Dagens Nyheter har i tre artiklar diskuterat förlåtelsen. Är det verkligen bra att alltid förlåta? Är möjligheten till att förlåta begränsad? Hör förlåtelse verkligen hemma på en nationell nivå? Det är en nyttig diskussion. Förlåtelse är ett ofta missförstått ämne, så även för kristna som borde vara dess experter.
Ann Heberlein inleder och är kritisk till Desmond Tutus nätkampanj för förlåtelse. Hon skriver: ”Jag tycker att han gör det för lätt, och jag tycker också att han ställer orimliga krav på människor som varit utsatta för övergrepp och kränkningar.” Vidare: ”Förlåtelse är nödvändig, viktig och sund, i de fall en brusten relation är mer smärtsam än den kränkning som orsakat brytningen. Det går att förlåta lögner, svek, otrohet – men någonstans bör man dra en gräns då kränkningen är så svår att upprätthållandet av en relation skadar.” Och avslutar: ”Förlåtelse är en gåva som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad. Vad världen behöver är inte, som Tutu hävdar, människor som förlåter allt. Världen behöver människor som tar både sitt eget och andras värde på största allvar.”
Johanna Mannergren Selimovic från Utrikespolitiska institutet fortsätter diskussionen, nu med ett perspektiv på ”förlåtelse som ett socialt och politiskt verktyg i postkonflikt-samhällen.” Hon är kritisk till den närmast dogmatiska synen på förlåtelse som ett recept för försoning och fred. Hon skriver: ”Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ’regnbågsnationen’ – ett samhälle fortfarande präglat av apartheids orättvisor. Det kanske mest extrema anammandet står Rwanda för, där ett auktoritärt utövande av ’försoning’ håller de styrande kvar vid makten med hjälp av kollektiva ritualer såväl som bestraffningar av den som inte faller in i ledet.” Hon menar att förlåtelse alltid måste vara frivillig och att makten att ge den vilar hos förövaren.
Dessa två kritiska artiklar föranleder Erik Helmerson att rycka ut till förlåtelsens försvar. Han skriver: ”Skepsisen mot förlåtelse ligger förmodligen i tiden. Det finns något gammalmodigt, unket, nästan patriarkalt i begreppet. Man kan lätt tänka sig ett helt batteri postmoderna teorier som dekonstruerar förlåtelsen. Permanentar den inte gärningsmannens överordning gentemot offret? Är det inte bara ytterligare ett sätt för allsköns skurkar att glida undan rättvisan och det rimliga straffet?” Och vidare: ”Att ansvaret för förlåtelsen skulle ligga hos offren förstår jag inte alls; snarare handlar det väl om att dessa genom förlåtelsen hjälps att nå ett bättre liv. Det är nämligen ett inte ovanligt misstag att se förlåtelsen som en förmån främst för gärningsmannen. Så behöver det inte vara. Ett stort argument för att förlåta, för många säkert det största, är att det ofta får offret själv att må bättre.”
Ingen av dessa lyckas riktigt reda ut begreppet förlåtelse. Det verkar ligga i tiden att tänka om förlåtelse som Erik Helmerson gör, nämligen att förlåtelse främst handlar om att själv kunna gå vidare. Man bör förlåta, inte främst för förövarens skull utan för sin egen. Det är som en slags terapi där man genom att förlåta gör det lättare att släppa bitterhet och hat mot förövaren. Så uppmanas vi kristna ibland att ”leva i förlåtelse” genom att förlåta alla tänkbara människor som gjort något ont, oavsett om vi känner dem eller inte och oavsett om dessa människor har bett om förlåtelse eller inte.
Men detta är att gravt missförstå vad förlåtelse är. Förlåtelse är en kärlekshandling riktad mot förövaren, med syftet att lyfta av en skuld från dennes axlar. Effekten blir en återupprättad relation. Av naturliga skäl är förlåtelsen helt beroende av att offret reservationslöst erkänner sin skuld och visar prov på att ångern är genuin. Det är då och endast då som vi bör vara beredda att förlåta. Det är också under dessa omständigheter som Gud förlåter oss vår synd: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9) Helt uppenbart kan ingen avtvingas denna förlåtelse utan den måste ges i full frihet till en person som beredd att ta emot den.
Den slags förlåtelse Erik Helmerson skriver om, liksom förlåtelsen som ett politiskt verktyg är något helt annat. Dessa är förstås inte oviktiga utan kan mycket väl behövas. Den amerikanske psykologen Stephen Marmer gör på fem minuter en väldigt bra framställning av förlåtelsens olika betydelser, bättre än jag hört i någon förkunnelse:
Här diskuteras förlåtelse inom nära relationer och det är också där den främst hör hemma. Att förlåta för att kunna lämna smärtan bakom sig kallar Marmer för ”release”. Denna är något helt annat än verklig förlåtelse, som Marmer här kallar ”exoneration” som betyder ”att befria”. Den tredje kategorin, ”forbearance”, handlar om de fall där förövaren ber halvhjärtade ursäkter samtidigt som offret fortfarande månar om relationen. Men notera att ”release” inte befriar förövaren från sin skuld, han är alltså inte verkligt förlåten. ”Release” handlar enbart om en psykologisk process hos offret.
Marmer talar inte om förlåtelse som ett politiskt verktyg och mina erfarenheter på området är ringa. Men det tycks mig som om verklig förlåtelse ej kan fungera på systemnivå och att det snarare är sanning och rättvisa som är fundamentala i försoningsprocesser inom länder.
