Skip to main content.

Vart tog pluralismen vägen?

I gårdagens SvD skriver Pernilla Ståhl, statsvetare och frilansskribent, en understreckare om synen på abort under antiken. Artikeln är ett refererat av boken Abortion In The Ancient World med egna inledande och avslutande kommentarer. Bokens författare argumenterar för att det fanns en öppen och pluralistisk abortsyn hos greker och inledningsvis även hos romarna. Denna öppenhet byggde på att man helt enkelt inte kunde fastställa, varken filosofiskt eller medicinskt, när människan egentligen blev till. Och Platon själv var minsann ingen abortmotståndare utan ”tvekade inte att rekommendera abort som födelsekontroll.”

Det finns många märkligheter med artikeln. För det första ägnar hon ett par inledande stycken åt den kluvenhet som präglar abortfrågan och vilken het potatis den var under FN:s befolkningskonferens i Kairo. Detta kan ju tyckas vara precis som under antiken där det alltså fanns både abortmotståndare liksom abortförespråkare. Samma pluralism nu som då alltså, internationellt sett i alla fall. I Sverige, däremot, saknas denna öppenhet. Frågan debatteras överhuvudtaget inte. Men om detta säger Ståhl ingenting trots att hon verkar tycka att grekernas inställning var föredömlig. Istället bekymras hon över att frågan fortfarande lever utanför Sveriges gränser.

Hon redogör också för huvuddragen i argumenten för och mot abort:

Argumenten för laglig abort baseras dels på kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp, dels på ett folkhälsoperspektiv…  Argumenten mot abort grundas huvudsakligen på religiöst färgade föreställningar om att livet börjar vid befruktningen. Abort betraktas därmed som mord.

Argumenten för abort verkar hon känna till väl. Värre är det med argumenten mot. För det är ju knappast så att de huvudsakligen grundas på ”religiöst färgade inställningar” om när livet börjar. Visserligen finns det för flera, inklusive mig själv, en religiöst motiverad passion i frågan men argumenten baseras på naturrätt och förnuft, ej på gudomlig uppenbarelse. För det handlar ju om vad som ytterst definierar människan, vad som gör henne till människa. Få, om någon, hävdar att en människa måste ha en bestämd intelligenskvot för att betraktas som människa. Lika få är vidare villiga att koppla människovärdet till graden av medvetande. Även fostrets stora beroende av modern används som argument för att förvägra det människostatus. Men ingen resonerar på ett liknande sätt när barnet väl är fött trots att det fortfarande är totalt beroende av hjälp för sin överlevnad.

Om det nu inte är medvetandet, intelligensen eller oberoendet som definierar människan, vad gör det då? Svaret är att det inte finns någon enskild egenskap som gör människan till människa. Hon är ett komplex, ett mysterium, och hennes mänsklighet går inte att fånga i en formel. Och det är i avsaknaden av denna formel som konceptionen, rent praktiskt, blir det ögonblick då människan skapas. Varje försök att förlägga människoblivandet till en senare tidpunkt visar sig vara baserat på godtycke och gör inte vår självbild rättvisa.

Att det finns en intressekonflikt mellan fostret och den havande kvinnan som vill göra abort klarläggs vidare i den statliga utredningen Den gravida kvinnan och fostret – två individer från 1989 (SOU 1989:51). Utredningen drar visserligen stutsatsen att kvinnans självbestämmande väger så tungt att den ”kan slå ut principen om det spirande livets okränkbarhet” men menar ändå att ”ett foster är en individ i vardande vars rätt till liv inte kan lämnas obeaktad”. Att en statlig utredning påstår detta rimmar illa med Ståhls påstående att argumenten mot argument huvudsakligen hämtar näring från religiösa föreställningar. Utredningens slutsatser rimmar också illa med den tystnad som råder i Sverige i denna fråga. Om något borde denna utredning legitimera ett öppet (och ”grekiskt”) samtalsklimat där argumenten mot abort får ventileras utan att reflexmässigt förkastas.

Genom bokens författare Kapparis ger sig Ståhl också in i ett resonemang om hur kyrkan ärvde sin negativa inställning till abort från det sena och döende romarriket. Någon teologisk grund finns nämligen inte för kyrkans starka motstånd till aborter. Det enda avsnitt som finns i Bibeln om aborter är ”Exodus 21:22-4” och denna ger ”uttryck för inställningen om ett gradvist människoblivande.” Här uppvisar Ståhl/Kapparis slående okunskaper. För det första innehåller den så kallade Didachen (”De tolv apostlarnas lära”, antagligen skriven någon gång i slutet av det första århundradet) en mycket tydlig instruktion om abort. I dess andra kapitel står det: ”Du skall inte döda ett foster genom fosterfördrivning”. Samma sak står att läsa i Barnabasbrevet (19:5). Vidare skriver kyrkofadern Tertullianus i sin Apologeticus (skriven år 197):

To hinder a birth is merely a speedier man-killing; nor does it matter whether you take away a life that is born, or destroy one that is coming to the birth. That is a man which is going to be one; you have the fruit already in its seed. (kap 9)

Den unga kyrkans övertygelse kan inte uttryckas tydligare. Ser vi sedan på vad Bibeln undervisar finner vi snabbt flera passager som ger uttryck för att människan redan i mammans mage har Guds särskilda uppmärksamhet. Vi kan exempelvis läsa vad Gud säger till Jeremia: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag” (Jer 1:5). I Jesaja 49 finner vi en liknande berättelse. I Psaltarens psalm 139 sjunger David: ”Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.”

Talar då avsnittet i Andra Mosebok 21 mot ovanstående passager? Håller man sig till Bibel 2000 kan det uppfattas så. Där står: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum. Sker skada, skall du ge liv för liv…” Enligt dessa verser verkar ett framkallat missfall inte vara värre än att det kan kompenseras ekonomiskt. I alternativa bibelöversättningar översätts emellertid ordet för ”missfall” på andra sätt. I 1917 års samt Folkbibelns översättningar står det ”föder fram sitt foster”. I King James samt New International Version står det ”her fruit depart from her” respektive ”she gives birth prematurely”. Med denna översättning blir innebörden helt annorlunda. Som teologen John Piper säger:

There is no miscarriage in this text. The child is born pre-maturely and is protected with the same sanctions as the mother. If the child is injured there is to be recompense as with the injury of the mother.

Det som bland annat talar för att Bibel 2000:s översättning är felaktig är att det hebreiska ord som på andra ställen (se 2 Mos 23:26) översätts till missfall inte används här. Allmänt kan också sägas att mångtydiga texter ska tolkas i ljuset av övriga passager, det vill säga av den samlade undervisning som existerar i frågan. Så verserna i Andra Mosebok 21 ger knappast någon större tyngd åt argumentet att Bibeln inte värderar den oföddes liv högt.

I sin avslutning skriver Ståhl:

Abort har debatterats i tusentals år, och mycket i den här debatten har handlat om höga moraliska normer och teoretiska principer. Men, som Konstantinos Kapparis konstaterar, så har abort i praktiken varit, och är fortfarande, en handling som har lite att göra med principer, och mycket att göra med tvingande omständigheter.

Återigen refererar Ståhl till abortdebatten som om den var levande här i Sverige. Den existerar alltså internationellt men här hemma har den helt tystnat. Med sin ansats att det var bättre under det pluralistiska antiken är det ytterst märkligt att hon är blind för detta. Att en abort i praktiken har lite att göra med principer instämmer jag i. Endast den fullkomliga principlöshet som råder i denna fråga kan förklara varför det kan dödas 45 miljoner foster årligen, varav över 30 000 i Sverige, utan att det ens kan föras ett samtal om intressekonflikter.

Att aborter vidare har mycket att göra med tvingande omständigheter må vara sant i många u-länder (även om vi här vidgar betydelsen av begreppet tvingande). Att många flickor blir gravida efter sexuella övergrepp är förstås tragiskt. Likaledes att de tvingas stå ensamma med skammen. Men vi borde kunna beklaga detta samtidigt som vi beklagar att så många ofödda människor får sätta livet till. Lösningen på kvinnors problem i tredje världen är inte fria aborter. Aborterna är enbart ett symptom på ett annat problem, nämligen att kvinnorna lever i en extremt utsatt situation i den machokultur som fortfarande råder på jordens sydliga breddgrader. Det är här som reformansträngningarna borde sättas in.

Sedan kan det faktum att över en miljon foster har aborterats sedan den fria aborten infördes i Sverige 1975 inte motiveras med hänvisningar till några ”tvingande omständigheter”. Att göra det vore att vidga begreppet tvingande till oigenkännlighet. Aborter utförs idag mest för att barnet kommer olägligt, för att föräldrarna befinner sig i en livsfas då de vill prioritera andra saker i livet än att ta hand om ett barn. I Sverige, liksom i den övriga industrialiserade världen, har kvinnor oavsett omständighet rätt att göra abort. Tvång har mycket lite med saken att göra.

Pernilla Ståhls artikel är ett mysterium. Nog för att det kan vara intressant med historiska exposéer över kontroversiella ämnen. I en amerikansk eller sydeuropeisk kontext hade den kanske varit relevant. Men i Sverige, där frågan är död sedan länge, förstås jag inte vem hon egentligen riktar sig till. Det saknas också konsekvens i hennes resonemang när hon å ena sidan lyfter fram den grekiska pluralismen som ett ideal samtidigt som hon bekymrar sig över att det fortfarande finns abortkritiska röster i världen. Men istället för att spekulera över hennes bevekelsegrunder, nöjer jag mig med att konstatera att hon har fel, fel och fel.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit