Skip to main content.

den 29 augusti 2012


  Aborträttigheter under president Romney

Idag skriver Martin Gelin för Dagen Nyheter att aborter kanske skulle förbjudas om Mitt Romney blir president genom att han upphäver Roe v Wade, det domslut som gjorde aborträtten till en grundlagsskyddad rättighet i USA. Gelin skriver:

Det är vanligt att folk som är för både aborträttigheter och Romney försvarar detta med att det inte skulle leda till att aborträttigheterna försvann i USA, utan bara att lagarna skulle bestämmas på delstatsnivå. Inte stor skillnad, menar de alltså. …

Men vad skulle upphävandet av Roe v. Wade faktiskt innebära i praktiken?

Gelin citerar sedan en artikel i Washington Post där det hävdas att 31 delstater skulle förbjuda aborter (utan särskilda skäl) och att det skulle bli mycket glesare mellan abortklinikerna.

Man kan tycka att detta låter ruggigt. Men oavsett ståndpunkt i abortfrågan är det ur en demokratisk synvinkel rimligt att abortlagstiftningen åter blir möjlig att påverka för landets medborgare. Särskilt med tanke på dessa siffror. Om 31 delstater är redo att förbjuda aborter (utan särskilda skäl) innebär ju att det en väldigt stor andel amerikaner, kanske en majoritet, är abortmotståndare. Denna folkvilja borde få komma till uttryck i en demokrati värd namnet.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 25 augusti 2012


  Vad Todd Akin borde ha sagt

Vid det här laget har hela världen hört den amerikanske senatorn Todd Akin försvara sin nolltolerans för aborter med hänvisning till att kvinnokroppen på något sätt ser till att hejda en befruktning om kvinnan blir våldtagen. I många fall, alltså. Genom att använda uttrycket ”legitimate rape” gjorde han saken ännu svårare för sig. Nu önskar ledande republikaner att han drar tillbaka sin kandidatur. Och demokraterna gnuggar händerna av förtjusning.

Det råder inget tvivel om att senatorn försvarade sin position riktigt uselt. Frågan om abort verkligen borde förbjudas även efter våldtäkt och incest dyker alltid upp och han borde därför ha varit förberedd på den. Nu finns det en gnutta sanning i det han säger, nämligen att kvinnans orgasm främjar befruktningen. Det gör att kvinnan alltså har svårare att bli gravid efter en våldtäkt. Hur vanligt det är har jag ingen aning om, även om jag gissar att det hör till ovanligheterna. Men saken är att senatorns svar saknar relevans eftersom det ändå händer att kvinnor, efter en våldtäkt, blir gravida. Och varför borde kvinnan inte få göra abort då? Senatorns svar hjälper här föga.

Det enda svar som duger är det som är anledningen till abortmotståndet överhuvudtaget, nämligen att även fostret är en människa med mänskliga rättigheter. Hur människan kommer till, vare sig det är genom en kärleksstund mellan makar eller genom en våldtäkt, förändrar inte det faktumet. Todd Akin, som den abortmotståndare han är, borde rimligen känna till detta argument. Så varför använde han inte det då?

Tillåt mig att spekulera.

I sitt svar hänvisade Todd Akin till vad en läkare sagt. Genom att göra det trädde han in på vetenskapens domäner där svaren till alla frågor är en studie som innehåller hårda och odiskutabla fakta. Det är på studier som vi idag förväntas basera våra uppfattningar och all politik. Argument som ”forskning visar” eller ännu bättre ”all forskning visar” står väldigt högt i kurs. I detta klimat betraktas moraliska eller logiska argument som svaga eller till och med ogiltiga. På sin höjd har de ett värde för dem som delar en särskild livsåskådning. Detta påverkar förstås frimodigheten hos en politiker att utgå från sin egen övertygelse i en fråga som aborter. Samtidigt blir förmågan att föra moralfilosofiska samtal eftersatt när träningen uteblir.

Måhända var det av denna anledning som Todd Akin snöade in sig på märkligheter om att kvinnor inte blir gravida av en våldtäkt. En läkare hade ju sagt det. Forskning visar, och så vidare. I den mån han faktiskt är av övertygelsen att fostret är en människa som borde få leva även fast pappan har våldfört sig på mamman borde han ha haft större tilltro till allmängiltigheten i sin övertygelse. För även om abortmotståndet delvis vilar på ett moraliskt argument (”du ska icke dräpa”) innebär ju inte det att det kan avfärdas som endast en privat övertygelse. Det vore i sådana fall inget argument utan endast en känsla. Nej, abortmotståndare menar att argumentet är allmängiltigt. Och jag vet ärligt talat ingen som hävdar motsatsen. Abortmotståndets andra argument (”fostret är en människa”) är ett argument som utgår från våra biologiska kunskaper om fostret. Det är alltså ett argument baserat på vetenskap där man kan hänvisa till forskningen (för mer om detta, se Zygoten är en människa).

En annan möjlighet för Todd Akin hade varit att säga så här: Antalet aborter som sker efter våldtäkter är en mycket liten del av det totala antalet aborter. I första hand vill jag ägna min tid åt de stora flertalet aborter som verkligen saknar goda skäl. Om er enda invändning mot en skärpt abortlagstiftning  är att aborter måste vara tillåtet efter våldtäkt och incest, låt oss då arbeta för det vi har gemensamt så att vi får ner dessa groteska siffror på antalet dödade människoliv och tillsammans är med och återupprättar en livets kultur i detta land.

Men inte heller det sa han. Istället påstod han att kvinnor inte blir gravida av en våldtäkt. För det mesta. Säger en läkare. Det är ett tragiskt intellektuellt haveri.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 24 augusti 2012


  Reaktioner på domen mot Breivik

Under dagen kom så domen mot Breivik. Han fick det maximala straffet som kan ges för de 77 människoliv han tog, 21 år i fängelse och sedan förlängt med fem år i stöten. Domstolen ansåg alltså att Breivik var tillräknelig och därför ansvarig för sina handlingar. Enligt domstolen var det hans ideologi och inte vanföreställningar som motiverade honom. Domaren säger:

Den tilltalades uttalande om att vara i ett inbördeskrig kan förstås i en politisk kontext som förekommer i högerextremistiska subkulturer.

På detta reagerade Seglora Smedja snabbt med att det nu var ”dags att ta hatet på allvar”. De skriver:

När nu den politiska naturen hos Breiviks brott bekräftats så kan alla spekulationer om att han vore en ”ensam galning” avfärdas en gång för alla. Nu underlättas det antirasistiska arbetet något. Nu kan vi mer obehindrat reflektera över våldsideologin som gav hans gärningar livsluft… Hatet växer i Europa, och dagens dom mot dess mest välkände representant är en tydlig signal att det är dags att våga se på hatrörelsen med nykter och självkritisk blick.

En snarlik reaktion kom också snabbt från Expo:

Nu är det faktum att hans fruktansvärda handlingar var politiskt motiverade ett obestridligt faktum. Det återkommande mantrat ”ensam galning” kan med andra ord förpassas till historiens soptipp.

Dessa reaktioner innehåller många felaktigheter. För det första döms Breivik ensam och hans galenskap kan fortfarande diskuteras. Domstolen betraktar honom som tillräknelig men det är enbart ett juridiskt begrepp och säger inte mer än att mannen visste vad han gjorde och var fri att avstå. Att kalla Breivik både ensam och galen låter sig därför fortfarande göras.

För det andra utgör inte domslutet den slutgiltiga och fullständiga sanningen om Breivik och hans drivkrafter. Hade domstolen kommit fram till att Breivik var psykiskt sjuk och dömt honom till vård hade vi ändå varit fria att dra samma slutsatser. Så domslutet avfärdar inte ”en gång för alla” någonting, lika lite som det gör någonting till ett ”obestridligt faktum”. Domstolen sitter inte inne med någon gudomlig sanning som det bara är att rätta sig efter.

För det tredje utgör domen mot Breivik inte en dom mot de ideologier som, i olika grad, motiverat honom. Domstolen värderar inte dessa ideologier utan Breivik och hans handlingar. Domen mot Breivik påverkar därför inte alls hur vi reflekterar ”över våldsideologin som gav hans gärningar livsluft”. De ideologier som påverkat Breivik ska istället bedömas på sina egna meriter. Det går inte att ta genvägen över Breivik när man värderar allt som kan ha påverkat honom. Domen mot Breivik förändrar inte överhuvudtaget spelreglerna för denna värdering.

Det Seglora och Expo ägnar sig åt är att med verbalt våld tvinga samhällsdebatten i en riktning som tjänar deras syften. De vill kunna använda stämpeln Breivik för att kväva all debatt om invandring och islam. Främlingsfientlighet och rasism ska exponeras, ja. Och helt uppenbart inspirerades Breivik av våldsförhärligande ideologier som verkligen borde förpassas till historiens soptipp. Samtidigt måste det gå att ha kritiska synpunkter på invandrings- och integrationspolitik utan att stämplas som en breivikare. Det måste också gå att kritisera islam som vilken annan ideologi som helst. Jag förstår Seglora och Expo så att de vill begränsa utrymmet för detta, i mina ögon, legitima samtal. Låt oss inte gå i den fällan.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 13 augusti 2012


  Sturmark, Craig & Hume

Efter att under säkert en vecka ha varit åskådare till ett samtal på Twitter om vetenskap vs religion mellan Christer Sturmark och Josef Bengtson med flera, skrev jag ett inlägg med en länk till en text som William Lane Craig skrivit om vetenskapens metafysiska grundantaganden. Det gick illa. Samtalet spårade ur och verkar inte ha återupptagits. Innan samtalet tog slut hann Humanisternas ordförande säga några saker som är värda att uppmärksamma och resonera omkring för en vidare krets.

Så här började det:

Här hoppade jag alltså in:

Jag länkade till ett klipp från boken Philosophical Foundations for a Christian Worldview av William Lane Craig och J. P. Moreland som listar 10 metafysiska antaganden som vetenskapen vilar på. Något tidigare hade Sturmark haft en liknande diskussion med Josef Bengtson om hur man ska gå tillväga för att visa att universum är rationellt ordnat (som är en av punkterna i Craig/Morelands bok):

Och:

Innan jag kommenterar detta sista påstående av Sturmark vill jag redogöra för hur det hela slutade. Så jag går tillbaka till min dialog med Sturmark som nu kom att handla om Craig personligen:

Och slutligen detta:

Ja, det var i stort sett det hela. Över till analysen. För det första kan jag tycka att Craigs person borde ha gått att bortse ifrån. Det är inte några jättemärkliga påståenden han gör om vetenskapens grundvalar. Att vetenskapen utgår från att världen är ordnad och inte kaotisk låter, tja, ganska uppenbart. Inte heller är Craig ensam om denna uppfattning. Vi har förstås hans medförfattare, J. P. Moreland. Men även John Lennox, matematiker och vetenskapsfilosof, menar att vetenskapen vilar på påståenden som är snarlika trossatser (Sturmark har själv mött Lennox i debatt). Skulle även Moreland och Lennox vara pajasar? Nej, Craigs person och övriga uppfattningar hörde helt enkelt inte hemma i diskussionen.

Men även om Craigs karaktär inte är relevant för frågan om vetenskapens grundvalar tycker jag att det är viktigt att reda ut huruvida det finns någon grund för Sturmarks påståenden om honom. Tar verkligen ingen Craig på allvar? Är han enbart en oseriös debattör som mest är känd för att försvara folkmord i Gamla testamentet? En pajas? Själv har jag träffat men framför allt lyssnat på honom under lång tid och jag har svårt att tänka mig en mer seriös, lärd och välartikulerad filosof. Men min uppfattning om honom säger kanske inte så mycket. Vad säger andra?

I en intervju innan Christopher Hitchens mötte William Lane Craig i debatt påstår Hitchens att i hans ateistkretsar är Craig känd för att vara ”very rigorous, very scholarly, very formidable”. Utan reservationer, lägger han till. Sedan gick han upp i debatt och, ja, det gick inte så bra för Hitchens. Så här skriver en ateistisk bedömare:

The debate went exactly as I expected. Craig was flawless and unstoppable. Hitchens was rambling and incoherent, with the occasional rhetorical jab. Frankly, Craig spanked Hitchens like a foolish child.

Och så här brukar det gå när Craig debatterar ateister. Varifrån kommer då idén att Craig skulle vara ”en pajas som försvarar folkmord”? Jo, från Richard Dawkins. När Craig besökte England förra året blev Dawkins inbjuden att möta honom. Av de fyra stora namnen bland de nya ateisterna (Christopher Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennet, Richard Dawkins) har Craig debatterat de övriga tre. Men Dawkins avböjde. Han förklarade sig i en längre artikel i The Guardian där han hänvisar till ett svar som Craig givit på sin egen sajt.  I sitt svar försvarar Craig Guds agerande när hebréerna, på Guds befallning, intog löfteslandet och drev ut och dödade Kananéerna som bodde där. En man med dessa åsikter kan man helt enkelt inte skaka hand eller dela podium med, menade Dawkins och kallade Craig en ”deplorable apologist for genocide” (en beklaglig försvarare av folkmord).

En av de brittiska filosofer som deltog i debatten mot Craig, Daniel Came, skrev i ett genmäle att Dawkins agerade cyniskt och anti-intellektuellt och att han dolde sina verkliga skäl bakom rökridåer. En bedömare i The Telegraph menade att Dawkins helt enkelt fegade ur: ”In Craig, Dawkins met his match. Like Jonah, he was confronted by the truth and he ran away.” Och detta är rimligen den troligaste förklaringen. Kristna har debatterat filosofen Peter Singer, som menar att det ibland är moraliskt rättfärdigt att döda spädbarn, eftersom Singer är både  etablerad och genomtänkt.  Så varför skulle inte Dawkins möta en av de främsta försvararna av Guds existens och kritiker av Dawkins bok ”The God Delusion”? Jag ser ingen bättre förklaring än att Dawkins anade att det skulle gå med honom som för Hitchens och inte ville riskera att förödmjukas offentligt. Bättre då fly än att illa fäkta.

Men tillbaka till sakfrågan. Christer Sturmark menar alltså att det inte bara är lätt utan ”supertrivialt” att visa att universum styrs av naturlagar. Hur då då? ”Induktion. Hume”, svarar Sturmark. Låt oss titta närmare på induktion och sedan vad filosofen David Hume tänkte i ämnet.

I motsats till deduktion innebär induktion att slutledningar baseras på enskilda händelser eller erfarenheter. Från ett ändligt antal singulära utsagor härleds en universell utsaga utan att denna logiskt impliceras. Exempel: Varje livsform som någon människa känner till är beroende av vatten för sin överlevnad. Alltså är alla livsformer beroende av vatten. Men notera att slutsatsen inte logiskt impliceras av premissen. För det är fullt möjligt att vi en dag stöter på en livsform som inte är beroende av vatten för sin överlevnad eftersom vi inte har kunskap om alla livsformer utan bara om dem som vi har observerat. Helt naturligt och inget konstigt med det. Induktion som metod till kunskap har denna inbyggda osäkerhet men det hindrar oss inte från att både till vardags och inom vetenskaperna att använda den. På så sätt har Christer Sturmark rätt. Vi vet att universum styrs av naturlagar eftersom naturvetenskaperna har noterat regelbundenheter.

Men vad är det egentligen som berättigar induktion som metod, filosofiskt sett? Eller med andra ord: vad är det som gör att vi litar på att induktion verkligen ger oss kunskap? Vi kan inte göra det av logiska skäl eftersom våra erfarenheter av induktion, logiskt sett, inte säger något om hur induktion fungerar nu. Lika lite som alla svanar behöver vara vita därför att vi endast har observerat vita svanar, lika lite behöver induktion alltid fungera enbart därför att metoden har fungerat historiskt. Men vår erfarenhet av induktion, då? Är det inte så att vi sätter vår tillit till induktionsmetoden därför att den visat sig fungera? Men detta leder till ett cirkelresonemang eftersom vi då använder induktion för att bevisa att induktion är en tillförlitlig metod.

Dessa tankar är inte mina utan kallas, ironiskt nog, Humes problem. Det var David Hume som reste denna invändning mot induktionsmetoden. Enligt Wikipedia utgör denna invändning ”antagligen den vassaste och mest förödande kritiken mot induktionen som har förts fram i filosofiska sammanhang.” David Hume noterar att människan tenderar att tro att saker beter sig på ett regelbundet sätt, att observerade regelbundenheter kvarstår i nuet och in i framtiden. Detta, menar han, saknar vi en rationell grund för enligt resonemanget ovan. Vår tilltro till induktion bygger således på ett grundantagande om verklighetens beskaffande, att universum är rationellt ordnat (som Josef Bengtson skriver).  Att genom induktion bevisa detta leder till ett cirkelresonemang.

För att sammanfatta: Nej, William Lane Craig kan inte avfärdas som en pajas. Och nej, vi kan inte bevisa universums regelbundenhet genom induktion eller med hänvisning till David Hume. Tvärtom förutsätter induktionsprincipen att universum är ordnat och inte kaotiskt.

Varför då ägna över 1000 ord åt dessa ämnen? För det första ger meningsutbytet ytterligare en illustration på sättet som ateister av idag alltför ofta argumenterar: raljerande och okunnigt. Inget nytt under solen där. För det andra visar diskussionen om induktion att vetenskapen inte endast är beroende av empiri, att metafysik således inte enbart har med religion att göra. För det tredje reser frågan om vetenskapens grundvalar vilken världsbild som bäst rättfärdigar dessa. Och det är en fråga som är värd sitt eget inlägg.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 3 augusti 2012


  Zygoten är en människa

Nasrin Sjögren, den kontroversiella, hade en spännande debatt om abort på sin publika Facebook-sida för drygt en vecka sedan. Hon bjöd på en kortkurs i abortmotstånd: ”ta valfritt abortliberalt argument. Byt ut ofödingen i exemplet mot en nyföding. Färdigt.” Invändningarna blev många. Debatten kom mycket att handla om när det mänskliga livet börjar. Nasrin, liksom jag själv, menar att livet börjar vid befruktningen. Från denna tidpunkt existerar det i mammans mage en ”entitet” som tillhör människosläktet, alltså en människa. Både hon och jag menar vidare att detta är en biologisk realitet och ingen teologisk eller filosofisk utsaga.

Patrik Lindenfors, som jag bemött i två tidigare inlägg helt nyligen och som är biolog till yrket, var en av dem som deltog i diskussionen. Han svarar Nasrin så här: ”Du är ute och cyklar. Peter har helt rätt. En zygot är inte ännu än människa, utan just en zygot.” En zygot är den cell som bildas då ägget förenas med en spermie, med andra ord ett befruktat ägg. Den Peter som Patrik refererar till hade tidigare skrivit: ”En mänsklig zygot är en zygot av H. Sapien. Inte en människa. En människa uppstår, i det vidaste begreppet, efter embryoperioden är avslutad.”

Är detta något annat än en lek med ord? För det handlar ju om en mänsklig zygot och ett mänskligt embryo. Vi har här något, en ”entitet”, som utvecklas successivt och får allt fler mänskliga egenskaper. Startpunkten för denna utveckling är befruktningsögonblicket. Det som utvecklas (”entiteten”) kommer att genomgå flera faser, varav zygot är den första. Under alla dessa faser är ”entiteten” densamme i det att den har samma DNA. Hur kan det då vara felaktigt att kalla denna entitet för en människa under alla dess faser? Och även om det existerar någon, för mig okänd, biologisk definition som säger att människan uppstår först vecka åtta måste rimligen embryot, som ju innehåller människans fullständiga genetiska information, ha ett högt skyddsvärde.

Nasrin frågar också Peter och Patrik om de förnekar ”att zygoten är en hel och levande organism som är tillhörig människosläktet”. Patrik svarar: ”Jamen givetvis är det inte det. Det är inte en mer ’hel organism’ än en samling andra celler.” För att komma från en biolog är detta svar anmärkningsvärt. Så skriver exempelvis Wikipedia:

A zygote … constitutes the first stage in a unique organism’s development.

Men vad säger då facklitteraturen? Exempel:

”Although life is a continuous process, fertilization is a critical landmark because, under ordinary circumstances, a new, genetically distinct human organism is thereby formed…” (O’Rahilly, Ronan and Müller, Fabiola. Human Embryology & Teratology)

”The development of a human begins with fertilization, a process by which the spermatozoon from the male and the oocyte from the female unite to give rise to a new organism, the zygote.” (Sadler, T.W. Langman’s Medical Embryology)

”Embryo: An organism in the earliest stage of development” (Dox, Ida G. et al. The Harper Collins Illustrated Medical Dictionary)

Och ja, där finns även ett påstående om att människan börjar sin utveckling vid befruktningen:

”This fertilized ovum, known as a zygote, is a large diploid cell that is the beginning, or primordium, of a human being.” (Moore, Keith L. Essentials of Human Embryology)

Så inte nog med att facklitteraturen (och Wikipedia) samstämmigt menar att embryot ÄR en levande och mänsklig organism (vilket alltså Nasrin påstod och Patrik förnekade), den menar också att zygoten faktiskt är människans början. Och det är väl vad sunt förnuft egentligen säger? Våra sinnen håller förstås inte med eftersom den mänskliga zygoten till sitt yttre inte skiljer sig från exempelvis en hunds. Men förnuftet, och vetenskapen, leder oss till att dra slutsatsen att zygoten är människans enkla början.

Det är inte heller så att ”en samling andra celler” kan likställas med den mänskliga zygoten. Endast den senare innehåller potentialen till alla människans egenskaper och förmågan att utveckla dessa, givet att den får näring. Om man implanterar ”en samling andra celler” i livmodern kommer inte kvinnan att föda ett barn nio månader senare. Återigen är det svårt att förstå hur en biolog kan missa ett sådant enkelt faktum.

Läs även vad andra skriver om , , ,