Skip to main content.

den 6 mars 2016


  Asylrätten är ej huggen i sten

Många kristdemokrater reagerar nu upprört på ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal som i ett twitterinlägg häromdagen skrev följande:

Hon länkade senare till en artikel i Expressen från november där hon utförligare uttryckte problemen med asylrätten:

Sverige har aldrig haft kapaciteten att kunna erbjuda alla med asylskäl skydd. Våra generösa asylpolitik har varit beroende av hotet från Medelhavets höga vågor och andra länders taggtråd för att vi ska kunna infria dem till de som trots dessa hinder tagit sig hit.

Sara Skyttedal är inte den första att påpeka de inbyggda och fundamentala bristerna i asylrätten. Migrationsforskaren Joakim Ruist skrev i september följande i SvD:

Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte konstigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.

Problemet är helt enkelt att inget land förmår leva upp till en rättighet som innebär att ta emot ett gränslöst antal flyktingar. Det finns alltid ett tak. Ett annat problem är att asylrätten gör juridik av något som folken i varje land rimligen borde få bestämma om. Dessa problem leder till det hyckleri som Sara Skyttedal beskriver, nämligen att EU:s regeringar säger sig värna asylrätten samtidigt som de är beroende av att de flesta migranter som önskar söka asyl inte förmår ta sig till landets gränser.

Istället för att lura människor att tro att vår mottagningsförmåga är gränslös menar både Sara Skyttedal och Joakim Ruist att vi borde införa volymmål, i högre grad ta emot kvotflyktingar och på så sätt också kunna erbjuda lagliga vägar. Detta vore en mer realistisk politik och därför också mer humant än att hålla fast vid en läpparnas bekännelse till en asylrätt som inte alls är huggen i sten utan är en ”rättighet” som uppstod efter andra världskriget.

Sara Skyttedals partikamrater reagerar med väldigt många utropstecken. Så skriver exempelvis Lennart Bondeson, kommunalråd i Örebro, i fredagens Dagen:

Det är en mänsklig rättighet att söka skydd från förföljelse, och stater som har ratificerat FN:s konvention har en absolut skyldighet att släppa in människor som befinner sig vid landets gräns och vill söka skydd samt ge dem tillgång till en rättssäker asylprocess. Att värna denna rättighet kallar Skyttedal för ”hyckleri”! … Vilka andra delar i konventionen om mänskliga rättigheter menar Skyttedal ska ”slaktas” och upphöra att gälla utifrån olika samhällskontext?

Ja, det är hyckleri att ge sken av att upprätthålla asylrätten när man samtidigt behöver begränsa antalet migranter som kommer hit alternativt är beroende av att andra länder eller geografin lägger hinder i vägen.

Frågan om vilka andra konventioner som det finns utrymme för att säga upp är principiellt intressant. Faktum är att det har gått inflation i antalet mänskliga rättigheter och Ivar Arpi har förtjänstfullt skrivit om problemen med detta. Min uppfattning är att det går en skarp gräns mellan positiva och negativa rättigheter. Att leva upp till en negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra mig illa. Exempel är rätten att slippa bli mördad, bestulen, kidnappad eller torterad. Religionsfriheten är en annan sådan rättighet. Ingen annan än jag själv ska få bestämma vem jag tillber.

De positiva rättigheterna är annorlunda i det att de kräver en handling från en motpart. Rätt till mat, bostad eller arbete är några exempel. Dessa rättigheter skapar motsvarande skyldigheter; skyldigheterna att ordna mat, bostad eller arbete. Men vem har dessa skyldigheter? Och på vilken grund? Föräldrar har onekligen skyldigheter gentemot sina barn. Men vilken rätt har staten att kräva att jag, exempelvis, ska hjälpa en för mig helt okänd person med mat och bostad? Svårigheten att besvara dessa frågor indikerar att de positiva rättigheterna är mindre grundläggande och ibland till och med bör ifrågasättas.

Eftersom de positiva rättigheterna är associerade med kostnader kommer de alltid att vara underordnade ekonomiska realiteter och vara föremål för prioriteringar. Och till skillnad från de negativa rättigheterna är de ibland enbart förankrade i mänskliga överenskommelser.

Detta innebär nu inte att den enda skyldigheten vi har mot våra medmänniskor är att lämna dem ifred. Allt jag här säger är att de positiva rättigheterna aldrig är absoluta utan beroende av motpartens förmåga och, ja, även vilja. Att så inte är fallet med de negativa rättigheterna blir uppenbart om man läser 10 Guds bud och ser hur de helt domineras av ovillkorliga ”du skall icke”.

Asylrätten är en av de positiva rättigheterna. Rätten till asyl innebär en skyldighet för ett land att ta emot och inlemma en främmande person i sin gemenskap. Kostnaden för detta varierar beroende på välfärdsnivå och uppfattningar om samhällets skyldigheter gentemot nykomlingar. Så finner vi det exempelvis oacceptabelt i vårt land att lämna flyktingar vind för våg efter ankomsten och förser dem därför med bostad, mat, fickpengar, skola för barnen och svenskaundervisning för de vuxna. Av enbart denna anledning förstår vi att det inte går att garantera att alla med asylskäl kan få uppehållstillstånd i Sverige.

Sara Skyttedal gör rätt i att ifrågasätta dagens asylrätt. I dessa folkvandringstider kan få länder leva upp till den. Och även om det finns förmåga borde omfattningen på flyktingmottagandet kunna underställas en politisk diskussion och inte vara reglerad i internationell lag. Slutligen finns inget att frukta i en diskussion om hur övriga mänskliga rättigheter kan rättfärdigas. Det gäller bara att skilja på positiva och negativa rättigheter.

Läs även vad andra skriver om , , , .