Skip to main content.

den 28 juli 2008


  Vårt land lider av en skilsmässoepidemi

Barn far illa av skilsmässor skriver Alf B Svensson, Annelie Enochson med flera i en debattartikel i DN. Artikelförfattarna, som presenteras som medarbetare vid Claphaminstitutet, hänvisar till ny forskning som visar att skilsmässa är bäst för barnen endast när det finns en öppen konflikt mellan föräldrarna. Och så är det endast i en tredjedel av de fall där föräldrar skiljer sig från varandra. Vidare hänvisar artikelförfattarna till en rapport från Folkhälsoinstitutet vars slutsats är att barn verkligen behöver en engagerad och närvarande fader, vilket de allt som oftast inte får om föräldrarna skiljer sig.

Inga märkligheter alltså. Skilsmässan är vuxenvärldens påfund, inte barnens. Den var aldrig tänkt att lösa problem för barnen utan är ett trubbigt redskap för vuxna att lösa sina konflikter på. Och det krävs ingen större fantasi för att sätta sig in i hur det känns för ett barn när dess föräldrar går skilda vägar (ofta ingen fantasi alls eftersom så många har upplevt det personligen). Och i följande stycke tycker jag att Svensson & co träffar helt rätt när de kritiserar hur vi negligerar skilsmässans negativa effekter:

Vi framhåller hur betydelsefullt det är för barnen att papporna tar föräldraledigt och är hemma och närvarande under barnets första år. Men att många barn sedan får växa upp med en frånvarande pappa som de sällan eller aldrig ser betraktar vi inte som ett lika stort problem.

Så visst är det så att skilsmässor drabbar barnen hårt. Och det borde betraktas så i samhället i stort och därför även inom politiken. Och det är egentligen endast det som artikelförfattarna önskar: att skilsmässor börjar betraktas som ett problem och att politikerna börjar jobba på att hitta sätt att få ner antalet skilsmässor. Och då inte bara för att lindra barns lidande utan för att samhället i stort vinner på att barn får en trygg uppväxt.

Oskyldigt? Icke så för Expressen. I en ledare går tidningen till skarpt angrepp mot vad man kallar religiöst motiverade irrläror. Redaktionen sparar inte på krutet: Claphaminstitutet associeras med Livets Ord (ve och fasa!), kd sägs föra ett krig mot skilsmässor, man kallar artikelförfattarna för dårfinkar med mycket mera. Ibland blir det riktigt komiskt. Exempelvis skriver man att Claphaminstitutets argumentation faller lika platt ”som de kristna förr trodde att jorden var.” Men att idén om att jorden är platt skulle ha ett kristet ursprung är enbart en populär myt, skapad i samma syfte som Expressen använder den nu: för att förlöjliga kristna. Sydsvenskan är inte mycket bättre. I en kort kommentar kallar man debattartikelns budskap för ”moralkakor” samt ”reaktionärt snömos”, allt under rubriken ”Kristdemokraternas sanna jag”. Men vari består egentligen det moraliserande, reaktionära eller religiösa i debattartikelns budskap? Varför denna upphetsning?

Precis som för några veckor sedan, när 12 läkare och barnmorskor skrev en artikel om att risken att få könssjukdomar ökar med antalet sexpartner, misstänker jag att den starka reaktionen beror på vilka budskapets avsändare är. Visst har artikeln vissa brister: den hänvisar till ”ny forskning” utan att säga vilken och artikeln har inte så mycket att säga om vad som egentligen kan göras för att minska antalet skilsmässor. Men det gör ju inte artikelns resonemang och slutsatser ogiltiga. Till och med Expressen erkänner att ”en skilsmässa inte är en framgångssaga”. Varför söker inte Expressen och Sydsvenskan gemensam mark med Claphaminstitutet och utan övertoner avfärdar de delar av artikeln som man inte håller med om (lite som Sanna Rayman gör på SvD:s blogg)?

Antagligen beror Expressens starka reaktion på att kristna, motiverade av sin kristna övertygelse, försöker påverkar politiken. Man skriver att debattartikeln ”är en obehaglig påminnelse om att en högerevangelistisk idérörelse har sina tarmar långt inne på socialdepartementet.” Men på vilket sätt är detta värre, ur demokratisk synvinkel, än att Svenskt näringsliv, för att inte tala om LO, utövar inflytande över näringsdepartementet och andra politiska maktcentra? Det är en del av demokratins väsen att människor, utifrån sina övertygelser, söker påverka politiken. Och att detta även sker i organiserad form. Men för Expressen verkar ”högerkristna” övertygelser vara på ungefär samma nivå som fascistiska och för de som hyser dem ges ingen pardon. Nej, de ska misstänkliggöras och avfärdas brutalt. Men detta är inget annat än ohyfsat beteende och förråande journalistik. Här finns utrymme för en offensiv replik från debattartikelns författare.

Vårt land lider av en skilsmässoepidemi och Claphaminstitutetgör rätt i att lyfta denna fråga. Att skilsmässor är ett gissel för barnfamiljer är givet. Men problemet är större än så. En skilsmässa skapar ju lidande för alla inblandade. Ett perspektiv som det inte talas mycket om är att varje skilsmässa innebär ett brutet löfte. När vi gifter oss deklarerar vi högt att det är för livet. Att sedan skilja sig gör att omgivningen rätteligen kan fråga vad det löftet egentligen var värt. Kan man överhuvudtaget lita på den personens ord? Vilken maka eller make kan lita på den andres löfte om livslång trohet vid det tredje eller fjärde äktenskapet? Kan man under sådana omständigheter ens avge ett sådant löfte med rent samvete? Brutna löften skapar misstro, mot andra och mot sig själv. Och misstro är knappast en god grund för stabila relationer. Så skapas en nedåtgående spiral mot allt skörare äktenskap.

Andra bloggar om: , ,

den 24 juli 2008


  Abortkulturen bejakar vår mörka sida

I söndags läste jag den gripande berättelsen om Clara Rojas som varit kidnappad av Farcgerillan i Colombia under sex år. Nu är hon fri och har återförenats med sin son som både föddes och tillkom i fångenskapen (om hon blev våldtagen framgår inte). Sonen, Emmanuel, tog gerillan ifrån henne när han blev sjuk. Clara Rojas’ modersinstinkter fick henne då att reagera kraftfullt. Med hennes ord:

Det var en fruktansvärd tid. Oron, ångesten, att inte veta något om mitt barn. Jag fokuserade på två saker: att överleva och att se till att min son överlevde. Jag skrev brev, hungerstrejkade, jag gjorde allt jag kunde komma på för att dra uppmärksamhet till min son, säger hon.
En gång hungerstrejkade hon i 16 dagar och är fortfarande förvånad över att hon inte dukade under.

Här har vi en kvinna som under mycket svåra omständigheter gör allt för sin son. Hon riskerar till och med sitt eget liv för att dra uppmärksamheten till honom. Så ska det vara! Föräldrar ska sätta sina barns intressen för sina egna. Och de gör det, för det mesta. Men kontrastera detta med de kommentarer jag får höra om varför kvinnor gör abort och på så sätt dödar sitt ofödda barn:

Kommentarerna är från minnet och därför inte ordagranna. Men de visar alla på en makalös och ohämmad egoism, fjärran från den kärlek som alla föräldrar är skyldiga sina barn. Denna hänsynslöshet mot det ofödda barnet beror på ett par olika saker. För det ena dröjer det innan modern med sin kropp verkligen känner att hon har en levande liten varelse inom sig, även om så är fallet. Och ännu längre dröjer det innan hon ser barnet med sina egna ögon. Relationen till det ofödda barnet får därför ingen eller väldigt liten näring av våra fem sinnen. För det andra bejakar abortkulturen vår mörka sida, den som säger ”tänk på dig själv och skit i andra”. Resultatet blir att 36000 barn dödas varje år i Sverige utan att mer än en handfull människor höjer på ögonbrynen.

Det är inte bra.

Andra bloggar om: ,

den 12 juli 2008


  Den stora lögnen om Irakkriget

Så var det dags att vakna. Frånvaron har varit lång och beror på tusen saker. Men framför allt på svårigheten att gå från tanke till ord. Och så är det fortfarande. Men så här kan det ju inte få fortsätta! Därför…

Det har blivit en vedertagen sanning i USA, Sverige och antagligen hela världen att Bush-administrationen ljög om sina motiv till att vilja invadera Irak. ”Bush lied, people died” står det på många bilar i USA. Resonemanget bygger på följande enkla argument: 1) Bush menade att det fanns massförstörelsevapen i Irak, 2) Inga massförstörelsevapen återfanns. Den slutsats många drar av detta är att Bush ljög. Men denna slutsats följer inte av argumenten, även om de vore sanna. Att det inte är så är egentligen uppenbart. Att ljuga betyder ju att medvetet tala osanning. Att ljuga är något klandervärt. Att omedvetet tala osanning är inte det. Och tur är väl det. För om så vore fallet skulle vi alla lida av konstant dåligt samvete. Tänk bara på alla dem som menade att jorden var platt under medeltiden…

Att Bush medveten for med osanning har ingen kunnat visa. Visst har Bush-administrationen anklagats för att ha påverkat CIA och andra underrättelseorgan för att få dem att leverera ”rätt” slags information, det vill säga information som stödde administrationen i dess påstådda krigsansträngningar. Om detta vore sant skulle det indikera att Bush visste att han behövde fejkade uppgifter för att få kongressen och folket med sig. Men dessa anklagelser har visat sig vara utan substans.

Till detta ska sägas att det också fanns andra goda skäl till att vilja angripa Irak. Landet leddes av en tyrann som mördade sitt eget folk och som vägrat att underordna sig FN:s krav på avväpning. Jag har skrivit om detta tidigare. Så förekomsten av massförstörelsevapen behöver inte ha varit det enda skälet till invasionen. Att USA fann mindre mängder kemiska vapen talas det vidare tyst om. Och det finns vidare mycket som talar för att det fanns stora förråd av massförstörelsevapen under vintern och våren 2003 då kriget började, vapen som sedan försvunnit spårlöst (för mer om detta, läs vad jag skrivit samt undersök vart detta leder). Vidare var ju USA inte ensamma om att hävda att Irak hade massförstörelsevapen. Till och med lilla Sverige påstod detta.

Det saknas helt enkelt goda skäl att tro att Bush ljög. Det stora Bush-hatet liksom det faktum att Bush-administrationen inte brytt sig om att försvara sig har tyvärr gjort att denna uppfattning fått så starkt fäste i de breda folklagren. Men kanske är det dags för ett uppvaknande. För några veckor sedan publicerade den liberala nyhetstidningen Los Angeles Times en artikel skriven av en redaktör vid namn James Kirchick på den likaledes liberala tidskriften The New Republic. Artikeln har rubriken ”Bush never lied to us about Iraq”. Kirchick skriver:

the notion that the Bush administration deceived the American people has become the accepted narrative of how we went to war.

Och:

Nearly every prominent Democrat in the country has repeated some version of this charge

Men:

In 2004, the Senate Intelligence Committee unanimously approved a report acknowledging that it ”did not find any evidence that administration officials attempted to coerce, influence or pressure analysts to change their judgments.” The following year, the bipartisan Robb-Silberman report similarly found ”no indication that the intelligence community distorted the evidence regarding Iraq’s weapons of mass destruction.”

Och:

Four years on from the first Senate Intelligence Committee report, war critics, old and newfangled, still don’t get that a lie is an act of deliberate, not unwitting, deception. If Democrats wish to contend they were ”misled” into war, they should vent their spleen at the CIA.

Hans slutsats:

it is intellectually justifiable for erstwhile Iraq war supporters to say — given the way it’s turned out — that they don’t think the effort has been worth it. But predicating such a reversal on the unsubstantiated allegation that one was lied to is cowardly and dishonest.

Detta är även min slutsats. Den stora lögnen om Irakkriget har inte Bush svarat för. Utan snarare alla dem som mot bättre vetande framhärdat i att anklaga Bush för lögner. Jag kallar det den stora lögnen därför att sanningen är så lättillgänglig att det krävs illvilja för att inte se den.

Andra bloggar om: , , ,