Min goda vän Nasrin Mosavi Sjögren beskrev för ett par veckor sedan sina bryderier inför valet 2010. Hennes dilemma består i att hon ser det som sin plikt att rösta men att hon dessvärre inte kan hitta ett parti som tar sig över ”skamnivån”. Detta är förstås enormt frustrerande och jag känner igen mig till 100 procent. Kristdemokraterna har varit mitt parti sedan flera år tillbaka men sedan deras svek i abortfrågan ser jag inte hur jag ska kunna lägga mitt röst på dem igen. Så särskilt efter partisekreterarens uttalande om att han inte kände sig orolig över att förlora ”kärntrupperna” eftersom de ändå inte har någon annan stans att ta vägen. En sådan cynism måste bestraffas! Om vi som väljare troget röstar på det minst dåliga partiet om och om igen signalerar vi till partierna att de ostraffat kan röra sig mot mitten och ignorera sina egna grundprinciper. Resultatet blir ett partiväsende med konturlösa och nästan identiska partier.

I vågskålen ligger tyvärr en förlust för alliansregeringen. Och inte bara det. Alternativet är mardrömslikt med Mona som statsminister och Lars Ohly som, tja, försvarsminister. Så läget är allvarligt. Men det är ändå allvarligare att vi nu inte har något parti som verkar för de oföddas rättigheter. Och inte kan jag då annat än att med vämjelse vända dessa partier ryggen? När jag nu tänker efter handlar det kanske ändå inte om partiernas absoluta positioner i abortfrågan utan om åt vilket håll partierna är på väg och om huruvida de sviker sina ideal. Det är på dessa punkter som kristdemokraterna faller. Samtidigt öppnar detta sätt att tänka för möjligheten att rösta på något av de andra partierna inom alliansen. Jag velar, som ni märker.

Tillbaka till Nasrin. Den lösning hon skisserar på innebär ett nytt parti, ”julkrubbepartiet”. Jag har själv tänkt i liknande banor. Visst behövs ett nytt parti! Jag skisserar visserligen på en möjlighet för människor, som annars hade blankröstat eller legat på sofflocket, att mer konkret och substantiellt signalera sitt missnöje. Men ett nytt parti är det mest konkreta uttrycket för att dagens partier lämnar stora grupper utan representation. Och att bilda parti är så mycket mer konstruktivt än att bara vara missnöjd. Men vad ska då detta parti verka för?

Nasrin och jag är ense om en viktig punkt: partiet måste verka för de ofödda människorna och stärka deras rättigheter. Abortfrågan är av en sådan dignitet att ett parti med detta som enda fråga vore motiverat. Men Nasrin vill mer än så med sitt ”julkrubbepartiet”. Hon vill att partiet verkar för att:

• hjälpa flyktingar att undkomma förföljelse och förtryck och arbeta för att ge dem en trygg fristad
• fånga upp utsatta människor som faller igenom samhällets skyddsnät och hjälpa dem tillbaka till ett värdigt liv
• lägga ner den tortyrindustri som köttfabrikerna utgör

Den sista punkten ovan avfärdar jag. ”Köttfabrikerna” är inte av nödvändighet tortyrkammare. Låt oss istället ställa sådana krav på köttproducenterna så att djuren inte far illa i hanteringen. Den första punkten ovan ställer jag emellertid villigt upp på. Här tänker jag mig att vägen till en generös flyktingpolitik mycket handlar om att lämna dagens välfärdssystem och överlämna ett större ansvar för välfärden till individen, familjen och frivilligorganisationer. Flyktingar måste bemyndigas istället för att passiviseras. Statens generösa ”omhändertagande” skapar vidare missunnsamhet och tankar som ”här kommer dessa utbölingar och parasiterar på vårt samhälle”.

Och vi kommer då till den andra och kanske viktigaste punkten. Här menar jag att våra myndigheter redan fångar upp de människor som faller igenom samhällets skyddsnät. Eller snarare, det offentliga skyddsnätet kan inte bli mycket mer finmaskigt. Det offentliga ansvaret för våra liv bör snarare minska. För jag vill hävda att ju större staten är, desto mindre blir individen. Och vi är små, vi svenskar. Istället för att ta ansvar för våra liv förväntar vi oss ständigt hjälp från det vi ofta kallar ”samhället” men egentligen är de offentligt finansierade myndigheterna.Vårt land är fyllt av ”offer” som på grund av olika omständigheter, helt utanför deras kontroll, nu befinner sig en svår situation. Och då måste självklart ”the super nanny”, staten själv, ingripa. Det är detta vi förväntar oss och det gör oss otacksamma och krävande, istället för att bli glada över den lilla hjälp som vi faktiskt får. Vi har tillåtits glömma att var och ens välfärd primärt är ens eget ansvar. Av dessa, och av flera andra, anledningar menar jag att vår stora välfärdsstat är ett fördärv för våra själar.

Solidaritet, som ju är något vi som kristna bör eftersträva, är en dygd. Men dygder är karaktärsdrag hos människan, inte staten. När Jesus säger ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta…” (Matt 25:40) menar han ju inte ”vad ni låtit tjänstemän göra”¦” utan han riktar sig till var och en av oss (vilket jag tidigare skrivit om). Det innebär förstås inte att vi inte kan organisera oss och betala andra människor som i sin tur hjälper. Men vi kan inte med dessa och liknande ord motivera en stor skattefinansierad allomfattande välfärdsapparat.

Michael Novak skriver upplysande om ”social justice”, ett begrepp som ofta används för att motivera ett större offentligt ansvar:

This new virtue is called “social” for two reasons. First, its aim or purpose is to improve the common good of society at large””outside the family especially, perhaps even on a national or international scale, but certainly in a range of social institutions nearer home. A village or neighborhood may need a new well, or a new school, or even a church. Workers may need to form a union and to unite with other unions. Because the causes of the wealth of nations are invention and intellect, new colleges and universities may need to be founded.

In America, new immigrants formed athletic clubs for the young; social clubs at which adult males could play checkers, cards, or horseshoes; and associations through which women could tend the needs of their neighbors. Because many of the men worked as many as twelve hours a day in the mines or the mills, the women conducted much of the social business of the neighborhoods in political and civic circles. The immigrants formed insurance societies and other associations of mutual help to care for one another in case of injury or of premature death. Alexis de Tocqueville was correct, in his Democracy in America, when he called the voluntary forming of associations by citizens to meet their own social needs “the first law of democracy.”

But this new virtue is called social for a second reason. Not only are its aims or purposes social, but also its constitutive practices. The practice of the virtue of social justice consists in learning new skills of cooperation and association with others to accomplish ends that no single individual could achieve on his own. At one pole this new virtue is a social protection against atomic individualism; at the other pole it protects considerable civic space from the direct custodianship of the state.

Här lyfter Novak fram något väldigt viktigt, nämligen vår plikt att faktiskt hjälpa varandra och att organisera oss för att göra det. Men med en ”nanny state” behöver vi inte göra det. Vi hjälper med våra skatter, lämnar resten åt socialen och fortsätter att leva våra själviska liv.

Nu menar jag inte att staten helt ska dra sig undan och enbart syssla med lag, polis och militär. Även om dessa är statens primära och omistliga uppgifter bör staten, om medborgarna så önskar, tillhandahålla någon form av skyddsnät för dem som faller igenom alla andra. Men den hjälp som på detta vis är offentligt finansierad är inte primär och inte heller sekundär. Staten ska inte ta över ansvaret från individ, familj och andra nära sammanslutningar utan träda in först när dessa misslyckats. Och då med minsta möjliga insatser. För vi ska komma ihåg att skatter, som måste finansiera den offentliga välfärden, är pengar som med hot om våld avtvingas medborgarna. Skatter är därför ett sätt att med tvångsmedel finansiera statens olika uppgifter. Och tvångsmedel kan endast rättfärdigas för sådana uppgifter som är helt nödvändiga. Vi ska därför inte förväxla ett högskattesamhälle med ett solidariskt samhälle. Allt det goda som vi säger att ”samhället” ska göra behöver inte utföras av staten, ja ska inte utföras av staten, utan i första hand av det civila samhället. Och ju mer pengar staten tar i via skatter, desto mindre resurser blir det kvar till det civila samhället.

Den kristne filosofen Peter Kreeft menar att det goda samhället är det samhälle som hjälper människan att bli god. Och jag tänker mig att statens roll i detta samhälle är så liten som möjligt. För när staten träder in, träder den enskilda människan också ut.

Så även om jag i sak kan hålla med Nasrin om att statens uppgift skall vara att fånga upp utsatta människor som fallit igenom alla skyddsnät, menar jag att det Sverige verkligen behöver är en mindre stat. Det vi behöver, och det vi saknar, är människor som tar ansvar för sig själva, sina kära och de närmsta i sin omgivning. Vuxna människor, helt enkelt. Låt oss därför istället bilda ”Ansvarspartiet”, partiet för små som vill bli större.

Läs vad andra skriver om: Nanny state, välfärdsstaten, aborter, solidaritet, Michael Novak, Peter Kreeft, ansvar, civila samhället, frivillighet