Skip to main content.

den 2 maj 2017


  Vart tog vreden vägen?

För några veckor sedan skrev Sofia Lilly Jönsson en reflektion om förlåtelse i Svenska dagbladet, apropå terrordådet på Drottninggatan och frågan om sådana handlingar verkligen går att förlåta. Mycket av den hon skriver instämmer jag i. Ja, terrorbrott, till och med bestialiska mord på nära och kära, går att förlåta. Jesus själv förutsätter att vi gör det, eftersom vi ber Gud förlåta oss våra skulder. Som Gud gör ska även vi. Gud förlåter den som ångrar sig och så bör även vi. Och ja, det är rätt att be för förövarna. Inte för deras välbefinnande utan för deras omvändelse.

Men något har legat och skavt. Jag tror det har att göra med att Sofia, och ofta kristenheten i stort, slarvar med vem det egentligen är som ska förlåta. ”Kan man förlåta allt?”, frågar hon och svarar jakande. Men vem är ”man”? Rimligen är det den eller de personer som utsatts för en oförrätt. I detta fall de närmast berörda av händelserna på Drottninggatan; anhöriga till de döda, de skadade och de traumatiserade. Vi övriga kan förstås be Gud förlåta men att själva förlåta har vi inget mandat att göra. Därför är det lite märkligt att förlåtelse blir ett stort samtalsämne bland oss alla som endast observerade terrordådet på avstånd. Vi tillhör inte de drabbade.

Så hur borde vi övriga agera? Och då kommer vi till det andra som skaver i Sofia Lilly Jönssons artikel. Hon refererar inledningsvis till Paulus ord i Romarbrevet 12:9-21 som handlar om att inte ta rätten i egna händer utan låta Gud svara för hämnden. Sofia skriver vidare att ”motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldsspiral som aldrig tar slut.” Implikationen blir att vi måste förlåta för att våldsspiralen ska ta slut. Och det är här, om jag nu förstår henne rätt, som hon glömmer bort fortsättningen i Romarbrevet. Endast några verser senare läser vi om att det inte är för inte ”som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.”

Här finns alltså utrymme för våldsam hämnd och vrede. Och inte bara i en avlägsen framtid på domens dag utan här och nu, så länge det är överheten, eller staten, som bär svärdet. Och det är på detta sätt som vårt samhälle måste bekämpa terrorn, inte genom någon slags kollektiv akt av förlåtelse. Medan det finns plats för förlåtelse finns det också plats för vrede å de drabbades vägnar. Och det är rätt att vredgas över terrorn! Fem människor har mördats varav en 11-årig flicka på påsklov. Något är märkligt när förlåtelse, ett ämne för de närmast berörda, görs relevant för hela vårt samhälles reaktion på det urskillningslösa våldet. Vart tog vreden vägen?

Läs även vad andra skriver om , , .

den 9 april 2016


  Islamkritiken är ytterst legitim

David Nyström, doktor i teologi och åtminstone tidigare en flitig twittrare och bloggare, skriver i Expressen om att all islamkritik drivs av den outtalade men uppenbara agendan att muslimer ska stoppas vid gränsen. ”Det är samma text varje gång. Samma splittrande retorik, samma svepande anklagelser mot en redan utsatt grupp av människor. Det är en text vars enda syfte är att så in rädsla, misstro och misstänksamhet.”

Detta är i sig en väldigt svepande anklagelse. Jag själv har skrivit flera kritiska inlägg om islam och det vore en lögn att påstå att jag drivs av syftet att så in rädsla och misstro. Snarare drivs jag av sanningslidelse och av en frustration över att så många ledare och opinionsbildare talar om islam i förskönande termer eller rycker ut till islams försvar efter varje nytt islamistiskt terrorangrepp.

I Dagen skrev samme David Nyström helt nyligen att han för sitt liv inte kunde begripa varför så många kunde mena att kopplingen mellan islam och våld mörkades. Det enkla svaret på den frågan, och det är beklämmande att det inte verkar ha föresvävat honom, är att det beror på att det är just det som sker varje gång jihadisterna slår till. Några exempel:

Islams apologeter är många, högt uppsatta och märkligt ofta kristna. Och det som sägs är så uppenbart verklighetsfrämmande att en islamkritisk reaktion underifrån både är nödvändig och lätt att förklara. Att i detta läge påstå att kritikens enda syfte är att så in rädsla och misstro är djupt ohederligt.

David Nyström fördömer särskilt Marcus Birros sätt att skriva om islam. Hans texter påstås vara fulla av glidningar och gå från kritik av islam till ett kollektivt skuldbeläggande av alla muslimer. Men inte heller detta är sant. Birro skriver om en ”perverterad version” av islam. Hans kritik gäller inte alla muslimer utan de som förtrycker sina döttrar och avskyr vårt demokratiska samhälle. Men framförallt anklagar Birro alla dem som ständigt rycker ut för att försvara islam trots allt som sker i dess namn.

Alla muslimer stödjer sannerligen inte Islamiska staten eller andra islamistiska terrorgrupper som Al Qaida, Boko Haram, Al-Shabab, Jabhat al-Nusra, Hamas, Hizbollah med flera. En majoritet av muslimer vill inte ha med dem att göra och önskar enbart att få leva i fred. Och jag känner inte till någon som kollektivt skuldbelägger alla muslimer och menar att de har skuld till allt ont som nu sker i islams namn.

Men den muslimska världen har ändå ett stort problem och det måste kunna sägas. Det är inte endast en liten minoritet av världens muslimer som bejakar våld och förtryck. Enligt en stor studie av Pew Research menar exempelvis 28 procent att de som lämnar islam ska straffas med döden och 47 procent menar att kvinnor måste bära slöja utanför hemmets väggar. Sammantaget bekänner sig en knapp majoritet till en islamistisk agenda (se Ben Shapiros rappa sammanfattning av studien). Detta innebär att det finns en flera hundra miljoner stor muslimsk population med potential att attraheras av radikala och våldsamma rörelser. Att Islamiska staten lockar tiotusentals unga muslimska män varav cirka 300 från Sverige visar hur vådlig situationen är.

Det var därför legitimt att fråga Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer, om han stödjer Islamiska staten. Rashid Musa menade att frågan var islamofobisk och vägrade att svara. David Nyström instämmer och menar att frågan var rasistisk och djupt kränkande. ”Eller hur skulle det se ut om vi gick omkring och sa ’du som är finländare, tycker du det är okej att gå omkring och rispa folk lite med kniven’, eller ’ni romer har väl inga problem med att plocka lite i fickorna då och då’?” Precis lika lite som en jude ska behöva ta avstånd från något israelisk militär gjort på Västbanken ska muslimer behöva ta avstånd från Islamiska staten, menar David Nyström.

Men dessa är alla dåliga analogier. Kopplingen mellan Rashid Musa och Islamiska staten är inte etnisk utan religiös, det vill säga grundad på en gemensam grundläggande övertygelse. Islamiska statens krigare råkar inte bara vara muslimer utan krigar explicit i Allahs namn. Vidare ser vi alltså hur en mer militant islam växer sig allt starkare och även lockar svenska muslimer. Om socialdemokraternas väpnade gren växte sig allt starkare och utförde illdåd i Palmes namn vore frågor till vanliga socialdemokrater om hur de ställer sig till våldet helt naturliga. Om en stor rörelse växte fram som attraherade många kristna att mörda i Jesu namn skulle världens olika kristna samfund helt självklart ta avstånd. Och så borde även Rashid Musa ha gjort istället för att ikläda sig offerkoftan. Att som David Nyström kalla frågan rasistisk och kränkande är bara löjeväckande.

David Nyströms artiklar i Dagen och Expressen sätter nytt lågvattenmärke i debatten om islam, både intellektuellt och moraliskt. Påståendet att islamkritiken enbart drivs av illvilja saknar grund och är i sig illvilligt. Nu mer än någonsin behövs ett öppet samtal om islams problem. Det västerländska pluralistiska och demokratiska samhället står inför stora utmaningar på grund av islamistisk terror och stor muslimsk invandring. Att fortsätta att blunda är inte ett alternativ.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 10 september 2015


  Vad är bäst för Syrien och Sverige?

Flyktingkrisen dominerar samtal och tankar. Tyvärr men föga förvånande skapar den stor splittring, både inom och utanför kyrkan. Diskussionerna på Twitter, Facebook, i ledarartiklar och kommentarer är ofta hätska och polariseringen är stor. En anledning är att Dagen och andra reducerar människors reaktioner på krisen till en moralisk fråga om egoism kontra kärlek till nästan.

På den ena sidan står de barmhärtiga som vill öppna gränserna och välkomna alla som vill komma hit. På den andra står dem som ser till sig själva, som styrs av rädsla och som därför vill stänga gränserna. Människors moraliska karaktär ligger i vågskålen och det skapar självfallet stora spänningar när frågan diskuteras. Men detta är en olycklig förenkling av både de handlingsalternativ som står till buds liksom vad som motiverar oss som är kritiska mot att bara öppna gränserna.

Den respekterade utvecklingsekonomen tillika Oxfordprofessorn Paul Collier menar att vår skyldighet att skydda flyktingarna, och då framförallt de från Syrien, måste sträcka sig längre än till dem som tar sig över Medelhavet eller på annat sätt kommer till Europa. Dessa människor är ju trots allt bara en liten rännil av alla dem som har behövt lämna sina hem och de är dessutom de mest resursstarka. Ungefär 10 miljoner är på flykt, i och utanför Syrien, och de få som tar sig hit bör inte få ta alla resurser och all uppmärksamhet. Och för de allra flesta står hoppet till att återvända till Syrien och sina hem när väl kriget är över. Våra insatser nu måste sättas in i detta större perspektiv.

Collier har besökt det största flyktinglägret för syrier i Jordanien och menar att det största problemet, det som gör att folk lämnar lägret, är bristen på sysselsättning. Några minuters väg därifrån finns ett stort outnyttjat industriområde som skulle kunna tas i bruk, bara resurser fanns. I detta område skulle syrier i exil kunna leva och arbeta för att sedan flytta tillbaka när väl kriget är slut.

När det så gäller alla dem som smugglar sig in i Europa vore det olyckligt på flera sätt om de får asyl. Dels vore det djupt orättvist mot den stora majoritet som är kvar. Vidare skapar det starka incitament för ytterligare både dyr och farlig människosmuggling. För det tredje kommer många att rota sig i Europa och inte vilja återvända. Detta får allvarliga konsekvenser för återuppbyggnaden av Syrien eftersom det är de resursstarka syrierna som kommer hit. Så har patriarken Gregor III Laham i Syrien vädjat till de unga att stanna kvar. De behövs, för kyrkans och sina hems skull.

Så långt Paul Collier. Och så långt vad som är bäst för Syrien och majoriteten av syrier. Men en legitim fråga är också vad som är bäst för Sverige. En suverän nation måste kunna bestämma över sin egen framtid och inte helt vara i händerna på händelser i länder långt borta. Ett land, dess institutioner och kultur byggs långsamt upp under loppet av århundraden. Därför måste man vara varsam med förändringar och de större förändringar som sker måste folket besluta om. Det innebär nu inte att vi skulle ha en moralisk rätt att ignorera lidande och död utanför landets gränser. Nej, vi har en plikt att göra vad vi förmår för att rädda liv. Men sedan bör man vara varsam med att dela ut plikter. Hur många vi härbärgerar och under hur lång tid måste få vara något som vi gemensamt kan besluta om utan att samtalet ska behöva präglas av det höga moraliska tonläge som vi har i dag. Vi behöver inte härbärgera syrier för att rädda deras liv. Alternativet för syrierna till att bo i Europa är inte att bli slaktade av Assad eller IS utan att bo i trygga flyktingläger så länge kriget pågår.

Paul Colliers tankar liksom idén om vår nationella suveränitet rimmar väl med att, som det står i Apostlagärningarna 17:26, Gud har skapat de gränser inom vilka folken skall bo. Nationerna är inte enbart människans skapelse utan har sitt ursprung i Gud. När krig och katastrofer rubbar denna goda ordning, att folk bor inom sitt lands gränser, bör vi därför söka lösningar som underlättar ett hemvändande. Detta är nu ett argument mot massmigration, inte mot migration som sådan. Migration är positivt, en frihet för individer och vitaliserande för kulturer. Men den bör vara reglerad och underställd landets integrationsförmåga och, till syvende och sist, demokratiska beslut.

Självfallet ska vi älska vår nästa och visa barmhärtighet mot främlingen och den hemlöse. Allt jag skrivit ovan är fullt förenligt med dessa centrala bud. Men för att verkligen göra det goda, till skillnad från att känna sig god, behöver vi tänka flera varv på våra besluts konsekvenser.

Denna artikel är publicerad i Dagen.

Läs även vad andra skriver om , .

den 18 maj 2015


  Biskop Antjes prioriteringar

Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén var nyligen i Rom och talade med påven. Under sin audiens höll hon ett tal där hon bland annat stolt meddelade att Svenska kyrkan nu avyttrat alla tillgångar i företag som sysslar med fossila bränslen. Så jag skämtade lite med henne, andra blandade sig i, biskopen svarade liksom även hennes teologiska sekreterare. Dialogen kom att handla om varför hon talat så lite om vad som borde vara högprioriterat för världens samlade kristenhet, nämligen situationen för de kristna i Mellanöstern. Nedan följer dialogen, följd av några kommentarer. Min YouTube-länk går till ett klipp från Prager University om varför vi egentligen borde älska fossila bränslen.

Twitterdiskussion med Biskop Antje

Den som läser biskopens tal finner en mängd referenser till HBTQ-rättigheter, lika löner för män och kvinnor, social rättvisa, tragedin i Medelhavet (”En skam för Europa!”), mycket om klimatförändringar och fossila bränslen och väldigt mycket om att välkomna den nya gränslösheten (vi måste göra oss av med ”rädslan för att beröra och bli berörd av det som är annorlunda”.) Och så en mening om de kristna i Mellanöstern: ”Vi sörjer och vredgas över den tragiska minskningen av kristen närvaro i Mellanöstern.”

I ärlighetens namn gör även påven en större sak av klimatförändringarna än att kristna mördas och fördrivs i en sällan skådad omfattning. Men det gör inte saken bättre för Svenska kyrkans och biskop Antjes del. Vi vet vad som händer och det händer nu. Även om kyrkan själv saknar makten att försvara de kristna där borde dess högsta representanter åka världen runt och samtala med, uppmana och förmana världens ledare att ingripa. Och då inte bara humanitärt utan även militärt. Biskop Antje borde även tala till oss kristna i Sverige om att vi måste vakna ur vår välfärdskoma (uttryck myntat av Expressens Ann-Charlotte Marteus) och aktivera oss för våra trossyskon. Vi behöver bli omruskade. Det är för detta vi har kyrkliga ledare.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 22 februari 2015


  Den ökande antisemitismen angår oss alla

Här ett mycket starkt tal om den ökande antisemitismen som den franske premiärministern höll för några veckor sedan. Lyssna och låt er beröras.

Som han säger: ”We’re not outraged enough”. Detta borde vi uppröras över. Inte över saker som Birros självömkan.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 10 januari 2015


  Ett litet samtal med ärkebiskopen om Breivik och islamismen

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev igår att ”Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.” Men det finns flera stora skillnader mellan Breivik och de islamistiska mördarna i Paris (och på andra ställen). För det första skedde dåden i Paris i Guds namn. Mördarna ropade ”Allahu akbar” och att de nu hämnats profeten medan Breivik tog avstånd från religionen. För det andra är mördarna i Paris delaktiga i en stor jihadistisk rörelse medan Breivik stod ensam. Så jag twittrade lite:

Under morgonen svarade ärkebiskopen och vi fick ett litet samtal:

antje

Det är många märkligheter i samtalet. En av dem är att hon vill bekämpa islamismen genom att arbeta mot det hon kallar islamhat. Det är att börja i fel ända. Hon talar om vad vi kan göra praktiskt. Och det är viktigt. Vad kan vi göra mot islamismen? Annat än att kriga mot den förstås. Här är jag rådvill och tänker att det i första hand är en kamp muslimer emellan om islams själ. Vi utanförstående måste vara sanningsenliga och inte ducka för de stora problem som finns inom islam med våld, extremism och intolerans.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 5 januari 2015


  Reza Aslan, islam och dess kristna försvarare

I mitt twitterflöde menar många att religionsprofessorn och författaren Reza Aslan verkligen punkterar ”islamofobin” i en intervju hos CNN. Jag förvånas över att så många låter sig imponeras. Här är klippet:

En av de personer som lyft fram detta inslag är teologen Joel Halldorf, numera ledarskribent på Dagen liksom lektor vid Teologiska högskolan Stockholm. Han menar att ingen förklarat kopplingen mellan våld och islam bättre än Reza Aslan, att han ”använder fullständigt transparenta argument som vem som helst kan pröva” och att dessa argument är hållbara. Låt oss då pröva argumenten med hjälp av en genomgång som den katolske islamkännaren Robert Spencer gjort av samma inslag. Men innan vi drunknar i detaljer som har mer eller mindre bäring på hur vi utvärderar islam, låt oss först undersöka hur Reza Aslan svarar på frågan om huruvida islam främjar våld (4:30 in i inslaget). Han säger:

Islam främjar varken våld eller fred. Islam är bara en religion och som vilken annan religion som helst beror det på vad man för med sig. Är du en våldsam person kommer din tro att bli våldsam vare sig du är kristen, hindu, jude eller muslim… Det finns buddistiska munkar i Burma som slaktar kvinnor och barn. Främjar buddism våld? Självklart inte. Människor är våldsamma eller fredliga och det beror på deras politik och världsbild.

Detta är ett häpnadsväckande påstående och jag har svårt att tro att någon vid sina sinnens fulla bruk ärligt kan mena att religioner, till skillnad från politiska ideologier och världsbilder, inte påverkar människor i en eller annan riktning. Enligt Reza Aslan är religioner helt tomma på sådant innehåll som påverkar människor i en fredlig eller våldsam riktning. Att vi kristna har en fredsfurste som begär att vi söker freden skulle alltså inte ha någon effekt på oss. Att Muhammed var en krigsherre och att Koranen innehåller många verser som uppmanar till våld mot otrogna skulle inte heller ha något inflytande på muslimer. Religioner, enligt Aslan, är bara vad vi människor gör dem till just nu. De påverkar aldrig oss, det är vi som påverkar dem. Hur kan någon tänkande människa tro detta? Och varför skulle politiska idéer, till skillnad från religiösa, påverka människor då? För att citera Reza Aslan själv: Att tro detta, och här väljer jag mina ord väl, är idiotiskt.

Ovanstående är egentligen tillräckligt för att diskvalificera Reza Aslan som en seriös person, han är antingen oärlig eller ointelligent. Men låt oss ändå backa bandet för att titta på åtminstone några av hans övriga påståenden:

– Han påstår att kvinnlig omskärelse inte är en muslimsk utan en centralafrikansk sedvänja och nämner Eritrea och Etiopien, två länder som domineras av kristna befolkningar. Ingen annanstans är kvinnlig omskärelse ett problem, säger han. Nu är ju dessa länder inte centralafrikanska utan östafrikanska men varför bry sig om sådana detaljer? Men att kvinnlig omskärelse endast är ett problem där är inte sant. Indonesiens största muslimska organisation har deklarerat att kvinnlig omskärelse är en ”mänsklig rättighet”. Det försvaras av muslimer i Australien, det är ett stort problem i Storbritannien, är vanligt i Irak, är ett växande problem på Maldiverna och bland kurder finns rapporter om att 41 procent av kvinnorna tvingats bli omskurna. Visst är det så att kvinnlig omskärelse förekommer bland icke-muslimer men endast islam godkänner ingreppet och islamsk lag påbjuder det för alla pojkar och flickor.

– Kvinnor diskrimineras endast i ett fåtal muslimska länder, som i Saudiarabien och Iran. I många muslimska länder har kvinnor en stark ställning, exempelvis i Indonesien, Malaysia, Turkiet och Bangladesh. Därför är det fel att påstå att muslimska länder generellt kännetecknas av kvinnoförtryck, menar Reza Aslan. Men Human Rights Watch meddelar att i Indonesien, både nationellt och lokalt, växer antalet diskriminerande lagar och regler mot kvinnor stadigt. Situationen för kvinnor i Bangladesh och Turkiet lämnar också mycket att önska. Malaysia verkar vara det muslimska land som bäst värnar kvinnors rättigheter men gör också det i motstånd mot just konservativa islamiska krafter.

– Reza Aslan kritiserar också Benjamin Netanjahu för att han jämför Islamiska Staten med Hamas. ”Det är löjligt och alla vet det”, säger han. Varför är jämförelsen löjlig? Båda rörelserna är islamistiska, båda önskar införa sharia, båda önskar ett kalifat, båda tror på våldsam jihad och att icke-muslimer ska underkuvas. Skillnaden är att Hamas endast krigar mot Israel medan IS krigar mot alla.

Förutom att så gott som allt han säger är felaktigt är han raljant och otrevlig trots att reportrarna ger honom gott om tid och ställer rimliga frågor. Det är sammantaget mycket svårt att förstå vad som tilltalar Joel Halldorf, David Nyström med flera som cirkulerar denna intervju.

Det ser förstås olika ut i världens muslimska länder men detta faktum gör det ju inte omöjligt för oss att dra några slutsatser om islam och dess påverkan på sina omgivningar. Mycket talar för att det inom varje land med muslimsk befolkning sker en rörelse i islamistisk riktning. Med tanke på att denna sker med hänvisning till mer bokstavliga tolkningar av Koranen och hadhiterna och som en reaktion på islams urvattning skulle man kunna kalla islamismen för en muslimsk väckelserörelse.

Istället för att lyssna på Reza Aslan tycker jag man bör titta på en stor studie utförd av Pew Research Center om tillståndet bland världens muslimer. De har intervjuat 38000 muslimer i 39 länder och territorier. Resultatet visar att islamismen är en strömning som ungefär hälften av alla muslimer mer eller mindre ansluter sig till. Jag avslutar med några bilder från studien.

sharia

sharia2

sharia3

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 22 december 2014


  De medeltida korstågen och islams sanna natur

Jag lovade återkomma om frikyrklighetens stora upprop för en generös flyktingpolitik. Förutom att det ignorerar de problem som folk upplever med en allt större invandring innehåller det också märkliga skrivningar om islam och de medeltida korstågen:

Vi begår ett stort misstag om vi säger att dessa islamistiska grupper visar på islams sanna natur. Det är ett lika stort misstag som att säga att korstågen under medeltiden visar på den kristna trons sanna natur. Flyktingar som kommer hit vill leva ett liv i fred och trygghet.

Poängen verkar vara att vi inte ska hålla de muslimska flyktingar som kommer till Sverige ansvariga för de illdåd som begås i islams namn. De allra flesta av flyktingarna har inget med dessa att göra och vill bara, precis som vem som helst, leva i fred. Och det är sant. Alla med goda asylskäl som söker sig hit, oavsett deras religiösa tro, bör få uppehållstillstånd i Sverige. Och de bör mötas med respekt och medkänsla, snarare än misstänksamhet och självklart inte fientlighet.

Men allt detta kan sägas utan att uttala sig om islams sanna natur eller att göra jämförelser mellan islamism och medeltidens korståg. Det är knappast kyrkans uppgift att försvara islam, än mindre att spä på missuppfattningar om naturen av kyrkans korståg. Naturligt vore att inta en kritisk hållning till konkurrerande livsåskådningar. Och i fallet med islam finns det mycket som talar för att vi bör förhålla oss vaksamma till det som nu händer inom den muslimska världen och detta alldeles oavsett vad vi tror om islams sanna natur.

Islamismen är en stark rörelse inom islam som inte endast attraherar en liten extremistisk minoritet. Tvärtom bekänner sig en knapp majoritet av dagens muslimer världen över till en islamistisk agenda (för mer om detta, läs Pew Research stora studie eller se Ben Shapiros rappa sammanfattning). Detta innebär att rekryteringsbasen för extremistiska terrorgrupper som IS och al Qaida med flera är stor. Det leder också till problemet att en stor grupp muslimer inte ansluter sig till det demokratiska och liberala projektet. Vad vi kan göra åt detta har jag inget svar på. Men problemet bör i alla fall erkännas och inte ignoreras.

Att kristna krigade i Guds namn för snart 1000 år sedan under korstågen är vidare inget argument för att vi ska vara tysta idag om de uppenbara problem som den muslimska världen har med våld och extremism. Problem bör påtalas där de föreligger. Och varken då eller idag bör vi förringa de religiösa motiven till de olika våldsyttringarna. Kanske är det så att korstågen är helt förenliga med den kristna tron och att de islamistiska illdåden på samma sätt kommer ur islam rätt förstådd. Denna jämförelse är inget att rygga för. På det hela taget är korstågen nämligen något som vi kristna av idag egentligen borde vara stolta över. De var en reaktion mot en muslimsk aggression som handlade om att återta förlorade områden och göra Jerusalem säkert igen för pilgrimer. Att kristna idag i tystnad låter sina bröder och systrar fördrivas och dödas i Nigeria, Somalia, Syrien och Irak är kanske mer ett tecken på kyrkans förfall än att den har återfunnit sina rötter.

Genom sin jämförelse förstärker författarna till uppropet och dess undertecknare de vanföreställningar som råder om korstågen. Det är djupt olyckligt och oansvarigt, särskilt som det sker av en så stor grupp kristna ledare och teologer.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 14 december 2014


  En torterad rapport

Vi bombarderas nu av artiklar om vad som i våra medier kallas den amerikanska senatens tortyrrapport. Återigen är det julafton för alla dem som gillar att hata USA, särskilt dess förre president George W Bush. Problemen med rapporteringen är dessvärre många.

För det första är det inte senatens rapport som presenterats. Det är den demokratiska senatens rapport. Och den innehåller en minoritetsrapport som motsäger majoritetsrapporten på centrala punkter. Om endast några veckor tar republikanerna över senaten och hade rapporten presenterats då hade majoritetsuppfattningen varit helt annorlunda. Frågan är alltså ytterst politiserad och demokraterna gör här ett solojobb som sätter strålkastarljuset på landets förre president. Endast av denna anledning finns det därför skäl att betrakta rapportens slutsatser med viss skepsis.

För den andra informerade CIA kongressens underrättelsekommittéer exakt om vilka förhörstekniker som då användes och fick dess stöd. Så skriver Porter Goss som var ordförande för representanthusets underrättelsekommitté under åren 1997 – 2004:

– The chairs and the ranking minority members of the House and Senate intelligence committees, known as the Gang of Four, were briefed that the CIA was holding and interrogating high-value terrorists.
– We understood what the CIA was doing.
– We gave the CIA our bipartisan support.

Demokraterna, inklusive både Dianne Feinstein (som nu är ordförande för senatens underrättelsekommitté) och Nancy Pelosi, kände alltså till och stod bakom det som de nu låtsas ovetande om och chockerade av. Faktum är att det under åren efter 11/9 rådde politisk konsensus om båda krigen och att det krävdes tuffare metoder för att få fram information om al Qaidas planer och organisation. Feinstein uttalade sig så här 2002: ”we have to do some things that historically we have not wanted to do to protect ourselves.” Nu har emellertid vindarna vänt och landet är djupt splittrat.

I demokraternas rapporten saknas vittnesmål från CIA-chefer. Dessa råkar, för det tredje, vara unisont kritiska till rapportens slutsatser att ”tortyren” (mer om det senare) inte hjälpt USA få fram viktig information om al Qaida. Det är även minoritetens uppfattning att CIA:s tuffare förhörsmetoder fått fram kritiska upplysningar. Så här skriver några av de tidigare CIA-cheferna i en gemensam artikel:

A powerful example of the interrogation program’s importance is the information obtained from Abu Zubaydah, a senior al Qaeda operative, and from Khalid Sheikh Muhammed, known as KSM, the 9/11 mastermind. We are convinced that both would not have talked absent the interrogation program.

Information provided by Zubaydah through the interrogation program led to the capture in 2002 of KSM associate and post-9/11 plotter Ramzi Bin al-Shibh. Information from both Zubaydah and al-Shibh led us to KSM. KSM then led us to Riduan Isamuddin, aka Hambali, East Asia’s chief al Qaeda ally and the perpetrator of the 2002 Bali bombing in Indonesia””in which more than 200 people perished…

Without revealing to KSM that Hambali had been captured, we asked him who might take over in the event that Hambali was no longer around. KSM pointed to Hambali’s brother Rusman Gunawan. We then found Gunawan, and information from him resulted in the takedown of a 17-member Southeast Asian cell that Gunawan had recruited for a “second wave,” 9/11-style attack on the U.S. West Coast, in all likelihood using aircraft again to attack buildings. Had that attack occurred, the nightmare of 9/11 would have been repeated.

Nu rycker många kanske på axlarna ändå. Tortyr har förekommit och det är fel. Slut på diskussionen. Men så enkelt är det inte. Först måste begreppet tortyr definieras. Att det förekommit oförsvarliga övergrepp står utom allt tvivel och ansvariga borde ha bestraffats för detta. Men antalet övergrepp är litet. Det som diskuteras är metoder som ”water boarding” och berövande av sömn och om huruvida CIA systematiskt använde sig av dessa och andra liknande metoder vid förhör. Om dessa metoder verkligen vore tortyr juridiskt sett skulle administrationen inte ha något annat val än att åtala alla inblandade på grund av internationella förpliktelser. Men så sker inte vilket är ett tecken på att metoderna inte når upp till den nivå av brutalitet som juridiken kräver för att de ska klassas som tortyr. Detta är troligt eftersom CIA tog fram de nya förhörsmetoderna i samråd med Justitiedepartementet.

Men bortsett från det juridiska finliret måste man även fråga sig om dessa metoder verkligen, på ett moraliskt plan, är desamma som ”klassiska” tortyrmetoder som att bränna folk, dra ut naglar och hälla syra i såren, dra ut tänder och ge elektriska chocker. Dessa metoder ger fysiska och psykiska men för livet. När det gäller ”water boarding” är det en del av den militära träningen i USA att utsättas för detta. Metoden orsakar stor fruktan för stunden men tydligen inga men för livet, fysiskt eller psykiskt. Effekterna av längre tider utan sömn känner jag inte till.

Jag argumenterar inte för att dessa tuffare förhörsmetoder är oproblematiska. Det är en god regel att använda sig av metoder som extraherar information utan våld eller skrämsel. Men saker blir mer komplicerade, moraliskt sett, när många människoliv står på spel och man möter motståndare som inte skyr några medel. Vilka förhörsmetoder är, exempelvis, rättfärdiga i det fall en person sitter inne med information om en bomb som snart kommer att explodera och döda tusentals människor? Få säger nog att allt vi bör göra är att läsa upp personens rättigheter och sedan fråga honom om vad han vet.

Amerikaner har sedan 11/9 2001 levt under ett påtagligt hot om ytterligare islamistiska terrordåd. Enligt företrädare för den amerikanska administrationen har attacker avvärjts genom att man fått kunskap via dessa tuffare förhörsmetoder. Har vi då, i det fredliga Fylke, egentligen någon rätt att peka finger? Jag tycker inte det.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 2 november 2014


  Är problemet islam eller islamism?

I veckan lyssnade jag på en intervju med den sympatiske muslimen Zuhdi Jasser om behovet av en reformation inom islam. Jag gick tillbaka några år och fann att han debatterat frågan om utsikterna därtill med islamkännaren Robert Spencer:

Spencer är pessimistisk. Anledningen är att problemen med islam (våldet, intoleransen, irrationaliteten och påtvingad sharia) inte endast är några moderna yttringar utan går tillbaka till dess grundare, heliga texter och uppkomsthistoria. Jasser pekar visserligen på att samhällen som dominerats av islam inte alltid präglats av våld och intolerans, åtminstone inte jämfört med andra samhällen under samma tid. Spencers svar är att i den mån detta är sant (vilket han ställer sig tveksam till) räcker det att muslimer återvänder till rötterna för att förtrycket av oliktänkande ska ta fart. Tolerans kommer av värden utanför islam, intolerans kommer däremot från dess kärna. Det är därför han i en annan debatt påstår att den ende gode muslimen är den som inte tar islam på stort allvar.

Jasser menar att islam måste moderniseras. Dess lärosatser bör ses i ljuset av moderna filosofer och statsmän som tydligt separerar kyrka och stat. Tanken att moské och stat ska hållas åtskilda måste slå rot bland muslimer för att islam ska ha en framtid. Det är lätt att känna sympati för denna ambition. Samtidigt skulle jag som troende muslim inte attraheras det minsta av det han säger om han inte kan visa att detta harmonierar med Muhammeds liv och undervisning. En effektiv reform måste ta sin utgångspunkt i källorna. Är då detta möjligt? Jag delar Spencers skepsis.

Mellanösternkännaren Daniel Pipes skrev för ett tag sedan om samma ämne. Precis som Zuhdi Jasser menar han att vi av framförallt pragmatiska skäl bör se islamism som problemet, inte islam. Gör man islam till problemet får man ett helt folk mot sig och öppnar inga vägar för troende muslimer att reformera sig (utan att de lämnar islam). Men frågan om vad som är sant måste ändå vara avgörande, tänker jag. Och här upplever jag att Robert Spencer har mycket på fötterna.

Det sägs ofta att islamisterna endast är en liten minoritet av världens muslimer. Stämmer detta? Den amerikanske politiska kommentatorn Ben Shapiro visar övertygande att så inte är fallet:

Enligt dessa siffror är antalet islamister i världen runt 800 miljoner. Det är många, faktiskt en majoritet av alla muslimer. Även detta talar för att islamismen inte är ett randfenomen bland världens muslimer.

Uppdatering: 3 miljoner britter stöder tydligen Islamiska Staten.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

« Tidigare inlägg  Nästa sida »