Skip to main content.

den 27 juni 2015


  Fem domare tar makten i USA

Igår kom så beslutet från USA:s Högsta domstol att tillåta samkönade äktenskap i alla delstater. Flera delstater har haft folkomröstningar där en majoritet har röstat för att bevara äktenskapet som en union mellan en man och en kvinna. Dessa omröstningar är nu alltså ogiltigförklarade. Det skedde med minsta möjliga marginal, fem domare mot fyra, och på obefintliga konstitutionella grunder.

Så här motiverade domare Kennedy sitt beslut:

kennedy

Som synes finns här inte mycket till juridiska resonemang utan endast en hänvisning till ”equal dignity”. Skulle detta uttryck handla om vem som får gifta sig med vem finns det i sådana fall inga gränser längre. Allt blir tillåtet: månggifte, syskonäktenskap, äktenskap mellan far och dotter, äktenskap mellan människa och djur.

Domarna i minoritet är (vad jag förstår) historiskt kritiska mot domslutet. Så säger chefsdomare Roberts till alla som firar:

Celebrate the achievement of a desired goal. Celebrate the opportunity for a new expression of commitment to a partner. Celebrate the availability of new benefits. But do not celebrate the Constitution. It had nothing to do with it.

Och domare Scalia skriver:

This practice of constitutional revision by an unelected committee of nine, always accompanied (as it is today) by extravagant praise of liberty, robs the People of the most important liberty they asserted in the Declaration of Independence and won in the Revolution of 1776: the freedom to govern themselves…

This is a naked judicial claim to legislative””indeed, super-legislative””power; a claim fundamentally at odds with our system of government…

A system of government that makes the People subordinate to nine unelected lawyers does not deserve to be called a democracy…

The five Justices who compose today’s majority are entirely comfortable concluding that every State violated the Constitution for all of the 135 years between the Fourteenth Amendment’s ratification and Massachusetts’ permitting of same-sex marriages in 2003… they know that an institution as old as government itself, and accepted by every nation in history until 15 years ago, cannot possibly be supported by anything other than ignorance or bigotry. And they are willing to say that any citizen who does not agree with that, who adheres to what was, until 15 years ago, the unanimous judgment of all generations and all societies, stands against the Constitution.

[W]hat really astounds is the hubris reflected in today’s judicial Putsch.

Nedan följer en liten samling av artiklar och tweets som väl uttrycker skandalen.

How the Redefinition of Marriage Serves Leviathan (Chad Pecknold i National Review)

”The black-robed priesthood has spoken. Will the church bow before their new masters?” (David French i National Review)

The Despotism of an Irrational Oligarchy:

There is no question that over the past few years, public opinion has shifted strongly in favor of redefining marriage.  But the resolution of such a weighty policy argument should not be left to the least democratic branch of the government.  It should be hashed out in the rough and tumble of politics.  That is what was happening, prior to the Supreme Court’s first usurpation, in the Windsor case.  But democracy is apparently no longer an option, when the post-modern Zeitgeist of sexual liberationism demands its way.

And so, we should really stop pretending.  When it comes to certain important issues about the nature of the human person and our society, we really no longer have a rule of law or of reason, but a rule of lawyers ”” a majority of five, to be precise, all of whom attended a few elite Eastern law schools.  Jefferson’s fear of the despotism of an oligarchy has fully come true.

Everything Has Changed and Nothing Has Changed ”” The Supreme Court Legalizes Same-Sex Marriage (Albert Mohler)

Högsta domstolen har gått utanför sitt mandat att tolka konstitutionen och kortslutit den demokratiska processen i USA. Nu återstår att se vad som händer med de kyrkor som vägrar att böja sig inför den nya ordningen. Redan idag blir bagare och bröllopsfotografer stämda om de vägrar att utföra tjänster på samkönade vigslar. Min gissning (och rekommendation) är att kyrkan helt överlåter åt staten att utföra vigslar. Men det kommer inte hindra dem från att bli stämda om de skulle vägra att välsigna nygifta par (eller kvartetter). Och de kan mycket väl förlora sin skattebefrielse.

Det blåser stormvindar från vänsterhåll nu och det kommer inte att mojna av sig själv. Det är som Bill Kristoll på Weekly Standard säger:

The only way to ensure leftism has peaked, and to ensure that it doesn’t drag us further down into the abyss, is to fight it and defeat it. We either overcome peak leftism, or we’re doomed.

Så kampen måste fortsätta.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 25 juni 2015


  Dagens förvirring om dödsstraffet

Igår skrev Dagens Carl-Henric Jaktlund om hur dödsstraff ”är att passera en gräns som borde hållas helig.” Artikeln handlar om dödsdomen mot Bostonbombaren Dzhokhar Tsarnaev och reaktionerna på Dylan Roofs massmord i Charleston. I båda dessa fall är skuldfrågan odiskutabel vilket gör att ett av de starkaste skälen mot dödsstraff inte är applicerbart. Så hur resonerar Jaktlund då?

Han citerar versen ”öga för öga, tand för tand, liv för liv” och menar att denna uttrycker en naturlig och instinktiv vilja till hämnd. Men en domstol behöver hålla huvudet kallt och tänka längre. ”Människors liv ska inte berövas, varken av Dzhokhar Tsarnaev eller av USA.” Hämnd använder ju även terrorister som skäl för sina illdåd och därför öppnar sig lätt en möjlighet till ”godtyckliga förklaringar” om när dödandet går att rättfärdiga, menar Jaktlund.

Här finns många märkligheter. För det första är versen ”öga för öga…liv för liv” inte ett uttryck för primitiva känslor hos människor. Det är Gud som uttalar dessa ord (om man nu tror på texten). Och de handlar inte om att ge efter för någon slags revanschlust utan om rättvisa. Straffet ska inte vara mildare och inte heller strängare än vad rättvisan kräver utan stå i proportion till brottet. Och för rättvisa domar krävs det sannerligen ett kallt huvud.

För det andra är det nog endast de som förvirrats av storstadsliv och en universitetsutbildning som inte ser en klar moralisk skillnad mellan exempelvis Dylan Roofs massmord och hans eventuella avrättning. Roof är skyldig till mord på nio oskyldiga människor som dessutom endast ville honom väl. En dödsdom skulle vara en reaktion på denna djupa orättvisa, en reaktion som så långt det går står i proportion till hans brott. Moraliskt sett spelar även aktören roll. Roof agerade efter eget huvud utan sanktion från någon legitim auktoritet. Staten, å andra sidan, utför här sin huvuduppgift genom att på medborgarnas uppdrag upprätthålla respekten för liv och rätt.

På samma sätt är det helt legitimt att staten sätter kidnappare i fängelse. Men ser man, som Jaktlund gör, endast till själva handlingen och inte bryr sig vare sig skuldfråga eller aktör uppstår ju frågan varför ett frihetsberövande är rätt i ena fallet men inte i det andra. För att tala med Jaktlund: Människors frihet ska inte berövas, varken av en kidnappare eller av staten. Tanken är förstås absurd.

I kontrast till guvernör Nikki Haley som uttryckt att Roof borde dömas till döden ställer Jaktlund dottern till en av de mördade kvinnorna i Charleston. I ett möte med sin mors mördare sade hon: ”Jag vill att alla ska veta att jag förlåter dig. Du tog något väldigt dyrbart från mig. Jag kommer aldrig kunna prata med henne igen. Jag kommer aldrig någonsin kunna hålla i henne igen. Men jag förlåter dig.” Om detta kommer ur djupet av hennes hjärta är det stort och, som Jaktlund skriver, en beundransvärd hållning. Jaktlund skriver sedan avslutningsvis att USA borde lyssna mer till dottern än till guvernören och utdöma straff som respekterar livet.

Men vad innebär det egentligen att dottern förlåter sin mors mördare? Det säger faktiskt ingenting om vilket straff som vore rättvist och det är rättvisan som ska styra rättsväsendet. Domstolen kan inte göra som dottern och förlåta mördaren eftersom den delvis agerar å den dödes vägnar. I princip är det endast den som utsatts för brott som har den juridiska rätten att reglera skulden. Och vid ett mord kan det ju aldrig ske. Därför hoppas jag att USA lyssnar både till dottern och till Nikki Haley. Till dottern för att på ett personligt plan lära sig att förlåta. Och till Nikki Haley för att rättvisa ska skipas och för att respekten för livet ska upprätthållas i det amerikanska samhället. Som det står i 1 Mosebok 9:6: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.”

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 22 juni 2015


  Problemen med påvens miljöencyklika

I torsdags släpptes påvens miljöencyklika Laudato Si. Den katolska tidskriften Signum sammanfattar den som en ”kraftfull uppmaning till omtänkande, ’ekologisk omvändelse’ och handling.” Joel Halldorf på Dagen menar att påven nu blivit miljörörelsens moraliska ledare. President Obama är ”inspirerad” av skrivelsen, vänsterikonen Naomi Klein är överförtjust och New York Times applåderar.

Folk på högerkanten är inte lika glada. Så menar National Review att påven kombinerar en beundransvärd hänsyn till världens fattiga med en simplistisk förståelse av ekonomi. Katoliken Samuel Gregg från Acton Institute lyfter även han fram påvens goda avsikter men menar att påvens ensidigt negativa förståelse av marknadskrafterna är ogrundad. R R Reno, redaktör för den kristna tidskriften First Things, betecknar encyklikan som antimodernistisk i sin fientlighet mot den teknologiska och ekonomiska utvecklingen. Och prästen George W Rutler skriver i den katolska tidskriften Crisis Magazine om en påve som blandar ihop de himmelska med de jordiska vetenskaperna.

Själv följde jag i torsdags påvens twitterflöde med en stigande förtvivlan. Så här skriver han exempelvis:

Ytterst få avgudar marknaden så vem är det påven kritiserar? Visst önskar många på högerkanten avregleringar men då från en utgångsposition som är högt reglerad. Vidare har marknaden i sig inte några intressen, den är ju inte en egen person. Så det är oklart vad påven menar med ”marknadens intressen”.

På detta sätt fortsätter det med oklarheter, halmgubbar och vänsterpopulistiska slogans. Det förefaller som om påven har fått sina latinamerikanskt influerade uppfattningar förstärkta av för många samtal med likasinnade inom europeisk intelligentia. Och när han bemöter kritik mot slagsidan åt vänster slår han den ifrån sig lättvindigt, utan att visa några tecken på att han tagit in vad hans meningsmotståndare menar. Visserligen efterlyser påven en fördjupad diskussion om hur vi bör bemöta världens ekonomiska och miljörelaterade problem men rimligen borde han ha tagit den diskussionen själv innan encyklikan publicerades.

Även hans ställningstaganden i frågan om den globala uppvärmningen och dess orsaker bör kritiseras. Han slår fast att det existerar ”en mycket solid vetenskaplig enighet” om att vi bevittnar ”en störande uppvärmning av klimatsystemet” (LS s 23) och att denna till stor del beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. Själv tillhör jag dem som är milt skeptiska mot existensen av ett betydande klimathot. Min skepsis beror framförallt på att det existerar många tunga röster som avviker från majoritetsuppfattningen men också på att majoritetssidan vid flera tillfällen agerat för att dölja sanningen och för att tysta sina kritiker. Att skeptikerna stigmatiseras tystar dem vilket förstärker intrycket av en ”solid vetenskaplig enhet”.

Kort sagt kliver påven in för tidigt i denna diskussion och kanske även på fel sida. Kyrkans uppdrag är inte att avgöra eller bedöma vetenskapliga tvister utan hennes domän är tro och moral.

Encyklikan fokuserar även kyrkan (och världen) på problem som är abstrakta och icke-akuta. Vi ska nu rannsaka köpbeteenden och hur våra handlingar genererar överdrivet med koldioxid. Det är inget fel på detta i sig självt. Men encyklikan förstärker den rådande tendensen att göra moraliskt svårbedömda handlingar och ställningstaganden primära medan de verkligt primära och icke-förhandlingsbara frågorna, moraliskt sett, blir sekundära. Samtidigt som en stor och konkret ondska breder ut sig i Mellersta östern som fördriver, dödar och lemlästar kristna, samtidigt som mellan 40-50 miljoner aborter sker årligen och samtidigt som sambo- och skilsmässokulturen dödar äktenskapet prioriterar påven att få oss att cykla lite mer till jobbet. Det är magstarkt.

Några ord från den katolske prästen Robert Sirico får avsluta:

Läs även vad andra skriver om , , , .