Skip to main content.


den 11 februari 2007


  Bekväm och ohederlig agnosticism

Tänka sig! Det pratas abort i Sverige! Anledningen är Kalla Faktas program om olagliga sena aborter samt att Portugal folkomröstar idag om att abort ska tillåtas fram till och med den 12:e graviditetsveckan. Och att det väntas beslut om att utländska kvinnor ska få komma till Sverige och utföra abort. Så har det under veckan varit två inslag i Studio Ett, om Polen i torsdags och om Portugal i fredags. Eller tre om man räknar intervjun med RFSU:s nya ordförande i måndags. Och Expressens Marie Söderqvist skrev häromdagen att:

Vad Kalla Fakta med sitt inslag effektivt visade är att hur man än vrider och vänder på frågan om när under graviditeten: efter 20 veckor, 22 veckor, 30 veckor eller fem veckor, ett barn blir ett barn, handlar abort trots allt om att avsluta en annan människas liv. Och det är något djupt fel med det, hur väl man än försöker motivera det.

Men den artikel jag vill kommentera nu är Anna Larssons kolumn i SvD i torsdags. Ja till livets ordförande Tomas Seidal var visserligen helt ute och cyklade i fredagens Studio Ett men jag kanske återkommer till det senare. Anna Larssons sätt att argumentera är tidstypiskt och därför intressant. Precis som för 99 procent av alla andra i den tjattrande klassen är hennes utgångspunkt att abort handlar om kvinnans rätt till sin kropp. Saken är därmed egentligen biff och inget mer skulle behöva sägas. Nu har hon ju en kolumn att fylla och det är när hon gör det som det moraliskt slapphänta i hennes position blir tydlig.
Som en kommentar till Marie Söderqvists påstående att abort handlar om att avsluta en människas liv, skriver hon:

Men är det verkligen så lätt? En läkare skulle till exempel aldrig tveka att rädda moderns liv före fostrets i en nödsituation. Och när börjar livet egentligen? Vid befruktelsen? När man känner första sparken? Eller när fostret är livsdugligt av egen kraft?

Det intressanta här är att hon egentligen inte tar ställning till när livet börjar. Av resten av texten förstår man att hon inte ens tycker det är intressant. Det är kvinnans hälsa och vilja som är det helt och hållet avgörande. Och så kommer avslutningen som ett brev på posten:

Att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige är att ta ställning för kvinnors makt över sin egen kropp och sexualitet. Det är en mänsklig rättighet som inte kan kompromissas bort och som Sveriges regering bör arbeta för att exportera både i EU och globalt.

Inga överraskningar där inte. Men hur håller detta ihop egentligen? För att abort ska kunna reduceras till en fråga om kvinnans makt över sin kropp, och därmed till en fråga om hennes mänskliga rättigheter, måste man visa att det som växer i kvinnans mage inte är något annat än en kroppsdel. Om fostret kan liknas vid en blindtarm, ja då är abort inte mer problematiskt än en blindtarmsoperation. Och det är ju inget att uppröras över.

Menar då Anna Larsson att fostret kan jämföras med en blindtarm? Nej, här väljer hon att förhålla sig bekvämt agnostisk. Hon tar inte ställning till om livet börjar vid befruktningen, första sparken eller när fostret kan överleva utanför mammans mage. Och det duger inte om man samtidigt vill göra gällande att abort är en mänsklig rättighet. För inte kan det väl vara en rättighet att döda en varelse som kanske är en människa? Nog måste ett sådant ställningstagande kräva att vi med säkerhet kan säga att fostret är inte en människa!? Vi kan likna det vi att en jägare måste vara viss om att det är ett djur som rör sig i busken innan han skjuter. Om han råkar skjuta en människa kan han inte urskuldra sig med att han trodde att det var ett rådjur.

Fredagens Studio Ett innehöll ett samtal med RFSU:s Lena Lennerhed (och Tomas Seidal). Precis som Anna Larsson är Lena Lennerhed helt övertygad om det riktiga med fri abort. Men på en fråga om hur hon ser på fostret sade hon: ”Jag ser det möjligen som ett potentiellt liv eller någonting.” Återigen denna osäkerhet. Eller ska vi säga ointresse. Det är endast den vuxna människans val, skattebetalarens och medlemmens, som Lena Lennerhed bryr sig om. Kallt och cyniskt. Detta vuxenperspektiv tar även Anna Larsson. Den är den gravida kvinnan vi ska sympatisera med, inte den värnlösa människan i hennes mage. Att få ner antalet osäkra aborter som riskerar kvinnors hälsa är viktigare än att få ner antalet aborter som tar små människors liv.

Det är dags att någon vågar ta bladet från mun. Osäkra aborter är ingen sjukdom som drabbar gravida kvinnor. Det är ingen som tvingar dessa kvinnor till att göra abort. De väljer det trots att de vet att det finns en risk för hälsa och liv. Om det är synd om dessa kvinnor, hur mycket mer synd är det inte om de ofödda barnen? Det som kallas osäker abort för kvinnan är en säker död för barnet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>