Skip to main content.

den 26 mars 2014


  Att följa Jesus men inte biskopen

När abortfrågan kommer på tal rörs ofta starka känslor upp och annars oartikulerade övertygelser uppdagas. Samma effekt har ämnet Katolska kyrkan på frikyrkliga samt en del strikta lutheraner. När så pingstpastorn Ulf Sundqvist idag skriver om Ulf Ekmans omvändelse till Katolska kyrkan får vi ta del av vad jag tror är källan till den känslomässiga kraften i den protestantiska rörelsen, nämligen ett barnsligt uppror mot kyrklig auktoritet. Efter att i några meningar ha avslöjat att han inte känner till katolsk teologi avslutar Ulf Sundqvist med följande ord:

Frikyrkans och Pingströrelsens teologiska grund kan säkert behöva vitaliseras och fördjupas, men den står ändå solid. Jag följer inte Ulf Ekman. Jag följer heller inte någon biskop eller påve, jag följer Jesus!

Jag har inga problem med att Ulf Sundqvist inte följer Ulf Ekman. Men att inte följa vare sig biskop eller påve med motiveringen att man endast följer Jesus är både naivt och obibliskt. Det är naivt därför att det som Sundqvist egentligen följer är sin förståelse av Jesus, inte Jesus själv. Så här har förstås alla sektledare och heretiker talat genom tiderna. De har haft den sanna uppenbarelsen och har tagit avstånd från den världsvida kyrkan för att gå sin egen väg. De följer Gud, de andra följer bara människor eller kanske till och med onda andemakter.

Men det är också obibliskt därför att redan Paulus tog avstånd från idén att gå sin egen väg. Så skriver han i 1 Kor 1:10-13:

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad?

Det är motsättningar i församlingen och människor delar upp sig i läger. En del gör det till och med med den till synes goda motiveringen ”Jag hör till Kristus”, eller som Ulf Sundqvist uttrycker det: ”Jag följer Jesus!”. Men så ska vi inte göra. Vi ska inte dela upp oss utan stå eniga i tanke och åsikt, uppmanar Paulus oss. Det måste innebära att vi inte lämnar kyrkan och bygger nytt. Vi håller oss till dess ursprungliga ledarskap och till den lära som är gemensam för hela kyrkan. Det är så vi följer Jesus.

Paulus text är också ett litet inlägg i frågan om vad andlig enhet främst består i. Jag noterar att Paulus inte säger något om att sjunga lovsånger eller be tillsammans. Av detta kan vi förstå att den typen av enhet åtminstone är otillräcklig. Nej, vi måste också vara eniga i ”tankar och åsikter”. Vi ska alltså söka läromässig enhet.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 22 mars 2014


  En twitterdiskussion om sextrakasserier inom pingströrelsen

Häromdagen var jag med om en väldigt märklig diskussion på Twitter. Det började med att tidningen Dagen publicerade ett par artiklar om sextrakasserier inom pingströrelsen. Rubriken på den ena av artiklarna var Ny studie: En av tio kvinnliga pingstpastorer har sextrakasserats. Och i den andra förhörs pingstledaren Pelle Hörnmark om hur detta kan få ske. Hur har då denna studie gått till? Jo, en enkät skickades ut till 588 pastorer varav 122 kvinnor. 87 kvinnor svarade. Av dessa hade 10 svarat ja på frågan om de utsatts för sexuella trakasserier. Enkäten i sig definierar inte sexuella trakasserier men en av kvinnorna bakom studien menar att det kan handla om ett nyp i midjan eller en nedlåtande kommentar om en kvinnas utseende.

Så: 10 kvinnliga pingstpastorer kan alltså ha blivit nypta i midjan eller fått höra en nedlåtande kommentar om sitt utseende. Är det allvarligt? Det kan det vara, för dessa kvinnor och de sammanhang där de verkar. Där borde saken utredas. Men denna studie har inget i en tidning att göra. Rubriken är snudd på ohederlig eftersom det svårligen går att dra några generella slutsatser med ett så magert underlag. Och ingen vet vad som har hänt. Allt vi vet är att 10 kvinnor svarat ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade.

Tidningen Dagen frågade också Pelle Hörnmark hur det kan komma sig ”att sexuella trakasserier förekommer i Pingströrelsen?” Han hanterar frågan bra. Men frågan är rent infantil. Pingströrelsen är inte himmelriket och det visste väl alla redan? Och rimligen är det väl tidigt att ställa Hörnmark till svars (för detta, alltså).

Så jag skrev: ”10 kvinnliga pingstpastorer kan alltså ha blivit nypta i midjan. Är det ens värt att höja på ögonbrynen åt?” Och: ”Tidningen @Dagen blir en del av problemet när den ger denna icke-nyhet utrymme. Kvinnor framställs som kraftlösa varelser i behov av hjälp.”

Dagens artiklar fick senare Sofia Camnerin, samfundsledare för Equmeniakyrkan, att reagera. Och efter min replik till henne tog det fart.

Sedan följde en mycket upphetsad diskussion med många inblandade som mestadels handlade om min okänslighet. Följ denna länk för ett smakprov på diskussionen. Mest stötande för mig var antagligen attityden hos en journalist på Världen idag:

För denne journalist är varken antalet trakasserade kvinnor eller vad som faktiskt hänt relevant. Tolkar jag honom väldigt generöst missförstår han mig och tror att jag negligerar problemet med sextrakasserier överhuvudtaget. Men journalistiskt sett blir sextrakasserierna intressanta först när det handlar om ett större antal och vi får kännedom om vad som faktiskt har hänt. För en psykolog må kvinnornas upplevelser vara det viktigaste materialet men dessa räcker inte som grund för att anklaga varken enskilda män eller hela pingströrelsen för kvinnoförakt. Och absolut inte för att det nu ska riktas krav på åtgärder.

Tonen i tråden är väldigt psykologiskt orienterad. Så anklagas jag av flera för att ”förminska” dessa kvinnors upplevelser. Men jag är inte dessa kvinnors psykolog utan för en diskussion om artiklarnas nyhetsvärde. Det måste gå att göra det utan att i varje mening uttrycka sitt deltagande. Kanske är det detta som upprör: att jag inte stämmer in i kören av sympatier, kräver åtgärder och ser en kultur av misogyni. Det är verkligen att vara motvals på väldigt många områden samtidigt.

I en bättre värld skulle jag inte ha problem med att tidningar och kyrkledare ägnade sig åt en handfull människors mer eller mindre svåra upplevelser, åtminstone så länge dessa inte direkt kopplas till strukturella problem. Men när man samtidigt ignorerar att närmare 40000 barn varje år dödas i sina mödrars magar enbart här i Sverige skär det sig. Så det är väl proportioner jag saknar i dessa människors engagemang.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 18 mars 2014


  Abortförbud logisk följd av fostrets människovärde

Jag kallade Joel Halldorf abortliberal på Twitter. Här och i dagens Sändaren ger jag min kritik mer substans.

I sin ledare den 4/3 pekar Joel Halldorf insiktsfullt på vår kulturs kluvna inställning till människor med Downs syndrom; vi älskar dem på tv samtidigt som vi också aborterar dem. Halldorf spårar denna inställning till vår kulturs starka betoning av föräldraskapet som individens ansvar. Den lagstiftning som har gett vårt land fria aborter lägger tydligt ansvaret hos kvinnan: orkar du inte ta hand om barnet så abortera det!

Lagen om fria aborter är inte bara ett problem för barn med Downs syndrom utan den gör livmodern till en farlig plats för alla barn. En av fyra graviditeter avslutas med en abort. Ändå skriver Halldorf att “juridiskt måste [aborten] naturligtvis vara den enskildes beslut”. Här ställer sig Halldorf, utan motivering, bakom vår nuvarande abortlagstiftning. Aborten måste “naturligtvis” vara fri.

Det är en upprörande inställning, särskilt hos en person som i fostret ser en människa. För det finns inget naturligt med fria aborter, det naturliga vore snarare att vår lagstiftning skyddade alla människor oavsett ålder. En lag som skyddar den ofödde är en logisk följd av att vi ser det lilla fostrets människovärde och att vi ser det som lagens främsta uppgift att skydda våra mest grundläggande rättigheter.

Vilket är då kyrkans budskap till en havande kvinna som inte orkar vara förälder? Enligt Halldorf är det att gå med henne. Ända till abortkliniken verkar det som. För vi får nämligen inte säga till henne att hon faktiskt är på väg att begå en allvarlig synd och att denna handling kommer att förfölja henne länge. Ja, att det är en handling som måste sonas för att åter ha gemenskap med Gud. Rimligen är detta viktiga saker att framföra och de förklarar också varför vi vill gå med henne.

Halldorf menar att vi måste vara villiga att sörja för de barn som vi önskar rädda till livet. Och att kyrkans kallelse är att visa världen att det inte finns några oönskade barn. Detta är en märklig och otillräcklig hållning. För kyrkan har ju även en kallelse att verka för hela samhällets rättfärdighet. Och att på alla sätt värna de värnlösa.

Det är svårt att tro att Halldorf även menar att människorättskämpar som William Wilberforce och Martin Luther King gjorde fel som bekämpade orättfärdig lagstiftning. Dessa män såg det som sin livsuppgift att bekämpa lagar som förringade slavarnas och de svartas människovärde. På samma sätt förhåller det sig med de ofödda: vill vi inte ge dem lagens skydd säger vi med det att de saknar människovärde. Och då far vi med osanning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

den 17 mars 2014


  Ett försvar av kriget

George Weigel recenserade häromdagen en bok som direkt hamnade på önskelistan: In Defense of War av Nigel Biggar. Några citat för att locka till läsning:

This is the dilemma: on the one hand going to war causes terrible evils, but on the other hand not going to war permits them. Whichever horn one chooses to sit on, the sitting should not be comfortable. Allowing evils to happen is not necessarily innocent, any more than causing them is necessarily culpable. Omission and commission are equally obliged to give an account of themselves. Both stand in need of moral justification.

Weigel summerar:

That wishful thinking is the result of several bad ideas that Nigel Biggar confronts with Christian intellectual vigor: the bad idea that radical pacifism is implicit in the Gospel and was normative in the early Church; the bad idea that moral authority to wage war today is held by the United Nations alone; the bad idea that contemporary international law adequately reflects the moral reasoning of the just war tradition; the bad idea that the prudential norms within the just war tradition (like “last resort”) trump other considerations.

Här uttrycks väldigt många sanningar i ett enda kort stycke.

den 16 mars 2014


  Enheten och sanningen

Apropå Ulf Ekmans konvertering till den Katolska kyrkan men utan att nämna hans namn skriver Stefan Gustavsson ett inlägg utifrån Johannes 17 om att enheten inte får sökas på bekostnad av sanningen. När jag såg rubriken (”Enhetssträvan får inte ignorera sanning och rätt”) kände jag spontant att Stefan här agerade snarstucket och var ute efter att ge Ulf Ekman en känga. För när Ulf Ekman bara några dagar tidigare redogjorde för sina skäl för att konvertera lyfte han fram Jesu ord i Johannes 17:21 (”Jag ber att de alla skall vara ett”) och att vi kristna bara kan bli ett om vi förenar oss under det ledarskap som funnits sedan kyrkans födelse (en inte orimlig tanke för övrigt).

Visserligen är det Stefan skriver sant. Det ÄR fel att söka enhet på bekostnad av sanningen. Men det är trivialt sant och dessutom en halmgubbe eftersom paret Ekman mig veterligen inte kompromissar med sina övertygelser i sin enhetsträvan. Tvärtom lyfter Ulf Ekman fram flera andra skäl till varför de nu blir katoliker, exempelvis synen på sakramenten och läroämbetet. En mer generös tolkning av Ulf Ekmans berättelse är att det är hans sanningstörst som driver honom mot Rom. Det får vara slut med kompromisserna nu.

Det är ju heller inte så att sanningstörsten är något som regelmässigt skiljer protestanter från katoliker. Det handlar snarare om en metodfråga: hur komma fram till sanningen? Protestanter menar att Bibeln är den högsta auktoriteten och katoliker att Kyrkan är det i frågor som rör tro och moral. Ser man till resultatet kan väl ändå inte den protestantiska metoden koras till en självklar segrare? Förutom splittringen som den automatiskt leder till har vi även sett ett stort läromässigt förfall inom de protestantiska kyrkorna under 1900-talet. Så har kyrka efter kyrka fallit för tidsandan och kommit att acceptera skilsmässa, samboende, aborter, preventivmedel, kvinnliga präster, pacifism med mycket mera. Även teologiskt finns en förflackning där bibelordet tappat i auktoritet och Jesu exklusivitet allt mer ifrågasätts.

Självklart ska sanningen sökas, även på egen hand. Men så fort sanningsniten skapar splittring bör åtminstone en varningsklocka ringa som får mig att fråga mig själv: är det jag eller Gud som leder?

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 14 mars 2014


  Illa tänkt om samvetsfrihet

Häromdagen skrev några ”fellows” från Claphaminstitutet en illa genomtänkt debattartikel om samvetsfrihet. Jag har nyligen skrivit om ämnet så det här blir kort. Problemet är att de breddar begreppet från att tidigare ha handlat om rätt att säga nej till dödshjälp och aborter (utan att säga upp sig alltså) till att handla om allt som samvetet kan ha invändningar emot. Så skriver de: ”Samvetsfrihet innebär rätten för en anställd att efter reflekterat övervägande  komma fram till att man av samvetsskäl inte anser sig kunna utföra en viss arbetsuppgift.”

De tror kanske att det blir lättare att sälja ett mer allmänt formulerat förslag. Men jag befarar att de istället gör samvetsfrihet till en juridisk omöjlighet. Eftersom vad som är en samvetsfråga är svårt att avgränsa skulle en sådan lagstiftning göra arbetsvägran till något som arbetsgivarna får mycket svårt att hantera. För den anställde kan ju alltid hänvisa till samvetet. Och eftersom vi inte längre kan föra rationella samtal om moral i vårt land är det liksom bara för arbetsgivaren att ge upp när en anställd ”känner ofrid i samvetet” över ett arbetsmoment. Blir arbetsgivaren inte stämd för brott mot samvetet lär fallet i alla fall hamna hos Diskrimineringsombudsmannen.

De hänvisar också till den tidigare möjligheten för värnpliktiga att vapenvägra: ”Det visar att det går utmärkt att ge sina medborgare friheten att följa sitt samvete – även i uppgifter som samhället anser viktiga.” Men jämförelsen mellan värnpliktigas rätt till vapenvägran och exempelvis barnmorskors rätt att vägra aborter haltar (vilket också påpekats i debatten). För värnplikten var ett tvång för alla myndiga män i Sverige tidigare medan barnmorskeyrket i högsta grad är något man väljer.

Nej, samvetsfriheten måste begränsas om den ska kunna lagstiftas om. Men i första hand göras till en förhandlingsfråga mellan arbetsgivare och arbetstagare. Berörda grupper måste börja kämpa för sina friheter istället för att passivt sitta och vänta på att de ska få dem av staten. Skulle exempelvis en större grupp barnmorskor börja strejka för rätten att säga nej till aborter skulle saker börja hända.

Läs även vad andra skriver om , .

den 13 mars 2014


  Den första kyssen (som den borde vara)

The wind blew her hair back as she stared across the water””her posture, without deliberation, unrelenting, her arms crossed against the sequined top to protect her from the chill. At first, concentrating on her face, and watching the distant lights reflected in her eyes, he hadn’t noticed that she was cold, but as soon as he did he removed his jacket and laid it over her. She pinched closed the satin lapels and was relieved not to have the wind flowing through her almost insubstantial gown.

He put his arm on her left shoulder and turned her until they were facing one another. She thought””she was sure””that he was going to kiss her, as she wanted him to, and he did, only once. The shock of it was such that, for the moment, once was enough. Many kisses, days of kisses, would come. Now he pulled her close to him, and with his left hand he took her hand as it clasped the lapels of his jacket. And then he looked at her, bowed his head, and closed his eyes as if in prayer. By the time he straightened not long after, she had accepted him as she had never accepted anyone else in her life. “I wanted so much,” he said, “this evening at the Georgica Club, to dance with you for as long as we could. I really wanted to dance with you.”

“You will,” she said. “You will. Ten thousand times.”

(Ur In Sunlight and In Shadow av Mark Helprin)

den 11 mars 2014


  Förenklande om abortförbud

En Annika Norell Clarke skriver i Dagen väldigt förenklande om abortförbud, träffande under just rubriken Förenklande om abortförbud. Hon tycker att debatten om aborter börjar bli extrem (eftersom förbud nu för första gången diskuteras) och menar att vad som krävs är ett ”pragmatiskt förebyggande arbete på bred front”. Vidare menar hon att det är okonstruktivt att ”ensidigt propagera för ett abortförbud”.

Detta är inget annat än en halmgubbe. Ingen verkar ensidigt för att förbjuda aborter. Snarare är det så att man inte ensidigt kan agera förebyggande och utesluta ett förbud om man är seriös med att få ner antalet aborter. Inte heller om man ser allvarligt på vad en abort gör, nämligen dödar en liten människa. För några år sedan skrev jag inlägget Förbjud och förebygg på detta tema. Det är fortfarande aktuellt.

Hon skriver också: ”Människors förmåga att till fullo förstå konsekvenserna av sina handlingar fullbordas långt senare än vi är sexuellt mogna. Kvinnor når detta stadium ungefär vid tjugo års ålder medan män i genomsnitt uppnår detta först vid tjugofem. Med detta i bakhuvudet borde vi arbeta för att höja åldern för sexualdebuten”.

Så är det kanske. Höjd ålder för sexualdebuten tror jag på. Men även en sänkt mognadsålder. Få förstår till fullo konsekvenserna av sina handlingar men rimligen borde en man inte behöva vara 25 år för att förstå att sex, graviditet och barn hör ihop. Mognadsåldern verkar dessvärre konstant höjas och det är, när man tänker på saken, inte så konstigt. Vi lever ju i en tid där vi allt senare i livet börjar få leva med konsekvenserna av våra handlingar. Vi bor hemma länge, får sommarjobb av kommunen och sedan lever vi många sorgfria år som studenter. Under de första 25 åren av våra liv lever vi väldigt skyddade. Vi lever ansvarslöst därför att vi saknar ansvar. Och råkar flickvännen bli gravid behöver ingen ta ansvar för det heller. Det går ju alltid att abortera.

Och så där håller det på. Ända tills man stöter på en gräns och märker att handlingar får konsekvenser. Då först vaknar ansvarskänslan. Med detta perspektiv är det alltså förebyggande med ett förbud. Så förbjud och förebygg, alltså.

Läs även vad andra skriver om , , , .


  Det är fortfarande starkast som vinner

Charles Krauthammer, krönikör i Washington Post, skriver alldeles lysande under rubriken The wages of weakness (som ungefär betyder svaghetens lön) om hur Obamas svaghet bäddat för Putin. Och retoriken om att krig är omodernt:

Obama says Putin is on the wrong side of history, and Secretary of State John Kerry says Putin’s is “really 19th-century behavior in the 21st century.”

This must mean that seeking national power, territory, dominion ”” the driving impulse of nations since Thucydides ”” is obsolete. As if a calendar change caused a revolution in human nature that transformed the international arena from a Hobbesian struggle for power into a gentleman’s club where violations of territorial integrity just don’t happen.

“That is not 21st-century, G-8, major-nation behavior,” says Kerry. Makes invasion sound like a breach of etiquette ”” like using the wrong fork at a Beacon Hill dinner party.

Obama och Kerry drömmer om en annan värld och tror att tankekraft räcker för att förvandla den. Vi drömmer och därför blir det så, är deras motto. Men den verkliga världen är fortfarande brutal. Mot denna står sig ord och vackra drömmar slätt. Någon gång i framtiden kommer fredsriket. Till dess är det starkast som vinner.

SvD:s Maria Ludvigsson skriver på samma tema: I spel med Putin krävs hårt mot hårt.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 1 mars 2014


  Anti-gay eller för frihet?

”Massiv kritik mot anti-gaylag i USA” är rubriken i SvD. ”Veto mot amerikansk antigay-lag” skriver Aftonbladet. Även internationellt finns liknande rubriker, se CNN och The Economist. Har USA blivit som Uganda? Rapporteringen antyder det. Så vad handlar lagförslaget om? Hade den antagits skulle den ha gett företag rätt att neka vissa kunder med hänvisning till religiösa övertygelser. Idag riskerar de nämligen att åtalas för diskriminering om de inte accepterar alla kunder. SvD skriver att lagen som exempel skulle ha gett restauranger rätten att neka homosexuella ett bord ”med motiveringen att det strider mot den anställdas rätt att utöva sin religiösa tro, det vill säga inte acceptera homosexualitet.”

Endast The Economist berör bakgrunden till lagförslaget. Det har nämligen förekommit ett par fall där kristna företagare (en fotograf och en bagare) blivit stämda och dömda till böter för att de inte, på religiösa grunder, velat sälja sina tjänster till bröllop mellan homosexuella. De har inte haft något emot kunderna personligen men har inte velat bli delaktiga i en samkönad vigsel.

Utgångspunkten i ett fritt samhälle borde rimligen vara att en affärsrelation ska ingås av fri vilja av båda parter. Köparen ska själv vilja köpa och säljaren ska vilja sälja. Detta borde vara utgångspunkten i en marknadsekonomi. Både köpare och säljare borde därför vara fria att diskriminera. Men nu är så alltså inte fallet. Diskrimineringslagar inskränker näringsfriheten och tvingar företagare att sälja till alla som önskar köpa (eller snarare: ett nej får inte bero på köparens sexuella läggning, hudfärg, kön eller religion). Oftast är detta inget problem eftersom få säger nej till en inkomst. Och ytterst få har betänkligheter med att sälja till eller hålla öppet för svarta, homosexuella eller andra grupper som omfattas av diskrimineringslagarna. I de aktuella fallen har företagarna inte heller haft problem med att sälja tårtor till eller fotografera homosexuella. Problemet uppstår när de får en begäran om att delta i en händelse som för dem båda är omoralisk till sin natur. Självfallet måste de ha rätt att neka.

Lagförslaget i Arizona är en reaktion på ett väldigt osunt klimat i USA där allt fler konflikter hamnar i domstolarna. Det är lagar och domare som, med hot om våld, ska lösa mellanmänskliga konflikter och avgöra vad som är ”rätt”. I ett sundare samhälle hade de homosexuella paren gått till en annan fotograf och en annan bagare istället för att stämma dem. Och domstolarna hade varit mindre politiskt drivande och istället bett paren att lösa sina konflikter själva (det vill säga som vuxna) utan att ropa på statlig intervention (det vill säga utan att ropa på mamma).

I detta klimat flyger anklagelser om diskriminering tätt. Och konservativa försöker försvara sig genom att å sin sida hävda att det är de som blir utsatta för diskriminering, men nu på religiösa grunder. De spelar med i spelet som går ut på att den som är mest diskriminerad vinner. Detta är kanske taktiskt rätt men jag betvivlar det. Rätt vore att stå upp för en generell näringsfrihet. Att stifta lagar som ger rättigheter beroende på religiösa övertygelser är defensivt. Och, ärligt talat, väldigt ynkligt. Det är som att säga: ”Snälla, låt åtminstone oss kristna vara ifred, tvinga oss inte att gå emot våra samveten. Men vad ni gör med övriga i samhället blundar vi för, vi lovar!” För vad händer med dem som av andra skäl kommer till samma slutsatser? Vi har dem som på ”religiösa grunder” finner samkönade äktenskap omoraliska. Vi kan sedan tänka oss andra som utan att åberopa Gud eller religiösa texter landar i exakt samma slutsats. Lagen skulle skydda den första gruppen men inte den andra, vilket förefaller orättfärdigt.

En parallell kan dras till fallet med den svenska barnmorskan Ellinor Grimmark som av samvetsskäl inte vill delta i aborter. Självklart sympatiserar jag med henne. Däremot har jag problem med att fallet nu drivs som ett diskrimineringsärende, vilket jag skrivit om nyligen. I ett sundare samhälle hade fallet ej krävt statligt ingripande utan sjukhus och fackförbund hade kunnat avtala om en samvetsklausul (i ett ändå sundare samhälle hade aborter inte varit lagliga överhuvudtaget och i det sundaste samhället hade aborter inte ens varit efterfrågade). Dagens Elisabeth Sandlund skrev häromveckan att journalister åtnjuter samvetsfrihet genom att ett av de avtal som reglerar deras arbetsförhållande säger följande: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag … som står i strid med hans eller hennes övertygelse.” Jag gissar att det är journalisternas fackförbund som kämpat för denna skrivelse. Ett vårdfack som tagit sina medlemmars intressen på allvar hade gjort detsamma.

Friska samhällen är också fria samhällen. I dessa agerar medborgarna direkt med varandra och löser konflikter på lägsta möjliga nivå och med minsta möjliga inslag av tvång. Staten intervenerar endast undantagsvis. Nu måste även de som har detta som mål navigera i dagens samhälle och kan kortsiktigt tvingas till lösningar som inte når ända fram eller till och med som går emot detta mål. Kortsiktigheten i lösningen måste då framhållas. Och målet måste förbli tydligt. I fallet med Arizona borde förespråkarna för den aktuella lagstiftningen inte sticka under stol med dess otillräcklighet och vara öppna med att denna endast är ett steg mot en generell näringsfrihet. I fallet med Ellinor Grimmark borde hon liksom hennes företrädare kritisera Barnmorskeförbundet för att inte tillvarata sina medlemmars intressen och påpeka att de endast driver fallet som ett diskrimineringsärende för att de är tvungna därtill.  Den mer långsiktiga lösningen ligger inte i någon domstol tvingar landstingen till att anställa Ellinor Grimmark utan att landstingen och vårdfacken söker en lösning på egen hand.

Läs även vad andra skriver om , , , .