Skip to main content.

den 27 oktober 2010


  Orsaken till konflikten i Mellanöstern

För ett par veckor sedan genomfördes en opinionsundersökning bland palestinier i Gaza och på Västbanken. 1270 slumpvis utvalda personer utfrågades om deras inställning till sin regering och möjligheterna till nya fredsuppgörelser med mera. En av frågorna berörde deras inställning till våld mot Israel. Svaret var nedslående, men väntat:

55) Concerning armed attacks against Israeli civilians inside Israel
14.4 1) Strongly support
34.6 2) Support
43.2 3) Oppose
6.0 4) Strongly appose
1.8 5) DK/NA

49 procent av de utfrågade ställer sig alltså positiva till våld inte bara mot Israel utan även mot civila israeler. Undersökningens felmarginal är tre procent.

Konflikten mellan israeler och palestinier rymmer en part som önskar fred och en annan som önskar den andres förintelse. Det är problemet och det är synnerligen svårlöst eftersom inga fredsuppgörelser någonsin kommer att vara nog så länge Israel fortfarande existerar. Att ta ställning i denna konflikt borde inte vara svårt.

Andra skriver om: , , , , , , ,


  Israel är inte boven

Vari ligger problemet med den katolska synodens uttalande som jag berörde i förrgår? Jag borde ha skrivit det. Så här sade alltså synodens talesman:

The theme of the Promised Land cannot be used as a basis to justify the return of the Jews to Israel and the expatriation of the Palestinians.

I denna enda mening existerar åtminstone tre felaktigheter. För det första är det på historiska och politiska grunder, inte teologiska, som staten Israel vilar. Judar har så gott som alltid bott där och är det enda folk som historiskt sett gjort anspråk på dessa områden. Och det var ju efter andra världskriget, efter judeutrotningen, som beslutet togs att bilda staten Israel eftersom judarna uppenbarligen, så även idag, behöver kunna freda sig. För det andra har alltså judarna alltid, eller så gott som alltid, befolkat dessa områden och det är därför felaktigt att tala om ”judarnas återkomst”. För det tredje är det likaså felaktigt att tala om en landsförvisning av palestinierna (som judarna skulle vara ansvarig för). Det folk som aktivt landsförvisats är judarna som fått lämna så gott som alla områden som idag är under muslimsk/arabisk kontroll. De palestinier som lämnade sina hem i samband med staten Israels bildande gjorde det i stor omfattning på uppmaning av omgivande länder med löfte att återvända efter det att staten Israel hade utplånats. Nu blev det inte så.

Så många fel i en mening, alltså. Men det är inte allt. Synodens uttalande innehåller också en uppmaning att Israel ska ”lämna ockuperade områden”. Termen ”ockuperat” används numera oreflekterat och självklart av FN, regeringar och i media. Men den som studerar saken närmare kommer att finna att staten Israel egentligen är den enda staten som har en folkrättslig legitimitet över dessa områden (främst det som nu kallas Västbanken). Sedan är frågan också praktisk och realpolitisk: vad hände i Gaza när Israel drog sig tillbaka? Kaos uppstod, konflikten med Israel intensifierades och de bosatta i området fick det sjufalt värre.

Sedan är det så att Israel faktiskt önskar fred med sina grannar och flera gånger har visat det och gjort eftergifter för att få tillstånd fredsuppgörelser. Det är inte Israel som behöver förmanas, det är de omgivande arabiska länderna. Israel är det enda demokratiska landet i regionen och människor som lever där, inklusive palestinier och kristna, har det så mycket bättre där än i något annat land i hela den världsdelen. Så det är dags för kyrkan att sluta följa FN och inse att den har blivit lurad av antiisraelisk propaganda. Israel är inte boven, det är offret.

Andra röster:

Why has Israel applied some (admittedly debatable) security measures? Because Israelis have been under attack””fierce and fanatical attack””for years and years and years. Do the bishops have a better strategy which can guarantee peace and security for all, and if so, what is it? The Synod’s final declaration addresses these concerns only sparingly, and with idealistic platitudes””not with anything approaching a healthy Christian realism.

Ironically, the very fact the bishops are making these “bold” statements is a testament to Israel’s essential decency and humanity””the bishops know there will be no serious consequences or massive reprisals against Christians in Israel for “speaking out,” whereas any similar Christian criticism””or even questioning””of an Arab government in the region, or Islamic extremism, would””well, we all saw what happened after Regensburg.

In a statement meant to be fully and intensely Christian, Israel was singled out for blame and criticism. That’s not fair, much less Christian.

William Doino Jr i The First Things.

The reason Bustros says the Jews have no right to their own country is not political but theological, because he denies that the Jews are the ‘chosen people’; he claims that this designation has been nullified by Christ, thus making all people chosen. This makes very little sense: it does not explain why, since other people are allowed to have their own nation states, the Jews alone should be singled out to be denied their historic national homeland.

But above all, it is a resurrection of the ancient Christian calumny that the Jews are damned for all time as cosmic exiles on account of their refusal to accept the divinity of Christ. It is therefore a profoundly anti-Jewish statement. Is this merely a rogue outburst by a partisan bishop? If so, the Vatican must immediately distance itself from these remarks. If it does not, it would seem that the Vatican has taken a giant step backwards into a darker age.

Melanie Phillips i The Spectator.

Andra skriver om: , , , ,

den 25 oktober 2010


  Kristlig förvirring om Israel

Tyvärr från högt håll. Så säger en katolsk ärkebiskop, Cyril Salim Bustros, efter en katolsk sammankomst ledd av ingen mindre än påven själv:

The theme of the Promised Land cannot be used as a basis to justify the return of the Jews to Israel and the expatriation of the Palestinians.

Detta bedrövar mig. Och det finns mer av samma vara. Trots all himmelsk upplysning som är given kyrkan går man vilse så fort Israel kommer på tal.

Andra skriver om: ,


  Kristdemokraterna är för snälla

Jag har gillat KDU:s ordförande Charlie Weimers. Det är något friskt och fräckt över honom. Och han har vettiga åsikter. Men så läser jag i Världen idag om KDU:s förslag att inrätta en ”fördomsgrupp” som ska ta itu med homofobin inom partiet. ”Företrädare som uttrycker sig negativt om homosexuella eller hbt-personers livsstil måste bli tillsagda”, skriver man i sin eftervalsanalys. Men allvarligt talat, Charlie, problemet är ju snarare att motståndet mot könsneutrala äktenskap och adoptioner till homosexuella par, helt grundlöst, uppfattas som grundade i homofobi! Vidare att det ligger i vänsterns intresse att porträttera kristdemokraterna som en samling homofober.

Lösningen borde då, snarare än att blicka inåt och rannsaka sig själv, vara att stå på sig och bättre förklara på vilka grunder kristdemokraterna vill värna det traditionella äktenskapet liksom varför man månar om att barn får en förälder av varje kön. Det är inte dags att vika sig en gång till.

PJ Anders Linder skriver väldigt bra om kristdemokraternas problem i dagens SvD. Och han tar upp förslaget med en ”fördomsgrupp”:

I själva verket är KD:s problem sedan lång tid tillbaka inte att man är hårdför och fördömande utan att man är snäll och försynt intill självutplåning…
Visst måste det vara tröttsamt med ogrundad misstänksamhet, men man råder inte bot på problemet genom att göra sig till offer.
Moderaterna och Miljöpartiet möter fördomar om att man är partier för dem som har fötts med guldsked i mun (”miljonärer”, som Mona Sahlin sade i valrörelsen) respektive raggiga getbönder, men numera tar glåporden föga skruv. Det beror inte på att M och MP har gjort utredningar eller bönfallit sina motståndare att sluta vara elaka utan på att man driver en tydlig politisk linje och att man biter ifrån och ger belackare svar på tal.

Men läs för all del hela hans artikel.

Andra skriver om: , , , ,

den 20 oktober 2010


  Jesus åt inte glass

Jag går på en kurs där vi lär oss att följa Jesus enligt Bergspredikan. Hittills har det handlat mycket om pacifism, klimathotet, den onda kapitalismen och att man för att vara trovärdig abortmotståndare måste ta avstånd från dödsstraff. Lite udda ämnen kan det tyckas. Men så läser vi också Magnus Malms senaste bok Ett hjärta större än världen. Och prästen som leder samtalen är vapenvägrare och menar att USA är i Afghanistan för oljans skull. Ja, ni förstår att jag befinner mig i ständig opposition. Det är tydligen min lott i livet.

Ikväll tyckte jag att jag fick till det i en ganska livad diskussion om icke-våld. Prästen menade att 1) vi ska följa Jesus, 2) Jesus tog aldrig till vapen och 3) därför ska vi heller aldrig göra det. Jag frågade: ska vi då inte heller bilda familj? Det kunde prästen inte svara på.  Helt uppenbart är det mycket som Jesus inte gjorde i sitt liv. Han åt aldrig glass, exempelvis. Måste därför en modern lärjunge avstå från glass? Svaret på den frågan är väl: nej, inte nödvändigtvis. Att följa Jesus måste rimligen innebära att ”vara så till sinnes som Jesus Kristus” (Fil 2:5), inte att vandra runt i sandaler i Israel och predika.

Jag lär återkomma om kursen och boken.

Andra skriver om: , , , , ,

den 17 oktober 2010


  Om svensk vapenexport

Elisabeth Sandlund på Dagen skrev häromdagen en kort kommentar om Sveriges vapenexport som tydligen ökar:

Är det självklart att det är positivt att svenska vapen sprids över världen i ökande takt? … Sedan 2001 har den svenska vapenexporten ökat med 400 procent och hade 2009 ett värde på 13,5 miljarder kronor. Nog finns det all anledning att ställa frågan om det verkligen är positivt att den trenden fortsätter.

Huruvida svensk vapenexport är något positivt beror på hur vi ställer oss till krig och till människans möjlighet att bära vapen utan att begå en synd. Om vi menar, vilket vi borde, att krig kan vara rättfärdiga och därför värda vårt stöd finns det inga moraliska problem i sig med att exportera vapen. Menar vi däremot att all krigföring är förkastlig och att det är en plikt gentemot Gud att vägra bära vapen, då följer naturligtvis att vi borde protestera mot vapenexporten. Och mot vårt eget försvar. Men det senare är en ogenomtänkt hållning. Den må kännas rätt, och så där ungdomligt radikal, men den har väldigt lite med kristen tro att göra.

Problemet med vår vapenexport uppstår när vi exporterar till djupt odemokratiska länder. Regeln om att vi inte får  exportera till krigförande länder måste vara följden av en kompromiss med de pacifistiska krafter som är så starka i detta land. Vapen är ju till för att användas, inte bara i avskräckande syfte, utan i faktiska skarpa lägen.

Hur ser då vår export ut? Det mesta går till andra EU-länder och borde vara helt oproblematisk. Vår export till USA är emellertid kontroversiell på grund av krigen i Irak och Afghanistan. Den del av vår export som, hur man än vrider och vänder på saken, ändå är moraliskt problematisk är den som går till länder som Pakistan och Saudiarabien. I båda dessa fall måste osäkerheten vara stor över hur de vapen vi exporterar kommer att användas. Vilka krafter är det vi stödjer med dessa vapen? Här finns det all anledning att föra en diskussion om vad som är rätt att göra. Däremot ser jag inte att vi, som Elisabeth Sandlund antyder, generellt sett skulle ha moraliska skäl att kritisera svensk vapenexport. Våra vapen borde användas för goda och rättfärdiga ändamål världen över.

Andra skriver om: , ,

den 3 oktober 2010


  Förra veckans hjälte

… är inte denna arbetslösa brittiska kvinna:

Nej, hjälten är den arbetsförmedlare som sa att hon antagligen skulle ha större chanser att få ett jobb om hon trädde en påse över huvudet eller ställde sig bakom en vägg. Första intrycket är viktigt, var budskapet. Hennes reaktion är typisk:

He talked to me as though I was just going through a phase in my life, but this is my lifestyle choice, and this is who I am.

Inget om att hon förstår varför ingen vill anställa en person med flera nitar i ansiktet och tatueringar överallt. Nej, detta är den hon är. Och då får väl resten av världen anpassa sig då. Till detta kommer också en rejäl dos ”tyck synd om mig”. Så arbetsförmedlarens budskap kunde också ha varit: ”väx upp!”.