjukvård”. Och denna reaktion möter jag hos de flesta jag talar med.  Och det behöver inte handla specifikt om sjukvård utan om andra rättigheter som vi som svenskar har, som exempelvis 480 dagars föräldraförsäkring. Men jag tycker i alla fall att det inte är självklart gott med en (nästan) helt skattefinansierad sjukvård. För borde vi då inte resonera som så att staten borde tillhandahålla annat som är livsnödvändigt för oss, som mat och bostad? Varför ska sjukvård betalas över skattesedeln men inte maten som vi har ett större behov av?

Problemet med hela modellen att staten kräver in skatter och ger tillbaka i form av rättigheter eller förmåner är dels att vi blir drängar till systemet. Staten är den aktive parten och medborgaren den passive: vi tvingas betala våra skatter och får sedan, förhoppningsvis, något tillbaka. Vi överlåter stora delar av ansvaret för våra liv till staten och lever bekymmerslöst som små barn enda tills den dagen då staten inte längre lever upp till våra förväntningar. Då börjar vi, liksom barnen, att gnälla och kräva våra rättigheter (vilket vi inte har några). Det är på det hela taget inte ett liv värdigt en vuxen och ansvarstagande människa.

Så kritiken mot ”fri” sjukvård handlar inte om sjukvården så mycket som om idén att det är gott att själv ansvara för sitt liv, inklusive för den vård jag behöver.

3. Det finns ont våld och gott våld. Men i Sverige har vi svårt att göra den skillnaden vilket resulterar i en utbredd uppfattning att allt våld är av ondo. Vår lag mot barnaga och att den man som gav en ligist en örfil fick böter är två exempel på detta.

den 24 januari 2010


  Samvetsklausul i vården?

I en artikel i Dagen förordar Annelie Enochson (kd), Yvonne Maria Werner och Eva Johnsson (kd) ett införande av en samvetsklausul i vården som skulle innebära att vårdpersonal skulle ha laglig rätt att, bland annat, slippa medverka vid aborter. Det skulle förstås vara utmärkt om även svenska sköterskor och läkare hade den möjligheten. Tyvärr tycker jag att de tre misslyckas med att rättfärdiga en sådan lagstiftning här i Sverige. De skriver

När Sverige gick med i EU 1995 blev Europakonvention svensk lag. Konventionen bygger på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och som garanterar religions-, yttrande- och samvetsfrihet.
Vi vill här särskilt lyfta fram samvetsfriheten, som innebär att var och en har rätt att agera i enlighet med sin religiösa, etiska eller politiska uppfattning och att ingen ska kunna tvingas att utföra handlingar som står i strid med den egna övertygelsen.

Jag har två problem med detta försvar av en samvetsklausul inom vården. För det första är det svårt att hävda att vårdpersonalen tvingas delta i sådant som strider mot deras samveten.  Det tvång som finns gäller endast så länge de fritt väljer att stanna kvar inom den landstingsfinansierade vården. Vårdpersonal kan, och borde, därför sluta om de inte med gott samvete kan medverka vid aborter.

För det andra kan en samvetsklausul rimligen inte överlåta till den enskilde att avgöra vilka slags handlingar som det vore ok att åberopa samvetsproblem med. Jag ser framför mig hur myndigheter skulle tvingas gå med på vilket  beteende som helst från sina anställda. Tänk er slöjbärande poliser som ej bär pistol. Eller, om vi avgränsar oss till möjligheten att säga nej till vissa handlingar, läkare som vägrar utföra blodtransfusioner. Allt är möjligt! Och så kan inte myndigheter eller sjukhus fungera.

Jag tänker mig istället att Sveriges riksdag skulle kunna komma fram till ett begränsat antal handlingar som myndighetspersoner eller vårdpersonal rimligen kan ha allvarliga problem med att utföra. Det skulle vara sådana handlingar som varit etiskt kontroversiella under lång tid. Det skulle också handla om handlingar som endast en minoritet har problem med, där arbetsgivaren gör bedömningen att de skulle klara av sina åtaganden även utan denna grupp. Att medverka vid aborter borde troligen kunna kvalificera sig till denna grupp av handlingar.

Men riksdagen kommer aldrig att ta i denna fråga så länge de ser att allt flyter på. Först när våra sjukhus faktiskt börjar förlora kompetens genom att barnmorskor, sjuksköterskor och läkare visar sig beredda att följa sina samveten kommer en sådan lagstiftning att bli aktuell i Sverige. Så det är där det måste börja.

Läs vad andra skriver om: , . Så särskilt Ja till livets Johan Lundell, Bengt Malmgren och Smålandsposten.

den 21 januari 2010


  59 – 41

Fantastiska nyheter! Demokraterna förlorar sin senatsstol i Massachusetts, en stol de haft sedan 50-talet. Så det blåser rejäla konservativa vindar i USA. Det är gott. Nu får vi hoppas att sjukförsäkringsreformen skrotas. Demokraterna har kört hårt när de insett att de nu har haft en möjlighet (som sent lär återkomma) att rejält stöpa om USA. Kongressledamöter har mer eller mindre mutats för att få dem att rösta för reformen. Slutdiskussionerna har förts bakom stängda dörrar, helt emot det löfte om transparens som Obama utlovade i sin kampanj. Och processen har påskyndats eftersom reformens folkliga stöd minskat för var dag som gått. Det har varit fult, riktigt fult.

SvD:s USA-reporter Martin Gelin fortsätter sin närmast löjligt partiska rapportering. Hans artikel idag om Obama inleds: ”Under sitt första år som USA:s president har Barack Obama åstadkommit en respektabel lista på politiska bedrifter.” Och i den tonen fortsätter han. Det är svårt att tänka sig att en artikel om Bush skulle ha skrivits lika positivt…

Läs vad andra skriver om: , ,

den 20 januari 2010


  Varför jag ständigt längtar till fjällen


Sjön Ladtjojaure med Kebnekaise i bakgrunden


  Inget stöd för att Himalayas glaciärer försvinner

Kanske är detta nästa klimatskandal. Det har i dagarna framkommit att FN:s klimatpanel helt saknar stöd för sina tidigare uttalanden om att Himalayas glaciärer håller på att snabbt smälta bort. Under rubriken ”World misled over Himalayan glacier meltdown” skriver den brittiska tidningen Times följande:

A WARNING that climate change will melt most of the Himalayan glaciers by 2035 is likely to be retracted after a series of scientific blunders by the United Nations body that issued it.

Two years ago the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) issued a benchmark report that was claimed to incorporate the latest and most detailed research into the impact of global warming. A central claim was the world’s glaciers were melting so fast that those in the Himalayas could vanish by 2035.

In the past few days the scientists behind the warning have admitted that it was based on a news story in the New Scientist, a popular science journal, published eight years before the IPCC’s 2007 report.

På ytterst lösa grunder har alltså klimatpanelen (IPCC) hävdat att Himalaya inom 25 år inte skulle ha några glaciärer kvar. Och IPCC har vidarebefordrat denna sin övertygelse till världens regeringar. Det är allvarliga misstag.

Läs vad andra skriver om: , , , ,

den 19 januari 2010


  USA hjälper för mycket

Alltid finns det något att klaga över, så särskilt när USA agerar. USA bistår Haiti mer än alla andra länder tillsammans. Det är som det brukar vara, med andra ord. Vad händer då? Jo, USA anklagas för imperialism och att förhindra att andra länder och hjälporganisationer kommer in i Haiti.  Så skriver Bo Inge Andersson, utrikeskommentator på SVT:

Bakom hjälpinsatsen till Haiti utspelas en makaber maktkamp, där USA just nu ser ut att vinna. USA, Frankrike, Brasilien, och kanske FN, slåss om vem som blir starkast. Frågan är: Blir Haiti en USA-koloni?

USA var först på plats. För USA handlar det bl a om att ta tillbaka något av initiativet i regionen. USA måste tänka på att det karibiska området kan bli en framtida krutdurk… Det handlar om att markera mot Venezuela… För USA handlar det också om att kontrollera narkotikahandeln.

Här finns inte ett ord om det stora hjälpinsatser som de amerikanska trupperna utför. Ingenting om alla förnödenheter som de distribuerar. Nej, det handlar bara om maktspel.

Jag menar att denna slags journalistik är lite för smart. Bo Inge gör sitt yttersta för se bakom sådant som är uppenbart och missar det uppenbara, nämligen att USA hjälper Haiti mer än alla andra. Bo Inge gör motiv till det primära, inte det som faktiskt sker. Sedan kan finns det säkert en mängd motiv till USA starka närvaro. Men varför helt ignorera det altruistiska motivet?

Sedan tror jag att det bästa som skulle kunna hända Haiti nu är en amerikansk ockupation. För vilka är alternativen? Det realistiska alternativet är att Haiti blir ett laglöst gangstervälde.

Läs även Anne Applebaums reflektioner om katastrofen: Haiti Is a Man-Made Disaster.

Läs vad andra skriver om: , , ,


  Västeuropas verkliga kris

Lord Sacks, Englands högst uppsatte rabbi, talade häromdagen om Västeuropas verkliga kris, den att västeuropéer föder allt färre barn. Det var inga insmickrande ord till kulturen utan tvärtom mycket salt. Och det är ju så det ska vara. Över till Sacks:

Parenthood involves massive sacrifice of money, attention, time and emotional energy.

Where today in European culture with its consumerism and instant gratification – because you’re worth it – where will you find space for the concept of sacrifice for the sake of generations not yet born?

Europe, at least the indigenous population of Europe, is dying.

That is one of the unsayable truths of our time. We are undergoing the moral equivalent of climate change and no one is talking about it.

Albert Camus once said, ’The only serious philosophical question is why should I not commit suicide?’.

I think he was wrong. The only serious philosophical question is, why should I have a child? Our culture is not giving an easy answer to that question.

Och han sa mer som var värt att lyssna till:

Discussing the popular secular idea that there are no absolute moral values, he said: ”You cannot defend a civilisation on the basis of moral relativism.

”In a head-to-head contest between a moral relativist and a fundamentalist, who wins? The fundamentalist must win because he is sure he’s right, and you are not sure he’s wrong.

Var finns sådan klarsynthet här i Sverige?

Läs vad andra skriver om: , , ,

den 16 januari 2010


  När köttets behov tar över

När vi förlorar kärleken till Anden då tar köttets och blodets behov över.
Om själen inte får vad den behöver, vad återstår då annat än kroppens behov?
Våra djuriska behov blir till nödvändigheter och kroppen vårt samvete.

Franciskus

den 6 januari 2010


  Ett parti för små som vill bli större

Min goda vän Nasrin Mosavi Sjögren beskrev för ett par veckor sedan sina bryderier inför valet 2010. Hennes dilemma består i att hon ser det som sin plikt att rösta men att hon dessvärre inte kan hitta ett parti som tar sig över ”skamnivån”. Detta är förstås enormt frustrerande och jag känner igen mig till 100 procent. Kristdemokraterna har varit mitt parti sedan flera år tillbaka men sedan deras svek i abortfrågan ser jag inte hur jag ska kunna lägga mitt röst på dem igen. Så särskilt efter partisekreterarens uttalande om att han inte kände sig orolig över att förlora ”kärntrupperna” eftersom de ändå inte har någon annan stans att ta vägen. En sådan cynism måste bestraffas! Om vi som väljare troget röstar på det minst dåliga partiet om och om igen signalerar vi till partierna att de ostraffat kan röra sig mot mitten och ignorera sina egna grundprinciper. Resultatet blir ett partiväsende med konturlösa och nästan identiska partier.

I vågskålen ligger tyvärr en förlust för alliansregeringen. Och inte bara det. Alternativet är mardrömslikt med Mona som statsminister och Lars Ohly som, tja, försvarsminister. Så läget är allvarligt. Men det är ändå allvarligare att vi nu inte har något parti som verkar för de oföddas rättigheter. Och inte kan jag då annat än att med vämjelse vända dessa partier ryggen? När jag nu tänker efter handlar det kanske ändå inte om partiernas absoluta positioner i abortfrågan utan om åt vilket håll partierna är på väg och om huruvida de sviker sina ideal. Det är på dessa punkter som kristdemokraterna faller. Samtidigt öppnar detta sätt att tänka för möjligheten att rösta på något av de andra partierna inom alliansen. Jag velar, som ni märker.

Tillbaka till Nasrin. Den lösning hon skisserar på innebär ett nytt parti, ”julkrubbepartiet”. Jag har själv tänkt i liknande banor. Visst behövs ett nytt parti! Jag skisserar visserligen på en möjlighet för människor, som annars hade blankröstat eller legat på sofflocket, att mer konkret och substantiellt signalera sitt missnöje. Men ett nytt parti är det mest konkreta uttrycket för att dagens partier lämnar stora grupper utan representation. Och att bilda parti är så mycket mer konstruktivt än att bara vara missnöjd. Men vad ska då detta parti verka för?

Nasrin och jag är ense om en viktig punkt: partiet måste verka för de ofödda människorna och stärka deras rättigheter. Abortfrågan är av en sådan dignitet att ett parti med detta som enda fråga vore motiverat. Men Nasrin vill mer än så med sitt ”julkrubbepartiet”. Hon vill att partiet verkar för att:

Den sista punkten ovan avfärdar jag. ”Köttfabrikerna” är inte av nödvändighet tortyrkammare. Låt oss istället ställa sådana krav på köttproducenterna så att djuren inte far illa i hanteringen. Den första punkten ovan ställer jag emellertid villigt upp på. Här tänker jag mig att vägen till en generös flyktingpolitik mycket handlar om att lämna dagens välfärdssystem och överlämna ett större ansvar för välfärden till individen, familjen och frivilligorganisationer. Flyktingar måste bemyndigas istället för att passiviseras. Statens generösa ”omhändertagande” skapar vidare missunnsamhet och tankar som ”här kommer dessa utbölingar och parasiterar på vårt samhälle”.

Och vi kommer då till den andra och kanske viktigaste punkten. Här menar jag att våra myndigheter redan fångar upp de människor som faller igenom samhällets skyddsnät. Eller snarare, det offentliga skyddsnätet kan inte bli mycket mer finmaskigt. Det offentliga ansvaret för våra liv bör snarare minska. För jag vill hävda att ju större staten är, desto mindre blir individen. Och vi är små, vi svenskar. Istället för att ta ansvar för våra liv förväntar vi oss ständigt hjälp från det vi ofta kallar ”samhället” men egentligen är de offentligt finansierade myndigheterna.Vårt land är fyllt av ”offer” som på grund av olika omständigheter, helt utanför deras kontroll, nu befinner sig en svår situation. Och då måste självklart ”the super nanny”, staten själv, ingripa. Det är detta vi förväntar oss och det gör oss otacksamma och krävande, istället för att bli glada över den lilla hjälp som vi faktiskt får. Vi har tillåtits glömma att var och ens välfärd primärt är ens eget ansvar. Av dessa, och av flera andra, anledningar menar jag att vår stora välfärdsstat är ett fördärv för våra själar.

Solidaritet, som ju är något vi som kristna bör eftersträva, är en dygd. Men dygder är karaktärsdrag hos människan, inte staten. När Jesus säger ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta…” (Matt 25:40) menar han ju inte ”vad ni låtit tjänstemän göra”¦” utan han riktar sig till var och en av oss (vilket jag tidigare skrivit om). Det innebär förstås inte att vi inte kan organisera oss och betala andra människor som i sin tur hjälper. Men vi kan inte med dessa och liknande ord motivera en stor skattefinansierad allomfattande välfärdsapparat.

Michael Novak skriver upplysande om ”social justice”, ett begrepp som ofta används för att motivera ett större offentligt ansvar:

This new virtue is called “social” for two reasons. First, its aim or purpose is to improve the common good of society at large””outside the family especially, perhaps even on a national or international scale, but certainly in a range of social institutions nearer home. A village or neighborhood may need a new well, or a new school, or even a church. Workers may need to form a union and to unite with other unions. Because the causes of the wealth of nations are invention and intellect, new colleges and universities may need to be founded.

In America, new immigrants formed athletic clubs for the young; social clubs at which adult males could play checkers, cards, or horseshoes; and associations through which women could tend the needs of their neighbors. Because many of the men worked as many as twelve hours a day in the mines or the mills, the women conducted much of the social business of the neighborhoods in political and civic circles. The immigrants formed insurance societies and other associations of mutual help to care for one another in case of injury or of premature death. Alexis de Tocqueville was correct, in his Democracy in America, when he called the voluntary forming of associations by citizens to meet their own social needs “the first law of democracy.”

But this new virtue is called social for a second reason. Not only are its aims or purposes social, but also its constitutive practices. The practice of the virtue of social justice consists in learning new skills of cooperation and association with others to accomplish ends that no single individual could achieve on his own. At one pole this new virtue is a social protection against atomic individualism; at the other pole it protects considerable civic space from the direct custodianship of the state.

Här lyfter Novak fram något väldigt viktigt, nämligen vår plikt att faktiskt hjälpa varandra och att organisera oss för att göra det. Men med en ”nanny state” behöver vi inte göra det. Vi hjälper med våra skatter, lämnar resten åt socialen och fortsätter att leva våra själviska liv.

Nu menar jag inte att staten helt ska dra sig undan och enbart syssla med lag, polis och militär. Även om dessa är statens primära och omistliga uppgifter bör staten, om medborgarna så önskar, tillhandahålla någon form av skyddsnät för dem som faller igenom alla andra. Men den hjälp som på detta vis är offentligt finansierad är inte primär och inte heller sekundär. Staten ska inte ta över ansvaret från individ, familj och andra nära sammanslutningar utan träda in först när dessa misslyckats. Och då med minsta möjliga insatser. För vi ska komma ihåg att skatter, som måste finansiera den offentliga välfärden, är pengar som med hot om våld avtvingas medborgarna. Skatter är därför ett sätt att med tvångsmedel finansiera statens olika uppgifter. Och tvångsmedel kan endast rättfärdigas för sådana uppgifter som är helt nödvändiga. Vi ska därför inte förväxla ett högskattesamhälle med ett solidariskt samhälle. Allt det goda som vi säger att ”samhället” ska göra behöver inte utföras av staten, ja ska inte utföras av staten, utan i första hand av det civila samhället. Och ju mer pengar staten tar i via skatter, desto mindre resurser blir det kvar till det civila samhället.

Den kristne filosofen Peter Kreeft menar att det goda samhället är det samhälle som hjälper människan att bli god. Och jag tänker mig att statens roll i detta samhälle är så liten som möjligt. För när staten träder in, träder den enskilda människan också ut.

Så även om jag i sak kan hålla med Nasrin om att statens uppgift skall vara att fånga upp utsatta människor som fallit igenom alla skyddsnät, menar jag att det Sverige verkligen behöver är en mindre stat. Det vi behöver, och det vi saknar, är människor som tar ansvar för sig själva, sina kära och de närmsta i sin omgivning. Vuxna människor, helt enkelt. Låt oss därför istället bilda ”Ansvarspartiet”, partiet för små som vill bli större.

Läs vad andra skriver om: , , , , , , , ,

den 2 januari 2010


  Avatar – evangelium enligt James

Jag såg filmen Avatar härom veckan. På ytan glänser den. Filmen är tekniskt sett mycket välgjord och jag drogs med lätthet in i den 3d-renderade världen på planeten Pandora utan att uppfatta vilka klipp som var datoranimerade och vilka som var filmade. Men de som önskar något mer än att fascineras över dessa tekniska bedrifter bör spara de drygt 100 kronor och de nästan tre timmar som filmen kostar.

Avatar är som en upphottad Dansar med vargar fast utan skådespelarprestationerna och nerven. Och, som Ross Douthat i New York Times skriver, filmen är Hollywoods senaste och mest uppenbara flirt med panteismen. Med Douthats ord:

It’s fitting that James Cameron’s “Avatar” arrived in theaters at Christmastime. Like the holiday season itself, the science fiction epic is a crass embodiment of capitalistic excess wrapped around a deeply felt religious message. It’s at once the blockbuster to end all blockbusters, and the Gospel According to James.
But not the Christian Gospel. Instead, “Avatar” is Cameron’s long apologia for pantheism ”” a faith that equates God with Nature, and calls humanity into religious communion with the natural world.

Så undvik denna film och hyr istället Sophie Scoll, Avatars i termer av karaktärer, budskap, realism, handling, budget med mera raka motsats.

Läs vad andra skriver om: , ,