Skip to main content.


den 24 januari 2010


  Samvetsklausul i vården?

I en artikel i Dagen förordar Annelie Enochson (kd), Yvonne Maria Werner och Eva Johnsson (kd) ett införande av en samvetsklausul i vården som skulle innebära att vårdpersonal skulle ha laglig rätt att, bland annat, slippa medverka vid aborter. Det skulle förstås vara utmärkt om även svenska sköterskor och läkare hade den möjligheten. Tyvärr tycker jag att de tre misslyckas med att rättfärdiga en sådan lagstiftning här i Sverige. De skriver

När Sverige gick med i EU 1995 blev Europakonvention svensk lag. Konventionen bygger på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och som garanterar religions-, yttrande- och samvetsfrihet.
Vi vill här särskilt lyfta fram samvetsfriheten, som innebär att var och en har rätt att agera i enlighet med sin religiösa, etiska eller politiska uppfattning och att ingen ska kunna tvingas att utföra handlingar som står i strid med den egna övertygelsen.

Jag har två problem med detta försvar av en samvetsklausul inom vården. För det första är det svårt att hävda att vårdpersonalen tvingas delta i sådant som strider mot deras samveten.  Det tvång som finns gäller endast så länge de fritt väljer att stanna kvar inom den landstingsfinansierade vården. Vårdpersonal kan, och borde, därför sluta om de inte med gott samvete kan medverka vid aborter.

För det andra kan en samvetsklausul rimligen inte överlåta till den enskilde att avgöra vilka slags handlingar som det vore ok att åberopa samvetsproblem med. Jag ser framför mig hur myndigheter skulle tvingas gå med på vilket  beteende som helst från sina anställda. Tänk er slöjbärande poliser som ej bär pistol. Eller, om vi avgränsar oss till möjligheten att säga nej till vissa handlingar, läkare som vägrar utföra blodtransfusioner. Allt är möjligt! Och så kan inte myndigheter eller sjukhus fungera.

Jag tänker mig istället att Sveriges riksdag skulle kunna komma fram till ett begränsat antal handlingar som myndighetspersoner eller vårdpersonal rimligen kan ha allvarliga problem med att utföra. Det skulle vara sådana handlingar som varit etiskt kontroversiella under lång tid. Det skulle också handla om handlingar som endast en minoritet har problem med, där arbetsgivaren gör bedömningen att de skulle klara av sina åtaganden även utan denna grupp. Att medverka vid aborter borde troligen kunna kvalificera sig till denna grupp av handlingar.

Men riksdagen kommer aldrig att ta i denna fråga så länge de ser att allt flyter på. Först när våra sjukhus faktiskt börjar förlora kompetens genom att barnmorskor, sjuksköterskor och läkare visar sig beredda att följa sina samveten kommer en sådan lagstiftning att bli aktuell i Sverige. Så det är där det måste börja.

Läs vad andra skriver om: , . Så särskilt Ja till livets Johan Lundell, Bengt Malmgren och Smålandsposten.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



1 kommentar till “Samvetsklausul i vården?”

  1. Lars Flemström säger:

    Som vanligt levererar Pelle en skarpsinnig analys. Men det är ju valår, och nu gäller det att – utan bestämda förpliktelser – räta upp kd:s skamfilade rykte i abortfrågan. Två av undertecknarna är ju riksdagsledamöter för kd. Vad katoliken Yvonne Maria Werner gör i det sammanhanget är svårt att förstå. Och vad menas med att de är ”fellows” vid Claphaminstitutet? Är det en i lag skyddad titel? Har Claphaminstitet någon auktoristation på att utdela titlar?

    Dessutom relaliviserar man abortfrågan. Det är inte jämförbart med att medverka vid könsbyte på patientens egen begäran. Har det ofödda barnet själv begärt att bli aborterat? Ändå motiveras aborter ofta med barnets eget bästa. Rätten att vara ett önskat barn.

    Och inte ett ord om gravida kvinnors rätt att slippa vårdas av personal som har medverkat vid aborter.

    En hundvalp föddes med ett deformerat (omvridet) bakben. Ägaren borde ha låtit operera eller avliva valpen. Men ekonomin satte stopp för det ena, och samvetet satte stopp för det andra. Återstod då att låta det vara, eftersom hunden inte led av att hoppa fram på tre ben. Eller att amputera benet. När hunden slutligen kom till veterinär av annan orsak, avlivade veterinären hunden utan tillstånd från ägaren.

    Idag såg jag en c:a 15-årig flicka av somalisk härkomst, med deformerad fot (90 grader omvriden fot – samma fel som hunden hade). Hon borde ha opererats som nyfödd, men föräldrarnas ekonomi satte stopp för det. När hon slutligen kom till läkare i Sverige, gjorde läkaren naturligtvis inte som veterinären. Men var inte flickan lika mycket lidande som hunden? Veterinärers övedrivna iver att döda djur av minsta orsak, måste förvisso kritiseras. Men har vi inte samma mentalitet bland vårdpersonal, som övertalar gravida kvinnor att göra abort av minsta orsak?

    Borde det inte vara en mänsklig rättighet att slippa sådan vårdpersonal?

    den 24 januari 2010 kl 19:03

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>