Skip to main content.

den 28 maj 2013


  Var medeltiden verkligen mörk?

Ny kurs från Prager University:

den 9 maj 2013


  Några reaktioner på påståenden om påveämbetet

Stefan Gustavsson har tillsammans med Martin Helgesson startat en mycket trevlig podcast, Samtid och Sanning (som också är namnet på Stefans blogg). Idag ägnade de 25 minuter åt den nya påven och påveämbetet. Stefan hade mycket gott att säga om den nya påven. Men när det gäller påveämbetet hade han stora reservationer. Här följer bara några korta kommentar från mig, som tillika med Stefan inte är katolik men ändå avsevärt mer sympatiskt inställd till katolsk teologi, så särskilt synen på påveämbetet.

För det första verkar Stefan inte ha läst min artikel Påvedömet på biblisk grund. Ok, det är inget jag klandrar honom för men som Stefan mycket riktigt påpekar är katolikerna långt framme apologetiskt och här finns förstås hur mycket som helst att hämta av bibliska argument för påveämbetet, argument som Stefan inte verkade känna till. Och det klandrar jag honom för.

En invändning gällde, för det andra, påvens titel Kristi ställföreträdare. Denna är, menade Stefan, ingen människa utan Den Helige Ande. Och, menade han vidare, det Nya testamentet talar inte om något annat huvud för Kyrkan än Jesus Kristus. Men nu gällde frågan om någon människa är Kristi ställföreträdare. Och detta talar Skriften om. Så läser vi i Joh 21:

”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.”

För det tredje talade Stefan och Martin en hel del om Matt 16 där Petrus ges en särställning i kyrkan. Men de gjorde detta utan att beröra den kanske mest centrala och intressanta texten, nämligen inledningen av Matt 16:19 där Jesus säger till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket.” Tittar man i exempelvis NT81 finns där en referens till Jes 22:22:

På den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. Honom skall jag klä i din dräkt, spänna på ditt bälte och lägga din myndighet i hans hand, så att han blir en far för Jerusalems invånare och för Juda hus. Jag skall ge honom nyckeln till Davids hus att bära. När han öppnar skall ingen kunna stänga, och när han stänger skall ingen kunna öppna.

Det katolikerna menar är att Jesus här återupprättar ett gammalt ämbete som kungens ställföreträdare, med kungens myndighet. Och jag tycker texten ger stöd för en sådan tanke.

För det fjärde menade Stefan att varken Skriften eller den tidiga Kyrkan ger något stöd för tanken om att detta ämbete kunde gå i arv. Min invändning blir då att ämbeten av sin natur går i arv, annars vore de inte ämbeten. Och visst finns det något i Skriften om detta. I Apg 1 blir nämligen Mattias utsedd att överta Judas fallna mantel som apostel. Det är katolsk tro att Petrus efterträdare utvaldes på ett liknande sätt och det verkar ju inte alls orimligt! Och Klemens av Rom, den fjärde påven, skrev år 97 följande:

Our Apostles knew, through our Lord Jesus Christ that there would be dissension over the title of Bishop. In their knowledge of this, therefore, they proceeded to appoint the ministers I spoke of and they went on to add an instruction that, if these should fall asleep, other accredited persons should succeed them in their office.

Så både Skriften och den tidiga kyrkan stödjer tanken om apostolisk succession! Av alla dessa anledningar är det därför felaktigt, som Stefan sade, att den katolska läran om påven enbart skulle vila på den kyrkliga traditionen efter Bibeln. Den vilar även på Bibeln, menar jag.

För det femte tror jag att handlingen att lösa och binda synder inte kan reduceras till att förkunna evangeliet. För hur binder man någon i synd, då? Genom att inte förkunna evangeliet?! Nej, här handlar det om något mycket mer praktiskt, nämligen att ta emot en bekännelse och avgöra om personen är beredd att ta emot Guds förlåtelse eller ej. Det handlar alltså om biktens sakrament, som inkluderar både bot och förlåtelse.

För det sjätte menade att Stefan att påveämbeten har varit ett hinder för Kyrkans enhet. Samtidigt erkänner han behovet av enhet. Min enkla fråga blir då: Är inte ETT ledarskap väsentligt för enhet? Har vi flera ledarskap finns där ju alltid splittring. Anledningen till att vi har så många olika samfund idag är ju oenighet. Sedan kan man tycka att det är härligt med pluralism även inom Kyrkan (som alltid har funnits genom de många ordnarna) men dess själva uppkomst beror på konflikter. Sedan kan vi ju ana vilken splittring som blivit resultatet om Katolska kyrkan inte haft en påve. Se bara på den protestantiska kyrkans historia! Genom att ta bort påven (och kyrklig auktoritet överhuvudtaget) öppnades Pandoras ask och den stora splittringen var sedan ett faktum.

I övrigt har jag bara gott att säga om Stefans och Martins nya podcast. Lyssna och njut inte bara av Stefans lärdom utan också av en väldigt bra dialog mellan de båda herrarna.

Läs även vad andra skriver om , , , .