- basun - https://basun.poluha.se -

Det rättfärdiga kriget svarar mot Bibeln samt våra moraliska intuitioner

Förra veckan skrev läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd en artikel i Dagen om pacifismens nödvändighet och de kristnas ansvar. Idag svarar jag honom i Dagen. Ingen av artiklarna går att läsa på Dagens webbplats och de återfinns därför nedan.

Bäckryds text:

[1]

Mitt svar:

Krig är ett elände som tyvärr varit människans följeslagare sedan hon blev utkastad ur Edens lustgård. Genom kyrkans historia har det vid ett flertal tillfällen funnits kristna som tagit det radikala beslutet att vägra lyfta vapen för Kristi skull. Denna idéströmning har emellertid aldrig nått huvudfåran inom kristenheten som istället präglats av tänkare som Augustinus och senare Tomas av Aquino. Dessa herrar menade att krig under vissa omständigheter var rättfärdiga och därför inget en kristen borde dra sig undan. Dessa idéer har under kyrkans historia utvecklats och kallas för läran om det rättfärdiga kriget.

Läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd argumenterar passionerat för att det nu är hög tid för den kristna pacifismen att bli en del av huvudfåran. Att bära vapen är inget alternativ för en kristen. I krigets “vanvett skall en kristen icke deltaga.”

Det går att instämma i mycket av det som Bäckryd skriver. Så exempelvis menar han att kyrkan är Guds alternativa samhälle, ett tecken på vad Gud vill med hela mänskligheten. Så är det och jag önskar själv att kristenheten var mer av både salt och ljus. Vi ska också “lyda Gud mer än människor” och aldrig utföra handlingar som strider mot efterföljelsen. Uppenbart är det så. Kyrkans vapen är vidare av “en annorlunda natur”, Kristi armé strider inte med maskingevär. Jag instämmer. Guds rike kan aldrig utbredas med vapenmakt. Det är också sant, som Bäckryd skriver, att kristna aldrig i första hand är medborgare i en nationalstat. Först och främst är vi en del av kyrkan. Vi är primärt Guds folk, inte svenskar, norrmän, amerikaner och så vidare.

Men av allt detta följer inte Bäckryds slutsatser. Exempelvis skriver han att kyrkan “ska vara ett etikens vårtecken.” Sedan kommer slutsatsen: “Därför ska kristna inte bära vapen.” Här saknas det ganska många led mellan vårtecken och vapen. Detta är ett genomgående problem i Bäckryds text. Han uppehåller sig vid allmänna resonemang om kyrkan, efterföljelsen och vårt himmelska medborgarskap. Men ingenstans finner vi argument för våldets inneboende orättfärdighet eller på vilket sätt lärjungaskapet egentligen är oförenligt med soldatyrket. I en text som argumenterar för den kristna pacifismen kan dessa båda saker inte tas för givna.

En central tanke i Bäckryds text är den om att vi kristna ska peka framåt på det som skall komma. Vi ska peka på fredsriket. Men det är precis vad den gode soldaten också gör. Han försvarar sitt land och sin nästa för att fred ska vara möjligt. Krig i fredens tjänst är inte en självmotsägelse om vi förstår freden som något utöver vapenvila. För fred är ett tillstånd där rätten råder och om rätten kränks är det vår plikt att se till att den återupprättas. Som sanna fredsälskare kan vi inte nöja oss med en vapenvila om den permanentar djupa orättfärdigheter. Så kan vi exempelvis se på våra trupper i Afghanistan som om de vore på ett fredsuppdrag. De håller ondskan borta så att ett normalt liv är möjligt för människorna som bor där. Jag har svårt att tänka mig ett mer ärofyllt uppdrag. Våra soldater, kristna som okristna, är beredda att ge sina liv för sin nästa. Menar Bäckryd verkligen att de gör något klandervärt?

Detta innebär nu inte att det är kyrkan som är ute på slagfältet. Guds rike kan inte utbredas med maskingevär. Nej, för detta krävs omvända hjärtan vilket vapenmakt ej förmår göra. Ingen av dem som tror på idén om det rättfärdiga kriget menar heller att evig fred någonsin kan uppnås med vapen. Nej, vapen kan endast användas för att tillfälligt mota bort ondskan. Och detta är gott nog. Vi kan inte så stirra oss blinda på det himmelska fredsriket att vi struntar i de möjligheter vi har här och nu för verklig fred, hur kortsiktig den än må vara. Det är ju på samma sätt med polisen: den kan aldrig krossa all brottslighet för all tid, hur effektiv den än är. Men det gör ju inte polisens arbete fåfängligt eller kontraproduktivt. Att slutgiltigt övervinna ondskan ligger inte i människors händer. Däremot kan vi begränsa den.

På vilket sätt skiljer sig egentligen kriget från andra våldshandlingar som ligger oss mer nära? Borde inte en kristen vara polis heller? Borde inte en kristen någonsin använda våld, inte ens för att försvara en man som blir sparkad på? Eller sin familj från en våldsam inbrottstjuv? Bäckryd skriver att en “central del av [Jesu] efterföljelse är att inte bruka våld.” Av detta kan vi förstå att han svarar nej på ovanstående frågor. Det är konsekvent. Men det rimmar illa med vår kristna plikt att älska vår nästa. Måhända är vi kallade att vända andra kinden till om vi själva blir slagna. Men vi har ingen rätt att göra det å vår nästas vägnar. Kärleken driver oss att med alla tillåtna medel försvara dem som utsätts för en aggression.

Hur rimmar då dessa tankar med Jesu undervisning och exempel? Hans uppmaningar om att älska våra fiender och att vända andra kinden till gäller förstås. Men Jesus talar om “våra fiender” och när vi själva blir slagna. Det handlar alltså om hur vi på ett personligt plan förhåller oss till människor som gör oss illa eller förödmjukar oss. Dessa och liknande texter säger därför inget om vad en stat ska göra om den blir anfallen. Eller om min granne blir slagen. Men Jesu exempel då? Jesus använde aldrig våld och han gick lidandets väg för att försona människan med Gud. Och för oss kristna är han ju vårt stora föredöme. Samtidigt är det inte helt självklart vad det är i hans liv vi kan och ska imitera. Exempelvis gifte han sig aldrig vilket ingen tar som intäkt för att alla kristna ska leva så. Helt klart ska vi söka hans sinnelag (Fil 2:5) men det behöver inte heller det utesluta att vi tar till vapen för att försvara nästan. Vi ser också att varken Jesus eller Johannes Döparen uppmanar de soldater de möter att lägga ner sina vapen.

Paulus är tydlig med att statens uppgift är att bevara ordningen, med våld om så krävs. Överheten står i Guds tjänst som hämnare och det inte är för inte som den bär sitt svärd (Rom 13:4). Det är därför han kan uppmana oss att “inte ta rätten i egna händer” några verser tidigare. Överheten finns ju där, som Guds hämnare, för att försvara oss.

Jag menar därför att vi saknar skäl att avfärda det som kyrkan lärt genom tiderna i de frågor som har med krig och våld att göra. Läran om det rättfärdiga kriget svarar mot både Bibelns undervisning och våra moraliska intuitioner som säger oss att krig är hemskt samtidigt som ondskan i vissa extremfall måste konfronteras våldsamt. Pacifismen leder däremot fel och faktiskt till att världen blir mer fredlös.

Andra skriver om: krig [2], pacifism [3], rättfärdigt krig [4], kristenheten [5], Jesu exempel [6]

10 kommentarer (Öppna | Stäng)

10 kommentarer Till "Det rättfärdiga kriget svarar mot Bibeln samt våra moraliska intuitioner"

#1 Kommentera Av Stefan På 01 september 2011 @ 15:14

Börjar nästan tröttna på att hålla med dig så mycket 🙂 och med risk för att bli negativ så kan jag när jag ser artiklarna som du brukar referera till inte låta bli att reagera på hur mycket verklighetsfrånvänt flummande som finns där ute. Hoppas han svarar på detta och jag är mycket nyfiken i så fall på vad han har att säga på frågan om han anser att kristna inte kan vara poliser. I logikens namn kan man som kristen ju, som du skriver, i så fall inte vara polis eftersom man då använder vapenvåld.

Utöver den kritiken som du tar upp skulle jag även vilja lägga till ett annat perspektiv. Det skulle vara intressant att veta hur Emanueal Bäckryd definierar ordet pacifist och hur konsekvent han är i sitt antivåldsbudskap.

Anser man att våld är fel i alla lägen (vilket man i logikens namn bör göra man man inte ens medger en människa rätt att använda våld för att försvara ett liv), då kan man väl knappast heller vara pacifist om man anser att våld är ok så länge någon annan utför själva våldshandlingen. Eller menar E Bäckryd att man som kristen kan förespråka våld så länge det är någon annan som utför det smutsiga jobbet som i så fall behöver göras. (Ett sådant synsätt är både logiskt ohållbart och ligger långt ifrån den bilden som åtminstone jag har av hur en kristen ska agera). I annat fall kan man inte ens vara för att polisen existerar om man kallar sig pacifist och är motståndare till allt våld.

Extra absurt blir detta om man tänker på att hela vårt samhälle ytterst sett bygger på våld. Hela statsmakten och alla dess lagar upprätthålls med hjälp av våld. D v s om en medborgare inte respekterar landets lagar och vägrar rätta sig kommer polisen förr eller senare med hjälp av våld att gripa denne sedan kommer rättsväsendet att med våld om så krävs se till att människan ifråga får ett straff. Den enda ideologiska grupp i hela samhället som inte i någon grad ställer upp på detta är anarkisterna.

Således kan jag bara tänka ut tre alternativ. Hjälp mig om jag har missat något.
1. E Bäckryd är anarkist.
2. E Bäckryd är egentligen för vapenvåld så länge det är någon annan som utför handlingen åt honom. D v s som kristen kan man förespråka, beställa och betala för våld så länge det är någon annan som gör själva jobbet (Frågan är dock hur pacifistisk en sådan inställning är)
3. E Bäckryd har inte tänkt igenom sin hållning gentemot hur han ser på våld och hans benämning av sig själv som pacifist är i själva verket felaktig.

#2 Pingback Av Orättfärdiga rättfärdiga krig « Hela Pingsten På 01 september 2011 @ 17:30

[…] en vecka tidigare och argumenterar för läran om det rättfärdiga kriget (texten finns även här). Dock innehåller Pulhas resonemang ett par svagheter och bristfälliga […]

#3 Kommentera Av micael grenholm På 01 september 2011 @ 17:32

Hej Pelle! Jag har krivit en respons på din text här: [7]

Gud välsigne dig!

Micael Grenholm

#4 Kommentera Av pelle På 01 september 2011 @ 23:54

Tack Stefan!

Bäckryd beskriver en ”kristen pacifism”. Om du följer länken till Helapingsten (från Micael ovan) ser du lite hur de tänker, dessa kristna pacifister. Ingen större klarhet utlovas. De tar inte avstånd från våld öht men menar att kristna inte har rätt att ta till vapen. Så Bäckryd skulle antagligen välja alternativ 2. Men rätt svar är med största sannolikhet alternativ 3.

#5 Kommentera Av pelle På 01 september 2011 @ 23:55

Hej Micael. Jag hoppas återkomma med ett svar på din kommentar.

#6 Kommentera Av Levi Hägggkvist På 02 september 2011 @ 11:05

Hej Pelle! Även jag skrev ner några tankar. Ser nu att det i mycket liknar Micaels. 🙂

Allt gott!

/Levi

#7 Kommentera Av micael grenholm På 02 september 2011 @ 15:41

Ledsen om det är oklart hur jag tänker men jag tar avstånd från våld överhuvudtaget och anser i likhet med de tidiga kristna såsom Tertullianus och Justinus Martyren att en kristen därför inte kan engagera sig inom staten, varken som politiker eller soldat/polis. Jag har skrivit utförligt om kristen pacifism här: [8]

#8 Kommentera Av Arne Strand. På 11 juni 2012 @ 21:23

Det rättfärdiga Kriget ur Svensk-Kristen Synvinkel.
läs alla kommentarer och begrunda.

[9]

Arne Strand.

#9 Kommentera Av Arne Strand. På 12 juni 2012 @ 7:29

Nr 7.

Liksom tron utan gärningar är Död,
så är också Kärleken utan gärningar Död.

Eder uppfattning strider ju mot Bibelns begrepp om Fåraherden som Giver/Offrar sitt liv för Fåren.

Konung David var en Konung efter Guds hjärta,
en som Riskerade sitt liv för Fåren,
och det Davidiska Konungadömet är evigt i Kristus.

Nej – !!!.
enligt mitt förmenande så har Pacifism ingenting med Kärlek att göra,
som jesus säger –

En God herde giver sitt liv för Fåren,
men den som är hyrd frågar inte efter fåren,
en sådan är Pacifisten.

I Korthet.

#10 Kommentera Av Arne Strand. På 12 juni 2012 @ 12:00

Nr 7. Pacifismen avslöjad i sin Villfarelse !.

Jakobs Brev kap.2.

14. Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro,
men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?
>Matt. 7:21 f. 21:30. Rom. 6:1 f. Gal. 5:6.
15. Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och
vore utan mat för dagen
>Luk. 3:11.
16. och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig
varmt, och ät dig mätt» — vartill gagnade detta, såframt han
icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?
>1 Joh. 3:17 f.
17. Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig
gärningar.

Vidare Heter det –

” Neka inte den behövande din hjälp om det står i din Makt att giva den ” !.

Jag menar dock inte att man skall hjälpa,
Vem som helst i vad som helst,
det måste ske i rättfärdighet.

Skall nr 7 om denne utsätts för grov misshandel, och någon person i närheten vill ingripa till nr 7s försvar,
skall då Nr 7 säga vederbörande att inte så göra.

Jag är övertygad om att Nr 7 har en hel del att ta itu med vad gäller denne själv.

Vi är ju som NT säger –

” Pliktig att giva våra liv för Bröderna ” !.

Arne Strand.