Jag såg filmen Avatar härom veckan. På ytan glänser den. Filmen är tekniskt sett mycket välgjord och jag drogs med lätthet in i den 3d-renderade världen på planeten Pandora utan att uppfatta vilka klipp som var datoranimerade och vilka som var filmade. Men de som önskar något mer än att fascineras över dessa tekniska bedrifter bör spara de drygt 100 kronor och de nästan tre timmar som filmen kostar.

Avatar är som en upphottad Dansar med vargar fast utan skådespelarprestationerna och nerven. Och, som Ross Douthat i New York Times skriver, filmen är Hollywoods senaste och mest uppenbara flirt med panteismen. Med Douthats ord:

It’s fitting that James Cameron’s “Avatar” arrived in theaters at Christmastime. Like the holiday season itself, the science fiction epic is a crass embodiment of capitalistic excess wrapped around a deeply felt religious message. It’s at once the blockbuster to end all blockbusters, and the Gospel According to James.
But not the Christian Gospel. Instead, “Avatar” is Cameron’s long apologia for pantheism ”” a faith that equates God with Nature, and calls humanity into religious communion with the natural world.

Så undvik denna film och hyr istället Sophie Scoll, Avatars i termer av karaktärer, budskap, realism, handling, budget med mera raka motsats.

Läs vad andra skriver om: Avatar, panteism, James Cameron