Skip to main content.

den 7 januari 2012


  Dagens betraktelser

Peggy Noonan skriver i Wall Street Journal om Steve Jobs sista ord:

Oh wow! Oh wow! Oh wow!

Mycket kan läsas in i dessa ord, förstås. Men det är svårt att förstå dessa som att Jobs mötte tomheten när han dog.

En fysiker, författare och lärare vid MIT skriver en artikel i Harper’s Magazine om hur vetenskapen brottas med frågan om universums finjustering. Rubriken är väl vald: The accidental universe: Science’s crisis of faith. Dess slutkläm säger det mesta:

Not only must we accept that basic properties of our universe are accidental and uncalculable. In addition, we must believe in the existence of many other universes. But we have no conceivable way of observing these other universes and cannot prove their existence. Thus, to explain what we see in the world and in our mental deductions, we must believe in what we cannot prove.

Tydligen föredrar många vetenskapsmän att tro på förekomsten av multipla universum framför att tro på att vårt universum har en Skapare.  Artikelförfattaren hoppar snabbt över förklaringen till detta: ”Intelligent design, however, is an answer to fine-tuning that does not appeal to most scientists. The multiverse offers another explanation.” Han går aldrig in på varför teorin om multipla universum är att föredra ur en vetenskaplig synvinkel utan avfärdar teorin om en kosmisk finjusterare som ”oattraktiv”. Måhända beror det på att den senare teorin är ”oattraktiv” på ett annat plan är det vetenskapliga? Eller med andra ord: att vetenskapsmännen flyr från allt som luktar Gud? Reaktionen var likartad innan big bang-teorin slog igenom. De flesta vetenskapsmännen ansåg även denna teori ”oattraktiv” och föredrog idén om universums evighet. Även i detta fall var den ”oattraktiva” teorin ett argument för Guds existens. Se för övrigt William Lane Craig kommentera teorin om multipla universum.

Jag har också läst om den nya religionen ”kopimismen” som tydligen blivit erkänd av staten:

Nätpiraternas egen religion, kopimismen, har blivit officiellt erkänd som religion i Sverige. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har nu fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion i Sverige efter beslut i kammarkollegiet.

Min fråga blir: varför behöver religioner erkännas av staten? Har det månne med statsbidrag att göra? Ännu ett argument mot statsbidrag till religiösa samfund i sådana fall. Helt uppenbart är ju detta ingen religion utan en ploj. Men så länge staten blandar sig i religionsutövningen och sätter upp definitioner för vad som ska klassas som religion kommer dessa företeelser att förekomma.

Craig Carter skriver ett inlägg med rubriken Rick Santorum is Civilized and So He Must be Destroyed:

The Santorum’s baby, Gabriel, was born prematurely at an age when many babies are murdered. And so for them to show respect, tenderness and love toward such a child throws into stark relief the heartless cruelty of abortion, which is the sacrament of the religion of the Left – the ritual in which they worship the autonomy of the individual self and the primacy of the will to power. All the Santorums did was act in a normal, civilized manner toward their baby and that was enough to enrage the barbarians who celebrate killing as ”necessary” and ”their right.”

Eller på svenska: I en tid där ofödda barn dödas på löpande band hånas Rick Santorum för att han lät sina barn sörja deras dödfödde bror. Vi lever verkligen i barbarernas tid.

Läs även vad andra skriver om , , , , ,

den 14 augusti 2011


  Konflikten gäller samhällssynen

Birger Thureson kommenterar den 2/8 i Dagen den amerikanska skulduppgörelsen med orden att republikanerna nu ”har räddat de rika från skattehöjningar.” Senare i texten går han hårt åt Tea Party-ledamöterna som sägs ha saknat god vilja och mognad i förhandlingarna. Istället har de drivits av viljan att sätta ”en käpp i hjulet för den president de avskyr så intensivt.” Det är hårda ord som inte gör verkligheten rättvisa.

Thureson intar ett klassiskt materialistiskt vänsterperspektiv när han förklarar uppgörelsen med att den räddar de rika och missgynnar de sämst ställda. Det är förstås ett sätt att se på alla nedskärningar. Och i svensk debatt är detta något av en utgångsposition: Alla som önskar sänka skatterna måste motivera varför de vill göra livet värre för de som redan har det risigt ställt.

Men i den amerikanska kontexten lever en helt annan, icke-materialistisk, frågeställning, nämligen den om ”big government” kontra ”limited government”. Den handlar om människans frihet och ansvar. En stor statsmakt anses begränsa bådadera. Det är denna idé som driver Tea Party-rörelsen och stora delar av det republikanska partiet. De motsätter sig inte skattehöjningar för att gynna de rika. Faktum är att de flesta som röstar republikanskt, och särskilt de som tillhör Tea Party-rörelsen, är helt vanligt folk som kämpar med att få sin ekonomi att gå ihop. Och de motsätter sig inte Obama för att de hatar honom. Nej, den amerikanska högern motsätter sig Obama och demokraterna därför att de önskar ett annat USA.

Under Obama har det onekligen skett en radikalisering av det konservativa lägret. Det beror på Obamas ambitioner att, som han själv uttryckte det i valrörelsen, “fundamentalt transformera” USA. Under hans ledning har de federala utgifterna skjutit i höjden. Demokraterna drev helt utan republikanskt stöd genom en stor sjukförsäkringsreform som fullt genomförd får stora konsekvenser för det amerikanska samhället generationer framåt.

“Change” var Obamas motto under valrörelsen. I kongressvalet 2010 visade det sig att det amerikanska folket fått upp ögonen för vilken slags förändring han menade. Resultatet blev en stor seger för republikanerna som övertog makten i representanthuset med löften om omorientering och målsättningen att banta den federala makten. Därför blev det tvärstopp när demokraterna ville få med republikanerna på skattehöjningar i samband med att lyfta skuldtaket. De kunde inte, för landets skull, gå med att göda staten ytterligare när det var dess storlek som skapat skuldkrisen till att börja med.

Samarbetsproblemen i Washington bottnar inte i den ena sidans girighet och den andra sidans solidaritet. Demokraterna önskar ett välfärdssamhälle enligt europeisk modell, republikanerna önskar ett starkt civilt samhälle med stor frihet för individen. Alltså handlar det om två radikalt skilda uppfattningar om vad som utgör det goda samhället.

Pelle Poluha, Ljungby
Annette Westöö, Göteborg

Publicerades i Dagen den 11/8.

Annette har skrivit en kommentar på sin blogg. Thureson har replikerat i Dagen.

Läs vad andra skriver om , , , ,

den 5 juni 2011


  Om att älska den onde mer än sin nästa

Reaktionerna på Usama bin Ladins död har gjort mig rejält frustrerad på mina trossyskon. Istället för att glädjas över att en uppenbart ond människa inte längre utgör ett hot mot mänskligheten har kristna från alla schatteringar haft en mängd olika invändningar mot USA:s agerade och de följande glädjescenerna. Så lät Vatikanen meddela att en kristen aldrig jublar över någons död utan istället reflekterar över människans stora ansvar inför Gud. Den välkände amerikanske pastorn Brian McLaren menade att det var ironiskt att fira döden av en människa som själv gladdes åt att döda. Nej, det är dags att bryta våldsspiralen, skriver han. På lite närmare håll har flera brittiska biskopar yttrat sig negativt om USA:s agerande. Exempelvis säger ärkebiskopen av Canterbury att:

Obama might think ‘justice has been done’; but, despite overtones of ‘atonement’, we might reflect that vengeance isn’t necessarily the same as justice.

På ännu närmare håll har Ulf Ekman kommenterat bin Ladins död och menar att ”det alltid känns fel att glädjas över någons död”. Och han inleder sin kommentar med att distanserat säga att ”För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död”. I en Twitterdiskussion med mig använder han uttrycket ”pöbeln” om de jublande skarorna. Även i mitt eget Twitterflöde har det varit invändningar mot USA:s agerande.

Längst i sin kritik av USA går emellertid den brittiske teologen NT Wright. I en kommentar säger han:

In the present case, the ‘hero’ fired a lot of stray bullets in Iraq and Afghanistan before he got it right. What’s more, such actions invite retaliation. They only ‘work’ because the hero can shoot better than the villain; but the villain’s friends may decide on vengeance. Proper justice is designed precisely to outflank such escalation. … And what has any of this to do with something most Americans also believe, that the God of ultimate justice and truth was fully and finally revealed in the crucified Jesus of Nazareth, who taught people to love their enemies, and warned that those who take the sword will perish by the sword?

Nu över till mina kommentarer och först detta om att glädja sig över en ond människas död. Vi läser i Ordspråksboken 11:10 att ”De rättfärdigas framgång väcker glädje i staden, när de onda förgås höjs jubelrop.” Detta ord bekräftar en grundläggande och allmänmänsklig moralisk instinkt, nämligen att glädjas över de rättfärdigas framgångar och de ondas motgångar. Vi ser samma sak i Uppenbarelseboken 18:20 där vi uppmanas jubla över Guds dom över Babylon. Därför menar jag att det naturliga, och moraliskt oklanderliga, är att reservationslöst jubla över Usama bin Ladins död. Usama bin Ladin var skyldig till tusentals människors död och utgjorde ett fortsatt hot så länge han levde. Därför har Obama helt rätt när han påstår att rättvisa hade skipats. Och i detta har USA agerat som den överhet som står ”i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13:4)

Vidare är det talande att Brian McLaren jämställer glädjescenerna efter bin Ladins död med den glädje vi antar att bin Ladin själv kände efter terrorattackerna den 11/9. Att missa skillnaden tyder på en bristfällig moralisk kompass. Att glädja sig över oskyldigas död är ont, att glädja sig över den ondes död är gott enligt ovanstående resonemang. Men även den som inte håller med om det bör ändå göra åtskillnad mellan dessa båda typer av glädje. Och vi förstår av talet om att bryta våldsspiralen att det är pacifistiska influenser som fördärvat McLarens moraliska intuitioner. För både vårt förnuft, Bibeln och den kyrkliga traditionen bjuder oss att göra skillnad på rättfärdigt och orättfärdigt våld. Det senare skapar våldsspiraler, det förra stoppar dem.

När biskopen av Canterbury säger att hämnd inte nödvändigtvis är samma sak som rättvisa har han självklart rätt på ett allmänt plan. För att rättvisan ska ha sin gång krävs det att den utövas en legitim auktoritet, det som Bibeln kallar överheten. Och det är ju det som det handlar om här. Usama bin Ladin dödades inte av eller på uppdrag av anhöriga till de som dog den 11/9. Nej, jakten på bin Ladin leddes av USA:s överbefälhavare, president Obama. Men även om vi bortser från vem som bemyndigade dödsskjutningen är det svårt att förstå varför den inte skulle vara ett uttryck för rättvisa. Rättvisa som moralisk begrepp handlar ju om att straffet ska stå i proportion till brottet. Så vilket straff kunde vara mer rättvist än ett skott i pannan? Sedan måste det sägas att den amerikanska styrkan inte var ute efter att avrätta bin Ladin. Dess avsikt var att fånga honom. Däremot var de antagligen inte beredda att ta några större risker för att få med sig honom levande. Så hur man än vrider och vänder på biskopens uttalande är det svårt att se hur det gör den amerikanska aktionen rättvisa.

Men nu över till NT Wright. I citatet ovan inleder han med en kritik som liknar den som Mårten Schultz levererade härom veckan och som jag redan har kommenterat, det vill säga att verklig rättvisa förutsätter att bin Ladin hade ställts inför rätta. Intresserade bör läsa den kommentaren. Men nu är ju NT Wright inte en moralfilosof eller jurist utan i första hand en teolog. Och som sådan dessutom en de mest välrenommerade. Därför är det särskilt häpnadsväckande att hans teologiskt grundade kritik utgår från Jesu ord om att älska våra fiender (Matteus 5:44). För Jesu ord syftar ju här till hur en privatperson ska förhålla sig till sina personliga fiender. Exempelvis ska han ”vända andra kinden till”, ge sin mantel till den person som processar för att få skjortan, gå två mil med den som tvingar honom att följa med en mil i hans tjänst. En slags fiende som Jesus vill att vi ska älska skulle kunna vara den kollega som ständigt är på mig och gör mitt arbete svårt. Eller grannen som så ofta skäller ut mig för att mina träd hänger över på hans sida eller att mina maskrosor blommar av sig på hans gräsmattor. Dessa personer är (eller skulle kunna vara) mina personliga fiender. Men Usama bin Ladin var det inte. Han hade inte gjort mig personligen något ont. Men medan mina fiender inte behöver vara särskilt onda människor var Usama bin Ladin det. Han var inte min utan det godas fiende.

Ett ord som ofta använts för att kritisera dem som gladde sig åt Usama bin Ladins död är Ordsspråksbokens 24:17. Där står att vi inte ska glädja oss åt vår fiendes fall, inte jubla när han störtar omkull. Men vi såg också att Ordspråksbokens författare menar att ”när de onda förgås höjs jubelrop”. Dessa två ord blir förenliga endast om vi gör skillnad på vår personliga fiende och den onde. Vår personliga fiende behöver inte vara särskilt ond och den onde behöver inte vara vår personlige fiende. Jag menar att Jesu ord om att älska våra fiender på samma sätt inte säger något om hur vi ska förhålla oss till den onde.

NT Wright bör därför kritiseras å det allvarligaste. Han låter sin antiamerikanism påverka sin teologiska analys samt sitt moraliska omdöme. Och han gör kärleken till den onde viktigare än kärleken till nästan. För det är ju så att ett av de mest centrala buden för både kristna och judar är att vi ska älska vår nästa. Och det är detta bud, eller denna kärlek, som utgör den moraliska grunden för både polisiära och militära ingripanden. De avser att skydda oskyldiga genom att använda det våld som krävs för att avvärja hotet från angriparen. En verksam bin Ladin hade utgjort ett fortsatt hot mot oskyldiga människor. Kärleken till dessa människor krävde därför att USA, som den makt som hade möjligheten att ingripa, inte lät Usama bin Ladin fortsätta sina dödliga affärer. USA:s skyldigheter mot dessa människor var rimligen större än dess skyldighet att älska Usama bin Ladin. Detsamma borde även gälla oss övriga.

Andra kommentarer som är inne på samma spår:

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 13 maj 2011


  Rättvisa skipades när Usama bin Ladin dödades

Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar i DN att Usama bin Ladin undkom rättvisan är han förra veckan dödades av amerikansk militär. Så skriver han:

Men oavsett rättviseideal råder det samförstånd om en sak, nämligen formerna för rättvisan. En rättvis rättskipning ställer upp vissa processuella krav. Vi har rättegångar, vi förutsätter oskuld och vi utser neutrala domare.

Han menar också att reaktionerna på bin Ladins död uppvisar den slags primitivitet som nöjer sig med omedelbar vedergällning. I vår kulturs rättviseuppfattning är en fundamental beståndsdel ”att sträva efter att upprätthålla rättsstatens spelregler även när det är som svårast.” Vidare:

Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas. Nürnberg-rättegångarna och Rwandatribunalen byggde på tanken att även om brottslingen är en massmördare, och även om skuldfrågan är uppenbar, så kräver rättvisan mer än ett skott i pannan. Den kräver också en procedur; ett koppel som håller tillbaka besten som finns inom alla.

Med all respekt för Schultz rättsliga kunnande måste jag ändå säga att han har fel på alla punkter. För det första existerar rättsprocessen för att säkerställa en korrekt dom. Så domslutet är målet. Rättsprocessen är medlet och inget självändamål. Men Schultz gör processen till det centrala för rättskipningen. Detta är bakvänt.

För det andra behövde skuldfrågan inte utredas i fallet med Usama bin Ladin. Att förutsätta hans oskuld och utse neutrala domare var inte bara praktiskt omöjligt utan hade även varit att göra parodi på rättvisan. En rättegång mot Usama bin Ladin skulle vidare ha utsatt alla människor i hans omgivning för ett stort säkerhetshot. Hans anhängare drar sig som bekant inte för något för att uppnå sina mål.

För det tredje jämför Schultz också med Nürnbergrättegångarna som ju ställde massmördare inför rätta, fann dem skyldiga och sedan hängde dem. Något liknande hade förstås varit ett önskvärt scenario. Usama bin Ladin borde ha fått möta de anhöriga till alla de människor han dödat och sedan dömts till döden. Skillnaden är bara att Tyskland kapitulerade ovillkorligt och lade ner sina vapen. Med de förutsättningarna fanns det en möjlighet för någon form av rättsapparat att fungera. Men Usama bin Ladin och al Qaida hade och har inte gett upp. De fortsätter kriget mot västvärlden och bin Ladin ledde dem till sin död förra veckan.

När Saddam Hussein ställdes inför rätta blev rättegången ett rent spektakel. Saddam höll långa tal som inte hade med anklagelserna att göra. Och oron var stor att människor skulle inspireras av honom och ta till vapen för att antingen rädda honom eller orsaka kaos i landet. Det framkom heller inget nytt under den rättegången som på något sätt förändrade bilden av Saddam Hussein. Han var och förblev en brutal diktator och rättegången gjorde varken från eller till för att utreda hans brott. Som jag skrev om den rättegången: det verkar finnas gränser för hur stora brott som ett domstolsväsende kan hantera.

Mårten Schultz må vara juridikprofessor men hans uppfattningar och resonemang inger inte respekt. Att mena att Usama bin Ladin undgick rättvisan för att han aldrig ställdes inför rätta visar på en trasig moralisk kompass. Rättvisa är ju trots allt främst ett moralisk begrepp som innebär att straff och belöning utdelas i proportion till handlingen. Så sanktionen är uppenbart primär för rättskipningen. Och att fira att rättvisan på detta sätt hann i kapp Usama bin Ladin är inte primitivt. Nej, det är en moraliskt sund reaktion på att en ond människa inte längre utgör ett hot mot oss.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 7 april 2011


  Frisk diskussion om Obamas dubbelmoral

När Obama tillträdde svor han högtidligt att Guantanamo-basen skulle stängas. Två år senare har fortfarande inget hänt och mycket tyder på att basen kommer att leva vidare ett bra tag till. TV-programmet ”Morning Joe” innehöll en frisk diskussion om huruvida presidenten borde be det amerikanska folket om ursäkt för detta.

Var hittar vi liknande diskussioner i svensk media? I programmet är det ok att inte hålla  med varandra och sedan skratta och gå vidare.  Det är så det borde vara. Något är sjukligt i vår kultur. Vi saknar politiker och journalister med intellektuell skärpa och en förmåga att separera sak från person.

Läs även vad andra skriver om ,

den 2 februari 2011


  Sarah Palin, Dagen och vem som egentligen hatar vem

Jag och Annette Westöö har idag en insändare i Dagen som handlar om reaktionerna på morden i Tucson och hur Dagen kopplade ihop dessa våldsdåd med Sarah Palin. Birger Thureson och Elisabeth Sandlund besvarar också kritiken som vi riktar mot dem. Eftersom insändaren har kortats ner lägger jag ut hela texten här:

Lördagen den 8/1 dödades sex människor i Tucson, Arizona, och flera andra skadades. En av dem som skadades allvarligt var den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords. Denna mycket tragiska händelse kom omedelbart att handla om Sarah Palin som på en Facebook-sida från i mars har en karta över USA där viktiga distrikt markerats med kikarsikten. Under kartan finns namnen på de demokratiska kandidater som var republikanernas motståndare i dessa distrikt. Ett av dessa namn var Gabrielle Giffords.

Trots att ingen visste något om mördarens motiv startade ett massmedialt drev utan dess like. Den så kallade Tea Party-rörelsen i allmänhet och Sarah Palin i synnerhet anklagades för att piska upp stämningarna i landet och kartan med kikarsikten blev snabbt känd som ”dödskartan”. Sarah Palin pekades ut som indirekt ansvarig för dödskjutningarna.

Svensk media hakade på och så även Dagen. På opinionssidorna skrev först Birger Thureson ett känslosamt blogginlägg där han menade att Sarah Palin haft en karta där politiker markerats med hårkors. Detta var ”politisk retorik laddad med besinningslöst hat” som kunde inspirera människor, liksom mördaren i Tucson, till våldsdåd. Nästa dag skrev Elisabeth Sandlund en ledare på samma tema. Hon menade att dödsskjutningarna var ett ”symtom på ett överhettat politiskt klimat där de retoriska greppen passerat anständighetens gränser”. Och Sarah Palins karta var enligt Sandlund ”ett tydligt exempel på när bildspråket övergår från att vara målande till att bli förödande.” Samtidigt som alltså både Thureson och Sandlund åtminstone indirekt lägger skulden för dödsskjutningarna på Sarah Palin medger båda att mördarens motiv fortfarande är okända.

Varken Thureson eller Sandlund verkar själva ha sett Sarah Palins Facebook-sida. För ser man på kartan och läser tillhörande kommentar bör det med all tydlighet framgå att den knappast inspirerar till våldsdåd. För det första är inte kikarsiktena riktade mot personer utan mot valdistrikt. För det andra är texten solklar om vad det handlar om: ”We’ll aim for these races and many others. This is just the first salvo in a fight to elect people across the nation”. Det handlar alltså om att vinna val och att kämpa för att rätt människor blir valda. Här saknas alla anspelningar på våld.

De vapenmetaforer, liksom den kampretorik, som Sarah Palin använder är inte heller unika för henne. Under valkampanjen 2008 använde Barack Obama dessa ord: ”Om de tar en kniv till denna kamp, så kommer vi att ta ett skjutvapen.” Ja, själva ordet ”kampanj” är egentligen en militär term. När det gäller kartan har liknande kartor använts av demokraterna vid minst två tillfällen där republikaner gjorts till måltavlor. Ingen reagerade då och det med rätta.

Drevet mot Sarah Palin saknar alltså sakliga grunder. Förvisso finns det mycket hat inom den amerikanska politiken men det är främst riktat mot konservativa republikaner. Så måste exempelvis Sarah Palin, liksom skribenterna Ann Coulter och David Horowitz alltid omge sig med livvakter vid offentliga framträdanden. Det behöver inte motsvarande figurer inom den amerikanska vänstern. Minns också filmen om mordet på George W Bush som vann priser världen över.

Sandlunds och Thuresons logik är halsbrytande. Båda erkänner att de inget vet om mördarens motiv. Ändå drar de sig inte för att skylla på Sarah Palin. Detta när inget talar för att det var ett ”överhettat politiskt klimat” som inspirerade till dåden. Thureson anklagar Sarah Palin för att sprida ett besinningslöst hat. Men anklagelsen faller tillbaka på honom själv. Sällan har en politiker varit så oförtjänt hatad som Sarah Palin. Genom sina artiklar bidrar Sandlund och Thureson till det hatiska politiska klimat som de själva tar avstånd ifrån. De har heller varken använt sitt eget omdöme för att pröva det rimliga i sina anklagelser eller gått till källan för att verifiera uppgifterna om Facebook-sidan. Så det är dags för självrannsakan. Och en förklaring.

Tyvärr haltar ”förklaringen” från Sandlund och Thureson rejält. Thureson refererar till Sarah Palins karta och menar att den visar att Gabrielle Giffords ”skulle bort”. Som om Sarah Palin inte skulle bry sig om hur Giffords skulle bekämpas, bara hon plockades bort! I kommentaren till kartan skriver Sarah Palin att det handlar om en kamp för att välja rätt människor till kongressen. Och det är lågt av Thureson att antyda något annat.

Han skriver också att det inte var ett slumpskott som fällde Giffords. Det är sant. Men vad har det för relevans för vår kritik? Varken Thureson, Sandlund eller någon annan visste någonting om motiven för våldsdåden när de skrev sina artiklar för drygt tre veckor sedan. Nu när vi vet mer visar det sig att mördaren hade haft ett horn i sidan till Gabrielle Giffords sedan 2007, alltså långt innan Obama kom till makten och långt innan Sarah Palin lägger ut sin måltavla. Vidare att hans drevs av minst sagt förvirrade tankar om att den federala staten hjärntvättade medborgarna genom kontrollen över grammatiken. Det finns inget, och jag upprepar inget, i hans bakgrund som indikerar att han tagit intryck av Tea party-rörelsen, Sarah Palin eller på något sätt inspirerats av ett ”överhettat politiskt klimat”.

Det är också beklämmande att Thureson tror att New York Times kolumnist Paul Krugman skulle vara en sansad och seriös bedömare av den politiska situationen i USA. Bland konservativa är han, och hela New York Times, ökända för sin besinningslösa och känslofyllda kritik av Sarah Palin, Tea Party-rörelsen och allt konservativt. De utgör vänsterns avant garde i USA. Krugman har också fått mycket kritik för sina skriverier om våldsdåden i Tucson. Så skriver exempelvis den Pulitzervinnande kolumnisten Charles Krauthammer i Washington Post: ”The origins of Loughner’s delusions are clear: mental illness. What are the origins of Krugman’s?”

Det är vidare synd att Thureson fortsätter att tro att hatet kommer från högerkanten. Fakta talar för motsatsen men Dagen valde tyvärr, antagligen av utrymmesskäl, att klippa bort den delen av insändaren.

Elisabeth Sandlund fortsätter att argumentera som om den politiska retoriken hade något med morden att göra. Men argumenten för detta lyser med sin frånvaro.

Det är beklämmande att varken Elisabeth Sandlund eller Birger Thureson inser och bekänner det orimliga i sina anklagelser om Sarah Palins skuld till morden i Tucson. De vapenmetaforer som Sarah Palin använde tillhör den politiska vardagen i USA och läser man hennes kommentar är det ju alldeles uppenbart att den kamp hon förordar är den vanliga demokratiska processen. Så det saknas skäl för det minsta klander, än mindre att göra henne indirekt ansvarig för massmord.

Här finns också en naivitet om den politiska situationen i USA. Det pågår ett kulturkrig i USA där skiljelinjen inte går mellan förnuftiga liberaler och råbarkade högerkristna utan mellan höger och vänster. På båda sidor finns vettiga och ovettiga människor. Att då läsa Paul Krugman och tro att man får en sansad bedömning av situationen leder helt fel. Jag föreslår att redaktionen tillägnar sig lite mer av det konservativa och intelligenta tankegods som det faktiskt finns gott om bara man vågar gå utanför den rapportering som kommer svenskarna till del genom TT, Aktuellt och Godmorgon Världen.

Andra skriver om , , , ,

den 12 januari 2011


  Dagen låter känslorna ta över

Igår skrev Dagens Birger Thureson ett lidelsefullt blogginlägg om Sarah Palins skuld till morden i Tucson, Arizona. Idag fortsätter tyvärr Elisabeth Sandlund på samma tema, nu i en ledarartikel. Hon skriver:

Som enskild händelse är dödsskjutningarna i Tucson förfärliga. Som symtom på ett överhettat politiskt klimat där de retoriska greppen passerat anständighetens gränser är de skrämmande.

Att stämningsläget i den amerikanska politiken är uppjagat är ingen nyhet. Höstens valkampanj ansågs allmänt vara den hätskaste i mannaminne, vilket inte vill säga litet. Republikanen Sarah Palins minst sagt osmakliga uppmaning på webben att ställa in kikarsiktet på ett antal politiska motståndare, däribland Gabrielle Gibson, är ett tydligt exempel på när bildspråket övergår från att vara målande till att bli förödande. Även om en miljon betraktare tolkar en framställning av detta slag som avsett, det vill säga symboliskt, räcker det med att en urskiljningslös person ser den som en konkret uppmaning att gå från ord till handling. Det gäller oavsett om just detta tilltag påverkat förövaren i Tucson, om vars bevekelsegrunder än så länge inte särskilt mycket är känt, eller inte.

Min kommentar:

Elisabeth, Elisabeth, varför skriver du på detta viset?

Hur kan du säga något om vad denna händelse är ett symptom på innan vi vet något om mannens motiv? Vad vet du som får dig att dra slutsatsen att mannens handlande har något att göra med ”ett överhettat politiskt klimat”? Det finns inga fakta som talar för det. SvD rapporterar om att sheriffen Clarence Dupnik gav uttryck för uppfattning att det var den ”hatfyllda politiska retoriken” från högerhåll som inspirerat till dådet. Men senare har han medgivit att han inte hade någon grund för det påståendet. Han agerade helt enkelt politisk kommentator, inte som polis, under den presskonferensen. Det är egentligen rätt uppenbart när man läser honom.

När du sedan ger exempel på hätsk retorik hänvisar du till Sarah Palins nu så kända karta med kikarsikten. Men precis som med Birger Thureson verkar du inte ha besökt hennes sida och sett kartan och läst hennes kommentar. Kikarsiktena är inte riktade mot personer utan mot valdistrikt. Och texten är solklar och kan inte missuppfattas: ”We’ll aim for these races and many others. This is just the first salvo in a fight to elect people across the nation”. Alltså ”aim for these races” och ”a fight to elect people”. Här saknas alla anspelningar på våld. Och vad en sinnesförvirrad man kan läsa in i detta har varken du eller jag en aning om. Kommer du förresten ihåg filmen om mordet på George W Bush som vann filmpriser i hela världen? Visst ligger det närmare till hands att tro att den filmen inspirerar till dåd som detta?

Så ditt enda exempel på det ”överhettade politiska klimatet” som du ger håller inte streck. Min slutsats blir därför att du är ute efter Sarah Palin oavsett vad. Det är förstås legitimt att kritisera henne, hennes språk och politik. Men det borde inte ske i samband med mord som hon inte har med att göra och inte kan anklagas för på något sätt. Det är ohederligt.

Det är också sorgligt att Dagen (du, Thureson och Jaktlund på Twitter) så lätt faller in i kören av alla dem som skäller på de amerikanska kristna som befinner sig på högerkanten. De får helt enkelt ingen rättvis behandling i svensk media.

Andra skriver om: , , , ,

den 10 januari 2011


  Birger Thuresons besinningslösa hat mot Sarah Palin

Birger Thureson på Dagen gillar inte Sarah Palin. Igår skrev han ett besinningslöst och hatfyllt inlägg på Dagenbloggen där han anklagade Sarah Palin för att indirekt ligga bakom de tragiska morden i Arizona. Med Thuresons ord:

I flera månader har Tea Partyrörelsens ledande profil, exguvernören Sarah Palin, haft en USA-karta på sin Facebook-sida. Där har ett antal demokratiska politikernamn markerats med hårkorset på ett kikarsikte, och Pahlins anhängare har uppmanats att ”ladda om” och sikta på dem…

En politisk retorik laddad med besinningslöst hat kan vara ett dödande vapen. Psykiskt obalanserade människor utan spärrar är som osäkrade gevär: krama avtryckaren och det smäller.

Min kommentar:

På sin Facebook-sida har Sarah Palin en karta med tillhörande kommentar. På kartan är 20 distrikt markerade med kikarsikten. Palins ord: ”We’ll aim for these races and many others.” Kan någon missförstå?

Hur kan Thureson få dessa ord till att vara ”hatfylld retorik”?! Och göra Palin indirekt ansvarig för morden i Arizona?!

Trots att kartan med kommentar finns tillgänglig på Facebook väljer Thureson att citera SvD. Tydligen har inte Thureson själv besökt Sarah Palins sida. Borde inte det vara ett rimligt krav på en betald journalist att i första hand söka källan och inte gå på andrahandsuppgifter?

Och trots att Thureson själv inte har någon aning om sambandet mellan ”måltavlan” och morden hejdar det ändå honom inte från att anklaga Palin.

Om det är någon som är besinningslös här är det Thureson själv. Det blir extra tråkigt när Dagen, som en kristen dagstidning, inte förmår vara en alternativ röst i mediarapporteringen om händelserna i USA. Istället faller man in i den kör som älskar att hata de amerikanska kristna på högerkanten. Fy skäms!

Andra skriver om: , , , , ,

den 14 december 2010


  Malström av USA-hat

Den 8/12 gör Dan Josefsson i Aftonbladet följande halsbrytande jämförelse mellan det forna Sovjet och dagens USA:

1945 skickade sovjetstaten en vän av yttrandefrihet, Aleksandr Solzjenitsyn, till fångläger i Sibirien därför att denne bedrivit ”antisovjetisk propaganda”. De sovjetiska tjänstemännen kunde nog inte drömma om vilka medel en stat som USA 65 år senare skulle ha till sitt förfogande för att tysta obekväma röster. I ett förödande slag belägger USA Wikileaks med munkavle på Internet, samtidigt som man genom att ta organisationens pengar hindrar dess chefredaktör från att arbeta och leva ett fungerande liv oavsett var i världen han befinner sig.

I gårdagens SvD reagerar Roland Poirier Martinsson välbehövligt:

Wikileaks boss har fått nobben av företag som av goda skäl inte vill ha honom kvar som kund. Att rättvisan söker honom beror på att han är misstänkt för våldtäkt. När publiceringen av de olagligt läckta dokumenten ska prövas i domstol – så lär det bli – kommer Assange att leva ett bekvämt liv under rättegången. Den kommer att ske inför öppna dörrar med överklagansrätt. Avståndet går inte att mäta till Sovjetunionens summariska nackskott, våldtäkter och tortyr i mörka fängelsehålor, på grund av statsfientligt versmått i poesin och andra brott.

Josefssons moraliska moras är det värsta exemplet på en pågående trend inom den antidemokratiska vänstern. Den får understöd av allsköns tanklösa figurer som hänger på Wikileakspartyt – fullt ös och skit i konsekvenserna.

Det är en förnedrande charad. Mahmoud Ahmadinejad, Hu Jintao och Kim Jong Il skrattar så tårarna rinner. De ser vad den föreställer.

Samt:

Med tanke på de motkrafter den amerikanska utrikespolitiken möter – Nordkorea, Iran, talibaner, al-Qaida, Kina, Kuba, Venezuela, Hamas, Hizbollah – ger Wikileaks senaste läcka en djupt förvrängd bild av var vårt förtroende bör placeras i den globala kampen för demokrati.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är verkligen bedrövligt att se hur så många så lätt dras med i denna malström av USA-hat.

Andra skriver om: , , , ,

den 11 december 2010


  Wikileaks bör stoppas!

Wikileaks är på tapeten nu. Många känner sig manade att försvara Julian Assange (och övriga bakom Wikileaks). Kanske är det så att åtalet mot honom för sexuella övergrepp saknar grund. Och då kan Sveriges agerande rätteligen kritiseras. Men försvaret för Assange går längre än så. Så skriver Pekka Mellergård, rektor på Örebro Missionsskola, i Dagen igår:

Makt sätts bakom myndighetsorden, en makt som är så stark och hotfull att företag som Amazon, Paypal, Visa och Mastercard säger upp sina avtal med Wikileaks. Det är precis så som kinesiska myndigheter brukar agera när de vill få tyst på någon obekväm röst. Såvida man inte fängslar dem direkt. Däremot hör man aldrig en kinesisk politiker offentligt uppmana till att avliva oliktänkande, i motsats till vad två nordamerikanska toppolitiker gjort den senaste veckan.

Här jämförs alltså USA:s beteende med Kinas, ja Mellergård menar till och med att USA:s agerande är värre. En av de toppolitiker Mellergård refererar till är Sarah Palin som på sin Facebook-sida den 29/11 skrev: ”Why was [Assange] not pursued with the same urgency we pursue al Qaeda and Taliban leaders?” Två saker måste sägas: för det första innehåller hennes text ingen uppmaning att avliva Assange. Och för det andra må Sarah Palin vara en toppolitiker men hon saknar ändå reellt inflytande över den amerikanska administrationens agerande. När vi därför bedömer USA:s agerande är det av mindre vikt vad Sarah Palin skriver på Facebook. Vilken den andra toppolitikern är vet jag inte. Men bara det att Mellergård refererar till Sarah Palins uttalande visar på dåligt omdöme.

Vidare haltar jämförelsen med Kina betänkligt. I Kinas fall handlar det om att regimkritiker tystas ned, oavsett kritik och formen för kritiken. I fallet med Wikileaks har Julian Assange och hans folk offentliggjort hundratusentals sekretessbelagda dokument som direkt har utsatt människor för livsfara och mycket väl kan ge USA:s fiender välbehövliga underrättelser. Så Assange är ingen regimkritiker i största allmänhet.

Det hade varit en sak om de offentliggjorda dokumenten enbart visade på förbrytelser från USA sida. Den typen av läckor behövs. Men Wikileaks läcker mycket mer än så. Deras agerande har utsatt många afghanska informatörer för livsfara eftersom deras namn fanns med i de läckta dokumenten. Det är ju också så att USA befinner sig i två krig, i Irak och Afghanistan. Att som Assange då utan urskillning läcka hundratusentals hemliga dokument är inte bara oansvarigt, det är en fientlig handling mot USA. Och vad vi än tycker om USA måste vi komma ihåg att Sverige står på USA:s sida i kampen mot talibanerna i Afghanistan. Det som drabbar USA där drabbar även våra trupper. I fallet med ”Cablegate” skapar läckan oro i Mellanöstern sedan det kommit ut att flera länder där önskade att USA tog i med hårdhandskarna mot Iran. Detta är information som har delgivits i förtrolighet och som inte borde ha kommit ut.

Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigrid och bloggaren Mary X Jensen skriver idag en Brännpunktsartikel på ett liknande tema. Sverige bör vara det fria ordets försvarare, menar de. Samma dag skriver statsvetaren Hans Agné även han en Brännpunktsartikel där budskapet är att öppenhet är bra för freden och att Sverige därför borde skydda Wikileaks. Även broderskaparen och statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit på samma tema (”synlighet civiliserar”).

Det gemensamma med Wikileaks anhängare är att de inte verkar förstå att det finns verklig ondska i världen. Det pågår krig mot al Qaida, talibaner och andra terrorgrupper. Och läget med Iran är ytterst spänt. Bryr sig någon av dessa herrar (och damer) om hur det går i dessa krig och konflikter? Deras engagemang verkar minst sagt missriktat.

Till alla dem som tjatar om yttrandefrihetens primat vill jag bara säga: ponera att Julian Assange hade levt på 40-talet och 1944 kommit över dokument som visade var de allierade skulle landstiga i Frankrike. Jag är övertygad om att de inte skulle ha uppskattat om han läckt den informationen till tyskarna.

Andra skriver om: , , , , , , , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »