Skip to main content.

den 31 januari 2009


  Får jag döda?

Får jag döda?

Det går inte att svara på den frågan utan att först ha fått svar på en annan fråga, nämligen: Vad är det som ska dödas? Om min son frågar mig: ”Pappa, får jag döda den här?” och menar en mygga är svaret ja. Skulle han mena sin (än så länge endast påtänkta) lillasyster skulle jag läxa upp honom. Bort med den tanken!

Svaret på frågan skiljer sig alltså beroende på vad det är som åsyftas. Att döda myggor är mer än ok. Det är en god gärning. Att döda katter kan också vara i sin ordning om ingen ägare kan hittas och katten inte kan ta vara på sig. Detsamma gäller övriga djur. Är vissa enkla villkor uppfyllda går det bra att på eget initiativ ta fram geväret. Det är oftast ingen större sak.

Men när det gäller människor är svaret så gott som alltid nej. De undantag som går att tänka sig, exempelvis vid hotfulla situationer eller om ett mycket allvarligt brott begåtts, syftar alla till att värna människan. Att få döda människor bara för att vi har lust till det är otänkbart. Denna höga värdering av det mänskliga livet utgör ett fundament för det civiliserade samhället.

Får jag då döda ett foster?

Svaret på den frågan är att det beror på vad det är. Det duger inte att som exempelvis s-kvinnorna Carina Hägg och Nalin Pekgul har sagt att den viktiga frågan är vem som ska få fatta beslutet om att döda. För att svara på den frågan, måste fostrets ”ontologiska status” först avgöras. Är fostret endast en cellklump, att likna vid en blindtarm, ja då får dess ägare bestämma över om klumpen ska tas bort eller inte. Men om fostret är en människa, då saknas en ägare som självsvåldigt får avgöra dess framtid. För ingen människa kan ju rättmätigt ägas av någon annan. Slaveriet är avskaffat och det med rätta.

Så, vad är då ett foster?

Fostret växer och är därför en levande varelse. Fostret har mänskliga föräldrar och måste därför, precis som sina föräldrar, tillhöra människosläktet. Därför bör vi med säkerhet, utan att blanda in specifikt religiösa föreställningar, kunna säga att ett foster är en levande människa.

Eftersom fostret är en människa måste svaret bli att, nej, man får inte döda ett foster. Men eftersom våra lagar tillåter det kommer man inte att straffas för det, om man nu skulle besluta sig för att döda sitt foster. Och det talar för att lagen borde förändras så att Sverige med rätta skulle kunna kallas ett civiliserat land.

(Brett Kunkle har inspirerat mig till detta inlägg.)

Andra bloggar om: , , , , ,


  Upplys ditt samvete

Här är en inspirerande film som visades inför det amerikanska presidentvalet. Filmen riktar sig till katoliker men har ett budskap till alla kristna. Den handlar om vikten av att begrunda vilka värden som står på spel och vilka frågor som egentligen är viktigast. Och sedan bråka lite med samvetet om det inte reagerar. Till slut är det samvetet som styr på vem man röstar men då gäller det förstås att det är ordentligt upplyst.

Skulle inte kristna i Sverige kunna göra liknande filmer till det svenska valet 2010?


  Livets potential

den 28 januari 2009


  Fader Elia

I helgen blev jag klar med en fantastisk roman som jag läst sedan slutet av november. Det är ganska länge, kan tyckas. Men jag är en långsam läsare och min läshastighet har inte blivit högre sedan jag blev far. Det blir någon timme då och då. Och boken är faktiskt 600 sidor lång.

Nåväl, boken heter Fader Elia – en apokalyps och är författad av Michael O’Brien från Kanada. Förlaget menar att boken är en ”apokalyptisk spänningsroman med inslag av idéroman”. På ett sätt är den en antites och en motbok till Da Vinci-koden av Dan Brown. I Fader Elia är hjälten en karmelitmunk utsänd av påven för att få kontakt med EU:s president. Den andligt känslige påven och hans närmaste män misstänker nämligen att Presidenten är ansatt av onda krafter. Kanske är han en antikrist och kanske är vi inne i den absolut sista tiden? Ytterligare tecken på det är en stor splittring inom den katolska kyrkan. Modernister och traditionalister sliter och drar och någonstans mellan dem står påven som försöker bevara enheten, kärleken och troheten till evangeliet. Till skillnad från Da Vinci-koden tillhör alltså munken och den katolska kyrkans ledning den goda sidan. En annan stor skillnad är att Da Vinci-kodens karaktärer är platta och att hela dess intrig är förlagd till människans utsida. Fader Elia handlar övervägande om människans inre, de prövningar hon utsätts för och den inre kampen om att förbli trogen Gud.

Även om boken utspelar sig i den sista skälvande tiden skiljer den sig rejält från andra böcker i den apokalyptiska genren. Vi slipper Left Behind-seriens spekulativa eskatologi. Den är heller inte politiskt orienterad som Joel C Rosenbergs överdrivet aktionpackade böcker. Nej, Fader Elia är stilla och är nästan en 600 sidor lång andaktsbok. Men bara nästan. För här finns också dramatik och samtidsanalays. Här finns mord och en krypande känsla av fara. Här finns scener som får Exorcisten att blekna. Men framförallt finns här väldiga samtal mellan människor och med Gud, samtal av den kvalitet som jag tror vi alla lite till mans längtar efter.

Ibland har samtalens längd en negativ effekt på bokens styrfart vilket delvis kan förklara varför det tog runt två månader för mig att bli klar. Men som förlaget skriver är Fader Elia inte bara en spänningsroman utan också en idéroman. Du som har läst Ayn Rands storslagna Och världen skälvde vet vad jag talar om. Eller varför inte jämföra med min egen uppsats om det rättfärdiga kriget som även den till stora delar består av dialoger? Dialogernas syfte är till stora delar pedagogiskt och det är ett konststycke att få dem att flyta på naturligt. Men Michael O’Brien gör detta väldigt väl och jag får aldrig impulsen att hoppa över några sidor för att komma vidare i handlingen. Inte ens när en mans bekännelse på dödsbädden fyller hela 50 sidor får jag lust att bläddra framåt. Men klart, någon större läshastighet blir det inte.

En idé som författaren vill förmedla är den om seger genom lidande. Gud vann vår frälsning genom att lida och dö på korset. Så bör också våra liv präglas av lidande. Det finns ingen kärlek utan smärta, inget äkta liv utan att ta in och ta på sig en del av det lidande som finns i världen. Och det är rädslan för lidande som stoppar vår kärlek. Men även om vi frimodigt ska gå in i lidandet är det inte det som ska dominera våra liv. Nej, det är glädjen över att få tillhöra Herren och över att himlen väntar. Ungefär så tror jag att Michael O’Brien menar även om detta var en mycket kortfattad och fri sammanfattning.

För att vara spänningsroman har boken en stor nackdel, förutom den om den ibland låga styrfarten. Det är att den är en del av en romansvit på hela sex böcker. Mot slutet av boken började det gå upp för mig handlingen inte kommer att hinna få ett avslut. Och att läsa sex böcker är ju ganska mastigt. De övriga fem finns heller inte på svenska och inte heller går de att beställa på originalspråk på de svenska nätbokhandlarna. Så det är import eller att vänta på den svenska översättningen av del två som gäller.

Men låt inte det hejda dig! Fader Elia är verkligen en fantastisk bok som du inte borde missa.

Andra bloggar om: , , ,

den 25 januari 2009


  Där feghet och inkompetens råder

Kristdemokraterna har ju velat ha en så kallad civilkuragelag. Ack om den ändå funnits, tänkte jag ikväll när jag såg Migrationsverkets chef Dan Eliasson försvara sitt beslut att utvisa 17-åringen ”Lollo” (som egentligen heter något annat) till Kroatien. Då hade antingen a) Dan Eliasson åkt i fängelse för feghet eller b) samme person skärpt till sig och gjort det rätta trots avsaknad av lagstöd.

Allvarligt talat, vem skulle driva process mot Dan Eliasson om han antingen sköt upp avvisningen eller lät Lollo få stanna definitivt? Ibland måste man bryta en lag för att göra det rätta och i detta fall borde det rimligen vara tämligen riskfritt.

Bu även för kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren som kommer till studion enbart för att visa att hon minsann har ett hjärta som ömmar för Lollo. Gång på gång fick vi höra att hon inte var någon jurist och därför inte kunde bedöma om Dan Eliasson lagligt sett var tvungen att avvisa flickan. Varför hade hon inte tagit reda på detta innan programmet? Och bör inte hon som lagstiftare kunna uttala sig om tillämpningen av landets lagar?! Allt hon sade var i praktiken: ”I sakfrågan är jag inkompetent men ett gott hjärta har jag så visst borde Lollo få stanna”. Nej, bort med sentimentaliteten och in med mer förnuft och ansvarstagande i politiken.

Andra bloggar om , , , , ,

den 23 januari 2009


  Dålig teologi ger dåliga tal

Jag har bara hört delar av Obamas tal. Men jag har förstått att få blev imponerade. John Mark Reynolds på The Scriptorium skriver att orsaken till hans svaga tal var… dålig teologi:

Tuesday’s speech strained for greatness and failed. One can imagine a group of men and women sitting down and saying, “What is a great Inaugural speech? Let’s define our terms, study past models, describe a great speech, and then write one.” Anyone who has, like I have, been a member of a liberal Christian church recognizes the process and heard the mediocre product in the text of the Obama oration.

Obama is a great speaker cursed with bad speeches that are the product of an inadequate view of God. Say what you will about the God of Sinai and Calvary, but He would never give His servants such speeches. The God of the Liberal Christian can produce a great episode of Barney, but the platitudes of the purple dinosaur are not enough to move nations to greatness.

Läs hela artikeln!


  Moraliskt ansvar

Jag hittade precis en spännande ny sajt: Moral Accountability. Den påpekar det moraliska ansvar de kristna har som varit med om att placera Obama i Vita huset trots alla farhågor om att han kommer att slå hårt mot de ofödda och mot äktenskapet. Ur programförklaringen:

The Moral Accountability Project trusts that those self-identified pro-life and pro-marriage Catholics and Evangelicals who helped to put Barack Obama into a position to accomplish his goals were sincere in their admiration for him. We are willing to believe that they genuinely hope that he will go back on his pledges to attack pro-life laws and repeal pro-marriage policies. Still, actions have consequences, and the actions of these intellectuals and activists will have consequences that are all too easy to predict. With each assault of the Obama administration on laws and policies upholding the sanctity of human life and the dignity of marriage, we will ask all Catholics and Evangelicals, including those who supported Obama, to join us in resisting these assaults.

Länktips: Mere Comments.

den 19 januari 2009


  Mer om Gazakriget

Ulf Ekman är i Sderot, den stad i Israel som är mest utsatt för Hamas raketer. Trots att tusentals raketer har landat där under de senaste åren har det varit tyst om den saken i svenska medier. På frågan om varför media vaknar först nu, svarar en person som Ulf pratar med: ”Blod verka sälja bättre än fakta.” Och visst är det så att krigets dramatik alltid säljer. Men det handlar om något mer, nämligen om vem som utgjuter blodet. Som Bernard-Henri Lévy skriver i Kvällsposten:

Jag befinner mig alltså i Ramallah. I Sderot och Ramallah. Och när jag ser uppbådet mot en ”holocaust” som, när jag skriver detta, betyder 888 döda, vill jag ställa en enkel fråga:
Var fanns de, dessa demonstranter, när det gällde att rädda inte 888 men 300 000 människor i planerade massakrer i Darfur? Varför gick de inte ner på gatorna när Putin demolerade Groznyj och förvandlade tiotusentals tjetjener till mänskliga facklor eller till villebråd?
Varför teg de kort tid dessförinnan när man, efter oräkneliga års brutaliteter men denna gång i Europas hjärta, dödade 200 000 bosnier, vilkas enda brott var att de fötts som muslimer? Det finns uppenbarligen människor, för vilka det inte existerar goda muslimer förutom i krig med Israel.
Eller så här: nu finns det nya anhängare till den gamla tron på olika måttstockar. De bryr sig inte om en muslims lidande förrän de tror sig ha rätt att beskylla judarna för den.

Ja, visst verkar det som att engagemanget väcks först när det är Israel som dödar. Eller USA. Annars är det rätt tyst från ”fredsvännerna”.

Jag läser också i Dagen att media inte berättar sanningen om kriget. Men det Dagen rapporterar om är inte att media i Sverige agerar propagandakanal åt Hamas. Nej, det handlar om att israelisk media är för patriotisk i sin rapportering. Men vad var det nu Jesus sade om bjälken och flisan?

den 13 januari 2009


  Märkligheter i Dagen

Dagen är en ypperlig tidning och jag har vid några tillfällen övervägt om jag ska bli prenumerant. Men då och då dyker det upp saker från redaktionen som får mig att omvärdera min inställning till tidningen. Senast detta hände var den andra januari då tidningen publicerade en lista på 100 personer som uträttat något föredömligt under 2008. Detta var i och för sig ett gott initiativ och listan innehåller verkligen många föredömen. Men här finns ett par minst sagt märkliga val. Eller vad ska man säga om barnmorskan Susanne Andersson? Någon som känner till henne? Hon är känd för en sak, nämligen att hon uttalat sig kritiskt mot de pastorer och mot föreningen Människorätt för ofödda för att de kritiserat att kristna deltar vid aborter. Så här lyder redaktionens motivering till valet av henne:

Kristen operationssköterska som, trots risken att bli dömd och kritiserad, vågade höja rösten mot kristna ledare som utan kunskap om sjukvårdspersonalens verklighet entydigt fördömer dem som jobbar med aborter.

Denna kvinna sticker inte under stol med att hon själv assisterat vid många aborter. Hennes motivering: ”Det handlar om arbetsmoral, säger Susanne. Man ställer upp och hjälper varandra.” Exakt så kan en lägervakt vid ett dödsläger också resonera. De, liksom dessa barnmorskor, hjälper varandra att göra något väldigt ont. Och denna person sätter Dagen upp på sin 100-i-topp-lista för 2008! Snacka om ställningstagande! (Stefan Gustavsson har tidigare utförligt kommenterat Dagen-artikeln där Susanne Andersson framträder).

Någon risk för att hon ska bli dömd finns heller inte. Det hon gör är ju helt lagligt. Och visst kan det krävas visst mod att träda fram i denna fråga. Men då borde ju Dagen lyfta fram Mats Selander istället. Det är ju han och inte Susanne Andersson som gått emot kulturen här. Så har han också blivit avsevärt mer kritiserad (av Dagen inte minst).

På plats 29 hittar men sedan ärkebiskop Anders Wejryd. Vad har då han gjort för något föredömligt 2008? Jo, han har samlat världens religiösa ledare till en konferens om miljöhotet. Hippt, inte sant? Tidningen skriver:

Svenska kyrkans ärkebiskop har på eget initiativ bjudit in världens religioner till att ta tag i ett problem som hela mänskligheten står inför – klimathotet. Interfaith Climate Summit i Uppsala blev ett bevis på att religionen kan vara en drivkraft till att förändra världen.

Hallå, vet vi inte redan att ”religionen är en drivkraft till att förändra världen”?! Och hur har egentligen en konferens bidrag till detta? Och borde inte Svenska kyrkan arbeta lite mer för evangeliet och själars omvändelse istället för att beblanda sig med en mängd dubiösa religiösa rörelser? Svaren på dessa frågor är: jo, inget och självklart! Wejryd förtjänar uppenbart bara klander för mötet i Uppsala.

Som om det inte räckte med detta hittar jag även följande beskrivning av en ung bloggare vid namn Clara Lidström som gillas av redaktionen:

Tjej som inspirerar unga kristna genom sin blogg. Inga kristna programförklaringar, inget teologiskt babbel – utan bara liv, livsstil och person.

Jag vet inget om henne och har inte läst hennes alster. Men varför skriva ”teologiskt babbel”? Är inte teologi något högt och ädelt: kunskapen om Gud. Men formuleringen antyder att det inte är något man som kristen bör ägna sig åt. Helt snurrigt.

Andra bloggar om ,

den 8 januari 2009


  Om Gazakriget och proportionalitet

Det sägs om och om igen att Israels attacker mot Gaza är oproportionerligt kraftfulla. Så skriver exempelvis statsvetaren, tillika broderskaparen, Ulf Bjereld på sin blogg:

Israel har som alla stater rätt till självförsvar. Men självförsvar får inte bedrivas hur som helst. Att genom bombattacker som leder till massdöd bland oskyldiga försvara sig mot de raketbeskjutningar som genomförts mot Israel från Gaza kan aldrig vara acceptabelt. Självförsvar skall enligt folkrätten utövas proportionellt. Det innebär bl a att man inte får använda våld som i sina skadeverkningar är oproportionellt i förhållande till det hot och det våld man själv utsatts för.

Ulf Bjereld hänvisar också till ett Rapport-inslag från den 29/12 där FN:s förre rättschef Hans Corell ska ha uttalat sig väldigt tydligt på denna punkt. Tyvärr får vi i den sändningen enbart höra reporterns sammanfattning av Corell och aldrig hans egna ord om hur vi ska förstå vad som vore ett proportionellt självförsvar för Israel. Enligt reportern menar Corell att Israels attacker inte står i proportion till de raketanfall som Hamas ligger bakom.

Men detta är att gravt missförstå folkrättens krav på proportionalitet. En proportionell militär reaktion behöver inte stå i proportion till det ursprungliga angreppet. Om detta vore fallet skulle ju Israel kunna svara på Hamas raketbeskjutningar med att avfyra uppåt 10000 raketer vårdslöst riktade mot Gazas bostadsområden. Jag tror inte att det skulle stilla den kritik som nu riktas mot Israel.

Nej, proportionaliteten avser förhållandet mellan den militära insatsen och målet med aktionen. Använda medel ska stå i proportion till målen. Om detta handlar bland annat Genèvekonventionens första tilläggsprotokoll. I artikel 51 står följande: ”The civilian population as such… shall not be the object of attack.” Och vidare: ”Indiscriminate attacks are prohibited. Indiscriminate attacks are… of a nature to strike military objects and civilians or civilian objects without distinction.” Ett exempel på en sådan urskillningslös attack vore: ”an attack which may be expected to cause incidental [indirekt, okalkylerad] loss of civilian life… which would be excessive [överdriven] in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.”

Här görs klart att civilbefolkningen, såvida den inte är den del av krigsmaskinen, aldrig får vara målet för ett militärt angrepp. Och det är på denna punkt som Hamas raketbeskjutningar så tydligt skiljer sig från Israels flyg- och markangrepp. Hamas gör inte skillnad på militära och civila mål och dess raketer dödar och skadar nästan uteslutande civila. Det är ett klart krigsbrott. Israel å sin sida anstränger sig att träffa enbart militära mål, ibland så till den grad att de egna operationerna hotas. Exempelvis rapporterade AP förra veckan att tusentals Gaza-bor fick telefonmeddelanden om att lämna sina hem eftersom bostäderna misstänktes härbärgera vapen och därför var legitima mål.

Vidare förbjuder konventionstexten endast sådana attacker som leder till att antalet civila som dör är onödigt många i relation till den konkreta militära fördel som attacken förväntas leda till. Det är alltså på detta sätt folkrättens krav på proportionalitet är definierat. Med denna definition vore exempelvis en bomb mot en skola full med skolbarn i syfte att slå ut en raketställning ett brott mot krigets lagar. Även om målet är militärt måste den som släpper bomben också räkna med ett stort antal dödade eller skadade icke-kombattanter och jämföra detta onda med den vinst en raketställning mindre innebär. Men skolan skulle kunna vara ett legitimt mål nattetid om den utnyttjades som en större central för Hamas militära del, även om Israel vet att ett färre antal civila antagligen kommer att befinna sig i byggnaden. Som synes är det knappast några enkla bedömningar att göra.

En sak som däremot är klar är att närvaron av civila inte automatiskt gör ett område immunt från angrepp. I den 51:a artikelns sjunde paragraf läser vi:

The presence or movements of the civilian population or invividual civilians shall not be used to render certain points or areas immune from military operations, in particular in attempts to shield military objectives from attacks… The Parties to the conflict shall not direct the movement of the civilian population or individual civilians  in order to attempt to shield military objectives from attacks or to shield military operations.

Återigen är det Hamas som står för de tydliga brotten mot folkrätten när de använder bostäder, skolor och andra civila byggnader som militära anläggningar. Syftet är tvåfaldigt: 1) genom att gömma sig bakom civila hoppas de att Israel inte angriper, 2) skulle Israel ändå göra det blir de döda eller skadade civila ”bevis” för Israels hänsynslöshet. Bilder på blodiga barn utgör hårdvaluta i det mediakrig som pågår. Som vanligt gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt för att inte låta sig förledas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,