Skip to main content.

den 14 mars 2019


  Statens medicinsk-etiska råd gör aborträtten till det högsta goda

I dagarna har Statens medicinsk-etiska råd (Smer) släppt en rapport om sena aborter. Den är på många sätt en förfärande läsning. Perspektivet är att våra möjligheter att idag rädda allt tidigare födda utgör ett problem eftersom dessa möjligheter under dagens lagstiftning inkräktar på kvinnors rätt till sena aborter. Och det är denna rättighet som över allt annat måste skyddas trots att, även med rådets egna ord, människans rätt till liv ligger i den andra vågskålen.

Det har under lång tid varit klart att den medicinsk-tekniska utvecklingen, under rådande lagstiftning, påverkar hur sent aborter får utföras. Abortlagen säger att tillstånd till sen abort inte får ges ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.” Tillskyndare av svensk aborträtt har tidigare använt begreppet livsduglighet i syfte att ge abortgränsen en rationell grund. Först när fostret kan överleva utanför modern är det i egentlig mening en människa med människovärde och rätt till liv, har resonemanget gått.

Utan en referens till ”livsduglighet” skulle abortlagens veckogränser enbart vila på godtycke. Även formellt, alltså. För som kritiker har påpekat är fostret livsdugligt ända från konceptionen, om vi med livsduglighet menar just duglighet till liv. Att det inte kan överleva utanför livmodern upp till den 22:a veckan är därför ett skäl att behålla det i livmodern, inte ett argument för att få behandla fostret som vore det en inflammerad blindtarm.

När nu foster kan överleva utanför livmodern redan vecka 22 och även vissa foster överlever sena aborter sätts livsduglighetsbegreppet på prov. Håller vi fast vid det måste praxis ändras och den övre gränsen för abort sänkas. Men det är inte vad Smer föreslår. Nej, de föreslår istället att livsduglighetsgränsen ska ersättas av en fast veckogräns. De skriver: ”Gränsen för sen abort skulle därmed inte baseras på den medicinsk-tekniska utvecklingen inom vården av för tidigt födda”.

Det är ett fräckt förslag vars principlöshet borde genera alla utom de mest hårdhudade. För Smer vill alltså förkasta livsduglighetsgränsen just som den för första gången skulle kunna fylla sin avsedda funktion att begränsa hur sent aborter får utföras. Och kanske visar detta att begreppet aldrig var avsett att begränsa aborträtten utan tvärtom att enbart möjliggöra den genom att tillföra abortlagen från 1974 ett sken av vetenskaplighet.

Och det slutar inte där. Även i Smers föreställningsvärld får foster ett människovärde allra senast vid födseln, även om förlossningen är ett resultat av en sen abort. Det blir då ett barn med den rätt till liv som alla övriga människor har. Men att rädda ett barn som överlever en abort till livet skulle begränsa kvinnans självbestämmande och inskränka hennes, i Smers ögon absoluta, aborträtt.

Därför måste målsättningen vara ”att inga livsdugliga foster ska födas fram efter sen abort.” Och lösningen på detta är att innan aborten inleds injicera ett ”läkemedel” som gör att fostrets slående hjärta stannar. Det som injiceras är självklart inget läkemedel utan ett gift som dödar den lilla livsdugliga människa som, i kraft av sin mänsklighet, borde ha all rätt att leva och att få bli lämnad i fred. Smer kallar det ”feticide”, ett begrepp som hör hemma i brottsbalken. För ett brott är det, även om lagen säger något annat.

Smer hade kunnat föreslå andra förändringar av abortlagen som hade tagit större hänsyn till fostrets människovärde. Det hade rimmat bättre med följande formulering i rådets uppdrag: ”Människovärdet är knutet till människans existens, inte till det hon äger, gör eller kan.” Att de nu istället väljer att se på kvinnans rätt till sena aborter som absolut och orubblig gör det tydligt att rådet inte längre står upp för den humanistiska människosyn som har utgjort rådets, och hela vårt samhälles, fundament.

den 28 december 2015


  Kyrkan borde tala mindre politik och mer etik

Svensk kristenhet ägnar flyktingkrisen både stor uppmärksamhet och stora ord. Häromdagen skrev en rad kyrkoledare på DN Debatt om att Sveriges hårdare praxis riskerar vår medmänsklighet. Samtidigt firades för ett par veckor sedan Livets söndag utan kritik, åtminstone som nådde utanför kyrkväggarna, av den praxis som varje dag tar livet av över 100 små människoliv i Sverige. Denna borde ju om något hota vår medmänsklighet. Men i detta sammanhang är det ingen som talar om att älska vår nästa eller som frågar vad vi gjort för dessa våra minsta. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att en fråga som rymmer så mycket moralisk och politisk komplexitet engagerar så mycket mer än en fråga där det moraliska brottet både är uppenbart och hisnande stort?

Det finns förvisso en krympande skara som envist håller fast vid att flyktingfrågan är moraliskt enkel. Egoism står mot solidaritet, lyder analysen. Det enklaste sättet att punktera den är att fråga exakt vari egoismen respektive solidariteten består. Och sanningen är att den frågan saknar tydliga svar.

Åtgärderna för att kontrollera identiteter, reglerna för anhöriginvandring och villkoren för permanenta uppehållstillstånd kan inte med lätthet kategoriseras som antingen egoistiska eller solidariska. Snarare rör de sig i en skala mellan generös och restriktiv där varje form av begränsning kommer att slå mot någon. Endast en politik som förespråkar helt öppna gränser, med fritt tillträde till våra välfärdssystem och där vi även låter folk flyga hit direkt från Amman, Bagdad eller Kabul (samt betalar flygbiljetterna) skulle sakna inslag av ”egoism”. Men faktum är att inte ens detta skulle räcka. För vi kan alltid göra mer.

Jämför detta med abortfrågan där vi med lätthet kan peka på vilka handlingar som är klandervärda. Det är helt klart osolidariskt mot det ofödda barnet att döda det, att låta döda det, att propagera för möjligheten att få döda det och att lagstifta om den möjligheten. Allt detta sker i stor skala i Sverige varje dag. Ändå är det tyst från alla de kristna ledare som nu kritiserar regeringen för att riskera Sveriges medmänsklighet.

Även klimatet ligger väldigt högt på kyrkoledarnas dagordning trots att frågans komplexitet kan jämföras med flyktingfrågans (se tidigare inlägg om påvens miljöencyklika).

Ett ytterligare exempel på hur kyrkan väljer att fokusera på svårbedömda moraliska och politiska frågor är reaktionerna på de amerikanska planerna på en intervention i Syrien hösten 2013. Den tradition som ger vägledning om hur tänka kring krig pekar ut ett antal renodlat moraliska kriterier som måste besvaras för att kunna bedöma ett krigs rättfärdighet. Samtidigt räknar den upp flera andra kriterier som är mer komplexa och politiska. Ett exempel på de förra är om det föreligger en rättfärdig anledning. Ett exempel på de senare är om kriget är en sista utväg.

Trots att kyrkans domän är de moraliska frågeställningarna och att hon saknar den politiska kompetensen och ansvaret kom ändå den kyrkliga diskussionen att handla om huruvida alla alternativa vägar verkligen var prövade och om en eventuell attack verkligen skulle lyckas. Det var inget fel på de frågorna i sig. Problemet var kyrkoledarnas och teologernas bristande respekt för statsledningens kompetens och ansvar samt en övertro på sin egen analysförmåga (se tidigare inlägg om hur vi borde tänka om en intervention i Syrien).

Istället för att bestämt uttala sig om Sveriges nya migrationspolitik borde kyrkans företrädare tala mer allmänt om vikten av fortsatt solidaritet med utsatta människor och riktat budskapet till både enskilda människor och makthavare. Samtidigt kunde de gott erkänna statsledningens ansvar inte bara för flyktingar utan även för sina egna medborgare och för Sveriges framtid. Men framförallt borde kyrkans fokus vara på de moraliska frågorna som är hennes domän.

Kyrkans samtida förkärlek för politik med budskap riktade till makthavare istället för medborgare gör henne till enbart ännu en politisk aktör som dessutom har rätt dålig kaliber. Det är trist och ännu ett uttryck för kyrkans kantring åt vänster.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 20 oktober 2014


  Humanister, aborter och den trosvissa enfalden

Det har ju varit lite rabalder kring den konferens om trafficking som skulle ha hållits i Uppsala helt nyligen. Drottningen drog sig ur och så gjorde även Uppsala universitet och därmed var arrangören tvungen att ställa in. Problemet var att arrangören, Scandinavian Human Rights Lawyers, i andra sammanhang har varit abortkritisk. Så har exempelvis Ruth Nordström, en av ledarna inom SHRL, engagerat sig i fallet med barnmorskan som av samvetsskäl vägrade utföra aborter.

Mycket har redan skrivits om detta, se exempelvis Dagens artiklar ”Inställd konferens visar på trång åsiktskorridor” och Så fick RFSU drottningen att avstå från människorättspris. Häromdagen kommenterade även Stefan Gustavsson och Thomas Idergard händelsen i en artikel på SvD Brännpunkt där de frågar sig om Moder Teresa hade kunnat få fredspriset i dagens klimat då hon ju var mycket abortkritisk. De skriver:

Att utestänga människor från samarbete och från att göra gott på ett område för att de inte omfattar det som för tillfället är majoritetsuppfattning på ett annat område skapar ett sämre samhälle.

Detta borde alla kunna hålla med om! Eller borde verkligen Moder Teresas inställning i abortfrågan ha omöjliggjort för henne att få fredspriset? Var hennes insatser för de fattiga inget värda eftersom hon samtidigt menade att det största hotet mot freden ”är det oskyldiga ofödda barnets rop”?

Men alla håller inte med! I ett av årets mer skruvade inlägg menar fem humanister med Christer Sturmark i spetsen att arbetet mot trafficking och rätten till fri abort är så intimt relaterade att reaktionerna från hovet och universitetet var helt berättigade. Man måste helt enkelt vara för fri abort (av svensk variant får antas) om man på riktigt ska vara emot människohandel. Varför då? Jo, båda fri abort och kampen mot trafficking handlar om ”självbestämmandet över sig själva och sina kroppar.”

För att illustrera denna koppling ska vi tänka tanken på en ung kvinna som blivit befriad. Hon är nu gravid efter att ha våldtagits i sin fångenskap. Att i detta läge neka henne att få göra abort vore att ”våldföra sig på hennes grundläggande rättigheter” och som att säga att hennes kropp minsann inte är hennes egen nu heller. ”Därför hör arbetet mot trafficking och rätten till fri abort ihop” sammanfattar Sturmark & co.

En av märkligheterna med artikeln är att ”humanisterna” (citattecknen är befogade) helt ignorerar sättet som Stefan Gustavsson och Thomas Idergard kopplar ihop frågan om trafficking med abortmotstånd. Gustavsson och Idergard skriver:

Varje människa har värde, har förmåga att resonera och ska visas respekt. Hon får inte förtryckas, förslavas eller förtingligas. Just därför är kampen mot trafficking så viktig. För den som är konsekvent väcker denna människosyn – som utgör grund för kampen mot trafficking – förstås frågor om abort. Vad innebär det om både kvinnan och barnet hon väntar har värde och ska visas respekt? Det är ingen tillfällighet att många människor som är aktiva i kampen mot trafficking också är kritiska till abort och att många som är kritiska till abort också är mycket engagerade mot trafficking. I botten ligger nämligen samma grundläggande människosyn.

Sturmark & co håller givetvis inte med om denna koppling. Men här handlar det inte om vem som har rätt i sak utan om det är möjligt att med goda motiv vara engagerad mot trafficking samtidigt som man är abortkritisk. Gustavsson och Idergard visar hur detta är möjligt. Eftersom människan har ett inneboende värde får hon aldrig förtingligas. Trafficking gör det, aborter gör det. Jag är övertygad om att det är på denna grund som Ruth Nordström är engagerad i båda dessa frågor. Vi borde därför utgå från att hennes och SHRL:s engagemang mot trafficking är genuint. Så varför då inte vara tacksam över detta även om man är kritisk till deras engagemang i abortfrågan? Det är detta Gustavssons och Idergards artikel handlar om. Men det går Sturmark & co helt förbi.

Men ”humanisternas” konklusion följer heller inte av premisserna. Man kan mycket väl acceptera att den befriade kvinnan får göra abort utan att för den sakens skull vara för fri abort. En ganska vanlig linje bland abortkritiker är ju att aborter endast bör vara tillåtna för de kvinnor som blivit våldtagna. ”Humanisternas” illustration säger heller inget om veckogränser. Ska en befriad våldtagen kvinna få göra abort under hela sin graviditet? Det vore väl det mest logiska om det är kvinnans vilja som allena ska råda. Samtidigt vore detta en väldigt radikal position som trotsar de flestas intuitioner om rätt och fel. Så min gissning är att Sturmark & co försvarar den rådande svenska abortlagstiftningen men att de i sådana fall gör det utan att ange några som helst skäl.

Deras bild av abortmotståndaren är också en grov karikatyr som helt saknar verklighetsförankring. Så här skriver de om den tänkta befriade kvinnan som blivit gravid efter att ha våldtagits:

Ska hon mötas av moralistiska kristna män som påpekar att nej, hennes kropp är inte hennes egen nu heller. Nu tillhör den ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ.

I dessa två meningar finns generande många fel. För det första är en majoritet av världens abortmotståndare inte män utan kvinnor (tänk Moder Teresa). Dessa menar inte heller att kvinnans kropp ”tillhör” embryot som om det vore överordnat kvinnans liv. Snarare skulle de säga att embryot är ett mänskligt liv som inte bör straffas för sin fars brott. Kanske skulle de också säga att kvinnan inte blir ovåldtagen genom att göra abort och att aborten riskerar att bli ytterligare ett trauma för henne. Vidare är den typiska abortmotståndarens argument inte grundade i en viss ”tolkning av sin religion” utan i det enkla faktum att det lilla fostret är mänskligt och att alla människor har ett inneboende och mycket högt värde. För dessa uppfattningar krävs ingen religiös övertygelse. Det är heller inte så att abortmotståndaren skulle förklara fostrets inneboende värde med hänvisning till dess själ. Det räcker att hänvisa till dess mänsklighet.

Artikeln är en lysande om än tragisk illustration av det som kännetecknar den moderna humanismen (den med citattecken). Med hög svansföring säger sig dess företrädare stå för vetenskap och förnuft i en värld som i hög grad styrs av irrationella och religiösa krafter. Samtidigt producerar de texter som så påtagligt visar på bristande förståelse av ämnet och med tankevurpor som skulle göra ett skolbarn generad. Kombinationen av trosvisshet, enfald och förlöjligande är dess signum. Må rörelsen bli kortlivad.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 8 juli 2014


  Debatt om samvetsfrihet i Almedalen

Under Almedalsveckan arrangerade Svenska Evangeliska Alliansen ett samtal om rätten till samvetsfrihet. Deltog gjorde Stefan Gustavsson, Ruth Nordström, Adam Cwejman och Alice Teodorescu. Min egen position är att en generell lagstiftad samvetsfrihet inte är en god idé. Den skulle nämligen riskera att göra det väldigt svårt för arbetsgivare att hantera arbetsvägran av påstådda samvetsskäl. Däremot tycker jag att det finns goda skäl för en specifik samvetsklausul för vårdpersonal. Mer om detta senare. Några kommentarer om samtalet först.

Jag slås av hur bistra både Adam Cwejman och Alice Teodorescu är. Eftersom lagstiftad samvetsfrihet i någon form finns i de flesta europeiska länder borde det finns utrymme för ett verkligt samtal i frågan, där deltagarna tillsammans söker en lösning som tillfredsställer arbetsgivarens frihet att anställa och barnmorskans/gynekologens önskan att slippa delta i sådana arbetsmoment som avslutar liv (abort och dödshjälp). Nu blev det inget samtal i denna mening utan mer en debatt utifrån låsta positioner. Alice Teodorescu valde att snabbt snäva in frågan till att handla om rätten att avstå från att delta vid eller utföra aborter trots att samvetsfrihet är en större fråga. Varför inte börja med en mindre kontroversiell frågan för att utröna om huruvida samvetsfriheten överhuvudtaget är möjlig att lagstifta om? Kan man tänka sig att allmänmänskliga värden ibland kan stå på spel trots att lagen är tyst? Hur definierar vi de allmänmänskliga värdena? Vore samhället betjänt av att anställda skyddas från uppsägning för att de protesterar mot, avslöjar eller vägrar utföra handlingar som strider mot dessa värden? Tyvärr blev det inget samtal om dessa större frågor.

Alice Teodorescu avfärdade samvetsfrihet vid aborter med att ”vi har ju en lag som tillåter aborter”. Hon är annars klok men detta är ett väldigt dåligt argument. Vore aborter olagliga skulle vi inte ha denna diskussionen. Och en eventuell samvetsfrihet vid aborter hotar heller inte aborträtten eftersom relativt få barnmorskor eller gynekologer skulle utnyttja denna frihet. När Ruth Nordström meddelade att övriga europeiska länder redan har lagstiftad samvetsfrihet avfärdade Alice Teodorescu detta med att ”Sverige är ju annorlunda”. Det är förvisso sant. Men det är ju inget argument eftersom vi i denna fråga ju diskuterar om huruvida vi borde ta efter övriga Europa.

”Var normativ!” utropade Adam Cwejman frustrerat efter en längre utläggning från Ruth Nordström om beslutsgången inom EU. Hans uppmaning kunde lika gärna ha varit riktad till Alice Teodorescu. Jag sympatiserade ändå med Adam Cwejman här. Ruth Nordström är mycket kunnig om EU-rätt men har en förmåga att tala länge och detaljerat utan att någonsin bli just normativ. Hennes genomgång hade emellertid den förtjänsten att den visade att övriga Europa verkar förmå att sansat diskutera moraliska och religiösa frågor och göra förnuftiga avgränsningar av samvetsfriheten. Att detta inte går eller bör vara politikers uppgift var annars Adam Cwejmans invändning. Återigen reser sig frågan om huruvida Sverige har något att lära av övriga Europa. Men inte heller Adam Cwejman tog intryck av att Sverige ensamt saknar lagstiftning inom området samvetsfrihet.

Både Adam Cwejman och Alice Teodorescu argumenterade envist för att frågan måste lösas på arbetsplatsen. Om arbetsgivaren tillåter att samvetsömma personer avstår från specifika moment är det inga problem. Men gör arbetsgivaren inte det får arbetstagarens samvetsfrihet bestå i att inte arbeta där. I princip håller jag med om detta. Frågan borde gå att att lösa i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund. Vårdfacken borde driva denna fråga för att värna sina medlemmars samveten. Men nu gör de inte det utan agerar istället som aborträttens försvarare. De agerar politiskt istället för att tillvarata sina medlemmars intressen. Och då kan det finnas skäl för statsmakten att gå in och reglera, så särskilt som det finns påbud från EU att garantera vårdpersonalen någon slags samvetsfrihet. Denna dimension saknade jag också i debatten.

Debatten visar annars på hur svårt det är att få gehör för en allmänt hållen samvetsfrihet. ”Diskutera hellre enskilda exempel och om de är rimliga eller orimliga istället för att eftersträva en generell princip” menade Adam Cwejman. Jag är beredd att instämma. Om vi då tar det enskilda exemplet med en samvetsklausul för vårdpersonal menar jag att den kan försvaras på dessa grunder:

  1. abortfrågan är av hävd en djup etisk konflikt som rör liv och död
  2. att delta vid aborter är inte en central uppgift för vare sig läkare eller barnmorskor
  3. antalet barnmorskor och läkare som skulle utnyttja en sådan samvetsklausul är relativt litet

Punkt 1 motiverar varför just denna samvetsfrihet behövs medan punkt 3 är ett argument för att den är möjlig att genomföra utan att påtagligt inskränka aborträtten. Punkt 2 är det nödvändiga villkor som all lagstiftning om samvetsfrihet rimligen måste innehålla. Dessa punkter borde lagstiftare, arbetsgivare och fackförbund egentligen kunna enas om, oavsett inställning i abortfrågan. Det som saknas är en generös inställning och en respekt för människors samveten.

Paulina Neuding för en nyanserad och intelligent diskussion om samvetsfrihet vid aborter i ett replikskifte med RFSU:s ordförande.

Jag har tidigare skrivit följande inlägg som behandlar ämnet:

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

den 25 juni 2014


  Lagar påverkar även aborter

RFSU:s Kristina Ljungros menade i ett radioinslag om Spaniens strängare abortlagstiftning att inget tyder på att hårdare abortlagar ger färre aborter. Men detta är ett mantra utan verklighetsförankring.

Ta fallet Polen. När aborten var fri där utfördes ca 130 000 aborter varje år. Idag är antalet legala aborter nere i ca 500 per år. Givetvis sker även illegala aborter. En seriös bedömare menar att dessa kan uppgå till ca 10 000 per år. Han resonerar så här:

We cannot document what we cannot observe. I would, however, argue that the annual numbers of abortions by Polish women are significantly lower as a result of the anti-abortion laws. This is based on the following:

  • continued decline in numbers of births;
  • only a slight (2%) rise in miscarriages in 1992-93, followed by continued decline (note that miscarriages are the favored evidence of clandestine abortions in many countries);
  • no increase in pregnancy-related deaths;
  • aggressive actions by authorities to deter illegal abortion;
  • no evidence of abortion tourism in very large numbers.

Dessa enorma förändringar beror nu inte enbart på hårdare abortlagar utan även på en förändrad och mer livsbejakande mentalitet. Att ett samhälles inställning till aborter, vilket inbegriper dess lagar, påverkar aborttalen är väl egentligen ganska uppenbart.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 18 mars 2014


  Abortförbud logisk följd av fostrets människovärde

Jag kallade Joel Halldorf abortliberal på Twitter. Här och i dagens Sändaren ger jag min kritik mer substans.

I sin ledare den 4/3 pekar Joel Halldorf insiktsfullt på vår kulturs kluvna inställning till människor med Downs syndrom; vi älskar dem på tv samtidigt som vi också aborterar dem. Halldorf spårar denna inställning till vår kulturs starka betoning av föräldraskapet som individens ansvar. Den lagstiftning som har gett vårt land fria aborter lägger tydligt ansvaret hos kvinnan: orkar du inte ta hand om barnet så abortera det!

Lagen om fria aborter är inte bara ett problem för barn med Downs syndrom utan den gör livmodern till en farlig plats för alla barn. En av fyra graviditeter avslutas med en abort. Ändå skriver Halldorf att “juridiskt måste [aborten] naturligtvis vara den enskildes beslut”. Här ställer sig Halldorf, utan motivering, bakom vår nuvarande abortlagstiftning. Aborten måste “naturligtvis” vara fri.

Det är en upprörande inställning, särskilt hos en person som i fostret ser en människa. För det finns inget naturligt med fria aborter, det naturliga vore snarare att vår lagstiftning skyddade alla människor oavsett ålder. En lag som skyddar den ofödde är en logisk följd av att vi ser det lilla fostrets människovärde och att vi ser det som lagens främsta uppgift att skydda våra mest grundläggande rättigheter.

Vilket är då kyrkans budskap till en havande kvinna som inte orkar vara förälder? Enligt Halldorf är det att gå med henne. Ända till abortkliniken verkar det som. För vi får nämligen inte säga till henne att hon faktiskt är på väg att begå en allvarlig synd och att denna handling kommer att förfölja henne länge. Ja, att det är en handling som måste sonas för att åter ha gemenskap med Gud. Rimligen är detta viktiga saker att framföra och de förklarar också varför vi vill gå med henne.

Halldorf menar att vi måste vara villiga att sörja för de barn som vi önskar rädda till livet. Och att kyrkans kallelse är att visa världen att det inte finns några oönskade barn. Detta är en märklig och otillräcklig hållning. För kyrkan har ju även en kallelse att verka för hela samhällets rättfärdighet. Och att på alla sätt värna de värnlösa.

Det är svårt att tro att Halldorf även menar att människorättskämpar som William Wilberforce och Martin Luther King gjorde fel som bekämpade orättfärdig lagstiftning. Dessa män såg det som sin livsuppgift att bekämpa lagar som förringade slavarnas och de svartas människovärde. På samma sätt förhåller det sig med de ofödda: vill vi inte ge dem lagens skydd säger vi med det att de saknar människovärde. Och då far vi med osanning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

den 14 mars 2014


  Illa tänkt om samvetsfrihet

Häromdagen skrev några ”fellows” från Claphaminstitutet en illa genomtänkt debattartikel om samvetsfrihet. Jag har nyligen skrivit om ämnet så det här blir kort. Problemet är att de breddar begreppet från att tidigare ha handlat om rätt att säga nej till dödshjälp och aborter (utan att säga upp sig alltså) till att handla om allt som samvetet kan ha invändningar emot. Så skriver de: ”Samvetsfrihet innebär rätten för en anställd att efter reflekterat övervägande  komma fram till att man av samvetsskäl inte anser sig kunna utföra en viss arbetsuppgift.”

De tror kanske att det blir lättare att sälja ett mer allmänt formulerat förslag. Men jag befarar att de istället gör samvetsfrihet till en juridisk omöjlighet. Eftersom vad som är en samvetsfråga är svårt att avgränsa skulle en sådan lagstiftning göra arbetsvägran till något som arbetsgivarna får mycket svårt att hantera. För den anställde kan ju alltid hänvisa till samvetet. Och eftersom vi inte längre kan föra rationella samtal om moral i vårt land är det liksom bara för arbetsgivaren att ge upp när en anställd ”känner ofrid i samvetet” över ett arbetsmoment. Blir arbetsgivaren inte stämd för brott mot samvetet lär fallet i alla fall hamna hos Diskrimineringsombudsmannen.

De hänvisar också till den tidigare möjligheten för värnpliktiga att vapenvägra: ”Det visar att det går utmärkt att ge sina medborgare friheten att följa sitt samvete – även i uppgifter som samhället anser viktiga.” Men jämförelsen mellan värnpliktigas rätt till vapenvägran och exempelvis barnmorskors rätt att vägra aborter haltar (vilket också påpekats i debatten). För värnplikten var ett tvång för alla myndiga män i Sverige tidigare medan barnmorskeyrket i högsta grad är något man väljer.

Nej, samvetsfriheten måste begränsas om den ska kunna lagstiftas om. Men i första hand göras till en förhandlingsfråga mellan arbetsgivare och arbetstagare. Berörda grupper måste börja kämpa för sina friheter istället för att passivt sitta och vänta på att de ska få dem av staten. Skulle exempelvis en större grupp barnmorskor börja strejka för rätten att säga nej till aborter skulle saker börja hända.

Läs även vad andra skriver om , .

den 11 mars 2014


  Förenklande om abortförbud

En Annika Norell Clarke skriver i Dagen väldigt förenklande om abortförbud, träffande under just rubriken Förenklande om abortförbud. Hon tycker att debatten om aborter börjar bli extrem (eftersom förbud nu för första gången diskuteras) och menar att vad som krävs är ett ”pragmatiskt förebyggande arbete på bred front”. Vidare menar hon att det är okonstruktivt att ”ensidigt propagera för ett abortförbud”.

Detta är inget annat än en halmgubbe. Ingen verkar ensidigt för att förbjuda aborter. Snarare är det så att man inte ensidigt kan agera förebyggande och utesluta ett förbud om man är seriös med att få ner antalet aborter. Inte heller om man ser allvarligt på vad en abort gör, nämligen dödar en liten människa. För några år sedan skrev jag inlägget Förbjud och förebygg på detta tema. Det är fortfarande aktuellt.

Hon skriver också: ”Människors förmåga att till fullo förstå konsekvenserna av sina handlingar fullbordas långt senare än vi är sexuellt mogna. Kvinnor når detta stadium ungefär vid tjugo års ålder medan män i genomsnitt uppnår detta först vid tjugofem. Med detta i bakhuvudet borde vi arbeta för att höja åldern för sexualdebuten”.

Så är det kanske. Höjd ålder för sexualdebuten tror jag på. Men även en sänkt mognadsålder. Få förstår till fullo konsekvenserna av sina handlingar men rimligen borde en man inte behöva vara 25 år för att förstå att sex, graviditet och barn hör ihop. Mognadsåldern verkar dessvärre konstant höjas och det är, när man tänker på saken, inte så konstigt. Vi lever ju i en tid där vi allt senare i livet börjar få leva med konsekvenserna av våra handlingar. Vi bor hemma länge, får sommarjobb av kommunen och sedan lever vi många sorgfria år som studenter. Under de första 25 åren av våra liv lever vi väldigt skyddade. Vi lever ansvarslöst därför att vi saknar ansvar. Och råkar flickvännen bli gravid behöver ingen ta ansvar för det heller. Det går ju alltid att abortera.

Och så där håller det på. Ända tills man stöter på en gräns och märker att handlingar får konsekvenser. Då först vaknar ansvarskänslan. Med detta perspektiv är det alltså förebyggande med ett förbud. Så förbjud och förebygg, alltså.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 1 mars 2014


  Anti-gay eller för frihet?

”Massiv kritik mot anti-gaylag i USA” är rubriken i SvD. ”Veto mot amerikansk antigay-lag” skriver Aftonbladet. Även internationellt finns liknande rubriker, se CNN och The Economist. Har USA blivit som Uganda? Rapporteringen antyder det. Så vad handlar lagförslaget om? Hade den antagits skulle den ha gett företag rätt att neka vissa kunder med hänvisning till religiösa övertygelser. Idag riskerar de nämligen att åtalas för diskriminering om de inte accepterar alla kunder. SvD skriver att lagen som exempel skulle ha gett restauranger rätten att neka homosexuella ett bord ”med motiveringen att det strider mot den anställdas rätt att utöva sin religiösa tro, det vill säga inte acceptera homosexualitet.”

Endast The Economist berör bakgrunden till lagförslaget. Det har nämligen förekommit ett par fall där kristna företagare (en fotograf och en bagare) blivit stämda och dömda till böter för att de inte, på religiösa grunder, velat sälja sina tjänster till bröllop mellan homosexuella. De har inte haft något emot kunderna personligen men har inte velat bli delaktiga i en samkönad vigsel.

Utgångspunkten i ett fritt samhälle borde rimligen vara att en affärsrelation ska ingås av fri vilja av båda parter. Köparen ska själv vilja köpa och säljaren ska vilja sälja. Detta borde vara utgångspunkten i en marknadsekonomi. Både köpare och säljare borde därför vara fria att diskriminera. Men nu är så alltså inte fallet. Diskrimineringslagar inskränker näringsfriheten och tvingar företagare att sälja till alla som önskar köpa (eller snarare: ett nej får inte bero på köparens sexuella läggning, hudfärg, kön eller religion). Oftast är detta inget problem eftersom få säger nej till en inkomst. Och ytterst få har betänkligheter med att sälja till eller hålla öppet för svarta, homosexuella eller andra grupper som omfattas av diskrimineringslagarna. I de aktuella fallen har företagarna inte heller haft problem med att sälja tårtor till eller fotografera homosexuella. Problemet uppstår när de får en begäran om att delta i en händelse som för dem båda är omoralisk till sin natur. Självfallet måste de ha rätt att neka.

Lagförslaget i Arizona är en reaktion på ett väldigt osunt klimat i USA där allt fler konflikter hamnar i domstolarna. Det är lagar och domare som, med hot om våld, ska lösa mellanmänskliga konflikter och avgöra vad som är ”rätt”. I ett sundare samhälle hade de homosexuella paren gått till en annan fotograf och en annan bagare istället för att stämma dem. Och domstolarna hade varit mindre politiskt drivande och istället bett paren att lösa sina konflikter själva (det vill säga som vuxna) utan att ropa på statlig intervention (det vill säga utan att ropa på mamma).

I detta klimat flyger anklagelser om diskriminering tätt. Och konservativa försöker försvara sig genom att å sin sida hävda att det är de som blir utsatta för diskriminering, men nu på religiösa grunder. De spelar med i spelet som går ut på att den som är mest diskriminerad vinner. Detta är kanske taktiskt rätt men jag betvivlar det. Rätt vore att stå upp för en generell näringsfrihet. Att stifta lagar som ger rättigheter beroende på religiösa övertygelser är defensivt. Och, ärligt talat, väldigt ynkligt. Det är som att säga: ”Snälla, låt åtminstone oss kristna vara ifred, tvinga oss inte att gå emot våra samveten. Men vad ni gör med övriga i samhället blundar vi för, vi lovar!” För vad händer med dem som av andra skäl kommer till samma slutsatser? Vi har dem som på ”religiösa grunder” finner samkönade äktenskap omoraliska. Vi kan sedan tänka oss andra som utan att åberopa Gud eller religiösa texter landar i exakt samma slutsats. Lagen skulle skydda den första gruppen men inte den andra, vilket förefaller orättfärdigt.

En parallell kan dras till fallet med den svenska barnmorskan Ellinor Grimmark som av samvetsskäl inte vill delta i aborter. Självklart sympatiserar jag med henne. Däremot har jag problem med att fallet nu drivs som ett diskrimineringsärende, vilket jag skrivit om nyligen. I ett sundare samhälle hade fallet ej krävt statligt ingripande utan sjukhus och fackförbund hade kunnat avtala om en samvetsklausul (i ett ändå sundare samhälle hade aborter inte varit lagliga överhuvudtaget och i det sundaste samhället hade aborter inte ens varit efterfrågade). Dagens Elisabeth Sandlund skrev häromveckan att journalister åtnjuter samvetsfrihet genom att ett av de avtal som reglerar deras arbetsförhållande säger följande: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag … som står i strid med hans eller hennes övertygelse.” Jag gissar att det är journalisternas fackförbund som kämpat för denna skrivelse. Ett vårdfack som tagit sina medlemmars intressen på allvar hade gjort detsamma.

Friska samhällen är också fria samhällen. I dessa agerar medborgarna direkt med varandra och löser konflikter på lägsta möjliga nivå och med minsta möjliga inslag av tvång. Staten intervenerar endast undantagsvis. Nu måste även de som har detta som mål navigera i dagens samhälle och kan kortsiktigt tvingas till lösningar som inte når ända fram eller till och med som går emot detta mål. Kortsiktigheten i lösningen måste då framhållas. Och målet måste förbli tydligt. I fallet med Arizona borde förespråkarna för den aktuella lagstiftningen inte sticka under stol med dess otillräcklighet och vara öppna med att denna endast är ett steg mot en generell näringsfrihet. I fallet med Ellinor Grimmark borde hon liksom hennes företrädare kritisera Barnmorskeförbundet för att inte tillvarata sina medlemmars intressen och påpeka att de endast driver fallet som ett diskrimineringsärende för att de är tvungna därtill.  Den mer långsiktiga lösningen ligger inte i någon domstol tvingar landstingen till att anställa Ellinor Grimmark utan att landstingen och vårdfacken söker en lösning på egen hand.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 13 februari 2014


  Om aborter, barnmorskor och deras samveten

Det är mycket prat om samvetsfrihet nu, apropå fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark som nekats anställning på grund av sin vägran att delta vid aborter. Landstinget, liksom fackförbunden, menar att detta är en obligatorisk del av arbetet som barnmorska och att Ellinor Grimmark, på grund av sin inställning till aborter, därför inte kan utföra sitt arbete. Paulina Neuding länkar här till ganska mycket av debatten.

Min inställning har jag skrivit om tidigare. Kortfattat: Jag är för en samvetsklausul i vården som skulle möjliggöra för barnmorskor och läkare att säga nej till att delta vid aborter. Anledningarna är 1) att abortfrågan är en djup etisk konflikt som rör liv och död, 2) att aborter inte är en central uppgift för vare sig läkare eller barnmorskor och 3) antalet barnmorskor och läkare som skulle utnyttja en sådan samvetsklausul är relativt liten. Jag tycker detta är en rimlig position som lagstiftare, arbetsgivare och fackförbund egentligen skulle kunna enas om, oavsett inställning i abortfrågan.

Med hjälp av sina juridiska ombud försöker nu Ellinor Grimmark lyfta frågan om detta specifika undantag för aborter till en större fråga om samvetsfrihet som Sverige egentligen är förpliktigad att införa på grund av internationella konventioner. Jag sympatiserar med att de försöker. Med en annan inställning hos Barnmorske- och Vårdförbunden skulle en samvetsklausul i vården kunna bli verklighet i Sverige utan påtryckningar utifrån.

Tyvärr ser nu fackförbunden det som sin uppgift att försvara den nuvarande lagstiftningen och motverka allt som uppfattas inskränka den fria aborten. Lyssna bara på Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro som i Aftonbladet TV träder fram som aborträttens stora försvarare. Att hennes verkliga uppgift är att företräda medlemsintresset verkar gå henne spårlöst förbi. Och rimligen ligger det i all vårdpersonals intresse att få en möjlighet att avstå från att delta i en verksamhet som framkallar svåra samvetskval. För arbetsgivaren skulle en samvetsklausul kunna orsaka smärre problem men fackförbunden ska ju inte ta arbetsgivarens parti utan sina medlemmars.

Sedan är jag väldigt tveksam till hur begreppet samvetsfrihet används och till den juridiska strategin att försöka få det till att Ellinor Grimmark blivit utsatt för diskriminering och att hennes mänskliga rättigheter har kränkts. När det gäller samvetsfrihet är det ett för vitt och odefinierat begrepp för att kunna ligga till grund för lagstiftning. Åtminstone för en lekman verkar samvetsfrihet kunna inbegripa det mesta (tänk turbanbärande poliser som vägrar använda vapen och läkare som vägrar utföra blodtransfusioner). Ruth Nordström, Ellinor Grimmarks ombud, har visserligen indikerat att samvetsfrihet har en precis juridisk innebörd men lagstiftning handlar inte bara om juridiska definitioner utan även om hur politiker och vanligt folk förstår orden.

Vidare är det svårt att hävda att Ellinor Grimmark utsatts för diskriminering. Det är inte på grund av sin kristna tro eller övertygelse i abortfrågan som hon nekas anställning. Nej, skälet är att hon uttryckligen vägrar delta vid aborter vilket än så länge är ett obligatoriskt arbetsinslag för en barnmorska. Så är det för alla barnmorskor, oavsett uppfattning i abortfrågan. Och det kan inte vara en mänsklig rättighet att få vara barnmorska. I debatten har samvetsfrihet för barnmorskor jämförts med möjligheten till vapenfri tjänst under värnplikten. Båda gäller samvetsfrågor om liv och död, ja. Men värnplikten var just det, en plikt för alla vuxna män. Barnmorskeyrket är däremot något som kvinnor väljer av egen vilja och därmed faller jämförelsen.

Slutligen vill jag bara påpeka vikten av att skilja på uppfattningar i abortfrågan och frågan om samvetsklausul i vården. Den senare handlar inte om att begränsa den fri aborten utan enbart om att möjliggöra för personal att avstå från en verksamhet som orsakar kraftiga samvetskval. Även aborträttens försvarare borde kunna sympatisera med det faktum att en minoritet av landets barnmorskor har allvarliga problem med aborter. Men om en samvetsklausul ses som ett förtäckt försök att inskränka aborträtten blir det förstås mycket svårare att få gehör för förändrade arbetsvillkor för vårdpersonalen.

Allra sist hedrar det Ellinor Grimmark att hon är så öppen med sin inställning i abortfrågan och att hon låter den få praktiska och för henne tunga konsekvenser. Och rimligen borde inte den som är med och föder fram nytt liv också behöva vara beredd på att släcka det. De två uppgifterna är väsensskilda.

Läs även vad andra skriver om , , .

« Tidigare inlägg  Nästa sida »