Skip to main content.

den 19 februari 2009


  Från början var det inte så

Mitt inlägg från förra veckan om skilsmässa och omgifte resulterade i en ganska lång och konstruktiv diskussion om bland annat de bibliska grunderna för skilsmässa. Jag tog avstånd från en tolkning av Matteus 19 enligt vilken antalet giltiga skäl till skilsmässa inte bara var ett utan tre. En svaghet i mitt inlägg och följande kommentarer var att jag aldrig tog ställning till om Jesus enligt Matteus tillåter skilsmässa i fall av sexuell otro (eller otukt som är det ord som används i texten). Det tänker jag rätta till nu.

Först vill jag säga att oavsett vad Jesus menade i Matteustexten står det klart att kyrkan har ett enormt pastoralt problem med hur man ska hantera alla de människor som idag lever som omgifta. Även om vi undantar dem som skilt sig på grund av att partnern har varit otrogen återstår många som skilt sig på helt andra grunder och sedan gift om sig. Kärleken kan ta slut av så många skäl. Även med den mest tillåtande tolkning av Jesu ord om äktenskapet återstår många fall av omgifte som skett på ogiltiga grunder. Med detta vill jag säga att den pastorala frågan måste lösas oavsett hur man ställer sig till om det överhuvudtaget existerar skilsmässa i Guds ögon.

Olika tolkningar av Matteus 19:9

I Matteus 19:9 säger Jesus, enligt Matteus, att ”den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Det kan tyckas vara uppenbart att Jesus här ger utrymme för skilsmässa och sedermera omgifte om endera parten har varit sexuellt otrogen. Det är också den accepterade tolkningen inom evangelikala kretsar, ja inom protestantiska kyrkor i stort skulle jag tro. Den associeras med Erasmus och fick sin spridning efter reformationen. Enligt denna tolkning är det det den sexuella otrohetshandlingen som i sig bryter äktenskapet och den formella skilsmässan bekräftar endast att äktenskapet redan är brutet.

Problemet med denna tolkning är att Nya testamentets övriga författare inte gör detta undantag när äktenskapet diskuteras. I Lukas 16:18 säger Jesus att ”den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare.” Inga undantag anges. I Markus 10 säger Jesus:  ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.” Och i 1 Kor 7:10-11 skriver Paulus: ”De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.”

På något sätt måste man, oavsett tolkning, få dessa texter att harmoniera med varandra. Antingen låter man orden i Matteustexten vara normerande och menar då att Jesusorden i de andra texterna innehåller överdrifter. Viktigt för denna tolkning är också att Jesus talar  i ett sammanhang där skilsmässa på grund av otukt tas för given. Det andra alternativet är att närmare skärskåda det Jesus säger i Matteustexten för att se om vi kan förstå denna text på ett sådant sätt att det inte uppstår en konflikt med övriga texter. Låt oss se närmare på det alternativet och dess olika varianter.

1. En majoritet av de tidiga kyrkofäderna menade att undantaget endast syftade på skilsmässan, ej omgiftet. Således borde vi förstå Jesus så här: ”Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt är en äktenskapsbrytare. Den som gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Att skilja sig, temporärt eller permanent, på grund av otukt är enligt denna läsning tillåtet. Däremot inte att gifta om sig.

Grammatiskt sett är det en möjlig tolkning. Och den rimmar med det som Jesus sagt tidigare i samma evangelium: ”och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap” (Matt 5:32). Problemet med denna tolkning har att göra med att Jesus i parallelltexterna i Markus och Lukas talar om en och samma person som både skiljer sig och gifter om sig. Om Jesus verkligen syftade på två olika personer eller fall borde han ha sagt något i stil med ”den som skiljer sig… och den som gifter om sig…”. Det är också svårt att se att skilsmässa allena konstituerar äktenskapsbrott.

2. Det grekiska ord som används för otukt är porneia. Ordet i sig själv betyder orenhet och dess mer precisa innebörd beror på sammanhanget. På åtminstone två andra ställen i Nya testamentet används porneia om otillåtna sexuella förhållanden; den mellan en man och hans döda fars hustru i 1 Kor 5:1 och som en uppräkning i Apg 15:20 av sådant som hednakristna måste avhålla sig från. Om vi förstår porneia på detta vis säger Jesus att skilsmässa och senare omgifte är tillåtet om det uppdagas att mannen och kvinnan är närbesläktade. Det var nämligen ett ogiltigt äktenskap från början. Svagheten med denna tolkning är att ordet porneia inte kvalificeras i Matteustexten.

3. Porneia skulle också kunna betyda olovligt sex under förlovningstiden. Anledningen att just Matteus skriver om detta som ett giltigt skäl till skilsmässa skulle kunna vara för att försvara Josefs beslut att skilja sig från Maria när hennes graviditet avslöjades. Josef beskrivs ju som ”god och rättfärdig” i Matteus 1, alltså var skilsmässa av denna anledning tillåten enligt Matteus. Enligt denna tolkning bekräftar Jesus i Matt 19:9 alltså det som redan sagts tidigare. Ytterligare stöd för denna teori kommer från att de skriftlärda anklagar Jesus för att ha tillkommit genom otukt (porneia) i Joh 8:41. Enligt detta sätt att förstå Jesus i Matt 19:9 säger han alltså att ett äktenskap som ännu inte har fullbordats får upplösas. Denna tolkning försvaras av bland andra John Piper. Precis som i föregående fall är svagheten med tolkningen att ordet porneia inte preciseras i sammanhanget.

Gemensamt för ovanstående förklaringar är att Matteus enkelt fås att harmoniera med Lukas, Markus och Paulus. Ta Luk 16:18 exempelvis. Där säger alltså Jesus att ”den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare.” Rimligen syftar Jesus till samma kvinna i båda satserna. Denna kvinna blir alltså först lämnad av sin man. Men trots att han har gift om sig tillåts inte den frånskilda kvinnan att ta en ny man. Enligt detta sätt att läsa Lukas, vilket måste anses vara ytterst rimligt, får vi en direkt motsägelse med den tolkning som säger att Jesus i Matteus tillåter skilsmässa och omgifte vid fall av sexuell otro. Men förstår vi Matteus på något av sätten ovan uppstår inte denna motsägelse. Och det är ett starkt argument för att någon av dessa läsningar är den korrekta (personligen finner jag John Pipers tolkning mest trolig).

Ursprungstanken med äktenskapet

Men låt oss vidga perspektivet lite granna och titta på den omgivande texten i kapitel 19. Vi finner att några fariséer vill snärja Jesus och därför frågar honom om det är tillåtet att skilja sig från sin hustru. Jesus svarar:

Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.

Men fariséerna ger sig inte och frågar varför Moses i sådana fall bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig. Ännu en gång svarar Jesus med att föra dem tillbaka till ursprungstanken med äktenskapet:

Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.

Från början var det inte så, säger Jesus. Från början existerade inte skilsmässa som en möjlighet. Och det är denna ursprungstanke som Jesus väcker liv i. Han tar avstånd från Mose skilsmässobrev. Han vill föra tillbaka sitt folk till det som Gud från början menade med äktenskapet.

Det är efter detta han säger ”att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Lärjungarnas reaktion blir: ”om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.”

Mycket talar för att Jesus här har ett radikalt budskap om äktenskapet. För det första för Jesus tillbaka sina åhörare till ursprungstanken med äktenskapet. Och han gör det två gånger. Det är som att han vill sätta parentes runt hela den period då skilsmässa varit acceptabelt för judarna. Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt, påminner han dem om. Och när fariséerna frågar om skilsmässobrevet säger han: så var det inte från början. Tillbaka till ursprunget! Detta förefaller vara hans huvudpoäng i hela denna passage.

För det andra är lärjungarnas reaktion starkare än vad den borde ha varit om Jesus egentligen bara bekräftat det som redan gällde. Återigen, deras reaktion måste bero på att de upplever hans budskap som radikalt och annorlunda.

Och för det tredje ville fariséerna snärja honom och diskussionen borde därför ha handlat om så mycket mer än vilken teologisk skola Jesus skulle stödja. När fariséerna på andra ställen snärjer Jesus är alla tänkta svar från Jesus kontroversiella. Ta exempelvis frågan om judarna skulle betala skatt till kejsaren. Fariséerna tänkte att hur än Jesus svarade skulle han skaffa sig nya fiender. Det är svårt att tänka sig att Jesus egentligen skulle ha blivit satt på pottkanten hur han än svarat om de tänkta alternativen var a) att Jesus stöder den mycket liberala skolan som tillät skilsmässa i alla fall, eller b) att Jesus stöder den mer konservativa skolan som endast tillät skilsmässa i mycket specifika fall. Jag har svårt att se vilka svar fariséerna hade tänkt sig mer än att de borde ha önskat sig något annat än ett ganska okontroversiellt ställningstagande.

Förbund eller kontrakt?

Så här långt har det handlat om Skriften och dess ord om äktenskap och skilsmässa. Men vi bör också ställa oss frågan om vi tänker att äktenskapet är ett kontrakt eller ett förbund. Svaret på den frågan har direkt bäring på frågan om huruvida skilsmässa är möjligt eller ej. Ulf Ekman skrev för ett par månader sedan en kolumn på detta tema. Han argumenterar för att äktenskapet är ett förbund och att detta implicerar att äkta makar är bundna till varandra för livet. För detta är just vad som kännetecknar ett förbund: det är livslångt och bryts inte även om en av parterna sviker. Ulf Ekman skriver:

En annan bild som visar djupet i äktenskapsförbundet är att Paulus liknar Kristi förhållande till kyrkan vid äktenskapet, Ef. 5:25-33. Det är bilden av en djup, innerlig, kärleksfull och livslång förening som bygger på total överlåtelse. Jesu kärleksfulla överlåtelse åt sin kropp, församlingen, är total och uppoffrande. För honom finns inget alternativ och inga tankar på annat än livslång trohet. Stora delar av detta tänkande har i dag gått förlorat, inte bara i samhället utan även hos många kristna.

Själva tanken på att gå in i något som jag sedan inte kan komma ur, är skrämmande för den moderna människan som vill behålla kontrollen i allt. Tanken på att lova livslång trohet verkar nästan absurd om man inte räknar med Guds nåd och den helige Andes kraft att leva ut detta.

Kontrakt är något helt annorlunda. Sviker en av parterna är det ett kontraktsbrott och den andra parten är då löst från sina förpliktelser. Kontrakt går också att bryta om båda parter är överens om det. Jag argumenterar inte för det här men påstår ändå att vi har goda skäl att se på äktenskapet som ett förbund, inte som ett kontrakt. Något mellanting finns inte.

Avslutande kommentarer

Även kyrkohistorien talar sitt tydliga språk. Vi har en obruten tradition sedan de första kristna som säger att ett giltigt äktenskap är oupplösligt. Om vi har den minsta tro på att Guds Ande har verkat i sin församling sedan den första pingsten kan vi inte förkasta ett sådant vittnesbörd.

Mitt problem med att tolka Matteus 19:9 som att otrohet utgör en giltig grund för skilsmässa har också att göra med vad ett löfte är. Jag har lovat min hustru att i nöd och lust vara henne trogen till döden skiljer oss åt. Det löftet ligger det enbart på mig att hålla. Hon har givit sitt löfte och det är hennes ansvar att hålla det. Om hon skulle svika sitt löfte kan jag inte se varför det skulle fria mig från mitt. Jag har, inför Gud och församlingen, lovat henne trohet till döden. Jag har inte lovat henne trohet så länge hon är trogen. Mitt löfte är ovillkorligt.

Det vore också en märklig praxis om skilsmässa vore otillåtet för ett par som har upphört att älska varandra men ändå är varandra sexuellt trogna samtidigt som man tillåter skilsmässa för ett par där en eller båda har varit sexuellt otrogna. Vilka signaler ger inte det? På ett pastoralt plan vore en sådan teologi förödande för moralen i församlingen.

Avslutningvis menar jag att den samlade bilden bör få oss att tro att äktenskapet verkligen är ett livslångt oupplösligt förbund. Det går inte att låta sin uppfattning om skilsmässa enbart styras av det Jesus säger i Matteus 19:9. Vi måste se på sammanhanget. Och vi måste se på Bibelns samlade undervisning. Vi bör också lita på att Guds Ande har lett kyrkan under snart 2000 år.

Andra bloggar om: , , , ,

den 16 februari 2009


  Skytte om kyrkan och politiken

Göran Skytte skrev häromdagen en kolumn om ungefär det mitt inlägg från igår handlade om: om hur Svenska kyrkans biskopar är kuvade av ”folk från politikens gärdsgårdsserie”. Skytte skriver:

Folk från politikens gärdsgårdsserie sätter sig alltså i en stor kyrklig angelägenhet över kyrkans biskopar. Hånar dem, hunsar dem, förnedrar dem. Och det värsta är – detta är ett system som pågått och utvecklats under decennier. Och biskoparna har efter hand låtit det fortgå, fogat sig, anpassat sig.

Därför känns det en aning befriande att dessa 9 biskopar äntligen markerar en egen åsikt. Även om jag inte på något sätt vill överdriva denna känsla av befrielse. Det är mera som när galärslavarna lyfter årorna och ber om frihet från att ro i tio sekunder.

Men till och med denna frihet nekas biskoparna. När de efter många eftergifter till staten vädrar lite kritik, då ryter kyrkopolitikerna: Tig! Sitt still i båten!

Med sådana människor vid rodret finns det förstås ingen framtid för Svenska kyrkan.

Andra bloggar om: , , ,

den 15 februari 2009


  Finn 1000 fel

Den värsta sortens politiker måste vara kyrkopolitikerna. Jag har sympati för dem som motvilligt engagerar sig med motivet att någon ju måste göra jobbet. Kyrkoråd och kyrkonämnder kräver massor av folk och det behövs goda krafter (läs kristna) som är beredda att lägga ner sin tid på att organisera den lokala svenskkyrkliga församlingen. Men i en episkopal kyrka måste den partipolitiska styrningen vara en styggelse. Och värst är det förstås i Svenska kyrkans högst beslutande organ, kyrkomötet. Där sitter folk som gillar den nuvarande ordningen där statsapparaten via sina ombud fortfarande styr över kyrkan. Dessa kyrkopolitiker blygs inte över att näpsa biskopar eller att låta kyrkans lära präglas av den socialdemokratiska ideologin.

I dagens SvD jublar två kyrkopolitiker av den maktfullkomliga varianten över möjligheten att Svenska kyrkan kan få viga homosexuella par. Socialdemokraternas Olle Burell samt Centerns Karin Perers skriver:

”Äntligen står de framför altaret!” kommer vi att kunna utbrista i höst, när kyrkomötet med stor sannolikhet har beslutat att Svenska kyrkan ska fatta den hand som Sveriges riksdag sträcker ut redan i vår. Snabbare än många andra har svenska folket därmed befriat sig från ännu en av de fördomar, som strider mot synen att alla människor har lika värde.

Här finns hur mycket som helst att slita sitt hår över. För det första tar de kyrkomötets beslut för givet. Och det kanske man kan göra tyst för sig själv. Oddsen talar för att beslutet blir som Burell och Perers önskar. Men politiker bör ha respekt för beslutsgången och inte på förhand säga vilka beslut som kommer att fattas. Det gäller både beslut på kyrkomötet liksom beslutet om könsneutrala äktenskap i riksdagen i vår.

Vidare menar de att riksdagen sträcker ut en hand till Svenska kyrkan. Men den proposition som riksdagen kommer att ta ställning till i vår är ett resultat av att statsministern önskar att kyrkklockorna ska ringa över homosexuella par redan i vår. Denna viljeyttring från statsministern ser nu dessa kyrkopolitiker som en utsträckt hand. Och det kan man ju göra, om man instämmer med statsministern. Annars ser man det som ett diktat.

För det tredje menar de att en vigselordning som endast tillåter äktenskap för heterosexuella par ”strider mot synen att alla människor har lika värde.” Att påstå det är att passera varje gräns för anständigheten. Det är riktigt lågt och genuint ohederligt. Alla människor som tar avstånd från samkönande äktenskap skulle alltså motiveras av att homosexuella inte riktigt är människor och därför inte är värda ett äktenskap. Att ens antyda det är att brännmärka sina meningsmotståndare och det är ett effektivt sätt att förhindra en fri och öppen debatt.

Självklart motiveras jag och andra som tar avstånd från samkönade äktenskap av helt andra saker. Alla människor är skapade till Guds avbild men det innebär inte, och uppenbarligen så, att allt vi gör är i sin ordning. Vad gäller äktenskapet finns en gudagiven, och som för de flesta uppfattas som helt naturlig, ordning som Gud välsignar. I begynnelsen skapade Gud man och kvinna och de skulle bli ett kött. Under årtusenden har relationen mellan en man och en kvinna varit unik i samhällets ögon. Att då smutskasta alla dem som har (och har haft) denna syn är antingen bara politik (av den dåliga sorten) eller väldigt inskränkt.

Burell och Perers kritiserar i sin artikel de nio biskopar som härom veckan i en debattartikel menade att Svenska kyrkan borde avstå vigselrätten. De skriver:

Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stillatigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan… Årets Ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till värn av förtryckarna istället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.

Har man gett sig in i leken får man leken tåla, kanske de resonerar om biskoparna. Men de är kyrkans högsta ämbetsbärare och borde respekteras som sådana av kyrkomötets ledamöter. För all del, kritisera deras förslag. Men påstå inte att deras artikel skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Kyrkans kris är stor och lär inte påverkas nämnvärt av denna debattartikel, varken positivit eller negativt. Och vad är det egentligen som skadat förtroendet för Svenska kyrkan? Det skulle lika gärna kunna vara hennes lojalitet mot staten och tidsandan. Människor respektar inte en vindflöjel och måste ha märkt den omsvängning som skett inom Svenska kyrkan på en rad områden.

Läs även Stefan Swärds kommentar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

den 10 februari 2009


  Och så finns jag på Newsmill…

Jag har lagt ut mitt inlägg ”Får jag döda?” på debattsajten Newsmill. Om den ska sega sig upp lite i ranking behöver jag nog lite draghjälp från dig, kära läsare. Varför inte surfa dit, pinga, milla och kommentera lite?

den 9 februari 2009


  Om skilsmässa och omgifte

För några år sedan skrev jag en text om skilsmässa och om villkoren för att få förlåtelse för den synd som skilsmässa och omgifte är. Frågan fortsätter emellertid att plåga mig. Inte så att jag själv vill skilja mig från min hustru. Men jag möter så ofta goda människor, och ibland även nära och kära, som skilt sig för att de inte stod ut att vara kvar, människor som antingen redan gift om sig eller önskar göra det. Vad ska jag säga till dem? Bibelns budskap, som jag och många andra tolkar det, tar tydligt avstånd från både skilsmässa och omgifte. Samtidigt upplever jag denna sanning som förkrossande. Var finns evangeliet i detta? Var finns det goda för den människa som skilt sig efter att i ett årtionde levt i ett kärlekslöst äktenskap?

Så när David Nyström häromdagen skrev om att han tycker sig ha hittat ett sätt att tolka skriften som tillåter skilsmässa i vissa fall är jag inte sen att reagera. David refererar till en artikel i Christianity Today skriven av sin forskarkollega David Instone-Brewer på Tyndale House. Eftersom artikeln är en sammanfattning av ett större arbete finns det förstås risker med att ytterligare förkorta budskapet. Så läs artikeln och återvänd sedan hit!

I korthet menar ändå David Instone-Brewer att Jesus i Matteus 19 inte tar avstånd från alla skilsmässor. Inte heller bara dem som beror på sexuell otro. Nej, det Jesus gör är att han besvarar frågan om huruvida skilsmässa är tillåtet ”av vilken anledning som helst” (som är fariséernas fråga). Nej, säger Jesus! Skilsmässa är verkligen inte tillåtet av vilken anledning som helst. Han skulle därmed avvisa en väldigt liberal tolkning av skrifterna som florerade på den tiden och positionera sig med de mer konservativa skriftlärda som endast tillät skilsmässa under särskilda villkor. Dessa var:

Dessa kriterier fanns i den mosaiska lagen, formulerade i 2 Mos 21:10-11 enligt David Instone-Brewer. Och enligt honom bekräftar Jesus och Paulus Mose lag på denna punkt. Jesus bekräftar att sexuell otro är ett giltigt skäl för skilsmässa i Matteus 19 och Paulus bekräftar de andra två punkterna i 1 Kor 7:3-5 samt 1 Kor 7:33-34. I avsnitten i Korintierbrevet talar Paulus om att ”mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne” och vice versa samt att den gifte mannen är angelägen om hur han skall vara sin hustru till lags och, återigen, vice versa. Medveten om att Paulus inte säger att missbruk av dessa plikter utgör giltig grund för skilsmässa, menar David Instone-Brewer att det inte behövde sägas eftersom det redan stod på vigselattesten.

Tyvärr finns det hur mycket som helst att invända mot denna tolkning. För det första är ju Matteus 19 inte den enda bibelpassagen där vi får del av Jesu undervisning om äktenskapet. Vi har även Matt 5:31-32, Luk 16:18 och Mark 10:1-12. Men det är endast i Matteus 19 som man skulle kunna tolka Jesus på det sätt som David Instone-Brewer gör. Låt oss, exempelvis, titta på vad Jesus säger i Markustexten:

Då kom några fariseer fram, och för att sätta honom på prov frågade de: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?”
Han sade: ”Vilka bestämmelser har Mose gett er?”
De svarade: ”Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.”
Jesus sade: ”Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmelse.
Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna.
Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett.
Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”
När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta.
Han svarade: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.”

Om nu formuleringen av fariséernas fråga i Matteus 19 är så viktig för att förstå vad Jesus säger, varför finns denna fråga inte återupprepad ordagrant här och i de övriga texterna? Det är inte rimligt att tänka sig att Markus och Lukas (och även Paulus i 1 Kor 7:10-11) utelämnar denna information om den verkligen vore kritisk för förståelsen av undervisningen.

För det andra sammanfattar Jesus själv innebörden i sin undervisning. I texten ovan citerar Jesus skapelseberättelsen och säger sedan: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Han säger ”alltså” för att förtydliga att detta är huvudpoängen i hans undervisning. Texten i skapelseberättelsen sammanfattas på ett liknande sätt av Jesus i Matt 19:6. Och i Matteustexten finner vi en slukläm i vers nio där Jesus säger: ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

För det tredje kan vi också läsa hur Paulus förstod Jesu undervisning.  I 1 Kor 7:10-11 skriver han:

De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.

Enligt Paulus är detta alltså Herrens föreskrift och således Paulus förståelse av Jesu undervisning. Inte någonstans i texterna finns det antydningar till att skilsmässa vore i sin ordning om endera av parterna har försummat den andre. Ändå vill David Instone-Brewer få oss att tro att det är det som Jesus och Paulus menar!

För det fjärde tar Jesus tydligt avstånd från Mose föreskrifter om skilsmässa i både Matteus och Markus. Det var för att människan var ”förstockad” som Moses skrev denna bestämmelse. Men från början var det inte så, säger Jesus. Han verkar vilja föra tillbaka sina efterföljare till ursprungstanken med äktenskapet – att det verkligen skulle vara livslångt.

För min del räcker denna kritik för att helt avfärda David Instone-Brewers tolkning av Jesu budskap om äktenskapet. Den som vill ha mer kan med fördel läsa John Pipers utförligare kritik (för att inte säga sågning) av Instone-Brewers utläggning. Och jag instämmer med John Piper när han säger att så gott som varje äktenskap skulle kunna avslutas med en giltig skilsmässa om David Instone-Brewer skulle ha rätt.

Så då är jag tillbaka vid ruta ett. Och inget annat var väl egentligen att vänta. Det krävs ingen doktorshatt i teologi för att förstå Jesu budskap på denna punkt. Och jag tror att kyrkan fram till 1900-talet har varit trogen detta enkla budskap: äktenskapet är livslångt och omgifte är därför otänkbart så länge båda makarna är vid livet. Det går inte att som David Instone-Brewer hoppa över 2000 år av kyrkohistoria och med en nyläsning av Skriften komma till helt, för kyrkan, nya slutsatser (faktum är att för David Instone-Brewer handlar det inte ens om en nyläsning av Skriften utan om en nyläsning av annan judisk litteratur från 100-talet). Det måste finnas en kontinuitet i den läromässiga utvecklingen.

Till råga på allt är skilsmässa en synd som alla andra. Det glada budskapet är att det finns förlåtelse. Halleluja för det! Det tråkiga är att man måste ångra sig för att få den. Och om detta handlade delvis mitt tidigare inlägg. Där skrev jag (i en förtydligande kommentar):

1) Att bryta sitt äktenskap är en synd. 2) Synd behöver förlåtas. 3) Det finns ingen förlåtelse där det saknas ånger.

Ånger borde innebära att man ångrar skilsmässan (eller åtminstone omgiftet). Att ångra skilsmässan (eller omgiftet) borde rimligen innebära att man går tillbaka till det läge som var innan, antingen tillbaka till sin förra partner eller till sitt separerade tillstånd.

Detta skrevs apropå en insändare där en kvinna menade att hon fått förlåtelse för sin skilsmässa och nu kunde leva i samvetsfrid och lycka med sin nye man. Jag menade att Guds förlåtelse inte borde ses som en välsignelse till att fullborda äktenskapsbrottet genom att gifta om sig. Men hur i hela världen ska kyrkan hantera detta budskap på det pastorala planet? Vad ska man säga till människor som idag lever lyckligt omgifta, många med barn i det nya äktenskapet? Guds vilja ska ju vara god för människan men här verkar det goda enbart ligga bortom döden, förutom den välsignelse det i sig är att lida för Kristus.

En av anledningarna till att vi nu lever i en skilsmässokultur är att kyrkan försummat sitt pastorala uppdrag under lång tid. Inget samfund, Katolska kyrkan möjligen undantaget, verkar våga förmedla Jesu undervisning om äktenskap och skilsmässa. Så har kristenheten i Sverige invaggats i en känsla av att skilsmässor och omgifte inte är så allvarligt. Förvisso ska man försöka bevara äktenskapet, det är det bästa, men går det inte så går det inte. Gud vill kärlek och att alla ska vara lyckliga. Och hur ska vi förstå Bibelns budskap om äktenskapet idag? Bibeln säger visserligen en sak men vi har ju också verkligheten att ta hänsyn till (som en vän sade när vi diskuterade detta ämne).

Eftersom gudsfolket alltså inte har fått en korrekt förkunnelse om äktenskapet kan det heller inte lastas för hårt när äktenskapen bryts. Visserligen finns det biblar i var mans hem men sättet människor läser skriften på präglas av omgivningen. Detta kanske får konsekvenser för de pastorala råd en präst eller pastor kan och bör ge? Ponera att en ung kristen man gifter och skiljer sig utan större kunskaper om Guds vilja med äktenskapet och att han sedan hittar sin verkliga kärlek, gifter om sig och skaffar barn. Mannen har aldrig konfronterats, vare sig av en pastor, av en vän eller av kulturen. Han lever därför utan större samvetsbetänkligheter med sin nya hustru och njuter av ett gott familjeliv. Familjen går sedan med i en ny församling och möts för första gången av budskapet att äktenskapet verkligen är livslångt och att omgifte därför är helt otänkbart. Nu blir mannen lite orolig och uppsöker pastorn för att höra vad han egentligen menar. Lever mannen i synd? Är hans andra äktenskap ogiltigt för Gud? Här tänker jag att mannens kunskaper när han skilde och gifte om sig på något sätt borde påverka det pastorn säger. På vilket sätt vet jag ärligt talat inte. Här kolliderar det objektiva med det subjektiva. Kan det vara så att mannen (liksom även hans nya hustru) får ta de tunga konsekvenserna av kristenhetens misslyckande? Skulden till den uppkomna situationen är mångas. Men konsekvenserna, åtminstone de timliga, får bäras av de män och kvinnor som gifter om sig. Kan det vara så? Jag vet inte.

Klart är att det i en kultur där skilsmässor och omgifte är vardagsmat uppkommer situationer där de präster och pastorer som tar sina herderoller på allvar ställs på stora prov. Kanske finns en del av lösningen i att vi alla måste acceptera att efterföljelse innebär lidande och att detta lidande är ett litet pris att betala för den eviga glädje som väntar oss. Sedan måste förstås Sveriges kyrkor och församlingar ta sig samman och börja undervisa om äktenskapet som Jesus gjorde.

Andra bloggar om: , , , , ,

den 4 februari 2009


  Den kristna vänstern och det goda samhället

Broderskapsrörelsen har alltså skrivit ett manifest – ett manifest för en kristen vänster. Först några grundläggande fakta om dokumentet: Det är uppdelat i fyra avsnitt med rubrikerna Glöd, Solidaritet, Öppenhet och Hopp.  Av de totalt 1458 ord som manifestet innehåller förekommer ”Jesus” noll gånger och ”Gud” fem gånger i positiva ordalag och två gånger för att markera mot andra grupper. Bibeln refereras till en gång (Matt 25:40). Ordet ”kärlek” förekommer åtta gånger och ”sanning” två gånger (och då för att markera mot andra som säger sig äga den).

Dessa enkla fakta reser vissa frågetecken kring manifestets påstådda kristlighet, även om jag inte vill dra för långtgående slutsatser redan nu. Särskilt reagerar jag över frånvaron av Jesus och Bibeln. En bibelvers räcker inte för att fånga den del av Bibelns budskap som går att applicera på politiska sammanhang.

Låt oss titta närmare på manifestets inledande del. Det lyder:

Vi, den kristna vänstern, är en progressiv kraft för ett rättvist, öppet och solidariskt samhälle. Vi står med ett ben i arbetarrörelsen och ett ben i den kristna ekumeniska rörelsen. För oss är tron en källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse.

Vår utgångspunkt är kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Gud är kärlek och eftersom människan är skapad till Guds avbild har vi alla en del av den gudomliga kärleken inom oss. Människovärdet är därför okränkbart och eftersom vi alla är en del av Guds kärlek har vi också lika värde och lika rättigheter och skyldigheter.

Tillsammans har vi ett ansvar för dem som har sämst förutsättningar och de som är mest utsatta. Varje människa, oavsett vad hon gått igenom, oavsett vad hon själv gjort sig skyldig till, har rätt till förlåtelse, till upprättelse och till ett värdigt liv. Vår uppgift är att bidra till att skapa politiska förutsättningar för denna upprättelse.

Spontant reagerar jag på att det är ”tron” som utgör broderskaparnas källa till hopp och mening. Kanske hakar jag upp mig på ord men det är inte tron utan Gud som utgör källan till hopp och mening. Sedan är förstås min tillit till Gud, eller min tro på honom, avgörande för om detta hopp och denna mening blir en verklighet för just mig. Utan tro finns ju inget hopp. Jag måste vilja ha med Gud att göra för att det ska finnas en framtid för mig. Men hoppets och meningens källa är Gud själv.

En annan sak, och kanske viktigare, är att broderskaparna endast talar om trons, eller Guds, betydelse för ”mänskligt växande och frigörelse”. De skriver inget om trons betydelse för frälsningen. Visst kan man tala om frälsning som en slags frigörelse. Och växande skulle kunna tolkas som helgelse. Men både frälsning och helgelse handlar om förlåtelse och omvändelse från synd vilket ju ”mänskligt växande och frigörelse” inte ger några associationer till direkt. Och redan här kommer vi till en avgörande skillnad mellan denna ”kristna vänster” och den kristdemokratiska ideologin. I detta manifests inledning finner vi inget om människans syndfullhet utan människosynen är idel ljus. Så står det exempelvis att ”vi alla har en del av den gudomliga kärleken inom oss” men inget om att människan vänt sig bort från Gud och hans kärlek. Vi kan kontrastera med kristdemokraternas människosyn:

Människans ofullkomlighet innebär att för mycket makt inte får läggas i en enskild människas, grupps eller partis händer. Det krävs alltid någon form av balansskapande maktdelning. Ofullkomlighetstanken ger också en realistisk grund för synen på demokratin som arbetsform. Ingen person, parti eller grupp vet allt om hur ett samhälle ska skötas, men genom samarbete kan det gemensamma bästa främjas.

Människosynen får alltså konsekvenser för hur man organiserar samhället och för vilken tilltro vi ska ha till politikens förmåga att adressera människans allvarligare problem. Och det bör inte råda något tvivel över vilken av dessa två människosyner som ligger närmast kristendomens.

Det andra stycket har jag inga större problem med. Men entusiasmen brister och det beror på den lite snäva utgångspunkten; kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Denna utgångspunkt blir det filter som broderskaparna använder när de reflekterar över den kristna tron. Och då går de miste om perspektiv som Guds helighet, Kristi återkomst, människans syndfullhet och behov av räddning. Med andra ord: med deras val av utgångspunkt undviker de mycket av det som ger kristendomen sälta. Kvar blir det lättsmälta, det vi gillar att höra. Inte för att dessa saker är felaktiga men det handlar ändå om en reducering av kristendomens budskap till människan.

När broderskaparna i tredje stycket skriver ”Tillsammans har vi ett ansvar för dem med sämst förutsättningar och de som är mest utsatta” kan jag bara instämma i detta. I ett gott samhälle hjälper människor varandra och de sämst lottade blir hjälpta upp på fötter igen. Men även om vi har ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen måste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel. I broderskaparnas värld är det i första hand myndigheterna som ska bistå de utsatta. Så skriver de också i sista meningen att de vill verka för att skapa ”politiska förutsättningar” för människors upprättelse. Men människor kan förstås organisera sig helt frivilligt för att hjälpa de svaga och fattiga. Och vi gör också det när vi engagerar oss i exempelvis Stadsmissionen eller lokala församlingar. Detta är verklig solidaritet.

Och jag tänker mig att det i första hand är hjälp människor emellan som Jesus syftar till i Matt 25:40. Där står ju ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta”, inte ”vad ni låtit tjänstemän göra…”. Det utesluter inte att omsorg även måste skattefinansieras men det visar vilken slags hjälp som borde vara den primära i ett samhälle präglat av kristna värderingar. Inom parentes bör sägas att texten i Matt 25:40 inte bör tolkas som om den handlade om allmän omsorg. Där står ju ”dessa mina minsta som är mina bröder” och ”dessa mina minsta” borde då rimligen referera till Kristi lärjungar. Betänker vi att texten handlar om vår eviga destination blir detta än mer troligt eftersom vi annars skulle frälsas genom våra gärningar. Överhuvudtaget är det svårt att få ihop denna text med Bibelns undervisning om frälsning genom tron men om vi förstår ”dessa mina minsta” som medkristna kan texten harmoniera med den övriga undervisningen om frälsningen.

Klart är att broderskaparna förväxlar makro- och mikronivåerna. Jesu undervisning handlar inte om överheten eller om hur man bäst organiserar ett land. Nej, den är ett budskap riktat till individen om hur han ska uttrycka kärlek till Gud och sin medmänniska. Jesu undervisning rör sig på mikroplanet medan broderskaparna vill få den att gälla makroplanet. Det är ett klassiskt socialistiskt språng: om du verkligen älskar din medmänniska måste du också älska välfärdsstaten. För övrigt är broderskaparna inte de enda som blandar ihop mikro och makro. Vi är så genompolitiserade i vårt samhälle att vi ofta läser Bibelns texter med politikerglasögon. Ett annat exempel på det är undervisningen om att vi ska älska våra fiender och vända andra kinden till (se Matt 5:38-). Många menar att detta är ett pacifistiskt budskap, det vill säga att om fienden tar Gotland ska vi ge dem Skåne också. Men det Jesus talar om är hur vi på ett personligt plan ska förhålla oss till dem som gör oss illa. Om detta kan förstås sägas mycket mer.

Broderskaparna skriver också att varje människa, oavsett vad hon gjort, har rätt till förlåtelse, upprättelse och ett värdigt liv. Detta vänder jag mig starkt mot. Vi har aldrig rätt till förlåtelse. Vi har visserligen en evangelisk skyldighet att förlåta men någon motsvarande rättighet att bli förlåten existerar inte. Tvärtom ska förlåtelsen, när den erbjuds, ses som en nåd och tas emot med tacksamhet. Detsamma gäller upprättelse och ett värdigt liv. Utgångsläget är därför att människor inte har rätt till hjälp. Ytterst är det vi själva som ansvarar för våra liv och myndigheterna bör inte, så långt det går, ta detta ansvar från oss om vi ska växa upp och bli vuxna. Nej, hjälpinsatsen bör motiveras av kärlek till medmänniskan. Vi ser nöd och reagerar på den genom att ge av våra egna resurser. Likaså bör den skattefinansierade omsorgen baseras på en vägning av tillgångar och verkliga behov och inte på att medborgaren har rätt till bistånd. Jag kan aldrig kräva pengar av grannen om jag skulle råka bli arbetslös, exempelvis. Däremot kan grannen förbarma sig över mig. Samma sak bör gälla det bistånd som jag kan få från myndigheterna.

Ja, mycket mer kan förstås sägas. Men jag ser att broderskaparna snart kommer en ny version av manifestet och jag kan därför inte hålla längre på denna text. Jag lär återkomma med mer i detta ämne.

Andra bloggar om: , , , ,