Skip to main content.

den 15 februari 2014


  ”Allt detta vet vi redan”

I dagens SvD återfinns en recension av boken Marias testamente som är en omskrivning av händelserna kring Jesu lidande och död. Jag har inget att säga om boken men jag reagerar på följande stycke:

Att ett skeende alltid kan beskrivas på mer än ett sätt, att perspektivet styr vad vi ser, att minnet är vanskligt, att evangelierna är skrivna långt efter de händelser de skildrar, att en frontfigur kan vara mer användbar som död än som levande, att det kroppsliga lidandet är ett vedervärdigt spektakel, att korsfästelsen var ett iscensatt skådespel och att Guds son också hade en jordisk pappa, allt detta vet vi redan.

Allt detta vet vi alltså redan. Tänk, det visste inte jag.

den 9 februari 2014


  Att säga nej till massinvandring

Trist ledare i SvD idag. En Rola Brentlin från Migro menar att folkomröstningen i Schweiz idag grundas i … rädsla och fördomar:

Kanske visar exemplet Schweiz att inte ens ekonomi, språk och integration nödvändigtvis utgör garantier för ett lands öppenhet och tolerans gentemot invandrare. Fördomar och rädsla kan ändå ta över. För dem som värnar rörligheten bör detta stämma till eftertanke.

Det är den typen av kommentarer som rättfärdigar trista metadebatter. Det vill säga: är det överhuvudtaget en legitim uppfattning att vilja begränsa invandringen?

För Migro-folket är alla människor världsmedborgare och nationell identitet bara något farligt. Men nationen har under lång tid varit det sammanhållande kittet, en källa till stolthet och samhörighet. Massinvandring påverkar detta. Det blir ingen assimilering utan en massiv förändring av den inhemska kulturen. Detta måste man rimligen kunna säga nej till av andra skäl än rädsla och fördomar.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 11 januari 2014


  Kate Bush i mitt hjärta

Häromdagen blev jag påmind om storheten hos Kate Bush, den engelska artisten.  Jag satt på bussen till jobbet och såg henne framföra Hounds of Love. Mitt hjärta började blöda. Resten av dagen ägnade jag sedan hänförd åt att lyssna på hennes skivor och se flera av hennes musikvideos. Väl hemma visade jag en av dem för flickorna och även de fascinerades av musiken och dansen. ”En gång till, pappa”, sa den yngsta dottern minst fem gånger och jag gjorde som hon ville. Så vi såg henne dansa till Running Up That Hill, om och om igen:

Just Running Up That Hill var mitt första möte med Kate Bush. Jag var kanske 18-19 år (en himla massa år sedan) och stod på Åhlens skivavdelning i Stockholm. Av en händelse började jag lyssna på hennes nyutgivna skiva och dess första låt. Där stod jag sedan utan att vilja gå därifrån. Nu har jag den på CD och den förblir en av mina dyrgripar.

Senare köpte jag så gott som alla hennes skivor, först på LP och sedan på CD. Nu ska sägas att de är av skiftande kvalitet. The Dreaming har jag exempelvis aldrig orkat lyssnat igenom. Lionheart och Never For Ever är bra men lite ojämna. Men hennes första album The Kick Inside är fantastiskt, liksom även Hounds of Love och The Red Shoes. Här är en av de finaste sångerna från den senare skivan:

Tillsammans med Peter Gabriel sjunger hon även i den vackra, stilla och vemodiga Don’t Give Up:

Hon är en av Englands mest framgångsrika kvinnliga artister. Hennes röst är unik, hennes utstrålning likaså. Hon är mystisk, stark, feminin och helt egen. Hon visar inte mycket av sin kropp men är ändå väldigt sensuell. Sångerna är poetiska och aldrig banala. Så handlar exempelvis Running Up That Hill om hur fundamentalt svårt män och kvinnor har att förstå varandra.

Förhållandet mellan en artists eller skådespelares offentliga och privata personer är ofta komplicerat. Tumregeln är att inte fördjupa sig i artistens privatliv om man vill fortsätta att uppskatta dennes offentliga person. När det gäller Kate Bush är det lite annorlunda. Inte för att hon på något sett är densamma privat som offentligt. Nej, det speciella är att hon verkar vara väldigt vanlig som privatperson. Hon är nervös när hon håller tacktal, talar som vem som helst och lever tillbakadraget med sin man och barn. En journalist frågade henne om det var ett perfektionistiskt drag som gjorde att det var väldigt långa mellanrum mellan skivorna. Hon nekade och menade att hon ägnat sin familj tid istället. Skivorna producerade hon ganska fort. Samme journalist var också förbluffad över att den lyriska Kate Bush kryddade sitt språk med rätt många ”actually”. Han trodde att han skulle få möta en mystisk högburen drottning i ett avlägset slott men fick istället träffa en ganska vanlig fru och mor. En besvikelse, helt klart.

I mitt hjärta kommer dock Kate Bush alltid ha sin plats. Hennes sånger och publika person öppnar dolda rum i mitt inre. Och jag önskar att jag, som Peter Gabriel, bara kunde stå och hålla om henne.

Läs även vad andra skriver om .

den 16 november 2013


  Skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp

I veckan försökte jag medla i en konflikt mellan Marcus Birro och Christer Sturmark. Det misslyckades. Birro hade skrivit en artikel i Expressen där han kraftigt tog avstånd från dödshjälp med hänvisning till Gud och livets helighet. Sturmark reagerade med en text på sin blogg rubricerad Marcus Birros obehagliga människoförakt. Mitt medlingsförsök bestod i att få dem att utforska skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp:

Nu struntade herrarna i detta och fortsatte att bråka. Istället fick jag en påstötning av en för mig okänd person som menade att det inte existerar någon moraliskt relevant skillnad mellan aktiv och passiv dödshjälp eftersom båda fallen får samma konsekvenser, patientens död. Efter en stunds betänketid svarade jag följande:

Distinktionen mellan aktiv och passiv dödshjälp är högst relevant. Det är avgörande vem/vad som är den drivande agenten. I fallet med aktiv dödshjälp är läkaren det, i fallet med passiv dödshjälp är det kroppen själv. Låt mig göra en liknelse: En man spränger en damm och dalen svämmar över. Självklart är mannen ansvarig. En annan lappar på en läckande damm. Denna damm håller på att rasa av egen kraft. Kostnaderna för att lappa den stiger för varje dag. Det är endast en tidsfråga innan den rasar. En dag ger mannen upp och dammen rasar senare. Dalen svämmar över. Så resultatet blir detsamma som i fallet med den sprängda dammen. Men det är dåraktigt att ej göra moralisk skillnad.

Så långt Twitter. Min liknelse visar på det orimliga i att endast se på konsekvenserna när vi bedömer människors ansvar. Precis som mannen som lappar den läckande dammen inte ansvarar för ATT dalen svämmar över är läkaren, som avbryter medicinering när allt hopp är ute, inte skyldig till patientens död. Båda har emellertid inflytande över NÄR dalen svämmar över respektive patienten dör. Här är det rimligt att båda har ett ansvar att anstränga sig så länge stora värden står på spel. Mannen som lappar dammen ger människorna i dalen en tidsfrist att lämna sina hem. Läkaren kan, genom att förlänga livet på sin döende patient, underlätta för anhöriga att ta avsked. Men när patienten inte längre önskar leva och hans död verkligen är nära förestående ser jag inte på vilken grund läkaren längre skulle ha några plikter att förlänga livet. Däremot har läkaren en plikt att lindra patientens lidande.

Som en liten fotnot lät inte min Twitteropponent sig imponeras av min liknelse. Han avslutade diskussionen med att envist hävda att det endast är konsekvenserna av din handling som räknas, oavsett om den är ”aktiv” eller ”passiv”. Men som sagt, liknelsen ovan visar att så rimligen inte är fallet. Och hur kan vi egentligen veta vilket handlande som är klandervärt och vilket som inte är det? Som kristen har jag Guds bud att förhålla mig till men det är inte uppenbart hur ”Du skall icke dräpa” skall appliceras i fallet med passiv dödshjälp. För frågan är ju här vad som utgör dråp. Men även mitt samvete och moraliska intuitioner vägleder mig. Sättet att då ta reda på vad som är rätt och fel är genom att testa mina moraliska intuitioner på olika fall. Som på min liknelse ovan. Dessa moraliska intuitioner utgör verkligheten som olika etiska riktlinjer måste förhålla sig till. Att då ignorera dessa intuitioner därför att de inte överensstämmer med, i detta fall, en konsekvensetik, är som att säga att verkligheten borde anpassa sig till kartan.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 9 november 2013


  Ja, straff innehåller en rättvisedimension

I veckan skrev polisen Fredrik Kärrholm en mycket läsvärd ledare i SvD om vitsen med bestraffning. Här ett längre citat:

Oaktat allt annat finns också en rättvisedimension. Man behöver inte läsa Kant eller Hegel för att förstå att en påföljd kräver ett inslag av vedergällning för att moralisk jämvikt ska återställas och rättvisa skipas. Tydliga straff, såsom fängelsestraffet, behövs för att ge brottsoffer upprättelse. Det är inte en barbarisk hämndtanke, utan handlar om ett högst mänskligt behov av rättvisa.

Det är dock ett metafysiskt resonemang som sällan får plats i den kriminologiska forskningen.

Att straff inte handlar om ”barbarisk” hämnd utan om rättvisa är en sanning som få säger idag. Märkligt nog verkar inte längre rättvisa rymmas i vårt rättssystem. Och då är det ju inte längre ett rättssystem utan något annat.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 14 oktober 2013


  Peter Kreeft på Prager University

Två av dem som påverkat mig mest har nu förenats i ett gemensamt projekt. Det är den kristna filosofen Peter Kreeft som nu medverkat i tre av kurserna på Prager University. Mottot för radioprataren Dennis Pragers onlineutbildningar är ”Undoing the damage of the University… five minutes at a time”. Alla är värda att ses. Nedan följer dem som Peter Kreeft håller i.

Gud och lidandet

Gudstro eller ateism, vilket är mest rationellt?

Om gott och ont existerar så existerar Gud

Uppdatering:
Prager University valde av märklig anledning att plocka ner alla kurser för att putsa på dem. Alla kurser har inte kommit tillbaka, exempelvis en av kurserna med Peter Kreeft.

den 1 oktober 2013


  Gott och blandat

Några bra grejer jag läst nyligen:

Dennis Prager svarar Richard Dawkins om Guds nödvändighet för moralen.

My reason says murder is wrong, just as Dawkins’s reason does. But, again, so what? The pre-Christian Germanic tribes of Europe regarded the Church’s teaching that murder was wrong as preposterous. They reasoned that killing innocent people was acceptable and normal because the strong should do whatever they wanted.

I First Things skriver John D Carlson om Just War as Punishment. Han citerar både Aquino och Augustinus som menade att krig som straffaktion mycket väl kan rättfärdigas. Jag håller med och skrev om detta i min artikel om Syrien.

Today, we accept or even demand that punishment achieve some clear tangible purpose. Some good should come from punishment: whether restoring land unjustly taken, bringing peace, ending humanitarian scourges, or certain important deterrent functions such as limiting further aggression. Western religious and political thought has long recognized that preserving order and seeking restitution are crucial goals of punishment. So, too, is deterrence, hence Obama’s desire to “deter and degrade” Syria’s chemical weapon capabilities. Such reasoning, however, says nothing about “avenging” the harm that has already been committed. This is what Augustine means when he claims “a nation or state has to be punished.”

Och i Bibeln skriver Lukas om Johannes döparen:

Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.

Nytt för mig var passagen om att ”vända fädernas hjärtan till deras barn”. Tanken slog mig att detta då rimligen är ett centralt problem för mänskligheten. Vi pappor borde helt enkelt, generellt sätt, ägna våra barn mer tid. Barnen behöver sina fäder lika mycket som sina mödrar. Vi kan ge barnen lite mer av utmaningar, är oftast bättre på att sätta gränser så att barnen inte jäser ut och kan mer naturligt ge dem ett makroperspektiv på livet.

Den andra saken som texten säger mig är att ett rättfärdigt sinne förbereder oss för evangeliet. Som jag förstår Lukas menar han en slags rättfärdighet som kommer av att göra det goda. Och att särskilt de ohörsamma behöver lära sig vad detta är. Hela Johannes döparens livsverk handlar om att förbereda för Jesus genom att mana till omvändelse från ett ogudaktigt liv. Så varför skulle kristenheten inte kunna ägna sig åt detta då? Att leva goda liv, göra goda gärningar och avhålla sig från det onda för människan närmare Gud. Därför borde kristna frimodigt tala om det onda i aborter, det goda i att hålla sig till sin maka/make och att leva sexuellt rent. Bara för att ta några exempel. Att välsigna människor utan att någonsin konfrontera dem är att abdikera från detta uppdrag.

den 9 juli 2013


  Mina starkaste läsupplevelser

Det är roligt med listor. Här kommer min lista med de böcker som påverkat mig mest, känslomässigt och intellektuellt. Utan inbördes ordning, ska sägas.

– Fader Elia av Michael O’Brien

– The Celtic Crusades av Stephen Lawhead (trilogi)

– Arrakis Ökenplaneten av Frank Herbert

– Och världen skälvde av Ayn Rand

– Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

– The Last Superstition av Edward Feser

– The God Who Is There av Francis Schaeffer

– Perelandra av C S Lewis

– Life After God av Douglas Coupland

– Härskarringen av J R R Tolkien (trilogi)

Listan innehåller mest skönlitteratur, ser jag. Och det är kanske så det är: berättelser påverkar mer än teser.

den 8 juli 2013


  Spännande böcker och författare

En av de stora förmånerna med att lyssna till Dennis Prager är att man ofta får del av verkligen spännande samtal med författare av nya böcker. Förra veckan samtalade Dennis med två författare av kaliber: George Gilder och Robert P George. George Gilder har författat en rad böcker om ekonomi och familjens betydelse och är flitigt citerad bland konservativa. Hans nya bok heter Knowledge and Power: The Information Theory of Capitalism and How it is Revolutionizing our World. Här följer några klipp från samtalet:

[mejsaudio src=”/uploads/2013/07/gilder.mp3″]

Samtalet med Robert George handlade om hans nya bok Conscience and Its Enemies: Confronting the Dogmas of Liberal Secularism. I boken skriver han bland annat om vilka pelare ett gott samhälle måste vara baserat på och i intervjun nämner han tre av dessa: respekt för människan, familjen och en begränsad och icke-korrupt statsmakt. I utdraget nedan beskriver han dem:

[mejsaudio src=”/uploads/2013/07/george.mp3″]

Lyssna och njut!

den 26 mars 2013


  E-böcker eller inte

Jag gillar verkligen Amazons Kindle-app till telefonen. Med några tryckningar på skärmen kan jag hämta hem den bok som jag hör om på radion. Jag behöver inte ens köpa den utan kan kostnadsfritt läsa ett väl tilltaget smakprov. Amazons övriga kunder är dessutom väldigt flitiga på att skriva recensioner vilket gör att det går att få en god uppfattning om en boks kvaliteter innan köp.

Nu har jag läst ett par romaner på telefonen. Det har gått väldigt bra. Böckerna, Stephen Lawheads Empyrionsvit, fanns endast att köpa till Kindle och dessutom till det låga priset 5 dollar så det var aldrig något att tveka över. Här följer en lista med fördelar jämfört med pappersboken:

1. Jag har boken ständigt med mig. En vanlig bok ligger oftast hemma på nattygsbordet.

2. Jag behöver ingen lampa för att läsa. Skärmen ger ett behagligt ljus och nattläget med vit text på svart bakgrund fungerar väldigt bra.

3. Telefonen är lättare att hålla än en pappersbok.

4. Jag kan läsa när jag äter. En vanlig bok fäller ihop sig själv.

5. Appen minns var jag var när jag sist läste vilket gör att det går snabbt att återuppta läsningen.

6. Kindle har ett inbyggt engelskt lexikon. Ett tryck på ordet gör att dess betydelse visas.

7. E-böckerna är billigare än pappersböckerna.

8. Telefonen rymmer i praktiken ett obegränsat antal böcker och tidskrifter.

Fördelarna är alltså stora. Men det finns också nackdelar:

1. För ett marginellt lägre pris får jag endast en fil istället för en riktig bok att hålla i.

2. En pappersbok kan jag låna ut eller ge bort.

3. En pappersbok  kan jag skriva i.

4. En pappersbok kan jag ta fram ur hyllan för att visa vänner och barnen.

5. Läser jag en pappersbok vet min omgivning att jag läser och kanske också vad jag läser. Inte minst för barnen tänker jag att det är bra att de får se sin far titta på något annat än telefonen hela dagarna. De kanske tror jag spelar spel när jag i själva verket läser Michael O’Brien.

6. Måhända är det också så att pappersboksläsning saktar ner mig. Lässtunden blir dedikerad bokläsningen.

7. Pappersböcker luktar bättre än e-böckerna.

8. Pappersböckerna är också vackrare. Typsnitt och papper kan skifta. E-boken har däremot alltid samma intetsägande form.

Åtta fördelar och åtta nackdelar. Det väger alltså jämnt. E-bokens värden är dock mer påtagliga. Med boken ständigt i fickan blir det helt enkelt mer läst. Och det är väl ändå det viktigaste med böcker?

Läs även vad andra skriver om , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »