Skip to main content.

Bör man visa bilder på aborterade foster?

Bildens makt är stor. Historien vittnar om hur orättvisor som slaveri, barnarbete, rasism, djurplågeri har bekämpats med bilden som vapen. Utan målande beskrivningar av orättvisan blir det sällan någon förändring. Trots det finns det en orättvisa vi ogärna visar i bild. Jag tänker på abort. Ingen kan oberörd se ett blodigt, lemlästat foster. Förespråkarna för fri abort brukar kalla sådana bilder för ”skrämselpropaganda” och att visa dem kallas ”osmakligt” och ”sjukt”, och de som visar dem är ”intoleranta” och ”kvinnofientliga”. Vi som räknar oss som abortmotståndare har låtit oss tämjas av den typen av personangrepp. Det är nästan som om vi ”kommit överens” med våra motståndare om att inte använda bildens makt. Bilderna skapar så starka känslor att vi lätt drar den felaktiga slutsatsen att de motverkar sitt syfte. Jag är övertygad om att motsatsen är fallet.

Föreställ dig att vi är medlemmar i en kristen församling i Nazityskland 1944. Där finns några som har släktingar och vänner som är SS-officerare och lägervakter. För dem är det fullkomligt orimligt att anklaga sina nära och kära för att vara ”mördare”. De vet att deras släktingar och vänner är fäder och ansvarstagande medborgare. Andra i församlingen tror på allas rätt till liv. Men ingen i den gruppen har hittills gjort något. Mellan de fromma raderna känner man att någon sorts historisk nödvändighet vilar över frågan. ”Det är förfärligt, men vad ska man göra?” Egentligen har frågan aldrig riktigt diskuterats. Man har slutit en tyst överenskommelse att inte beröra frågan. Det gäller även pastorn. Han vill inte skapa splittring och motsättningar ”i onödan”.

Tänk dig nu att du är ansvarig för församlingsbladet och du har kommit över några bilder från ett utrotningsläger. Bilderna visar högar med döda utmärglade kroppar. Var och en som ser dem kommer känna en instinktiv moralisk avsky. Du vet att bilderna skulle slå ner som en bomb. Ilska skulle riktas mot dig. Du skulle få höra att du är extremist, oresonlig, anklagande och att du bara gör människor ledsna. Vad skulle du göra? Publicera bilderna i församlingsbladet eller låta bli? Vad är din moraliska skyldighet? Gör du fel om du väljer att publicera dem? Gör du fel om du avstår? Har du ens rätt att avstå?

Om du delar min övertygelse att alla människor (oavsett egenskaper, kön, ålder, handikapp, hudfärg med mera) har ett okränkbart människovärde då borde analogin mellan bilder från koncentrationslägren och bilder på aborterade foster vara relevant. Då borde vi kunna använda oss av analogin för att utvärdera våra egna ställningstaganden och moraliska intuitioner.

Men finns det inte relevanta skillnader? Det är till exempel enkelt att konstatera att nazisterna var mördare. Abortläkare å andra sidan kan väl knappast kallas ”mördare”. Men faktum är att Nazisterna inte betraktades som ”mördare”. De menade sig ha (vetenskapliga) skäl att betrakta vissa människor som ”värdefulla” respektive ”värdelösa”. Man dödade aldrig de ”värdefulla” människorna – det skulle ju vara mord! Att döda ”värdelösa” däremot är inte mord. Nazisternas illgärningar skedde sällan med hat utan kallt och beräknande. Här ser vi likheten till dagens abortsituation. Abortläkaren hatar inte fostret, det är bara så enkelt att fostret helt saknar människovärde. Det är så här i efterhand som vi kallar nazisterna för ”mördare”. Då, i den nazistiska kulturen, var det en helt främmande etikett, precis lika konstigt som om vi idag skulle kalla en abortläkare mördare.

Men abortläkaren hjälper ju i alla fall en kvinna som befinner sig i en nödsituation. Nazisterna å andra sidan gjorde ju enbart ont. Nej, inte enligt de övertygade nazisterna. De ”aborterade” den värdelösa del av mänskligheten som faktiskt skadade och inkräktade på den värdefulla delens liv och intressen. Att skära bort det onda (judar, zigenare, homosexuella, utvecklingsstörda med flera) var en obehaglig men nödvändig operation. Ytterst var det något gott, en hjälp för mänskligheten. Både dagens abortläkare och nazisterna hade ”godheten” för ögonen. Båda offrade vissa människor för att hjälpa andra människor. Den skrämmande analogin består.

Den kanske tydligaste skillnaden är att de ofödda är outvecklade medan nazisternas offer oftast var födda. Den skillnaden kan dock inte vara moraliskt relevant om vi tror att människovärdet inte är kopplat till ålder eller vissa funktioner (som till exempel självmedvetande eller tankeförmåga) utan istället kopplat till det faktum att ”detta är en människa”. Vi utvärderar inte en människas människovärde utifrån hans eller hennes funktioner. Vi anser till exempel inte att senildementa, spädbarn, funktionshindrade eller medvetslösa är mindre värda.

En verklig skillnad är förstås att det är svårare att dölja dödandet av födda. Någon måste tömma gaskamrarna och ta i kropparna. Risken att offrens mänsklighet slår igenom den mentala skyddsmuren var nog ganska stor. Att tömma ut en behållare med blod och fosterdelar är inte lika påtagligt. Men detta är knappast en avgörande skillnad. Om graden av medvetande och ålder hos offret inte är moraliskt relevant torde bödelns mentala distans till offrets mänsklighet inte heller spela någon viktig moralisk roll. Det är till exempel ingen moraliskt avgörande skillnad mellan att giftmörda och skära halsen av någon. Båda är mord även om den ena metoden kan kräva mer grymhet. Likheten tilltar dock ju senare aborten sker. Att se ett litet foster, stor som en näve, kippa efter andan för att till slut dö kräver en hel del känslokyla från personalens sida.

Jag tror inte vi kommer ifrån slutsatsen att det finns en påfallande och obehaglig likhet mellan Nazityskland och västvärldens abortsituation. Om det stämmer bör vi dra liknande slutsatser i fråga om bildens makt att väcka nödvändig moralisk avsky.

I Birger Thuresons bok Korsbytet (Nyckelpocket, Normans Förlag, 1986) beskrivs hur brittiska soldater, efter kriget, sätter upp bilder från utrotningslägren på stora anslagstavlor i den österrikiska staden Spittal. Syftet är att visa befolkningen vilka övergrepp de bidragit till genom sin protyska inställning. ”På husväggar och plank över hela staden fanns vittnesbörden om den ofattbara grymheten. Massgravar med avrättade judars misshandlade kroppar, gasugnarnas fruktansvärda effektivitet, raffinerade tortyrredskap – det var en verklighet som slog ned som en bomb i idyllen Spittal. Visst hade man hört rykten. Visst hade man anat, att allt inte stod rätt till. Men det här”¦” En av bokens huvudpersoner Erna reagerar våldsamt. ”Det är lögn! Det är kommunistisk propaganda! Det var Erna Krassnitzers första reaktion. Hon rasade mot engelsmännen, som spred lögnpropaganda. Och hon vände blicken åt annat håll för att slippa affischernas fruktansvärda anklagelser. Men undan för undan föll hennes försvar ihop. Det affischerna berättade om var inte lögn, det var sanning.” (sid 157-8).

I dagens Sverige kommer bilder på aborterade foster ha liknande effekt. Det kommer kallas ”propaganda”. Man kommer vända bort blicken i ilska. Men verkligheten bakom bilden kommer att sippra in i medvetandet. Om de brittiska soldaterna i Spittal gjorde rätt varför skulle det då vara fel att på offentlig plats visa bilder på aborterade foster? Kanske för att vissa skulle känna stor skuld? För att de skulle känna sig lurade? För att de kanske skulle ta livet av sig när de inser vad de bidragit till? Men alla dessa invändningar skulle i så fall även gälla de brittiska soldaterna i Spittal, och dig om du valde att publicera bilderna i församlingsbladet.

Min övertygelse är att det väldigt sällan är fel att visa bilder av offren för de skyldiga. Det har ett egenvärde att sanningen kommer fram och att de skyldiga tvingas konfrontera den. Om bilder visas innan övergreppen upphört kan de dessutom bidra till att rädda liv. Tusentals kvinnor har valt att inte abortera sitt barn efter att de sett bilder på aborterade foster (läs gripande vittnesbörd på hemsidan www.abortionno.com).

Min slutsats är att vi måste finna vägar att visa det svenska folket den medicinska sanningen om vad en abort är. Bilder på aborterade foster är ett måste om vi ska kunna beröra folks djupaste moraliska instinkter och så kunna bryta dödläget. Enbart argument räcker inte. Mångas första reaktion kommer vara ilska mot budbäraren. Men det viktiga är att bilderna etsar sig fast – och det kommer de göra. En bild säger mer än tusen ord. Och vi borde sakna ord inför dagens abortsituation. Det är dags att i bilder visa vad en abort är – dödligt våld mot en liten värdefull människa.

Mats Selander
matsselander@yahoo.com

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit