Skip to main content.

den 21 juni 2020


  Märkligt fokus på Trump

Maria Nilsson, riksdagsledamot för Liberalerna, gör ett gott försök att beskriva varför många kristna i USA stöder president Trump (Dagen 14/6). Han har utsett konservativa domare till Högsta domstolen, han står upp för religionsfriheten och han är en israelvän. Allt detta är sant och har antagligen bidragit till det starka stöd han har från framför allt evangelikaler.

Men analysen missar en viktig sak: Det amerikanska politiska landskapet är sedan president Obama extremt polariserat. Det demokratiska partiet har radikaliserats vilket gjort att väljare med traditionella värderingar tvingats lägga sin röst på Trump i brist på bättre alternativ. De är medvetna om Trumps många brister och plågas av hans utbrott på Twitter, hans självupptagenhet, hans i många fall ofromma livsstil och vulgära språk. Men i valet mellan en man med uppenbara karaktärsbrister och demokratiska kandidater med en uppenbart destruktiv politik blir Trump det minst onda.

Vilken är då denna destruktiva politik som gör Trump valbar? Ett exempel är att ingen av de demokratiska presidentkandidaterna ville kännas vid några restriktioner för aborter. Fri abort i USA är till skillnad från Sverige verkligen fri och flera delstater tillåter aborter under hela graviditeten. Denna ”rättighet” slår alla demokrater vakt om nu vilket makabert illustrerades av rungande applåder och ett World Trade Center upplyst i rosa efter det att New York beslutade att aborter skulle tillåtas fram till förlossningen. Ett annat exempel rör den illegala invandringen från framför allt Mexiko där presidentkandidaterna även där hade samsyn om att otillåten gränspassering bör avkriminaliseras, vilket i praktiken innebär att de är för öppna gränser. Ett tredje exempel är att skolor ska tvingas tillåta att biologiska män som ser sig som transsexuella deltar i flickornas idrottslag.

Maria Nilsson skriver även att vi kristna måste fördöma den amerikanske presidenten för att han underblåser rasism. Men allt som händer beror inte på Trump. Även under Obama utbröt allvarliga raskravaller. Så varför inte i stället gå lite motströms? Den svarta minoriteten har stora problem men polisbrutalitet är inte ett av dem.

Polisen må gå för hårt fram men det drabbar i högre grad den vita befolkningen. Både i absoluta tal och jämfört med graden av brottslighet dör fler vita vid polisingripanden. I Washington Posts databas över polisskjutningar ser vi att 55 obeväpnade personer dödades av polisen 2019. Av dessa var 14 svarta. Det är många men endast en bråkdel av det totala antalet mord och dråp som sker bland USA:s svarta befolkning. Det är därför så tragiskt för just svarta att polisen nu drar sig tillbaka då de behöver polisen mer än någon annan grupp i det amerikanska samhället. Detta är rimligen ett viktigare samtalsämne än att Trump låter sig fotograferas utanför en kyrka med Bibeln i handen.

Trumps väljare är också medvetna om att tidningar och tv-kanaler systematiskt snedvrider sin rapportering till Trumps nackdel. USA står i brand efter de plundringar, den skadegörelse och det våld som följt på de massiva demonstrationerna mot rasism. Även Washington brinner och den kyrka som alla presidenter haft som sin, bara ett kvarter från Vita huset, har eldhärjats.

I det perspektivet är det inte särskilt anmärkningsvärt att Trump låter sig fotograferas utanför den kyrkan, dels för att uttrycka sin sympati och dels med ett budskap att skadegörelsen måste få ett slut. Det är ändå statens främsta uppgift att skydda sina laglydiga medborgares liv och egendom och om inte delstaterna tar det ansvaret måste den federala staten rycka in. Trots denna massiva oro i USA väljer tidningar, tv-kanaler, Dagen och Maria Nilsson att göra en stor sak av Trumps ”militaristiska” språk och att han uppträder framför en kyrka. Detta fokus är inte sakligt motiverat.

Denna artikel publicerades i Dagen den 15/6.

den 10 juli 2015


  Lär av Ben Shapiro

Jag lyssnade häromdagen på ett väldigt inspirerande klipp med Ben Shapiro som är en orädd, konservativ, ung, amerikansk jude på västkusten i USA.

Klockan 10 på kvällen, precis när han ska lägga sig, får han reda på att det pågår ett möte på hans gamla universitet som handlar om att avbryta relationerna med Israel. Han lyckas ta sig dit, och ta sig fram i kön till talarstolen. Sedan bränner han av ett imponerande tal.

Hans taktik var inte att försvara Israel utan istället att gå till motattack mot dem som förtalar Israel och kalla det som de håller på med för judehat. Han gör det väldigt intelligent och han menar att de konservativa ständigt förlorar därför att de är så snälla. De hamnar ständigt på defensiven.

Så kolla på dessa klipp och låt er inspireras av en mycket intelligent och orädd människa som effektivt konfronterar tidsandan.

Del 1:

Del 2:

Och när Ben Shapiro sätter Piers Morgan från CNN på plats om vapenlagar:

Läs även vad andra skriver om , , , .


  Samkönade äktenskap = äktenskap över rasgränsen?

I en pågående diskussion på Facebook om HD:s beslut i USA om samkönade äktenskap hävdades det att detta domslut kan liknas vid tidigare fall där HD slagit ner på delstaters förbud mot äktenskap över rasgränserna. Jag svarade så här:

Jämförelsen mellan detta domslut och tidigare HD-domar mot delstater för deras förbud mot äktenskap mellan svarta och vita är orättvis. Rent juridiskt är skillnaden att delstaternas förbud gick stick i stäv med den anda av att upprätta de svarta i förhållande till de vita som fanns efter inbördeskriget och som kom till uttryck i de 13:e, 14:e och 15:e tilläggen till konstitutionen. Rasfrågan behandlas där och utgjorde den juridiska grunden för Medborgarrättsrörelsens framgångar under 1960- och 70-talen. Helt klart är att syftet med tilläggen var att lägga den juridiska grunden för jämställda relationer mellan vita och svarta.

Vidare förbjöd delstaternas lagar både äktenskap, samboende och sexuella relationer över rasgränserna. Alla inblandade straffades. Alla visste också att en svart man och en vit kvinna kunde gifta sig och det var detta som lagarna ville förhindra.

Jämför detta med delstatslagarna om att bevara äktenskapet mellan man och kvinna. Med dessa förbjöds ingenting. Homosexuella fick leva som de ville och till och med gifta sig (”inför Gud”). Men med dessa lagar erkände inte delstaten något annat som äktenskap än det mellan en man och kvinna.

Av detta tycker jag det är uppenbart att de äldre lagarna som förhindrade äktenskap över rasgränsen var rasistiskt motiverade och diskriminerande. Det var också HD:s uppfattning när den underkände dessa lagar. De nya lagarna som ville bevara äktenskapet mellan en man och en kvinna handlade om något helt annat, nämligen om äktenskapets natur.

Att äktenskapet till sin natur är en union mellan en man och kvinna har aldrig tidigare varit ifrågasatt. När HD nu tycker sig se en rättighet till samkönade äktenskap i konstitutionen är detta helt uppenbart en ny rättighet som ingen någonsin tidigare formulerat eller menat. Och detta ska inte domstolar ägna sig åt utan det är uppgiften för de lagstiftande församlingarna. Det är förödande för ett lands demokratiska processser när fem domare på detta sätt försöker sätta punkt för en nationell diskussion. Exakt så skedde 1973 i domslutet Roe v Wade där en ny rättighet hittades i konstitutionen, nämligen rätten att göra abort. Det blev ingen slutpunkt utan startskotten till decennier av uppslitande diskussion där de lagstiftande församlingarna förhindrades att söka kompromisser.

Att HD:s beslut vilar på lös grund tycker jag också är tydligt när man tänker på hur svårt det kommer bli för domstolen att förvägra andra grupper möjligheten att få sina relationer erkända som äktenskap. Som Chad Pecknold skrev: ”Majority randomly inserts the number ’two’ as essential to marriage w/out defense, but eliminates ’man & woman’ as essential without cause.” Lämnar man den traditionella definitionen återstår endast godtycke. För hur ska nu domstolen kunna hävda att polygami och äktenskap mellan syskon går emot konstitutionen?

Du skriver avslutningsvis att familjen kan blomstra även i samkönade familjer. Det tror jag också. Men det hindrar inte att relationen mellan en man och en kvinna förblir helt avgörande för samhällets utveckling. Det är inom denna relation som de flesta barn kommer till. Och det är inom denna relation som barnen får växa upp med en mamma och en pappa. Därför är det traditionella äktenskapet värt att lyftas upp och inneha en unik position i jämförelsen med övriga typer av relationer.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 2 juli 2015


  Hur bedöma invasionen av Irak?

När Irak kommer på tal kan det i en bisats påstås att invasionen 2003-2011 var ett katastrofalt misslyckande. Så citerar exempelvis SvD:s Janerik Larsson en artikel i Foreign Policy som handlar om USA:s biträdande utrikesminister. Hon råkar vara gift med den ledande neokonservativa opinionsbildaren Robert Kagan som var en av förespråkarna för en amerikansk invasion. Tidningen beskriver honom så här:

Kagan, en av grundarna av Project for the New American Century och en av de främsta förespråkarna för den katastrofala invasion av Irak, är inte främmande för att irritera européerna.

Det som på detta sätt påstås i en bisats bör i ärlighetens namn vara helt självklart. Om inte är det ett sätt att förleda läsaren, som kanske inte har en bestämd uppfattning, att tro att frågan är avgjord och inte förtjänar reflektion.

Var då invasionen av Irak 2003-2011 en självklar katastrof? Nej, verkligen inte. Läget idag kan inte betecknas på annat sätt än djupt olyckligt. Den shiamuslimska statsledningen för inte en politik för hela landet och alla dess invånare utan har alienerat den sunnimuslimska minoriteten. Islamiska staten har tagit över stora delar av landet utan större strider, regeringstrupperna har snabbt flytt och lämnat allt materiel bakom sig när IS-trupperna närmat sig. Landområden som USA med allierade stred och många soldater dog för är nu under Islamiska statens kontroll.

Men det vore ohederligt att härleda läget idag till invasionen. USA vann verkligen kriget mot de islamistiska krafterna i landet och Irak hann uppleva flera år av fred innan USA, efter president Obamas beslut, drog tillbaka sina trupper. Att så skedde berodde officiellt på att avtalet mellan länderna löpte ut och att den irakiska statsledningen vägrade att förnya det. Men den amerikanska administrationen hade utan tvekan kunnat övertyga Irak om att förlänga avtalet om den velat det. Att dra sig ur var ett av Obamas vallöften och 2011 uppfyllde han det. Med en fortsatt stark amerikansk militär närvaro i landet hade inte det maktvakuum uppstått som spelat nyväckta islamistiska krafter i händerna. Inbördeskriget i grannlandet Syrien spillde över till Irak därför att ingen försvarade landets gränser.

Problemet för Irak var inte den amerikanska närvaron utan snarare dess frånvaro. Här ska den tidigare administrationen under George Bush kritiseras för att inte ha förberett det amerikanska folket på att landets åtagande i Irak kunde bli riktigt långvarigt. Åtta år är förvisso länge men detta ska jämföras med USA:s närvaro i Sydkorea, Filippinerna och Tyskland som sträcker sig över decennier och som haft en stabiliserande funktion. Bush-administrationen kan också kritiseras för det kaos som uppstod direkt efter maktövertagandet i Irak 2003. Först 2007 var kriget egentligen vunnet och landet pacificerat, efter flera spillda år.

Ett krig kommer alltid att skaka om ett samhälle från grunden och händelseutvecklingen är därför mycket svår att förutse. Av den och andra anledningar bör ingen välja kriget lättvindigt. Så var heller inte fallet med invasionen av Irak 2003. Allt sedan Gulfkriget 1991 pågick en konflikt mellan FN och Irak. Irak skulle avväpnas. Detta var nu inte det lättaste. Vapeninspektörerna hindrades ständigt i sitt arbete och till slut blev de helt sonika utslängda. Redan detta var egentligen skäl för FN att ingripa med våld mot Irak. Men den politiska viljan fanns inte hos något av säkerhetsrådets medlemsländer. Bill Clinton menade att en regimförändring var den enda hållbara lösningen. Andra förespråkade sanktioner och isolering. Det enda som inte diskuterades var att låta Saddam vara ifred. Det var han för farlig för. De länder som åtog sig den farliga bevakningen av Saddams Irak var USA och Storbritannien, ett uppdrag som inte sällan kostade liv.

Denna dödliga katt-och-råttalek höll på i närmare 12 år innan tålamodet tröt och USA med allierade invaderade Irak och efter en mycket framgångsrik kampanj störtade Saddam Hussein. De som motsatte sig invasionen har aldrig lyckats visa på realistiska alternativ och kritiken har alltför ofta stannat vid vulgära anklagelser om att Bush egentligen önskade kriget för att kunna lägga beslag på Iraks olja. Och nu kan krigets kritiker använda situationen i dagens Irak som ytterligare ett argument för att invasionen aldrig borde ha ägt rum.

Det vore mer rätt att anklaga president Obama för kortsiktighet och direkt ansvarslöst beteende. Irak var inte redo att stå på egna ben och trots inbördeskriget i Syrien valde Obama att låta de sista plutonerna lämna landet i december 2011. Insatserna från USA, Storbritannien, Danmark med många andra länder är nu som ogjorda. Det är tragiskt. Ska någon amerikansk president skuldbeläggas för den nuvarande situationen ligger Barack Obama närmare tillhands än George W Bush.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 27 juni 2015


  Fem domare tar makten i USA

Igår kom så beslutet från USA:s Högsta domstol att tillåta samkönade äktenskap i alla delstater. Flera delstater har haft folkomröstningar där en majoritet har röstat för att bevara äktenskapet som en union mellan en man och en kvinna. Dessa omröstningar är nu alltså ogiltigförklarade. Det skedde med minsta möjliga marginal, fem domare mot fyra, och på obefintliga konstitutionella grunder.

Så här motiverade domare Kennedy sitt beslut:

kennedy

Som synes finns här inte mycket till juridiska resonemang utan endast en hänvisning till ”equal dignity”. Skulle detta uttryck handla om vem som får gifta sig med vem finns det i sådana fall inga gränser längre. Allt blir tillåtet: månggifte, syskonäktenskap, äktenskap mellan far och dotter, äktenskap mellan människa och djur.

Domarna i minoritet är (vad jag förstår) historiskt kritiska mot domslutet. Så säger chefsdomare Roberts till alla som firar:

Celebrate the achievement of a desired goal. Celebrate the opportunity for a new expression of commitment to a partner. Celebrate the availability of new benefits. But do not celebrate the Constitution. It had nothing to do with it.

Och domare Scalia skriver:

This practice of constitutional revision by an unelected committee of nine, always accompanied (as it is today) by extravagant praise of liberty, robs the People of the most important liberty they asserted in the Declaration of Independence and won in the Revolution of 1776: the freedom to govern themselves…

This is a naked judicial claim to legislative””indeed, super-legislative””power; a claim fundamentally at odds with our system of government…

A system of government that makes the People subordinate to nine unelected lawyers does not deserve to be called a democracy…

The five Justices who compose today’s majority are entirely comfortable concluding that every State violated the Constitution for all of the 135 years between the Fourteenth Amendment’s ratification and Massachusetts’ permitting of same-sex marriages in 2003… they know that an institution as old as government itself, and accepted by every nation in history until 15 years ago, cannot possibly be supported by anything other than ignorance or bigotry. And they are willing to say that any citizen who does not agree with that, who adheres to what was, until 15 years ago, the unanimous judgment of all generations and all societies, stands against the Constitution.

[W]hat really astounds is the hubris reflected in today’s judicial Putsch.

Nedan följer en liten samling av artiklar och tweets som väl uttrycker skandalen.

How the Redefinition of Marriage Serves Leviathan (Chad Pecknold i National Review)

”The black-robed priesthood has spoken. Will the church bow before their new masters?” (David French i National Review)

The Despotism of an Irrational Oligarchy:

There is no question that over the past few years, public opinion has shifted strongly in favor of redefining marriage.  But the resolution of such a weighty policy argument should not be left to the least democratic branch of the government.  It should be hashed out in the rough and tumble of politics.  That is what was happening, prior to the Supreme Court’s first usurpation, in the Windsor case.  But democracy is apparently no longer an option, when the post-modern Zeitgeist of sexual liberationism demands its way.

And so, we should really stop pretending.  When it comes to certain important issues about the nature of the human person and our society, we really no longer have a rule of law or of reason, but a rule of lawyers ”” a majority of five, to be precise, all of whom attended a few elite Eastern law schools.  Jefferson’s fear of the despotism of an oligarchy has fully come true.

Everything Has Changed and Nothing Has Changed ”” The Supreme Court Legalizes Same-Sex Marriage (Albert Mohler)

Högsta domstolen har gått utanför sitt mandat att tolka konstitutionen och kortslutit den demokratiska processen i USA. Nu återstår att se vad som händer med de kyrkor som vägrar att böja sig inför den nya ordningen. Redan idag blir bagare och bröllopsfotografer stämda om de vägrar att utföra tjänster på samkönade vigslar. Min gissning (och rekommendation) är att kyrkan helt överlåter åt staten att utföra vigslar. Men det kommer inte hindra dem från att bli stämda om de skulle vägra att välsigna nygifta par (eller kvartetter). Och de kan mycket väl förlora sin skattebefrielse.

Det blåser stormvindar från vänsterhåll nu och det kommer inte att mojna av sig själv. Det är som Bill Kristoll på Weekly Standard säger:

The only way to ensure leftism has peaked, and to ensure that it doesn’t drag us further down into the abyss, is to fight it and defeat it. We either overcome peak leftism, or we’re doomed.

Så kampen måste fortsätta.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 25 juni 2015


  Dagens förvirring om dödsstraffet

Igår skrev Dagens Carl-Henric Jaktlund om hur dödsstraff ”är att passera en gräns som borde hållas helig.” Artikeln handlar om dödsdomen mot Bostonbombaren Dzhokhar Tsarnaev och reaktionerna på Dylan Roofs massmord i Charleston. I båda dessa fall är skuldfrågan odiskutabel vilket gör att ett av de starkaste skälen mot dödsstraff inte är applicerbart. Så hur resonerar Jaktlund då?

Han citerar versen ”öga för öga, tand för tand, liv för liv” och menar att denna uttrycker en naturlig och instinktiv vilja till hämnd. Men en domstol behöver hålla huvudet kallt och tänka längre. ”Människors liv ska inte berövas, varken av Dzhokhar Tsarnaev eller av USA.” Hämnd använder ju även terrorister som skäl för sina illdåd och därför öppnar sig lätt en möjlighet till ”godtyckliga förklaringar” om när dödandet går att rättfärdiga, menar Jaktlund.

Här finns många märkligheter. För det första är versen ”öga för öga…liv för liv” inte ett uttryck för primitiva känslor hos människor. Det är Gud som uttalar dessa ord (om man nu tror på texten). Och de handlar inte om att ge efter för någon slags revanschlust utan om rättvisa. Straffet ska inte vara mildare och inte heller strängare än vad rättvisan kräver utan stå i proportion till brottet. Och för rättvisa domar krävs det sannerligen ett kallt huvud.

För det andra är det nog endast de som förvirrats av storstadsliv och en universitetsutbildning som inte ser en klar moralisk skillnad mellan exempelvis Dylan Roofs massmord och hans eventuella avrättning. Roof är skyldig till mord på nio oskyldiga människor som dessutom endast ville honom väl. En dödsdom skulle vara en reaktion på denna djupa orättvisa, en reaktion som så långt det går står i proportion till hans brott. Moraliskt sett spelar även aktören roll. Roof agerade efter eget huvud utan sanktion från någon legitim auktoritet. Staten, å andra sidan, utför här sin huvuduppgift genom att på medborgarnas uppdrag upprätthålla respekten för liv och rätt.

På samma sätt är det helt legitimt att staten sätter kidnappare i fängelse. Men ser man, som Jaktlund gör, endast till själva handlingen och inte bryr sig vare sig skuldfråga eller aktör uppstår ju frågan varför ett frihetsberövande är rätt i ena fallet men inte i det andra. För att tala med Jaktlund: Människors frihet ska inte berövas, varken av en kidnappare eller av staten. Tanken är förstås absurd.

I kontrast till guvernör Nikki Haley som uttryckt att Roof borde dömas till döden ställer Jaktlund dottern till en av de mördade kvinnorna i Charleston. I ett möte med sin mors mördare sade hon: ”Jag vill att alla ska veta att jag förlåter dig. Du tog något väldigt dyrbart från mig. Jag kommer aldrig kunna prata med henne igen. Jag kommer aldrig någonsin kunna hålla i henne igen. Men jag förlåter dig.” Om detta kommer ur djupet av hennes hjärta är det stort och, som Jaktlund skriver, en beundransvärd hållning. Jaktlund skriver sedan avslutningsvis att USA borde lyssna mer till dottern än till guvernören och utdöma straff som respekterar livet.

Men vad innebär det egentligen att dottern förlåter sin mors mördare? Det säger faktiskt ingenting om vilket straff som vore rättvist och det är rättvisan som ska styra rättsväsendet. Domstolen kan inte göra som dottern och förlåta mördaren eftersom den delvis agerar å den dödes vägnar. I princip är det endast den som utsatts för brott som har den juridiska rätten att reglera skulden. Och vid ett mord kan det ju aldrig ske. Därför hoppas jag att USA lyssnar både till dottern och till Nikki Haley. Till dottern för att på ett personligt plan lära sig att förlåta. Och till Nikki Haley för att rättvisa ska skipas och för att respekten för livet ska upprätthållas i det amerikanska samhället. Som det står i 1 Mosebok 9:6: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.”

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 14 december 2014


  En torterad rapport

Vi bombarderas nu av artiklar om vad som i våra medier kallas den amerikanska senatens tortyrrapport. Återigen är det julafton för alla dem som gillar att hata USA, särskilt dess förre president George W Bush. Problemen med rapporteringen är dessvärre många.

För det första är det inte senatens rapport som presenterats. Det är den demokratiska senatens rapport. Och den innehåller en minoritetsrapport som motsäger majoritetsrapporten på centrala punkter. Om endast några veckor tar republikanerna över senaten och hade rapporten presenterats då hade majoritetsuppfattningen varit helt annorlunda. Frågan är alltså ytterst politiserad och demokraterna gör här ett solojobb som sätter strålkastarljuset på landets förre president. Endast av denna anledning finns det därför skäl att betrakta rapportens slutsatser med viss skepsis.

För den andra informerade CIA kongressens underrättelsekommittéer exakt om vilka förhörstekniker som då användes och fick dess stöd. Så skriver Porter Goss som var ordförande för representanthusets underrättelsekommitté under åren 1997 – 2004:

– The chairs and the ranking minority members of the House and Senate intelligence committees, known as the Gang of Four, were briefed that the CIA was holding and interrogating high-value terrorists.
– We understood what the CIA was doing.
– We gave the CIA our bipartisan support.

Demokraterna, inklusive både Dianne Feinstein (som nu är ordförande för senatens underrättelsekommitté) och Nancy Pelosi, kände alltså till och stod bakom det som de nu låtsas ovetande om och chockerade av. Faktum är att det under åren efter 11/9 rådde politisk konsensus om båda krigen och att det krävdes tuffare metoder för att få fram information om al Qaidas planer och organisation. Feinstein uttalade sig så här 2002: ”we have to do some things that historically we have not wanted to do to protect ourselves.” Nu har emellertid vindarna vänt och landet är djupt splittrat.

I demokraternas rapporten saknas vittnesmål från CIA-chefer. Dessa råkar, för det tredje, vara unisont kritiska till rapportens slutsatser att ”tortyren” (mer om det senare) inte hjälpt USA få fram viktig information om al Qaida. Det är även minoritetens uppfattning att CIA:s tuffare förhörsmetoder fått fram kritiska upplysningar. Så här skriver några av de tidigare CIA-cheferna i en gemensam artikel:

A powerful example of the interrogation program’s importance is the information obtained from Abu Zubaydah, a senior al Qaeda operative, and from Khalid Sheikh Muhammed, known as KSM, the 9/11 mastermind. We are convinced that both would not have talked absent the interrogation program.

Information provided by Zubaydah through the interrogation program led to the capture in 2002 of KSM associate and post-9/11 plotter Ramzi Bin al-Shibh. Information from both Zubaydah and al-Shibh led us to KSM. KSM then led us to Riduan Isamuddin, aka Hambali, East Asia’s chief al Qaeda ally and the perpetrator of the 2002 Bali bombing in Indonesia””in which more than 200 people perished…

Without revealing to KSM that Hambali had been captured, we asked him who might take over in the event that Hambali was no longer around. KSM pointed to Hambali’s brother Rusman Gunawan. We then found Gunawan, and information from him resulted in the takedown of a 17-member Southeast Asian cell that Gunawan had recruited for a “second wave,” 9/11-style attack on the U.S. West Coast, in all likelihood using aircraft again to attack buildings. Had that attack occurred, the nightmare of 9/11 would have been repeated.

Nu rycker många kanske på axlarna ändå. Tortyr har förekommit och det är fel. Slut på diskussionen. Men så enkelt är det inte. Först måste begreppet tortyr definieras. Att det förekommit oförsvarliga övergrepp står utom allt tvivel och ansvariga borde ha bestraffats för detta. Men antalet övergrepp är litet. Det som diskuteras är metoder som ”water boarding” och berövande av sömn och om huruvida CIA systematiskt använde sig av dessa och andra liknande metoder vid förhör. Om dessa metoder verkligen vore tortyr juridiskt sett skulle administrationen inte ha något annat val än att åtala alla inblandade på grund av internationella förpliktelser. Men så sker inte vilket är ett tecken på att metoderna inte når upp till den nivå av brutalitet som juridiken kräver för att de ska klassas som tortyr. Detta är troligt eftersom CIA tog fram de nya förhörsmetoderna i samråd med Justitiedepartementet.

Men bortsett från det juridiska finliret måste man även fråga sig om dessa metoder verkligen, på ett moraliskt plan, är desamma som ”klassiska” tortyrmetoder som att bränna folk, dra ut naglar och hälla syra i såren, dra ut tänder och ge elektriska chocker. Dessa metoder ger fysiska och psykiska men för livet. När det gäller ”water boarding” är det en del av den militära träningen i USA att utsättas för detta. Metoden orsakar stor fruktan för stunden men tydligen inga men för livet, fysiskt eller psykiskt. Effekterna av längre tider utan sömn känner jag inte till.

Jag argumenterar inte för att dessa tuffare förhörsmetoder är oproblematiska. Det är en god regel att använda sig av metoder som extraherar information utan våld eller skrämsel. Men saker blir mer komplicerade, moraliskt sett, när många människoliv står på spel och man möter motståndare som inte skyr några medel. Vilka förhörsmetoder är, exempelvis, rättfärdiga i det fall en person sitter inne med information om en bomb som snart kommer att explodera och döda tusentals människor? Få säger nog att allt vi bör göra är att läsa upp personens rättigheter och sedan fråga honom om vad han vet.

Amerikaner har sedan 11/9 2001 levt under ett påtagligt hot om ytterligare islamistiska terrordåd. Enligt företrädare för den amerikanska administrationen har attacker avvärjts genom att man fått kunskap via dessa tuffare förhörsmetoder. Har vi då, i det fredliga Fylke, egentligen någon rätt att peka finger? Jag tycker inte det.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 11 mars 2014


  Det är fortfarande starkast som vinner

Charles Krauthammer, krönikör i Washington Post, skriver alldeles lysande under rubriken The wages of weakness (som ungefär betyder svaghetens lön) om hur Obamas svaghet bäddat för Putin. Och retoriken om att krig är omodernt:

Obama says Putin is on the wrong side of history, and Secretary of State John Kerry says Putin’s is “really 19th-century behavior in the 21st century.”

This must mean that seeking national power, territory, dominion ”” the driving impulse of nations since Thucydides ”” is obsolete. As if a calendar change caused a revolution in human nature that transformed the international arena from a Hobbesian struggle for power into a gentleman’s club where violations of territorial integrity just don’t happen.

“That is not 21st-century, G-8, major-nation behavior,” says Kerry. Makes invasion sound like a breach of etiquette ”” like using the wrong fork at a Beacon Hill dinner party.

Obama och Kerry drömmer om en annan värld och tror att tankekraft räcker för att förvandla den. Vi drömmer och därför blir det så, är deras motto. Men den verkliga världen är fortfarande brutal. Mot denna står sig ord och vackra drömmar slätt. Någon gång i framtiden kommer fredsriket. Till dess är det starkast som vinner.

SvD:s Maria Ludvigsson skriver på samma tema: I spel med Putin krävs hårt mot hårt.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 1 mars 2014


  Anti-gay eller för frihet?

”Massiv kritik mot anti-gaylag i USA” är rubriken i SvD. ”Veto mot amerikansk antigay-lag” skriver Aftonbladet. Även internationellt finns liknande rubriker, se CNN och The Economist. Har USA blivit som Uganda? Rapporteringen antyder det. Så vad handlar lagförslaget om? Hade den antagits skulle den ha gett företag rätt att neka vissa kunder med hänvisning till religiösa övertygelser. Idag riskerar de nämligen att åtalas för diskriminering om de inte accepterar alla kunder. SvD skriver att lagen som exempel skulle ha gett restauranger rätten att neka homosexuella ett bord ”med motiveringen att det strider mot den anställdas rätt att utöva sin religiösa tro, det vill säga inte acceptera homosexualitet.”

Endast The Economist berör bakgrunden till lagförslaget. Det har nämligen förekommit ett par fall där kristna företagare (en fotograf och en bagare) blivit stämda och dömda till böter för att de inte, på religiösa grunder, velat sälja sina tjänster till bröllop mellan homosexuella. De har inte haft något emot kunderna personligen men har inte velat bli delaktiga i en samkönad vigsel.

Utgångspunkten i ett fritt samhälle borde rimligen vara att en affärsrelation ska ingås av fri vilja av båda parter. Köparen ska själv vilja köpa och säljaren ska vilja sälja. Detta borde vara utgångspunkten i en marknadsekonomi. Både köpare och säljare borde därför vara fria att diskriminera. Men nu är så alltså inte fallet. Diskrimineringslagar inskränker näringsfriheten och tvingar företagare att sälja till alla som önskar köpa (eller snarare: ett nej får inte bero på köparens sexuella läggning, hudfärg, kön eller religion). Oftast är detta inget problem eftersom få säger nej till en inkomst. Och ytterst få har betänkligheter med att sälja till eller hålla öppet för svarta, homosexuella eller andra grupper som omfattas av diskrimineringslagarna. I de aktuella fallen har företagarna inte heller haft problem med att sälja tårtor till eller fotografera homosexuella. Problemet uppstår när de får en begäran om att delta i en händelse som för dem båda är omoralisk till sin natur. Självfallet måste de ha rätt att neka.

Lagförslaget i Arizona är en reaktion på ett väldigt osunt klimat i USA där allt fler konflikter hamnar i domstolarna. Det är lagar och domare som, med hot om våld, ska lösa mellanmänskliga konflikter och avgöra vad som är ”rätt”. I ett sundare samhälle hade de homosexuella paren gått till en annan fotograf och en annan bagare istället för att stämma dem. Och domstolarna hade varit mindre politiskt drivande och istället bett paren att lösa sina konflikter själva (det vill säga som vuxna) utan att ropa på statlig intervention (det vill säga utan att ropa på mamma).

I detta klimat flyger anklagelser om diskriminering tätt. Och konservativa försöker försvara sig genom att å sin sida hävda att det är de som blir utsatta för diskriminering, men nu på religiösa grunder. De spelar med i spelet som går ut på att den som är mest diskriminerad vinner. Detta är kanske taktiskt rätt men jag betvivlar det. Rätt vore att stå upp för en generell näringsfrihet. Att stifta lagar som ger rättigheter beroende på religiösa övertygelser är defensivt. Och, ärligt talat, väldigt ynkligt. Det är som att säga: ”Snälla, låt åtminstone oss kristna vara ifred, tvinga oss inte att gå emot våra samveten. Men vad ni gör med övriga i samhället blundar vi för, vi lovar!” För vad händer med dem som av andra skäl kommer till samma slutsatser? Vi har dem som på ”religiösa grunder” finner samkönade äktenskap omoraliska. Vi kan sedan tänka oss andra som utan att åberopa Gud eller religiösa texter landar i exakt samma slutsats. Lagen skulle skydda den första gruppen men inte den andra, vilket förefaller orättfärdigt.

En parallell kan dras till fallet med den svenska barnmorskan Ellinor Grimmark som av samvetsskäl inte vill delta i aborter. Självklart sympatiserar jag med henne. Däremot har jag problem med att fallet nu drivs som ett diskrimineringsärende, vilket jag skrivit om nyligen. I ett sundare samhälle hade fallet ej krävt statligt ingripande utan sjukhus och fackförbund hade kunnat avtala om en samvetsklausul (i ett ändå sundare samhälle hade aborter inte varit lagliga överhuvudtaget och i det sundaste samhället hade aborter inte ens varit efterfrågade). Dagens Elisabeth Sandlund skrev häromveckan att journalister åtnjuter samvetsfrihet genom att ett av de avtal som reglerar deras arbetsförhållande säger följande: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag … som står i strid med hans eller hennes övertygelse.” Jag gissar att det är journalisternas fackförbund som kämpat för denna skrivelse. Ett vårdfack som tagit sina medlemmars intressen på allvar hade gjort detsamma.

Friska samhällen är också fria samhällen. I dessa agerar medborgarna direkt med varandra och löser konflikter på lägsta möjliga nivå och med minsta möjliga inslag av tvång. Staten intervenerar endast undantagsvis. Nu måste även de som har detta som mål navigera i dagens samhälle och kan kortsiktigt tvingas till lösningar som inte når ända fram eller till och med som går emot detta mål. Kortsiktigheten i lösningen måste då framhållas. Och målet måste förbli tydligt. I fallet med Arizona borde förespråkarna för den aktuella lagstiftningen inte sticka under stol med dess otillräcklighet och vara öppna med att denna endast är ett steg mot en generell näringsfrihet. I fallet med Ellinor Grimmark borde hon liksom hennes företrädare kritisera Barnmorskeförbundet för att inte tillvarata sina medlemmars intressen och påpeka att de endast driver fallet som ett diskrimineringsärende för att de är tvungna därtill.  Den mer långsiktiga lösningen ligger inte i någon domstol tvingar landstingen till att anställa Ellinor Grimmark utan att landstingen och vårdfacken söker en lösning på egen hand.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 2 november 2013


  Maskiner som lyssnar

Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om var övervakningens gräns måste dras, detta apropå de senaste avslöjandena om att USA avlyssnat Angela Merkels privata telefon. Nu har jag inte så mycket att säga om just den avlyssningen, mer än att det inte är några nyheter att även allierade avlyssnar varandra. Det nya är att det nu blivit offentligt, vilket är besvärande för både USA och Tyskland.

Sandlund skriver:

Om telefonavlyssning av misstänkta terrorister gör att blodiga dåd riktade mot oskyldiga civila kan kvävas i sin linda har omsorgen om det allmännas bästa fått gå före individers integritet. Men det innebär inte att det kan vara fritt fram att avlyssna alla samtal mellan samtliga medborgare bara för att vara på den säkra sidan.

Allt som kan göras ska inte göras. Det är en viktig princip att ha som utgångspunkt på områden där den tekniska utvecklingen går så snabbt att den etiska och normbildande diskussionen inte hinner med.

Mot detta har jag inga större invändningar. Men jag vill anföra följande tanke när det gäller massavlyssning. För att den ska vara möjlig måste den ske maskinellt. Det innebär att våra samtal, epost, Facebookmeddelanden med mera avlyssnas av en algoritm som känner av vissa ord och vilka vi kommunicerar med. Endast om algoritmen slår larm blir en människa inblandad. För 99,99 procent av de avlyssnade kommer detta aldrig att ske. Vi kommer aldrig att märka avlyssningen och den får aldrig några konsekvenser. Är då detta något att bry sig om? Är det ens avlyssning, åtminstone som vi förstått ordet tidigare? Maskiner ”avlyssnar” våra konversationer hela tiden eftersom vi använder dem som medium. Mobilsamtalen passerar servrar, eposten likaså. Använder vi Gmail skannar Google av vår epost för att skapa riktad reklam. Vi gör allt detta utan att, med rätta, känna att vår personliga integritet är hotad. Jag ser inte någon principiell skillnad mellan den ”avlyssning” som alltid skett och den som NSA nu anklagas för. Den innebär ett extra maskinellt filter, det är allt.

De risker som påtalas handlar alltid om vad som skulle kunna hända om någon började använda all information med onda avsikter. Men en sådan makt skulle ändå inte ha några problem med att göra de avlyssningar som den önskade och skulle vara helt okänslig för etiska avvägningar.

I ena vågskålen har vi då ett potentiellt hot mot människors personliga integritet. Det är rejält luddigt. I den andra har vi ett konkret hot mot människors liv. NSA:s signalspaning har redan avslöjat terrorplaner och det var ”integritetskränkande” kameror på allmän plats som gjorde att polisen fick fast de som utlöste bomberna under Boston Marathon. Jag tycker detta väger väldigt tungt.

Så jag har lite svårt att sympatisera med upprördheten som riktas mot USA och dess signalspaningsmyndighet. Människor borde ägna sig mer åt de konkreta hot som riktas mot den västerländska civilisationen. Typ Iran.

Läs även vad andra skriver om , , , .

« Tidigare inlägg  Nästa sida »