Skip to main content.

den 17 augusti 2013


  ”Brideshead Revisited” i mitt hjärta

Med pengar jag fick när jag fyllde år och efter ett råd av en god vän köpte jag dvd-boxen En förlorad värld eller Brideshead Revisited som den heter på engelska. Det är en engelsk tv-serie som gjordes på 80-talet och som rankats som en de bästa någonsin. Häromdagen såg jag det sista avsnittet och jag kan bara hålla med. Handlingen och karaktärerna skakar om på djupet. Och den väcker frågor om kristen tro, särskilt katolsk tro. Min vän menade att serien starkt visade på Guds överflödande nåd. Och detta var också avsikten hos katoliken Evelyn Waugh, författaren till boken som serien är baserad på.

Samtidigt är den knappast någon reklampelare för den katolska tron (och kanske inte för den kristna tron överhuvudtaget). Den katolska och aristokratiska familjen som står i centrum är gravt dysfunktionell. Pappan har lämnat kyrkan och lever med en älskarinna i Venedig. Den yngsta sonen är djupt deprimerad och tar till flaskan. Den äldste sonen är en torrboll utan dess like, nästan helt befriad från känslor och medmänsklighet. Den äldsta dottern gör uppror mot kyrkans regler och gifter sig protestantiskt med en frånskild man. Och modern är oförmögen att möta all denna trasighet annat än genom förbud och regler. Hon dör tidigt, nedtyngd av barnens synder. Endast den yngsta dottern skrattar och mår bra.

Sebastian, Julia och CharlesVi får följa familjen genom en utomstående betraktare som inte är kristen och som tycker att familjen språkbruk och beteenden är minst sagt märkliga. Charles Ryder läser i Oxford och lär där känna familjens yngste son, Sebastian. De blir snabbt mycket nära vänner och seriens första hälft handlar om deras relation. Här får vi se något så mycket ovanligt som en nära och fysisk manlig vänskap. Charles bedåras av Sebastian, som är en vacker ung man med stort umgänge och stor självsäkerhet. Långfilmen med samma namn gör deras relation homosexuell men det finns ingen sexuell intimitet dem emellan. De är vänner som umgås jämt, dricker mycket champagne och lever ett sorg- och ansvarslöst studentliv.

Men något tynger Sebastian och får honom att dricka mer och mer. Sebastian försöker att hålla Charles från sin familj som på något sätt är källan till hans mörker. Men Charles lär ändå känna familjen och talar ofta med Sebastians mor som förstår att Charles är Sebastians bäste och kanske ende verkliga vän. Familjen talar ofta halvt skämtsamt och halvt på allvar om att göra en katolik av Charles. Men att Charles närmar sig familjen gör att Sebastian drar sig undan. Hans alkoholintag blir okontrollerbart och han uppträder öppet berusad inför sin familj. Till slut måste han lämna Oxford och hans mor försöker genom ständig uppsikt hindra Sebastian från att dricka. Men hon misslyckas och Sebastian försvinner ur landet för att så småningom dyka upp i Marocko. Han lever där en borttynande tillvaro, helt utan självkontroll och värdighet. Vi får senare veta att Sebastian återvänder till kyrkan men alkoholen släpper aldrig taget om honom.

Här övergår serien till att handla om den äldsta dottern Julia. Hon är rik, ung, vacker med höga ambitioner. Charles, liksom de flesta män, ser henne men hon har större planer. Men när hon ser sig om hittar hon inga katoliker av rang att gifta sig med. Och hennes katolska tro börjar här stå i vägen för henne. Efter enträgen uppvaktning av den rike affärsmannen Rex Mottram, som ser Julia som en väg till status och rikedom, ger hon efter och förlovar sig med honom. Deras relation går fram och tillbaka och för att hålla Rex från en gammal flamma inleder hon en sexuell relation med honom (tror jag). Hennes biktfader förklarar att hon i detta utför en dödlig synd. Hon lämnar prästen utan att bikta sig eftersom hon vet att hon saknar goda avsikter. Och hon kommer inte tillbaka till kyrkan. Det uppdagas senare att Rex har varit gift tidigare vilket förstås utgör ett rejält hinder för giftermål med en katolsk kvinna. Modern nekar till äktenskap men fadern ger sitt medgivande. Skandalen är ett faktum och bröllopet äger rum i en protestantisk kyrka utan familjens närvaro.

Serien hoppar efter detta 10 år framåt i tiden. Charles återkommer till New York efter flera år i Centralamerika där han målat och flytt undan ett trassligt äktenskap och allmän stagnation. Han är också far till två barn. Mötet med hustrun väcker ingen glädje. Inget har förändrats. Hon är densamma, konstaterar han flera gånger. Vi får också veta att hon var honom otrogen innan han gav sig iväg. På båten tillbaka till England möter så Charles Julia. Och nu börjar serien verkligen bränna till. Julia har sökt kärleken i New York utan att finna den. Mötet dem emellan blir så där underbart som kanske bara händer på film. De ser varandra och talar om vad de ser:

Hon har förändrats. Livet har gjort henne mjukare. Och sorgligare. I detta korta möte finner Charles och Julia varandra. Från denna stund, trots att båda lever i varsitt äktenskap, står de sida vid sida. Två år senare konstaterar Charles att det under alla deras dagar tillsammans aldrig har funnits kyla, misstro eller besvikelse. Samtidigt får vi veta att Charles fortfarande är gift och måste manövrera en hel del för att få tiden med Julia. Julia vill gifta sig med Charles. Framtiden och kanske verkligheten gör sig allt starkare påminda för henne. Deras tillstånd är ohållbart och denna förvissning växer sig bara starkare och starkare. Redan när de träffades undrade hon var de skulle kunna gömma sig. Och när Charles frågar varför kärleken till Julia får honom att känna det som om hela mänskligheten och Gud konspirerade emot dem svarar Julia: ”Därför att de gör det.” Lyckan finns bara här och nu. Men ju längre tiden går, desto mer gör sig det förflutna och framtiden påminda och de tränger ut nuet för henne.

När så hennes torre bror utan omsvep förklarar att hon ”lever i synd” med både Charles och Rex bryter hon ihop. Detta är en av de starkaste scenerna i serien. (Klipp nedan från 1:10)

Det finns ingen väg tillbaka till Gud, menar hon. Hon är förkastad och himlen stängd. Några minuter senare är scenen som bortglömd och hon säger sig inte alls förstå vad som orsakade hennes utbrott. Men Charles är antagligen sanningen på spåren när han säger att det måste ha varit något hon tänkt på länge.

Så är vi framme vid det sista avsnittet. Julias far kommer tillbaka till England för att spendera sina sista dagar på slottet Brideshead. Han är mycket svag och har inte många dagar kvar. En präst tillkallas men fadern avvisar honom. Barnen är förtvivlade. Ska han dö utan att få förlåtelse för sina synder? Men prästen återkommer när fadern är så gott som medvetslös och läser syndernas förlåtelse över honom. Han ber samtidigt fadern visa något tecken på sin ånger. Alla närvarande, inklusive Charles som inte är troende, sjunker ned på knä och ber till Gud. Och ett under sker. Fadern gör korstecknet och dör senare i frid.

Allt detta påverkar Julia djupt. Finns det kanske en väg tillbaka ändå? Här tvekar jag om jag ska fortsätta och berätta slutet. För det är inte givet och ni som inte sett serien vill kanske inte veta. Men jag måste berätta.

Efter att uppståndelsen lagt sig kommer Julia till Charles. Hon kommer för att ta farväl. Hon kan inte gifta sig med honom, aldrig se honom igen. ”För jag höll på att göra det oförlåtliga, att resa ett gott som tävlade med Gud.” Genom att gifta sig med Charles skulle hon stänga sig själv ute från Guds barmhärtighet. ”Nu ska vi båda vara ensamma och jag kommer aldrig att få dig att förstå.” Men jag förstår, säger Charles. Hon reser sig och går.

Några år senare kommer Charles tillbaka till slottet som nu används av armén. Det är krig i Europa. Slottets kapell är öppet och åter i funktion. Han sätter sig och ber ”med gamla men nylärda ord”. Här finner han en mening med allt som hänt som jag knappt förstår. Men han lämnar slottet glad för första gången på mycket länge.

Så är då Guds nåd så uppenbart närvarande i serien? Jag kan inte helhjärtat säga att så är fallet. Mitt ”halleluja” fastnar i halsen, av sorg för framförallt Julia men även Charles. Min tvekan beror också på att domen är så påtagligt närvarande. Guds dom vilar över Julias liv och hon känner sig krossad av den. Hennes omvändelse beror i hög grad på att hon är rädd för att hamna i helvetet. Familjens världsbild skänker dem inte i första hand glädje utan regler att hålla sig till för att undvika den slutliga domen. Men nåden finns där också. För både Julia och Sebastian finns en väg tillbaka. Och genom sin nyvunna tro förmår Charles se att allt inte är fåfängligt utan att det finns en mening i tillvaron. Och denna upptäckt skänker honom glädje.

Vägen tillbaka till Gud innebar för Julia ett enormt offer. Hon hade äntligen funnit kärleken i livet och var lycklig med Charles. Deras relation hade allt det där som vi alla längtar efter: ömhet, respekt, förtrolighet, öppenhet, djup. Hon menar att ett äktenskap med Charles vore att resa ett gott som skulle konkurrera med Gud. Och detta vore den största av alla synder. Men hur kan ett verkligt gott konkurrera med den Gud som är all godhets källa? Nu säger kanske vän av ordning att ett sådant äktenskap skulle kräva två skilsmässor och redan hade krävt sina offer, då framförallt Charles hustru och barn. Och skilsmässor kan väl aldrig vara av godo? Jag har skrivit mycket om ämnet tidigare men då ur ett teologiskt perspektiv. Men här är jag främst intresserad av skilsmässans och omgiftets effekter på ett mänskligt plan. Jag är inte längre nöjd med att bara konstatera vad Bibeln och traditionen undervisar. Jag vill även se det goda med Guds lagar.

Det märkliga i sammanhanget är att det inte är skilsmässan som är den stora synden. Trots att det är skilsmässan som orsakar splittring och sår hos alla inblandade är det inte den utan omgiftet som utgör den dödliga synden. Dödliga synder är nu ett katolskt begrepp men inom evangelikal teologi gäller samma sak: det är omgiftet som räknas som att vända Gud ryggen. I min bokhylla har jag en bok av förkunnaren David Pawson som berättar hur han möter en man på ett tåg som lämnat sin hustru och nu lever med en annan. Pawsons budskap till den mannen var: ”du måste välja mellan Jesus och den kvinna som du nu lever med.” Detta var även Julias tro: hon måste välja mellan Gud och Charles. Det gick inte att få båda. Här finns alltså ett teologiskt fokus på omgiftet som det Onda medan detta ur ett rent mänskligt perspektiv är det som kan reparera ett liv sårat av skilsmässa. Och i serien var Charles skilsmässa redan ett faktum och Julias man hade accepterat en skilsmässa utan några större sorger. Julias beslut att lämna Charles ändrade inget av detta. De båda levde senare ensamma utan utsikter till eller ambitioner att återförenas med dem som de en gång gift sig med.

Så Julias beslut lämnade två människor ensamma, kanske för resten av deras liv. Det hade inga goda effekter. På ett mänskligt plan, alltså. Det handlade enbart om att lyda Gud, för att inte spendera en evighet i helvetet. Jag kan förstå att Gud då och då behöver testa människors lojalitet och att människor ibland behöver lämna allt för att vinna evigheten. Men här handlar det inte om det utan om att omgifte ALLTID är en dödlig synd. Det är en regel som saknar undantag. Äktenskap kan förvisso ogiltigförklaras om de inte ingåtts i frihet och i medvetenhet om dess syfte. Men nog är det så att det ändå ingås fullt giltiga äktenskap som havererar? Friheten är aldrig total, inte heller medvetenheten om ens egna motiv. Och saker händer och människor förändras under livets idag mycket långa lopp. I Julias fall var hon förblindad av sin förälskelse i Rex och Rex, i den mån han var medveten om dem, dolde sina verkliga motiv för att gifta sig med henne. Det fanns också en ingrediens av trots hos Julia. Hon ville inte låta sig begränsas av kyrkliga regler eller sin familj. Hon var också ungdomligt oförståndig.

Kanske tyder allt detta på att det skulle ha funnits en möjlighet att få äktenskapet med Rex ogiltigförklarat. Samtidigt är det så här vi människor fungerar. Vi styrs av så många olika saker som vi knappt är medvetna om. Och vill vi något är det oftast inga problem att finna goda skäl för det. Vi är mer eller mindre trasiga och våra beslut blir därefter. Skulle detta inte även gälla kristna? Jesus uttrycker denna tanke när han talar om äktenskapet i Matteus 19. Han säger: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.” Denna passage föranleder mig idag att fråga: Är vi kristna inte lika förstockade nu som människorna på Mose tid? Skulle dopet och den Helige Ande på något sätt ha helat våra trasigheter så vi nu fattar beslut i full frihet och vid fullt medvetande? Jag ser inte det.

Så jag tycker Gud är hård, inte barmhärtig. Han ser Julia och hennes långa sökande efter kärleken. Han ser hur hon överilat gifter sig med Rex men han låter henne löpa. Men han har fäst en lina vid henne och när hon finner Charles gör sig Gud påmind. Först milt och sedan allt starkare. Han drar henne tillbaka till sig. Just detta är det centrala temat i serien och i boken. Modern i familjen läser ur Chestertons Fader Brown för hela familjen en kväll. Hon läser:

I caught him with an unseen hook and an invisible line which is long enough to let him wander to the ends of the world and still to bring him back with a twitch upon the thread.

Den yngsta dottern Cordelia påminner Charles om denna passage när de en dag talar om Sebastian. Och ”a twitch upon the thread” är rubriken på det näst sista avsnittet i serien, det avsnittet då Julia bryter ihop efter att ha blivit påmind om att hon lever i synd. Gud drar henne tillbaka genom att påminna henne om att hon lever under domen. Är detta nådefullt? Eller är det bara hotfullt?

Möjligen är mina resonemang ovan bara en reaktion på en specifikt katolsk gudsbild. Men jag tror inte det. Katolska kyrkan är mer specifik och detaljerad om synden och villkoren för förlåtelse. Det är både en välsignelse och en förbannelse. Den övriga kristenheten lallar ofta runt i en salighet grundad på okunskap. Man skiljer sig och gifter om sig och säger att Gud förlåter. Julia ser detta förhållande och avundas protestanterna. För när hon går till sin biktfader måste hon ha goda avsikter och ångra sina synder för att få avlösning. Därför skulle det aldrig fungera att gifta sig med Charles för att senare ”få förlåtelse”. För hon skulle i sitt hjärta inte ångra äktenskapet. Detta sätt att se på Guds förlåtelse är nu inte bara en katolsk uppfinning. Det är sunt förnuft, rakt igenom ultralogiskt. Vidare har jag i mina tidigare artiklar om skilsmässa argumenterat för att skilsmässa och omgifte alltid går emot Guds avsikter. Detta är ingen specifikt katolsk uppfattning. Men det finns ändå en förbannelse i katolikernas noggrannhet i dessa frågor. Genom att i detalj skilja på synder och i detalj göra klart vad som utgör en dödlig synd och i detalj klarlägga vad som krävs för att hamna på god fot med Gud igen verkar det som om deras liv blir centrerat kring regler. Att Julia lämnar kyrkan ser jag som delvis en reaktion på detta.

När så Julia gråter bittert över att vara förkastad av Gud vill jag ta henne i mina armar och trösta henne. Men det finns inget att säga, inga tröstande ord. Enbart tårar kan jag erbjuda, tårar av medkänsla och igenkännelse. Inför Gud står vi ensamma på darrande knän.

Läs vad andra skriver om , , , , .