Israel och Gaza-kriget

Denna text lade jag ut på ett internt forum för katoliker i januari detta år.

I mitt tidigare inlägg om de antijudiska och antiisraeliska strömningarna bland katoliker försökte jag undvika frågan om kriget i Gaza eftersom dessa strömningar föregår detta krig. Men det var kanske fåfängt att ens försöka, många har ändå tagit upp det i sina kommentarer.

Så låt mig här göra ett försök till att förklara varför inte heller detta krig bör utgöra en grund för starkare kritik mot Israel. Med admins tillåtelse: jag anar att ämnet är i periferin för vad detta forum syftar till och perspektivet är politiskt mer än specifikt kristet. Men jag refererar till den helige Tomas av Aquino och hoppas och tror att jag ingår i en gemenskap för vilken alla osanningar som omger detta ämne borde fungera som ett rött skynke.

Israel blev anfallet på det mest bestialiska sätt den 7/10 2023 då Hamas mördade och våldförde sig på 1200 israeler. Hamas tog också 250 israeler som gisslan. Denna största pogrom sedan Förintelsen fick Israel att dra den oundvikliga slutsatsen att det helt enkelt inte var möjligt att fortsätta samexistera med Hamas.

Efter några veckor gick Israel in i Gaza med målen att 1) frita gisslan, 2) utplåna Hamas och 3) säkerställa att samma hot inte kan växa fram en gång till. Tyvärr för Israel och hela Gazas befolkning hade Hamas ägnat närmare två decennier åt att förbereda sig för en sådan invasion. Och de hade ett par trumfkort som Israel saknade: 1) en villighet att offra sin egen civilbefolkning och 2) världens media på sin sida. Dessa två trumfkort utnyttjades mycket skickligt och ofta i kombination.

Här måste man fråga sig vad Israel skulle göra i detta läge. Skulle de helt enkelt ge upp, medvetna om att oräkneliga civila skulle hamna i korselden? Men det vore ju att ge segern till Hamas, som när som helst kunde dyka upp igen och utföra ett liknande dåd. Och det vore ju att svika gisslan. Så istället gav sig den israeliska militären in i en mycket svår strid i stadsmiljö, en strid som oundvikligen skulle leda till många civila dödsoffer men som ändå var nödvändig för att inte ge Hamas segern.

Hamas å sin sida hindrade Gazas befolkning från att fly därför att de behövde dem som sina mänskliga sköldar. Samtidigt kunde Hamas själva dra sig undan och gömma sig i ett gigantiskt nätverk av tunnlar, allt medan befolkningen fick lida ovan jord. Och varje angrepp som Israel gjorde mot Gaza fördömdes av världens media. Detta var länge en vinnande strategi.

Under denna strid gjorde Israel vad de kunde för att skona civila. De försökte utrymma bostäder och områden, de sköt varningsskott mot byggnader före angrepp, de sände mass-sms och spred ut flygblad för att varna. Men framförallt, och till skillnad från Hamas, var den uttalade strategin alltid att träffa militära mål, aldrig att medvetet angripa civila. Hur kan jag veta det? Väldigt många civila dog ju ändå!

Det första som kan sägas är att civila dödsfall enbart var till Israels nackdel, då dessa gjorde kriget allt mindre populärt. Och de var beroende av omvärldens stöd, främst USA:s men även EU:s. För det andra har flera militära bedömare undersökt Israels krigföring och gett den högsta betyg: ingen nation har någonsin krigat med sådan urskillning och tagit sådana risker med sina egna soldater för att minska lidandet hos civilbefolkningen på motståndarsidan.

Så har den brittiske översten Richard Kemp sagt att Israel har världens mest moraliska armé. Den brittiske majoren Andrew Fox menar att Hamas bär huvudansvaret för civila offer genom deras användning av minor i bostäder, tunnlar under civila strukturer och att de gömmer sig bland civilbefolkningen. Och den amerikanske specialisten på strid i stadsmiljö överstelöjtnant John Spencer har gjort liknande bedömningar där han jämfört med andra strider i stadsmiljö, exempelvis i Mosul under Irakkriget, som lett till mycket större dödssiffror.

Det måste också sägas att krigets lagar tillåter anfall även i de fall där civila med stor sannolikhet kommer att dödas eller skadas. Inte bara krigets lagar, utan även självaste Tomas av Aquino tillåter detta, genom vad som kallas principen om den dubbla effekten. Tomas använde självförsvar som sitt främsta exempel. Han menade att en enskild handling kan ha två effekter: 1) En god effekt som man avser (att rädda sitt eget liv), 2) En ond effekt som ligger utanför ens avsikt (att angriparen dör). Enligt Tomas är handlingen moraliskt tillåten om ens faktiska vilja och avsikt är riktad mot det goda resultatet.

Denna princip är fortfarande vägledande för krigets lagar. Utan den skulle en våldsverkare alltid kunna gömma sig bakom en oskyldig för att undvika att bli angripen. Denna princip rättfärdigar dock inte hur många civila dödsfall som helst, utan det måste också ske en proportionalitetsbedömning. Den goda effekten måste vara minst lika stor eller viktig som den onda. Militärerna ovan vittnar om hur Israels krigsmakt gjort dessa bedömningar seriöst och kontinuerligt. Till skillnad från Hamas, som agerar helt utanför alla krigets lagar när de riktar sina vapen mot både Israels och Gazas civilbefolkning.

Men omvärldens alla fördömanden då? Har FN, Internationella domstolen (ICJ), Internationella brottmålsdomstolen (ICC) fel i sina anklagelser? Och har vi inte alla dagligen i SVT och i dagstidningar kunna bevittna Israels fruktansvärda övergrepp mot helt oskyldiga palestinier? Tyvärr går det inte att undvika slutsatsen att det finns en utbredd illvilja mot Israel i många av dessa institutioner.

Enligt en sammanställning från UN Watch har det i FN:s generalförsamling från 2015 till 2024 antagits 173 resolutioner som kritiserade Israel, jämfört med 80 resolutioner mot resten av världen tillsammans. UNESCO har under perioden mellan 2009-2014 antagit 46 resolutioner mot Israel, en mot Syrien och inga mot andra länder. Tittar vi på övriga FN-organ finner vi samma mönster. ICJ:s förre chefsdomare Nawaf Salam har upprepade gånger anklagat Israel för “apartheid”, “krigsbrott” och “etnisk rensning”. Han har även kallat Israel en “rasistisk och kolonialistisk” stat på sociala medier och motsatt sig Israels kandidatur till FN-positioner.

Slutligen lite om svensk media. Redan några år efter att jag blev kristen på 1990-talet började jag i tidningar och på tv lägga märke till en fientlighet mot kristen tro. Den kristna tron beskrevs aldrig rättvist utan alltid utifrån ett ateistiskt perspektiv, inte minst i sexualmoraliska frågor. Kyrkans män beskrevs som “mörkermän” som försvarade en förlegad och förtryckande syn på sexualitet. Jag tror många här känner igen sig. Jag förstod då att tidningar och SVT ofta drevs av en egen agenda och att de i allt som inte handlade om väder och trafikolyckor sällan skildrade verkligheten opartiskt. Denna insikt har sedan dess blivit allt mer värdefull för varje år som gått.

Att Sveriges stora mediehus drivs av en anti-israelisk agenda är helt uppenbart. I juli 2025 deltog 500 journalister i ett upprop där Israel anklagades för folkmord, varav cirka 35 kom från SVT och SR. Trots att de public service-anställda gjorde detta i strid med bolagens egna regler om opartiskhet ledde handlingen inte till några konsekvenser. Under hösten uppdagades också att en av medarbetarna på SR Ekot hade kopplingar till Hamas. Och nu ska den starkt israelkritiska Gina Dirawi leda Melodifestivalen, enligt henne själv för att synliggöra palestiniers lidande.

Det är också ett välkänt faktum att Hamas strikt har kontrollerat det som rapporterats från Gaza, vilket gör att rapporteringen från Gaza som härstammar från palestinska kontakter eller där mediebolagen är beroende av Hamas välvilja inte går att lita på. Även uppgifter om antalet dödade efter israeliska angrepp har direkt vidareförmedlats från Gazas hälsoministerium till den svenska publiken utan en kritisk fråga, trots att denna myndighet alltså styrs av en terrorgrupp.

Enskilda krigsbrott har säkert hänt, det sker i nästan alla krig. Olyckor har också skett, tre kyrkor har träffats av israelisk eld och över 20 personer avled i samband med dessa beskjutningar. För detta bör Israel klandras och ansvariga bestraffas.

Men den massiva kritik som riktats mot Israel i svensk media, av olika FN-organ och även av många katoliker saknar saklig grund. Anklagelserna om folkmord och systematiska krigsbrott är direkt lögnaktiga. Och när dessa anklagelser framförs trots pogromen den sjunde oktober och trots Israels på många sätt föredömliga krigföring, finns skäl att misstänka att illviljan mot Israel har en andlig rot. Just därför att det judiska folket alltjämt är Guds egendomsfolk - de som mottog förbunden och löftena, och från vilka Kristus själv kom - förblir de ett tecken som väcker motstånd. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse (KKK 839).