Skip to main content.

den 11 mars 2013


  Intervju med Lars Hedegaard

Förra veckan intervjuade Dennis Prager Lars Hedegaard, den islamkritiske danske publicisten som ligger bakom tidningen Dispatch International och som nyligen utsattes för ett mordförsök. Här följer intervjun:

[mejsaudio src=”http://basun.poluha.se/uploads/2013/03/Lars_Hedegaard.mp3″]

Lars Hedegaard har också skrivit om mordförsöket i Wall Street Journal.

Uppdatering 2013-03-11:
Daniel Pipes skriver om Lars Hedegaard och kommenterar den kritik han fått i bland annat New York Times.

den 18 september 2012


  Om lättklädda damer och lättkränkta muslimer

Om en man skulle våldföra sig på en kvinna efter att ha blivit uppeggad av en film med naket innehåll skulle ingen få för sig att säga: ”Vi tar avstånd från våldtäkten. Och kvinnor borde inte vara så lättklädda”. För även om mannens lust tändes när han såg filmen inser vi att våldtäkten varken förklaras eller legitimeras av filmen. Inte ens om offret själv hade gått runt barbröstad hade det legitimerat mannen att ta henne med våld. För även om kvinnan med sitt klädval frestat mannen är han inget djur som enbart styrs av instinkter. Han är en människa och som sådan har han en förmåga och en plikt att låta huvudet styra kroppen.

Att i samma andetag som man fördömer våldtäkten samtidigt fördöma kvinnors lättkläddhet sänder ut ett budskap om att dessa har med varandra att göra när så inte är fallet. I själva verket är dessa två händelser helt separata och bör diskuteras åtskilt från varandra.  Ännu mindre motiverar händelsen en diskussion om lättkläddheten som fenomen eftersom fokus då hamnar på något som faktiskt är helt irrelevant för stunden och är av en helt annan dignitet än våldtäkten.

Jag tror att de flesta inser detta. Ändå är det exakt denna diskussion som nu förs om attackerna mot de amerikanska ambassaderna och konsulaten. Från den amerikanska administrationen och nedåt hörs samma budskap: ”Vi fördömer dödandet. Och vi tar avstånd från denna hemska film som förolämpar islam.” (Se exempelvis USA:s FN-ambassadör Susan Rice kommentera händelserna). Så vill nu den amerikanska regeringen att Google plockar bort filmen. Som om den överhuvudtaget har något att göra med våldsamheterna. Man kan också, som Expo, ta tillfället i akt att ge stort utrymme åt kritik av filmen och de ”islamofobiska” krafter som ligger bakom den. De går så långt att de faktiskt kallar både de muslimska våldsverkarna och männen bakom filmen för extremister och därmed moraliskt likställer deras handlingar.

Istället för att kommentera filmen borde budskapet från USA till de muslimer som nu är upprörda vara: ”Väx upp! Fatta att vi har yttrandefrihet i detta land. Ta avstånd från våldsverkarna ibland er. Och se sedan till att städa i eget hus innan ni börjar klaga på orättvis behandling.” Och vi övriga bör fördöma våldshandlingarna och dödandet och vänta lite med diskussionen om filmen.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 2 september 2012


  Tunehag, SEA och islamofobin

I torsdags publicerade Dagen en debattartikel i vilken Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) anklagas för att torgföra ”djupt främlingsfientliga åsikter” genom texter skrivna av dess tidigare ordförande Mats Tunehag. Artikelförfattarna, tre kristna forskare, menar att dessa texter är bitvis grovt islamofobiska, grovt kränkande och fullkomligt befängda. Dess fortsatta existens i SEA:s nyhetsarkiv indikerar vidare ”en acceptans för främlingsfientliga idéer”.

Mycket har redan skrivits i ämnet. Så har Stefan Gustavsson (generalsekreterare för SEA) liksom Stefan Swärd (dess ordförande) svarat. Mats Tunehag har replikerat på sin egen hemsida. Bengt Malmgren, det katolske läkaren, försvarar SEA och Mats Tunehag. Micael Grenholm ställer frågan om Tunehag är främlingsfientlig eller bara islamkritisk och kommer fram till att texterna är ”tydligt främlingsfientliga” och att Tunehag hamnat i det ”islamofobiska träsket”.

Så vad jag kan då tillägga? Några saker, kanske.

För det första tycker jag att de tre artikelförfattarna borde ha kunnat föra detta samtal inför nyhetsbrevens ursprungliga publik. En av de tre, Per Hammarström, skriver på sin egen sida om bakgrunden till publiceringen där det framgår att han under lång tid krävt SEA:s ledning på besked om var de står i de frågor som Tunehag skriver om. I Människor och Tro kunde vi höra Kristian Steiner berätta att de försökt få SEA att ta bort texterna från sitt arkiv. Ingenstans hör jag om några försök att få till en diskussion inom SEA om dessa frågor eller att de begärt att få svara på Tunehag i ett av SEA:s nyhetsbrev. Först om de nekats detta forum tycker jag det är berättigat att gå till Dagen med sina faktiskt väldigt allvarliga anklagelser.

Jag stör mig också på att artikelförfattarna skriver som om Tunehags texter utgör SEA:s policy. I artikeln läser vi hur SEA målar en bild av muslimer, hur SEA pekar ut medier som medlöpare, att SEA utvecklar tankarna på en konspiration och att SEA låter påskina att muslimernas mål är förintelse av fienden. Förvisso har SEA:s kanaler använts för att sprida Tunehags texter men det innebär inte att SEA som organisation står bakom varje ord i dem.

Nå, detta handlar mest om hyfs i debatten och är därför sekundärt. Lite ohyfs måste vara tillåtet och jag känner heller inte hela bakgrunden. Så över till viktigare saker.

Trots sina akademiska meriter verkar inte artikelförfattarna kunna göra skillnad på kritik mot islam och kritik mot muslimer. Skillnaden blir ibland hårfin eftersom det självklart är muslimer som bär islam. Utan muslimer finns ju inte islam. Men kritiken drabbar ju inte alla muslimer utan endast dem som sällar sig till den variant av islam som vill skapa ett muslimskt världsherravälde med mera. Det handlar alltså om en kritik av den militanta islamismen och av de muslimer som deltar i denna strömning. Några exempel från Tunehags texter:

Från Kan man vara en moderat nazist?:

Ska det kunna finnas moderata muslimer så måste det finnas en moderat islam. Men finns det? Nej, inte om man vill hålla fast vid Koranen och Muhammed. Då måste radikala omtolkningar ske och man måste ta avstånd från vissa av Muhammeds ord och handlingar.

Det finns ytterligare en komplikation i mötet med islam, nämligen begreppen ”taqiyya” (ljuga) och ”kitman” (lura, bedra). Det är påbjudet inom islam att ljuga och bedra för islams skull, för dess utbredning, för att islam ska segra.

Från Medan Europa sover:

Medan politiker tassar tyst omkring i det politiskt korrekta rummet så islamiseras Europa.

Nyligen uppmärksammade den engelske biskopen av Rochester, Michael Nazir-Ali, den smygislamisering som pågår i Storbritannien. Han var tidigare biskop i Pakistan och är därför van vid att se och förstå dynamiken i islam och dess relation till icke-muslimer. Biskopen har iakttagit att alltfler bostadsområden blir muslimska, och där är icke-muslimer inte välkomna. Det är ett känt faktum att sharia praktiseras i dessa områden.

Undersökningar visar att antisemitismen ökar i Sverige och i övriga Europa. Ökningen beror främst på muslimska invandrare. Men trakasserier och våld mot homosexuella ökar också, inte minst av förövare med muslimsk bakgrund.

Från Trappan och trojkan:

Idag – liksom då – finns en märklig allians mellan nazister och muslimer. I stora delar av muslimvärlden förtalas judar via statliga skolor, tidningar och statsunderstödd TV. Iran, Hamas och Hizbollah är bara några av de hatsprutande gaphalsarna. I Europa växer antisemitismen i framförallt muslimska grupper.

Den första texten problematiserar begreppet ”moderat” där Tunehag menar att en muslim som följer Koranen och Muhammed inte gärna kan vara moderat. Av detta följer att alla de muslimer som är moderata (=moderna) är det endast i den mån de inte följer Koranen. Detsamma gäller resonemangen om bedrägeriets roll inom islam. Tunehag påstår inte att alla muslimer ljuger utan att det finns ett påbud inom islam att använda lögnen som vapen för att breda ut islam.

Den andra texten handlar om Europas islamisering. Man kan ha olika uppfattningar om hur utbrett detta fenomen är (och hur allvarligt det är). Tunehag ger hur som helst flera exempel på att detta sker. Han påstår inte att alla muslimer deltar i denna islamisering. I många fall gör de säkert inte det. Det handlar alltså om kritik av ett samällsfenomen, inte av muslimer som helhet. Det sista stycket i denna text innehåller däremot kritik mot invandrande muslimer. Här påstår Tunehag att dessa ligger bakom trakasserier mot judar och homosexuella. Om detta inte är sant är det förstås ett både orättvist och kränkande påstående. Jag återkommer nedan om sanningsfrågan.

I den sista texten som de tre artikelförfattarna menar uttrycker främlingsfientlighet anklagar Tunehag Hamas, Iran, Hizbollah och stora delar av muslimvärlden för antisemitism. Återigen, detta är inte en svepande anklagelse mot alla muslimer utan en kritik av ett samhällsfenomen i den muslimska delen av världen.

Sammantaget menar jag att Mats Tunehag ägnar sig åt en legitim kritik av islam och dess yttringar, både i Europa och i muslimvärlden. Det är en diskussion som fler borde delta i. Och att en kristen kritiserar islam borde rimligen vara normalt och inte ett undantag. Men hur var det nu med Tunehags påstående att ökningen av antisemitismen i Sverige beror på invandring av muslimer? Detta för mig in på kanske den viktigaste frågan i denna diskussion, den som handlar om huruvida Tunehags påståenden är sanna eller inte.

Det märkligaste med debattartikeln är att artikelförfattarna aldrig bemödar sig om att sakligt bemöta Tunehags påståenden. Nej, det viktiga för dem är att texterna uttrycker islamofobi och främlingsfientlighet och att de är kränkande. Detta är den nya tidens sätt att debattera: plocka ut de mest pregnanta påståendena ur sitt sammanhang, visa upp dem för världen och sedan hävda att de kränker människors känslor. Case closed. Efter illdåden i Norge förra året och rättegången mot Breivik har denna debatteknik vunnit i popularitet och berikats med ytterligare argument. Så talar man nu mycket om farliga idéer som omsatta till handling leder till massmord. För det är väl detta som artikelförfattarna refererar till när de skriver att Tunehags ”konspirationsteorier visat sig så farliga”?

Helt klart finns det farliga idéer men de är det i kraft av att vara falska (och samtidigt tilltalande). Jag tänker nu på urholkningen av människovärdet som ju lett till skyhöga abortsiffror. Men hur är det då med sanningshalten i Tunehags påståenden? Allt artikelförfattarna har att säga här är att Tunehags föreställningar är befängda och parodiska, vilket ju knappast är en övertygande argumentation. De verkar således mena att det Tunehag påstår om islam och muslimer är uppenbart falskt. Men så är ju inte på långa vägar fallet.

Ser vi till Tunehags kritik mot islam är han knappast ensam om denna. Och det är inte bara bland sverigedemokrater vi hittar hans meningsfränder. Så menar exempelvis Ayaan Hirsi Ali, som fått Folkpartiets demokratipris med mera, att radikal islam är ”det tredje stora hotet mot demokratin efter nazismen och kommunismen.” Ayaan Hirsi Ali, vars själva livsöde vittnar om det som Tunehag skriver om, lämnade som liten flicka Somalia och sedan Saudiarabien för att så småningom komma till Tyskland. När hennes muslimska föräldrar lovade bort henne flydde hon och fick som 18-åring asyl i Holland. Tillsammans med Theo van Gogh gjorde hon den filmen Submission om kvinnoförtrycket inom islam. För detta mördades Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali lever nu ständigt med hot mot sitt liv. Även hon har problem med begreppet ”moderat muslim” eftersom islam inte är moderat i sin kärna. Slutsatsen blir, som Robert Spencer uttrycker så kärnfullt, att den ende gode muslimen är en dålig muslim.

Vad som är uppenbart sant är att stora delar av muslimvärlden domineras av antisemitism. Den som har en annan uppfattning är blind och jag lägger därför inte någon ytterligare tid på denna punkt. Låt oss därför nu undersöka påståendet att invandring av muslimer har lett till ökad antisemitism i Sverige (jag hoppar över frågan om trakasserier mot homosexuella).  Så här skriver Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo och kolumnist i Svenska Dagbladet, i Jerusalem Post om situationen i Sverige:

Anti-Semitic hate crimes are on the rise in Sweden, and as in France and Great Britain, the violence and harassment is increasingly a consequence of immigration from the Muslim world.

According to the Malmö police, hate crimes in the city range from anti-Semitic remarks (a crime according to Swedish penal law) to violent assault. In late 2008, a peaceful Jewish demonstration was run off the main square by an aggressive mob of immigrants of Arab origin. The police decided to evacuate the Jewish group when a homemade bomb exploded in its midst.

Nalin Pekgul, tidigare ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, skriver även hon om hur antisemitismen växer bland unga muslimer:

I början av 90-talet gick min lillasyster i Tensta gymnasium och hade skolkamrater med judiska rötter. Då förekom inga trakasserier av judiska elever. De motsättningar som fanns mellan eleverna på den tiden hade över huvud taget inget med religion att göra. Bara 10 år efter det att min syster hade gått ut skolan fick jag höra att elever inte vågade säga att de var judar.

I dag berättar en vän med judisk bakgrund att han inte vågar ställa sin sjuarmade ljusstake, Menora, i fönstret i sin lägenhet i Tensta. Unga människor med judisk bakgrund vågar inte gå runt med Davidstjärnan runt halsen. Hur kan det vara möjligt i Sverige 2010?

Antisemitismen har accelererat under 2000-talet.

Det finns de som hävdar att det är Israels politik gentemot det palestinska folket som är orsaken till hatet mot judar. Men då är man historielös. Den israelisk-palestinska konflikten har funnits där allt sedan staten Israel grundades för mer än sextio år sedan.

Vidare rapporterar Svenska Dagbladets Per Gudmundson flitigt om antisemitism bland svenska muslimer. Exemplen är många.

Även om orsakssambandet mellan en ökad muslimsk invandring och en ökande antisemitism kanske inte är belagt bortom rimligt tvivel tycker jag ändå att ovanstående klart talar för att det finns ett sådant samband. Väger man in hur utbredd antisemitismen är i Mellanöstern, varifrån invandringen av muslimer kommer, blir sambandet än svårare att förneka.

Vad som är helt klart är att Mats Tunahags föreställningar inte kan avfärdas utan argument. De tre kristna forskarna har, precis som sina kollegor på Göteborgs universitet som ”tog av sig forskarhatten” för att spåna fritt, kapsejsat både moraliskt och intellektuellt i det att de grundlöst anklagar Mats Tunehag för främlingsfientlighet utan att ens bemöda sig om att visa på vilket sätt han har fel i sina analyser. Till råga på allt drar de ner SEA i smutsen. Och gör det inför allmänheten.

Det är illa. Mycket illa.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 24 augusti 2012


  Reaktioner på domen mot Breivik

Under dagen kom så domen mot Breivik. Han fick det maximala straffet som kan ges för de 77 människoliv han tog, 21 år i fängelse och sedan förlängt med fem år i stöten. Domstolen ansåg alltså att Breivik var tillräknelig och därför ansvarig för sina handlingar. Enligt domstolen var det hans ideologi och inte vanföreställningar som motiverade honom. Domaren säger:

Den tilltalades uttalande om att vara i ett inbördeskrig kan förstås i en politisk kontext som förekommer i högerextremistiska subkulturer.

På detta reagerade Seglora Smedja snabbt med att det nu var ”dags att ta hatet på allvar”. De skriver:

När nu den politiska naturen hos Breiviks brott bekräftats så kan alla spekulationer om att han vore en ”ensam galning” avfärdas en gång för alla. Nu underlättas det antirasistiska arbetet något. Nu kan vi mer obehindrat reflektera över våldsideologin som gav hans gärningar livsluft… Hatet växer i Europa, och dagens dom mot dess mest välkände representant är en tydlig signal att det är dags att våga se på hatrörelsen med nykter och självkritisk blick.

En snarlik reaktion kom också snabbt från Expo:

Nu är det faktum att hans fruktansvärda handlingar var politiskt motiverade ett obestridligt faktum. Det återkommande mantrat ”ensam galning” kan med andra ord förpassas till historiens soptipp.

Dessa reaktioner innehåller många felaktigheter. För det första döms Breivik ensam och hans galenskap kan fortfarande diskuteras. Domstolen betraktar honom som tillräknelig men det är enbart ett juridiskt begrepp och säger inte mer än att mannen visste vad han gjorde och var fri att avstå. Att kalla Breivik både ensam och galen låter sig därför fortfarande göras.

För det andra utgör inte domslutet den slutgiltiga och fullständiga sanningen om Breivik och hans drivkrafter. Hade domstolen kommit fram till att Breivik var psykiskt sjuk och dömt honom till vård hade vi ändå varit fria att dra samma slutsatser. Så domslutet avfärdar inte ”en gång för alla” någonting, lika lite som det gör någonting till ett ”obestridligt faktum”. Domstolen sitter inte inne med någon gudomlig sanning som det bara är att rätta sig efter.

För det tredje utgör domen mot Breivik inte en dom mot de ideologier som, i olika grad, motiverat honom. Domstolen värderar inte dessa ideologier utan Breivik och hans handlingar. Domen mot Breivik påverkar därför inte alls hur vi reflekterar ”över våldsideologin som gav hans gärningar livsluft”. De ideologier som påverkat Breivik ska istället bedömas på sina egna meriter. Det går inte att ta genvägen över Breivik när man värderar allt som kan ha påverkat honom. Domen mot Breivik förändrar inte överhuvudtaget spelreglerna för denna värdering.

Det Seglora och Expo ägnar sig åt är att med verbalt våld tvinga samhällsdebatten i en riktning som tjänar deras syften. De vill kunna använda stämpeln Breivik för att kväva all debatt om invandring och islam. Främlingsfientlighet och rasism ska exponeras, ja. Och helt uppenbart inspirerades Breivik av våldsförhärligande ideologier som verkligen borde förpassas till historiens soptipp. Samtidigt måste det gå att ha kritiska synpunkter på invandrings- och integrationspolitik utan att stämplas som en breivikare. Det måste också gå att kritisera islam som vilken annan ideologi som helst. Jag förstår Seglora och Expo så att de vill begränsa utrymmet för detta, i mina ögon, legitima samtal. Låt oss inte gå i den fällan.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 14 augusti 2011


  Varför radikaliserades Anders Behring Breivik?

I media anklagas islamkritiker som Robert Spencer och Pamela Geller för radikaliseringen av den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Men är det verkligen en rättvis anklagelse? Detta YouTube-klipp menar att det faktiskt är media själva som bär ett sådant ansvar.

Läs även vad andra skriver om , ,

den 5 juni 2011


  Om att älska den onde mer än sin nästa

Reaktionerna på Usama bin Ladins död har gjort mig rejält frustrerad på mina trossyskon. Istället för att glädjas över att en uppenbart ond människa inte längre utgör ett hot mot mänskligheten har kristna från alla schatteringar haft en mängd olika invändningar mot USA:s agerade och de följande glädjescenerna. Så lät Vatikanen meddela att en kristen aldrig jublar över någons död utan istället reflekterar över människans stora ansvar inför Gud. Den välkände amerikanske pastorn Brian McLaren menade att det var ironiskt att fira döden av en människa som själv gladdes åt att döda. Nej, det är dags att bryta våldsspiralen, skriver han. På lite närmare håll har flera brittiska biskopar yttrat sig negativt om USA:s agerande. Exempelvis säger ärkebiskopen av Canterbury att:

Obama might think ‘justice has been done’; but, despite overtones of ‘atonement’, we might reflect that vengeance isn’t necessarily the same as justice.

På ännu närmare håll har Ulf Ekman kommenterat bin Ladins död och menar att ”det alltid känns fel att glädjas över någons död”. Och han inleder sin kommentar med att distanserat säga att ”För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död”. I en Twitterdiskussion med mig använder han uttrycket ”pöbeln” om de jublande skarorna. Även i mitt eget Twitterflöde har det varit invändningar mot USA:s agerande.

Längst i sin kritik av USA går emellertid den brittiske teologen NT Wright. I en kommentar säger han:

In the present case, the ‘hero’ fired a lot of stray bullets in Iraq and Afghanistan before he got it right. What’s more, such actions invite retaliation. They only ‘work’ because the hero can shoot better than the villain; but the villain’s friends may decide on vengeance. Proper justice is designed precisely to outflank such escalation. … And what has any of this to do with something most Americans also believe, that the God of ultimate justice and truth was fully and finally revealed in the crucified Jesus of Nazareth, who taught people to love their enemies, and warned that those who take the sword will perish by the sword?

Nu över till mina kommentarer och först detta om att glädja sig över en ond människas död. Vi läser i Ordspråksboken 11:10 att ”De rättfärdigas framgång väcker glädje i staden, när de onda förgås höjs jubelrop.” Detta ord bekräftar en grundläggande och allmänmänsklig moralisk instinkt, nämligen att glädjas över de rättfärdigas framgångar och de ondas motgångar. Vi ser samma sak i Uppenbarelseboken 18:20 där vi uppmanas jubla över Guds dom över Babylon. Därför menar jag att det naturliga, och moraliskt oklanderliga, är att reservationslöst jubla över Usama bin Ladins död. Usama bin Ladin var skyldig till tusentals människors död och utgjorde ett fortsatt hot så länge han levde. Därför har Obama helt rätt när han påstår att rättvisa hade skipats. Och i detta har USA agerat som den överhet som står ”i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13:4)

Vidare är det talande att Brian McLaren jämställer glädjescenerna efter bin Ladins död med den glädje vi antar att bin Ladin själv kände efter terrorattackerna den 11/9. Att missa skillnaden tyder på en bristfällig moralisk kompass. Att glädja sig över oskyldigas död är ont, att glädja sig över den ondes död är gott enligt ovanstående resonemang. Men även den som inte håller med om det bör ändå göra åtskillnad mellan dessa båda typer av glädje. Och vi förstår av talet om att bryta våldsspiralen att det är pacifistiska influenser som fördärvat McLarens moraliska intuitioner. För både vårt förnuft, Bibeln och den kyrkliga traditionen bjuder oss att göra skillnad på rättfärdigt och orättfärdigt våld. Det senare skapar våldsspiraler, det förra stoppar dem.

När biskopen av Canterbury säger att hämnd inte nödvändigtvis är samma sak som rättvisa har han självklart rätt på ett allmänt plan. För att rättvisan ska ha sin gång krävs det att den utövas en legitim auktoritet, det som Bibeln kallar överheten. Och det är ju det som det handlar om här. Usama bin Ladin dödades inte av eller på uppdrag av anhöriga till de som dog den 11/9. Nej, jakten på bin Ladin leddes av USA:s överbefälhavare, president Obama. Men även om vi bortser från vem som bemyndigade dödsskjutningen är det svårt att förstå varför den inte skulle vara ett uttryck för rättvisa. Rättvisa som moralisk begrepp handlar ju om att straffet ska stå i proportion till brottet. Så vilket straff kunde vara mer rättvist än ett skott i pannan? Sedan måste det sägas att den amerikanska styrkan inte var ute efter att avrätta bin Ladin. Dess avsikt var att fånga honom. Däremot var de antagligen inte beredda att ta några större risker för att få med sig honom levande. Så hur man än vrider och vänder på biskopens uttalande är det svårt att se hur det gör den amerikanska aktionen rättvisa.

Men nu över till NT Wright. I citatet ovan inleder han med en kritik som liknar den som Mårten Schultz levererade härom veckan och som jag redan har kommenterat, det vill säga att verklig rättvisa förutsätter att bin Ladin hade ställts inför rätta. Intresserade bör läsa den kommentaren. Men nu är ju NT Wright inte en moralfilosof eller jurist utan i första hand en teolog. Och som sådan dessutom en de mest välrenommerade. Därför är det särskilt häpnadsväckande att hans teologiskt grundade kritik utgår från Jesu ord om att älska våra fiender (Matteus 5:44). För Jesu ord syftar ju här till hur en privatperson ska förhålla sig till sina personliga fiender. Exempelvis ska han ”vända andra kinden till”, ge sin mantel till den person som processar för att få skjortan, gå två mil med den som tvingar honom att följa med en mil i hans tjänst. En slags fiende som Jesus vill att vi ska älska skulle kunna vara den kollega som ständigt är på mig och gör mitt arbete svårt. Eller grannen som så ofta skäller ut mig för att mina träd hänger över på hans sida eller att mina maskrosor blommar av sig på hans gräsmattor. Dessa personer är (eller skulle kunna vara) mina personliga fiender. Men Usama bin Ladin var det inte. Han hade inte gjort mig personligen något ont. Men medan mina fiender inte behöver vara särskilt onda människor var Usama bin Ladin det. Han var inte min utan det godas fiende.

Ett ord som ofta använts för att kritisera dem som gladde sig åt Usama bin Ladins död är Ordsspråksbokens 24:17. Där står att vi inte ska glädja oss åt vår fiendes fall, inte jubla när han störtar omkull. Men vi såg också att Ordspråksbokens författare menar att ”när de onda förgås höjs jubelrop”. Dessa två ord blir förenliga endast om vi gör skillnad på vår personliga fiende och den onde. Vår personliga fiende behöver inte vara särskilt ond och den onde behöver inte vara vår personlige fiende. Jag menar att Jesu ord om att älska våra fiender på samma sätt inte säger något om hur vi ska förhålla oss till den onde.

NT Wright bör därför kritiseras å det allvarligaste. Han låter sin antiamerikanism påverka sin teologiska analys samt sitt moraliska omdöme. Och han gör kärleken till den onde viktigare än kärleken till nästan. För det är ju så att ett av de mest centrala buden för både kristna och judar är att vi ska älska vår nästa. Och det är detta bud, eller denna kärlek, som utgör den moraliska grunden för både polisiära och militära ingripanden. De avser att skydda oskyldiga genom att använda det våld som krävs för att avvärja hotet från angriparen. En verksam bin Ladin hade utgjort ett fortsatt hot mot oskyldiga människor. Kärleken till dessa människor krävde därför att USA, som den makt som hade möjligheten att ingripa, inte lät Usama bin Ladin fortsätta sina dödliga affärer. USA:s skyldigheter mot dessa människor var rimligen större än dess skyldighet att älska Usama bin Ladin. Detsamma borde även gälla oss övriga.

Andra kommentarer som är inne på samma spår:

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 13 maj 2011


  Rättvisa skipades när Usama bin Ladin dödades

Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar i DN att Usama bin Ladin undkom rättvisan är han förra veckan dödades av amerikansk militär. Så skriver han:

Men oavsett rättviseideal råder det samförstånd om en sak, nämligen formerna för rättvisan. En rättvis rättskipning ställer upp vissa processuella krav. Vi har rättegångar, vi förutsätter oskuld och vi utser neutrala domare.

Han menar också att reaktionerna på bin Ladins död uppvisar den slags primitivitet som nöjer sig med omedelbar vedergällning. I vår kulturs rättviseuppfattning är en fundamental beståndsdel ”att sträva efter att upprätthålla rättsstatens spelregler även när det är som svårast.” Vidare:

Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas. Nürnberg-rättegångarna och Rwandatribunalen byggde på tanken att även om brottslingen är en massmördare, och även om skuldfrågan är uppenbar, så kräver rättvisan mer än ett skott i pannan. Den kräver också en procedur; ett koppel som håller tillbaka besten som finns inom alla.

Med all respekt för Schultz rättsliga kunnande måste jag ändå säga att han har fel på alla punkter. För det första existerar rättsprocessen för att säkerställa en korrekt dom. Så domslutet är målet. Rättsprocessen är medlet och inget självändamål. Men Schultz gör processen till det centrala för rättskipningen. Detta är bakvänt.

För det andra behövde skuldfrågan inte utredas i fallet med Usama bin Ladin. Att förutsätta hans oskuld och utse neutrala domare var inte bara praktiskt omöjligt utan hade även varit att göra parodi på rättvisan. En rättegång mot Usama bin Ladin skulle vidare ha utsatt alla människor i hans omgivning för ett stort säkerhetshot. Hans anhängare drar sig som bekant inte för något för att uppnå sina mål.

För det tredje jämför Schultz också med Nürnbergrättegångarna som ju ställde massmördare inför rätta, fann dem skyldiga och sedan hängde dem. Något liknande hade förstås varit ett önskvärt scenario. Usama bin Ladin borde ha fått möta de anhöriga till alla de människor han dödat och sedan dömts till döden. Skillnaden är bara att Tyskland kapitulerade ovillkorligt och lade ner sina vapen. Med de förutsättningarna fanns det en möjlighet för någon form av rättsapparat att fungera. Men Usama bin Ladin och al Qaida hade och har inte gett upp. De fortsätter kriget mot västvärlden och bin Ladin ledde dem till sin död förra veckan.

När Saddam Hussein ställdes inför rätta blev rättegången ett rent spektakel. Saddam höll långa tal som inte hade med anklagelserna att göra. Och oron var stor att människor skulle inspireras av honom och ta till vapen för att antingen rädda honom eller orsaka kaos i landet. Det framkom heller inget nytt under den rättegången som på något sätt förändrade bilden av Saddam Hussein. Han var och förblev en brutal diktator och rättegången gjorde varken från eller till för att utreda hans brott. Som jag skrev om den rättegången: det verkar finnas gränser för hur stora brott som ett domstolsväsende kan hantera.

Mårten Schultz må vara juridikprofessor men hans uppfattningar och resonemang inger inte respekt. Att mena att Usama bin Ladin undgick rättvisan för att han aldrig ställdes inför rätta visar på en trasig moralisk kompass. Rättvisa är ju trots allt främst ett moralisk begrepp som innebär att straff och belöning utdelas i proportion till handlingen. Så sanktionen är uppenbart primär för rättskipningen. Och att fira att rättvisan på detta sätt hann i kapp Usama bin Ladin är inte primitivt. Nej, det är en moraliskt sund reaktion på att en ond människa inte längre utgör ett hot mot oss.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 8 maj 2011


  Den politiska korrektheten i aktion – ett skolexempel

När president Obama meddelade att Usama bin Ladin hade dödats av amerikanska soldater sade han samtidigt att bin Ladin inte var en muslimsk ledare. Jag förstår varför presidenten sade så: han ville understryka att USA inte för krig mot islam utan mot en specifik terrorgrupp och dess ledare. Men samtidigt är påståendet falskt. Usama bin Ladin bekände sig som muslim, medlemmarna i al Qaida är muslimer och bin Ladins övriga supporters är muslimer. Att säga detta innebär ingen anklagelse mot alla muslimer, enbart att det inom islam finns ett mer eller mindre stort problem med en våldsam extremism.

Så jag twittrade lite om detta och skrev:

Obama säger att Usama inte var en muslimsk ledare. Men visst var han en som ledde muslimer. al Qaida är en islamistisk terrorgrupp.

Ganska oskyldigt, kan tyckas. En god vän gjorde retweet och min tweet hamnade därför utanför den grupp som följer det jag skriver. Inom några minuter kom flera starka reaktioner från Broderskapsrörelsens politiska sekreterare Anna Ardin. Hon och jag har haft diskussioner tidigare (om solidaritet och aborter) och vi håller antagligen inte med varandra om någonting. Trots våra meningsskiljaktigheter har vi ändå haft en någorlunda hövlig ton mot varandra. Men nu var det slut med det. Så här skriver hon först:

jag vill seriöst kräkas över den här tweeten, sluta hetsa mot utsatta människor, för helvete!

Och sedan:

hutuerna var kristna & kristna väst lät dem hållas, d ledde inte till kyrkobränning här, men ert hetsade legitimerar sånt

Till slut avrundade hon med denna:

Jag kokar över av ilska – kampen FÖR polarisering & muslimhat, kan man ens kalla sig kristen i det här jävla gänget?

Jag svarade henne och skrev att hon hetsade upp sig i onödan, att jag varken hetsade eller legitimerade någonting och att hon borde bättra på språket. Ingen reaktion från henne.

Vad ska man säga om hennes reaktioner? För det första att det är känslorna som talar snarare än förnuftet. Att mitt påstående om att Usama bin Ladin är muslim skulle vara ”hets mot utsatta människor” är direkt larvigt. Mitt påstående är uppenbart sant och har inget att göra med muslimer som grupp.  För det andra är hennes reaktioner uppseendeväckande starka. Hon ”kokar över av ilska”, svär åt mig och kallar mig och min retweetande vän för ”jävla gänget”. Det är verkligen svårt att förstå hur och varför min tweet får henne att reagera så starkt. För det tredje svär hon åt sina trossyskon utan att bry sig om att förklara sig eller be om förlåtelse.

Allt detta är egentligen verkligen upprörande. Nu blir jag inte så upprörd därför att jag är van vid tonen och känslouttrycken i de så kallade ”sociala medierna”. Men det vi skriver, var det än sker, ska vi också kunna säga personligen. Och jag tror inte att Anna Ardin skulle svära åt mig om vi hade haft denna diskussion ansikte mot ansikte. Därför borde hon ta tillbaka sina ord.

Men hennes reaktioner är ändå intressanta i ett vidare perspektiv. De är ett uttryck för en politisk korrekthet som innebär att vissa sanningar inte får sägas därför att de uppfattas såra vissa grupper. Att då säga dessa sanningar, som att Usama bin Ladin var en muslim, likställs enligt detta synsätt med viljan att såra eller hetsa mot gruppen. Och den som vill såra gör ju en ond handling och förtjänar därför inte ett respektfullt bemötande. I toleransens namn är det helt i sin ordning att vara intolerant mot sådana människor. Effekten av denna politiska korrekthet blir att viktiga sanningar förtrycks, att det blir lågt i tak och att den politiska debatten urvattnas så till den grad att ingen törs säga något som har en potential att såra. Och fokus hamnar på folks känslor och upplevelser när det politiska samtalet mer borde handla om vad som är sant och relevant. Så skapas en generation av rädda och lättkränkta medborgare.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

den 28 januari 2011


  Vad stadsplanering och förintelsen har gemensamt

Idag är det Förintelsens minnesdag. Vi minns den stora ondska som judarna utsattes för av nazistregimen i Tyskland under 30- och 40-talen. Det är en unik händelse som svårligen låter sig jämföras med andra i ondska. Dagen till ära skriver vår ärkebiskop Anders Wejryd en artikel i Svenska Dagbladet. Vad har han månne för vist att säga? Kanske något om judarnas fortsatt utsatta position i vår värld? Eller någonting om hur antisemitismen alltid ligger på lur och att vi ser exempel på det i Sverige här och nu? Eller varför inte bara en påminnelse om människans stora ondska och att vi är hopplöst förlorade utan frälsning?

Men nej, Wejryd skriver om det han måste anse vara vår tids antisemitism, nämligen islamofobin. Med hans ord:

Så skapar vi oss våra fiendebilder. De växer och frodas på lagom håll. Idag är det islamisterna som finns längst upp i medvetandet. Begrepp blandas ihop, både med avsikt och på grund av okunskap. Fram växer en diffus fiendebild, inkluderande alla muslimer och ingen.

Vad menar biskopen? Texten saknar genomgående subjekt och vi vet därför inte vem som ”blandar ihop begreppen” och som egentligen ser muslimerna som fiender. Han skriver ”vi” men talar senare i texten om Sverigedemokraterna. Men vi är ju inte Sverigedemokraterna. Och viktigare: kan hotet mot muslimerna verkligen jämföras med hotet mot judarna då och idag? Svarat är nej. Det finns förstås en utbredd (och befogad) rädsla för islamismen men från den är det väääääldigt långt till någon form av organiserad och populär rörelse som med statens hjälp vill ta död på alla muslimer. Ja, jämförelsen är befängd. Och den förminskar det onda som judarna utsattes för.

Biskopen avslutar sin artikel med följande salva:

Förintelsens minnesdag utmanar vår bekvämlighet och våra gränser. Stadsplanering, socialpolitik, utbildningspolitik, internationell solidaritet, umgängesformer, vikten av demokrati, vilka man bryr sig om att prata med och lyssna på, snabbt utslängda kommentarer; allt sådant har att göra med den klassiska frågan från Kain: ”Skall jag ta hand om min bror?” Ja, det ska vi.

Ja, där känner vi oss väl träffade allihop? Genom att inte bry oss tillräckligt om stadsplanering visar vi att vi egentligen inte bryr oss om våra bröder. Och att vi genom vårt svaga politiska intresse faktiskt inte är så värst mycket bättre än nazisterna själva. Det är vad jag kallar moralisk klarsyn!

Läs vad andra skriver om , , , ,

den 15 december 2010


  Den sanna religionen och våldet

Josef Bengtson kommenterar idag Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen där hon skriver ”Med sann religion har våldsdåd inget att göra.” Jag delar hans kritik av detta påstående: har alla våldsdåd i Gamla testamentet inget med ”sann religion” att göra? Det är också problematiskt att försvara religion i största allmänhet. Sandlunds ledare blir till ett försvar av tesen att islam egentligen är en fredens religion; det våld som utövas av några av dess efterföljare idag och utövades av självaste Muhammed hade inget med islam att göra. För mer om detta stora ämne rekommenderar jag samtalet mellan Robert Spencer och Peter Kreeft som jag länkade till härom veckan.

Så långt allt bra med Josef Bengtsons inlägg. Men det visar sig att han har problem med vad ”sann religion” skulle vara. Det Sandlund menar är antagligen en verklig religion, till skillnad från sekteristiska uttryck och andliga rörelser som kommer och går. På så sätt kan islam betraktas som en sann religion. Ett annat sätt att förstå ”sann religion” är att det är en religion som är sann, det vill säga en världsbild med tillhörande moral och ritual som överensstämmer med verkligheten. Sanningen består ju i en ”överensstämmelse mellan tingen och intellektet” för att citera Tomas av Aquino. Sett på detta vis blir islam en, åtminstone delvis men ack så centralt, falsk religion. Främst har detta att göra med att islam tar avstånd från Kristus om Gud men det handlar också om gudsbild.

Istället för att utröna vad som är sann religion och om denna någonsin kan ha något att göra med våldsdåd menar Josef Bengtson att den intressanta frågan är: ”Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred?” Ja, den frågan må förstås vara ”intressant” men viktigare för att bestämma våra övertygelsers värde borde ändå vara hur pass väl de överensstämmer med verkligheten. En sann övertygelse är något att ha, en falsk bör förkastas. Det är ju också så att det endast är med sanningen överensstämmande övertygelser som leder till en varaktig och verklig fred. Sanningen skall göra er fria, som någon sa. Om vi värderar övertygelser i ljuset av deras instrumentella värde, alltså vilket nytta vi har av dem, får vi ett samhälle där pk-normen styr. Det blir exempelvis en ”lögn” att alla dagens terrorister är muslimer eftersom en sådan uppfattning uppfattas skapa osämja och öka islamofobin. Även om det påståendet är sant.

Men starkast reagerar jag ändå mot följande stycke i Josef Bengtsons text:

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning.

Det är väl tur att Josef Bengtson skriver att allt våld ”kanske” har att göra med bristande tålamod. För påståendet vore annars fullständigt falskt. Nu är det bara kanske falskt. För det var Neville Chamberlains tålamod med Hitler som gjorde att Europa och även hela världen drogs in i krig. En snabb och kraftfull reaktion mot Tysklands upprustning från England och Frankrike hade förhindrat miljoners död. Det satt tyvärr för många med Josef Bengtsons övertygelser i den brittiska regeringen. För det våld som förhindrar orättens utbredning handlar inte om att ta ”makten och hämnden i egna händer”, det är att utföra Guds uppdrag.

Som teologiskt stöd för sin uppfattning citerar Josef Bengtson Rom 12:19 där Paulus skriver: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Men redan några verser senare skriver Paulus om vem som är Guds hämnare här och nu: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” Så överheten är alltså Guds hämnare och dess uppgift är att se till att Guds vrede drabbar de onda. Med svärdet om så krävs. Jag har väldigt svårt att förstå hur pacifister som tror sig få stöd av Paulus i Rom 12 glömmer att läsa vidare över kapitelgränsen.

Josef Bengtson pekar också på Jesu liv och att vi kristna är kallade att gå i hans efterföljd. Men, som jag skrev om för några veckor sedan, ska vi då heller inte gifta oss? Nej, efterföljelse handlar om att likna Jesus till sinnet och utifrån hans undervisning men också hela Bibelns undervisning söka hans vilja för våra liv. När vi gör det kommer vi inte att bli pacifister utan glödande kämpar för kärlek, sanning och rättvisa. Vi kommer att hata det onda och självklart och med passion försvara dem som utsätts för orätter, med svärdet om så krävs.

Andra skriver om: , , , , , , , , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »