Skip to main content.

den 28 maj 2013


  Var medeltiden verkligen mörk?

Ny kurs från Prager University:

den 11 mars 2013


  Intervju med Lawrence Krauss

Den ateistiske kosmologen Lawrence Krauss kommer snart till Sverige för debatt och samtal kring frågan om universums tillkomst. Hans djärva tes framgår av titeln på hans bok Ett universum ur ingenting. För några veckor sedan intervjuades han av Dennis Prager. Det blev ett livligt samtal…

Missade inte heller den rejäla sågning boken utsattes för i New York Times Book Review.

den 14 november 2012


  Om fostrets livsduglighet och förnuftet

Härom dagen skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett inlägg på sin blogg om ett seminarium som han hade deltagit i. Seminariet handlade om Gud, vetenskapen och skolan och Heinö redogjorde för några av punkterna han tog upp. En av dem var att religiösa argument ibland är lika legitima som sekulära, vilket ju är något jag ofta skriver om. Som exempel tog han frågan om livets början och slut. Han skriver:

Jag tog upp exemplet med frågan om livets början och slut, vilken i Sverige tenderar att delegeras till vetenskapen. Men de normativa ställningstagandena kommer vi inte undan. Bakom hänvisningar till vetenskapens bedömning av ”livsduglighet” ligger ett ställningstagande att livsduglighet ska vara ett avgörande kriterium för liv och död, vilket inte är ett resultat av någon empirisk forskning, utan ett uttryck för en värdering, som i sig kan vara grundad i ideologi, religion eller livsåskådning. Därför bör den politiska debatten om dessa frågor vara inkluderande mot dem som anför argument som utvecklats inom andra värdegrunder än den för tillfället dominerande.

Det är en sympatisk inställning. Jag kommenterade användningen av begreppet ”livsduglighet” i abortfrågan så här:

Begreppet livsduglighet är ytterst diskutabelt. Fostret är ju livsdugligt redan innan vecka 22 så länge han/hon får vara i sin rätta miljö, dvs i livmodern. Det man menar är en livsduglighet utanför livmodern men varför detta bör styra abortgränsen verkar godtyckligt. För på vilket sätt påverkas fostrets människovärde av dess överlevnadsförmåga i ett främmande habitat?

Heinö menar alltså att även religiösa borde få komma till tals i samhällsdebatten och att våra argument kan väga lika tungt som andras. Detta därför att politiken ofta bygger på normativa ställningstaganden eller värderingar och därför inte enbart grundar sig på vetenskapen. Som mitt svar antyder vilar nu inte min uppfattning i abortfrågan enbart på en värdering av fostrets mänsklighet. Visst hävdar jag att fostret är en mänsklig varelse och därför, i kraft av sin mänsklighet, har en rätt att leva. Men detta är ingen trossats eller ett enbart normativt ställningstagande (även om det är det också).

Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden, som jag citerade i mitt förra inlägg, menade att Katolska kyrkans hållning i abortfrågan är en ”de fide doctrine”. Detta var ett felaktigt påstående då Katolska kyrkans hållning i denna fråga inte har med tro att göra utan med förnuft och vetenskap. Man måste därför inte vara kristen eller tro på Gud för att komma fram till att aborter är ett allvarligt övergrepp mot de minsta bland oss. Det räcker att man erkänner sig till principen om människovärdet och tar till sig vetenskapliga fakta om fostrets status som människa.

Heinös inställning borde verkligen vara utgångsläget i det offentliga samtalet. I ett pluralistiskt samhälle kan inte vissa typer av argument vara portförbjudna. Snarare måste varje argument prövas på sina egna meriter, alldeles oavsett varifrån det kommer. Sedan menar jag att prolife-rörelsens uppfattning i abortfrågan är mer än legitim, den rimmar också bäst med de principer vi annars håller högt i vårt samhälle.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 8 oktober 2012


  Idolen och scientisten Richard Dawkins

DN publicerar idag ett idolporträtt av Richard Dawkins. Mycket kan sägas om det men nu får det räcka med följande citat av filosofen och vetenskapshistorikern Edwin Arthur Burtt:

Even the attempt to escape metaphysics is no sooner put in the form of a proposition than it is seen to involve highly significant metaphysical postulates. For this reason there is an exceedingly subtle and insidious danger in positivism. If you cannot avoid metaphysics, what kind of metaphysics are you likely to cherish when you sturdily suppose yourself to be free from the abomination? Of course it goes without saying that in this case your metaphysics will be held uncritically because it is unconscious; moreover, it will be passed on to others far more readily than your other notions inasmuch as it will be propagated by insinuation rather than by direct argument. . . . Now the history of mind reveals pretty clearly that the thinker who decries metaphysics . . . if he be a man engaged in any important inquiry, he must have a method, and he will be under a strong and constant temptation to make a metaphysics out of his method, that is, to suppose the universe ultimately of such a sort that his method must be appropriate and successful. . . . But inasmuch as the positivist mind has failed to school itself in careful metaphysical thinking, its ventures as such points will be apt to appear pitiful, inadequate, or even fantastic.

The Metaphysical Foundations of Modern Physical Science

den 26 september 2012


  Om Fredrik Segerfeldt, biståndet och den kristna missionen

Jag gillar den liberale debattören Fredrik Segerfeldt. Han tar avstånd från den stora överförmyndarstaten som inskränker människors friheter. FN ser han som ett diktaturernas förbund. Han har försvarat fostrets rättigheter. Och han är negativ till utvecklingsbistånd eftersom det inte leder till någon påtaglig utveckling. Allt detta skriver jag under på. Men han har en svag punkt: allt som handlar om religion kallar han för hokus pokus. Jag skyller det på olyckligt inflytande från personer som Patrik Lindenfors och Christer Sturmark.

I ett inlägg på Metrobloggen från augusti angriper han Pingstmissionens arbete med hänvisning till deras värdegrund som, förstås, innehåller referenser till Gud, Jesus och människan som Guds avbild. Just denna idé, att människan är skapad till Guds avbild, utgör grunden för människovärdesprincipen och motiverar Pingstmissionen att hjälpa människor i nöd (som den också gjort för kyrkan sedan vår tideräknings början). Här finns också några rader om att ”ekonomiska resurser ska fördelas rättvist” i samhället. Just detta kan jag förstå om Fredrik Segerfeldt reagerar på eftersom det kan tolkas som en gudssanktionerad kommunistisk vision där staten distribuerar resurser enligt principen ”till var och en efter behov, från var och en efter förmåga”. Och måhända är även Pingstmissionen i viss mån infekterad av vänsteridéer om att använda staten som en kraft för det uppnå en jämn resursfördelning i samhället. Men de kan också mena att detta är något som människor av fri vilja ska sträva efter: att dela med sig av sina rikedomar till fattiga människor.

Han avslutar: ”Ska de verkligen ha tiotals miljoner per år i skattepengar? Undrar om tungotalskurser ingår i verksamheten?” Segerfeldt vet nog svaret på den sista frågan. Men om Pingstmissionen ska ha tiotals miljoner kan förstås diskuteras. För en sådan diskussion är deras bevekelsegrunder emellertid utan någon större betydelse. Det viktiga är: gör de att gott arbete och förvaltar de biståndspengarna väl relativt andra biståndsorgan? Att de sedan utför sitt arbete eftersom de ser det som en kristen plikt kan väl rimligen inte vara ett argument emot dem? Jag twittrade lite med Segerfeldt om detta och fick ett goddag yxskaft-svar. Men på sin blogg utvecklar han idag sin kritik. Under rubriken Hokus-pokuset är ett av biståndets största problem skriver han:

Huvudinvändningen är att biståndet ska bedömas efter sitt resultat, inte efter hur den motiveras. Det är sant. Det är något jag skrivit spaltljusår om. Och trots överväldigande belägg om bristen på resultat och om biståndets negativa konsekvenser har jag inte sett någon insikt eller någon självrannsakan.

Liksom Segerfeldt är jag övertygad om att den bästa fattigdomsbekämpningen utgörs av ekonomisk tillväxt, inte av hjälpinsatser. Att konstant ge människor det de behöver gör dessa människor beroende av gåvor. Så på detta plan tycker jag att Pingstmissionen och Diakonia med flera borde lyssna till herr Segerfeldt. Vilka är de bästa strategierna för att åstadkomma en välståndsutveckling i fattiga länder? Jag tror Segerfeldt skulle svara stabila institutioner samt ekonomisk frihet, inom och mellan länder och världsdelar. Mig veterligen saknas goda teologiska skäl för en annan uppfattning.

Samtidigt kan rimligen ingen förneka att det ändå finns gott om utrymme för konkret och nära hjälp för människor som kommit i kläm, både på hemmaplan och i de fattiga länderna. Den kristna missionen har historiskt sett, vad jag vet,  inte syftat till en konstant och storskalig omfördelning av resurser, särskilt inte resurser som kommer från indrivna skatter. I första hand har det handlat om att lära folk om Jesus vilket krävt läskunskaper och åtminstone lite mat i magen. Men det har också handlat om att hjälpa sjuka människor. Så grundläggande sjukvård och utbildning har varit de områden där kyrkan gjort stora insatser. Jag kan inte se att detta strider mot varken liberala principer eller en, som Segerfeldt skriver, ”grundläggande, vetenskapligt baserad syn på vad utveckling är”.

Surfa in på Acton Institute för resurser om frihetens betydelse för det goda samhället. Och PovertyCure för fattigdomsbekämpning som kombinerar liberala idéer med kristen solidaritet. Se även Lars Adaktusson: Dags att räta på ryggen.

Läs också vad andra skriver om , , , , .

den 7 september 2012


  Dawkins Special

Ikväll är Richard Dawkins en av gästerna på Skavlan. Som en service till allmänheten följer här några artiklar som jag skrivit om honom under åren:

den 13 augusti 2012


  Sturmark, Craig & Hume

Efter att under säkert en vecka ha varit åskådare till ett samtal på Twitter om vetenskap vs religion mellan Christer Sturmark och Josef Bengtson med flera, skrev jag ett inlägg med en länk till en text som William Lane Craig skrivit om vetenskapens metafysiska grundantaganden. Det gick illa. Samtalet spårade ur och verkar inte ha återupptagits. Innan samtalet tog slut hann Humanisternas ordförande säga några saker som är värda att uppmärksamma och resonera omkring för en vidare krets.

Så här började det:

Här hoppade jag alltså in:

Jag länkade till ett klipp från boken Philosophical Foundations for a Christian Worldview av William Lane Craig och J. P. Moreland som listar 10 metafysiska antaganden som vetenskapen vilar på. Något tidigare hade Sturmark haft en liknande diskussion med Josef Bengtson om hur man ska gå tillväga för att visa att universum är rationellt ordnat (som är en av punkterna i Craig/Morelands bok):

Och:

Innan jag kommenterar detta sista påstående av Sturmark vill jag redogöra för hur det hela slutade. Så jag går tillbaka till min dialog med Sturmark som nu kom att handla om Craig personligen:

Och slutligen detta:

Ja, det var i stort sett det hela. Över till analysen. För det första kan jag tycka att Craigs person borde ha gått att bortse ifrån. Det är inte några jättemärkliga påståenden han gör om vetenskapens grundvalar. Att vetenskapen utgår från att världen är ordnad och inte kaotisk låter, tja, ganska uppenbart. Inte heller är Craig ensam om denna uppfattning. Vi har förstås hans medförfattare, J. P. Moreland. Men även John Lennox, matematiker och vetenskapsfilosof, menar att vetenskapen vilar på påståenden som är snarlika trossatser (Sturmark har själv mött Lennox i debatt). Skulle även Moreland och Lennox vara pajasar? Nej, Craigs person och övriga uppfattningar hörde helt enkelt inte hemma i diskussionen.

Men även om Craigs karaktär inte är relevant för frågan om vetenskapens grundvalar tycker jag att det är viktigt att reda ut huruvida det finns någon grund för Sturmarks påståenden om honom. Tar verkligen ingen Craig på allvar? Är han enbart en oseriös debattör som mest är känd för att försvara folkmord i Gamla testamentet? En pajas? Själv har jag träffat men framför allt lyssnat på honom under lång tid och jag har svårt att tänka mig en mer seriös, lärd och välartikulerad filosof. Men min uppfattning om honom säger kanske inte så mycket. Vad säger andra?

I en intervju innan Christopher Hitchens mötte William Lane Craig i debatt påstår Hitchens att i hans ateistkretsar är Craig känd för att vara ”very rigorous, very scholarly, very formidable”. Utan reservationer, lägger han till. Sedan gick han upp i debatt och, ja, det gick inte så bra för Hitchens. Så här skriver en ateistisk bedömare:

The debate went exactly as I expected. Craig was flawless and unstoppable. Hitchens was rambling and incoherent, with the occasional rhetorical jab. Frankly, Craig spanked Hitchens like a foolish child.

Och så här brukar det gå när Craig debatterar ateister. Varifrån kommer då idén att Craig skulle vara ”en pajas som försvarar folkmord”? Jo, från Richard Dawkins. När Craig besökte England förra året blev Dawkins inbjuden att möta honom. Av de fyra stora namnen bland de nya ateisterna (Christopher Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennet, Richard Dawkins) har Craig debatterat de övriga tre. Men Dawkins avböjde. Han förklarade sig i en längre artikel i The Guardian där han hänvisar till ett svar som Craig givit på sin egen sajt.  I sitt svar försvarar Craig Guds agerande när hebréerna, på Guds befallning, intog löfteslandet och drev ut och dödade Kananéerna som bodde där. En man med dessa åsikter kan man helt enkelt inte skaka hand eller dela podium med, menade Dawkins och kallade Craig en ”deplorable apologist for genocide” (en beklaglig försvarare av folkmord).

En av de brittiska filosofer som deltog i debatten mot Craig, Daniel Came, skrev i ett genmäle att Dawkins agerade cyniskt och anti-intellektuellt och att han dolde sina verkliga skäl bakom rökridåer. En bedömare i The Telegraph menade att Dawkins helt enkelt fegade ur: ”In Craig, Dawkins met his match. Like Jonah, he was confronted by the truth and he ran away.” Och detta är rimligen den troligaste förklaringen. Kristna har debatterat filosofen Peter Singer, som menar att det ibland är moraliskt rättfärdigt att döda spädbarn, eftersom Singer är både  etablerad och genomtänkt.  Så varför skulle inte Dawkins möta en av de främsta försvararna av Guds existens och kritiker av Dawkins bok ”The God Delusion”? Jag ser ingen bättre förklaring än att Dawkins anade att det skulle gå med honom som för Hitchens och inte ville riskera att förödmjukas offentligt. Bättre då fly än att illa fäkta.

Men tillbaka till sakfrågan. Christer Sturmark menar alltså att det inte bara är lätt utan ”supertrivialt” att visa att universum styrs av naturlagar. Hur då då? ”Induktion. Hume”, svarar Sturmark. Låt oss titta närmare på induktion och sedan vad filosofen David Hume tänkte i ämnet.

I motsats till deduktion innebär induktion att slutledningar baseras på enskilda händelser eller erfarenheter. Från ett ändligt antal singulära utsagor härleds en universell utsaga utan att denna logiskt impliceras. Exempel: Varje livsform som någon människa känner till är beroende av vatten för sin överlevnad. Alltså är alla livsformer beroende av vatten. Men notera att slutsatsen inte logiskt impliceras av premissen. För det är fullt möjligt att vi en dag stöter på en livsform som inte är beroende av vatten för sin överlevnad eftersom vi inte har kunskap om alla livsformer utan bara om dem som vi har observerat. Helt naturligt och inget konstigt med det. Induktion som metod till kunskap har denna inbyggda osäkerhet men det hindrar oss inte från att både till vardags och inom vetenskaperna att använda den. På så sätt har Christer Sturmark rätt. Vi vet att universum styrs av naturlagar eftersom naturvetenskaperna har noterat regelbundenheter.

Men vad är det egentligen som berättigar induktion som metod, filosofiskt sett? Eller med andra ord: vad är det som gör att vi litar på att induktion verkligen ger oss kunskap? Vi kan inte göra det av logiska skäl eftersom våra erfarenheter av induktion, logiskt sett, inte säger något om hur induktion fungerar nu. Lika lite som alla svanar behöver vara vita därför att vi endast har observerat vita svanar, lika lite behöver induktion alltid fungera enbart därför att metoden har fungerat historiskt. Men vår erfarenhet av induktion, då? Är det inte så att vi sätter vår tillit till induktionsmetoden därför att den visat sig fungera? Men detta leder till ett cirkelresonemang eftersom vi då använder induktion för att bevisa att induktion är en tillförlitlig metod.

Dessa tankar är inte mina utan kallas, ironiskt nog, Humes problem. Det var David Hume som reste denna invändning mot induktionsmetoden. Enligt Wikipedia utgör denna invändning ”antagligen den vassaste och mest förödande kritiken mot induktionen som har förts fram i filosofiska sammanhang.” David Hume noterar att människan tenderar att tro att saker beter sig på ett regelbundet sätt, att observerade regelbundenheter kvarstår i nuet och in i framtiden. Detta, menar han, saknar vi en rationell grund för enligt resonemanget ovan. Vår tilltro till induktion bygger således på ett grundantagande om verklighetens beskaffande, att universum är rationellt ordnat (som Josef Bengtson skriver).  Att genom induktion bevisa detta leder till ett cirkelresonemang.

För att sammanfatta: Nej, William Lane Craig kan inte avfärdas som en pajas. Och nej, vi kan inte bevisa universums regelbundenhet genom induktion eller med hänvisning till David Hume. Tvärtom förutsätter induktionsprincipen att universum är ordnat och inte kaotiskt.

Varför då ägna över 1000 ord åt dessa ämnen? För det första ger meningsutbytet ytterligare en illustration på sättet som ateister av idag alltför ofta argumenterar: raljerande och okunnigt. Inget nytt under solen där. För det andra visar diskussionen om induktion att vetenskapen inte endast är beroende av empiri, att metafysik således inte enbart har med religion att göra. För det tredje reser frågan om vetenskapens grundvalar vilken världsbild som bäst rättfärdigar dessa. Och det är en fråga som är värd sitt eget inlägg.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

den 17 juli 2012


  Om dogmatiska skygglappar och embryots potential

Patrik Lindenfors har svarat på mitt inlägg från häromdagen. Låt mig gå igenom hans svar här.

Först detta om att politiker, enligt Humanisterna, måste ”anta en sekulär hållning”. Lindenfors skriver:

Man får givetvis motsätta sig stamcellsforskning av vilka skäl man vill. Tror man att guden Shiva förbjudit stamcellsforskning så har man full rätt att argumentera utifrån denna ståndpunkt. Det enda vi begär är att våra politiker antar en neutral hållning i frågan – det går inte att bedöma Shivas relevans i frågan och det är faktiskt samma problem med alla andra religiösa dogmer.

Men vad är då en ”religiös dogm”? I radioprogrammet tar Lindenfors som exempel att Jesus uppstod från de döda. Låt gå för det. Men ingen önskar basera lagstiftning på denna dogm. Så vilken dogm menar Patrik Lindenfors ligger bakom det katolska ställningstagandet mot embryonal stamcellsforskning?  I programmet menar han att det handlar om en övertygelse om att embryot besjälas vid befruktningsögonblicket. Detta må vara en katolsk uppfattning. Men det är inte bara därför man är emot embryonal stamcellsforskning. Det finns en enklare, och helt odogmatisk anledning, nämligen att embryot är en människa i kraft av att vara en levande organism som tillhör människosläktet. Denna ståndpunkt kan bedömas av alla människor utan särskild uppenbarelse.

Lindenfors menar att detta inte är skälet till att den katolske etikern Axel Carlberg är emot embryonal stamcellsforskning. Nej, Carlberg menar, enligt Lindenfors, att anledningen är ”att embryot har en potential att bli en människa”. Nu menar inte Carlberg det men även om han skulle göra det är ju detta inte heller en uppfattning som är baserad på någon religiös dogm. Lindenfors tycker visserligen att det är ett dåligt skäl men det gör inte Carlbergs uppfattning mer dogmatisk.

Så vilken är då den religiösa dogm, oåtkomlig för mänskligt förnuft, som ligger till grund för Katolska kyrkans inställning till forskning på embryonala stamceller? Lindenfors svarar inte på det, trots att detta ju är anledningen till Humanisternas kampanj. Och detta pekar på problemet med kampanjen: det går helt enkelt inte att avgöra vad som är en ”sekulär hållning” i konkreta frågor. Lika lite som det är klart vem som ska avgöra detta. Och i ett pluralistiskt Europa kan jag heller inte förstå varför politiker skulle ignorera religiösa människors uppfattningar, hur dogmatiska de vara månde. Kort sagt, Humanisternas kampanj misslyckas med att ens komma ur startgroparna.

Men tillbaka till frågan om embryots potential. Det är sant att denna potential är viktig för att fastslå embryots mänsklighet. Men inte på det sätt som Lindenfors tror. Lindenfors citerar detta från en artikel som Carlberg skrivit:

Denna förprogrammerade möjlighet att utifrån sina inre betingelser utvecklas fram till vuxen ålder kallas embryots potentialitet och är av högsta etiska betydelse. Visserligen finns det många betydelsefulla etapper kvar i embryots och fostrets framtida utveckling såsom implantationen i moderlivet… Men livet börjar inte under någon av dessa etapper. Det har väckts vid befruktningen.

Det handlar här inte om ”en potential att bli en människa”, som Lindenfors skriver, utan om en potential till alla de egenskaper som vi känner som mänskliga (som självmedvetande, förnuft, kommunikativ förmåga, etc). Dessa egenskaper realiseras successivt ända tills människan är fullvuxen. Potentialen visar att embryot är samma slags organism som den som senare kommer att ha realiserat denna potential. Eller med andra ord: potentialen visar att embryot redan är en människa. Precis som det nyfödda barnet är samma slags varelse som den vuxna människan.

Det är därför felaktigt, som Lindenfors gör, att jämföra embryot med andra cellsamlingar. Exempelvis har ju inte 50 skinnceller en inre förmåga att utvecklas till något annat, allra minst en vuxen människa. Lindenfors menar vidare att idén om potentialitet utgör ett problem för forskningen på adulta stamceller. Men inte heller adulta stamceller har denna inneboende förmåga att utvecklas till en individ med alla de egenskaper som hör människan till.

Lindenfors kommenterar också min beskrivning av honom själv som ”humanisten” och menar att citattecknen visar på den låga nivån hos min kritik. Andra får avgöra nivån på kritiken men citattecknen beror på att förbundet Humanisterna, lite fräckt, lagt beslag på begreppet humanism och att jag helt enkelt inte är beredd att kalla alla dess medlemmar för humanister (utan citattecken).

Lindenfors tycker avslutningvis att jag borde läsa på lite. Och det kanske jag borde. Får jag föreslå att Patrik Lindenfors tar av sig sina dogmatiska skygglappar och öppnar ögonen för embryots mänsklighet?

Se även Annika Borg och det sekulära samhället.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 15 juli 2012


  Humanisterna och embryonal stamcellsforskning

Biologen och ”humanisten” Patrik Lindenfors debatterade i fredags med den katolske etikern Axel Carlberg i P1:s Människor och tro. Det handlade om att ”katolska dogmer” eventuellt kommer att påverka framtida forskningspengar till embryonal stamcellsforskning inom EU. Organisationen Humanisterna kampanjar nu för att förhindra att denna forskning inte begränsas av ”religiösa skäl”. Man får nämligen bara motsätta sig embryonal stamcellsforskning av de skäl som är godkända av Humanisterna. Eller som de själva uttrycker det: våra politiker måste anta en sekulär hållning i denna fråga.

Patrik Lindenfors trodde sig veta vad katolikerna baserade sitt motstånd på: att embryot besjälas vid befruktningen. Men det katolska argumentet, som varken är unikt katolskt eller särskilt religiöst, är helt enkelt att embryot har ett människovärde från befruktningen i kraft av att tillhöra arten homo sapiens. Eller med andra ord: embryot är en människa och har därför en människas värde. Och man laborerar inte med människor som om det bara handlade om en samling celler. Talande var här att Lindenfors inte kunde sätta ord på vad embryot i detta tidiga stadium var för slags organism.

Lindenfors menade vidare att eftersom de befruktade äggen redan existerar är alternativet till stamcellsforskning att äggen kasseras. Äggen har ”blivit över” efter provrörsbefruktning, så kallad IVF-behandling. Och rimligen är det då bättre att de kommer till användning för mänsklighetens bästa. Detta är en etiskt komplicerad fråga. Carlbergs svar var att möjligheten till embryonal stamcellsforskning motiverar till att embryon skapas specifikt för denna forskning. Och så är det säkert. De kliniker som erbjuder IVF-behandlingar får rimligen skäligt betalt för att leverera befruktade ägg till forskningen.

Men det är inte hela sanningen. Eftersom chanserna för en lyckad befruktning ökar om man besprutar flera ägg samtidigt med spermier kommer befruktade ägg att bli över även utan forskningspengar. Motståndet mot embryonal stamcellsforskning på just dessa överblivna ägg blir då mer pragmatiskt motiverat. Genom att förhindra att forskningspengar gör IVF-klinikerna mer lönsamma minskas åtminstone incitamenten för en överproduktion av befruktade ägg. Men på sikt måste även lagstiftning till på detta område så att IVF-behandlingar med mer än ett ägg åt gången förbjuds. Vore detta ett område för gemensam EU-lagstiftning skulle vi säkert också se sådana förslag från katolskt håll.

Debatten avslutades med en, vad jag tycker, väldigt god poäng av Axel Carlberg. Han menade att det minsann inte bara är katoliker som styrs av dogmer. Det gör även Humanisterna. Se bara på deras idéprogram! För en organisation som säger sig styras av vetenskap och förnuft är det närmast parodiskt att läsa. Vilken är exempelvis den vetenskapliga grunden för påståendet att etik och politik ska bedömas ”utifrån deras följder för mänsklig lycka och välfärd”? Programmet är fyllt av liknande påståenden som aldrig förankras i något utan bara hänger helt fritt i luften.

I ett pluralistiskt Europa vore det orimligt att vissa människors uppfattningar inte fick komma till tals. Så får förstås Humanisterna driva sin kampanj för att EU-pengar ska sponsra embryonal stamcellsforskning. Men så får förstås även ”katolska lobbygrupper”, som ju företräder, säg, 10000 gånger fler människor, driva sina kampanjer och använda de argument som de tror bäst talar till makthavarna. Så länge Humanisterna inte seriöst engagerar sig i invändningarna mot embryonal stamcellsforskning utan bara avfärdar dem som religiösa dogmer har jag mycket svårt att tro att de vinner några röster i Bryssel. Gott så.

Se även Jan Björklund leker i sandlådan.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 7 januari 2012


  Dagens betraktelser

Peggy Noonan skriver i Wall Street Journal om Steve Jobs sista ord:

Oh wow! Oh wow! Oh wow!

Mycket kan läsas in i dessa ord, förstås. Men det är svårt att förstå dessa som att Jobs mötte tomheten när han dog.

En fysiker, författare och lärare vid MIT skriver en artikel i Harper’s Magazine om hur vetenskapen brottas med frågan om universums finjustering. Rubriken är väl vald: The accidental universe: Science’s crisis of faith. Dess slutkläm säger det mesta:

Not only must we accept that basic properties of our universe are accidental and uncalculable. In addition, we must believe in the existence of many other universes. But we have no conceivable way of observing these other universes and cannot prove their existence. Thus, to explain what we see in the world and in our mental deductions, we must believe in what we cannot prove.

Tydligen föredrar många vetenskapsmän att tro på förekomsten av multipla universum framför att tro på att vårt universum har en Skapare.  Artikelförfattaren hoppar snabbt över förklaringen till detta: ”Intelligent design, however, is an answer to fine-tuning that does not appeal to most scientists. The multiverse offers another explanation.” Han går aldrig in på varför teorin om multipla universum är att föredra ur en vetenskaplig synvinkel utan avfärdar teorin om en kosmisk finjusterare som ”oattraktiv”. Måhända beror det på att den senare teorin är ”oattraktiv” på ett annat plan är det vetenskapliga? Eller med andra ord: att vetenskapsmännen flyr från allt som luktar Gud? Reaktionen var likartad innan big bang-teorin slog igenom. De flesta vetenskapsmännen ansåg även denna teori ”oattraktiv” och föredrog idén om universums evighet. Även i detta fall var den ”oattraktiva” teorin ett argument för Guds existens. Se för övrigt William Lane Craig kommentera teorin om multipla universum.

Jag har också läst om den nya religionen ”kopimismen” som tydligen blivit erkänd av staten:

Nätpiraternas egen religion, kopimismen, har blivit officiellt erkänd som religion i Sverige. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har nu fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion i Sverige efter beslut i kammarkollegiet.

Min fråga blir: varför behöver religioner erkännas av staten? Har det månne med statsbidrag att göra? Ännu ett argument mot statsbidrag till religiösa samfund i sådana fall. Helt uppenbart är ju detta ingen religion utan en ploj. Men så länge staten blandar sig i religionsutövningen och sätter upp definitioner för vad som ska klassas som religion kommer dessa företeelser att förekomma.

Craig Carter skriver ett inlägg med rubriken Rick Santorum is Civilized and So He Must be Destroyed:

The Santorum’s baby, Gabriel, was born prematurely at an age when many babies are murdered. And so for them to show respect, tenderness and love toward such a child throws into stark relief the heartless cruelty of abortion, which is the sacrament of the religion of the Left – the ritual in which they worship the autonomy of the individual self and the primacy of the will to power. All the Santorums did was act in a normal, civilized manner toward their baby and that was enough to enrage the barbarians who celebrate killing as ”necessary” and ”their right.”

Eller på svenska: I en tid där ofödda barn dödas på löpande band hånas Rick Santorum för att han lät sina barn sörja deras dödfödde bror. Vi lever verkligen i barbarernas tid.

Läs även vad andra skriver om , , , , ,

« Tidigare inlägg  Nästa sida »