Skip to main content.

den 22 juli 2014


  Använder verkligen Israel oproportionerligt våld?

Många uttrycker sig nu kritiskt mot Israel och menar att landets attacker mot Gaza är ”oproportionerliga”. Några exempel:

Stefan Löfven:

Attackerna mot Gaza är brutala och vaÌŠldsamma. För varje dag nås vi av rapporter om fler skadade och döda. Jag fördömer det övervaÌŠld som Israels bombningar och markinvasion inneburit. Israel måste i sitt självförsvar följa internationell rätt. Ett oproportionerligt vaÌŠld strider mot folkrätten.

Ulf Bjereld om ett tidigare uttalande av Löfven:

I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Lawen Redar, riksdagskandidat för socialdemokraterna:

Kravet på proportionalitet handlar om utövandet av självförsvaret som enbart får ske i proportion till det väpnade angreppet. Omfattningen ska alltså sättas i relation till de skador som uppstått.

Dagens Nyheter verkar förstå det orimliga i dessa sätt att förstå kraven på proportionalitet:

Israel måste svara med proportionalitet, hävdar många. Det är en bra princip men vad betyder den? Att för varje missriktad palestinsk missil ska Israel svara med en likaledes missriktad missil?

Så vad betyder proportionalitetsprincipen egentligen? Jag har skrivit om detta ämne vid ett par tidigare tillfällen så detta blir en repetition. Kort uttryckt säger den att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Dess 51:a artikel förbjuder det slags attacker ”which may be expected to cause incidental loss of civilian life”¦ which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.”

Proportionalitetsprincipen handlar alltså inte om, som Ulf Bjereld och Lawen Redar påstår, att en militär reaktion inte får orsaka mer skada än det man själv blivit utsatt för. Denna slags proportionalitet har mer med vedergällning än krigets lagar att göra. Ärligt talat är det svårt att tro att Bjereld och Redar verkligen menar vad de skriver eftersom den rättvisa de indirekt förespråkar skulle innebära att Israel sköt in tusentals missiler över Gaza lite på måfå.

Huruvida Israel använder proportionerligt våld, rätt förstått, är svårt att besvara. Endast Israel känner ju till vilka målen har varit med de olika anfallen. Det finns goda skäl att tro att Israel är försiktiga eftersom de inte har något att vinna på att massor av palestinska icke-kombattanter dör eller skadas som en följd av deras anfall. Det är Hamas och dess missiler och tunnlar som är målet för operationen. Vi vet också att Hamas avfyrar sina missiler från bostäder och lagrar vapen nära sjukhus och skolor. Detta gör dessa bostäder, sjukhus och skolor till legitima mål. Skulle det handla om enstaka missiler eller avfyrningsramper vore en attack mot dessa platser antagligen ett brott mot proportionalitetsprincipen, åtminstone om Israel hade goda skäl att tro att där fanns gott om icke-kombattanter. Då skulle det saknas proportioner mellan beräknade vinster och beräknade förluster. Finns där depåer och invånarna har lämnat området skulle ett angrepp sannolikt uppfylla proportionalitetsprincipen.

Proportionaliteten är alltså svår, om än inte omöjlig, att bedöma. Då är det enklare att se att Hamas-styrkorna gör sig skyldiga till folkrättsbrott genom att använda civilbefolkningen som sköld. För Genèvekonventionen säger även, i samma artikel 51, att ”Parties to the conflict shall not direct the movement of the civilian population or individual civilians  in order to attempt to shield military objectives from attacks or to shield military operations.”

Utan att blanda in lagtexter kan var och en fråga sig vad Israel egentligen kan göra annorlunda i den uppkomna situationen. Missilregnet måste förstås upphöra. Och om missilerna är gömda bland civilbefolkningen ser jag inte hur Israel kan undvika att oskyldiga dör i konflikten. Dessa människors död bör då rimligen inte lastas Israel utan regeringspartiet tillika terrororganisationen Hamas.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 8 juli 2014


  Debatt om samvetsfrihet i Almedalen

Under Almedalsveckan arrangerade Svenska Evangeliska Alliansen ett samtal om rätten till samvetsfrihet. Deltog gjorde Stefan Gustavsson, Ruth Nordström, Adam Cwejman och Alice Teodorescu. Min egen position är att en generell lagstiftad samvetsfrihet inte är en god idé. Den skulle nämligen riskera att göra det väldigt svårt för arbetsgivare att hantera arbetsvägran av påstådda samvetsskäl. Däremot tycker jag att det finns goda skäl för en specifik samvetsklausul för vårdpersonal. Mer om detta senare. Några kommentarer om samtalet först.

Jag slås av hur bistra både Adam Cwejman och Alice Teodorescu är. Eftersom lagstiftad samvetsfrihet i någon form finns i de flesta europeiska länder borde det finns utrymme för ett verkligt samtal i frågan, där deltagarna tillsammans söker en lösning som tillfredsställer arbetsgivarens frihet att anställa och barnmorskans/gynekologens önskan att slippa delta i sådana arbetsmoment som avslutar liv (abort och dödshjälp). Nu blev det inget samtal i denna mening utan mer en debatt utifrån låsta positioner. Alice Teodorescu valde att snabbt snäva in frågan till att handla om rätten att avstå från att delta vid eller utföra aborter trots att samvetsfrihet är en större fråga. Varför inte börja med en mindre kontroversiell frågan för att utröna om huruvida samvetsfriheten överhuvudtaget är möjlig att lagstifta om? Kan man tänka sig att allmänmänskliga värden ibland kan stå på spel trots att lagen är tyst? Hur definierar vi de allmänmänskliga värdena? Vore samhället betjänt av att anställda skyddas från uppsägning för att de protesterar mot, avslöjar eller vägrar utföra handlingar som strider mot dessa värden? Tyvärr blev det inget samtal om dessa större frågor.

Alice Teodorescu avfärdade samvetsfrihet vid aborter med att ”vi har ju en lag som tillåter aborter”. Hon är annars klok men detta är ett väldigt dåligt argument. Vore aborter olagliga skulle vi inte ha denna diskussionen. Och en eventuell samvetsfrihet vid aborter hotar heller inte aborträtten eftersom relativt få barnmorskor eller gynekologer skulle utnyttja denna frihet. När Ruth Nordström meddelade att övriga europeiska länder redan har lagstiftad samvetsfrihet avfärdade Alice Teodorescu detta med att ”Sverige är ju annorlunda”. Det är förvisso sant. Men det är ju inget argument eftersom vi i denna fråga ju diskuterar om huruvida vi borde ta efter övriga Europa.

”Var normativ!” utropade Adam Cwejman frustrerat efter en längre utläggning från Ruth Nordström om beslutsgången inom EU. Hans uppmaning kunde lika gärna ha varit riktad till Alice Teodorescu. Jag sympatiserade ändå med Adam Cwejman här. Ruth Nordström är mycket kunnig om EU-rätt men har en förmåga att tala länge och detaljerat utan att någonsin bli just normativ. Hennes genomgång hade emellertid den förtjänsten att den visade att övriga Europa verkar förmå att sansat diskutera moraliska och religiösa frågor och göra förnuftiga avgränsningar av samvetsfriheten. Att detta inte går eller bör vara politikers uppgift var annars Adam Cwejmans invändning. Återigen reser sig frågan om huruvida Sverige har något att lära av övriga Europa. Men inte heller Adam Cwejman tog intryck av att Sverige ensamt saknar lagstiftning inom området samvetsfrihet.

Både Adam Cwejman och Alice Teodorescu argumenterade envist för att frågan måste lösas på arbetsplatsen. Om arbetsgivaren tillåter att samvetsömma personer avstår från specifika moment är det inga problem. Men gör arbetsgivaren inte det får arbetstagarens samvetsfrihet bestå i att inte arbeta där. I princip håller jag med om detta. Frågan borde gå att att lösa i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund. Vårdfacken borde driva denna fråga för att värna sina medlemmars samveten. Men nu gör de inte det utan agerar istället som aborträttens försvarare. De agerar politiskt istället för att tillvarata sina medlemmars intressen. Och då kan det finnas skäl för statsmakten att gå in och reglera, så särskilt som det finns påbud från EU att garantera vårdpersonalen någon slags samvetsfrihet. Denna dimension saknade jag också i debatten.

Debatten visar annars på hur svårt det är att få gehör för en allmänt hållen samvetsfrihet. ”Diskutera hellre enskilda exempel och om de är rimliga eller orimliga istället för att eftersträva en generell princip” menade Adam Cwejman. Jag är beredd att instämma. Om vi då tar det enskilda exemplet med en samvetsklausul för vårdpersonal menar jag att den kan försvaras på dessa grunder:

  1. abortfrågan är av hävd en djup etisk konflikt som rör liv och död
  2. att delta vid aborter är inte en central uppgift för vare sig läkare eller barnmorskor
  3. antalet barnmorskor och läkare som skulle utnyttja en sådan samvetsklausul är relativt litet

Punkt 1 motiverar varför just denna samvetsfrihet behövs medan punkt 3 är ett argument för att den är möjlig att genomföra utan att påtagligt inskränka aborträtten. Punkt 2 är det nödvändiga villkor som all lagstiftning om samvetsfrihet rimligen måste innehålla. Dessa punkter borde lagstiftare, arbetsgivare och fackförbund egentligen kunna enas om, oavsett inställning i abortfrågan. Det som saknas är en generös inställning och en respekt för människors samveten.

Paulina Neuding för en nyanserad och intelligent diskussion om samvetsfrihet vid aborter i ett replikskifte med RFSU:s ordförande.

Jag har tidigare skrivit följande inlägg som behandlar ämnet:

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

den 1 juli 2014


  Den missförstådda förlåtelsen

Dagens Nyheter har i tre artiklar diskuterat förlåtelsen. Är det verkligen bra att alltid förlåta? Är möjligheten till att förlåta begränsad? Hör förlåtelse verkligen hemma på en nationell nivå? Det är en nyttig diskussion. Förlåtelse är ett ofta missförstått ämne, så även för kristna som borde vara dess experter.

Ann Heberlein inleder och är kritisk till Desmond Tutus nätkampanj för förlåtelse. Hon skriver: ”Jag tycker att han gör det för lätt, och jag tycker också att han ställer orimliga krav på människor som varit utsatta för övergrepp och kränkningar.” Vidare: ”Förlåtelse är nödvändig, viktig och sund, i de fall en brusten relation är mer smärtsam än den kränkning som orsakat brytningen. Det går att förlåta lögner, svek, otrohet – men någonstans bör man dra en gräns då kränkningen är så svår att upprätthållandet av en relation skadar.” Och avslutar: ”Förlåtelse är en gåva som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad. Vad världen behöver är inte, som Tutu hävdar, människor som förlåter allt. Världen behöver människor som tar både sitt eget och andras värde på största allvar.”

Johanna Mannergren Selimovic från Utrikespolitiska institutet fortsätter diskussionen, nu med ett perspektiv på ”förlåtelse som ett socialt och politiskt verktyg i postkonflikt-samhällen.” Hon är kritisk till den närmast dogmatiska synen på förlåtelse som ett recept för försoning och fred. Hon skriver: ”Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ‘regnbågsnationen’ – ett samhälle fortfarande präglat av apartheids orättvisor. Det kanske mest extrema anammandet står Rwanda för, där ett auktoritärt utövande av ‘försoning’ håller de styrande kvar vid makten med hjälp av kollektiva ritualer såväl som bestraffningar av den som inte faller in i ledet.” Hon menar att förlåtelse alltid måste vara frivillig och att makten att ge den vilar hos förövaren.

Dessa två kritiska artiklar föranleder Erik Helmerson att rycka ut till förlåtelsens försvar. Han skriver: ”Skepsisen mot förlåtelse ligger förmodligen i tiden. Det finns något gammalmodigt, unket, nästan patriarkalt i begreppet. Man kan lätt tänka sig ett helt batteri postmoderna teorier som dekonstruerar förlåtelsen. Permanentar den inte gärningsmannens överordning gentemot offret? Är det inte bara ytterligare ett sätt för allsköns skurkar att glida undan rättvisan och det rimliga straffet?” Och vidare: ”Att ansvaret för förlåtelsen skulle ligga hos offren förstår jag inte alls; snarare handlar det väl om att dessa genom förlåtelsen hjälps att nå ett bättre liv. Det är nämligen ett inte ovanligt misstag att se förlåtelsen som en förmån främst för gärningsmannen. Så behöver det inte vara. Ett stort argument för att förlåta, för många säkert det största, är att det ofta får offret själv att må bättre.”

Ingen av dessa lyckas riktigt reda ut begreppet förlåtelse. Det verkar ligga i tiden att tänka om förlåtelse som Erik Helmerson gör, nämligen att förlåtelse främst handlar om att själv kunna gå vidare. Man bör förlåta, inte främst för förövarens skull utan för sin egen. Det är som en slags terapi där man genom att förlåta gör det lättare att släppa bitterhet och hat mot förövaren. Så uppmanas vi kristna ibland att ”leva i förlåtelse” genom att förlåta alla tänkbara människor som gjort något ont, oavsett om vi  känner dem eller inte och oavsett om dessa människor har bett om förlåtelse eller inte.

Men detta är att gravt missförstå vad förlåtelse är. Förlåtelse är en kärlekshandling riktad mot förövaren, med syftet att lyfta av en skuld från dennes axlar. Effekten blir en återupprättad relation. Av naturliga skäl är förlåtelsen helt beroende av att offret reservationslöst erkänner sin skuld och visar prov på att ångern är genuin. Det är då och endast då som vi bör vara beredda att förlåta. Det är också under dessa omständigheter som Gud förlåter oss vår synd: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9) Helt uppenbart kan ingen avtvingas denna förlåtelse utan den måste ges i full frihet till en person som beredd att ta emot den.

Den slags förlåtelse Erik Helmerson skriver om, liksom förlåtelsen som ett politiskt verktyg är något helt annat. Dessa är förstås inte oviktiga utan kan mycket väl behövas. Den amerikanske psykologen Stephen Marmer gör på fem minuter en väldigt bra framställning av förlåtelsens olika betydelser, bättre än jag hört i någon förkunnelse:

Här diskuteras förlåtelse inom nära relationer och det är också där den främst hör hemma. Att förlåta för att kunna lämna smärtan bakom sig kallar Marmer för ”release”. Denna är något helt annat än verklig förlåtelse, som Marmer här kallar ”exoneration” som betyder ”att befria”. Den tredje kategorin, ”forbearance”, handlar om de fall där förövaren ber halvhjärtade ursäkter samtidigt som offret fortfarande månar om relationen. Men notera att ”release” inte befriar förövaren från sin skuld, han är alltså inte verkligt förlåten. ”Release” handlar enbart om en psykologisk process hos offret.

Marmer talar inte om förlåtelse som ett politiskt verktyg och mina erfarenheter på området är ringa. Men det tycks mig som om verklig förlåtelse ej kan fungera på systemnivå och att det snarare är sanning och rättvisa som är fundamentala i försoningsprocesser inom länder.