Skip to main content.


den 10 februari 2013


  Dagen, Ja till Livet och abortfrågan

Tidningen Dagen beredde i fredags abortfrågan stort utrymme. Hela fem sidor inklusive en ledare ägnades åt frågan. Och det är ju bra. Med tidningen Dagens ståndpunkt, att en abort dödar en människa, borde det vara självklart att ett så stort utsläckande av människoliv (cirka 100 om dagen i Sverige) förtjänar uppmärksamhet. Men artiklarna gjorde mig bedrövad och jag vill här gå igenom varför.

I den osignerade ledarartikeln skriver man följande:

För Dagen, liksom för stora delar av svenska folket, var det länge en självklarhet med ett tydligt motstånd mot fri abort. Att i vår tid tänka sig att klockan skulle kunna vridas tillbaka till det läge som rådde före riksdagens beslut 1974, när kravet på läkarintyg före abort avskaffades, är knappast realistiskt. Det hindrar inte att den principiella inställningen är densamma. För trafikdöd har en nollvision vunnit allmän acceptans trots att alla vet att den är omöjlig att uppnå hur säkra bilar och vägar som än konstrueras. På samma vis skulle allmänhet och politiker kunna arbeta för en nollvision för aborter.

Detta stycke är sorgligt på många sätt. För det första medger tidningen att de inte längre är motståndare till den fria aborten. Här går de alltså samma väg som Kristdemokraterna (och även Ja till Livet, mer om det senare). Man lyfter först upp fostrets människovärde och talar om det som en individ att ta hänsyn till. För att sedan rycka på axlarna åt en lagstiftning som gör fostret helt rättslös under sina första 18 levnadsveckor och som därför, för sin själva överlevnad, är helt utlämnad åt den omgivande familjens välvilja.

För det andra accepterar tidningen den fria aborten av en anledning som endast har med politik att göra, nämligen om det är realistiskt att idag få gehör för en lagförändring som skulle avskaffa den fria aborten. Politik är förvisso viktigt. Men en tidnings uppdrag, så särskilt Dagens, är ju så mycket större än att lägga fram förslag som är politiskt realistiska. Deras uppgift är även att driva opinion och tala till människors samveten för att på så sätt bereda mark för ett förändrat moraliskt och politiskt landskap. I denna uppgift är det viktigt att vara både principfast och konsistent för att vara trovärdig.

Dagen förspråkar nu istället en ”nollvision”. Hur ska då denna vision realiseras? Ett förslag är obligatoriska rådgivningssamtal för att minska de slentrianmässiga aborterna. Man önskar också att Kristdemokraterna skulle reda ut varför vi har så många aborter i Sverige och vad som kan göras för att minska dem. Och man tar avstånd från selektiva aborter, det vill säga aborter som sker på grund av någon egenskap hos fostret. Även abortgränserna bör diskuteras, menar man.

Det är inget fel på dessa förslag. Men tidningen förlorar sig här i politiska detaljer och justeringar i marginalen istället för att peka på den grova och storskaliga människorättskränkning som aborter utgör. Och som det därför bara finns ett slutgiltigt politiskt svar på, nämligen förbud (som vi ju redan har från vecka 22). Hur man ska komma åt de selektiva aborterna när aborten är fri förblir ett mysterium.

Tidningen ikläder sig också rollen av en kurator eller pastor när de skriver att frågan ”måste närmas med stor varsamhet och ödmjukhet i vetskap om att kategoriska uttalanden och tvärsäkra påståenden kan såra och skada.” Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar samtidigt. Antingen innebär en abort att en liten människa dör eller så gör den inte det. Båda positionerna är lika kategoriska och båda får stora konsekvenser. Hur mycket Dagen än önskar finns ingen okontroversiell mellanposition. Det innebär inte att tidningen borde basunera ut att ”kvinnor som aborterar är mördare!”. Men man måste stå upp för vad aborter är och hur de skadar alla inblandade till både kropp, själ och ande. Att inte tala ur skägget kan faktiskt få allvarligare konsekvenser än sårade känslor. Kuratorisk varsamhet har sin plats i det enskilda mötet, inte i den allmänna debatten.

Kanske kan redaktionens hållning i frågan förstås som en följd av sin egen definition av en abort. De skriver nämligen i inledningen att abort är ”att medvetet avsluta ett liv innan det på allvar har fått ta sin början.” Det låter lite som att det finns en gråzon innan livet ”på allvar” börjar. Själv menar jag att livet på allvar börjar efter 40 fyllda år. Vad Dagen menar förstår jag inte. Men för abortfrågan är det irrelevant när livet, i någon subjektiv mening, på allvar börjar. Det viktiga är huruvida det lilla fostret är en människa eller ej. Och om detta bör det ej råda någon tveksamhet.

Över till det långa reportaget med rubriken Abortmotståndarna har bytt strategi. Det sorgliga med denna text är att den i långa stycken kunde ha varit publicerad i Dagens Nyheter. Här saknas initierade följdfrågor till dem som intervjuas. Och trots att rubriken på tidningens framsida är ”Vart tog kyrkornas abortmotstånd vägen?” saknas detta perspektiv helt. Istället intervjuas företrädare för RFSU, Ja till Livet och Människorätt för ofödda. Inget ont i det men kyrkornas icke-existerande abortmotstånd förtjänar verkligen utrymme. Det må så vara att både Ja till Livet och Människorätt för ofödda befolkas av mestadels kristna men det gör dem ändå inte till en del av kyrkan. De är båda politiskt och religiöst obundna och utgår inte från specifikt kristna övertygelser. Varför inte intervjuer med Svenska kyrkans ärkebiskop, Katolska kyrkans biskop och Pingstkyrkans Pelle Hörnmark? I vilken annan tidning än Dagen skulle vi kunna få del av en inomkyrklig diskussion om abortfrågan?

Artikelförfattaren Joakim Lundgren verkar ibland göra sitt yttersta för att beskriva abortfrågan som vilken DN-journalist som helst. Problemet med ett ”DN-perspektiv” är inte att det är objektivt utan att det ofta är missvisande. Ta exempelvis detta stycke:

Vad är ett barn och vad är ett livsodugligt foster? Eller är det samma sak? Medan många religiösa grupper menar att livet börjar vid befruktningen, hävdar svenska myndigheter att ett barn blir det först när det kan överleva utanför livmodern. För närvarande ligger den gränsen vid vecka 22.

Att livet börjar vid befruktningen är det inte bara ”religiösa grupper” som påstår. Inte ens den Katolska rörelsen Respekt skulle mena att det är en ”religiös” ståndpunkt utan en del av naturrätten. Både Ja till Livet och Människorätt för ofödda, som alltså inte är några ”religiösa grupper”, menar att det mänskliga (och därför skyddsvärda) livet börjar vid befruktningen. Och varför överhuvudtaget använda begreppet ”religiösa grupper” i den kristna dagstidningen Dagen? Det är ett för allmänt begrepp för att vara meningsfullt och det används ofta i förklenande syften.

Lena Lennerhed får sedan kommentera detta påstående. Hon säger:

Jag kan förstå att man kan tänka olika och att en del människor menar att livet börjar vid befruktningen. Men min argumentation är då att ’det är din definition och jag har en annan’. Det viktiga är att ingen ska behöva hamna i en situation där graviditeten är oönskad.

Här finns utrymme för flera följdfrågor som aldrig ställs. En skulle kunna vara: ”Du menar alltså att frågan om fostrets eventuella mänsklighet är helt subjektiv, att det inte är på det ena eller det andra sättet?” En annan: ”När menar du då att det mänskliga livet börjar och på vilka grunder?”. En tredje: ”När du säger att det viktiga är att ingen hamnar i en oönskad graviditet, förutsätter du då inte att fostret helt saknar värde?”

Intervjun med Ja till Livets Gunilla Gomér var både upplysande och beklämmande. Artikelförfattaren beskriver organisationens hållning bland annat så här: ”Att vara för eller mot abort och försöka indela mänskligheten i dessa två kategorier är grovt och i princip felaktigt.” Att detta inte är en missvisande sammanfattning åtminstone antyds i Gunilla Gomérs svar. Hon säger:

Det är svårt att nå ut i debatten som det är och pratar vi förbud stänger vi dörren. Den tiden är förbi och vi har valt ett nytt arbetssätt. Enligt vår uppfattning görs de flesta aborter av socioekonomiska skäl eller av rädsla för hur man ska klara av att bli ensamstående förälder. Ska vi då inte kunna prata om hur samhället i stället skulle kunna stötta de här kvinnorna så att de inte skulle behöva genomgå en abort?

Nu behöver man ju inte prata om förbud för att önska ett sådant. Och varför utesluter diskussioner om hur samhället kan stötta ensamstående gravida allt tal om abortförbud? Och sanningen är väl att Ja till Livet inte når ut i debatten ändå, trots att de tonat ner sitt budskap.

Gunilla Gomér visar vid ett par tillfällen att hon är mån om organisationens anseende i majoritetssamhället. Hon säger: ”Vi har tidigare betraktats som fundamentalister, men blir numera oftare inbjudna till debatter i tv-soffor och annat”. Lite senare säger hon: ”Det känns ju som vi jobbar starkt i motvind men också orättvist att vi sätts i det fundamentalistiska facket.” Nu är inte jag den som anser att anseende är oviktigt. Men rätt sätt att värna sitt anseende är att göra goda gärningar, inte att lyssna på vad folk tycker om en. Kämpar man på barrikaderna i en kontroversiell fråga, där man har majoritetssamhället emot sig, måste man räkna med att bli ogillad. Vill man bli gillad kommer man aldrig att bli en kraft för förändring. Tvärtom är det en säker väg till stagnation och så småningom död.

Även om inte artiklarna handlar om kristenheten direkt, tidningens framsida till trots, illustrerar de måhända vad som vårt största problem idag: vi anpassar oss till vår omgivning för att vinna dess gillande. Vi saknar helt enkelt självförtroende (andra skulle kanske säga att vi saknar tro). Vi gör det under täckmanteln att vi måste vara smarta och agera vist. Och onekligen finns utrymme för både smarthet och vishet i denna liksom andra frågor. Men dessa är inte de viktigaste dygderna. Mod är viktigare. Och mod är dessvärre en stor bristvara i den svenska kristenheten.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



8 kommentarer till “Dagen, Ja till Livet och abortfrågan”

  1. Elias Nyström säger:

    Du slår huvudet på spiken, Pelle! Jag håller med till punkt och pricka.

    den 11 februari 2013 kl 13:09
  2. Jan Svennson säger:

    Abort är en ickefråga i Svensk politik. Inget parti skulle vinna val på totalförbud för fri abort.

    Det finns en oerhörd majoritet för fri abort i Sverige.

    Vi skulle lika gärna kunna försöka ta bort kvinnlig rösträtt.

    Sedan är det ju märkligt att den som begår de flesta aborter är naturen själv (eller gud om du så vill). 15-20% avslutas utan yttre ingrepp.

    den 12 februari 2013 kl 15:19
  3. Anders N säger:

    Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av markens gröda; han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan.
    Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, fett av lamm fick du ock, vädurar från Basan och bockar, därtill fetaste märg av vete; och av druvors blod drack du vin.

    Då blev Jesurun fet och istadig; du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa.
    Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som hade givit dig livet.
    När Herren såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
    Han sade: ”Jag vill fördölja mitt ansikte för dem, jag vill se, vilket slut de få; ty ett förvänt släkte äro de, barn, i vilka ingen trohet finns.

    … utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
    De tjänade deras avgudar och dessa blevo dem till en snara.
    Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.[Materialismen]
    Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar [”det skapade” – mera, mera av allt!]; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
    Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

    Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse. Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem. Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.

    5 Mos. 32. Resp. Ps.106

    Vi har blivit ”fet och tjock och stinn”.
    Historien går igen. Att offra sina söner och döttrar för större välstånd är inget nytt.
    Det är väl ingen som tror att det vi gör är ”hederligare” än vad som omtalas i bibeltexten ovan?
    Parallellen med det som håller på att ske i vårt land måste kunna sägas vara slående…

    Har vi tackat vår Skapare att just vi fick förmånen att födas just här, och just nu?
    I den överlägset bekvämaste av alla tidsåldrar mänskligheten befunnits sig i, vad gäller föda, upplevelser och ägodelar – Kolvätegenerationerna.
    Nej, vi knorrar i stället som vore vi martyrer, offrar våra ofödda barn för att kunna hänga med i standardjakten. Hög Standard – vår verklige ”gud”.
    Hur många av oss är helt oskyldiga? Hur många fostrar sina barn till total avhållsamhet från samlag innan äktenskapet?
    Varför ger vi heller inte exempelvis samma ekonomiska möjligheter till den unga modern som hon skulle ha haft senare i livet, som alternativ till abort? Socialhjälp borde väl inte vara svaret! Det är ju i normalfallet bara en tidsfråga innan hon utbildat sig färdigt, fått arbete och betalar skatt för andras ”rätt planerade” barn, utan att själv fått möjlighet till samma ekonomiska nivå. Kan ett sådant system kallas rättfärdigt? Ett system som uppmuntrar till abort innan lönen kommit upp till normalnivå, för att kunna få ”rätt” föräldrapenning (samma standard som andra i sin omgivning).

    Till sist, något jag tycker lyser fram ur Bibeln.
    Ett barn har RÄTT att få födas om det är avlat. Ett barn har RÄTT att få växa upp med BÅDA sina biologiska föräldrar i harmoniska förhållanden. Det är de vuxnas PLIKT att tillgodose den rättigheten, och att fostra sina barn att göra detsamma. Punkt.

    den 12 februari 2013 kl 17:27
  4. Jan Svennson säger:

    Anders N:

    Varför tillåter då gud att runt 20% av alla avlade barn dör i moderliver utan yttre orsaker! Ologiskt!

    den 13 februari 2013 kl 0:38
  5. LgS säger:

    Jan Svennson: Varför är det fel att köra på folk med flit med bilen om de flesta trafikolyckor ändå sker utan uppsåt?

    den 13 februari 2013 kl 9:39
  6. Jan Svennson säger:

    Lgs: så du menar att gud som ”ger” livet, som enligt er, startar vid befruktningen, tycker det ör ok att döda sagda barn i moderlivet så länge han/naturen gör det?

    Liiiiiite skillnad på trafikolyckor och foster du….

    den 15 februari 2013 kl 13:17
  7. Anders N säger:

    Jan.

    ” Ologiskt!”

    – Jaha.

    Och ”logisk” logik, vad säger den? Anser den att Gud borde ingripa direkt så fort någon gör något som kan tänkas vara ont?

    den 17 februari 2013 kl 8:53
  8. Elias Nyström säger:

    Det är lätt att misströsta och tänka att det är orealistiskt att satsa på att förbjuda abort. Den som tycker det har sannerligen opinionen och folket emot sig — hur ska man kunna förändra det? Ja, det är inte lätt, men är det omöjligt? Folkets uppfattningar har ändrats förr och kommer att ändras igen — tänk bara att det förr var precis tvärtom. Men det lär inte gå fort. Det kanske dröjer 50 eller 100 år, men det är inte omöjligt.

    den 20 februari 2013 kl 11:38

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>