Skip to main content.

den 26 april 2010


  Ecce homo!

Så blev jag då en av de första att hålla i handen Per Ewerts nya skrift Ecce homo – Se människan! Underrubriken är Ett försvar för livet från början till dess slut. Det handlar om aborter, dödshjälp, stamcellsforskning, kloning, fosterdiagnostik och vad en människa egentligen är. Som ni säkert förstår är detta ämnen som ligger mig nära om hjärtat. Och rubriken inspirerar!

Jag läste igenom dödshjälpsavsnittet för att få lite hjälp med tankar och argument. Jämfört med aborter tycker jag nämligen att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Idén med aktiv dödshjälp är ju att den sjuke ska få hjälp med att avsluta sitt liv om han eller hon så önskar. Och hur ska man då argumentera mot detta i en tid då inget är högre än individens självbestämmande?

Ett argument är förstås att det är Gud som bestämmer över liv och död och det därför är en synd att ta sitt liv, med eller utan någons hjälp. Ett annat är att livet är en gåva att förvalta, från dess första ögonblick till dess sista. Ett tredje är att varje människa har en uppgift i livet: att påverka andra människor till en tro på Gud. Denna uppgift upphör inte med sjukdom eller när man blir gammal utan tvärtom kan de sista dagarna i ens liv vara de viktigaste ur den synvinkeln.

Men inget av dessa argument, om än giltiga, lär bita i debatten om dödshjälp. För vi lever ju i ett av världens mest sekulariserade länder där, som sagt, individens självbestämmande är det högsta. Så vad har Per Ewert att säga här?

Framförallt fastnade jag för ett argument som handlar om vår syn på självmord. När en människa tar sitt liv ser vi det som ett stort misslyckande och myndigheter arbetar för att minska risken för självmord. Men med aktiv dödshjälp skulle självmord inte bara bli något accepterat utan även något som våra sjukhus ska hjälpa till med. Förvisso inte för alla människor utan bara för de väldigt sjuka. Men det innebär en radikal förändring av sjukvårdens uppgift som är och har varit att lindra och bota, inte att döda. Och varför ska egentligen sjukvården försöka rädda människor som försökt begå självmord om nu människan själv ska få bestämma över sin utgång? Jag ser inget svar på den frågan. Därför sluter jag mig till att sjukvårdens grundvärde måste vara att värna livet.

Jag lär återkomma om detta.

Andra bloggar om: , , ,

den 20 april 2010


  Ologisk professor propagerar för aborter

Staffan Bergström, professor i något som kallas internationell hälsa, skriver idag ett försvar för aborträtten i tidningen Dagen. Artikeln är något av det sämsta jag läst på länge: vetenskapligt pretentiös men helt utan logisk skärpa.  Hans huvudpoäng är att befruktningen kan liknas vid en process som kan ta några timmar. Därför är det fel att tala om ett befruktningsögonblick, något han tydligen menar att abortmotståndare fokuserar på. Under dessa timmar går det inte att med säkerhet säga att det uppstått ett mänskligt liv. Med professorns ord: ”När börjar mänskligt liv? Vetenskapen kan aldrig ge oss ett svar på den frågan. Har då det mänskliga livet ingen början? Jo, självklart. Men vetenskapliga fakta kan aldrig hjälpa oss att fastslå var vi lägger startpunkten.”

Och? På vilket sätt är denna lilla osäkerhet ett argument FÖR rätten att göra abort? För det första bör ju osäkerheten göra oss varsamma. Tänk om det är ett mänskligt liv?! Det är ju djupt klandervärt att riskera livet på människor och därför gäller alltid försiktighetsprincipen när människoliv står på spel. Osäkerheten utgör därför ett argument MOT aborträtten.

För det andra verkar osäkerheten enligt professorns endast gälla endast under en väldigt kort tid i början av graviditeten. Så när kvinnan märker att hon är gravid några veckor efter befruktningen, ja då är hon gravid med en liten mänsklig varelse. Alla aborter sker ju när denna osäkra period har passerats.

Hans andra argument handlar om att väldigt många kvinnor i tredje världen dör efter sviterna av osäkra aborter. Professorn skriver:

Jag har länge funderat på att ta med kristna politiker, beslutsfattare och trosvissa abortmotståndare till någon ”septic wards” på någon stor kvinnoklinik i Afrika för att de med sina sinnen ska se och känna av den vidriga abortdödens realitet…

Men detta är inte ett argument för fria aborter i Sverige. Här i Sverige befinner sig kvinnor i en helt annan situation, både materiellt och kulturellt, jämfört med Afrika. Och vi har fria aborter vilket innebär att inget skäl är dåligt nog för att motivera en abort (enligt vår lagstiftning alltså). Vidare är det ju så att illegal och osäker inte är samma sak. Att illegala aborter är osäkra i Afrika beror på fattigdom, ohygien och låg kunskapsnivå. Av den anledningen är även legala aborter osäkra. I Sverige skulle illegala aborter utgöra en marginellt större hälsofara för kvinnan jämfört med de legala aborterna idag, särskilt med tanke på att de medicinska aborterna nu utgör huvuddelen av alla aborter.

Det professorn helt ignorerar är den stora abortdöden, det vill säga alla de miljoner små människoliv som dödas av aborter världen över. Hans empati är enbart riktad mot mödrarna. Att känna med mödrarna är gott i sig. Men lösningen på problemet med den stora mödradödligheten kan aldrig vara att döda barnen i deras magar. Varför inte verka för att alla gravida kvinnor ska ha  rätt till samhällets stöd? Varför inte verka för att männen tar sitt ansvar? Varför inte verka för en kultur som hyllar livet? Varför inte göra något av detta istället för att propagera för mer död?

Andra skriver om: , , , , , , ,

den 12 april 2010


  Farliga drömmar om en kärnvapenfri värld

Sarah Palin sade i ett tal i vintras att USA som president behövde en överbefälhavare, inte en lagprofessor. USA:s nya doktrin för mot vilka landets kärnvapen kan användas visar att hon hade rätt. Enligt denna lovar USA att inte använda sina kärnvapen mot kärnvapenfria länder och länder som följer icke-spridningsavtalet (NPT). Charles Krauthammer kommenterar:

Imagine the scenario: Hundreds of thousands are lying dead in the streets of Boston after a massive anthrax or nerve gas attack. The president immediately calls in the lawyers to determine whether the attacking state is in compliance with the NPT. If it turns out that the attacker is up to date with its latest IAEA inspections, well, it gets immunity from nuclear retaliation. (Our response is then restricted to bullets, bombs and other conventional munitions.)
    However, if the lawyers tell the president that the attacking state is NPT-noncompliant, we are free to blow the bastards to nuclear kingdom come.
    This is quite insane. It’s like saying that if a terrorist deliberately uses his car to mow down a hundred people waiting at a bus stop, the decision as to whether he gets (a) hanged or (b) 100 hours of community service hinges entirely on whether his car had passed emissions inspections.

Samtidigt kritiserar Jens Orback i dagens SvD Reinfeldt och Bildt för att vilja för lite på Obamas möte för kärnvapenfrågor. Sverige borde ”initiera en konvention som förbjuder kärnvapen.” Jag suckar frustrerat, tar mig för pannan och känner huvudvärken komma. Men det kommer mer: ”Inom EU måste Sverige, tillsammans med andra kärnvapenfria länder, driva att Storbritannien och Frankrike skrotar sina kärnvapen… Som ett litet europeiskt land kan vi gå längre än USA, vi kan visa vägen.”

Vi ska alltså visa vägen… Snacka om arrogans och bristande självinsikt. Skulle Sverige, som fegt undvek att ta ställning under andra världskriget och fegt valde alliansfrihet under det kalla kriget, visa USA vägen? Hela Europa skulle vara krossat, antingen av nazisterna eller av kommunisterna, om det inte varit för USA:s styrka. Jens Orback agerar som en bortskämd tonåring som aldrig konfronterats av verkligheten och därför tror sig veta allt och vara bäst.

Orback, regeringen och Obama har i alla fall ett gemensamt, de önskar sig nämligen en kärnvapenfri värld. Det vore onekligen härligt. Själv önskar jag mig en helt vapenfri värld, ja en värld där ondska inte längre existerar. Men så vaknar jag och ser att vi inte är där än och att vägen dit antagligen är kantad av mycket kamp mot den ondska som trots allt existerar, hur gärna vi än tänker bort den.

Ponera att USA, Storbritannien och Frankrike skrotar sina kärnvapen för att det vore så fint med en värld utan kärnvapen. På vilket sätt skulle det öka säkerheten i världen? På vilket sätt skulle det få Nordkorea och Iran att överge sina kärnvapenambitioner? På inga sätt alls, är svaret. Faktum är att vi snarare skulle få se början på en ny kapprustning då länderna i Nordkoreas och Irans närhet förstår att de måste stå för sitt försvar helt själva. Som Charles Krauthammer skriver:

Since World War II, smaller countries have forgone the acquisition of deterrent forces — nuclear, biological and chemical — precisely because they placed their trust in the firmness, power and reliability of the American deterrent.
    Seeing America retreat, they will rethink. And some will arm. There is no greater spur to hyper-proliferation than the furling of the American nuclear umbrella.

Så länge ondskan existerar måste de goda beväpna sig. Och de kan inte nöja sig med pistoler när motståndarna har raketer. Sådan är den bistra verkligheten.

Andra skriver om: , , , , , , ,


  Skälen till Irakkriget (repris)

Häromdagen hade jag ett, ska vi säga, passionerat samtal om Irakkriget med några av mina kollegor. De var allmänt negativa till kriget och menade, som många andra, att USA ljugit om sina motiv för att anfalla Irak. Det handlade aldrig om vare sig massförstörelsevapen, 11/9 eller Saddams förtryck av sitt eget folk. Det egentliga skälet var… oljan! Hur USA:s oljeintressen egentligen gynnades av kriget skiftade under samtalet, allt från att USA helt enkelt skulle lägga beslag på Iraks olja till att det mer handlade om att tillsätta en USA-vänlig regim som skulle hålla kranarna öppna. Jag opponerade mig på varje punkt men hade frustrerande svårt att få genomslag för mina synpunkter.

Det första som stör mig i all debatt om Irakkriget, precis som i detta samtal, är att krigsmotståndarna blundar för att Saddam var en brutal diktator som suttit vid makten alldeles för länge. Att avsätta honom var en välgärning, oavsett bakomliggande motiv. Om inte USA hade gått in 2003 hade Saddam suttit kvar vid makten idag och fortsatt sitt terrorvälde. Och det väldet kostade miljontals människor livet. Ett exempel: UNICEF har beräknat att 5000 barn dog per månad av svält som en följd av FN-sanktionerna (eller snarare på grund av att Saddam vägrade följa säkerhetsrådets resolutioner om avväpning och att han omfördelade landets resurser så att de Saddamtrogna kunde fortsätta att leva i lyx). Att detta var effekten av FN-beslut är det få som diskuterar idag. Lika lite som att detta var det realistiska alternativet till krig. Det finns förstås fler exempel. Någon som minns massgravarna? Med mera. Faktum är att de 30 000 som kriget sägs ha kostat är en liten siffra i jämförelse med vad tre ytterligare år med Saddam vid makten hade kostat Iraks invånare.

Till detta kan vi lägga den opinionsundersökning som visar att en majoritet av irakierna tycker att regimskiftet har varit värt lidandet. Snarare än att envist hålla fast vid att kriget är fel eftersom det inleddes på tveksamma grunder borde man kunna dra slutsatsen att USA, trots ett dåligt underbyggt case, har gjort en god sak. Iraks framtid hänger nu, kanske för första gången, på irakierna själva.

Men låt oss titta på upprinnelsen till kriget. Allt sedan Gulfkriget 1991 pågick en konflikt mellan FN och Irak. Irak skulle avväpnas. Som alla vet var detta inte det lättaste. Vapeninspektörerna hindrades ständigt i sitt arbete och till slut blev de helt sonika utslängda. Jag tror det var 1998. Redan detta var egentligen skäl för FN att ingripa med våld mot Irak. Men den politiska viljan fanns inte hos något av säkerhetsrådets medlemsländer. Bill Clinton menade att en regimförändring var den enda hållbara lösningen. Andra förespråkade sanktioner och isolering. Det enda som inte diskuterades var att låta Saddam vara ifred. Det var han för farlig för. De länder som åtog sig den farliga bevakningen av Saddams Irak var USA och Storbritannien, ett uppdrag som inte sällan kostade liv.

Vi kommer så till den ödesdigra elfte september 2001. USA attackeras av terrorister och fler än 3000 dör. I ett slag inser den amerikanska ledningen att detta bara är en försmak av vad som kan komma. Detta inser även den brittiska regeringen och Tony Blair argumenterar om och om igen för dödligheten i statsunderstödd terrorism. Om Al Qaida etablerade kontakt med Saddam skulle han kunna förse dem med mångfaldigt farligare vapen. Både motiv, vilja och möjlighet fanns för detta. Efter indikationer på att Al Qaida-ledare befann sig i Irak riktades så ljuset mot Saddam igen. Nu fanns plötsligt den politiska viljan att en gång för alla avsätta honom. Den 11/9 gjorde det amerikanska folket redo att ge sig ut i krig.

Det fanns givetvis andra anledningar för USA att ge sig in i Irak. Donald Rumsfeld menade exempelvis att USA inte passivt borde vänta på angrepp och sedan agera polisiärt. Nej, USA måste angripa terrorn vid dess källa. Och terrorns källa var och är onekligen Mellanöstern. Till detta kommer de så kallade neokonservativa idéerna om att sprida frihet och demokrati och att detta är det enda som kan eliminera terrorismen på lång sikt. Genom att avsätta Saddam skulle Irak kunna bli en modellstat för övriga länder i regionen.

Vi är nu framme vid hösten 2002. USA och Storbritannien rustar för krig och gör ett försök att få med FN. Många intressen står på spel men man lyckas ändå genomdriva vad som måste kallas en krigsresolution, resolution 1441. Den säger, i korthet, att Saddams Irak för FN måste presentera ”a currently accurate, full, and complete declaration of all aspects of its programmes to develop chemical, biological, and nuclear weapons”. Resolutionen varnar Irak för vad som händer om detta inte sker: ”it will face serious consequences as a result of its continued violations of its obligations”. Att dessa allvarliga konsekvenser innebar krig står utom allt tvivel. Men trots fortsatta obstruktioner från Saddams sida, vilket Hans Blix rapporterar till Säkerhetsrådet, vill inte Ryssland, Kina och Frankrike sanktionera en väpnad aktion. Man vill ge honom mer tid och låta vapeninspektörerna fortsätta sitt arbete. Saddam fortsätter sin lek med västländerna och spelar ut dem mot varandra, precis som han gjort allt sedan 1991. I detta läge behövdes faktiskt ingen ”smoking gun” för att angripa Irak. Det hade räckt med att konstatera att Irak återigen bröt mot Säkerhetsrådets resolutioner. Men alla länder utom USA och Storbritannien vägrade att ta konsekvenserna av vad man tidigare beslutat. Detta är den verkliga kollapsen av FN-systemet och det är i detta läge som USA och Storbritannien, i enlighet med tidigare beslut, fortsätter på egen hand.

Efter invasionen har vi kunnat konstatera att Irak (antagligen) inte hade några större arsenaler av massförstörelsevapen. Några mindre depåer av kemiska vapen har påträffats, liksom även uran som kunnat användas för att göra så kallade smutsiga bomber. Dessa upptäckter har i stort sett ignorerats av svensk media trots att de, i formell mening, visar att USA och Storbritannien hade rätt. Men visst, de små mängderna hade inte i sig motiverat ett krig. Innebär detta faktum då att Bush och Blair har ljugit för sitt eget folk och resten av världen? Inte nödvändigtvis. Att ha fel är inte detsamma som att ljuga. Det finns goda skäl att tro att både Bush och Blair agerade i enlighet med deras övertygelse. Ett sådant är att det inte enbart vara USA och Storbritannien som menade sig vara övertygade om att Irak fortfarande hade massförstörelsevapen. Exempelvis blev vi bara för några veckor sedan påminda om att detta även var den svenska regeringens hållning. Och chefen för den svenska militära underrättelsetjänsten menade att vi ”var i ganska gott sällskap med resten av världen”. Ett annat skäl är att Irakinvasionen var ett stort politiskt risktagande för både Bush och Blair. Och vi kan ju nu konstatera att kriget knappast har stärkt deras ställning på hemmaplan. Sådana risker tar man endast om man är övertygad om sin sak. Ett tredje skäl är mer psykologiskt och gäller framförallt Tony Blair. De flesta politiska bedömare verkar vara överens om att Blair är en övertygelseorienterad politiker. Han är inte i första hand en pragmatiker. Och har man hört honom tala är det lätt att hålla med. Det skulle vara så totalt mot hans karaktär att i en fråga om liv och död ljuga för sitt eget folk.

Egentligen borde vi först fråga oss varför vi inte skulle tro på Bush och Blair. Vilka andra skäl fanns det för att invadera Irak? Det är här oljan kommer in i bilden. USA gick i krig för att värna sitt lands behov av olja, lyder den populära tesen. Men detta är mycket illa genomtänkt. Det är snarare så att oljan komplicerat invasionen. Som SvD skrev 2003:

Oljepriset har passerat 31 dollar redan innan en invasion av Irak inletts. Ett sådant angrepp kommer att stoppa den irakiska exporten, som nu ligger på ungefär två miljoner fat olja per dag i flera månader eller kanske år, om Saddam Hussein beordrar att oljeinstallationerna ska sprängas och sättas eld på. …

De som argumenterar för att de är målet för en amerikansk invasion reflekterar emellertid sällan över hur USA skulle dra nytta av dessa. Tänker man sig verkligen att USA som en gammaldags kolonialmakt skulle pumpa upp oljan och frakta den till sin oljehungriga hemmamarknad utan att betala för den? Skulle en ny regering i Irak lämna oljekartellen Opec? Är det värt att kriga för 60 miljarder dollar för att överta oljekontrakt i Irak värda 38 miljarder dollar? …

Genom FN:s olja-för-mat-program, har USA mer kontroll över den irakiska oljesektorn än någonsin tidigare, och förmodligen mer än i något framtida alternativ utan Saddam. Dessutom importerar USA mer irakisk olja i dag än vad vi gjorde när Saddam var vän med USA på 1980-talet.

Det enklaste sättet att få tag på Iraks olja hade helt enkelt varit att köpa den. Detta är, som Mike Vinnerstig på Försvarets forskningsinstitut sagt, inget annat än en vulgärdebatt. Argumentets popularitet avslöjar att krigsmotståndarna egentligen inte är seriösa i sin kritik av Bush och Blair.

En annan ofta hörd anklagelse är att George Bush lät sig styras av de neokonservativas ideologerna. Men denna anklagelse rimmar illa med att USA endast vill roffa åt sig Iraks olja. Enligt de neokonservativa är ju USA:s uppdrag först och främst att plantera frihet och demokrati i Irak, inte att värna snäva ekonomiska intressen. Här måste Bushkritikerna bestämma sig.

Överhuvudtaget förmår ingen visa upp några realistiska alternativ till kriget. Man borde ha låtit vapeninspektörerna fortsätta, säger man. Men detta är att glömma allt som hänt under 90-talet då Saddam lekte katt och råtta med FN och västvärlden. Då lyckades han obstruera vapeninspektörerna under 6-7 år innan han slutligen kastade ut dem. Hur länge skulle man vänta denna gång? Och varför egentligen vänta när Saddam redan brutit mot resolution 1441? Att så många fortfarande tvekade under början av 2003 indikerade att man egentligen saknade vilja att ta till vapen, oavsett när det kunde bli aktuellt. Frankrikes president deklarerade till och med att ”krig är alltid fel” och med den uppfattningen kommer man förstås aldrig att ha uttömt alternativa möjligheter. Även om dessa, realistiskt sett, är utsiktslösa. Och även om ekonomiska sanktioner i praktiken kan få allvarligare konsekvenser än ett krig. Så kan förstås ingen ansvarig statsman tänka och agera.

Andra skriver om: , , , , , , , ,

Detta inlägg publicerades första gången 2006-03-20.

den 8 april 2010


  Om porr, onani och deras sociala kostnader

Stefan Swärd skriver om porr och onani i ett blogginlägg idag. Ämnet behöver talas om, det är jag övertygad om. Porrens effekter på både aktörer och åskådare är djupt negativ och jag har vid ett par tillfällen tidigare berört ämnet. Så här blir det enbart några kommentarer till det som Stefan skrivit:

För en gift person är porr förödande. Det kan totalt förstöra ett äktenskap. Det handlar egentligen om en form av otrohet och ett äktenskapsbrott. Har en gift man problem med porr behöver man få hjälp i förbön, själavård, och komma ur ett beroende. För det handlar ofta om ett beroende. Samtidigt är porren en stor lockelse för män, den manliga sexualiteten triggas av att se vackra kvinnokroppar – det kan vi inte förneka.

Porren utgör en potentiell frestelse för alla män. För precis som Dennis Prager undervisar om är män väldigt visuellt orienterade. Vår blick dras med automatik till kvinnokroppar. Däremot har jag problem med att Stefan jämför porren med otrohet och äktenskapsbrott. Det är viktigt att vi upprätthåller en skillnad mellan tankar och fantasier å ena sidan och vad vi faktiskt gör å den andra. Vi ska inte tolka Jesu ord i Matteus 5:27 som att han jämställer det lustfyllda beskådandet av en kvinna med äktenskapsbrott. Nej, det är i hjärtat som mannen har brutit hennes äktenskap. Sedan ska vi vaka över våra hjärtan förstås men vi talar ändå om olika grader av försyndelser.

Stefan igen, om onani denna gång:

Gud har tänkt sig sexualiteten som gemenskap mellan en man och en kvinna för ömsesidig glädje. Att hålla på och onanera själv, eller runka som vi säger i Stockholm, är inte särskilt roligt. Bibeln har dock inget att säga om saken så det finns ingen anledning att jättemoralisera över detta. Men det stämmer inte med Guds tankar om sexualiteten. Man bör också ställa sig frågan över vad man tänker på när man onanerar. Det kan kopplas till fantasier och bilder som inte är särskilt bra. Och som kan bli tvångssyndrom. Även här behöver man leva i öppenhet, inte sopa under mattan. Jag tycker också att det blir fel om onani blir en så stor grej så att ens kristna liv helt sjunker ihop i fördömelse och misströstan på grund av detta.

Jag reagerar på uttrycket ”jättemoralisera”. Vad innebär det? Är onani en synd eller ej? Om det är en synd, vilket Stefan ändå verkar tro, bör den bekännas och förkunnas som synd. Det är inte värdigt en kyrkoledare att ta sådana uttryck i sin mun. Som all annan synd lämnar vi den bakom oss först när vi bekänt och blivit förlåtna. Och precis som med all annan synd är självfördömelse ett problem. Här ligger en stor utmaning: att ständigt vara framåtblickande och konstruktiv och inte ägna våra tankar åt gamla försyndelser. Och precis som med all annan synd har vi en skyldighet att förhindra att vi faller i synd. Märker vi att vi har fått en syndfull vana måste vi finna sätt att bryta denna vana. Talar vi om onani kan det innebära att undvika att sova ensam (som gift). Som singel gäller det att fylla sitt liv med positivt innehåll och att ringa goda vänner när lusten faller på. Livet är ett krig på många plan, så även på detta.

Även Maggie Gallagher skriver om pornografi idag. Det handlar om dess sociala kostnader, ett ämne som avhandlas i en ny bok med titeln The Social Cost of Pornography (följ länken för att läsa om spännande ämnen som The Moral Bases for Legal Regulation of Pornography, Pornography’s Effect on Interpersonal Relationships, The Impact of Pornography on Women, On the Abuse of Sex m.fl.):

But to me the most important potential cost of porn is its effects on ordinary men and their ordinary relationships. According to Layden: ”Exposure to pornography leads men to rate their female partners as less attractive than they would have had they not been exposed and to be less satisfied with their partners’ attractiveness, sexual performance, and level of affection, and expressed a greater desire for sex without emotional involvement.”…
    Porn disconnects the reward system of the male sex drive from the drive to master reality. Porn is nowhere near as satisfying as a real relationship with a woman, but it is a lot easier and much less fraught with the possibility of failure or humiliation. Porn use thus is an aid to sexual failure in men, and a contributor to our ongoing failure to create a culture that connects men and women, parents and children, sex and love.

Amen till det!

Andra skriver om: , , , , , ,