Skip to main content.


den 13 augusti 2012


  Sturmark, Craig & Hume

Efter att under säkert en vecka ha varit åskådare till ett samtal på Twitter om vetenskap vs religion mellan Christer Sturmark och Josef Bengtson med flera, skrev jag ett inlägg med en länk till en text som William Lane Craig skrivit om vetenskapens metafysiska grundantaganden. Det gick illa. Samtalet spårade ur och verkar inte ha återupptagits. Innan samtalet tog slut hann Humanisternas ordförande säga några saker som är värda att uppmärksamma och resonera omkring för en vidare krets.

Så här började det:

Här hoppade jag alltså in:

Jag länkade till ett klipp från boken Philosophical Foundations for a Christian Worldview av William Lane Craig och J. P. Moreland som listar 10 metafysiska antaganden som vetenskapen vilar på. Något tidigare hade Sturmark haft en liknande diskussion med Josef Bengtson om hur man ska gå tillväga för att visa att universum är rationellt ordnat (som är en av punkterna i Craig/Morelands bok):

Och:

Innan jag kommenterar detta sista påstående av Sturmark vill jag redogöra för hur det hela slutade. Så jag går tillbaka till min dialog med Sturmark som nu kom att handla om Craig personligen:

Och slutligen detta:

Ja, det var i stort sett det hela. Över till analysen. För det första kan jag tycka att Craigs person borde ha gått att bortse ifrån. Det är inte några jättemärkliga påståenden han gör om vetenskapens grundvalar. Att vetenskapen utgår från att världen är ordnad och inte kaotisk låter, tja, ganska uppenbart. Inte heller är Craig ensam om denna uppfattning. Vi har förstås hans medförfattare, J. P. Moreland. Men även John Lennox, matematiker och vetenskapsfilosof, menar att vetenskapen vilar på påståenden som är snarlika trossatser (Sturmark har själv mött Lennox i debatt). Skulle även Moreland och Lennox vara pajasar? Nej, Craigs person och övriga uppfattningar hörde helt enkelt inte hemma i diskussionen.

Men även om Craigs karaktär inte är relevant för frågan om vetenskapens grundvalar tycker jag att det är viktigt att reda ut huruvida det finns någon grund för Sturmarks påståenden om honom. Tar verkligen ingen Craig på allvar? Är han enbart en oseriös debattör som mest är känd för att försvara folkmord i Gamla testamentet? En pajas? Själv har jag träffat men framför allt lyssnat på honom under lång tid och jag har svårt att tänka mig en mer seriös, lärd och välartikulerad filosof. Men min uppfattning om honom säger kanske inte så mycket. Vad säger andra?

I en intervju innan Christopher Hitchens mötte William Lane Craig i debatt påstår Hitchens att i hans ateistkretsar är Craig känd för att vara ”very rigorous, very scholarly, very formidable”. Utan reservationer, lägger han till. Sedan gick han upp i debatt och, ja, det gick inte så bra för Hitchens. Så här skriver en ateistisk bedömare:

The debate went exactly as I expected. Craig was flawless and unstoppable. Hitchens was rambling and incoherent, with the occasional rhetorical jab. Frankly, Craig spanked Hitchens like a foolish child.

Och så här brukar det gå när Craig debatterar ateister. Varifrån kommer då idén att Craig skulle vara ”en pajas som försvarar folkmord”? Jo, från Richard Dawkins. När Craig besökte England förra året blev Dawkins inbjuden att möta honom. Av de fyra stora namnen bland de nya ateisterna (Christopher Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennet, Richard Dawkins) har Craig debatterat de övriga tre. Men Dawkins avböjde. Han förklarade sig i en längre artikel i The Guardian där han hänvisar till ett svar som Craig givit på sin egen sajt.  I sitt svar försvarar Craig Guds agerande när hebréerna, på Guds befallning, intog löfteslandet och drev ut och dödade Kananéerna som bodde där. En man med dessa åsikter kan man helt enkelt inte skaka hand eller dela podium med, menade Dawkins och kallade Craig en ”deplorable apologist for genocide” (en beklaglig försvarare av folkmord).

En av de brittiska filosofer som deltog i debatten mot Craig, Daniel Came, skrev i ett genmäle att Dawkins agerade cyniskt och anti-intellektuellt och att han dolde sina verkliga skäl bakom rökridåer. En bedömare i The Telegraph menade att Dawkins helt enkelt fegade ur: ”In Craig, Dawkins met his match. Like Jonah, he was confronted by the truth and he ran away.” Och detta är rimligen den troligaste förklaringen. Kristna har debatterat filosofen Peter Singer, som menar att det ibland är moraliskt rättfärdigt att döda spädbarn, eftersom Singer är både  etablerad och genomtänkt.  Så varför skulle inte Dawkins möta en av de främsta försvararna av Guds existens och kritiker av Dawkins bok ”The God Delusion”? Jag ser ingen bättre förklaring än att Dawkins anade att det skulle gå med honom som för Hitchens och inte ville riskera att förödmjukas offentligt. Bättre då fly än att illa fäkta.

Men tillbaka till sakfrågan. Christer Sturmark menar alltså att det inte bara är lätt utan ”supertrivialt” att visa att universum styrs av naturlagar. Hur då då? ”Induktion. Hume”, svarar Sturmark. Låt oss titta närmare på induktion och sedan vad filosofen David Hume tänkte i ämnet.

I motsats till deduktion innebär induktion att slutledningar baseras på enskilda händelser eller erfarenheter. Från ett ändligt antal singulära utsagor härleds en universell utsaga utan att denna logiskt impliceras. Exempel: Varje livsform som någon människa känner till är beroende av vatten för sin överlevnad. Alltså är alla livsformer beroende av vatten. Men notera att slutsatsen inte logiskt impliceras av premissen. För det är fullt möjligt att vi en dag stöter på en livsform som inte är beroende av vatten för sin överlevnad eftersom vi inte har kunskap om alla livsformer utan bara om dem som vi har observerat. Helt naturligt och inget konstigt med det. Induktion som metod till kunskap har denna inbyggda osäkerhet men det hindrar oss inte från att både till vardags och inom vetenskaperna att använda den. På så sätt har Christer Sturmark rätt. Vi vet att universum styrs av naturlagar eftersom naturvetenskaperna har noterat regelbundenheter.

Men vad är det egentligen som berättigar induktion som metod, filosofiskt sett? Eller med andra ord: vad är det som gör att vi litar på att induktion verkligen ger oss kunskap? Vi kan inte göra det av logiska skäl eftersom våra erfarenheter av induktion, logiskt sett, inte säger något om hur induktion fungerar nu. Lika lite som alla svanar behöver vara vita därför att vi endast har observerat vita svanar, lika lite behöver induktion alltid fungera enbart därför att metoden har fungerat historiskt. Men vår erfarenhet av induktion, då? Är det inte så att vi sätter vår tillit till induktionsmetoden därför att den visat sig fungera? Men detta leder till ett cirkelresonemang eftersom vi då använder induktion för att bevisa att induktion är en tillförlitlig metod.

Dessa tankar är inte mina utan kallas, ironiskt nog, Humes problem. Det var David Hume som reste denna invändning mot induktionsmetoden. Enligt Wikipedia utgör denna invändning ”antagligen den vassaste och mest förödande kritiken mot induktionen som har förts fram i filosofiska sammanhang.” David Hume noterar att människan tenderar att tro att saker beter sig på ett regelbundet sätt, att observerade regelbundenheter kvarstår i nuet och in i framtiden. Detta, menar han, saknar vi en rationell grund för enligt resonemanget ovan. Vår tilltro till induktion bygger således på ett grundantagande om verklighetens beskaffande, att universum är rationellt ordnat (som Josef Bengtson skriver).  Att genom induktion bevisa detta leder till ett cirkelresonemang.

För att sammanfatta: Nej, William Lane Craig kan inte avfärdas som en pajas. Och nej, vi kan inte bevisa universums regelbundenhet genom induktion eller med hänvisning till David Hume. Tvärtom förutsätter induktionsprincipen att universum är ordnat och inte kaotiskt.

Varför då ägna över 1000 ord åt dessa ämnen? För det första ger meningsutbytet ytterligare en illustration på sättet som ateister av idag alltför ofta argumenterar: raljerande och okunnigt. Inget nytt under solen där. För det andra visar diskussionen om induktion att vetenskapen inte endast är beroende av empiri, att metafysik således inte enbart har med religion att göra. För det tredje reser frågan om vetenskapens grundvalar vilken världsbild som bäst rättfärdigar dessa. Och det är en fråga som är värd sitt eget inlägg.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



9 kommentarer till “Sturmark, Craig & Hume”

  1. Mats Selander säger:

    Det frustrerande med Sturmark är att han allt som oftast tycks resonlig och vettig. Men sen kommer sådana här tokigheter ur honom. Jag tror att han är mer eller mindre blind för sitt eget perspektiv. I debatten med John Lennox (och Stefan Gustavsson) sa Sturmark ”I don’t have a belief system”. Då trillade en polett ner i mitt medvetande. Hans analyser av andra blir ofta skruvade eftersom han inte ser sin egen position som en livsåskåding. Han ser bara fakta. Han ser bara ”som det är”. Och när han inte har goda skäl för något, ja då tror han inte heller på det. Och goda skäl är empiriska skäl, sådant som vetenskapen sysslar med. Men hela den livsåskådningsmässiga grund som vetenskapen själv vilar på verkar han blind för. Jag har aldrig hört honom adressera denna problematik. Bara avfärda den. I detta avseende påminner han om religiösa fundamentalister som inte förmår diskutera sina dogmer utan bara upprepar dem. Filosofins första lärdom är denna: Känn dig själv. Om man inte känner sig själv, om man inte är medveten om sina egna förutsättningar så kommer man systematiskt misstolka sina meningsmotståndare. Det är vad jag tror händer här.

    den 13 augusti 2012 kl 19:39
  2. Christer Sturmark säger:

    Det är synd att Pelle Poluha tvingas ta till så osakliga argument, som att avfärda mig som ”okunnig” och ”raljerande”. Att tvingas ned till sådan sandlådenivå är inte roligt. Men okey, ska vi vara där, så kan jag bara konstatera att okunnigheten tyvärr präglar Poluhas bloggpost, även om det för den kunskapsteoretiskt oinsatte kan se vederhäftigt ut. Bland annat lådsas Puluha att jag påstår att induktion bevisar saker. Något så enfaldigt skulle aldrig falla mig in. Men om man får uppfinna sin meningsmotståndares argument, och sedan förkasta dem, då blir alla debatter rätt enkla. Och ingenstans ifrågasätter Poluha mitt påstående att Craig försvarar folkmord. Det är givetvis helt riktigt att det i sig inte har med hans sakargument att göra, men jag tycker ändå det är viktigt att den allmänna publiken få vetskap om denna sida hos Craig. Och jag vidhåller. Den filosofiska akademin tar inte Craig på allvar. Han lyfts fram av religiösa apologogeter vilket för mig är helt obegripligt, när det faktiskt finns religiösa filosofer av kvalitet, tex Plantinga.

    den 20 augusti 2012 kl 9:33
  3. pelle säger:

    Christer! Jag har inte kallat dig okunnig eller raljerande. Däremot att du i den citerade Twitterdiskussionen argumenterar raljerande och okunnigt. Och jag tycker att jag bemödar mig om att förklara varför. Du avfärdar Craigs argument med ett personangrepp och du hänvisar till induktion och Hume för att förklara hur universums ordnade tillstånd kan visas empiriskt.

    Det är sant att du inte skriver att induktion bevisar universums rationella ordning. Du skriver ”visa” och ”visa empiriskt”. Vilken är den relevanta skillnaden mellan att bevisa och att visa empiriskt? Jag rättar gärna artikeln så att det står ”vi kan inte visa universums regelbundenhet…” om du tycker att det är viktigt. Men grejen är att induktion varken kan visa eller bevisa att universum är rationellt ordnat så jag förstår inte varför du hakar upp dig på detta.

    När det gäller Craig förnekar jag inte att han försvarar Guds agerande när Kananéerna både fördrevs och dödades. Men detta gör honom inte till en försvarare av folkmord så där i största allmänhet. Utan det handlar om hur Gud agerade vid ett specifikt tillfälle i historien. De flesta bibeltroende kristna (och kanske även judar) brottas med denna text (Domarboken) eftersom Gud inte framställs i särskilt god dager. Så hur då förena Guds godhet (som vi känner från annat håll) med hans agerande här. Det är det som Craig förklarar i sin artikel på sin hemsida. Men att han är mest känd för detta är verkligen inte sant. Inte heller att detta skulle göra honom oseriös eller till en pajas. Och det är överhuvudtaget inte relevant för diskussionen om vetenskapens grundvalar.

    Du skriver att den ”filosofiska akademin” inte tar honom på allvar. Är det någon mer än du och Dawkins som har den uppfattningen? Dawkins möter ju dessutom biskopar och andra, som verkligen inte är erkända filosofer (inom akademin). Så jag förstår inte ens relevansen i argumentet. Även om Craig inte skulle vara erkänd inom ”akademin” skulle han ändå kunna vara en av världens ledande försvarare av teismen, eller hur?

    Sedan var det Plantinga. Jag har inte läst något av honom. Men tror du verkligen han har en annan uppfattning än Craig i frågan om vetenskapens grundvalar?

    den 20 augusti 2012 kl 18:14
  4. Stefan Gustavsson säger:

    Kommentar till Christer Sturmark:

    Du säger: ”Den filosofiska akademin tar inte Craig på allvar” och du menar att han spelar i en annan liga än t ex Alvin Plantinga. Detta är påståenden som empiriskt går att undersöka, till exempel så här.

    Oxford University Press räknas till ett av världens mest prestigefyllda akademiska bokförlag. En sökning visar att William Lane Craig medverkar i åtminstone 14 böcker utgivna av just Oxford University Press (och fler är på gång).

    Ett par exempel:

    Den välkände ateistiske filosofen Robin Le Poidevin är redaktör för boken ”Questions of Time and Tense” och William Lane Craig är en av de medverkande artikelförfattarna.

    I boken ”Oxford Readings in Philosophical Theology: Volume 2” medverkar William Lane Craig tillsammans med Alvin Plantinga.

    Nu kanske man inte gillar Oxfords University Press. Då kan man undersöka den akademiska förlagskonkurrenten i Oxford, nämligen Blackwell’s. Där är William Lane Craig redaktör för ett antal större religionsfilosofiska verk, som ”The Blackwell Companion to Natural Theology”, ”Philosophy of Religion” och ”Naturalism”.

    Slutsats:
    Om Oxford University Press och Blackwell’s används som indikator på akademisk renommé, så tas William Lane Craig på allvar i den akademiska världen och spelar i samma liga som Alvin Plantinga.

    den 21 augusti 2012 kl 12:41
  5. Stefan Gustavsson säger:

    För den som inte känner de nämnda bokförlagen:

    Oxford University Press ”is a department of the University of Oxford. It furthers the University’s objective of excellence in research, scholarship, and education by publishing worldwide.”

    Blackwell’s Publishing ”was formed by the 2001 merger of two Oxford-based academic publishing companies … The merger created the world’s leading learned society publisher, partnered with 665 academic and professional societies.”

    den 21 augusti 2012 kl 13:09
  6. Om akademisk renommé | Stefan Gustavsson - Samtid och sanning säger:

    […] Pelle Poluhas intressanta blogg pågår just nu en diskussion mellan Pelle Poluha, Christer Sturmark och Mats Selander. Och nu har […]

    den 21 augusti 2012 kl 13:40
  7. PerP säger:

    Craig har skrivit en bok som heter ”Time and Eternity: Exploring God’s Relationship to Time”. Den ateistiske filosofen Quentin Smith kommenterar boken så här:

    William Lane Craig is one the leading philosophers of religion and one of the leading philosophers of time. [] It is a rewarding experience to read through this brilliant and well-researched book by one of the most learned and creative thinkers of our era.
    –Quentin Smith
    Professor of Philosophy, Western Michigan University

    den 22 augusti 2012 kl 8:55
  8. Stefan Gustavsson säger:

    På tal om ”ingen tar Craig på allvar, han är inte seriös”:

    Peter Millican är ateistisk professor i filosofi i Oxford. Här är hans introduktion av William Lane Craig (4 minuters video):

    den 22 augusti 2012 kl 11:46
  9. Kalle säger:

    Hej Christer,

    Kul att du gillar Plantinga! Om du tycker att han står för kvalitet så håller väl hans kritik mot Dawkins också en viss kvalitet? Eller begår han en massa felslut i just detta fall? Här finns i varje fall en svensk översättning av det jag talar om från Credoakademins site om du är intresserad (skriv gärna vad du tycker): http://www.credoakademin.nu/index.php/articles/article/dawkins_trasslar_till_begreppen

    den 23 augusti 2012 kl 18:45

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>