David Nyström, doktor i teologi och åtminstone tidigare en flitig twittrare och bloggare, skriver i Expressen om att all islamkritik drivs av den outtalade men uppenbara agendan att muslimer ska stoppas vid gränsen. ”Det är samma text varje gång. Samma splittrande retorik, samma svepande anklagelser mot en redan utsatt grupp av människor. Det är en text vars enda syfte är att så in rädsla, misstro och misstänksamhet.”
Detta är i sig en väldigt svepande anklagelse. Jag själv har skrivit flera kritiska inlägg om islam och det vore en lögn att påstå att jag drivs av syftet att så in rädsla och misstro. Snarare drivs jag av sanningslidelse och av en frustration över att så många ledare och opinionsbildare talar om islam i förskönande termer eller rycker ut till islams försvar efter varje nytt islamistiskt terrorangrepp.
I Dagen skrev samme David Nyström helt nyligen att han för sitt liv inte kunde begripa varför så många kunde mena att kopplingen mellan islam och våld mörkades. Det enkla svaret på den frågan, och det är beklämmande att det inte verkar ha föresvävat honom, är att det beror på att det är just det som sker varje gång jihadisterna slår till. Några exempel:
George W Bush menade, direkt efter att 19 muslimer ropat ”allahu akbar” och tagit 3000 människor med sig i döden, att islam är en fredens religion
Islams apologeter är många, högt uppsatta och märkligt ofta kristna. Och det som sägs är så uppenbart verklighetsfrämmande att en islamkritisk reaktion underifrån både är nödvändig och lätt att förklara. Att i detta läge påstå att kritikens enda syfte är att så in rädsla och misstro är djupt ohederligt.
David Nyström fördömer särskilt Marcus Birros sätt att skriva om islam. Hans texter påstås vara fulla av glidningar och gå från kritik av islam till ett kollektivt skuldbeläggande av alla muslimer. Men inte heller detta är sant. Birro skriver om en ”perverterad version” av islam. Hans kritik gäller inte alla muslimer utan de som förtrycker sina döttrar och avskyr vårt demokratiska samhälle. Men framförallt anklagar Birro alla dem som ständigt rycker ut för att försvara islam trots allt som sker i dess namn.
Alla muslimer stödjer sannerligen inte Islamiska staten eller andra islamistiska terrorgrupper som Al Qaida, Boko Haram, Al-Shabab, Jabhat al-Nusra, Hamas, Hizbollah med flera. En majoritet av muslimer vill inte ha med dem att göra och önskar enbart att få leva i fred. Och jag känner inte till någon som kollektivt skuldbelägger alla muslimer och menar att de har skuld till allt ont som nu sker i islams namn.
Men den muslimska världen har ändå ett stort problem och det måste kunna sägas. Det är inte endast en liten minoritet av världens muslimer som bejakar våld och förtryck. Enligt en stor studie av Pew Research menar exempelvis 28 procent att de som lämnar islam ska straffas med döden och 47 procent menar att kvinnor måste bära slöja utanför hemmets väggar. Sammantaget bekänner sig en knapp majoritet till en islamistisk agenda (se Ben Shapiros rappa sammanfattning av studien). Detta innebär att det finns en flera hundra miljoner stor muslimsk population med potential att attraheras av radikala och våldsamma rörelser. Att Islamiska staten lockar tiotusentals unga muslimska män varav cirka 300 från Sverige visar hur vådlig situationen är.
Det var därför legitimt att fråga Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer, om han stödjer Islamiska staten. Rashid Musa menade att frågan var islamofobisk och vägrade att svara. David Nyström instämmer och menar att frågan var rasistisk och djupt kränkande. ”Eller hur skulle det se ut om vi gick omkring och sa ’du som är finländare, tycker du det är okej att gå omkring och rispa folk lite med kniven’, eller ’ni romer har väl inga problem med att plocka lite i fickorna då och då’?” Precis lika lite som en jude ska behöva ta avstånd från något israelisk militär gjort på Västbanken ska muslimer behöva ta avstånd från Islamiska staten, menar David Nyström.
Men dessa är alla dåliga analogier. Kopplingen mellan Rashid Musa och Islamiska staten är inte etnisk utan religiös, det vill säga grundad på en gemensam grundläggande övertygelse. Islamiska statens krigare råkar inte bara vara muslimer utan krigar explicit i Allahs namn. Vidare ser vi alltså hur en mer militant islam växer sig allt starkare och även lockar svenska muslimer. Om socialdemokraternas väpnade gren växte sig allt starkare och utförde illdåd i Palmes namn vore frågor till vanliga socialdemokrater om hur de ställer sig till våldet helt naturliga. Om en stor rörelse växte fram som attraherade många kristna att mörda i Jesu namn skulle världens olika kristna samfund helt självklart ta avstånd. Och så borde även Rashid Musa ha gjort istället för att ikläda sig offerkoftan. Att som David Nyström kalla frågan rasistisk och kränkande är bara löjeväckande.
David Nyströms artiklar i Dagen och Expressen sätter nytt lågvattenmärke i debatten om islam, både intellektuellt och moraliskt. Påståendet att islamkritiken enbart drivs av illvilja saknar grund och är i sig illvilligt. Nu mer än någonsin behövs ett öppet samtal om islams problem. Det västerländska pluralistiska och demokratiska samhället står inför stora utmaningar på grund av islamistisk terror och stor muslimsk invandring. Att fortsätta att blunda är inte ett alternativ.
Hon länkade senare till en artikel i Expressen från november där hon utförligare uttryckte problemen med asylrätten:
Sverige har aldrig haft kapaciteten att kunna erbjuda alla med asylskäl skydd. Våra generösa asylpolitik har varit beroende av hotet från Medelhavets höga vågor och andra länders taggtråd för att vi ska kunna infria dem till de som trots dessa hinder tagit sig hit.
Sara Skyttedal är inte den första att påpeka de inbyggda och fundamentala bristerna i asylrätten. Migrationsforskaren Joakim Ruist skrev i september följande i SvD:
Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte konstigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.
Problemet är helt enkelt att inget land förmår leva upp till en rättighet som innebär att ta emot ett gränslöst antal flyktingar. Det finns alltid ett tak. Ett annat problem är att asylrätten gör juridik av något som folken i varje land rimligen borde få bestämma om. Dessa problem leder till det hyckleri som Sara Skyttedal beskriver, nämligen att EU:s regeringar säger sig värna asylrätten samtidigt som de är beroende av att de flesta migranter som önskar söka asyl inte förmår ta sig till landets gränser.
Istället för att lura människor att tro att vår mottagningsförmåga är gränslös menar både Sara Skyttedal och Joakim Ruist att vi borde införa volymmål, i högre grad ta emot kvotflyktingar och på så sätt också kunna erbjuda lagliga vägar. Detta vore en mer realistisk politik och därför också mer humant än att hålla fast vid en läpparnas bekännelse till en asylrätt som inte alls är huggen i sten utan är en ”rättighet” som uppstod efter andra världskriget.
Sara Skyttedals partikamrater reagerar med väldigt många utropstecken. Så skriver exempelvis Lennart Bondeson, kommunalråd i Örebro, i fredagens Dagen:
Det är en mänsklig rättighet att söka skydd från förföljelse, och stater som har ratificerat FN:s konvention har en absolut skyldighet att släppa in människor som befinner sig vid landets gräns och vill söka skydd samt ge dem tillgång till en rättssäker asylprocess. Att värna denna rättighet kallar Skyttedal för ”hyckleri”! … Vilka andra delar i konventionen om mänskliga rättigheter menar Skyttedal ska ”slaktas” och upphöra att gälla utifrån olika samhällskontext?
Ja, det är hyckleri att ge sken av att upprätthålla asylrätten när man samtidigt behöver begränsa antalet migranter som kommer hit alternativt är beroende av att andra länder eller geografin lägger hinder i vägen.
Frågan om vilka andra konventioner som det finns utrymme för att säga upp är principiellt intressant. Faktum är att det har gått inflation i antalet mänskliga rättigheter och Ivar Arpi har förtjänstfullt skrivit om problemen med detta. Min uppfattning är att det går en skarp gräns mellan positiva och negativa rättigheter. Att leva upp till en negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra mig illa. Exempel är rätten att slippa bli mördad, bestulen, kidnappad eller torterad. Religionsfriheten är en annan sådan rättighet. Ingen annan än jag själv ska få bestämma vem jag tillber.
De positiva rättigheterna är annorlunda i det att de kräver en handling från en motpart. Rätt till mat, bostad eller arbete är några exempel. Dessa rättigheter skapar motsvarande skyldigheter; skyldigheterna att ordna mat, bostad eller arbete. Men vem har dessa skyldigheter? Och på vilken grund? Föräldrar har onekligen skyldigheter gentemot sina barn. Men vilken rätt har staten att kräva att jag, exempelvis, ska hjälpa en för mig helt okänd person med mat och bostad? Svårigheten att besvara dessa frågor indikerar att de positiva rättigheterna är mindre grundläggande och ibland till och med bör ifrågasättas.
Eftersom de positiva rättigheterna är associerade med kostnader kommer de alltid att vara underordnade ekonomiska realiteter och vara föremål för prioriteringar. Och till skillnad från de negativa rättigheterna är de ibland enbart förankrade i mänskliga överenskommelser.
Detta innebär nu inte att den enda skyldigheten vi har mot våra medmänniskor är att lämna dem ifred. Allt jag här säger är att de positiva rättigheterna aldrig är absoluta utan beroende av motpartens förmåga och, ja, även vilja. Att så inte är fallet med de negativa rättigheterna blir uppenbart om man läser 10 Guds bud och ser hur de helt domineras av ovillkorliga ”du skall icke”.
Asylrätten är en av de positiva rättigheterna. Rätten till asyl innebär en skyldighet för ett land att ta emot och inlemma en främmande person i sin gemenskap. Kostnaden för detta varierar beroende på välfärdsnivå och uppfattningar om samhällets skyldigheter gentemot nykomlingar. Så finner vi det exempelvis oacceptabelt i vårt land att lämna flyktingar vind för våg efter ankomsten och förser dem därför med bostad, mat, fickpengar, skola för barnen och svenskaundervisning för de vuxna. Av enbart denna anledning förstår vi att det inte går att garantera att alla med asylskäl kan få uppehållstillstånd i Sverige.
Sara Skyttedal gör rätt i att ifrågasätta dagens asylrätt. I dessa folkvandringstider kan få länder leva upp till den. Och även om det finns förmåga borde omfattningen på flyktingmottagandet kunna underställas en politisk diskussion och inte vara reglerad i internationell lag. Slutligen finns inget att frukta i en diskussion om hur övriga mänskliga rättigheter kan rättfärdigas. Det gäller bara att skilja på positiva och negativa rättigheter.
Svensk kristenhet ägnar flyktingkrisen både stor uppmärksamhet och stora ord. Häromdagen skrev en rad kyrkoledare på DN Debatt om att Sveriges hårdare praxis riskerar vår medmänsklighet. Samtidigt firades för ett par veckor sedan Livets söndag utan kritik, åtminstone som nådde utanför kyrkväggarna, av den praxis som varje dag tar livet av över 100 små människoliv i Sverige. Denna borde ju om något hota vår medmänsklighet. Men i detta sammanhang är det ingen som talar om att älska vår nästa eller som frågar vad vi gjort för dessa våra minsta. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att en fråga som rymmer så mycket moralisk och politisk komplexitet engagerar så mycket mer än en fråga där det moraliska brottet både är uppenbart och hisnande stort?
Det finns förvisso en krympande skara som envist håller fast vid att flyktingfrågan är moraliskt enkel. Egoism står mot solidaritet, lyder analysen. Det enklaste sättet att punktera den är att fråga exakt vari egoismen respektive solidariteten består. Och sanningen är att den frågan saknar tydliga svar.
Åtgärderna för att kontrollera identiteter, reglerna för anhöriginvandring och villkoren för permanenta uppehållstillstånd kan inte med lätthet kategoriseras som antingen egoistiska eller solidariska. Snarare rör de sig i en skala mellan generös och restriktiv där varje form av begränsning kommer att slå mot någon. Endast en politik som förespråkar helt öppna gränser, med fritt tillträde till våra välfärdssystem och där vi även låter folk flyga hit direkt från Amman, Bagdad eller Kabul (samt betalar flygbiljetterna) skulle sakna inslag av ”egoism”. Men faktum är att inte ens detta skulle räcka. För vi kan alltid göra mer.
Jämför detta med abortfrågan där vi med lätthet kan peka på vilka handlingar som är klandervärda. Det är helt klart osolidariskt mot det ofödda barnet att döda det, att låta döda det, att propagera för möjligheten att få döda det och att lagstifta om den möjligheten. Allt detta sker i stor skala i Sverige varje dag. Ändå är det tyst från alla de kristna ledare som nu kritiserar regeringen för att riskera Sveriges medmänsklighet.
Även klimatet ligger väldigt högt på kyrkoledarnas dagordning trots att frågans komplexitet kan jämföras med flyktingfrågans (se tidigare inlägg om påvens miljöencyklika).
Ett ytterligare exempel på hur kyrkan väljer att fokusera på svårbedömda moraliska och politiska frågor är reaktionerna på de amerikanska planerna på en intervention i Syrien hösten 2013. Den tradition som ger vägledning om hur tänka kring krig pekar ut ett antal renodlat moraliska kriterier som måste besvaras för att kunna bedöma ett krigs rättfärdighet. Samtidigt räknar den upp flera andra kriterier som är mer komplexa och politiska. Ett exempel på de förra är om det föreligger en rättfärdig anledning. Ett exempel på de senare är om kriget är en sista utväg.
Trots att kyrkans domän är de moraliska frågeställningarna och att hon saknar den politiska kompetensen och ansvaret kom ändå den kyrkliga diskussionen att handla om huruvida alla alternativa vägar verkligen var prövade och om en eventuell attack verkligen skulle lyckas. Det var inget fel på de frågorna i sig. Problemet var kyrkoledarnas och teologernas bristande respekt för statsledningens kompetens och ansvar samt en övertro på sin egen analysförmåga (se tidigare inlägg om hur vi borde tänka om en intervention i Syrien).
Istället för att bestämt uttala sig om Sveriges nya migrationspolitik borde kyrkans företrädare tala mer allmänt om vikten av fortsatt solidaritet med utsatta människor och riktat budskapet till både enskilda människor och makthavare. Samtidigt kunde de gott erkänna statsledningens ansvar inte bara för flyktingar utan även för sina egna medborgare och för Sveriges framtid. Men framförallt borde kyrkans fokus vara på de moraliska frågorna som är hennes domän.
Kyrkans samtida förkärlek för politik med budskap riktade till makthavare istället för medborgare gör henne till enbart ännu en politisk aktör som dessutom har rätt dålig kaliber. Det är trist och ännu ett uttryck för kyrkans kantring åt vänster.
Joel Halldorf, flyktingkrisen och den destruktiva idealismen
Tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf skriver numera även i Expressen. Där skrev han förra veckan om att det faktiskt är en konservativ hållning att hålla gränserna fortsatt öppna och inte försöka minska trycket mot Sverige nu. Staten ska nämligen, argumenterar Halldorf, tjäna det allmänna goda. Och det är att hjälpa människor som flyr för sina liv, inte att skydda sina system. Utifrån ett konservativt perspektiv kan aldrig system går före djupt moraliska värden.
Och istället för att ledas blint av ideologi bör staten styras av pragmatism för att lösa konkreta problem. Systemen kan tillföras resurser genom höjda skatter eller genom lånade pengar. Så hade vi kunnat ha en fortsatt generös flyktingpolitik och bevarat våra system. Det hade varit en seger för konservatismen, slutar Halldorf. Istället för en systemkollaps, fortsätter han i Dagen, ser vi nu en moralisk kollaps.
Artiklarna är fulla av problem. Ett är Halldorfs mycket grunda förståelse av konservatismen. Han missar helt dess kardinaldygd försiktigheten. Alldeles oavsett hälsan hos statens alla välfärdssystem innebär en snabb invandring av hundratusentals människor från helt främmande kulturer ett gigantiskt socialt experiment. Vi är som folk dåligt rustade för kulturkrockar med vår utpräglade konsensuskultur. Det som nu händer kan förändra vårt samhälle i grunden. Och det på kort tid.
Till detta kommer påfrestningarna hos de statliga välfärdssystemen. Människor som betalat höga skatter ett helt liv får nu se sig nedprioriterade. Resurser omfördelas istället till migranter som inte betalat ett öre i svenska skatter. Att även detta skapar spänningar borde vara uppenbart. Den svenska modellen med höga skatter och omfattande trygghetssystem är inte en styrka i dagsläget, om någonsin, utan kommer istället att ge ytterligare grund för djupa konflikter grupper emellan.
Det handlar heller inte bara om att pengar saknas. Ökade skatteintäkter eller upplåning löser inte bristen på bostäder, läkare och lärare. Kapaciteten tar tid att bygga upp. Sedan kommer steg två som är ännu svårare, nämligen att de nyinflyttade ska komma in på vår arbetsmarknad. Tyvärr är det ett område där Sverige är bland de sämsta i klassen trots ihärdiga försök från partierna att hitta lösningar. Därför väntar antagligen en mycket lång arbetslöshet för de som nu kommer till Sverige, vilket kommer att spä på de sociala och ekonomiska problemen.
Skattehöjningar skulle förvärra dessa problem ytterligare. Tvärtom är det en rörelse mot minskad stat, minskade skatter och minskade bidrag som behövs för att långsiktigt göra Sverige bättre rustat för att integrera invandrare.
Kort sagt, de potentiella kostnaderna är mycket högre än de som Halldorf räknar upp. Det är därför oförsiktigt att öppna gränserna för flera hundratusen från främmande kulturer och knappast en konservativ politik.
Men om djupt moraliska värden står på spel då? Om människor flyr för sina liv? Ja, då skulle ekvationen se annorlunda ut. Om krig utbröt i Danmark, Finland eller Norge med stora flyktingströmmar som följd, då vore Sverige som angränsande land i mycket högre grad förpliktigat att bortse från egna kostnader. Att i ett sådant läge stänga gränserna för att värna ”systemen” vore förkastligt. Men mycket hade varit annorlunda då. Flyktingarna hade varit nära oss kulturellt och kunnat absorberas av det svenska samhället på kort tid. De hade också i högre grad önskat återvända till sina länder vid krigets slut.
De som lämnar Syrien flyr säkert i många fall för sina liv i det ögonblicket. Men de kommer sedan till Jordanien, Libanon eller Turkiet där det inte råder krig och där de har en möjlighet att stanna, om än under påvra förhållanden. Detsamma gäller alla de från Afghanistan och Irak. Det finns säkra länder på mycket närmare håll. Men de väljer att söka sig vidare ändå, i syfte att börja om på nytt i ett land där de snabbt tror sig få jobb, bostad och generös välfärd. Jag klandrar dem inte. Men det är inte sant att de längre flyr för sina liv. Sanningen är att de har passerat åtta säkra länder på vägen till Sverige. Sanningen är också att alla de resurser som nu används för det direkta flyktingmottagandet skulle kunna användas mycket mer effektivt och hjälpa många fler om det gick till att stödja UNHCR.
En mycket mer human och, ja, konservativ politik hade varit att tydligt och tidigt göra oss själva och vår omvärld medvetna om vårt lands begränsningar. Med volymmål hade dagens kaotiska situation inte uppstått och vi hade även kunna erbjuda lagliga vägar till vårt land. Och med bistånd till och påtryckningar mot de länder som ligger i närheten av Syrien hade vi kunnat hjälpa mycket mer.
Att regeringen nu drar i nödbromsen har blivit nödvändigt på grund av de vanföreställningar som Halldorf själv är med om att sprida, nämligen att vi kan hur mycket som helst bara vi vill och att invandringens kostnader är försumbara. Men detta är uttryck för idealism, inte för en pragmatiskt orienterad konservatism.
Jag dribblade förra veckan med pastor Stefan Swärd i Världen idag. Tidningen lade aldrig ut artiklarna på nätet så här kommer de istället.
Mitt inlägg:
Stefans svar:
Stefan skriver att han aldrig försvarat helt fri invandring. Vad ”helt fri” innebär förstår jag inte men så här skriver han på sin blogg: ”Detta förutsätter att det finns möjlighet till fri invandring och att man kan få arbetstillstånd var som helst.”
Han skriver också: ”Tycker Poluha att de miljoner svenskar som flyttade till USA för mer än 100 år sedan handlade moraliskt felaktigt?” Frågan är märkligt ställd eftersom jag aldrig klandrat enskilda människors val. Men andemeningen i frågan är ändå relevant. Hur ställa sig till den stora utvandringen från Sverige till USA? I mitt tidigare blogginlägg skissar jag på hur vi kan tolka Bibelns tal om gränser i detta avseende. Där finns ingen absolut regel mot stora folkvandringar, endast en god ordning för folken att bo kvar innanför nationens gränser. Gud skapar ju ibland nya nationer.
I fallet med Amerika tänker jag att utvandringen utarmade Sverige. Vi blev av med de mest handlingskraftiga människorna. De fick istället berika det nya landet i väster. Där fanns gott om utrymme. Människor fick en jordlott och ställde inga krav på samhället i övrigt. USA var då ett land med stor förmåga att integrera invandrare. Så här finns både likheter och skillnader med situationen idag. Den stora utvandringen från Syrien gör det landet fattigare och en återuppbyggnad kommer att ta längre tid utan dem. Sedan är Sverige, liksom alla välfärdsländer, mycket dåliga på att integrera nya invånare. De nya invånarna i Amerika kunde vidare samlas kring den unga nationens bärande idé, nämligen tron på individens frihet, ansvar och förmåga. Sverige saknar en sådan och istället binds vi svenskar ihop av språk, kultur och historia. Detta gör oss sämre rustade för att hantera kulturkrockar.
I sin avslutning skriver Stefan att det är viktigt att ta avstånd från den politik som bygger på främlingsrädsla och svartmålning av invandrare. Ja. Och? Min artikel handlar ju inte om det utan om hur det finns en helt annan grund för att vilja motverka stora folkvandringar. Här går Stefan på autopilot och hans avslut blir en god illustration på hur svårt det är att föra ett intelligent samtal i den här frågan, även kristna emellan.
I artikeln om hur vi borde tänka om flyktingkrisen citerade jag Apostlagärningarna 17:26 som jag menade gav uttryck för tanken att det är en god ordning att folk bor inom sitt lands gränser och att detta i sin tur är ett argument mot massmigration. Lösningar bör därför i första hand sökas så att folk kommer att kunna återvända till sina hem. Här vill jag utveckla de tankarna vidare.
Bibeln uttrycker klart att nationerna inte är artificiella skapelser. Tvärtom verkar de ha sitt ursprung hos Gud. Så skriver psalmisten i Psalm 74:17: ”Du stakade ut alla gränser på jorden, sommar och vinter är ditt verk.” Och i Psalm 86:9 står det: ”Alla de folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre”. I Ordspråksboken 30:4 läser vi: ”Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? … Vem har märkt ut jordens gränser?” Och i Job 12:23: ”Han gör folken stora, och han förgör dem, han skingrar dem, och han leder dem rätt.”
Det Apostlagärningarna 17:26 påstår är alltså inget nytt eller märkvärdigt. Där står: ”Han har låtit [alla folk] bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.” Jesus, Paulus och Petrus talar vidare alla tre om hur överheten inom respektive nation har fått sin makt av Gud (Joh 19:11, Rom 13:1, 1 Pet 2:13). Så nationernas tid är ingalunda över. Gud är herre över historien och genom hans försyn dör och uppstår nationer och gränser förändras.
Eftersom Gud har skapat nationerna och deras gränser bör vi människor respektera dem. Och det kan vi förstå helt utan bibelstöd. Stora folkvandringar sker inte spontant utan på grund av krig, svält eller andra katastrofer. De skapar som regel stora påfrestningar, både för dem som blir kvar och i de samhällen till vilka vandringarna sker. Relationer kapas i stor skala, samhällen dräneras hastigt på kompetenser och andra resurser och kulturer krockar. Därför finns det goda skäl att tro att det som uttrycks i Apostlagärningarna 17:26 ska förstås bokstavligt, det vill säga att folken verkligen ska bo inom sina länders gränser (men se uppdatering nedan). I den mån omvärlden har förmåga att reagera bör den ta itu med grundproblemet, nämligen orsaken till att människor flyr, och inte göra saken värre genom att permanenta ett smärtsamt uppbrott.
Emellertid måste inte detta ses som en absolut regel. Gud skingrar ju också folken och skapar nya nationer. Ibland är nöden så stor och möjligheterna så stora någon annan stans att det mänskligt sett inte finns andra lösningar än att ett folk (eller en stor del därav) permanent flyttar till avlägsna platser. Kanske är det Gud som verkar? Det är därför bättre att se det som en god ordning eller ett värde att bo kvar och vid stora påfrestningar i första hand söka lösningar som gör att folk kan flytta tillbaka.
Notera också, vilket jag poängterade i min förra artikel, att ovanstående resonemang inte är ett argument mot migration i liten skala. Bibeln talar om folk, inte enskilda människor. Inte heller detta behöver Bibeln tala om för oss, egentligen. Kostnaden för att enskilda människor vandrar ut och vandrar in, även i helt främmande kulturer, är liten. Det påverkar inte negativt de samhällen som de lämnar eller kommer till. Det kan tvärtom vara berikande. Men det finns gränser för ett lands förmåga att absorbera nya invånare och hur snabbt denna gräns nås beror på både storleken på invandringen och på den kulturella skillnaden mellan den inhemska och den nya befolkningen. En stor invandring från länder med helt andra sedvänjor kommer att skapa stora konflikter.
Stefan Swärd har på sin blogg och i Världen idag skrivit om en kristen syn på flyktingpolitiken. I tidningen är rubriken Vad säger Bibeln om främlingen? Detta är nu två olika teman och en olycklig sammanblandning som präglar samtalet inom och utanför kristenheten. Flyktingpolitik är en sak, vår attityd till främlingen en annan. När Bibeln talar om att vi ska inte ska förtrycka invandraren (2 Mos 22:21), att främlingen ska räknas som infödd (3 Mos 19:34), att vi ska älska främlingen (5 Mos 10:19) är detta budskap om hur var och en av oss ska bemöta invandrare i vår vardag. Och självfallet ska vi älska vår nästa, Jesu bud är tydligt och inga ytterligare utläggningar behöver egentligen göras.
Problemet är att dessa bibeltexter används som om den politiska implikationen vore uppenbar. Stefan Swärd menar utan vidare att Bergspredikan ger vägledning för ens inställning till EU:s gränser. Vidare skriver han att Missionsbefallningen ej går att fullfölja om vi inte har fri rörlighet över nationsgränserna. Detta är en politisering av texterna som saknar grund.
En reglerad invandring går alldeles utmärkt att förena med möjligheten för missionärer att invandra, så vida de nu inte kommer i väldigt stora skaror. Men viktigare: Missionsbefallningen är en befallning till kyrkan att missionera och inte till nationer att inta en specifik hållning till invandring. Är det svårt att ta sig över gränsen får kyrkan söka vägar in. Det och inget annat är uppdraget. Fri rörlighet för alla behövs inte för att kyrkans missionärer överhuvudtaget ska komma in. Att påstå det är rent nonsens.
När det sedan gäller Bergspredikan är det minst sagt långsökt att Jesu uppmaning att vi ska älska våra ovänner skulle ha någon bäring på diskussionen om EU:s gränser. Förutsättningarna för våra möjligheter att älska våra ovänner påverkas inte av landets migrationspolitik. Återigen: Jesu bud riktar sig till kyrkan och inte till nationerna och det går därför inte att sätta likhetstecken mellan våra personliga skyldigheter och ett lands skyldigheter.
Och detta är ändå inte det värsta. På slutet av artikeln i Världen idag skriver Stefan Swärd:
”En stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” är Bibelns slutvision. Här finns det inte någon åtskillnad mellan människor på grund av hudfärg eller språk, utan alla är ett i Kristus. Det är den kristnes nationalitet och medborgarskap.
Och i sin bloggartikel avslutar han med en referens till Galaterbrevet 3:28:
Det handlar inte längre om etnicitet, hudfärg m.m. utan om att vi är ett i Kristus. Här är inte jude eller grek. Rasism i den kristna församlingen är en allvarlig synd, att behandla människor olika på grund av olika språk och folkgrupper.
Detta är, för att uttrycka det milt, riktigt usel teologi. För det första handlar texten ”varken jude eller grek” om människans ställning inför Gud, inte om att stater och nationer saknar betydelse i detta liv. Där står ju också att vi varken är man eller kvinna och det innebär ju ingalunda att vår könsidentitet är betydelselös eller att Gud egentligen skapat oss asexuella. Gud ser inte till kön eller nationstillhörighet i sin bedömning av oss men det innebär ju inte att dessa storheter saknar betydelse i mellanmänskliga relationer. Här och nu är jag en kristen svensk man och all de tre egenskaperna är viktiga för min identitet. Kristna är inte köns- och nationslösa varelser, åtminstone inte så länge vi lever på denna jord.
Att Bibelns slutvision är sådan att alla gränser, både mellan kön och folk, är utsuddade är en sak. Men hitom evigheten gäller något annat. Guds plan för mänskligheten inkluderar nationer och gränserna dem emellan. Därför har vi inte bara ett medborgarskap, det himmelska, utan även ett jordiskt. Det är en realitet som vi inte bör ignorera. Att söka gränslösheten nu är att försöka hjälpa Gud på traven och det har alltid endast lett till olycka.
Uppdatering 160704:
Efter en lång diskussion med ”IT-pastorn” Lars Gunther på hans blogg (här och här) har jag funnit att min artikel behöver revideras i viss mån. Det handlar främst om förståelsen av versen Apg 17:26. I de svenska översättningarna (NT81, Folkbibeln) används ordet ”skall” (som i ”[Gud] har fastställt de gränser inom vilka de skall bo”) som jag gör lite för mycket av. Orden ”ska” eller ”bör” finns inte i grundtexten och allt texten gör är att beskriva en faktisk situation, menar Lars Gunther. Och jag håller med om att utan detta ord tappar texten kraft som ett argument för att folken bör bo kvar inom sina länder. Men det är inte enbart från detta ord som texten hämtar sin normativa kraft i detta avseende, menar jag.
Texten beskriver gränserna som skapade av Gud och därmed måste det finnas ett syfte med dem. Gränserna råkar bara inte uppstå eller uppstår helt genom människors försorg. Gud stakade ut gränserna, säger texten. Och vilket syfte kan Gud ha med gränser annat än att begränsa rörelse? Jag landar därför fortfarande i samma slutsats som tidigare, nämligen att som Guds skapelser bör gränserna respekteras.
Jag har också insett att passagerna Joh 19:11, Rom 13:1, 1 Pet 2:13 inte handlar om överheten inom en nation, som jag skriver ovan. Däremot har de fortfarande bäring på diskussionen om gränser då överheten implicit alltid har makt eller suveränitet över ett begränsat område. Men detta får bli utgångspunkten för ett nytt inlägg.
Flyktingkrisen dominerar samtal och tankar. Tyvärr men föga förvånande skapar den stor splittring, både inom och utanför kyrkan. Diskussionerna på Twitter, Facebook, i ledarartiklar och kommentarer är ofta hätska och polariseringen är stor. En anledning är att Dagen och andra reducerar människors reaktioner på krisen till en moralisk fråga om egoism kontra kärlek till nästan.
På den ena sidan står de barmhärtiga som vill öppna gränserna och välkomna alla som vill komma hit. På den andra står dem som ser till sig själva, som styrs av rädsla och som därför vill stänga gränserna. Människors moraliska karaktär ligger i vågskålen och det skapar självfallet stora spänningar när frågan diskuteras. Men detta är en olycklig förenkling av både de handlingsalternativ som står till buds liksom vad som motiverar oss som är kritiska mot att bara öppna gränserna.
Den respekterade utvecklingsekonomen tillika Oxfordprofessorn Paul Collier menar att vår skyldighet att skydda flyktingarna, och då framförallt de från Syrien, måste sträcka sig längre än till dem som tar sig över Medelhavet eller på annat sätt kommer till Europa. Dessa människor är ju trots allt bara en liten rännil av alla dem som har behövt lämna sina hem och de är dessutom de mest resursstarka. Ungefär 10 miljoner är på flykt, i och utanför Syrien, och de få som tar sig hit bör inte få ta alla resurser och all uppmärksamhet. Och för de allra flesta står hoppet till att återvända till Syrien och sina hem när väl kriget är över. Våra insatser nu måste sättas in i detta större perspektiv.
Collier har besökt det största flyktinglägret för syrier i Jordanien och menar att det största problemet, det som gör att folk lämnar lägret, är bristen på sysselsättning. Några minuters väg därifrån finns ett stort outnyttjat industriområde som skulle kunna tas i bruk, bara resurser fanns. I detta område skulle syrier i exil kunna leva och arbeta för att sedan flytta tillbaka när väl kriget är slut.
När det så gäller alla dem som smugglar sig in i Europa vore det olyckligt på flera sätt om de får asyl. Dels vore det djupt orättvist mot den stora majoritet som är kvar. Vidare skapar det starka incitament för ytterligare både dyr och farlig människosmuggling. För det tredje kommer många att rota sig i Europa och inte vilja återvända. Detta får allvarliga konsekvenser för återuppbyggnaden av Syrien eftersom det är de resursstarka syrierna som kommer hit. Så har patriarken Gregor III Laham i Syrien vädjat till de unga att stanna kvar. De behövs, för kyrkans och sina hems skull.
Så långt Paul Collier. Och så långt vad som är bäst för Syrien och majoriteten av syrier. Men en legitim fråga är också vad som är bäst för Sverige. En suverän nation måste kunna bestämma över sin egen framtid och inte helt vara i händerna på händelser i länder långt borta. Ett land, dess institutioner och kultur byggs långsamt upp under loppet av århundraden. Därför måste man vara varsam med förändringar och de större förändringar som sker måste folket besluta om. Det innebär nu inte att vi skulle ha en moralisk rätt att ignorera lidande och död utanför landets gränser. Nej, vi har en plikt att göra vad vi förmår för att rädda liv. Men sedan bör man vara varsam med att dela ut plikter. Hur många vi härbärgerar och under hur lång tid måste få vara något som vi gemensamt kan besluta om utan att samtalet ska behöva präglas av det höga moraliska tonläge som vi har i dag. Vi behöver inte härbärgera syrier för att rädda deras liv. Alternativet för syrierna till att bo i Europa är inte att bli slaktade av Assad eller IS utan att bo i trygga flyktingläger så länge kriget pågår.
Paul Colliers tankar liksom idén om vår nationella suveränitet rimmar väl med att, som det står i Apostlagärningarna 17:26, Gud har skapat de gränser inom vilka folken skall bo. Nationerna är inte enbart människans skapelse utan har sitt ursprung i Gud. När krig och katastrofer rubbar denna goda ordning, att folk bor inom sitt lands gränser, bör vi därför söka lösningar som underlättar ett hemvändande. Detta är nu ett argument mot massmigration, inte mot migration som sådan. Migration är positivt, en frihet för individer och vitaliserande för kulturer. Men den bör vara reglerad och underställd landets integrationsförmåga och, till syvende och sist, demokratiska beslut.
Självfallet ska vi älska vår nästa och visa barmhärtighet mot främlingen och den hemlöse. Allt jag skrivit ovan är fullt förenligt med dessa centrala bud. Men för att verkligen göra det goda, till skillnad från att känna sig god, behöver vi tänka flera varv på våra besluts konsekvenser.
I våras arrangerade Fri tanke förlag och Vetenskapsakademien ett samtal om universums ursprung och framtid, om svarta hål och mörk materia. Christer Sturmark ledde samtalet och talade med professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson om den så kallade multiversumteorin. Denna säger att det inte bara finns ett utan flera, till och med ett närmast oändligt antal, parallellt existerande universa. Man varför då tro en sådan sak när det saknas empiriskt stöd? Ulf Danielsson förklarar:
”Jag vill gärna att det ska vara en naturvetenskaplig förklaring, en förklaring som inte kräver någon finjustering eller avsikt eller liknande”, säger Ulf Danielsson. Så för att undvika den annars närliggande förklaringen att vårt universum har finjusterats för liv väljer professorn att tro på en obevisbar teori med ett oändligt antal universa inuti ett multiversum som existerat oändligt länge. Snacka om att vara bakbunden av sina förvetenskapliga antaganden. Eller rentav sina personliga preferenser.
Här nedan en kort film om vårt finjusterade universum och hur bäst förklara detta fenomen.
Så om förnuftet får råda, vad ska man då tro på? Ett multiversum eller en designer? Valet förefaller enkelt.
Jag lyssnade häromdagen på ett väldigt inspirerande klipp med Ben Shapiro som är en orädd, konservativ, ung, amerikansk jude på västkusten i USA.
Klockan 10 på kvällen, precis när han ska lägga sig, får han reda på att det pågår ett möte på hans gamla universitet som handlar om att avbryta relationerna med Israel. Han lyckas ta sig dit, och ta sig fram i kön till talarstolen. Sedan bränner han av ett imponerande tal.
Hans taktik var inte att försvara Israel utan istället att gå till motattack mot dem som förtalar Israel och kalla det som de håller på med för judehat. Han gör det väldigt intelligent och han menar att de konservativa ständigt förlorar därför att de är så snälla. De hamnar ständigt på defensiven.
Så kolla på dessa klipp och låt er inspireras av en mycket intelligent och orädd människa som effektivt konfronterar tidsandan.
Del 1:
Del 2:
Och när Ben Shapiro sätter Piers Morgan från CNN på plats om vapenlagar:
skriv ut
