Skip to main content.

den 14 juli 2013


  Fallet Savita Halappanavar och liberaliseringen av Irlands abortlagar

Ledarskribenten Siri Steijer på Svenska Dagbladet kommenterade häromdagen Irlands nya abortlag med att den är ett steg i rätt riktning. Med hennes ord:

Diskussionen om abort aktualiserades efter att en 31-årig kvinna förra året dog av blodförgiftning efter att ha förvägrats abort innan ett förutsett missfall. Den nya lagen skyddar nu förhoppningsvis andra kvinnor från detta öde. Ett steg i rätt riktning alltså, om än ett mycket litet sådant.

Påståendet att den 31-åriga kvinnan dog ”efter att ha förvägrats abort” är missledande. Sant är att den 31-åriga indiska kvinnan Savita Halappanavar, när hon misstänkte att fostret var dött eller illa skadat, nekades en abort eftersom fostret då fortfarande levde. Det fanns då ingen diagnos som visade på att kvinnans liv var hotat. En dag senare, när hennes tillstånd hade försämrats och läkaren konstaterat att hon led av blodförgiftning, beslutade läkaren om abort men då var missfallet redan ett faktum och ingen abort behövde utföras. Kvinnan fick medicin mot blodförgiftningen men dog tragiskt fem dagar senare.

Kanske hade Savita Halappanavar levt idag om hennes begäran om abort hade accepterats. Men vi vet inte det. För det kan också vara så att hon redan var så pass sjuk att aborten inte hade hjälpt henne. Medicinerna borde vidare ha rått bot på blodförgiftningen. Vi talar också om en tidsrymd på endast en dag mellan hennes önskan att sätta igång värkarna och tidpunkten för missfallet. Sammantaget handlar därför hennes dödsfall om en mängd olika faktorer som olyckligt samverkade. Den nekade aborten är en sådan faktor. Att hon inte direkt fick diagnosen blodförgiftning en annan. Och att medicinen inte verkade som den skulle en tredje. Uppföljningen av kvinnan under dessa kritiska dagar verkar inte heller ha varit den bästa.

Skulle då den nya lagen ha hjälpt Savita Halappanavar? Antagligen inte. Redan idag tillåts ju aborter om kvinnans liv är i fara, vilket detta fall också visar. Läkaren beslutade om abort så fort hon fick klart för sig att Savita Halappanavar led av blodförgiftning. Även med den nya lagen krävs vidare att en läkare bedömer kvinnans graviditet som livshotande. Och som vi sett kan läkare göra felaktiga bedömningar, ett faktum som lagar inte råder över.

Att Irland har den lägsta mödradödligheten i världen (se Global Gender Gap Report 2009, s. 47) tyder även det på att kvinnans dödsfall snarare berodde på ett olycksfall i arbetet än på ett systemfel.

Av alla dessa skäl är det många irländare som drar slutsatsen att syftet med den nya lagen inte alls handlar om att värna kvinnors liv. Snarare handlar det om att påbörja en liberalisering av abortlagarna som kommer att leda till att fler ofödda människor dödas i moderlivet. Savita Halappanavars död används av abortförespråkarna som en bricka i ett större spel om makten över den oföddes liv. Abortförespråkare uttrycker det inte så förstås. De säger att det snarare handlar om makten över kvinnans kropp. Men den ofödde lever i kvinnans kropp utan att vara en del av henne. Den är inget organ utan ett eget liv, en egen människa. Därför kan inte abortfrågan reduceras till en fråga om kvinnans kropp. Det handlar om ytterligare en kropp. Och det är makten över den kroppen, fostrets kropp, som abortförespråkarna vill ge den enskilda gravida kvinnan. Hon ska bestämma om den ofödde ska dö eller få leva.

Låt oss åtminstone tala klarspråk. Det skulle kunna bli en startpunkt för ett mer konstruktivt samtal om aborträtten, dess begränsningar och de moraliska grunderna för olika veckogränser.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 20 februari 2013


  Dagen problematiserar när tydlighet behövs

Stefan Gustavsson kommenterar i gårdagens Dagen ledarartikeln från den 8/2 om aborter (som även jag kommenterat). Han önskar ett förtydligande från Dagen om vad de menar med en nollvision när de samtidigt skriver om abort som ”en möjlighet som ibland måste utnyttjas”.

Redaktionen svarar i samma tidning. De skriver:

Syftet skulle vara att vrida klockan tillbaka från att se abort som en oomtvistad och självklar rättighet för kvinnan att bestämma över sin egen kropp till en yttersta möjlighet när alla andra dörrar är stängda, där hänsyn också tas till de två andra inblandade individerna, det väntade barnet och den blivande fadern.

Vän av ordning måste undra hur detta förtydligar redaktionens position. Redaktionen vill alltså vrida tillbaka klockan trots att de i sin tidigare artikel menade att det inte vore realistiskt att göra just det, åtminstone inte till läget innan 1974. Här skriver de visserligen om attityder, då om lagstiftning. Men kan attityder förändras, kan även lagar göra det. Och i båda fallen är det som behövs ett tydligt budskap om aborternas hemska verklighet och moraliska haveri.

Viktigare är deras skrivning om aborten som ”en yttersta möjlighet när alla andra dörrar är stängda”. Detta skulle kunna förstås som att de önskar ett förbud mot aborter i alla fall där moderns liv inte är hotat av graviditeten (och där både moderns och barnets liv inte går att rädda). För när är annars alla andra dörrar stängda? Mycket mer totalt kan ett sådant abortförbud inte bli.

Men så skriver de:

Alternativet, att arbeta för ett totalförbud mot alla aborter, är en politisk och opinionsmässig orimlighet. Vad värre är, det är också en humanitär omöjlighet. Såväl historisk som nutida erfarenhet visar att abortförbud inte hindrar att aborter genomförs men med metoder som leder till stort mänskligt lidande.

Låt oss vara klara med vad ett totalförbud innebär. Inte någonstans innebär det att lagen skyddar fostret på bekostnad av moderns liv. Detta gäller även bland katoliker, som är dem med den mest principfasta hållningen här. Om moderns liv hotas av graviditeten och andra möjligheter inte är tillgängliga, som exempelvis ett akut kejsarsnitt, får en för kvinnan livsräddande operation utföras även fast den innebär fostrets död. Mig veterligen är detta tillåtet i alla världens länder, så även på Malta och Irland. Ingen verkar för ett mer totalt förbud än så.

Nå, detta var kanske en parentes. Min poäng är om aborter endast ska vara en ”yttersta möjlighet när alla andra dörrar är stängda” vore den logiska konsekvensen just ett totalförbud, något som Dagen i nästa stycke kallar en orimlighet. Behovet av ett förtydligande kvarstår alltså.

Redaktionen menar också att ett abortförbud vore en ”humanitär omöjlighet” eftersom ett förbud inte förhindrar att aborter genomförs utan bara ökar kvinnors lidande. Ändå önskade samma redaktion för en vecka sedan ett politiskt initiativ om våra generösa abortgränser som ju, väl implementerade, skulle innebära en skärpning av vårt existerande abortförbud från den 22:a graviditetsveckan. Tydligen kan ett abortförbud ha effekter på aborttalen, trots allt. Och ja, Sverige har alltså ett effektivt abortförbud redan idag. Att det är effektivt beror nu inte bara på lagen utan på människors attityder till livet i moderns mage. Och det är därför dessa attityder måste förändras för att på sikt göra en lagförändring möjlig men också effektiv. Här hjälper det inte att Dagen talar om aborten som en möjlighet. Snarare borde de tala om dess omöjlighet.

Dagens svar andas hastverk både till innehåll och språk. Stefan Gustavsson men framförallt frågan i sig förtjänar något bättre. Det är dags för Dagen att ta sig en rejäl funderare.

Läs även vad andra om , , , , .

den 14 februari 2013


  Om nödvändiga och otillräckliga chocker

I dagens Dagen läser vi om Sofia Camnerin som är biträdande kyrkoledare i Gemensam Framtid. Hon tycker att kyrkorna borde vara bättre på att samtala om livets helighet. Och hon tycker det var chockerande att barnmorskans första fråga till henne var om hon tänkte behålla barnet. Samtidigt vill hon inte att samfundet stödjer Ja till Livet. Hon efterlyser istället en rörelse som tar parti för människovärdet i vidare mening så att även globala rättvisefrågor inkluderas. Hon säger:

Exploateringen handlar om allt liv, även om de barn som föds och till exempel säljs som slavar. Det är lika förfärligt som att vi har så hög abortstatistik i Sverige.

Hennes inställning är lika typisk som den är inkonsekvent. Å ena sidan chockeras hon över den svenska vårdens institutionaliserade förakt för fostret, å den andra räcker det att samtala om livets helighet för att bemöta detta. Och hon vill inte att samfundet stödjer Ja till Livet för att de inte även engagerar sig mot människohandel. Men även om de inte, enligt Camnerin, gör tillräckligt mycket vore det ju i sin ordning att stödja dem om det som de gör är gott och nödvändigt.

Jag kan bara konstatera att hon inte verkar ha chockerats tillräckligt. Hon kanske borde se några bilder?

Andreas Sundström kommenterar samma artikel: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar (och abortfrågan är inget undantag).

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 10 februari 2013


  Dagen, Ja till Livet och abortfrågan

Tidningen Dagen beredde i fredags abortfrågan stort utrymme. Hela fem sidor inklusive en ledare ägnades åt frågan. Och det är ju bra. Med tidningen Dagens ståndpunkt, att en abort dödar en människa, borde det vara självklart att ett så stort utsläckande av människoliv (cirka 100 om dagen i Sverige) förtjänar uppmärksamhet. Men artiklarna gjorde mig bedrövad och jag vill här gå igenom varför.

I den osignerade ledarartikeln skriver man följande:

För Dagen, liksom för stora delar av svenska folket, var det länge en självklarhet med ett tydligt motstånd mot fri abort. Att i vår tid tänka sig att klockan skulle kunna vridas tillbaka till det läge som rådde före riksdagens beslut 1974, när kravet på läkarintyg före abort avskaffades, är knappast realistiskt. Det hindrar inte att den principiella inställningen är densamma. För trafikdöd har en nollvision vunnit allmän acceptans trots att alla vet att den är omöjlig att uppnå hur säkra bilar och vägar som än konstrueras. På samma vis skulle allmänhet och politiker kunna arbeta för en nollvision för aborter.

Detta stycke är sorgligt på många sätt. För det första medger tidningen att de inte längre är motståndare till den fria aborten. Här går de alltså samma väg som Kristdemokraterna (och även Ja till Livet, mer om det senare). Man lyfter först upp fostrets människovärde och talar om det som en individ att ta hänsyn till. För att sedan rycka på axlarna åt en lagstiftning som gör fostret helt rättslös under sina första 18 levnadsveckor och som därför, för sin själva överlevnad, är helt utlämnad åt den omgivande familjens välvilja.

För det andra accepterar tidningen den fria aborten av en anledning som endast har med politik att göra, nämligen om det är realistiskt att idag få gehör för en lagförändring som skulle avskaffa den fria aborten. Politik är förvisso viktigt. Men en tidnings uppdrag, så särskilt Dagens, är ju så mycket större än att lägga fram förslag som är politiskt realistiska. Deras uppgift är även att driva opinion och tala till människors samveten för att på så sätt bereda mark för ett förändrat moraliskt och politiskt landskap. I denna uppgift är det viktigt att vara både principfast och konsistent för att vara trovärdig.

Dagen förspråkar nu istället en ”nollvision”. Hur ska då denna vision realiseras? Ett förslag är obligatoriska rådgivningssamtal för att minska de slentrianmässiga aborterna. Man önskar också att Kristdemokraterna skulle reda ut varför vi har så många aborter i Sverige och vad som kan göras för att minska dem. Och man tar avstånd från selektiva aborter, det vill säga aborter som sker på grund av någon egenskap hos fostret. Även abortgränserna bör diskuteras, menar man.

Det är inget fel på dessa förslag. Men tidningen förlorar sig här i politiska detaljer och justeringar i marginalen istället för att peka på den grova och storskaliga människorättskränkning som aborter utgör. Och som det därför bara finns ett slutgiltigt politiskt svar på, nämligen förbud (som vi ju redan har från vecka 22). Hur man ska komma åt de selektiva aborterna när aborten är fri förblir ett mysterium.

Tidningen ikläder sig också rollen av en kurator eller pastor när de skriver att frågan ”måste närmas med stor varsamhet och ödmjukhet i vetskap om att kategoriska uttalanden och tvärsäkra påståenden kan såra och skada.” Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar samtidigt. Antingen innebär en abort att en liten människa dör eller så gör den inte det. Båda positionerna är lika kategoriska och båda får stora konsekvenser. Hur mycket Dagen än önskar finns ingen okontroversiell mellanposition. Det innebär inte att tidningen borde basunera ut att ”kvinnor som aborterar är mördare!”. Men man måste stå upp för vad aborter är och hur de skadar alla inblandade till både kropp, själ och ande. Att inte tala ur skägget kan faktiskt få allvarligare konsekvenser än sårade känslor. Kuratorisk varsamhet har sin plats i det enskilda mötet, inte i den allmänna debatten.

Kanske kan redaktionens hållning i frågan förstås som en följd av sin egen definition av en abort. De skriver nämligen i inledningen att abort är ”att medvetet avsluta ett liv innan det på allvar har fått ta sin början.” Det låter lite som att det finns en gråzon innan livet ”på allvar” börjar. Själv menar jag att livet på allvar börjar efter 40 fyllda år. Vad Dagen menar förstår jag inte. Men för abortfrågan är det irrelevant när livet, i någon subjektiv mening, på allvar börjar. Det viktiga är huruvida det lilla fostret är en människa eller ej. Och om detta bör det ej råda någon tveksamhet.

Över till det långa reportaget med rubriken Abortmotståndarna har bytt strategi. Det sorgliga med denna text är att den i långa stycken kunde ha varit publicerad i Dagens Nyheter. Här saknas initierade följdfrågor till dem som intervjuas. Och trots att rubriken på tidningens framsida är ”Vart tog kyrkornas abortmotstånd vägen?” saknas detta perspektiv helt. Istället intervjuas företrädare för RFSU, Ja till Livet och Människorätt för ofödda. Inget ont i det men kyrkornas icke-existerande abortmotstånd förtjänar verkligen utrymme. Det må så vara att både Ja till Livet och Människorätt för ofödda befolkas av mestadels kristna men det gör dem ändå inte till en del av kyrkan. De är båda politiskt och religiöst obundna och utgår inte från specifikt kristna övertygelser. Varför inte intervjuer med Svenska kyrkans ärkebiskop, Katolska kyrkans biskop och Pingstkyrkans Pelle Hörnmark? I vilken annan tidning än Dagen skulle vi kunna få del av en inomkyrklig diskussion om abortfrågan?

Artikelförfattaren Joakim Lundgren verkar ibland göra sitt yttersta för att beskriva abortfrågan som vilken DN-journalist som helst. Problemet med ett ”DN-perspektiv” är inte att det är objektivt utan att det ofta är missvisande. Ta exempelvis detta stycke:

Vad är ett barn och vad är ett livsodugligt foster? Eller är det samma sak? Medan många religiösa grupper menar att livet börjar vid befruktningen, hävdar svenska myndigheter att ett barn blir det först när det kan överleva utanför livmodern. För närvarande ligger den gränsen vid vecka 22.

Att livet börjar vid befruktningen är det inte bara ”religiösa grupper” som påstår. Inte ens den Katolska rörelsen Respekt skulle mena att det är en ”religiös” ståndpunkt utan en del av naturrätten. Både Ja till Livet och Människorätt för ofödda, som alltså inte är några ”religiösa grupper”, menar att det mänskliga (och därför skyddsvärda) livet börjar vid befruktningen. Och varför överhuvudtaget använda begreppet ”religiösa grupper” i den kristna dagstidningen Dagen? Det är ett för allmänt begrepp för att vara meningsfullt och det används ofta i förklenande syften.

Lena Lennerhed får sedan kommentera detta påstående. Hon säger:

Jag kan förstå att man kan tänka olika och att en del människor menar att livet börjar vid befruktningen. Men min argumentation är då att ’det är din definition och jag har en annan’. Det viktiga är att ingen ska behöva hamna i en situation där graviditeten är oönskad.

Här finns utrymme för flera följdfrågor som aldrig ställs. En skulle kunna vara: ”Du menar alltså att frågan om fostrets eventuella mänsklighet är helt subjektiv, att det inte är på det ena eller det andra sättet?” En annan: ”När menar du då att det mänskliga livet börjar och på vilka grunder?”. En tredje: ”När du säger att det viktiga är att ingen hamnar i en oönskad graviditet, förutsätter du då inte att fostret helt saknar värde?”

Intervjun med Ja till Livets Gunilla Gomér var både upplysande och beklämmande. Artikelförfattaren beskriver organisationens hållning bland annat så här: ”Att vara för eller mot abort och försöka indela mänskligheten i dessa två kategorier är grovt och i princip felaktigt.” Att detta inte är en missvisande sammanfattning åtminstone antyds i Gunilla Gomérs svar. Hon säger:

Det är svårt att nå ut i debatten som det är och pratar vi förbud stänger vi dörren. Den tiden är förbi och vi har valt ett nytt arbetssätt. Enligt vår uppfattning görs de flesta aborter av socioekonomiska skäl eller av rädsla för hur man ska klara av att bli ensamstående förälder. Ska vi då inte kunna prata om hur samhället i stället skulle kunna stötta de här kvinnorna så att de inte skulle behöva genomgå en abort?

Nu behöver man ju inte prata om förbud för att önska ett sådant. Och varför utesluter diskussioner om hur samhället kan stötta ensamstående gravida allt tal om abortförbud? Och sanningen är väl att Ja till Livet inte når ut i debatten ändå, trots att de tonat ner sitt budskap.

Gunilla Gomér visar vid ett par tillfällen att hon är mån om organisationens anseende i majoritetssamhället. Hon säger: ”Vi har tidigare betraktats som fundamentalister, men blir numera oftare inbjudna till debatter i tv-soffor och annat”. Lite senare säger hon: ”Det känns ju som vi jobbar starkt i motvind men också orättvist att vi sätts i det fundamentalistiska facket.” Nu är inte jag den som anser att anseende är oviktigt. Men rätt sätt att värna sitt anseende är att göra goda gärningar, inte att lyssna på vad folk tycker om en. Kämpar man på barrikaderna i en kontroversiell fråga, där man har majoritetssamhället emot sig, måste man räkna med att bli ogillad. Vill man bli gillad kommer man aldrig att bli en kraft för förändring. Tvärtom är det en säker väg till stagnation och så småningom död.

Även om inte artiklarna handlar om kristenheten direkt, tidningens framsida till trots, illustrerar de måhända vad som vårt största problem idag: vi anpassar oss till vår omgivning för att vinna dess gillande. Vi saknar helt enkelt självförtroende (andra skulle kanske säga att vi saknar tro). Vi gör det under täckmanteln att vi måste vara smarta och agera vist. Och onekligen finns utrymme för både smarthet och vishet i denna liksom andra frågor. Men dessa är inte de viktigaste dygderna. Mod är viktigare. Och mod är dessvärre en stor bristvara i den svenska kristenheten.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 14 november 2012


  Om fostrets livsduglighet och förnuftet

Härom dagen skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett inlägg på sin blogg om ett seminarium som han hade deltagit i. Seminariet handlade om Gud, vetenskapen och skolan och Heinö redogjorde för några av punkterna han tog upp. En av dem var att religiösa argument ibland är lika legitima som sekulära, vilket ju är något jag ofta skriver om. Som exempel tog han frågan om livets början och slut. Han skriver:

Jag tog upp exemplet med frågan om livets början och slut, vilken i Sverige tenderar att delegeras till vetenskapen. Men de normativa ställningstagandena kommer vi inte undan. Bakom hänvisningar till vetenskapens bedömning av ”livsduglighet” ligger ett ställningstagande att livsduglighet ska vara ett avgörande kriterium för liv och död, vilket inte är ett resultat av någon empirisk forskning, utan ett uttryck för en värdering, som i sig kan vara grundad i ideologi, religion eller livsåskådning. Därför bör den politiska debatten om dessa frågor vara inkluderande mot dem som anför argument som utvecklats inom andra värdegrunder än den för tillfället dominerande.

Det är en sympatisk inställning. Jag kommenterade användningen av begreppet ”livsduglighet” i abortfrågan så här:

Begreppet livsduglighet är ytterst diskutabelt. Fostret är ju livsdugligt redan innan vecka 22 så länge han/hon får vara i sin rätta miljö, dvs i livmodern. Det man menar är en livsduglighet utanför livmodern men varför detta bör styra abortgränsen verkar godtyckligt. För på vilket sätt påverkas fostrets människovärde av dess överlevnadsförmåga i ett främmande habitat?

Heinö menar alltså att även religiösa borde få komma till tals i samhällsdebatten och att våra argument kan väga lika tungt som andras. Detta därför att politiken ofta bygger på normativa ställningstaganden eller värderingar och därför inte enbart grundar sig på vetenskapen. Som mitt svar antyder vilar nu inte min uppfattning i abortfrågan enbart på en värdering av fostrets mänsklighet. Visst hävdar jag att fostret är en mänsklig varelse och därför, i kraft av sin mänsklighet, har en rätt att leva. Men detta är ingen trossats eller ett enbart normativt ställningstagande (även om det är det också).

Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden, som jag citerade i mitt förra inlägg, menade att Katolska kyrkans hållning i abortfrågan är en ”de fide doctrine”. Detta var ett felaktigt påstående då Katolska kyrkans hållning i denna fråga inte har med tro att göra utan med förnuft och vetenskap. Man måste därför inte vara kristen eller tro på Gud för att komma fram till att aborter är ett allvarligt övergrepp mot de minsta bland oss. Det räcker att man erkänner sig till principen om människovärdet och tar till sig vetenskapliga fakta om fostrets status som människa.

Heinös inställning borde verkligen vara utgångsläget i det offentliga samtalet. I ett pluralistiskt samhälle kan inte vissa typer av argument vara portförbjudna. Snarare måste varje argument prövas på sina egna meriter, alldeles oavsett varifrån det kommer. Sedan menar jag att prolife-rörelsens uppfattning i abortfrågan är mer än legitim, den rimmar också bäst med de principer vi annars håller högt i vårt samhälle.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 14 oktober 2012


  Joe Biden om aborter och tro

I debatten mellan vicepresidenten Joe Biden och Romneys parhäst Paul Ryan fick de båda frågan om hur deras katolska tro påverkar dem, särskilt i abortfrågan. Paul Ryans svar var ok utan att jag blev direkt överväldigad. Lite stelt beskrev han sin hållning som inte bara beroende av sin katolska tro utan även av förnuft och vetenskap och att en Romney-administration skulle motsätta sig aborter utom i fall av våldtäkt, incest eller om moderns liv är i fara. Men låt mig fokusera på Joe Bidens svar som kommer 2:55 in i klippet nedan.

Biden säger att hans katolska tro definierar honom som människa. Särskilt påverkad, säger Biden, är han av Katolska kyrkans sociallära som menar att vi har ett ansvar för våra medmänniskor, att ta hand om dem som inte klarar sig själva. När det gäller aborter säger Biden att han accepterar Katolska kyrkans hållning som en ”de fide doctrine”, det vill säga ett försanthållande som gäller tron. ”Life begins at conception, that’s the Church’s judgment and I accept it in my personal life,” säger han. MEN och det är ett stort MEN, ”I refuse to impose it on equally devout Christians, Muslims and Jews. I just refuse to impose that on others unlike my friend here, the Congressman.”

Detta är ett klassiskt vänstersvar och som sådant värt att analysera. Det Biden menar med att han är särskilt påverkad av Katolska kyrkans sociallära är att den är i linje med den politik som han och Obama står för. Så försvaras ju Demokraternas politik, liksom all vänsterpolitik, med hänvisning till att den motiveras av solidaritet med de utsatta. Biden menar utan tvekan att han i sin politiska gärning följer Katolska kyrkans lära på denna punkt. I detta är han därför beredd att tvinga sina religiöst färgade ståndpunkter på andra genom höjda skatter och regleringar.

Han säger sig acceptera Kyrkans hållning även i abortfrågan. Men då bara i sitt personliga liv. Riktigt vad det innebär är svårt att säga eftersom han själv inte har varit eller kan bli gravid. Hur som helst är han inte beredd att göra politik av denna övertygelse eftersom han inte vill tvinga sin tro på andra. Här skulle debattmoderatorn ha kunnat fråga: Varför är du beredd att göra politik av Kyrkans sociallära men inte av dess hållning i abortfrågan? Det verkliga svaret på den frågan är förstås att Biden egentligen inte håller med Katolska kyrkan i abortfrågan. Så det är endast när Kyrkans lära överensstämmer med det egna partiets som han är beredd att följa Kyrkan. Men detta är ju inte att följa, det är utnyttja Kyrkan för egen vinning.

Det ironiska i detta är att Katolska kyrkans sociallära inte säger så mycket om hur solidariteten med de utsatta ska organiseras. Där uttrycks ett samhälleligt ansvar men det är ju inte samma sak om ett statligt ansvar. Visst kan man dra slutsatsen att det bästa sättet att kollektivt ta ansvar för utsatta människor är genom en generös välfärdsstat men den slutsatsen är inte Katolska kyrkans. Det som däremot är Kyrkans otvetydiga hållning är att politiker ska motverka aborter. I USA är den officiella linjen att politiker som verkar för aborter inte får ta emot nattvarden. De riskerar också exkommunicering. Det är alltså inte tillräckligt att, som Biden, acceptera kyrkans hållning i abortfrågan ”i sitt personliga liv”.

För att summera: Biden är visst beredd att tvinga sin katolska tro på andra men bara när tron överensstämmer med partiprogrammet. Och han följer kyrkan i frågor där den saknar hållning medan han ignorerar kyrkan där dess position är otvetydig. En sann vänsterpolitiker, alltså.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 29 augusti 2012


  Aborträttigheter under president Romney

Idag skriver Martin Gelin för Dagen Nyheter att aborter kanske skulle förbjudas om Mitt Romney blir president genom att han upphäver Roe v Wade, det domslut som gjorde aborträtten till en grundlagsskyddad rättighet i USA. Gelin skriver:

Det är vanligt att folk som är för både aborträttigheter och Romney försvarar detta med att det inte skulle leda till att aborträttigheterna försvann i USA, utan bara att lagarna skulle bestämmas på delstatsnivå. Inte stor skillnad, menar de alltså. …

Men vad skulle upphävandet av Roe v. Wade faktiskt innebära i praktiken?

Gelin citerar sedan en artikel i Washington Post där det hävdas att 31 delstater skulle förbjuda aborter (utan särskilda skäl) och att det skulle bli mycket glesare mellan abortklinikerna.

Man kan tycka att detta låter ruggigt. Men oavsett ståndpunkt i abortfrågan är det ur en demokratisk synvinkel rimligt att abortlagstiftningen åter blir möjlig att påverka för landets medborgare. Särskilt med tanke på dessa siffror. Om 31 delstater är redo att förbjuda aborter (utan särskilda skäl) innebär ju att det en väldigt stor andel amerikaner, kanske en majoritet, är abortmotståndare. Denna folkvilja borde få komma till uttryck i en demokrati värd namnet.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 25 augusti 2012


  Vad Todd Akin borde ha sagt

Vid det här laget har hela världen hört den amerikanske senatorn Todd Akin försvara sin nolltolerans för aborter med hänvisning till att kvinnokroppen på något sätt ser till att hejda en befruktning om kvinnan blir våldtagen. I många fall, alltså. Genom att använda uttrycket ”legitimate rape” gjorde han saken ännu svårare för sig. Nu önskar ledande republikaner att han drar tillbaka sin kandidatur. Och demokraterna gnuggar händerna av förtjusning.

Det råder inget tvivel om att senatorn försvarade sin position riktigt uselt. Frågan om abort verkligen borde förbjudas även efter våldtäkt och incest dyker alltid upp och han borde därför ha varit förberedd på den. Nu finns det en gnutta sanning i det han säger, nämligen att kvinnans orgasm främjar befruktningen. Det gör att kvinnan alltså har svårare att bli gravid efter en våldtäkt. Hur vanligt det är har jag ingen aning om, även om jag gissar att det hör till ovanligheterna. Men saken är att senatorns svar saknar relevans eftersom det ändå händer att kvinnor, efter en våldtäkt, blir gravida. Och varför borde kvinnan inte få göra abort då? Senatorns svar hjälper här föga.

Det enda svar som duger är det som är anledningen till abortmotståndet överhuvudtaget, nämligen att även fostret är en människa med mänskliga rättigheter. Hur människan kommer till, vare sig det är genom en kärleksstund mellan makar eller genom en våldtäkt, förändrar inte det faktumet. Todd Akin, som den abortmotståndare han är, borde rimligen känna till detta argument. Så varför använde han inte det då?

Tillåt mig att spekulera.

I sitt svar hänvisade Todd Akin till vad en läkare sagt. Genom att göra det trädde han in på vetenskapens domäner där svaren till alla frågor är en studie som innehåller hårda och odiskutabla fakta. Det är på studier som vi idag förväntas basera våra uppfattningar och all politik. Argument som ”forskning visar” eller ännu bättre ”all forskning visar” står väldigt högt i kurs. I detta klimat betraktas moraliska eller logiska argument som svaga eller till och med ogiltiga. På sin höjd har de ett värde för dem som delar en särskild livsåskådning. Detta påverkar förstås frimodigheten hos en politiker att utgå från sin egen övertygelse i en fråga som aborter. Samtidigt blir förmågan att föra moralfilosofiska samtal eftersatt när träningen uteblir.

Måhända var det av denna anledning som Todd Akin snöade in sig på märkligheter om att kvinnor inte blir gravida av en våldtäkt. En läkare hade ju sagt det. Forskning visar, och så vidare. I den mån han faktiskt är av övertygelsen att fostret är en människa som borde få leva även fast pappan har våldfört sig på mamman borde han ha haft större tilltro till allmängiltigheten i sin övertygelse. För även om abortmotståndet delvis vilar på ett moraliskt argument (”du ska icke dräpa”) innebär ju inte det att det kan avfärdas som endast en privat övertygelse. Det vore i sådana fall inget argument utan endast en känsla. Nej, abortmotståndare menar att argumentet är allmängiltigt. Och jag vet ärligt talat ingen som hävdar motsatsen. Abortmotståndets andra argument (”fostret är en människa”) är ett argument som utgår från våra biologiska kunskaper om fostret. Det är alltså ett argument baserat på vetenskap där man kan hänvisa till forskningen (för mer om detta, se Zygoten är en människa).

En annan möjlighet för Todd Akin hade varit att säga så här: Antalet aborter som sker efter våldtäkter är en mycket liten del av det totala antalet aborter. I första hand vill jag ägna min tid åt de stora flertalet aborter som verkligen saknar goda skäl. Om er enda invändning mot en skärpt abortlagstiftning  är att aborter måste vara tillåtet efter våldtäkt och incest, låt oss då arbeta för det vi har gemensamt så att vi får ner dessa groteska siffror på antalet dödade människoliv och tillsammans är med och återupprättar en livets kultur i detta land.

Men inte heller det sa han. Istället påstod han att kvinnor inte blir gravida av en våldtäkt. För det mesta. Säger en läkare. Det är ett tragiskt intellektuellt haveri.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 3 augusti 2012


  Zygoten är en människa

Nasrin Sjögren, den kontroversiella, hade en spännande debatt om abort på sin publika Facebook-sida för drygt en vecka sedan. Hon bjöd på en kortkurs i abortmotstånd: ”ta valfritt abortliberalt argument. Byt ut ofödingen i exemplet mot en nyföding. Färdigt.” Invändningarna blev många. Debatten kom mycket att handla om när det mänskliga livet börjar. Nasrin, liksom jag själv, menar att livet börjar vid befruktningen. Från denna tidpunkt existerar det i mammans mage en ”entitet” som tillhör människosläktet, alltså en människa. Både hon och jag menar vidare att detta är en biologisk realitet och ingen teologisk eller filosofisk utsaga.

Patrik Lindenfors, som jag bemött i två tidigare inlägg helt nyligen och som är biolog till yrket, var en av dem som deltog i diskussionen. Han svarar Nasrin så här: ”Du är ute och cyklar. Peter har helt rätt. En zygot är inte ännu än människa, utan just en zygot.” En zygot är den cell som bildas då ägget förenas med en spermie, med andra ord ett befruktat ägg. Den Peter som Patrik refererar till hade tidigare skrivit: ”En mänsklig zygot är en zygot av H. Sapien. Inte en människa. En människa uppstår, i det vidaste begreppet, efter embryoperioden är avslutad.”

Är detta något annat än en lek med ord? För det handlar ju om en mänsklig zygot och ett mänskligt embryo. Vi har här något, en ”entitet”, som utvecklas successivt och får allt fler mänskliga egenskaper. Startpunkten för denna utveckling är befruktningsögonblicket. Det som utvecklas (”entiteten”) kommer att genomgå flera faser, varav zygot är den första. Under alla dessa faser är ”entiteten” densamme i det att den har samma DNA. Hur kan det då vara felaktigt att kalla denna entitet för en människa under alla dess faser? Och även om det existerar någon, för mig okänd, biologisk definition som säger att människan uppstår först vecka åtta måste rimligen embryot, som ju innehåller människans fullständiga genetiska information, ha ett högt skyddsvärde.

Nasrin frågar också Peter och Patrik om de förnekar ”att zygoten är en hel och levande organism som är tillhörig människosläktet”. Patrik svarar: ”Jamen givetvis är det inte det. Det är inte en mer ‘hel organism’ än en samling andra celler.” För att komma från en biolog är detta svar anmärkningsvärt. Så skriver exempelvis Wikipedia:

A zygote … constitutes the first stage in a unique organism’s development.

Men vad säger då facklitteraturen? Exempel:

”Although life is a continuous process, fertilization is a critical landmark because, under ordinary circumstances, a new, genetically distinct human organism is thereby formed…” (O’Rahilly, Ronan and Müller, Fabiola. Human Embryology & Teratology)

”The development of a human begins with fertilization, a process by which the spermatozoon from the male and the oocyte from the female unite to give rise to a new organism, the zygote.” (Sadler, T.W. Langman’s Medical Embryology)

”Embryo: An organism in the earliest stage of development” (Dox, Ida G. et al. The Harper Collins Illustrated Medical Dictionary)

Och ja, där finns även ett påstående om att människan börjar sin utveckling vid befruktningen:

”This fertilized ovum, known as a zygote, is a large diploid cell that is the beginning, or primordium, of a human being.” (Moore, Keith L. Essentials of Human Embryology)

Så inte nog med att facklitteraturen (och Wikipedia) samstämmigt menar att embryot ÄR en levande och mänsklig organism (vilket alltså Nasrin påstod och Patrik förnekade), den menar också att zygoten faktiskt är människans början. Och det är väl vad sunt förnuft egentligen säger? Våra sinnen håller förstås inte med eftersom den mänskliga zygoten till sitt yttre inte skiljer sig från exempelvis en hunds. Men förnuftet, och vetenskapen, leder oss till att dra slutsatsen att zygoten är människans enkla början.

Det är inte heller så att ”en samling andra celler” kan likställas med den mänskliga zygoten. Endast den senare innehåller potentialen till alla människans egenskaper och förmågan att utveckla dessa, givet att den får näring. Om man implanterar ”en samling andra celler” i livmodern kommer inte kvinnan att föda ett barn nio månader senare. Återigen är det svårt att förstå hur en biolog kan missa ett sådant enkelt faktum.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 17 juli 2012


  Om dogmatiska skygglappar och embryots potential

Patrik Lindenfors har svarat på mitt inlägg från häromdagen. Låt mig gå igenom hans svar här.

Först detta om att politiker, enligt Humanisterna, måste ”anta en sekulär hållning”. Lindenfors skriver:

Man får givetvis motsätta sig stamcellsforskning av vilka skäl man vill. Tror man att guden Shiva förbjudit stamcellsforskning så har man full rätt att argumentera utifrån denna ståndpunkt. Det enda vi begär är att våra politiker antar en neutral hållning i frågan – det går inte att bedöma Shivas relevans i frågan och det är faktiskt samma problem med alla andra religiösa dogmer.

Men vad är då en ”religiös dogm”? I radioprogrammet tar Lindenfors som exempel att Jesus uppstod från de döda. Låt gå för det. Men ingen önskar basera lagstiftning på denna dogm. Så vilken dogm menar Patrik Lindenfors ligger bakom det katolska ställningstagandet mot embryonal stamcellsforskning?  I programmet menar han att det handlar om en övertygelse om att embryot besjälas vid befruktningsögonblicket. Detta må vara en katolsk uppfattning. Men det är inte bara därför man är emot embryonal stamcellsforskning. Det finns en enklare, och helt odogmatisk anledning, nämligen att embryot är en människa i kraft av att vara en levande organism som tillhör människosläktet. Denna ståndpunkt kan bedömas av alla människor utan särskild uppenbarelse.

Lindenfors menar att detta inte är skälet till att den katolske etikern Axel Carlberg är emot embryonal stamcellsforskning. Nej, Carlberg menar, enligt Lindenfors, att anledningen är ”att embryot har en potential att bli en människa”. Nu menar inte Carlberg det men även om han skulle göra det är ju detta inte heller en uppfattning som är baserad på någon religiös dogm. Lindenfors tycker visserligen att det är ett dåligt skäl men det gör inte Carlbergs uppfattning mer dogmatisk.

Så vilken är då den religiösa dogm, oåtkomlig för mänskligt förnuft, som ligger till grund för Katolska kyrkans inställning till forskning på embryonala stamceller? Lindenfors svarar inte på det, trots att detta ju är anledningen till Humanisternas kampanj. Och detta pekar på problemet med kampanjen: det går helt enkelt inte att avgöra vad som är en ”sekulär hållning” i konkreta frågor. Lika lite som det är klart vem som ska avgöra detta. Och i ett pluralistiskt Europa kan jag heller inte förstå varför politiker skulle ignorera religiösa människors uppfattningar, hur dogmatiska de vara månde. Kort sagt, Humanisternas kampanj misslyckas med att ens komma ur startgroparna.

Men tillbaka till frågan om embryots potential. Det är sant att denna potential är viktig för att fastslå embryots mänsklighet. Men inte på det sätt som Lindenfors tror. Lindenfors citerar detta från en artikel som Carlberg skrivit:

Denna förprogrammerade möjlighet att utifrån sina inre betingelser utvecklas fram till vuxen ålder kallas embryots potentialitet och är av högsta etiska betydelse. Visserligen finns det många betydelsefulla etapper kvar i embryots och fostrets framtida utveckling såsom implantationen i moderlivet… Men livet börjar inte under någon av dessa etapper. Det har väckts vid befruktningen.

Det handlar här inte om ”en potential att bli en människa”, som Lindenfors skriver, utan om en potential till alla de egenskaper som vi känner som mänskliga (som självmedvetande, förnuft, kommunikativ förmåga, etc). Dessa egenskaper realiseras successivt ända tills människan är fullvuxen. Potentialen visar att embryot är samma slags organism som den som senare kommer att ha realiserat denna potential. Eller med andra ord: potentialen visar att embryot redan är en människa. Precis som det nyfödda barnet är samma slags varelse som den vuxna människan.

Det är därför felaktigt, som Lindenfors gör, att jämföra embryot med andra cellsamlingar. Exempelvis har ju inte 50 skinnceller en inre förmåga att utvecklas till något annat, allra minst en vuxen människa. Lindenfors menar vidare att idén om potentialitet utgör ett problem för forskningen på adulta stamceller. Men inte heller adulta stamceller har denna inneboende förmåga att utvecklas till en individ med alla de egenskaper som hör människan till.

Lindenfors kommenterar också min beskrivning av honom själv som ”humanisten” och menar att citattecknen visar på den låga nivån hos min kritik. Andra får avgöra nivån på kritiken men citattecknen beror på att förbundet Humanisterna, lite fräckt, lagt beslag på begreppet humanism och att jag helt enkelt inte är beredd att kalla alla dess medlemmar för humanister (utan citattecken).

Lindenfors tycker avslutningvis att jag borde läsa på lite. Och det kanske jag borde. Får jag föreslå att Patrik Lindenfors tar av sig sina dogmatiska skygglappar och öppnar ögonen för embryots mänsklighet?

Se även Annika Borg och det sekulära samhället.

Läs även vad andra skriver om , , .

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »