Skip to main content.

Påvedömet på biblisk grund

Här följer en del av en brevväxling jag hade med en vän för ett tag sedan. I nedanstående brev argumenterar jag för att Bibeln ger ett gott stöd för påvedömet. Jag inleder med ett kort resonemang om huruvida vi verkligen kan vara säkra på att vi leds av sanningens Ande i våra teologiska reflektioner, trots de bästa av avsikter.

————

Först vill jag resonera över frågan: vad händer om vi inte kommer fram till samma sak? Jag håller med dig om att då har någon av oss inte lyssnat tillräckligt noga på Anden eftersom han är sanningens Ande och sanningen är en. Men jag tror att vår syndiga natur kan spela oss spratt. I vårt fall innebär det ju att vi båda måste nollställa oss och öppna oss för möjligheten att den andre har rätt, vilket ställer stora krav på vår ödmjukhet. Med de bästa ambitioner tror jag alltså det är möjligt att ledas av något annat (eller någon annan) än den helige Ande. Så har ju hänt (och händer) inom kyrkan där vi kan se hur skillnader i tro har lett till splittring och samfundsbildningar. Just detta är för mig ett argument i sig för nödvändigheten av ett starkt ledarskap, ett ledarskap som har tolkningsföreträde och vars läromässiga uttalanden är bindande för de troende. När varje kristen anser sig ha tolkningsföreträde växer hon på Guds bekostnad.

Jag är lite rädd för att detta samtal kan skilja oss åt. En annan ande sade du finns inom den katolska kyrkan, som i Livets Ord, och du måste mena en ohelig ande. Det är starka ord men det är lika bra vi lägger korten på bordet. Samtidigt som du säger det vet jag att du ändå kan inspireras av personer som Anders Piltz och Wilfrid Stinissen. Dessa är båda katoliker som tror på påvedömet. Det borde innebära ett problem för dig. Jag, å min sida, ser en upprorets ande hos protestanter, en ande som ansätter nästan alla jag känner. Den leder till en misstro till auktoriteter och förhindrar oss att underordna oss de som Gud satt över oss. Hebréerbrevets författare säger: ”Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap.” (Heb 13:17). Det är min uppfattning att den olydnad vi idag ser inom kyrkan bottnar i reformationens uppfinning (som var helt ny för kyrkan) att skriften allena skall vara lärogrundande.

Över till själva uppgiften; att visa vilket bibelstöd som kan ges påvedömet. Det jag tänker visa är 1) att Jesus gav Petrus ett särskilt uppdrag, 2) att detta uppdrag inte enbart omfattade Petrus som person utan att det snarare handlade om ett ämbete som instiftades, 3) hur Anden samverkade med kyrkan under det första kyrkomötet och 4) hur kyrkans grundare uttalade sig bindande för de troende med hänvisning till deras egen auktoritet.

I Matt 16 säger Jesus till Petrus: ”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Jesus ger här Simon namnet Petrus, klippan. Namn betyder ju något och vi ser här en aspekt av dess betydelse: att Jesus ämnar bygga sin kyrka på honom. Inte ”kyrkor” utan ”kyrka”. Inte heller på den bekännelse som Petrus precis gav, d.v.s. på hans tro, utan på honom personligen. Tidigare har namnet klippa varit reserverat för Gud, nu får även Simon det. Klippa står ju för något orubbligt och man kan fråga sig vad som är orubbligt med Petrus. Till sin karaktär är han ju impulsiv och får flera gånger ta emot skarpa tillrättavisningar av Jesus. Nej, det orubbliga med Petrus är inget som tillhör Petrus själv utan något som ges honom av Jesus senare då han får ta emot herdestaven (Joh 21, mer om denna passage senare).

Vidare ska Petrus få ”himmelrikets nycklar”. Detta är kanske det mest spektakulära i denna passage. Varifrån kommer detta uttryck? I många översättningars noter ser vi en hänvisning till Jes 22 där vi läser: ”På den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. Honom skall jag klä i din dräkt, spänna på ditt bälte och lägga din myndighet i hans hand, så att han blir en far för Jerusalems invånare och för Juda hus. Jag skall ge honom nyckeln till Davids hus att bära. När han öppnar skall ingen kunna stänga, och när han stänger skall ingen kunna öppna.” Det är inte kungen som omtalas här utan en ämbetsbärare av annat slag. Förvaltare eller överhovmästare kallas han här. Det fanns nämligen ett sådant ämbete i det gamla förbundet (se Jes 36:3, 1 Kung 4:6, 1 Kung 18:3 och 2 Kung 15:5). Han hade nyckeln till Davids hus och agerade som kungens ställföreträdare. Det ämbetet försvann i samband med kungahusets fall. Eftersom Jesus är Davids son, den nya konungen, är det sannolikt att han här återupprättar det ämbetet och ger det till Petrus.

Detta är inte några lösa spekulationer. En mängd protestantiska och evangelikala teologer ser också detta. Jag låter Scott Hahn tala för mig (från en föreläsning med titeln ”Answering Common Objections The Pope, Holy Father”):

Let me go back and try to simplify this even further. I’ll read the quote. Albright says, ‘In commenting upon Matthew 16 and Jesus giving to Peter the keys of the kingdom, Isaiah 22:15 and following undoubtedly lies behind this saying.’  Albright, a Protestant, non-Catholic insists that it’s undoubtable that Jesus is citing Isaiah 22, ‘The keys are the symbol of authority and DeVoe [en annan teolog] rightly sees here the same authority as that vested in the vicar, the master of the house, the chamberlain of the royal household of ancient Israel.’ In other words, the Prime Minister’s office…

He goes on to say some other things. ‘It is of considerable importance,’ Albright says, ‘that in other contexts, when the disciplinary affairs of the community are discussed, the symbol of the keys is absent, since the saying applies in these instances to a wider circle. The role of Peter as steward of the kingdom is further explained as being the exercise of administrative authority as was the case of the Old Testament chamberlain who held the keys.’…

In his article, ‘The Church and the Gospel of Matthew,’ Gerhardt Meier says on pages 58 through 60, ‘Nowadays, a broad consensus has emerged which, in accordance with the words of the text applies the promise to Peter as a person.’  This is a Protestant speaking now. ‘On this point liberal and conservative theologians agree,’ and he names several Protestant theologians from the liberal to the conservative side. ‘Matthew 16:18 ought not to be interpreted as a local church. The church in Matthew 16:18 is the universal entity, namely the people of God. There is an increasing consensus now that this verse concerning the power of the keys is talking about the authority to teach and to discipline, including even to absolve sins.’ Professor Gerhardt Meier is a Protestant with no interest in supporting the Catholic claim but, as an honest scholar, admits that Peter is the one that Jesus is giving His power to. ‘Peter is the rock and the keys signify, not only disciplinary power to teach, but even to absolve sins. With all due respect to the Protestant Reformers, we must admit that the promise in Matthew 16-18 is directed to Peter and not to a Peter-like faith. As Evangelical theologians, especially,  we ought to look at ourselves dispassionately and acknowledge that we often tend unjustifiably toward an individualistic conception of faith. To recognize the authenticity of Matthew 16:17 and following demands that we develop a Biblically based ecclesiology or doctrine of the church.’…

Another Lutheran professor, a professor of scripture and theology at Concordia Seminary in Hong Kong, Torg Forberg wrote an article entitled, ‘Peter, High Priest of the New Covenant.’  Forberg insists that Jesus is the ultimate High Priest in the New Testament, but he says, ‘Peter is presented as some kind of successor to the High Priest in tradition used by the final redactorate, Matthew 16:13-19.  Peter stands out as a kind of chief Rabbi who binds and looses in the sense of declaring something to be forbidden or permitted. Peter is looked upon as a counterpart to the High Priest. He is the highest representative for the people of God.’  This is Protestant testimony.

Elsewhere I found in The Interpreter’s Bible, ‘The keys of the kingdom would be permitted to the chief steward in the royal household and with them goes plenary authority, unlimited power, total. Post- apostolic Christianity is now beginning to ascribe to the Apostles the prerogatives of Jesus.’ The person who wrote this section in the Interpreter’s Bible is saying, ‘I don’t think personally that Jesus ever said these words. How could Jesus give to the Apostles prerogatives that are His own?’  Well, the Church has always said that Jesus said this and what Jesus is giving is His own grace, His own power and His own authority to His Apostles.

Ursäkta detta långa citat av Scott Hahn. Men det han säger här är så explosivt att jag inte kunde undanhålla detta från dig. Han räknar upp inte mindre än sju protestantiska och evangelikala teologer som ger katolska kyrkan rätt i frågan om Petrus, nycklarna och den nyckelroll inom frälsningshistorien som dessa passager (Matt 16, Jes 22) ger Petrus. Nåväl, eftersom dessa sju ju ändå är protestanter finns det något inom den katolska tron som de inte kan acceptera: släktskapet mellan Petrus och dagens påve, d.v.s. vad säger att biskopen av Rom idag har samma auktoritet inom kyrkan som Petrus hade under den första kyrkans tid?

För det första säger oss vårt förnuft att behovet av ett samlat ledarskap inte bara fanns under kyrkans första tid. Det finns helt klart även idag ett sådant behov, kyrkan är ju betydligt större nu än då, konflikterna är många och avfallet stort. För det andra är det ett ämbete som Jesus inrättar. Den auktoritet Jesus ger Petrus vilar inte hos Petrus själv utan i den herdestav Jesus överräcker honom i Joh 21. Låt oss läsa den passagen:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”För mina lamm på bete.” För andra gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.” För tredje gången frågade han: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.”

Här blir Petrus även herden, den som för Jesu får på bete. Givetvis är Herren fortfarande vår Herde, katoliker menar inget annat, men Jesus vet att kyrkan behöver en lärare och ledare, en andlig fader, som kan samla den växande kyrkan. Och när vi läser Apostlagärningarna ser vi hur Petrus får den rollen. I Apg 1 är Petrus den som tar initiativ till att utse en efterträdare till Judas (mer om detta strax), i Apg 2 är Petrus den som predikar på pingstdagen, i Apg 3 helar Petrus en lam man, i Apg 4 talar han till Sanhedrin, i Apg 5 dör Ananias och Safira framför hans fötter, i Apg 8 välkomnar Petrus och Johannes samarierna, i Apg 11 bekräftar Petrus att det nya förbundet även innefattar hedningar och i Apg 15 leder han det första kyrkomötet (mer om denna passage senare). Med Jesus på Faderns högra sida är det inte den helige Ande som övertar kyrkans ledning, nej, det är Petrus. Visserligen verkar Anden i Petrus och de andra apostlarna. Men liksom vi idag kan se hur vissa människor är särskilt smorda och hur Gud talar till och leder människor genom andra människor, så var det på den första kyrkans tid. Petrus var den särkilt smorde, den av Jesus utsedde att leda den unga kyrkan.

Tillbaka till detta med att det var ett ämbete Jesus instiftade. Ett ämbetes natur är att det överlever den person som innehar det. När en ämbetsman avgår eller dör, tar någon annan över. Ämbetet går i arv. Det finns nu ingen text som visar just hur herdeämbetet går i arv. Emellertid kan vi studera hur Judas i Apg 1 efterträds av en ny apostel och hur det där talas just om ett ämbete (på grekiska episcopos varifrån vi har ordet biskop):

En av de dagarna trädde Petrus fram bland bröderna – omkring etthundratjugo personer var då samlade – och sade: ”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: ’Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där’, och: ’Hans ämbete skall en annan få.’
Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut ibland oss, från det att han döptes av Johannes till den dag då han blev upptagen från oss, en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse.” Då ställde man fram två: Josef Barsabbas, som även kallades Justus, och Mattias. Och de bad: ”Herre, du som känner allas hjärtan, visa vilken av dessa två du har utvalt till att få den apostoliska tjänst som Judas lämnade för att gå till den plats som var hans.” De kastade lott mellan dem, och lotten föll på Mattias. Så blev han tillsammans med de elva räknad som apostel.

Vi ser att Mattias blev ”räknad som apostel” trots att han inte var direkt utsedd av Jesus. Det apostoliska kollegiet (för att uttrycka mig katolskt) valde ut två lämpliga efterträdare och lät sedan lotten avgöra vilken av dessa två som skulle bli den tolfte aposteln. Detta är apostolisk succession i funktion. Det är katolsk tro att Petrus efterträdare utvaldes på ett liknande sätt och det verkar ju inte alls orimligt! Om Judas frånfälle motiverade de övriga apostlarna att välja en ersättare borde även Petrus bortgång ha gjort det.

S:t Klement, den fjärde biskopen av Rom, skrev följande omkring år 97: “Our Apostles knew, through our Lord Jesus Christ that there would be dissension over the title of Bishop. In their knowledge of this, therefore, they proceeded to appoint the ministers I spoke of and they went on to add an instruction that, if these should fall asleep, other accredited persons should succeed them in their office.” Vi ser alltså att en väldigt tidig kyrkoledare förstod det så att det var apostlarnas mening att apostlaämbetet skulle föras vidare genom att nya biskopar utsågs när de äldre dog. Vi ser också att syftet med denna ordning var att undvika stridigheter. Detta skedde alltså enligt ”apostlarnas instruktioner”, vilket kan syfta på passagen i Apg 1 men antagligen på en muntlig tradition. Det är lätt att glömma att apostlarna faktiskt sade mer än det som står i Bibeln och att den unga kyrkan hade ett fylligare material att utgå ifrån än vi har idag (d.v.s. om vi ignorerar den kyrkliga traditionen).

I Apg 15 träffas apostlarna och de äldste i Jerusalem för att klarlägga frågan om omskärelsens betydelse för frälsningen (v. 1, 5). Vad skriften sade var tydligt: Omskärelsen var ett tecken på det eviga förbundet mellan Gud och människan (1 Mos 17:7-14), omskärelsen gällde inte bara Abrahams släkt utan även främlingar (2 Mos 12:48). Vidare var ju Kristus själv omskuren (Luk 2:21) liksom alla apostlar han utvalt. Och han hade ju vidare sagt att inte en prick i lagen ska förgå. Slutligen har vi inget ord från Jesus om att omskärelsen skulle upphöra. Slutsatsen borde ha blivit att även hedningarna borde omskäras. Men det var inte detta beslut man fattade.

Efter en lång debatt med klara meningsskiljaktigheter (v. 5-7) tar Petrus till orda och avger följande credo: ”’Nej, vi tror att det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de.’ Då teg alla…” (v. 11-12). Jakob instämde därefter i Petrus uttalande. Hedningarna behöver inte omskära sig men ska avhålla sig från sådant som är orent, otukt, kött från kvävda djur och blod (v. 20). Mötet författade sedan ett brev som skickades med Judas och Silas. Brevet skrevs med stor auktoritet; ovanstående krav är ”oeftergiftliga”. Beslutet är också sanktionerat av Gud: ”Den helige Ande och vi har beslutat…” (v. 28).

Jag vill med denna korta utläggning visa hur Anden samverkar med sin kyrka samt visa på apostlarnas förhållningssätt till uppenbarelsen; den i Skriften och den i Jesus.

Anden verkar inte bara i varje enskild kristen, han verkar också kollektivt, inom och för hela kyrkan. Det är denna typ av ledning vi ser i Apg 15 men även Jesus ord i Joh 14 tror jag syftar på den typen av ledning: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt”. Jesus pratar här till den blivande kyrkans ledning och texten kan inte direkt appliceras på varje enskild kristen. Varje kristen besitter ju inte heller hela sanningen, den finns bara hos kollektivet.

Vidare visar texten om kyrkomötet att den tidiga kyrkan ansåg sig ha rätt att auktoritativt uttolka Skriften i ljuset av den nya uppenbarelsen, just som Jesus gjorde. Samma syn som apostlarna hade då har den katolska kyrkan idag. I katolska kyrkans katekes står följande: ”Kyrkans läroämbete tar helt och hållet i anspråk den auktoritet det har fått av Kristus när det definierar dogmer…i en form som förpliktar det kristna folket till att ge sitt samtycke i tro…”. Precis som apostlarnas slutsatser på mötet i Jerusalem var bindande för Guds folk då, precis så är den katolska kyrkans läroämbetes slutsatser bindande för katoliker idag. Det är inte så att apostlarna eller det katolska läroämbetet har satt sig över Skriften. Det det handlar om är att apostlarna då och läroämbetet nu med mandat från Gud tolkar hela uppenbarelsen vilket är en ytterst kvalificerad uppgift.

Det är inte bibliskt att enbart tro på en lära när man själv kan finna tillfredsställande bibelstöd för den. Bibliskt är att underordna sig ett gudomligt sanktionerat ledarskap. Tro på apostlarnas tid bestod i att helt lita på några utvalda män, att betrakta deras ord som Guds eget (för texter om apostlarnas auktoritet, se Mat 10:14-15, Mat 10:40, Luk 10:16, Joh 13:20, Mat 18:18, Jud 11). Man underordnade sig Gud genom att underordna sig Guds utvalda. Detta är väsensskilt från att ha Skriften som enda auktoritet, vilket i praktiken innebär att inget och ingen står högre än min egen (senaste) tolkning. Det var det jag menade när jag i början skrev att tron på mitt eget tolkningsföreträde får mig att växa på Guds bekostnad.

Så, har jag visat att det finns bibliskt stöd för påvedömet? Jag tycker i alla fall att jag har gett ett tillräckligt stöd för det, ett stöd som manar till tro. Jag har visat att Jesus gav Petrus en väldigt speciell roll i den unga kyrkan, att Petrus snarare än Anden och Skriften ledde den första församlingen*, att Jesus inte bara utrustade Petrus utan snarare inrättade ett ämbete som i den första kyrkans tid innehades av Petrus och att detta ämbete gick i arv. Jag har garnerat med en utläggning om det första kyrkomötet som ger exempel på Andens ledning och apostlarnas auktoritativa tolkning av den gudomliga uppenbarelsen. Jag menar att jag har gett ett gott stöd för tanken att Johannes Paulus II är Petrus andliga arvtagare och därmed alla kristnas andlige fader, den som vakar över och håller samman Guds hus – sanningens pelare och grundval (1 Tim 3:15).

* Min kära fru reagerade på denna mening och när jag läser den i efterhand kan det tyckas som att jag menar att Anden INTE ledde den första församlingen. Så menar jag inte och det bör framgå av vad jag skriver tidigare i brevet. Anden var synnerligen verksam i den unga kyrkan. Men varken då eller senare tog Anden det mänskliga ledarskapets plats. Ett gudomligt sanktionerat och utrustat ledarskap behövs för att hålla samman den växande och senare världsvida kyrkan. (Uppdaterad 050228)

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit