Skip to main content.

den 11 september 2013


  Hur vi borde tänka om Syrien

Jag har varit mycket engagerad på Twitter om USA:s eventuella intervention i Syrien. Mitt engagemang beror inte på att jag har en stark övertygelse om rätt väg, det har jag inte. Snarare reagerar jag på alla dumheter som sägs, främst från kristet och kyrkligt håll. Den retoriska frågan ”Who Would Jesus Bomb?” är ett exempel på en sådan dumhet. Detta sades av en bekant när jag frågade om vi stillatigande skulle se på medan Assad använder kemiska vapen mot sin egen befolkning. Han menade senare att alla fredliga vägar ännu inte var uttömda men vilken trovärdighet får en sådan bedömning när anslaget är tydligt pacifistiskt? En annan menade att det finns fler verktyg i lådan som borde prövas först innan USA går in. Men han utvecklade inte vilka verktyg det skulle vara.

Nå, detta är ju bara enstaka personer i min bekantskapskrets på Twitter. Värre blir det när etiker och kyrkliga dignitärer uttalar sig illa genomtänkt. För dessa personer har genom sina kunskaper och positioner en möjlighet att verka rådgivande och därmed påverka de beslut som fattas av de politiska makthavarna. En god rådgivare kan inte basera sina slutsatser på premisser som inte delas av den som ska rådges. Det räcker inte heller att rådgivaren enbart levererar en slutsats, så vida inte vederbörande redan är en moralisk auktoritet för makthavarna som man söker påverka. Makthavaren kan inte veta om den personens omdöme är att lita på om han inte kunnat följa med i resonemanget och känt igen sig i språkbruket.

Av denna anledning är det mycket frustrerande att se påven fördöma en upptrappning av kriget med argument som ”War always marks the failure of peace, it is always a defeat for humanity”, ”Violence and war lead only to death” och ”violence and war are never the way to peace!” För det första har han fel i sak. Krig och våld räddar även liv och kan vara helt nödvändiga för en framtida fred. Därför är krig inte alltid heller ett misslyckande för mänskligheten. För det andra kan han endast övertyga andra pacifister med detta språkbruk, för pacifistiskt är vad det är. Även om hans slutsats är korrekt, att USA inte bör intervenera, måste han ge skäl för den på ett helt annat sätt för att övertyga den amerikanske presidenten och upplysa de i publiken som faktiskt delar Katolska kyrkans hållning att krig ibland är rättfärdigade.

När Jesuitfadern i Rom kommenterar USA:s inblandning säger han: ”The US has to stop acting and reacting like the big boy of the neighborhood of the world.” Detta uttalande är närmast anti-amerikanskt. Motvilligt ger sig USA in i kriget i Syrien för att ingen annan gör det och FN är blockerat. USA är helt enkelt den störste pojken i grannskapet och tvingas rycka in när andra inte gör det. Jesuitfadern menar också att det är ”very worrying that in the name of justice we plan an attack that will increase the suffering of the victims.” Hur han kommer fram till den bedömningen framgår inte, ja att mannen överhuvudtaget gjort en kalkyl av döda och skadade för olika scenarier verkar osannolikt. Vidare: ”That two such Countries would come together for such an outrageous measure is part of the world’s anger.” Här är det som om USA:s och Frankrikes plan gällde att atombomba Syrien. Men så är ju inte fallet. Den uttalade avsikten är att avskräcka och decimera Assad kapacitet att utföra angrepp med kemiska vapen igen. De skarpa fördömandena och resonemangen saknar proportioner och verklighetsförankring och tjänar därför inte som seriös vägledning.

Tidskriften National Catholic Reporter sammanställer vad ett antal etiker och teologer gör för bedömning av en militär interventions moraliska rättfärdighet. Svaren utgör mestadels dyster läsning för den som är beläst i frågan. Så svarar teologen Stanley Hauerwas att interventionen inte kan rättfärdigas eftersom USA inte blivit attackerat av Syrien. Endast självförsvar skulle försvara ett amerikanskt angrepp. Andra pekar på att USA ännu inte uttömt alla fredliga möjligheter att nå en lösning på konflikten. Många menar vidare att USA inte utgör en legitim auktoritet utan att endast FN kan bemyndiga ett militärt angrepp mot Syrien. Man har även invändningar mot angreppets målproportionalitet, det vill säga att de tänkta vinsterna med angreppet inte står i proportion till dess förutsägbara kostnader i form av mänskligt lidande och ökad risk för regionalt krig.

Vad är då problemet med dessa invändningar? Förvisso använder dessa etiker och teologer kriterier och resonemang som är moraliskt relevanta för att bedöma det rättfärdiga i en amerikansk intervention. Kriterierna är hämtade från läran om det rättfärdiga kriget och utgör den grund som Katolska kyrkan står på i sina bedömningar om krigs rättfärdighet. Läran har en lång historia och jag har själv skrivit en magisteruppsats om den. Enligt min mening motsvarar läran våra moraliska intuitioner om krig och tjänar vägledande för moraliskt sinnade statsmän (läs Obama men kanske inte Putin). Problemet uppstår när den börjar användas som en checklista i syfte att undvika krig. Läran är ingen smygpacifistisk teori och det är först på senare tid som den börjat användas på det sättet.

Kort beskrivet utgör läran om det rättfärdiga kriget (på engelska Just War theory) en moralteori som accepterar oundvikligheten av ondska i historien, nödvändigheten av militär och polis för att hålla denna ondska tillbaka och att det våld som används för att försvara samhälleliga värden inte får användas på ett sätt som förstör dessa värden. Detta operationaliseras sedan i ett antal kriterier; sex stycken som handlar om rätt till krig (jus ad bellum), två som handlar om rätt i krig (jus in bello). Låt oss här titta närmare på de sex jus ad bellum-kriterierna:

1. Rättfärdig anledning: Att skydda och bevara samhälleliga värden, en reaktion på en aggression.
2. Legitim auktoritet: En person eller ett organ som representerar en suverän politisk enhet och som alltså saknar överordnad. Denna person eller detta organ måste ha en effektiv kontroll av sina styrkor.
3. Rättfärdig avsikt: Den övergripande avsikten med kriget måste vara den goda freden, en fred där rätten och ordningen är återställd. Att söka utöka sitt territorium eller erövra naturresurser är inte rättfärdiga avsikter. Avsikten kan också syfta på den enskildes (statsmannens, befälhavarens, soldatens) personliga drivkraft.
4. Proportionalitet: En politisk och militär bedömning av krigets goda och onda effekter. Det goda som uppnås med kriget måste vara större än det onda som kriget för med sig (mål­propor­tionalitet).
5. Rimlig möjlighet till framgång: En militär bedömning av krigets vinstmöjligheter. Rättfärdiga krig inleds (oftast) inte på vinst och förlust.
6. Sista utväg: En politisk bedömning av andra möjligheter att uppnå samma mål. Endast om det realistiskt inte finns andra vägar får krig inledas.

För att kunna använda dessa i en konkret situation är det viktigt att förstå att kriterierna har olika dignitet. Vilka som sitter på den huvudsakliga kompetensen för att avgöra om kriterierna är uppfyllda eller ej skiljer sig också. De första tre är strikt moraliska till sin karaktär och är därför helt grundläggande för att avgöra om det existerar en rätt till krig. Det är dessa moralteologerna borde fokusera på, dessa tre utgör deras domän. Huruvida de sista tre är uppfyllda eller ej kräver däremot ett stort mått av politisk visdom och militär kompetens för att besvara. När kyrkans män och moralteologer uttalar sig om dessa bör de därför göra det med stor ödmjukhet eftersom de saknar både politisk och militär kompetens. Exempelvis har de flesta av oss ingen aning om hur länge USA har ansträngt sig att få med sig Ryssland och Kina på en FN-resolution mot Assad (för en inblick i detta, lyssna på den amerikanska FN-ambassadören Samantha Powers när hon presenterar skälen för en militär intervention). Vi har därför ofta svårt att bedöma om ett militärt anfall är en sista utväg eller ej.

Ändå är det just dessa mer politiska kriterier som moralteologerna ovan fokuserar på. Krigets motståndare gör det därför att det alltid går att ifrågasätta om dessa kriterier är uppfyllda. Det riktiga vore att poängtera för våra politiska och militära ledare att de är skyldiga att tänka i dessa banor. Har de prövat andra sätt att lösa konflikten på? Är vinsterna för en intervention större än förlusterna? Och kommer den att lyckas? Dessa är viktiga frågor men det som vi lekmän och kyrkan borde fokusera på är de tre första, de moraliska kriterierna.

Att USA har en rättfärdig anledning att angripa Syrien menar jag är ganska uppenbart. Med hänvisning till Augustinus menade Tomas av Aquino att  ”de som attackeras, bör attackeras därför att de förtjänar de för något fel de begått”. Felet bör förstås vara allvarligt för att ett krig ens ska övervägas. Men att urskillningslöst använda kemiska vapen så att över 1000 personer dör, varav många barn, är ett allvarligt övergrepp. Kan vi då veta att det var Syrien som var ansvarig för gasanfallet? Inte med 100 procents säkerhet, förstås. Men så höga beviskrav kan vi inte heller begära. Nu har Obama och Vita huset argumenterat väl för varför de är övertygade om Syriens skuld. Se exempelvis Wall Street Journal genomgång och egna bedömning av bevisen. Exempelvis finns satellitbilder som visar på raketavfyrningar från regeringskontrollerade områden in i de områden som utsattes för gasanfallet. Bevismaterialet är övertygande.

Frågan om legitim auktoritet är, sett från läran om det rättfärdiga kriget, idag lätt att bedöma. USA är en legitim auktoritet, liksom alla övriga suveräna stater. FN har inte övertagit staternas roll i detta avseende. FN är ingen suverän politisk enhet och är inte heller staternas överordnade (hur mycket FN-ivrarna i detta land än önskar att så vore fallet). FN saknar vidare egna möjligheter att ingripa militärt och är helt beroende av att välvilliga medlemsstater (läs USA) ställer upp med trupp och material. Som så ofta tidigare är FN paralyserat av inre strider att det gör det svårt att både praktiskt men också moraliskt se FN som en auktoritet.

Det i mina ögon mest problematiska kriteriet är det som handlar om den rättfärdiga avsikten. Når Obamas begränsade målsättningar med interventionen upp till de avsikter som räknas upp ovan? Är avsikten fred och att ordningen i landet är återställd? Här har Obama sagt att avsikten inte är att USA ska bli inblandat i Syriens inbördeskrig. Målet är att genom ett begränsat anfall visa för Assad att flagranta brott mot mänskligheten inte tolereras. USA utrikesminister John Kerry gick häromdagen så långt att han beskrev USA:s tänkta attack som ”an unbelievably small, limited kind of effort.” Men här glider jag över lite i frågan om målproportionalitet, det vill säga om vinsterna med ett så begränsat anfall verkligen är värt någon ansträngning och risk överhuvudtaget. Det kan verkligen ifrågasättas. Men åter till frågan till om huruvida USA har en rättfärdig avsikt. Önskar de fred? Jag tycker det är svårt att argumentera för motsatsen, i alla fall. USA gör bedömningen att de inte förmår göra så mycket åt den större konflikten nu och önskar därför endast utföra en slags straffaktion mot Assad. Detta tycker jag ändå är att sträva efter ordning eftersom straffrihet, särskilt vid allvarliga brott, snabbt leder till fler övergrepp. Så med viss tvekan tycker jag även att detta kriterium är uppfyllt.

Det finns mycket som talar emot kriget i övrigt. Barack Obama, Joe Biden, John Kerry, Chuck Hagel och Susan Rice utgör knappast den mest kompetenta ledning som USA haft. Obamas vånda är synlig för hela världen och hans bristande handlingskraft förtar den avskräckande effekt som ett anfall skulle kunna ha. Som en kontrast har Israel å sin sida tydligt markerat mot Syrien var gränsen går och vad som händer om de överträder den. Utan att säga något till omvärlden har Israel fyra gånger anfallit Syrien för att de försökt leverera avancerade vapen till Hizbollah. Obama borde ha agerat på ett liknande sätt. Den ”röda linjen” var dragen och Assad sprang över den. Svaret borde ha kommit omedelbart och med kraft.

Å andra sidan ser jag inte heller att riskerna med ett krig ökar påtagligt på grund av Obamas senfärdighet. Den amerikanska militären har fortfarande goda möjligheter att göra riktade anfall mot vapendepåer och flygfält utan att riskera ett stort antal civila dödsoffer. Alternativa vägar är prövade allt sedan inbördeskriget bröt ut för mer än två år sedan. Möjligheten till framgång kan diskuteras men här spelar administrationens låga ambitioner in. Det är troligt att USA lyckas decimera Assads militära kapacitet och att åtminstone göra en tydlig markering mot regimens övergrepp. I andra vågskålen ligger också effekterna av låta Assad ostraffad få döda sin befolkning i stor skala. Så i slutändan ställer jag mig försiktigt positiv till ett amerikanskt ingripande i Syrien. Det borde antagligen ha kommit mycket tidigare, inte minst för de dödade barnens skull.

Detta är min bedömning. Men det jag framförallt vill förmedla med denna artikel är inte mina slutsatser utan argumenten för dem. Rättfärdigheten kräver ibland krig och det inser de flesta. Att då som kyrkan gjort här leverera pacifistiska budskap motverkar sitt syfte. Med ordval som mer låter som inspirerade av John Lennon än Tomas av Aquino övertygar påven endast de som redan tror att allt som krävs är vi ger freden en chans.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

den 26 juni 2013


  Aningslösheten når nya höjder

Med rubriken Total kontroll är ingen lösning bidrar så även tidningen Dagen med ett inlägg i debatten om det amerikanska avlyssningsprogrammet PRISM. Ledarskribenten Hasse Boström uttrycker sig förstående över att amerikanarna tolererar avlyssningen: ”Hade vi haft en terrorattack av 11 septembers dignitet hade vi antagligen accepterat mer kontroller.” Han fortsätter sedan: ”Övervakningssamhället är här, kan vi konstatera.” Och detta måste vi bekämpa. Hasse Boström anger följande skäl för det:

1) Det finns inga garantier att systemet enbart kommer att användas i det godas tjänst.

2) Vi har heller inga garantier att vi för alltid kommer att få leva i demokratiska länder.

3) Övervakning och avlyssning löser inte roten till problemet. ”Hur mycket teknik som än används i brottsbekämpningen gör vi inte världen bättre. Och hur många terrorbomber vi än lyckas förhindra löser vi inte det bakomliggande problemet.”

Så långt Hasse Boström. Som vanligt när PRISM diskuteras saknas fakta om programmet. Vad gör egentligen PRISM och hur ”total” är den signalspaning som USA bedriver? I en debattartikel i Expressen hävdar Lars Ohly och Fredrik Segerfeldt att USA genom PRISM har tillgång till våra ”privata dagböcker i Word”. Är detta sant?

Det som framkommit är följande:

– Flera stora tjänsteleverantörer (som Microsoft, Yahoo, Google och Facebook) lämnar på begäran ut specifik information om angivna personers konton. Exakt vilken information som lämnas ut har inte framgått men vi får anta att det åtminstone handlar om e-post, Facebook-konversationer, bilder och kanske även dokument lagrade på Google Drive och liknande.

– För att lämna ut informationen krävs domstolsorder där det styrkts att informationen behövs för ett legitimt underrättelsesyfte.

– Informationen som överlämnas till PRISM behandlas med hjälp av automatiserade algoritmer, ej manuellt.

Detta innebär att om USA skulle få skäl att misstänka att jag eller någon jag haft samröre med skulle vara inblandad i terroraktiviteter som rör USA, då skulle den information jag lagrar hos, i mitt fall, Google kunna överlämnas för behandling i PRISM. Notera att det inte innebär att en tjänsteman hos NSA börjar att läsa min e-post eller mina textdokument. Allt sker automatiskt. Detta kan liknas vid den slags avläsning som Google kontinuerligt gör av min e-post för att bättre kunna rikta de annonser som de lever på.

Visst är det ett intrång i våra privatliv. Och visst kan NSA (den amerikanska signalspaningsmyndigheten) få tillgång till våra dagböcker (i Word) om vi sparar dem hos Google OCH en amerikansk domstol gör bedömningen att vi har samröre (på nära eller långt håll) med terrorister. Men NSA kan alltså inte godtyckligt hämta ut vilket material de vill. Och ingen människa kommer att läsa våra dagböcker eller e-post.

Helt klart skulle övervakningen kunna bli mycket mer närgången och kränkande än så här. Så särskilt om USA eller annat västland faktiskt skulle drabbas av ytterligare ett stort terrorangrepp.

Tillbaka till Hasse Boström efter denna kontakt med verkligheten. Vi kan alltså konstatera att USA:s övervakning genom PRISM, så långt vi vet, knappast är särskilt total. Och varför måste detta program bekämpas om det är sant som amerikanska myndigheter påstår, att PRISM förhindrat flera terrorattacker? Låt oss titta på Boströms skäl igen.

Nummer 1 och 2 kan slås ihop till att handla om att det inte finns några garantier för att PRISM inte missbrukas, nu eller i framtiden. Detta är sant för all makt vi ger staten. Det finns inga garantier för att de pistoler som polisen har ALDRIG kommer att brukas mot oskyldiga. Men om vi ställer sådana krav kommer polisen inte att kunna utföra sitt arbete. Brottslingarna, som GARANTERAT vill oss illa, kommer att regera. Därför är det naivt att ställa krav på 100-procentiga garantier mot missbruk. Jag tror vi alla inser att så är fallet.

Ännu mer frustrerande är Hasse Boströms påstående att övervakning inte löser ”roten till problemet”. Vad är då roten till problemet? Boström skriver inte det. Han menar också att vi inte gör världen bättre med teknik som används i brottsbekämpning, till och med om den förhindrar ytterligare terrorbomber och därmed räddar 1000-tals människor från att dödas och såras. Nej, för det löser inte ”det bakomliggande problemet.” Men är det inte uppenbart att vi gör världen bättre genom att rädda människor från att dödas och såras? Helt klart måste detta vara statens viktigast uppgift: att skydda sina medborgare från angrepp. Vad kan vara viktigare?

Här blir det tydligt att Boström, liksom många andra kristna, förleds av utopiska idéer och låter det bästa bli det godas fiende. Han tycks mena att eftersom vi ändå inte kan utrota ondskan och synden från världen är allt vi gör i detta avseende fåfängligt. Men det är att leva i barnkammaren vilket för en vuxen är klart klandervärt. I verkligheten här och nu är Hasse Boström, jag och alla andra skyldiga att göra det vi kan för att förbättra världen millimeter för millimeter. Och i detta ingår att bekämpa brott och dödande för att ge människor möjligheten att leva fria, orädda och oskadade. Livet är gott och måste försvaras. Av oss, så länge vi lever på denna jord.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 13 juni 2012


  Pacifismen – en fara för freden

När detta skrivs har Ryssland precis provskjutit en ny slags missil som ska kunna penetrera det missilförsvar som NATO nyligen har aktiverat i Europa. Det är nästan som gamla tiders kapprustning mellan Öst och Väst. Hur ska vi förhålla oss till denna utveckling?

En vanlig reaktion är att militära satsningar överhuvudtaget är av ondo. Bygger vi upp vårt försvar kommer potentiella motståndare att göra detsamma med vapenindustrin som enda vinnare. Och varför använda pengar som bättre behövs för vård och skola på dyra vapen? Bakom dessa argument finns ofta inställningen, mer eller mindre genomtänkt, att vapnen aldrig under några omständigheter kan komma till någon nytta. Används de blir det katastrof. Används de inte, ja då kunde vi lika gärna ha varit utan dem. Detta är pacifism, rätt och slätt.

I Sverige har vi flera respekterade fredsrörelser som företräder denna uppfattning. Så skriver Plogbillsrörelsen på sin hemsida att de vill “avskaffa krig och konstruktivt omvandla vapen och militär industri till nyttig och livsbejakande produktion.” Kristna Fredsrörelsen skriver att de tror på en värld utan våld och verkar för “total nedrustning”. De uppmanar också kyrkor att ta avstånd från våld. Konflikter ska lösas med ickevåld. Vi har också Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som vill samla alla människor “som är övertygade om att konflikter kan lösas utan våld och att krig kan förebyggas genom samarbete, ekonomiska medel och diplomati.” Symbolen för föreningen är ett avbrutet gevär.

Det är förstås inget fel med att önska sig fred. Inte heller att arbeta för att uppnå den. Alla borde göra det. Ändå menar jag att dessa rörelser är helt fel ute och att deras idéer, i takt med att de får större fotfäste, faktiskt är en fara för freden.

För det första är det inte existensen av moderna vapen som skapar våldsamma konflikter. Närmare en miljon tutsier mördades av machetebeväpnade hutuer i Rwanda under tre blodiga månader 1994. Här saknades det moderna vapen, i händerna på soldater skickade att stoppa folkmordet.

Även utan machetes hade massmördandet ägt rum men då med knivar, liar eller grepar. Människans uppfinningsrikedom är på detta område väldigt stor. Och det illustrerar ett annat problem, nämligen fredsrörelsernas idylliska människosyn. En värld utan våld och krig där alla konflikter löses genom samtal förutsätter en ny människa. I denna värld, här och nu, kommer det alltid att finnas onda män som är beredda att gå över lik för sin egen upphöjelses skull. Plogbillsrörelsens namn kommer från gammaltestamentliga profetior om ett kommande fredsrike där det inte längre behövs några svärd. Men vi är inte där än och att för oss i förtid skrota våra vapen är att inbjuda till övergrepp.

Med sitt fokus på våld och krig likställer dess fredsrörelser i realiteten fred med vapenvila. Förvisso är vapenvila en förutsättning för fred. Men vapenvila kan också stå i vägen för verklig fred om vi med fred menar ett tillstånd av harmoni och rättvisa. Så kunde Saddam Husseins regim systematiskt förtrycka kurderna utan att bryta mot någon vapenvila. Det tog ett krig för att det förtrycket skulle upphöra.

Jag saknar, för det fjärde, ett moraliskt ställningstagande för de stater där frihet och demokrati råder. Att kräva “total nedrustning”, att ta avstånd från våld i största allmänhet och att förstöra vapen som tillhör Sverige eller England är att missa det enkla faktum att det spelar roll vem som bär vapnen. Att som Nätverk Mot Krig, sitt namn till trots, enbart protestera mot USA:s kriginsatser är rentav omoraliskt. Fredsrörelserna borde istället erkänna att det för fred krävs säkerhet och rättvisa och att den bästa garanten för denna är de västliga makterna, med USA i spetsen.

Med detta perspektiv blir vapenexport inte alltid fel. Ibland är det rätt, som när vi säljer vapen till exempelvis NATO-länder för användning i Afghanistan. Ibland är det fel, som när vi säljer vapen till Burma. Att modernisera Europas missilförsvar kan också vara rätt väg att gå, om det existerar ett reellt hot mot våra länder som vi inte förmår neutralisera på annat sätt. Att här verka för allmän nedrustning och ett generellt förbud av vapenexport tjänar paradoxalt inte freden eftersom de enda som lyssnar till fredsrörelsernas krav är ledarna för de västliga demokratierna.

Med allt detta sagt kan det ändå mycket väl finnas utrymme för en ömsesidig och kontrollerad nedrustning. Men vilka är dagens parter som ska fås att nedrusta? Även när det gäller ickevåldsbetonade konfliktlösningsmetoder finns korn av sanning i fredsrörelsernas budskap. Om vi, både som nation och som individer, vill vara en fredsbevarande kraft får inte den spontana reaktionen vara att svara aggression med aggression. Konflikter kan lösas utan våld. Krig kan förebyggas med diplomati och genom ekonomiska medel. Men detta arbete måste ske med realistiska förväntningar på vår förmåga att förhindra våld och krig.

Vid mitt arbetsbord har jag en bild på ett amerikanskt hangarfartyg. Det påminner mig om att freden, som vi alla bör sträva efter, i den tid vi nu lever faktiskt är beroende av vapenmakt. De verkliga fredsaktivisterna är inte de som demonstrerar på gatorna i London, Paris och Washington. Nej, de är de män och kvinnor som med risk för sina liv beger sig till världens konfliktområden för att bekämpa tyranner och folkmördare. Allt som oftast bär de amerikansk flagg.

När den amerikanske presidenten Barack Obama mottog Nobels fredspris sade han följande:

Världen måste komma ihåg att det inte bara är internationella institutioner — inte bara avtal och fördrag — som skapat stabilitet efter andra världskriget. Oavsett de misstag vi kan ha begått, råder ett självklart faktum: Förenta Staterna har hjälpt till att skapa global säkerhet under mer än sex årtionden, med blodet från våra medborgare och styrkan hos våra militära förband.

Den tjänstgöring och de uppoffringar som män och kvinnor i uniformer gjort har skapat fred och välstånd, från Tyskland till Korea, och möjliggjort demokrati.

Så sant.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 8 september 2011


  Mer om pacifism, rättfärdigt krig och kyrkans historia

Micael Grenholm kommenterar på sin sajt Hela Pingsten min Dagenartikel om rättfärdiga krig från förra veckan. Han menar att min artikel har vissa brister. Låt mig gå igenom vilka dessa skulle vara och kommentera dem allt eftersom.

För det första menar han att jag påstår att läran om det rättfärdiga kriget ”alltid varit huvudfåra inom kyrkan”. Detta är inte sant, menar han. Under sina första 300 år var kyrkan pacifistisk.

Här läser Micael mig fel. Jag påstår inte att läran om det rättfärdiga kriget alltid varit huvudfåran. Det jag säger är att pacifismen aldrig varit det. Den tidiga kyrkan var varken det ena eller det andra. Dess lära i denna liksom i många andra frågor var ännu inte utmejslad. På sin sajt citerar Micael flera kyrkofäder för att bevisa dominansen av pacifistiskt tänkande hos kyrkans ledare på den tiden. Men när jag läser dem tycker jag att många snarare tar avstånd från mordlust och orättfärdigt krigande.

Här finns förvisso några starka påståenden från särskilt Hippolytus och Tertullianos som tydligt manar kristna att ta avstånd från soldattjänsten. Men då ska man veta att Clemens av Alexandria, Tertullianos samt Origenes även har gjort uttalanden åt motsatt håll. Så berömmer Tertullianos Rom för dess modiga arméer, arméer som han är stolt över att kristna strider i. Detta är alltså långt innan kejsar Konstantin kommer till makten. Origenes å sin sida önskade och bad för att Roms arméer skulle segra och nedkämpa fienden. Och skulle de kristna någonsin komma till makten pekade han på hebréerna som ett föredöme när det gällde skyldigheten att, med våld, beskydda landet och dess invånare. Om detta och mycket mer finns att läsa på sajten Crusades-Encyclopedia. När det gäller Clemens av Alexandria är han den första att, enligt historikern James Turner Johnson, formulera en ansats till kriterierna för rättfärdigt krig, nämligen att samhälleliga värden var hotade samt att den militära insatsen auktoriserades av kejsaren. Det var också tillåtet, enligt samme Clemens, för kristna att vara soldater. Min uppsats innehåller ett stycke om detta. I övrigt hänvisar jag till Johnsons utmärkta bok The Quest for Peace för att verifiera att detta verkligen var vad Clemens menade.

Så det är långt från en enhetlig bild av kyrkofäderna som träder fram vid en närmare granskning. Till detta kommer att kristna faktiskt har observerats deltaga i den romerska arméerna långt innan kejsar Konstantin kom till makten. Mycket tyder på att det fanns en utbredd negativ inställning till arbete inom militärmakten bland kristna. Men den måste inte ha härstammat från pacifistiska övertygelser utan kan mycket väl ha haft att göra med den avgudadyrkan som påtvingades människor i statlig tjänst. Helt nyligen skrevs en längre artikel på detta tema i den katolska tidskriften Logos med rubriken Pacifists, Patriots, or Both?: Second Thoughts on Pre-Constantinian Early-Christian Attitudes toward Soldiering and War. Den går inte längre att fritt ladda ner men skicka mig ett mail så kan jag ordna en kopia.

För att sammanfatta denna punkt: Att bevisa den tidiga kyrkans pacifism låter sig inte göras med några lösryckta citat från kyrkofäderna. Nej, för detta krävs en mycket mer omfattande dokumentation av både praxis och övertygelser bland vanliga kristna samt kyrkans ledare. Och det är fullt naturligt att kyrkan vid denna tidiga tidpunkt saknar en genomreflekterad övertygelse om hur kristna ska förhålla sig till statsmakterna och om statsmaktens uppdrag när så centrala frågor som dem om Jesu natur och treenigheten avgörs först vid kyrkomötet i Nicaea år 325.

Micael påstår vidare att läran om det rättfärdiga kriget inte bygger på Bibeln. Och det är antagligen sant, åtminstone i alla sina detaljer. Mycket tillhör den allmänna uppenbarelsen vilket förstås inte gör läran mindre sann. Men en hel del går att reflektera sig fram till om man tar som utgångspunkt vad Skriften säger om överheten och dess ansvar. Jag tänker förstås främst på Rom 12-13. Men redan i 1 Mos 9 kan vi se hur Gud överlåter en dömande och straffande makt åt människan. Där står:

Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor…

Här förstår vi att det måste finnas någon slags överhet och att den utför vedergällning åt Herren. Dess uppgift är att försvara liv (och därmed ordning och upprätthålla någon slags fred). Här talas om rättfärdig anledning, det vill säga att den som straffas måste ha gjort sig skyldig till något ont. Straffet ska också vara proportionerligt till brottet: endast hans blod skall utgjutas. Vi förstår också av andra texter att det var någon ur Guds folk som utförde denna bestraffning. Man kallade inte på hedningarna för att utföra de straff som var beordrade av Herren.

När det gäller Rom 12-13 verkar Micael helt ha missförstått mig. Han skriver: ”På något sätt verkar Poulha [sic] mena att den kristnes kall att inte ta rätten i egna händer upphör när hon arbetar för staten som soldat.” Nej, det varken menar eller skriver jag i min artikel. För Micael visar dessa kapitel klart ”att det som staten sysslar med inte gäller de kristna”. Men texten säger inte det. Rom 12:19 säger: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Några verser senare får vi förklarat vem som skall utkräva denna hämnd. Och det är precis som i 1 Mos 9 ovan, nämligen överheten: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” När en kristen soldat eller polis motar ondskan ”med svärdet” tar han inte rätten i egna händer. Han utför Guds rätt. Han verkar som Guds arm i denna värld. Men gör jag samma sak som privatperson tar jag verkligen rätten i egna händer. Våldet måste utföras på uppdrag av överheten som ju i sin tur har fått uppdraget från Gud. Här ser vi dessutom en annan av kriterierna för rättfärdig våldsanvändning definieras: det måste utföras av en legitim auktoritet.

Micael skriver: ”Poluha har rätt i att vi har ingen rätt att tvinga vår granne att vända andra kinden till även om vi själva tar Jesu ickevåldsprincip på allvar.” Men det är inte detta jag skriver. Jag skriver att vi inte har rätt att vända kinden till å vår nästas vägnar. Med det menar jag, om nu detta inte är tydligt, att vi inte kan applicera Jesu uppmaning att vända andra kinden till när vi bevittnar någon annan bli angripen. Tvärtom måste jag då ingripa och bli en levande sköld mellan angripare och offer. Och som sådan kan jag behöva ta till våld för att få slut på angreppet. Är jag inte beredd att göra det älskar jag inte min nästa som kanske ligger där på golvet och blir sparkad på.

Därmed tror jag också mig ha förklarat varför våldsanvändning mot en våldsam inbrottstjuv som hotar familjen inte rimmar illa med kallelsen att älska våra fiender. I detta fall handlar det om min familjs fiende och inte bara min egen. Och vi måste göra det vi kan göra för att förhindra våld och andra orättfärdigheter mot vår nästa, i detta fall familjen (se för övrigt min kommentar Om att älska den onde mer än sin nästa). Jag måste heller inte hata tjuven för att förhindra honom från att begå ett allvarligt brott. Men fokus är förstås kärleken till familjen och min skyldighet att beskydda den. Micael skriver att Gud kan ingripa och avväpna våldsverkaren genom exorcism. Den möjligheten kanske finns men Guds ingripande kan ju inte garanteras. Så be då en bön och skrid sedan till verket. Vår tro måste fungera i praktiken och i den mån den förhindrar oss att älska vår nästa är den bara att förkasta.

Därmed har jag besvarat Micaels invändningar. Det förtjänar att noteras att han enbart kommenterar de delar av min artikel som har med Bibeltolkning och kyrkans historia att göra. Men fokus i artikeln ligger inte där. Mest handlar artikeln om hur vi ska förstå begreppet fred, om det rättfärdiga våldets begränsade ambitioner och på vilket sätt kriget på ett principiellt plan skiljer sig från de våldshandlingar som ligger oss mer nära, exempelvis det våld en polis använder. Micael ger inga svar här. Och det brukar inte pacifister göra, tyvärr.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 31 augusti 2011


  Det rättfärdiga kriget svarar mot Bibeln samt våra moraliska intuitioner

Förra veckan skrev läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd en artikel i Dagen om pacifismens nödvändighet och de kristnas ansvar. Idag svarar jag honom i Dagen. Ingen av artiklarna går att läsa på Dagens webbplats och de återfinns därför nedan.

Bäckryds text:

Mitt svar:

Krig är ett elände som tyvärr varit människans följeslagare sedan hon blev utkastad ur Edens lustgård. Genom kyrkans historia har det vid ett flertal tillfällen funnits kristna som tagit det radikala beslutet att vägra lyfta vapen för Kristi skull. Denna idéströmning har emellertid aldrig nått huvudfåran inom kristenheten som istället präglats av tänkare som Augustinus och senare Tomas av Aquino. Dessa herrar menade att krig under vissa omständigheter var rättfärdiga och därför inget en kristen borde dra sig undan. Dessa idéer har under kyrkans historia utvecklats och kallas för läran om det rättfärdiga kriget.

Läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd argumenterar passionerat för att det nu är hög tid för den kristna pacifismen att bli en del av huvudfåran. Att bära vapen är inget alternativ för en kristen. I krigets “vanvett skall en kristen icke deltaga.”

Det går att instämma i mycket av det som Bäckryd skriver. Så exempelvis menar han att kyrkan är Guds alternativa samhälle, ett tecken på vad Gud vill med hela mänskligheten. Så är det och jag önskar själv att kristenheten var mer av både salt och ljus. Vi ska också “lyda Gud mer än människor” och aldrig utföra handlingar som strider mot efterföljelsen. Uppenbart är det så. Kyrkans vapen är vidare av “en annorlunda natur”, Kristi armé strider inte med maskingevär. Jag instämmer. Guds rike kan aldrig utbredas med vapenmakt. Det är också sant, som Bäckryd skriver, att kristna aldrig i första hand är medborgare i en nationalstat. Först och främst är vi en del av kyrkan. Vi är primärt Guds folk, inte svenskar, norrmän, amerikaner och så vidare.

Men av allt detta följer inte Bäckryds slutsatser. Exempelvis skriver han att kyrkan “ska vara ett etikens vårtecken.” Sedan kommer slutsatsen: “Därför ska kristna inte bära vapen.” Här saknas det ganska många led mellan vårtecken och vapen. Detta är ett genomgående problem i Bäckryds text. Han uppehåller sig vid allmänna resonemang om kyrkan, efterföljelsen och vårt himmelska medborgarskap. Men ingenstans finner vi argument för våldets inneboende orättfärdighet eller på vilket sätt lärjungaskapet egentligen är oförenligt med soldatyrket. I en text som argumenterar för den kristna pacifismen kan dessa båda saker inte tas för givna.

En central tanke i Bäckryds text är den om att vi kristna ska peka framåt på det som skall komma. Vi ska peka på fredsriket. Men det är precis vad den gode soldaten också gör. Han försvarar sitt land och sin nästa för att fred ska vara möjligt. Krig i fredens tjänst är inte en självmotsägelse om vi förstår freden som något utöver vapenvila. För fred är ett tillstånd där rätten råder och om rätten kränks är det vår plikt att se till att den återupprättas. Som sanna fredsälskare kan vi inte nöja oss med en vapenvila om den permanentar djupa orättfärdigheter. Så kan vi exempelvis se på våra trupper i Afghanistan som om de vore på ett fredsuppdrag. De håller ondskan borta så att ett normalt liv är möjligt för människorna som bor där. Jag har svårt att tänka mig ett mer ärofyllt uppdrag. Våra soldater, kristna som okristna, är beredda att ge sina liv för sin nästa. Menar Bäckryd verkligen att de gör något klandervärt?

Detta innebär nu inte att det är kyrkan som är ute på slagfältet. Guds rike kan inte utbredas med maskingevär. Nej, för detta krävs omvända hjärtan vilket vapenmakt ej förmår göra. Ingen av dem som tror på idén om det rättfärdiga kriget menar heller att evig fred någonsin kan uppnås med vapen. Nej, vapen kan endast användas för att tillfälligt mota bort ondskan. Och detta är gott nog. Vi kan inte så stirra oss blinda på det himmelska fredsriket att vi struntar i de möjligheter vi har här och nu för verklig fred, hur kortsiktig den än må vara. Det är ju på samma sätt med polisen: den kan aldrig krossa all brottslighet för all tid, hur effektiv den än är. Men det gör ju inte polisens arbete fåfängligt eller kontraproduktivt. Att slutgiltigt övervinna ondskan ligger inte i människors händer. Däremot kan vi begränsa den.

På vilket sätt skiljer sig egentligen kriget från andra våldshandlingar som ligger oss mer nära? Borde inte en kristen vara polis heller? Borde inte en kristen någonsin använda våld, inte ens för att försvara en man som blir sparkad på? Eller sin familj från en våldsam inbrottstjuv? Bäckryd skriver att en “central del av [Jesu] efterföljelse är att inte bruka våld.” Av detta kan vi förstå att han svarar nej på ovanstående frågor. Det är konsekvent. Men det rimmar illa med vår kristna plikt att älska vår nästa. Måhända är vi kallade att vända andra kinden till om vi själva blir slagna. Men vi har ingen rätt att göra det å vår nästas vägnar. Kärleken driver oss att med alla tillåtna medel försvara dem som utsätts för en aggression.

Hur rimmar då dessa tankar med Jesu undervisning och exempel? Hans uppmaningar om att älska våra fiender och att vända andra kinden till gäller förstås. Men Jesus talar om “våra fiender” och när vi själva blir slagna. Det handlar alltså om hur vi på ett personligt plan förhåller oss till människor som gör oss illa eller förödmjukar oss. Dessa och liknande texter säger därför inget om vad en stat ska göra om den blir anfallen. Eller om min granne blir slagen. Men Jesu exempel då? Jesus använde aldrig våld och han gick lidandets väg för att försona människan med Gud. Och för oss kristna är han ju vårt stora föredöme. Samtidigt är det inte helt självklart vad det är i hans liv vi kan och ska imitera. Exempelvis gifte han sig aldrig vilket ingen tar som intäkt för att alla kristna ska leva så. Helt klart ska vi söka hans sinnelag (Fil 2:5) men det behöver inte heller det utesluta att vi tar till vapen för att försvara nästan. Vi ser också att varken Jesus eller Johannes Döparen uppmanar de soldater de möter att lägga ner sina vapen.

Paulus är tydlig med att statens uppgift är att bevara ordningen, med våld om så krävs. Överheten står i Guds tjänst som hämnare och det inte är för inte som den bär sitt svärd (Rom 13:4). Det är därför han kan uppmana oss att “inte ta rätten i egna händer” några verser tidigare. Överheten finns ju där, som Guds hämnare, för att försvara oss.

Jag menar därför att vi saknar skäl att avfärda det som kyrkan lärt genom tiderna i de frågor som har med krig och våld att göra. Läran om det rättfärdiga kriget svarar mot både Bibelns undervisning och våra moraliska intuitioner som säger oss att krig är hemskt samtidigt som ondskan i vissa extremfall måste konfronteras våldsamt. Pacifismen leder däremot fel och faktiskt till att världen blir mer fredlös.

Andra skriver om: , , , ,

den 5 juni 2011


  Om att älska den onde mer än sin nästa

Reaktionerna på Usama bin Ladins död har gjort mig rejält frustrerad på mina trossyskon. Istället för att glädjas över att en uppenbart ond människa inte längre utgör ett hot mot mänskligheten har kristna från alla schatteringar haft en mängd olika invändningar mot USA:s agerade och de följande glädjescenerna. Så lät Vatikanen meddela att en kristen aldrig jublar över någons död utan istället reflekterar över människans stora ansvar inför Gud. Den välkände amerikanske pastorn Brian McLaren menade att det var ironiskt att fira döden av en människa som själv gladdes åt att döda. Nej, det är dags att bryta våldsspiralen, skriver han. På lite närmare håll har flera brittiska biskopar yttrat sig negativt om USA:s agerande. Exempelvis säger ärkebiskopen av Canterbury att:

Obama might think ‘justice has been done’; but, despite overtones of ‘atonement’, we might reflect that vengeance isn’t necessarily the same as justice.

På ännu närmare håll har Ulf Ekman kommenterat bin Ladins död och menar att ”det alltid känns fel att glädjas över någons död”. Och han inleder sin kommentar med att distanserat säga att ”För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död”. I en Twitterdiskussion med mig använder han uttrycket ”pöbeln” om de jublande skarorna. Även i mitt eget Twitterflöde har det varit invändningar mot USA:s agerande.

Längst i sin kritik av USA går emellertid den brittiske teologen NT Wright. I en kommentar säger han:

In the present case, the ‘hero’ fired a lot of stray bullets in Iraq and Afghanistan before he got it right. What’s more, such actions invite retaliation. They only ‘work’ because the hero can shoot better than the villain; but the villain’s friends may decide on vengeance. Proper justice is designed precisely to outflank such escalation. … And what has any of this to do with something most Americans also believe, that the God of ultimate justice and truth was fully and finally revealed in the crucified Jesus of Nazareth, who taught people to love their enemies, and warned that those who take the sword will perish by the sword?

Nu över till mina kommentarer och först detta om att glädja sig över en ond människas död. Vi läser i Ordspråksboken 11:10 att ”De rättfärdigas framgång väcker glädje i staden, när de onda förgås höjs jubelrop.” Detta ord bekräftar en grundläggande och allmänmänsklig moralisk instinkt, nämligen att glädjas över de rättfärdigas framgångar och de ondas motgångar. Vi ser samma sak i Uppenbarelseboken 18:20 där vi uppmanas jubla över Guds dom över Babylon. Därför menar jag att det naturliga, och moraliskt oklanderliga, är att reservationslöst jubla över Usama bin Ladins död. Usama bin Ladin var skyldig till tusentals människors död och utgjorde ett fortsatt hot så länge han levde. Därför har Obama helt rätt när han påstår att rättvisa hade skipats. Och i detta har USA agerat som den överhet som står ”i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13:4)

Vidare är det talande att Brian McLaren jämställer glädjescenerna efter bin Ladins död med den glädje vi antar att bin Ladin själv kände efter terrorattackerna den 11/9. Att missa skillnaden tyder på en bristfällig moralisk kompass. Att glädja sig över oskyldigas död är ont, att glädja sig över den ondes död är gott enligt ovanstående resonemang. Men även den som inte håller med om det bör ändå göra åtskillnad mellan dessa båda typer av glädje. Och vi förstår av talet om att bryta våldsspiralen att det är pacifistiska influenser som fördärvat McLarens moraliska intuitioner. För både vårt förnuft, Bibeln och den kyrkliga traditionen bjuder oss att göra skillnad på rättfärdigt och orättfärdigt våld. Det senare skapar våldsspiraler, det förra stoppar dem.

När biskopen av Canterbury säger att hämnd inte nödvändigtvis är samma sak som rättvisa har han självklart rätt på ett allmänt plan. För att rättvisan ska ha sin gång krävs det att den utövas en legitim auktoritet, det som Bibeln kallar överheten. Och det är ju det som det handlar om här. Usama bin Ladin dödades inte av eller på uppdrag av anhöriga till de som dog den 11/9. Nej, jakten på bin Ladin leddes av USA:s överbefälhavare, president Obama. Men även om vi bortser från vem som bemyndigade dödsskjutningen är det svårt att förstå varför den inte skulle vara ett uttryck för rättvisa. Rättvisa som moralisk begrepp handlar ju om att straffet ska stå i proportion till brottet. Så vilket straff kunde vara mer rättvist än ett skott i pannan? Sedan måste det sägas att den amerikanska styrkan inte var ute efter att avrätta bin Ladin. Dess avsikt var att fånga honom. Däremot var de antagligen inte beredda att ta några större risker för att få med sig honom levande. Så hur man än vrider och vänder på biskopens uttalande är det svårt att se hur det gör den amerikanska aktionen rättvisa.

Men nu över till NT Wright. I citatet ovan inleder han med en kritik som liknar den som Mårten Schultz levererade härom veckan och som jag redan har kommenterat, det vill säga att verklig rättvisa förutsätter att bin Ladin hade ställts inför rätta. Intresserade bör läsa den kommentaren. Men nu är ju NT Wright inte en moralfilosof eller jurist utan i första hand en teolog. Och som sådan dessutom en de mest välrenommerade. Därför är det särskilt häpnadsväckande att hans teologiskt grundade kritik utgår från Jesu ord om att älska våra fiender (Matteus 5:44). För Jesu ord syftar ju här till hur en privatperson ska förhålla sig till sina personliga fiender. Exempelvis ska han ”vända andra kinden till”, ge sin mantel till den person som processar för att få skjortan, gå två mil med den som tvingar honom att följa med en mil i hans tjänst. En slags fiende som Jesus vill att vi ska älska skulle kunna vara den kollega som ständigt är på mig och gör mitt arbete svårt. Eller grannen som så ofta skäller ut mig för att mina träd hänger över på hans sida eller att mina maskrosor blommar av sig på hans gräsmattor. Dessa personer är (eller skulle kunna vara) mina personliga fiender. Men Usama bin Ladin var det inte. Han hade inte gjort mig personligen något ont. Men medan mina fiender inte behöver vara särskilt onda människor var Usama bin Ladin det. Han var inte min utan det godas fiende.

Ett ord som ofta använts för att kritisera dem som gladde sig åt Usama bin Ladins död är Ordsspråksbokens 24:17. Där står att vi inte ska glädja oss åt vår fiendes fall, inte jubla när han störtar omkull. Men vi såg också att Ordspråksbokens författare menar att ”när de onda förgås höjs jubelrop”. Dessa två ord blir förenliga endast om vi gör skillnad på vår personliga fiende och den onde. Vår personliga fiende behöver inte vara särskilt ond och den onde behöver inte vara vår personlige fiende. Jag menar att Jesu ord om att älska våra fiender på samma sätt inte säger något om hur vi ska förhålla oss till den onde.

NT Wright bör därför kritiseras å det allvarligaste. Han låter sin antiamerikanism påverka sin teologiska analys samt sitt moraliska omdöme. Och han gör kärleken till den onde viktigare än kärleken till nästan. För det är ju så att ett av de mest centrala buden för både kristna och judar är att vi ska älska vår nästa. Och det är detta bud, eller denna kärlek, som utgör den moraliska grunden för både polisiära och militära ingripanden. De avser att skydda oskyldiga genom att använda det våld som krävs för att avvärja hotet från angriparen. En verksam bin Ladin hade utgjort ett fortsatt hot mot oskyldiga människor. Kärleken till dessa människor krävde därför att USA, som den makt som hade möjligheten att ingripa, inte lät Usama bin Ladin fortsätta sina dödliga affärer. USA:s skyldigheter mot dessa människor var rimligen större än dess skyldighet att älska Usama bin Ladin. Detsamma borde även gälla oss övriga.

Andra kommentarer som är inne på samma spår:

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 13 maj 2011


  Rättvisa skipades när Usama bin Ladin dödades

Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar i DN att Usama bin Ladin undkom rättvisan är han förra veckan dödades av amerikansk militär. Så skriver han:

Men oavsett rättviseideal råder det samförstånd om en sak, nämligen formerna för rättvisan. En rättvis rättskipning ställer upp vissa processuella krav. Vi har rättegångar, vi förutsätter oskuld och vi utser neutrala domare.

Han menar också att reaktionerna på bin Ladins död uppvisar den slags primitivitet som nöjer sig med omedelbar vedergällning. I vår kulturs rättviseuppfattning är en fundamental beståndsdel ”att sträva efter att upprätthålla rättsstatens spelregler även när det är som svårast.” Vidare:

Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas. Nürnberg-rättegångarna och Rwandatribunalen byggde på tanken att även om brottslingen är en massmördare, och även om skuldfrågan är uppenbar, så kräver rättvisan mer än ett skott i pannan. Den kräver också en procedur; ett koppel som håller tillbaka besten som finns inom alla.

Med all respekt för Schultz rättsliga kunnande måste jag ändå säga att han har fel på alla punkter. För det första existerar rättsprocessen för att säkerställa en korrekt dom. Så domslutet är målet. Rättsprocessen är medlet och inget självändamål. Men Schultz gör processen till det centrala för rättskipningen. Detta är bakvänt.

För det andra behövde skuldfrågan inte utredas i fallet med Usama bin Ladin. Att förutsätta hans oskuld och utse neutrala domare var inte bara praktiskt omöjligt utan hade även varit att göra parodi på rättvisan. En rättegång mot Usama bin Ladin skulle vidare ha utsatt alla människor i hans omgivning för ett stort säkerhetshot. Hans anhängare drar sig som bekant inte för något för att uppnå sina mål.

För det tredje jämför Schultz också med Nürnbergrättegångarna som ju ställde massmördare inför rätta, fann dem skyldiga och sedan hängde dem. Något liknande hade förstås varit ett önskvärt scenario. Usama bin Ladin borde ha fått möta de anhöriga till alla de människor han dödat och sedan dömts till döden. Skillnaden är bara att Tyskland kapitulerade ovillkorligt och lade ner sina vapen. Med de förutsättningarna fanns det en möjlighet för någon form av rättsapparat att fungera. Men Usama bin Ladin och al Qaida hade och har inte gett upp. De fortsätter kriget mot västvärlden och bin Ladin ledde dem till sin död förra veckan.

När Saddam Hussein ställdes inför rätta blev rättegången ett rent spektakel. Saddam höll långa tal som inte hade med anklagelserna att göra. Och oron var stor att människor skulle inspireras av honom och ta till vapen för att antingen rädda honom eller orsaka kaos i landet. Det framkom heller inget nytt under den rättegången som på något sätt förändrade bilden av Saddam Hussein. Han var och förblev en brutal diktator och rättegången gjorde varken från eller till för att utreda hans brott. Som jag skrev om den rättegången: det verkar finnas gränser för hur stora brott som ett domstolsväsende kan hantera.

Mårten Schultz må vara juridikprofessor men hans uppfattningar och resonemang inger inte respekt. Att mena att Usama bin Ladin undgick rättvisan för att han aldrig ställdes inför rätta visar på en trasig moralisk kompass. Rättvisa är ju trots allt främst ett moralisk begrepp som innebär att straff och belöning utdelas i proportion till handlingen. Så sanktionen är uppenbart primär för rättskipningen. Och att fira att rättvisan på detta sätt hann i kapp Usama bin Ladin är inte primitivt. Nej, det är en moraliskt sund reaktion på att en ond människa inte längre utgör ett hot mot oss.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 15 december 2010


  Den sanna religionen och våldet

Josef Bengtson kommenterar idag Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen där hon skriver ”Med sann religion har våldsdåd inget att göra.” Jag delar hans kritik av detta påstående: har alla våldsdåd i Gamla testamentet inget med ”sann religion” att göra? Det är också problematiskt att försvara religion i största allmänhet. Sandlunds ledare blir till ett försvar av tesen att islam egentligen är en fredens religion; det våld som utövas av några av dess efterföljare idag och utövades av självaste Muhammed hade inget med islam att göra. För mer om detta stora ämne rekommenderar jag samtalet mellan Robert Spencer och Peter Kreeft som jag länkade till härom veckan.

Så långt allt bra med Josef Bengtsons inlägg. Men det visar sig att han har problem med vad ”sann religion” skulle vara. Det Sandlund menar är antagligen en verklig religion, till skillnad från sekteristiska uttryck och andliga rörelser som kommer och går. På så sätt kan islam betraktas som en sann religion. Ett annat sätt att förstå ”sann religion” är att det är en religion som är sann, det vill säga en världsbild med tillhörande moral och ritual som överensstämmer med verkligheten. Sanningen består ju i en ”överensstämmelse mellan tingen och intellektet” för att citera Tomas av Aquino. Sett på detta vis blir islam en, åtminstone delvis men ack så centralt, falsk religion. Främst har detta att göra med att islam tar avstånd från Kristus om Gud men det handlar också om gudsbild.

Istället för att utröna vad som är sann religion och om denna någonsin kan ha något att göra med våldsdåd menar Josef Bengtson att den intressanta frågan är: ”Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred?” Ja, den frågan må förstås vara ”intressant” men viktigare för att bestämma våra övertygelsers värde borde ändå vara hur pass väl de överensstämmer med verkligheten. En sann övertygelse är något att ha, en falsk bör förkastas. Det är ju också så att det endast är med sanningen överensstämmande övertygelser som leder till en varaktig och verklig fred. Sanningen skall göra er fria, som någon sa. Om vi värderar övertygelser i ljuset av deras instrumentella värde, alltså vilket nytta vi har av dem, får vi ett samhälle där pk-normen styr. Det blir exempelvis en ”lögn” att alla dagens terrorister är muslimer eftersom en sådan uppfattning uppfattas skapa osämja och öka islamofobin. Även om det påståendet är sant.

Men starkast reagerar jag ändå mot följande stycke i Josef Bengtsons text:

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning.

Det är väl tur att Josef Bengtson skriver att allt våld ”kanske” har att göra med bristande tålamod. För påståendet vore annars fullständigt falskt. Nu är det bara kanske falskt. För det var Neville Chamberlains tålamod med Hitler som gjorde att Europa och även hela världen drogs in i krig. En snabb och kraftfull reaktion mot Tysklands upprustning från England och Frankrike hade förhindrat miljoners död. Det satt tyvärr för många med Josef Bengtsons övertygelser i den brittiska regeringen. För det våld som förhindrar orättens utbredning handlar inte om att ta ”makten och hämnden i egna händer”, det är att utföra Guds uppdrag.

Som teologiskt stöd för sin uppfattning citerar Josef Bengtson Rom 12:19 där Paulus skriver: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Men redan några verser senare skriver Paulus om vem som är Guds hämnare här och nu: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” Så överheten är alltså Guds hämnare och dess uppgift är att se till att Guds vrede drabbar de onda. Med svärdet om så krävs. Jag har väldigt svårt att förstå hur pacifister som tror sig få stöd av Paulus i Rom 12 glömmer att läsa vidare över kapitelgränsen.

Josef Bengtson pekar också på Jesu liv och att vi kristna är kallade att gå i hans efterföljd. Men, som jag skrev om för några veckor sedan, ska vi då heller inte gifta oss? Nej, efterföljelse handlar om att likna Jesus till sinnet och utifrån hans undervisning men också hela Bibelns undervisning söka hans vilja för våra liv. När vi gör det kommer vi inte att bli pacifister utan glödande kämpar för kärlek, sanning och rättvisa. Vi kommer att hata det onda och självklart och med passion försvara dem som utsätts för orätter, med svärdet om så krävs.

Andra skriver om: , , , , , , , , ,

den 11 december 2010


  Wikileaks bör stoppas!

Wikileaks är på tapeten nu. Många känner sig manade att försvara Julian Assange (och övriga bakom Wikileaks). Kanske är det så att åtalet mot honom för sexuella övergrepp saknar grund. Och då kan Sveriges agerande rätteligen kritiseras. Men försvaret för Assange går längre än så. Så skriver Pekka Mellergård, rektor på Örebro Missionsskola, i Dagen igår:

Makt sätts bakom myndighetsorden, en makt som är så stark och hotfull att företag som Amazon, Paypal, Visa och Mastercard säger upp sina avtal med Wikileaks. Det är precis så som kinesiska myndigheter brukar agera när de vill få tyst på någon obekväm röst. Såvida man inte fängslar dem direkt. Däremot hör man aldrig en kinesisk politiker offentligt uppmana till att avliva oliktänkande, i motsats till vad två nordamerikanska toppolitiker gjort den senaste veckan.

Här jämförs alltså USA:s beteende med Kinas, ja Mellergård menar till och med att USA:s agerande är värre. En av de toppolitiker Mellergård refererar till är Sarah Palin som på sin Facebook-sida den 29/11 skrev: ”Why was [Assange] not pursued with the same urgency we pursue al Qaeda and Taliban leaders?” Två saker måste sägas: för det första innehåller hennes text ingen uppmaning att avliva Assange. Och för det andra må Sarah Palin vara en toppolitiker men hon saknar ändå reellt inflytande över den amerikanska administrationens agerande. När vi därför bedömer USA:s agerande är det av mindre vikt vad Sarah Palin skriver på Facebook. Vilken den andra toppolitikern är vet jag inte. Men bara det att Mellergård refererar till Sarah Palins uttalande visar på dåligt omdöme.

Vidare haltar jämförelsen med Kina betänkligt. I Kinas fall handlar det om att regimkritiker tystas ned, oavsett kritik och formen för kritiken. I fallet med Wikileaks har Julian Assange och hans folk offentliggjort hundratusentals sekretessbelagda dokument som direkt har utsatt människor för livsfara och mycket väl kan ge USA:s fiender välbehövliga underrättelser. Så Assange är ingen regimkritiker i största allmänhet.

Det hade varit en sak om de offentliggjorda dokumenten enbart visade på förbrytelser från USA sida. Den typen av läckor behövs. Men Wikileaks läcker mycket mer än så. Deras agerande har utsatt många afghanska informatörer för livsfara eftersom deras namn fanns med i de läckta dokumenten. Det är ju också så att USA befinner sig i två krig, i Irak och Afghanistan. Att som Assange då utan urskillning läcka hundratusentals hemliga dokument är inte bara oansvarigt, det är en fientlig handling mot USA. Och vad vi än tycker om USA måste vi komma ihåg att Sverige står på USA:s sida i kampen mot talibanerna i Afghanistan. Det som drabbar USA där drabbar även våra trupper. I fallet med ”Cablegate” skapar läckan oro i Mellanöstern sedan det kommit ut att flera länder där önskade att USA tog i med hårdhandskarna mot Iran. Detta är information som har delgivits i förtrolighet och som inte borde ha kommit ut.

Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigrid och bloggaren Mary X Jensen skriver idag en Brännpunktsartikel på ett liknande tema. Sverige bör vara det fria ordets försvarare, menar de. Samma dag skriver statsvetaren Hans Agné även han en Brännpunktsartikel där budskapet är att öppenhet är bra för freden och att Sverige därför borde skydda Wikileaks. Även broderskaparen och statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit på samma tema (”synlighet civiliserar”).

Det gemensamma med Wikileaks anhängare är att de inte verkar förstå att det finns verklig ondska i världen. Det pågår krig mot al Qaida, talibaner och andra terrorgrupper. Och läget med Iran är ytterst spänt. Bryr sig någon av dessa herrar (och damer) om hur det går i dessa krig och konflikter? Deras engagemang verkar minst sagt missriktat.

Till alla dem som tjatar om yttrandefrihetens primat vill jag bara säga: ponera att Julian Assange hade levt på 40-talet och 1944 kommit över dokument som visade var de allierade skulle landstiga i Frankrike. Jag är övertygad om att de inte skulle ha uppskattat om han läckt den informationen till tyskarna.

Andra skriver om: , , , , , , , ,

den 27 november 2010


  Orsaken till konflikten i Mellanöstern (II)

En nyligen gjord opinionsundersökning i Västbanken och Gaza visar att endast 23 procent av palestinierna menar att Israel har en permanent rätt att existera:

Och en majoritet, 58 procent, menar att beväpnad kamp är vägen framåt:

55 procent önskar att en framtida palestinsk stat ska bygga på sharia-lagar:

Som jag skrivit tidigare: så länge en majoritet av palestinierna menar att Israel borde upphöra att existera är chanserna för fred minimala.

854 palestinier har intervjuats. Felmarginalen är tre procent.

Andra skriver om: , , , , , , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »